Europeiska framgångar

Vid gårdagens utrikesministermöte i Bryssel kom två europeiska framgångar att stå på dagsordningen.

Och eftersom vi ofta diskuterar problem finns det då och då anledning att notera framgångarna.

Den första var självfallet arresteringen i Belgrad av Radovan Karadzic.

I april fattade vi – efter mycket omfattande diskussion – beslutet att underteckna det s k SAA-avtalet med Serbien.

Det hade funnits de som sagt att så länge inte bl a Karadzic fanns vid FN-tribunalen i Haag kunde ingenting ske. Men till slut kom vi fram till den förnuftigare linjen att med detta undertecknande ge ett stöd till de europeiska inriktade reformkrafterna i Serbien.

Utan detta beslut hade resultatet i det serbiska valet den 11 maj med all sannolikhet blivit annorlunda. Nu kunde i stället de Europa-orienterade stärka sina positioner.

Och det var detta som ledde till att man kunde bilda den regering som kunde tillsätta en ny chef för säkerhetstjänsten och – fem dagar därefter – gripa Radovan Karadzic.

I Bryssel diskuterade vi i går att nu sätta i kraft den s k interimsdelen av SAA-avtalet. Jag hoppas att det beslutet kan komma snart.

Den andra framgången var fredsoperationen i Tchad.

Det var vid utrikesministermötet i juni förra året som vi började diskutera behovet av den insatsen – beslutet kom lite senare.

Svårigheterna var betydande. Det tog lång tid att få fram trupper så det räckte – Sverige var bland de allra första som ställde upp och som var på plats. Logistiken var ett mardröm. Den politiska situationen var ytterligt komplex.

Sedan dess har situationen i och kring Darfur snarast försämrats samtidigt som vi sett ett krig genom ombud mellan Sudan och Tchad.

Men EUFOR-styrkorna har skyddat flyktinglägren och de humanitära hjälpinsatserna i östra Tchad. En del flyktingar har kunnat börja återvända.

Mycket återstår förvisso. Men vid vår halvtidsvärdering tillsammans med FN av EUFOR-insatsen var det de positiva dragen som var dominerande.

Nu inleds diskussionen med FN om vad som skall komma efter EU-insatsen. Det var ju ursprungligen FN som bad om denna insats.

Två icke obetydliga framgångar för den gemensamma europeiska politiken. Det finns anledning att notera sådana också.

11 Responses to Europeiska framgångar

  1. Halldin skriver:

    Härligt att läsa om lite gott. Inte bara Aftonbladets skrämselpropaganda.
    Klapp på axeln för väl utfört arbete. Du har säkerligen gjort mer än jag denna arbetsdag! =)

  2. solsburyhill skriver:

    Vad har du att rapportera om Iran, en fråga som jag förstår legat högst upp på dagordningen?

    En intressant iakttagelse är också att sanktionerna gentemot Mugabes supportrar i Zimbabwe vidgats genom att namnen på 37 personer och 4 företag som står i förbindelse med Mugabes ”vänskapskrets” lagts till den officiella svartlistan.

  3. ohlundonline skriver:

    Det är sommar.

    Om någon vecka börjar semestertiderna även på den europeiska kontinenten.

    Men i Sverige är man mitt uppe i semestern. Många åker utomlands, särskilt ungdomar som dessvärre inte så sällan råkar illa ut.

    Folk måste förstå att världen inte är som Sverige.

    I andra länder har man andra värderingar och är man ute på okänt vatten får man vara försiktig.

  4. Kachina skriver:

    ”Men EUFOR-styrkorna har skyddat flyktinglägren och de humanitära hjälpinsatserna i östra Tchad. En del flyktingar har kunnat börja återvända.”

    Det var vad de skulle göra och gjort. Ett väl utfört arbete. Kul att kunna glädjas åt något, med förhoppningen att det goda resultatet inspirerar till fortsatt närvaro i området och fortsättningsvis står som modell för agerandet i andra områden.

    Jag hoppas att Sverige och EU fortsätter på den inslagna linjen.

  5. mrmhalland skriver:

    Är det bra eller dåligt att EU bestämmer vilken regering Serbien ska ha ??
    Jag börjar bli orolig.

  6. carlnorberg skriver:

    Det år dåligt för alla utom dem som profiterar på ofred.

  7. solsburyhill skriver:

    5+1-mötet i Genève den 19 juli utmynnade som bekant i att Iran skulle erbjudas ekonomiska och politiska ”lättnader” mot att de gav upp sitt urananriktningsprogram. Javier Solana gav Iran två veckor att svara på detta erbjudande.

    Detta åtföljdes nyligen av ett hot från USAs sida om att Iran har 10 dagar på sig att upphöra med sitt omtalade program eller förvänta sig ytterligare restriktioner.

    http://english.farsnews.com/newstext.php?nn=8705021312

  8. raffeman skriver:

    Vore ju roligt om Bildt även kunde kommentera den mindre charmiga biten av den operation som svenskarna deltar i, förmodligen ovetande. Det torde stå klart för de flesta som studerat Tchads politik att presidenten Deby står under franskt beskydd, dels pga Tchads historia som fransk koloni, dels beroende på de franska olje- och mineralbolagens stora operationer i landet. Inte så konstigt då att Deby glatt låter en europeisk styrka, främst bestående av fransmän, ställa sig längs gränsen till Darfur där de tchadiska rebellerna håller hus. Många chockades säkert av att de tchadiska rebellerna sade att de inte skulle se EU styrkan som neutral; men det är rätt naturligt då den styrs av Frankrike som upprepade gånger stött Deby gentemot rebellerna med flyg, logistik, vapen och underrättelser. Kan väl tilläggas att Deby är en relativt förkastlig diktator, som själv tog makten med våld och som enbart premierar sin egen folkgrupp. Rebellerna är givetvis inte mycket bättre, men det vore fint om någon informerade den svenska allmänheten om fransmännen har mer än flyktingarnas öde i åtanke med denna styrka…

  9. solsburyhill skriver:

    Uppdatering om Zimbabwe (vilket också var på dagordningen):

    Zimbabwes president Robert Mugabe och ledaren för MDC, Morgan Tsvangirai, har nu inlett förhandlingar i Sydafrika om en gemensamt ledd regering för Zimbabwe, vilket fram tills nu tycks ha undgått mainstream medias bevakning.

    Angola har idag samtidigt krävt att EU skall upphäva de sanktioner som införts mot de personer och företag som anses loyala mot presidenten då dessa riskerar att ha en negativ inverkan på förhandlingarna.

    Artikel finns att läsa i guardian, som jag tyvärr inte kan länka här.

  10. solsburyhill skriver:

    Det kan väl inte ha undgått någon att det är tack vare de enorma naturrikedomar (framförallt olja och gas) som Zimbabwe och Sudan innehar som väst har satt sig upp mot Mugabe och al-Bashir samt kritiserat Ryssland och Kina för att skydda dem, vilket utgör grunden för ett nytt kallt krig att föras i Afrika.

    Det förra kalla kriget kännetecknades av britternas, amerikanernas, belgarnas, fransmännens samt portugisernas likvidering eller störtning av nationalistiska afrikanska ledare såsom Patrice Lumumba, Dr Kwame Nkrumah, Luis Cabral, Eduardo Mondlane, Samora Marcel, Milton Obote, Hamed Sekou Toure, Gamel Abdel Nasser samt Ahmed Ben Bella som stämplades som terrorister eller ryska och kinesiska sympatisörer.

    De som hade tur – Jomo Kenyatta, Robert Mugabe och Nelson Mandela – fick långa fängelsestraff, som de ej förväntades överleva. Mandelas staty i Parliament Square i London får känneteckna den brittiska cynicismen. USA strök nyligen Mandelas namn från den förteckning som förs över internationella terrorister!

    Det senaste kalla kriget gjorde Afrika fullkomligt beroende av förnödenheter från väst som administrerats av the World Food Programme, medan deras ledare ”paid lip service” för att behandla patienten.

    FNs resolution av den 11 juli om införandet av sanktioner gentemot Mugabe skulle i princip ha gett klartecken till en militär attack mot Zimbabwe. Kina och Ryssland begrundade sitt veto med att detta skulle ”open the way for interference by the Security Council in internal affairs of Members States, which is a gross violation of the UN Charter.”

    Av historiken följer att väst är mindre intresserad av att säkerställa mänskliga rättigheter i Afrika än att rättfärdiga och lägga grunden för ett nytt kallt krig. Avseende Sudan, rapporterade BBC den 13 juli att man har funnit första beviset på att Kina stödjer Sudans regim militärt i Darfur.

    Kinas verkliga brott är emellertid dess dominerande ställning i Afrika där investeringarna nu överstiger USAs, Storbritanniens, EUs, Världsbankens samt IMFs stödbudget sammanlagt.

    Ett tydligt uttalande från afrikanska ledare avseende västs hjälpaktioner i Afrika gjordes under Kina-Afrika konferensen i Peking i november 2006, där Botswanas förre president, Festus Mogae, sade till British Channel Four: ”I find that the Chinese treat us as equals. The West treats us as former subjects (read slaves). Which is a reality. I prefer the attitude of the Chinese to that of the West.”

    President Museveni, som normalt anses vara västanhängare, har samtidigt uttalat: “The Western ruling groups are conceited, full of themselves, ignorant of our conditions, and they make other people’s business their business. Whereas the Chinese just deal with you, you represent your country, they represent their own interests, and you do business.”

    Ryssland då? Jo, Ryssland anses vara en fiende eftersom de sitter på enorma gas och oljetillgångar och emotsätter sig inte bara en utvidgning av NATO till dess närområde utan är också emot USAs planer på att uppföra missilförsvaranläggningar i Polen och Tjeckien.

    Med den ödeläggelse som det senaste kalla kriget förorsakade Afrika färskt i minne, torde ett nytt kallt krig utgöra ett enormt återfallsbrott mot de mänskliga rättigheterna som får belgarnas tidigare förehavanden i Kongo att blekna i jämförelse.

    Kanske värt en tankeställare…

  11. solsburyhill skriver:

    Rekommenderar bifogad, mycket intressant artikel om den bakomliggande orsaken till intresset kring Zimbabwe.

    http://globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=9707

%d bloggare gillar detta: