Överge? Nej, snarast tvärt om.

Innan jag lämnade Kabul i går kväll – där jag f ö också hann med några inköp i den utmärkts och omskrivna lilla bokhandeln – hann jag med att kort tala också med några svenska media, och kunde med viss förvåning notera att en eldstrid i norra Afghanistan nu tydligen lett vissa till att kräva att vi mer eller mindre helt skulle skrota vårt enagemang i landet.

Den ståndpunkten har jag mycket svårt att förstå.

Visst är stats- och fredsbyggandet i Aghanistan både svårt och osäkert. Det handlar om ett av världens fattigaste länder som dessutom slitits sönder av tre decennier av förödande krig.

Men vad som händer här angår oss. Att 90% av världens opium-produktion i dag kommer från södra Afghanistan borde egentligen vara argument nog. Att förhindra att al Qaeda kan komma är viktigt för oss alla.

Jag tror inte att vi snabbt kommer att kunna stampa ett perfekt samhälle ur marken vid Hindu Kush, men jag kan för den skull inte acceptera att vi skulle överge dem som faktiskt försöker att bygga ett rättssamhälle, ge kvinnor möjligheter de annars skulle förvägras och ge unga pojkar och flickor en utbildning de annars aldrig skulle ha fått.

Och det tragiska är att allt detta måste skyddas – också militärt – mot dem som försöker att kasta landet ner i medeltida mörker av förtryck och fördomar. Att tro något annat är bara att visa hur lite man förstått.

I dag deltar 41 nationer i den militära fredsoperationen i Afghanistan – med mandat och uppdrag från FN:s säkerhetsråd.

Trots en i vissa avseenden mer besvärlig situation än när jag var där senast återvänder jag från Afghanistan med lite mer av tillförsikt.

En ny amerikansk politik har även här skapat bättre möjligheter. Man inser behovet av att skydda civila, och att satsa än mer på civila och ekonomiska insatser i fredsbyggandet. Kring detta diskuterade vi mycket.

Och med alla sina ofullkomligheter pågår just nu en livlig demokratisk debatt i hela landet inför presidentvalet den 20 augusti. Jag skulle inte våga att spå om utgången – dynamiken i den demokratiska debatten är alldeles för stark för det.

Jag tror att den Europeiska Unionen kan göra mera för att hjälpa Aghanistan, och efter sommaren hoppas jag att vi kommer att ha förslag på bordet för hur det skall kunna gå till. Det är när landet är på väg in i den utomordentligt viktiga perioden mellan årets president- och nästa års parlamentsval.

Fredsbyggande är förvisso inte enkelt, och måste ibland fysiskt försvaras mot de krafter som vill annorlunda.

Men att ta utmaningarna till intäkt för att kapitulera är mig främmande. De är i stället ett argument för intensivare och bättre insatser.