Inte Campo di Fiori…

STOCKHOLM: Allt kan man inte lyckas med, och tyvärr hanns inte Campo di Fiori med under dagens snabbesök i Rom.

Med lätt saknad återvände jag till Sverige, men de politiska samtalen fick ha prioritet under mina timmar vid Tibern.

Just nu pågår slutbehandling i det italienska parlamentet av Monti-regeringens åtgärdspaket, och en förtroendeomröstning för att efter vissa justeringar godkänna det kommer under de allra närmaste dagarna.

Politik lämpar sig sällan för alltför säkra prognoser, men mitt intryck från mina samtal var dock att det finns hyggliga förutsättningar för att regeringen kommer att kunna sitt fram till nästa ordinarie val i början av 2013.

Intill dess kommer det då att vara både möjligt och nödvändigt att genomföra ytterligare åtgärder främst för att förbättra villkoren för tillväxt och företagande i den italienska ekonomin. Utan sådana kommer den nu dominerande underskotts- och skuldkrisen aldrig att kunna lösas varaktigt.

Med president Giorgio Napolitano talade jag länge och intensivt om den europeiska situationen just nu, och i allt väsentligt var våra perspektiv identiska. Han är en europeisk statsman som nu kommit att spela en allt mer betydelsefull roll också i sitt eget land.

Vi delade visionen om ett EU som kan räkna såväl Storbritannien som Turkiet som sina medlemmar, och det även om det ju finns inte så få som verkar vilja beskära den europeiska visionen i bägge dessa delar.

Precis som i Stockholm finns det i Rom frågetecken som behöver redas ut när det gäller det nya mellanstatliga avtal som de 17 euro-staterna med möjlighet för andra att vara med diskuterade i Bryssel i förra veckan. Och entusiasmen där är lika begränsad som här över steg som kan underminera institutionerna och minska kraften i den gemensamma marknaden.

I morgon torsdag är det så regeringssammanträde och allmän beredning i sedvanlig ordning, och för min del blir det därefter en arbetsdag i Arvfurstens Palats.

Sådana behövs också.

2 Responses to Inte Campo di Fiori…

  1. Johan Tjäder skriver:

    Kan man inte bara kasta det där avtalet i sjön? Det löser ju ingenting.

    Det går inte att föra finanspolitik via mellanstatliga avtal. Det blir ohjälpligt klumpigt och stelbent. Antingen får man ta sig i kragen och bilda en gemensam euroregerinig, eller så får man se till att lösa problemen med dagens system. Jag tror det senare är enklare.

    Men då måste man inse att lån är en fråga om utbud och efterfrågan som allt annat och att det aldrig kommer att gå att hindra stater från att efterfråga lån. Det man måste se till är att lånen GRADVIS blir dyrare ju högre statsskuld man får.

    Sedan måste man arbeta med mycket högre kapitaltäckningskrav i bankerna. Kanske så mycket som 100 % i värsta fall.

    Slutligen måste det bildas en europeisk bankakut som klarar att hantera kraschade banker. Detta borde ha varit en logisk följd av principen om fri rörlighet för kapital. När kunder över hela EU kan spara och låna i vilken bank som helst är det inte rimligt att de enskilda staterna ska ta ansvar för de banker som råkar ha huvudkontoret där. Små stater hamnar i en ofördelaktig sits, eftersom de antingen måste ta en större risk för att garantera bankerna, eller på något sätt måste hålla ner de egna bankernas tillväxt. Och det är fel att en bank med en liten hemmamarknad ska behöva begränsa sig bara för det skälet.

    Således bör det vara EU i sin helhet som tar hand om kraschade banker – eftersom det i princip inte är en eurofråga. Och därför borde man kanske inte tala om euro-obligationer utan EU-obligationer som gemensamt kan finansiera en sådan bankakut.

  2. Mrs G skriver:

    Det blir inte alltid som man tänkt sig, ibland hinns helt enkelt inte allt med.
    Då ska man glädjas åt det som man faktiskt hann med istället för att sucka över det där lilla som inte hanns med.
    Rikta sina energier åt rätt håll.

    Det kommer fler dagar.

    Mrs G

%d bloggare gillar detta: