Så småningom kom jag hem till Stockholm efter min dag i Bryssel med såväl trojka-överläggningar som diskussioner i Europaparlamentet.
En hel del informella diskussioner dessa dagar har kommit att handla om den fortsatta utvidgningspolitiken – inte minst när det gäller länderna på Balkan.
Montenegro har redan lämnat in sin ansökan om medlemsskap, och flera andra länder förbereder nu samma sak. Vad gäller Albanien – som vi ju hade omfattande diskussioner med i dag – är det bara en tidsfråga innan så sker.
Praxis hitintills har alltid varit att ansökningar rätt omgående skickas vidare till kommissionen som sedan har att utarbeta ett yttrande om landets möjligheter att faktiskt påbörja en process mot medlemsskap.
Att utarbeta ett sådant tar sin tid – i de fall som nu ligger på bordet alldeles säkert över ett år. Och vilka slutsatser kommissionen kommer fram till går inte att veta på förhand. Historiskt har det förekommit att kommissionen sagt att ett land inte är redo för medlemsskap.
Nu finns det de som är rädda för att ett beslut om att sända Montenegros ansökan vidare skulle uppfattas som ett politiskt ställningstagande som vi inte är redo för. Nervositeten är på sina håll påtaglig också inför valet till Europaparlamentet i juni.
Men att stoppa ett tekniskt beslut som detta vore ett politiskt ställningstagande som nog skulle riskera att ställa till åtskilliga problem.
Därför hoppas jag att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna sända Montenegros ansökan vidare – liksom den som jag är övertygad om att vi kommer att få från Albanien innan våren börjar att visa sig på allvar.
Att integrera dessa och andra länder i regionen fullt ut i Unionen kommer att ta mycket betydande tid. Oerhört mycket återstår att göra innan det slutgiltiga steget kan tas.
Men viktigt för oss alla är att processen rör sig framåt. Det ger ett fast stöd till den fortsatta reformpolitiken internt i dessa länder och till det så viktiga samarbetet mellan dem. I grunden handlar det om att lägga grunden för en varaktig fred i denna del av Europa.
Om detta diskuterades såväl på ministerrådet i går och på överläggningarna med Albanien och diskussionerna med Europaparlamentet i dag.
Och mer diskussioner kommer det med all säkerhet att bli.
Alla Dessa Dagar 
Det hade varit hemskt kul att höra utrikesministerns åsikt om den gränsdispyt som råder mellan medlemslandet Slovenien och kandidatlandet Kroatien. Sverige står på tur som ordförandeland och det är kanske aktuellt för Sveriges utrikesminister att börja fila på en ståndpunkt som kan lösa denna konflikt som helt har kommit att frysa Kroatiens vidare närmande till Europeiska Unionen. EU:s trovärdighet står på spel!
Gränsdispyten rör primärt havsgränsen mellan de båda länderna och handlar om gränsdragningen i Piranviken. Vid Jugoslaviens upplösning var havsgränserna mellan de olika republikerna aldrig uppdragen. Slovenien menar att de har rätt till hela bukten med konsekvensen att Kroatien förlorar sin havsgräns mot Italien och att kroaterna som bor längs gränsen i norra Istrien hamnar i slovenskt territorium om de bestämmer sig för att bada i havet. Kroatien hävdar att gränsen går mitt i viken vilket är praxis vid gränsdragningar mellan två stater. Denna åsikt har stöd i internationell sjörätt. Kroatien är beredd att lösa denna dispyt inför en internationell domstol vilket inte passar Slovenien. Slovenien som insett att deras argument inte bär rent juridiskt utnyttjar sin position i världssamfundet (EU- och NATO-medlemskap) för att pressa Kroatien till ett politiskt beslut (överenskommelse) där Slovenien ser sig kunna dra det längsta stråt. I sin strävan att nå sina mål har Slovenien gjort denna bilaterala fråga till en EU-fråga genom att blockera Kroatien i elva förhandligskapitel med EU. Nu hotar även en folkomröstning om Kroatiens NATO-medlemskap.
Slovenien har blivit starkt kritiserat från EU och NATO som menar att dessa bilaterala frågor inte har att göra i EU och NATO. Frankrike har inte lyckat med att medla fram en mjukare hållning från Slovenien. Det verkar som att Tjeckien också kommer att misslyckas. Frågan är vad Sverige kommer att göra. Är det rimligt att ett medlemsland har vetorätt och kan blockera ett annat land från att bli medlem? Övriga EU stöder ett kroatiskt medlemskap och samtliga länder anser att Kroatien uppfyllt de tekniska förutsättningarna för fortsatta förhandlingar. Är det rimligt att land med två miljoner invånare, i detta fall Slovenien, ställer till med en sån här cirkus och utnyttjar sin position för territoriella anspråk? Vad kan länder som Sverige göra för att förhindra detta? Vad är Sveriges ståndpunkt?
I denna för Stockholm så lyckliga dag vill jag gärna erinra om en gammal historia från den onda tid då sosseväldet verkade vara cementerat i Sverige –
”När kommer Sverige med i EU?
– Ett år efter Albanien!”
Somliga saker har ju faktiskt gått till det bättre!
”Att integrera dessa och andra länder i regionen fullt ut i Unionen kommer att ta mycket betydande tid. Oerhört mycket återstår att göra innan det slutgiltiga steget kan tas.”
Ja, verkligen. Det saknas en tydlig konstitution, en tydliga utrikespolitik, en president och en gemensam valuta, innan fler kan samlas ”under paraplyet”.
EU är ett fuskbygge. Det måste renoveras från grunden innan bygget kan fortsätta.
Det är möjligt att EU är ett fuskbygge men en sak är klar. Det som arkitekten såg framför sig vid byggstart är inte vad som blivit då man nu kommit, vad vissa kallar, halvvägs. Om bygget ska fortsätta, på bredden och på höjden, behövs en betydligt stadigare grund än den som finns nu.
Det är bara att konstatera att bygget, om inte rämnar, så i alla fall skakar, då det utsätts för påverkan.
Krisar det till sig, det må gälla energiförsörjning från Ryssland eller internationell finansoro, har det visat sig att alltför många medlemsstater, och s.k. tunga sådana, ser mera till den nationella egennyttan än till EU-kollektivets gemensamma bästa.