Ett år senare

STOCKHOLM: Massivt grått, regnigt och tråkigt väder i huvudstaden denna sista lördagen före julhelgen.

I dag är det ett år sedan Mohamed Bouazizi brände sig själv till döds i en avlägsen stad i Tunisien. Och därmed inleddes en serie av händelser som fundamentalt ändrat den arabiska världens moderna historia.

För olika bedömare hade det varit uppenbart sedan länge att spänningar höll på att byggas upp i de olika länderna.

Allt fler unga fick en allt bättre utbildning, men ekonomisk och politisk stagnation gjorde att de blev allt mer frustrerade över sin egen och sina samhällens framtid.

En demografisk tsunami drog fram över Nordafrika, och i dess kölvatten kom den revolution som krävde värdighet, respekt och demokrati.

Ett år senare har Tunisien redan hunnit med val till en konstituerade församling, men också etablerat mönstret att det är politiska krafter med islamistiska förtecken som får det starkaste stödet i de inledande valen.

Mycket kommer att avgöras av och i Egypten.

Här står nu den bittraste politiska striden vid valurnorna mellan det muslimska brödraskapet och olika salafistiska grupperingar. De mer liberala värderingar som sågs som kärnan i Tahrir-revolutionen förefaller för dagen att ha svårare att göra sig gällande.

Den osäkerhet som det styrande militärrådet skapat har lett till konfrontationer och dödsoffer samtidigt som osäkerheten i samhället leder till att ekonomin blir allt mer problematisk. Och för många egyptier är det en alldeles avgörande fråga.

Det som började i Tunisien för ett år sedan var en de stigande förväntningarnas revolution. Avgörande blir att åtminstone delar av dessa förväntningar kan infrias under de närmaste åren.

Annars finns det risk för att vi kommer att se en de svikna förväntningarnas revolution. Och den kan komma att se annorlunda ut.

Dessa länder behöver en ekonomisk politik som leder till en tillväxt ca 50% högre än under det senaste decenniet bara för att förhindra att demografin leder till att arbetslösheten och den frustration denna leder till inte ökar ytterligare.

Där är vi förvisso inte i dag. I viktiga avseenden går utvecklingen snarare bakåt.

Hoppet står till en demokratisk stabilisering i första hand i Egypten och Tunisien som kan leda till en ekonomisk politik som, i förening med allt det som vi inte minst från EU kan göra, gradvis skapar bättre förutsättningar.

Presidentvalet i Egypten i juni och vad som kommer därefter blir av utomordentligt stor betydelse.

Samtidigt hoppas vi på en stabilisering i Libyen. Här finns bättre ekonomiska förutsättningar, men samtidigt större politiska spänningar. Vägen framåt kommer inte att vara enkel.

Men just nu är det Syrien som är i vårt fokus.

Regimen kommer knappast att kunna överleva på sikt, men samtidigt är det inte alldeles enkelt att se ett snabbt avgörande.

Den största risken är att landet – och hela Levanten – sjunker ner i ett omfattande och blodigt sekteristiskt inbördeskrig. Att förhindra detta är nödvändigt, men kan bara ske genom en regimförändring i Damaskus som skapar ett nytt och öppnare Syrien.

Ett år efter självmordet i Tunisien har vi sett två omfattande revolutioner och ett omfattande krig och befinner mitt uppe i en ytterligt farlig situation i Levanten.

Var vi kommer att befinna oss om ytterligare ett år är inte alldeles självklart.

Vi måste göra vad vi kan för en demokratisk och ekonomisk konsolidering i Egypten och Tunisien, fortsätta stödet till Libyen och uppmuntran till reformsträvanden i regionen i dess helhet.

Det är bara reformernas väg som för framåt – repressionens kommer bara att föra stater allt längre ner i elände och motsättningar.

8 Responses to Ett år senare

  1. metusalem skriver:

    I sanning , en av de stora åren för mänskligheten. 1945, 1989, och nu 2011 ger oss hopp att vi gradvis kanske skall få en något bättre värld. Eftersom det lackar mot jul kan vi påminna om att i Medelhavets östra del startade för 2000 år sedan världens största religion. Religionsstiftaren ivrade ju för en värld där människor och natur skulle leva på ett sätt som gagnade vår lilla planet.

    Tyvärr har inte målsättningarna infriats på något sätt, därför känns det fantastiskt med ett år som kanske bär ett frö till att människorna kan ta bättre hand om sig själva, och den natur vi är så beroende av.

  2. inst1 skriver:

    Och vad händer med Palestina?
    Där blir situationen värre för var dag, medan världens ledare vänder fredsönskande palestinier och israeler ryggen.
    ”Om en elefant står på svansen av en mus, kan man inte säga att man inte gör något, eftersom man ska vara neutral. Det skulle inte musen uppskatta.” Desmund Tutu

  3. bildterberg skriver:

    Bashar al-Assad intervjuad av Barbara Walters (ABC News)

  4. florimond77 skriver:

    Han delar upp folket i tre delar. De som är för honom, de som är emot honom och de emellan som är en samling blanka kort. Ja det kan ju han inbilla sig.

  5. […] och kommentarer om situationen i Egypten kan du bland annat läsa här 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Tyckte du detta var bra? Dela […]

  6. Per Fredö skriver:

    En intrehttp://www.stratfor.com/weekly/20110504-making-sense-syrian-crisis?utm_source=freelist-c&utm_medium=email&utm_campaign=WIFLSFI0OC111219EATLAS205790&utm_term=c%3Afl%3Atop5&utm_content=readnow&elq=e99e266367d641c89bbafbddaddbeb2assant analys om Syrien

  7. bildterberg skriver:

    Infiltration och destabilisering i Syrien:

%d bloggare gillar detta: