Förhandlingar enda lösningen

STOCKHOLM: Vid morgondagens möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel kommer vi kort att diskutera också den senaste rapporten från FN:s atomenergiorgan IAEA om utvecklingen i Iran.

Och den frågan har ju varit i rubrikerna ett bra tag.

Rapporten fick braskande förhandspublicitet, och jag ser att den nu blivit ett slagträ också i den amerikanska inrikespolitiska diskussionen med konkurrens om vem som kan vara mest militant i uttalanden och krav.

IAEA-rapporten var förvisso mer detaljerad än tidigare, men innebar för den sakens skull knappast att den grundläggande bilden förändrades.

Enligt min mening är det klart att Iran hade ett kärnvapenprogram fram till 2003, då inte minst amerikanska underrättelsebedömningar anser att ett politiskt beslut fattades om att avbryta detta.

Ett trevande program fanns redan under shah-regimens tid, men avbröts efter den islamska revolutionen 1979.

Anledningen till att det återtogs står med all sannolikhet att finna kriget med Irak, som ju inleddes med Saddam Husseins anfall på landet. Vi skall inte glömma att det ju gjordes den enda bedömningen efter den andra om att han var nära att skaffa sig kärnvapen, och det ter sig inte osannolikt att detta var en viktig faktor bakom det iranska kärnvapenprogram som då initierades.

2003 störtades dock Saddam Hussein, och en fundamentalt ny situation etablerades. Vi vet numera att regimen i Teheran detta år tog diskreta diplomatiska initiativ för att inleda en mer vittsyftande dialog med USA, men att dessa då avvisades av Washington. Detta gjorde också att de europeiska ansträngningarna detta år mötte svårigheter.

Ett beslut om att avbryta kärnvapenprogrammet stämmer väl med detta bredare mönster.

Huvuddelen av det detaljerade material som IAEA nu redovisar offentligt för första gången rör organisation och aktiviteter under denna period upp till beslutet 2003. Att Iran hitintills vägrat att offentligt medge det som då pågick förblir graverande och allvarligt.

Det som skett sedan dess är inte minst utbyggnaden av kapacitet för anrikning av uran. Iran hävdar att denna är för civila ändamål, och de inspektioner som IAEA regelbundet utför har inte hittat några tecken på att man genomför den höganrikning som ett militärt program skulle kräva.

Men förrådet av låganrikat uran utökas gradvis, och skulle om beslut så fattas kunna höganrikas för vapenändamål.

Utöver detta redovisar IAEA olika mer spridda aktivteter efter 2003 som skulle kunna tyda på att man fortsätter att utveckla teknologier för ett vapenprogram. Vissa av dessa kan dock ha andra förklaringar.

Även i vårt land genomförs – av helt legitima skäl – delar av detta.

Den avgörande frågeställningen förblir dock om det går att dra slutsatsen att man fattat ett nytt beslut om att åter dra igång det vapenprogram som lades i malpåse 2003. När jag tar del av de olika mer initierade bedömningar som nu görs är de nekande på den punkten.

Detta innebär dock inte att det inte finns anledning till oro.

Faktum kvarstår att Iran inte för IAEA har skapat klarhet kring de olika aktiviteter man vidtagit, och att man har en skyldighet att göra det. Faktum kvarstår också att det finns tecken på aktiviteter efter 2003 som skulle kunna tydas som att man fortsätter viss utveckling. Och faktum är också att de samlade satsningarna också på anrikning innebär att man skaffar sig bättre möjligheter om ett beslut om vapenproduktion skulle fattas.

Sverige har tillhört de länder som gått i spetsen när det gäller internationell mobilisering mot den iranska regimens övergrepp på mänskliga rättigheter. Det arbetet har vi all anledning att intensifiera mot bakgrund av utvecklingen i landet.

Men vi har också varit ett av de länder som varit tydligast när det gäller att förorda en dialog och en förhandling när det gäller de nukleära frågeställningarna, och det är uppenbart att det funnits möjligheter i detta avseenden som försuttits under tidigare år.

Det är t ex uppenbart att vi hade befunnit oss i en bättre situation om man hade beslutat att gå fram med den uppgörelse kring delar av dessa frågor som Turkiet och Brasilien förhandlade fram förra våren.

Irans innehav av anrikat uran hade då varit avsevärt lägre, och vi hade sannolikt haft en öppning för en överenskommelse om mer omfattande inspektioner.

Nu är det viktigt att dialogen återupptas.

Catherine Ashton, som leder ansträngningarna, har tydligt efterlyst detta. Samtidigt är den inre situationen i regimen i Iran ovanligt spänningsfylld med de problem som detta medför. Regimen är långt ifrån monolitisk.

De sanktioner som var avsedda att ge ökad styrka åt möjligheten till förhandlingar har hitintills knappast haft den avsedda effekten.

På sina håll spekulerar man i olika militära angrepp. Inte minst i de mer yviga delar av den amerikanska debatten verkar detta populärt för ögonblicket.

Men det finns också andra röster, t ex det uppmärksammade uttalandet av Israels nyss avgångne underrättelsechef Meir Dagan om att det är “the stupidest idea I’ve ever heard”. Han redovisade också bedömningen att en möjlig iransk kärnvapenkapacitet – om ett sådant beslut fattas – knappast är möjlig före 2015.

Vidden av den utmaning som ligger i denna situation skall alls inte underskattas.

Men någon annan lösning än en överenskommelse med utgångspunkt från full respekt för icke-spridningsfördraget NPT – som ju Iran är en del av – är knappast möjlig.

I sammanhanget är det också klokt att ta in beslutet om den konferens om ett kärnvapenfritt Mellersta Östern 2012 som Finland nu fått ansvaret att organisera.

Det arbetet kommer vi självklart att ge allt vårt stöd.

8 Responses to Förhandlingar enda lösningen

  1. Marcus Rosander skriver:

    Min lärare pratade om Iran häromveckan. Han sade att ”Iran inte kan stoppas på något annat sätt en militärt” och jag är faktiskt benägen att hålla med. Sanktionerna kommer bara att drabba det redan så utsatta folket.

    Jag säger inte att vi ska gå in i Iran, men jag tror att det är det enda sättet att stoppa Iran från att anrika uran, för att sedan bygga kärnvapen. Och det blir inte kul om en sisådär 10 år, när Israel blir sönderbombat för att världen varit oförmögen att ta ifrån en galen diktator möjligheterna att döda miljoner människor.

  2. Jon Reina skriver:

    Bildt säger Sverige har varit bland de tydllgaste i land i kritiken mot irans atomprogram. Ojojoj, för en bragd.
    Det kommer nog få Iran att sluta prompt med att anrika uran….

    Bildt skirver också at Israels nyss avgångne underrättelsechef Meir Dagan har förklarat till värdspressen – att ett israelsk angrepp mot Iran, som ”- the stupidest idea I’ve ever heard”.
    Vet kanske inte Bildt att det är därför Dagan är ”förra detta” – och inte längre underrättelsechef…..

  3. karrman skriver:

    En poäng vore att koppla Irans förpliktelser enligt Icke-spridningsavtalet. Om Iran fortsätter sina planer att bygga upp en kapacitet för att framställa kärnvapen – vilket strider mot avtalet – så kan de längre vara en avtalspart och ska i förlängningen uteslutas.

    Enligt uppgift finns det skilda uppfattningar inom regimen vilken linje man då skulle inta till IAEA.

    En annan faktor är att Irans ställning i arabvärden försvagas när regimerna steg för steg demokratiseras. Utvecklingen i Syrien talar sitt tydliga språk. Iran kopplas samman med en regim som mördar sin egen befolkning.

    En militär insats skulle inte kunna stoppa en uppbyggnad av Irans kapacitet att producera kärnvapen och skulle därmed inte lösa grundproblemet. Det skulle också ge Iran ett politiskt kort att rättmätigt framställa sig som ett offer för utländsk intervention och moderera den försvagning som det arabiska uppvaknandet innebär.

  4. Kerstin Broste skriver:

    Enligt Israelisk media är en trolig dag för attack mot Iran 2011-12-25. Ingen aning varför. Israel måste slå till före det planerade mötet om ett kärnvapenfritt Mellan Östern. Det måste bli mycket pinsamt med ett möte där Israels kärnvapen enligt USA ej får diskuteras.

    Enligt FN är det fortfarande förbjudet att attackera en suverän stat. Det var därför Tyskland dömdes efter andra världskriget.

  5. metusalem skriver:

    En förnämlig analys av problemet Iran- Kärnvapenkapacitet. Det är en stor tillgång för oss som gärna tittar in på diverse bloggar att från ansvarigt håll få synpunkter på hur Sverige och EU ser på vitala problem. Israels propåer om anfall som bästa försvar tror och hoppas jag denna gång är en papperstiger.

  6. florimond77 skriver:

    Eftersom man inte ville ta del av de förslag Brasilien och Turkiet lade fram visar det att man hellre planerar att göra om misstaget att försöka bomba fram sin vilja. Det finns förmodligen andra bakomliggande syften än kärnvapen. IAEA lägger fram lika tunna bevis som man gjorde mot Irak. Kanske ännu tunnare. Den tyngsta punkten läggs vid vad israeliska och amerikanska spionorganisationer kommit fram till. Högst misstänkt. Liksom man skulle kunna få fred i Mellanöstern på en dag så vill man inte lösa det här med respekt och intelligens. Hur många krig har Iran startat? Inga så vitt jag vet. Just nu verkar det sig som om israeliska terrorister har påbörjat ett krig inne i Iran. Och hur idiotiskt är det inte att acceptera Israels kärnvapen?

  7. […] I en rapport som släpptes tidigare i år så gavs bevis för att sanktioner mot Iran har haft effekt. Trots detta så är det flera länder som motarbetar sanktioner och många västerländska företag som bryter mot dessa sanktioner. […]

  8. bildterberg skriver:

    metusalem: ”Israels propåer om anfall som bästa försvar tror och hoppas jag denna gång är en papperstiger.”

    Även jag hoppas att det finns tillräckligt många icke-destruktiva
    krafter i israel för att den judiska staten inte ska inleda en attack
    som alldeles säkert kommer att innebära slutet även för
    det egna landet.

    Jon Reina: ”Vet kanske inte Bildt att det är därför Dagan är ”förra detta” – och inte längre underrättelsechef…..”

    Det där säger mer om den nuvarande regimen än om Meir Dagan.
    Innebär det att du ställer dig positiv till en attack mot Iran, Jon?

    Höjden av chutzpah är att anfalla en stat som i alla fall är med i
    NPT bara för att denna stat (obevisat) tillskrivs ambitioner att
    utveckla kärnvapen, samtidigt som man själv INTE är med i
    NPT (varför?) trots att man har en kapacitet på ca 300 kärnvapen.

%d bloggare gillar detta: