EU-nämnd och utrikesnämnd

23 januari 2009

Denna fredag blir för mig framför allt den utrikespolitiska förankringens dag.

På förmiddagen sammanträder riksdagens EU-nämnd för diskussioner inför mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag.

Jag skulle tro att vår diskussion mest kommer att handla om situationen i Mellersta Östern. Vi skall ju anta gemensamma slutsatser i ärendet på måndag.

Efter lunch är det så dags att gå upp till Slottet för ett sammanträde med utrikesnämnden under Kungens ledning.

Detta är det formella samrådsorganet mellan regering och riksdag i viktigare utrikesfrågor. Grundlagen lägger fast att regeringen före beslut i utrikes ärende ”av större vikt” skall rådgöra med utrikesnämnen.

Vilka ärenden det anses vara som är av ”större vikt” har varierat avsevärt över tiden.

När jag först kom med i den – det var på 1970-talet – ägnades vi oss varje år åt att noggrant gå igenom den då omfattande instruktionen till den svenska delegationen vid FN:s generalförsamling – även om det kändes som en relikt från 1950-talets värld.

Numera finns ingen sådan instruktion, och några diplomatiska instruktioner diskuteras sedan decennier inte alls på nämndens sammanträden.

Vad som däremot utbildats till praxis är att konsultera utrikesnämnen – där riksdagspartiernas ledningar sitter – före beslut att sända svenska väpnade styrkor på uppdrag utomlands.

Och det är en praxis som jag är angelägen att upprätthålla – detta är viktiga beslut där en bred politisk förankring alltid bör eftersträvas och där riksdagen skall ha full information.

Det viktigaste ärenden vid morgondagens sammanträde är därför möjligheten av att sända en svensk marin styrka för att som en del av EU:s s k Atalanta-operation främst eskortera livsmedelshjälp till Somalia.

Efter hörande av nämnden kommer regeringen sedan att fatta beslut om en proposition som sedan leder till beslut i riksdagen. Det är så det går till.

Men förutom detta kommer jag i morgon självfallet att lämna viss information om andra aktuella frågor – Mellersta Östern tillhör självklart dessa.


Välkommen till Mitchell och Holbrooke

22 januari 2009

President Barack Obama har just framträtt tillsammans med utrikesminister Hillary Clinton på State Departement i Washington och gett riktlinjerna för politiken i två av de viktigaste områden som den internationella diplomatin nu arbetar med – Mellersta Östern  och Afghanistan/Pakistan.

Och dessutom utsågs f d senatorn George Mitchell till speciellt sändebud för freden i Mellersta Östern och ambassadör Richard Holbrooke till speciellt sändebud för Afghanistan/Pakistan.

Det är alldeles utmärkta utnämnigar.

Richard Holbrooke och jag arbetade mycket nära tillsammans när det gäller freden i Bosnien för ett och ett halvt decennium sedan och har hållit nära kontakt sedan dess.

Vi talades senast vid under helgerna om det uppdrag för honom som då höll på att växa fram. Jag hade ju strax innan varit i Pakistan, och det fanns åtskilligt från den resan att tala om.

George Mitchell är nog mest känd för sitt arbete med fredsprocessen i Nordirland, men var också ansvarig för den rapport som 2001 försökte att dra politiska slutsatser av utbrottet av den s k andra intifadan i den palestinska områdena året innan. I den gruppen ingick f ö såväl Javier Solana och det norska stortingets nuvarande talman Thorbjörn Jagland.

I sitt anförande angav president Obama riktlinjer för de politiska ansträngningarna i bägge dessa områden som överensstämmer väl med vad vi från europeisk sida försöker att åstadkomma.

Det bådar gott för möjligheten till nära samarbete.


Stänga Guantánamo

22 januari 2009

Jag välkomnar varmt att president Obama nu fattat det formella beslutet att stänga det kritiserade fånglägret i Guantánamo.

Det har länge varit vår uppfattning att de frihetsberövade på Guantánamobasen antingen skall behandlas som krigsfångar eller civila som gripits i samband med väpnad konflikt och i båda fallen behandlas i enlighet med Genvekonventionen och att de i den mån de gjort sig skyldiga till brott skall ställas till ansvar för detta inför opartiska domstolar.

Ansvaret för att avveckla lägret ligger av lätt insedda skäl på USA, och det är naturligt att det främst är USA som erbjuder skydd åt de som inte kan åtalas och inte kan återsändas till sina hemländer.

Inom EU har det dock uppstått en diskussion om möjligheten hjälpa till med denna process, och olika länder analyserar nu olika aspekter på detta.

I Sverige är det Migrationsverket – inte regeringen! – som fattar beslut om uppehållstillstånd för enskilda personer.

Det är viktigt att ha detta klart för sig.

Vidarebosättning är ett instrument för Sverige att erbjuda skydd för flyktingar och skyddsbehövande i övrigt och därmed tillhandahålla en lösning som inte omedelbart står i utsikt där de befinner sig.

Sådan vidarebosättning är också ett sätt att dela ansvaret med länder som hyser stora flyktinggrupper. Det som sker i normalfall är att det då kommer en begäran från FN:s flyktingorganisation UNHCR, och att Migrationsverket då tar ställning till den.

Så ser vårt regelverk ut.

Men det viktigaste nu är att USA går vidare med stängningen av Guantánamolägret.

Med respekt för de svårigheter som finns hoppas jag att man kan slutföra det arbetet så snabbt som möjligt.


Puust!

22 januari 2009

Det tog sin runda tid att komma tillbaka till Stockholm denna morgon.

Några vindar ställde till problem, och SAS-planet till Stockholm blev en bra bit försenat. Först nu – kring halv två på eftermiddagen – är jag tillbaka på UD efter middagen i Bryssel. Puust!

Och här väntar åtskilligt som skall göras.

Under eftermiddagen har Fredrik Reinfeldt, Cecilia Malmström och jag avsatt en del tid för att gå igenom en del av förberedelserna inför vårt kommande EU-ordförandeskap.

Den krishantering som Prag nu tvingas att ägna sig åt – gas och Gaza har dominerat deras första veckor – visar vad vi måste vara beredda på.

Under dagen skall vi också diskutera en del om de transatlantiska förbindelserna.

Ett gratulationsbrev till Hillary Clinton har redan avgått, och jag räknar med att på ett eller annat sätt träffa henne inom de närmaste sex veckorna.

Listan på frågor att diskutera över Atlanten är lång – men listan över frågor att diskutera i alla riktningen är säkert ändå längre i Washington.


Tydliga krav till Israel

21 januari 2009

Det var en enig skara av 27 utrikesministrar – nåja, i vissa fall var det ersättare som hade kommit – som i kväll träffade utrikesminister Livni från Israel till middag och diskussion i Bryssel.

Vårt budskap var i grunden ett: Israel måste öppa gränserna till Gaza inte bara för snävt definierad humanitär hjälp, utan för hjälp till återuppbyggnad och ett normalt liv.

De som bor i Gaza har inte bara rätt att överleva – de måste ha rätten till ett rimligt liv.

Att utvecklingen annars kommer att leda till ny desperation med risker för en ny explosion borde vara uppenbart för alla och envar.

Tzipi Livni lovade omedelbara lättnader för humanitärt tillträde. Jag tror inte att hon var fullt medveten om de begränsningar som faktiskt finns. Men den definition av vad detta innebär är betydligt snävare än vad vi kan finna acceptabelt.

Att Israel har andra mål som är viktiga är självklart. Man vill inte bidraga till att Hamas kan förklara seger. Man vill inte att Hamas skall kunna fortsätta smuggla in vapen i Gaza.

Och på dessa punkter har vi inom EU samma uppfattning – och är beredda att hjälpa till.

Men vi var mycket tydliga i kravet på att Gazas isolering så snabbt som möjligt måste lyftas.

På söndag återvänder vi så till Bryssel för att träffa Egyptens, Jordaniens och den Palestinska Administrationens utrikesministrar för en liknande diskussion.


Snabbt till Bryssel om Gaza

21 januari 2009

I dag på morgonen blir det fortsatta kommentarer till Barack Obamas tillträde som USA:s 44:e president och hans installationsanförande i går – närmast i morgonsoffan hos TV4.

Därefter skall jag få tag på Fredrik Reinfeldt för att höra hans intryck från sitt besök hos de svenska soldaterna och hjälparbetarna i Mazaar-e-Sharifi norra Afghanistan.

Det var självklart för honom att åka dit – men jag blev inte så lite förvånad när jag läste att detta var första gången Sveriges statsminister besökte en svensk utlandsstyrka sedan jag som statsminister besökte våra svenska FN-trupper på Balkan 1992.

Brydde man sig inte om under alla dessa år?

Senare på dagen har jag samtal med Ukrainas biträdande utrikesminister Jelisejev som är i Stockholm för överläggningar. Med all sannolikhet kommer det också att handla om en utvärdering av den senaste gaskrisens konsekvenser.

Därefter bär det på eftermiddagen av till Bryssel för snabbt inkallad middag med EU:s utrikesministrar med anledning av situationen i Mellersta Östern.

Efter ett tag ansluter Israels utrikesminister Tzipi Livni till den middagen.

Vår avsikt är inte minst att få en diskussion om nödvändigheten av att öppna tillträdet till Gaza för hjälp och normal handel samtidigt som det sker förstärkta insatser för att bekämpa smuggling av vapen.

Israel måste inse att det senare förutsätter det förra.

På söndag kväll planerar vi en motsvarande middag med ett antal arabiska utrikesministrar för att få deras syn på den aktuella situationen inför våra överläggningar på vårt eget möte på måndag.

I går besökte ju FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon Gaza och det högkvarter för FN:s hjälporganisation UNWRA där som ju attackerades av israelerna. Det var en ovanligt stark och ovanligt upprörd generalsekreterare som framträdde framför det fortfarande rykande attackerade f d lagret för olika hjälpsändningar.

Det är viktigt att vi nu snabbt får igång ett arbete för att hjälpa.

En viss konkurrens råder om var möten i detta ämne nu skall sammankallas. För oss är det viktigaste inte var mötet kommer att äga rum – den prestigekampen överlåter vi åt andra – utan att det faktiskt äöger rum så snart som möjligt.

Och då hoppas vi också att det skall finnas tydliga signaler om den amerikanska politiken i dess frågor.


President Obama

20 januari 2009

Så har jag då suttit i radions Studio Ett för att lyssna på och kommentera president Obamas installationstal och sedan varit hos KG Bergström i hans TV-program och diskuterat samma sak.

Barack Obama tillträder som USA:s 44:e president med en unik moralisk trovärdighet som innebär att han under kommande veckor och månader också har unik politisk makt. Just ny lyssnar världen på Washington på ett sätt som sannolikt saknar historisk motsvarighet.

När jag följde installationstalet var det nog främst personen som var politiken – mer än orden och formuleringarna.

En färgad person från enkel bakgrund som avlägger eden med mellannamnet Hussein innebar en så radikal förändring som man gärna kan tänka sig. Och det är denna förändring mer än möjliga eller sannolika ändringar av den förda politiken som nu ger den amerikanska politiken nya möjligheter och ny kraft.

De sakpolitiska markeringarna i talet var – som brukligt – få. Endast Irak och Afghanistan nämndes explicit när det gällde världen i övrigt. Men kampen mot kärnvapen och klimatförändring fanns med bland prioriteringarna.

Det var viktigt och positivt.

Efter dagens och kvällens festligheter i Washington börjar verkligheten i morgon. Senaten väntas då konfirmera senator Hillary Clinton som utrikesminister. Och president Obama förväntas ge signaler inte minst på den ekonomiska politikens område.

Jag ser mycket fram mot att – tillsammans med mina EU-kollegor – arbeta med Obama-administrationen på en lång rad viktiga områden.

För det svenska EU-ordförandeskapet blir det en viktig uppgift att fortsätta det arbete som nu inleds under det tjeckiska ordförandeskapet att fördjupa och förbättra de transatlantiska förbindelserna.