Ny säkerhet

Sedan början av 1990-talet har det skett ett mjukt farväl till neutralitetspolitiken i vårt land. Men det har varit ett farväl som inte varit utan sina återfall och sina svårigheter.

Denna regering använder inte begreppet av den enkla anledningen att det saknar relevans.  Genom medlemskapet i den Europeiska Unionen ingår vi i en politisk allians som innebär en helt annan verklighet.

Gårdagens betänkande från den parlamentariska försvarsberedningen sätter nu saken på papper på ett tydligt sätt:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba en annan EU-medlemsstat eller ett annat nordiskt land.Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige angrips.”

Därmed  skrivs neutralitet som option bort i varje rimligt fall. Vi har ju knappast som tradition att förklara neutralitet i konflikter i mer avlägsna delar av världen. Säkerhetspolitiken handlar om säkerheten i vår egen del av världen.

För ett bra tag sedan orsakade jag politisk storm genom att säga att jag inte ansåg det sannolikt att Sverige skulle vara neutralt om en grannstat angreps. Det ansågs på sina håll mycket förgripligt.

Men nu går försvarsberedningen en bra bit längre genom att säga att vi ”kommer” att engagera oss i ett sådant fall. Och man vill att vi ensidigt uttalar att vi genom detta också förväntar oss att dessa staters politik gentemot Sverige i ett motsvarande läge skall vara densamma.

Vi talar om betydande – men självfallet logiska och riktiga – förändringar av vår grundläggande säkerhetspolitiska doktrin.

Den bäddar för ett breddat och fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete inte minst i Nordeuropa, men också inom Europeiska Unionen och med Nato.