Lång, intensiv och produktiv dag

BRYSSEL: Sent slut på en lång, intensiv och i grunden produktiv dag med de olika mötena här.

På mötet med EU:s utrikesministrar kom diskussionen att domineras av utmaningarna i Syrien och med Iran.

Utvecklingen i Syrien är lika alarmerande som den är allvarlig. Den fortsatta repressionen från regimen håller nu på att leda till också ett väpnat motstånd, och risken för sprickor längs sekteristiska linjer är betydande.

Detta understryker betydelsen av starka åtgärder för att snabbt få en förändring till stånd.

Alldeles självklart uttalade vi starkt stöd för de åtgärder som nu vidtas av Arabförbundet. Det kommer att mötas på utrikesministernivå igen i Rabat på onsdag, och också det mötet kommer att bli betydelsefullt.

Nu ökar trycket på FN:s säkerhetsråd att vara tydigare. Tystnad från dem blir för varje dygn allt märkligare.

I diskussionen om Iran underströk jag vikten av att stå bakom rapporten från IAEA:s generaldirektör – vare sig mer eller mindre.

På sina håll i den vidare debatten har man velat öppna för militära angrepp på Iran, men stödet för sådana är ytterligt tunnt i vår krets, och det är bra.

Enligt min mening är krig inte en option som är acceptabel.

Vi hade en bra och konstruktiv diskussion, där t o m mitt mer utförliga inlägg på denna blogg kom att refereras till i positiva ordalag i debatten.

Nyansskillnader i bedömningarna finns förvisso – och osäkerheten finns ju också i formuleringarna i IAEA-rapporten – men det var betydelsefullt att vi i slutsatserna är tydliga med att det är diplomatiska framsteg som behövs.

Kvällens middagsdiskussion – med Polen och Sverige som värdar – kom att handla om den fortsatta utvidgningspolitiken.

I den var det inte att ta fel på den harm som de länder som kommit in i unionen under de senaste två decennierna känner över påståenden i debatten att de nuvarande problemen i unionen bl a beror på att de kommit in.

Hade det gått lika bra för de som var med från början eller kom in tidigare som för de som kommit in under de senaste två decennierna kunde vi ställa in krismötena och koncentrera oss på någonting annat.

Men historien har inte tagit slut, och det är av avgörande betydelse att vi bibehåller momentum också i utvidgningspolitiken.

Flera varnade för konsekvenserna inte minst på Balkan om så inte sker. Då är det inte längre en fråga om att inte gå framåt – då är risken akut för att vi glider bakåt och utför igen.

Och i lite annat avseende gäller självfallet samma sak Turkiet vad gäller dess viktiga reformprocess.

Vi brukar säga till dessa länder att de måste skynda på sina reformer och hoppa på tåget, för annars är det en risk att de blir kvar på stationen.

Men detta förutsätter ju att tåget faktiskt kommer att gå.

Nu finns det en misstanke om att tidtabellen håller på att ändras, att det finns de som vill sabotera rälsen eller att loket helt enkelt inte fungerar längre.

Och varför skall de då skynda på?

Det är en farlig utveckling som kan få farliga konsekvenser. Våra diskussioner i dessa frågor i början av december kommer att bli mycket viktiga.

Utanför våra sammanträdesrum är fokus ofta på annat.

I Rom konsulterar Mario Monti med de olika partierna om sammansättningen av en ny regering. Ett visst politiskt inslag i denna vore onekligen en betydande styrka, och jag kan bara hoppas att han lyckas i den ambitionen.

Och i Athen börjar den nya regeringen där att söka en tydligare förankring i parlamentet. Vikten av det är uppenbar.

Tidigt i morgon bitti bär det tillbaka till Stockholm.

På programmet där står bl a möte med Turkiets biträdande premiärminister Ali Babacan som är i Stockholm i andra sammanhang.

Det blir en bra uppföljning av en del andra diskussioner vi haft här i dag.