Femton år efter Dayton

STOCKHOLM: Denna dag är det femton år sedan vi i Dayton i Ohio borta i USA äntligen kunde få de stridande ledarna att underteckna det avtal som ledde till fred efter det förödande kriget i Bosnien.

Det var tidigt i april 1992 som kriget hade brutit ut.

Mer än 100 000 människor hade förlorat livet och miljoner hade tvingats att fly. Det bosniska kriget var det längsta och grymmaste i decenniet av jugoslaviska upplösningskrig.

Frågan om kriget hade kunnat förhindras eller fred slutas tidigare kan aldrig slutgiltigt besvaras, men jag tillhör dem som inte vill utesluta det.

De internationella fredsansträngningarna hade försvårats av internationella motsättningar. Den oenigheten gjorde enighet i Bosnien till en omöjlighet. Kriget bara fortsatte.

Jag kom in som EU:s särskilde representant efter f d brittiske utrikesministern David Owen just i inledningen till den hemska sommaren 1995. Det fanns en känsla av att kriget måste komma till ett slut, och alla sidor kastade in sina sista reserver för att flytta fram positioner inför detta.

Det blev en sommar av de värsta övergreppen och de värsta folkfördrivningarna sedan kriget hade brutit ut. I Srebrenica gjorde folkmordet återkomst på den europeiska kontinenten.

Steg för steg under dessa mödosamma månader arbetade vi fram de olika delarna av en möjlig fred. Den amerikanske diplomaten Robert Frasure, som kom att förlora livet i en tragisk olycka på Igman-berget senare denna sommar, hade gjort mycket av det grundarbete som jag sedan tog över.

Det amerikanska engagemanget var utomordentligt viktigt. Det innebar att Washington nu accepterade grundlinjer för fred som tidigare vi eruropéer argumenterat för. När det etablerades samsyn över Atlanten – den hade knappast funnits tidigare – fanns nya förutsättningar.

Ett utrikesministermöte i Genéve lade grunderna, men det var under det som kom att bli tre långa veckor på flygbasen vid Dayton som alla detaljer skulle falla på plats och de avgörande stegen tas.

Om detta har såväl jag själv som USA:s Richard Holbrooke skrivit böcker, och även andra har gett sina skildringar. Dramat var inte sällan betydande.

Inte minst gällde det slutspelet. Det var framtiden för den omstridda staden Brcko upp i norra Bosnien som var i centrum. Plötsligt revs de överenskommelser som redan ingåtts upp. Allt verkade störta samman.

Men så blev en ny kompromiss möjlig. Det var Serbiens Slobodan Milosevic som inte kunde tänka sig att åka hem utan en fred.

Och snabbt snabbt snabbt arrangerades den ceremoni där krigets stora herrar satte sina små signaturer under fredsavtalet.

Vid sidan av dessa bl a min signatur som representant för Europeiska Unionen.

Utmattade kunde vi alla sätta oss på planen hemåt.

Allt var förvisso inte perfekt, men vi hade i alla fall ett fredsavtal. Andra världskriget hade inte lett till något sådant. Kosovo-kriget ett halvt decennium senare har ännu inte kunnat avslutas med ett fredsavtal. Dayton var unikt.

Själv kom jag sedan att bo i närmare två år tillsammans med mina franska livvakter i ett litet hus på en sluttning i Sarajevo som sedan dess genom omständigheternas spel blivit residens för Sveriges ambassadör.

Och besöken även därefter har blivit många. Jag skall dit igen om någon vecka.

Åtskilligt har blivit bra i regionen. Såväl Kroatien som Serbien rör sig tydligt mot den europeiska destinationen. Jag hade önskat att Bosniens politik hade blickat lite mer framåt och lite mindre bakåt och gjort det möjligt för sitt land att hålla i alla fall grannarnas tempo.

Men alltför ofta har de fastnat i retorik från tiden före Dayton, och det har gött en misstro som lett till än mer av förlegad retorik.

Nu håller en ny regering på att formeras i Bosnien efter höstens val. Nya personer kan innebära nya möjligheter. Låt oss hoppas det.

Femton år efter 1945 hade Tyskland kommit fram till 1960 – man stod mitt uppe i det tyske undrets dramatiska ekonomiska utveckling.

Har Bosnien kommit lika långt under sina femton år?

Frågan borde ställas av de som i dag bär ansvaret för landets utveckling.

11 Responses to Femton år efter Dayton

  1. stig2entreprenoren skriver:

    Rivaliteten mellan Kroatien och Serbien är den knepigaste frågan. Den som kan klura ut en lösning på detta blir hedrad och kommer även att vara värdefull i andra sammanhang.

  2. florimond77 skriver:

    Det kaos av vansinne och illdåd i form av krig som utbröt i fd Jugoslavien har så många dimensioner ifråga om psykologiska skeenden, religiösa aspekter och masshysteri och även politiska aspekter att detta borde vara en stor läxa för mänskligheten att lära sig av. George Bush, som är känd för att inte läsa böcker, lärde sig ingenting av detta. Han skapade storslagna scenerier som vida överträffade det förut nämnda. Den stora frågan är – vad händer när ledare rycks bort – samhällen bombas sönder och samman -mm?
    Ja, allt finns serverat i det som hände på Balkan.
    Och vem blir ansvarig och ska rensa upp?
    Den frågan är fortfarande obesvarad för än så länge sitter folk på möten och försöker inbilla alla att detta var ett gott verk för demokratins framtid.

  3. leewanta skriver:

    Hyckla inte Bildt, världsordningsfolket – som Du agerar som Coup D´Etat Butler åt – finansierade alla sidor i konflikterna som uppstod i forna Jugoslavien.

    Bara att läsa S. Huntington.

  4. foxbill skriver:

    Vilken lärdom kom från Balkan?
    Konstgjorda unioner där olika folkgrupper tvingas in under samma ledning är ingen bra idé.
    Över hela jorden delas länder upp och bildar nya stater där etnicitet snarare än geografi ligger som grund.
    Vad gör då Bildt och övriga ledare i Europa?
    Tvingar in självständiga länder i en konstgjord union.
    Hur många år tar det innan folk står mot inom EU? Innan krig bryter ut mellan dem?

  5. demiwotan skriver:

    Vad gäller detta område i Europa så vet nog Carl Bildt att det är många som har gått vilse. Kan nu medan jag skriver komma på åtminstone tre saker som gör detta till ett minfält. Först att det historiskt är en del av Mellersta Östern; dess historia är intimt förknippat med det Osmanska Riket. Alla som någon gång bott i Mellersta Östern har alltid samma historia att berätta: – Tänk att det finns så mycket evighet här. Varken kapitalism eller samtiden kan riktigt få fotfäste. För det andra hur geografin är beskaffad. Området är bergigt med byar och samhällen som tillsynes är isolerade från varandra. – Här lever historien som någon mycket träffande har uttryckt saken. Hur kan då dagsaktuella saker riktigt få aktualitet? För det tredje så har stora delar av befolkningen erfarenheter av en Kommunistisk regim. Det vet var och en som rest i Ryssland att det är väldigt långt till närmaste Kung eller Påve; man har lärt sig att reda sig själv. Att få den där samverkan och gruppgemenskap som den moderna intensiva Nationalstaten stoltserar med är svårt. Ser att en liknelse till Tyskland göres 15 år efter 1945, vilket i detta fall blir helt missvisande; som bekant är Världen ojämn i mer än i ett avseénde, inte minst vad gäller tekniska färdigheter och förutsättningar (vad gäller Industrialisering finns ingen motsättning mellan Väst och Öst, men väl mellan Nord och Syd), kapital (området har aldrig fått någon Marshall-hjälp som Tyskland fick), populationens storlek och Nationens rang i Världspolitiken.

  6. Pravo skriver:

    En ny film om kriget är på väg, här är ett utdrag om Bosnien från filmen: Weight of Chains. Den kan tjäna som en liten motvikt till BBC:c propaganda mouthpiece ”Death of Yugoslavia”. Även Weight of Chains är vinklad men den fungerar bra som motvikt till BBC. Medverkande är bl.a. Michel Chossudovsky (Centre for Research on Globalization), Trifkovic (rådgivare och talesman för Bosnienserberna under krigets inledning), John Perkins (från ”Confessions of an Economic Hit Man”), James Bisset (f.d. kanadensisk ambassadör för Jugoslavien) och Lewis Mackenzie (överbefälhavare för FN-styrkan i Bosnien, UNPROFOR).

  7. alivga skriver:

    Frågan det internationella politiska etablissemanget borde ställa sig är varför man till vilket pris som helst vill tvinga tre folkgrupper, som uppenbarligen inte vill leva tillsammans, att leva i en union? Jag förstår att det finns ett politisk och historiskt dilemma. Serbernas krigiska och expansionistiska politik i sydöstra Europa kan och får inte belönas med landvinningar. Det ska med andra ord inte gå att förändra kartor med krig. Å andra sidan bör politikerna fråga sig vad som är ett rimligt ”pris” för att behålla Bosnien intakt. 200 000 människoliv? 600 000 människoliv? Permanent fattigdom? Om ett multietniskt Jugoslavien inte fungerade, vad får våra politiker att tro att ett multietniskt Bosnien ska göra det? Bildt må vara en optimist men jag har svårt att se att Bosniens folkgrupper kommer att försonas inom en överskådlig framtid. Jag hoppas att jag har fel.

  8. smalanningen skriver:

    Jag blir beklämd att läsa rader som ”tvinga tre folkgrupper, som uppenbarligen inte vill leva tillsammans, att leva i en union” år 2010.

    Det finns djupa sår, javisst – men vill man aldrig läka dem så kommer man heller aldrig att nå någon form av framtid. Ett rimligt välstånd och en framtidstro är vad man måste skänka åt alla folk i Bosnien, först då försvinner betydelsen av ”folkgrupper”.

    Faktum är att det dröjer decennier innan känslan av utanförskap försvinner, men som sagt – når man bara upp till den grad att vanliga familjer får ett jobb, man kan försörja sig själva samt att deras barn får en trygg skolgång så kommer resten att lösa sig av sig själv. Framöver.

  9. […] -Vi kan inte ensamma bli av med dem. Vi måste acceptera dem som en verklighet. Jag är trots allt stolt över att vi i allt detta bevarat vår värdighet, sade Dodik. […]

  10. altruism1980 skriver:

    Väst gör sitt bästa för att Bonsien ska bli bonsienmuslimernas nationalstat, ständig press på serberna och kroaterna att gå med på mer centraliserat Bosnien.

    Bosniens grundare, Alija Izetbegovic, slaktade ett multikulturellt Jugoslavien tillsammanse med din partner förintelseförnekare Franjo Tudman. Politiker i väst, likt Carl Bildt, gör sitt bästa för att promota Bosnien som ett multikulturellt land – något som är dömt att misslyckas eftersom det är ren lögn. Bosnien var ett multikulturellt land under Jugoslavien. Izetbegovics, som nämnt Bosniens grundare, skrev i sin bok ”Islamic Declaration” hur ett samhälle ska se ut. På sid 23 i hans bok sammfattas ett optimalt samhälle på följande sätt:

    ”There can be neither peace nor coexistence between the Islamic religion and non-Islamic social institutions”

    Jag har full förståelse för Dodiks uttalande igår/idag:

    ”Men de som tänker kvitta sina skulder till muslimerna i världen på bekostnad av Serbiska Republiken kan glömma detta.”

    Det är uppenbart att Dodik med ”de” syftar på USA och dess lydstater, som exempelivs Sverige. Dodik är förmodligen fullt medveten om att när USA förhandlar med Saudarabien om oljepriset säger araberna till amerikanarna något i stil med:

    -Varför ogillar ni oss muslimer?
    -Nej, det gör vi inte, vi gillar islam, vi har har skapat en muslimsk stat i Europa (läs:Bosnien).

    Väldigt svårt för saudierna att argumentera emot. USA får oljan billigt, håller nere inflationen i väst och skapar mer jobbtillfällen.

    Carl Bildt, när kommer du ta upp de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien? Men det kanske inte behövs eller är det olämpligt? Man måste ju få oljan billigt. För att få oljan billigt måste ett brokigt land som Bosnien existera och man måste fortsätta demonisera serber för att blidka att väst behandlar muslimer orättvist.

  11. alivga skriver:

    Smalanningen: Jag, liksom du, önskar att Bosniens folkgrupper skulle kunna komma överens. Men ärligt talat, oavsett hur optimistisk man än är, hur rimligt är det? 15 är efter Daytonavtalet är Bosnien mer oenigt än någonsin. Det som stör mig mest är att Västvärlden har bortsett från majoritetsbefolkningens önskan. Unionen är påtvingad och ingen önskar den förutom bosnjakerna (muslimerna) som fortfarande drömmer om en centraliserad muslimsk stat. Kroaterna är i det närmaste utplånade i Bosnien, de flesta emigrerar till Kroatien, medan den serbiska entiteten fortfarande bjuder på ”motstånd”. Betydelsen ”folkgrupper” kommer inte att försvinna varken i Bosnien (eller världen i övrigt) inom den närmaste framtiden. Det är ju lika troligt som att Sverige skulle upplösa sina nationella gränser. Skulle det i din mening vara okej om Sverige tvingades av Världssamfundet att bli en delstat i den ryska federationen? Antagligen inte! Det är så en majoritet av Bosniens befolkning upplever det? Vi kan tvinga dem till samförstånd men frågan kvarstår – är det värt priset? Skulle det verkligen vara en katastrof att upplösa nuvarande vakuumtillstånd genom att förhandla fram en godtagbar lösning som innebar en anslutning av de serbkontrollerade områdena till Serbien, de kroatdominerade till Kroatien och
    av ”Restbosnien” skapa en bosnjakisk stat?

%d bloggare gillar detta: