En stor europé fyller 80 år

VID MEDELHAVET: I morgon fyller den ena av de två personer som genom historien blivit hedersmedborgare i Europa 80 år. Det är Tysklands förra förbundskansler Helmut Kohl som mer privat firar sin bemärkelsedag i sitt hem i Ludwigshafen.

Det är Jean Monnet och Helmut Kohl som genom historien förärats denna utmärkelse, och det inte utan skäl.

Hans gärning förknippas i dag oftast med hans roll när det gällde Tysklands fredliga återförening 1990. Och förvisso var hans statsmannaskap under dessa omvälvande och viktiga år av alldeles avgörande betydelse.

Men han var framför allt en mycket stor europé.

Jag hade förmånen att lära känna honom relativt tidigt – väl innan han blev förbundskansler och väl innan jag fick någon mer framträdande position i svensk politik. Och genom åren har det kommit att bli många samtal om Europas söndrade historia och vikten av att bygga ett samarbete som kan säkra freden för kommande generationer.

Uppväxt efter det andra världskriget formades han i alla fall av dess bittra realitet. Och det var strävan att skapa en ny europeisk realitet som formade hans politiska gärning.

Han vägrade att acceptera att tvångsväldet i de östliga delarna av Europa – och därmed Tysklands delning – skulle vara för evigt. För honom handlade det om moral och heder att vägra att ge framför allt regimen i Östberlin dess fulla legitimitet.

När så den stora omvandlingen kom – när muren föll och ett nytt Europa skulle gestaltas – blev hans nästa uppgift efter återföreningen att bädda in det större Tyskland i ett starkare Europa.

Han kände väl den europeiska fruktan för ett alltför starkt Tyskland – historien präglar hans sätt att forma politiken – och riktade därför in sin politik på att skapa ett ”europeiskt Tyskland” i syfte att minska farhågorna för ett ”tyskt Europa”.

I denna strävan lades grunden till Maastricht-fördraget 1991 som omvandlade den tidigare Europeiska Gemenskapen till en långt ambitiösare Europeisk Union. Och Helmut Kohl satsade på att i en ekonomisk och monetär union också ge upp den D-mark som för den tyska efterkrigsgenerationen var det kanske viktigaste av alla tecken på den nya stabilitet och välfärd man förmått att bygga efter världskrigen.

På de europeiska toppmöten under dessa år var det så gott som alltid Helmut Kohl som till slut formulerade de kompromisser som blev Europas politik – och som i övertygelsen om den starkastes större ansvar ofta också var beredd till de största eftergifterna. Den taktiska eftergiften tjänade det större strategiska målet – ett starkare Europa som ram för det större Tyskland som växt fram.

Och allt gick tillbaka till strävan efter det hemska som präglat den första delen av århundradet aldrig skulle kunna upprepas.

Jag var med om det europeiska toppmötet på Korfu i juni 1995 och därefter ett extra toppmöte i Bryssel på min födelsedag i juli samma år. Men sedan blev det åtskilliga andra toppmöten inte minst i EPP-kretsen där jag såg hans genuina statsmannaskap.

Jag minns ett lokalt CDU-möte någonstans i sydvästra Tyskland när han ville visa för mig hur viktig frågan om fred och försoning var för honom och för Tyskland. Han bad var och en i salen som hade någon nära anhörig som dött i krig att räcka upp handen.

Det var få som inte gjorde det.

Han var också  mycket betydelsefull för våra svenska förhandlingar om medlemskap i EU, vilket jag med viss detalj beskrivit i min bok ”Uppdrag Europa” för några år sedan. Vi hade inte klarat den förhandlingen så bra och så snabbt utan hans tydliga stöd.

Denna dag kommer Helmut Kohl att hyllas av många. Angela Merkel tillhör dessa, och CDU har öppnat en hemsida där man kan gratulera.

Och själv hoppas jag att det skall bli möjligt att personligen framföra gratulationer någon gång under våren.