Satt med förtryckarna

STOCKHOLM: Årets utrikesdebatt kommer nog att kommas ihåg inte minst för diskussionen om vad socialdemokraterna egentligen haft för sig med Egypten och Tunisien.

Det var under den europeiska frihetens magiska år 1989 som Socialistinternationalen hade kongress i Stockholm och upptog Mubaraks parti NPD från Egypten och Ben-Ali’s RCD från Tunisien som fulla medlemmar.

Då hade det redan rått undantagstillstånd i Egypten i snart ett decennium.

Så när socialdemokratin nu plötsligt vill klä sig i frihetens flagga är det ett minst sagt obehagligt faktum att de satt och mös med Mubaraks män i decennium efter decennium i sin gemensamma socialistiska sällskap.

De kan tycka att vi än snabbare skulle ha stått på frihetens sida. Men den obehagliga sanningen är att de ju hela tiden satt vid förtryckarnas sida.

Och denna svenska regering var tydlig i anföranden i FN:s generalförsamling och FN:s råd för mänskliga rättigheter. Jag är övertygad att vi var tydligare än tidigare regeringar varit.

Men nu handlar det om att blicka framåt.

Med visioner, men utan illusioner, måste vi hjälpa till att steg för steg bygga de rättsstatens och demokratins institutioner som skyddar friheten och de öppna samhällena.

Och steg för steg måste vi hjälpa dessa länder att öppna sina ekonomier för handel, tillväxt och företagande för att kunna ge jobb, möjligheter och framtidstro för en snabbt växande befolkning.

Det handlar om att bryta upp från det gamla.

Och Socialistinternationalen med Mubarak och Ben-Ali och också svenska socialdemokraterna har knappast så mycket att tillföra i det arbetet.