Utmärkt om Europa

Utmärkt gemensam artikel av Fredrik Reinfeldt och Margot Wallström om den Europeiska Unionen i DN i dag. Och Fredrik har väl redan gett sig i väg i riktningen födelsedagsfirandet i Berlin.

64 Responses to Utmärkt om Europa

  1. Hermann skriver:

    Frågan är vad Mona tycker om det hela.
    Mona brukar i media annars vilja häckla Reinfeldt genom att påstå att han inte vågar möta henne i debatter.

    Jag kan inte minnas att det någonsin tidigare gjorts utspel (bortsett från folkomröstningskampanjer) där en moderatledare gjort ett utspel tillsammans med en såpass framstående socialdemokrat som Margot är.

  2. Peter Ask skriver:

    Finns nog bara två socialdemokrater som jag har haft förtroende och respekt för:
    -Margot Wallström och Kjell Olof Feldt.

    Mvh,
    Peter Ask

  3. ANG TELIA skriver:

    I dagens SvD intervjuas Björn Rosengren.

    Det gäller Telia. En av spekulanterna på Telia är en rysk oligark. Denne oligark tillhör svenska lobbygruppen Kreabs kunder.

    I Ryssland står politikerna på oligarkernas löneslista.

    När nu Telia ska säljas är det av vikt att kopparnätet ej inkluderas.

    OM FÖRSÄLJNINGEN AV TELIA SKER PÅ ETT SÄTT SOM EJ GAGNAR SVERIGE- dvs att kopparnätet ej sätts i särskilt bolag och fortfarande tillhör Sverige –
    kommer befolkningen i detta land att fråga sig vad som hänt med våra svenska politiker.

  4. Allt snack om EU är inte värt någonting om man granskar det i sömmarna.

  5. Birgersson skriver:

    Bra att frågan om försäljningen av Telia inte släpps. Nu till våren kommer frågan att avgöras av regeringen.

  6. K skriver:

    Det skulle vara intressant med en Europadebatt som inkluderade Turkiets brott mot de mänskliga rättigheterna och om vi verkligen tycker att det är en acceptabel nivå och gärna under tiden undersöka hur det står till med de mänskliga rättigheterna i de nu nästan gamla medlemsstaterna. Förföljelse av zigenare är hett på listan.

  7. Birgersson skriver:

    När Weisel är med här, förekommer inte den flitige skribenten Kachina bland tyckarna på denna blogg.

  8. Bertil skriver:

    Jag föddes 1920 och har sett ett och annat sedan den tiden. 1939 överföll Stalin Finland. 1940 drabbade Hitler på samma sätt Danmark och Norge. Åren 1940-45
    gick jag vakt med repförband vid Torne älv, i Jämtland, Värmland och Skåne.

  9. Elia skriver:

    Nathaniel

    Det var inte lite hat du vräker ur dig,dra miloner människor över en kam,glömmer att det inte var ”bara” USA som hjälpte till att stjälpa Hitler.Det FINNS trots allt folk även i Eu som är hedervärda som INTE är emot USA eller varken judar eller israel som stat..utan kan sära på politik och människa.

    Hoppas du kommer till en balanserad syn i framtiden,du kommer att upptäcka att det även i USA finns folk som inte gillar judar.I alla hörn av världen finns det inskränkta människor,du är själv inskränkt då du så storstilat drar alla i europa över en kam.

  10. Ivar skriver:

    Hur vore det om folk skippade sina pseudonymer. Heder åt Maggi och Igra som medverkar med sina riktiga namn.

  11. Ivar skriver:

    Bra Maggi – vi ignorerar.

  12. Birgersson skriver:

    Självklart ignorerar vi.

  13. Napoleon Svensson skriver:

    Om Nataniel Weisel vill göra sig till talesman för judar, skulle jag tro att de allra flesta judar betackar sig för en sådan talesman.

  14. Birgersson skriver:

    Ni har ett likartat språk

  15. Napoleon Svensson skriver:

    Margot Wallström intervjuades även i SR P1 Ekots Lördagsintervju i dag: http://www.sr.se/ekot/programsidor/sandningsarkiv.asp?programid=2693

    Och så har hon en egen artikel på SvD Brännpunkt. http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14886341.asp

  16. värna svenska språket skriver:

    så här ska nedanstående ord i stavas i ovanstående sammanhang

    kollaps
    européer
    internet
    miljoner
    union
    muslimer

  17. Bertil skriver:

    Född 1920. Har upplevt Stalins överfall på Finland 1939 och Hitlers dito på Danmark och Norge 1940. Har medverkat i fältförband vid Torne älv, i Jämtland, Värmland och Skåne under krigsåren, som varade till 1945. Ingen sinekur.
    USA ingrep och räddade Europa både från Hitler och Stalin. Ett härjat och raserat Europa lyftes ur spillrorna genom Marsallhjälpen. Samtidigt insåg de forna döds-fienderna Tyskland, England och Frankrike att krig inte var något bra sätt att lösa inbördes problem. EG/EU bildades. Äntligen kunde Europa utvecklas och gå mot en mer hägrande framtid. Alla vill vara med och ett samlat Europa ger nu ett effektfullt avtryck i världshistorien. EU är nu ett föredöme, som manar till efterföljd för andra delar av Moder Jords folkgrupper.
    Samvaro har många arenor. Köksbordet, bostadsrättsföreningen, kommunen, lands-tinget, riksdagen, EU och FN. EU är en viktig del av dessa för vår del av världen.
    Din blogg Carl är en stor tillgång för en gammal pensionär. Här kan man sitta vid sin lilla dator och samtidigt i en stor kongresshall i Gèneve, när Du slår an strängar röran-de samspelet mellan människor världen över. Din kunskap, Dina erfarenheter och Ditt kontaktnät gör Dig till en fin tillgång för vårt land. Nästa steg i Din livstrappa borde bli som utrikesminister för EU. Vi ser fram emot detta.
    Fortsätt blogga/mvh/Bertil

  18. […] i DN inför EU:s 50-årsfirande där man sprider floskler kring sig. Det är nästan så att Carl Bildt skulle kunna bli tårögd när man läser hur de båda insinuerar att: det är EU:s förtjänst att Grekland, Spanien och […]

  19. Elia skriver:

    Nathaniel

    Hmm..undrar om inte Maggi har rätt…eftersom du är fullkomligt oresonlig i din ton..OM..du verkligen är jude..så vet du genom historien att många judar undslapp gaskammrarna tack vare människor..européer..som hjälpte dem att fly..innan/under och efter andra världskriget..och jag antar att alla dessa hedervärda människor inte alla dog ut samtidigt..och efterlämnade en massa surdegar till européer efter sig..som ALLA hatar judar..om du VERKLIGEN tycker det..så är du antingen ett internet troll som Maggi säger…dvs..har en agenda med helt andra motiv än de du framställer..eller så behöver du hjälp att bearbeta ditt oresonliga hat…synd faktiskt..för det är just människor som bär på oresonlig hat..är inskränkta som fungerar som bromsklossar i mänsklig utveckling…oavsett ras/religion..

    Kan säga för min egen del..att det inte spelar någon som helst roll om du är jude..kines..tysk eller svensk..eller ett ufo från yttre rymden..jag bedömer dig genom dina ord och dina handlingar..och så gör många andra också..

    Delar däremot INTE Maggis åsikt att tiga ihjäl dig..det är just genom tystnad som Nazisterna fick det inflytande dom fick..folk tyckte att om dom teg ihjäl dom..skulle dom försvinna av sig själv..ett fatalt misstag visade det sig

  20. Sebastian Weil skriver:

    Intressant med en artikel där strukturreformer efterlyses trots avsaknad av stöd för sådan politik hos de båda författarna. Reinfeldt har uttalat sitt stöd för fackliga blockader gentemot utlänningar som vill jobba i Sverige, och Wallströms parti är också emot liberaliseringar.

    Vidare är det intressant att den misslyckade Lissabonprocessen inte nämns med ett enda ord.

    Värst är nog dock att man försöker lansera konstitutionen igen, trots massivt motstånd från Europas befolkning så försöker man, likt djuraffärsbiträdet i Monty Pythons papegojsketch, hävda att konstitutionen lever.

    Den dagen Reinfeldt och Wallström står upp för fri konkurrens och ekonomisk tillväxt och inte bara skriver om det så kanske man kan lyssna på dem.

    Slutligen kan det konstateras att det nu är ett fall för Europaparlamentet att Wallström sitter på dubbla stolar och brytter mot kommissionärseden. (http://henrikalexandersson.blogspot.com/2007/03/wallstrm-blir-parlamentssak.html)

  21. Elia skriver:

    Nathaniel

    Som alla andra har du rätt att ha dina åsikter..ÄVEN om CB..och hans politiska agerande i mellanöstern..men..det är mitt bestämda intryck att CB:s åsikter är ganska klara…den nya palestiska regeringen måste uppfylla bas kraven för att få erkännande som en regering..i allafall ifrån Sverige..dvs..bl.a måste dom erkänna staten israels rätt att existera..dom måste ta avstånd ifrån terrorhandlingar

  22. Sebastian Weil skriver:

    Elia. Hamas skapades för att omintetgöra Israel. Du kan inte få dem att erkänna Israel lika litet som du kan få en cylinder att bli en kub eller en apelsin att bli en motorcykel. Själva konceptet Hamas innebär att förstöra Israel.

  23. Sebastian Weil skriver:

    *Jag menar självfallet att konceptet Hamas _syftar till_ och inte _innebär_ att förstöra Israel.

  24. Kachina skriver:

    När Weisel talar, står Kachina mållös, som en fågelholk. Fattar NOLL. Han är en typisk bibelskolad turist-israel. Lika båsig i huvudet som de amerikanska judar som invaderade Israel efter sexdagarskriget. Jag var där och mötte dem. Om inte de kommer ner på jorden blir det ingen fred. Hamas vill inte alls förinta Israel. Hamas vill kriga och om Israel förintas tar kriget slut.

    Nej, Carl Bildt. Mellanöstern är ett hopplöst fall. Det bästa du kan göra är att lämna walkover. Bli inte inblandad. Ta inte på dig någon ledarroll. Du kan inte vinna något, bara förlora allt.

    Japan är bättre. Jag har även varit där och byggt hus, vid foten av Fuji. Men,…..det går inte att vara besserwisser där. En helt annan kultur och helt annat socialt beteende. Det tar minst ett år med ödmjuk konversation innan du kan komma någonvart.

  25. jonsson skriver:

    efter att ha tagit del av bloggandet här finner jag likheter i språket hos några som kallar sig

    Elia
    Weisel
    Kachina

    Många debattinlägg, samma språkrytm och ett likartat språk.

  26. Kachina skriver:

    Samma språkrytm kanske, men riktigt så djupt ner i vulgärordlistan som Weisel, kommer jag inte. Åtminstone inte lika ofta.

  27. jonsson skriver:

    När ni tre tar gemensam lunch fylls denna sida med andra personers inlägg.

  28. Det är ganska kul att också höra Wallströms höga betyg på Alliansen när det gäller intresse och engagemang för EU-politiken. En liten reflektion rörande detta finns också på min egen blogg, http://www.ericsoniubbhult.se per igår den 23/3 – med ett litet exempel på hur Alliansen faktiskt bryr sig och sätter ned foten i EU-frågorna på ett annat sätt än socialdemokraterna tidigare gjorde!

  29. jonsson skriver:

    Intressant inlägg från riksdagsledamoten Jan Ericson.

  30. Elia skriver:

    Sebastian/Nathaniel

    Vart Hamas står är allmänt känt..frågan var dock inte var Hamas står..utan vilka politiska avsikter CB har..i Mellanöstern frågan.
    De krav som allmänt ställs på den nya Palestinska regeringen är att de MÅSTE erkänna Israels rätt att existera..och att ta klart avstånd ifrån terrorverksamhet..sen om Hamas gör det..eller inte..är en helt annan fråga..men för att bistånden skall åter flöda in i det nya landet måste vissa krav vara uppfyllda..och CB står bakom dessa krav…naturligtvis är det fritt för alla att spekulera kring enskilda politikers heder och deras politiska ställningstaganden..för min del tror jag att CB står fast vid sina.

  31. Elia skriver:

    Nathaniel

    Vilken dagordning Hamas har..och under vilka former dom skapades är också allmänt känt..MEN…för att ett samarbetsavtal skall kunna komma till..bl.a mellan EU och den Palestinska nybildade staten..måste deras agenda förändras,det finns inga planer i världen att dom kan hårdnackat fortsätta att vidhålla sin linje..och samtidigt sitta i regeringställning..och det är DET frågan handlar om.

    Det finns självklart folk..som tyvärr även du tycks falla in under…som anser att man bör bomba palestinerna sönder och samman…och det finns säkert många även boende i Israel som delar dina åsikter..speciellt med tanke på alla år av terror dom blivit utsatta för..dock är det så..att historien har tydligen visat att människan trots allt utvecklas..och det är genom fred och samförstånd mänskligheten har en chans att överleva.

  32. Bertil skriver:

    Käre Nathaniel !
    Antagligen är jag gammal nog att vara Din farfar. Kommer gärna hem och nattar Dig en kväll och berättar om tiden då jag fyra år gammal satt i hölasset och körde vår kramgoa Lilly samtidigt som hennes nyfödda fölunge dansade runt lasset. Självfallet trodde jag så då, men i själva verket satt en äldre person bakom och drog i rätt töm när lasset var på väg ner i diket.
    Samtidigt kan jag berätta lite annat om livet. Ingen människa kan själv bestämma agendan. Vi är alla beroende av varandra. Man måste förhandla och försöka komma överens. Konfrontation är en dödfödd idé.
    Ha det bra Nathaniel. Du mognar. Din tid kommer.
    /Farfar

  33. Birgersson skriver:

    Intressant berättelse om hölasset och Lilly. Mer av sånt.

  34. Ivar skriver:

    Ingen tar hetsighet på allvar.

  35. Kachina skriver:

    Nathaniel

    Förklara för mig det jag inte förstår. Vad gör du hör? Varför skall du fara till Amerika?

    Kriget är i Israel. Det är där du behövs. Varför far du inte dit?

  36. Kachina skriver:

    Vilken kibbutz?

  37. Napoleon Svensson skriver:

    Kachina, ”Nathaniel Weisel” är ett s.k. troll eller någon som behagar skoja. Prata inte med honom (Du får förstår prata med vem du vill, men jag följer Maggis råd och ignorerar honom).

  38. Kachina skriver:

    Nathaniel

    För att se till Israels intressen, måste han även se till Palestiniernas intressen. Om de inte får något annat än hotet om att utrotas eller svälta ihjäl, tar de till alla medel för att överleva.

  39. Jonas skriver:

    Får inte utrikesministern vara på fest i Berlin?

  40. Kachina skriver:

    Jonas

    En utrikesminister får inte skratta och ha roligt. Han skall vara gravt allvarlig, resa sig som en torr fura över mängden. :-)

  41. Kachina skriver:

    Gaza,……….Västbanken och Golan har ockuperats av några religiösa galningar från amerika och måste återlämnas om man skall få fred. 1948 års gränser gäller, inget annat.
    Det är enda vägen till fred.

  42. Värna vårt språk skriver:

    BARA NÅGRA DETALJER VAD GÄLLER SPRÅKET

    Om man talar om svenskar, greker, norrmän, stavas med gemen bokstav.

    På engelska skriver man dock nationaliteter med versaler, dvs Norwegians, Greek osv.

  43. Värna vårt språk skriver:

    Fortsättningsvis skiver man

    de och inte dem i meningen ovan.

    Dem nyttjas efter preopisition, exempelvis
    … jag reser till farfar och farmor, jag reser till dem..

    där nyttjas dem.

    alltid sålunda efter preposition.

  44. Kachina skriver:

    Som sagt, jag tycker Bildt skall lämna walkover redan nu. Han mår bättre av att stå och dunka huvudet i en tegelvägg än att diskutera med er. Låt Abrahams söner göra upp om det här själva. Palestinierna som flydde 1948 har aldrig varit annat än underklass i Jordanien och de som nu bor i Israel är knappast välkomna. De har ingenstans att ta vägen, så ni får döda dem där de står. Torde inte vara någon större svårighet med tanke på er överlägsenhet när det gäller vapen.

    Vill ni att vi skall applådera? Vill ni ha bidrag till ammunitionen? Vill ni ha några Bofors- kanoner? På vilket sätt kan vi hålla oss väl med israeler, eller jag menar amerikanska judar som Bush måste hålla sig väl med. Jag menar, om Bildt kan slicka röven på Bush, så kan han göra detsamma för de amerikanska judarna när han ändå håller på.

    PS. Det största problemet i Israel är de amerikanska judarna och de jordanska palestinerna. Det finns gott om plats i USA. De kan flytta hem. DS

  45. Tsolin skriver:

    ”Nathaniel Wiesel” är nog ett rätt typiskt troll som man kan ignorera – eller ge sig ini en intensiv deabatt med. Han försöker provocera fram antisemitiska och antisionistiska reflexer hos oss alla. Självfallet finns bara en lösning på konflikten- en tvåstatslösning. Hur en historiska kompromissen till slut skall se ut är ytterst svårt att se. Naturligtsvis har Israel ett existensberättigande, men lika naturligtvis måste Israel ge upp ockuperat territorium – men allt? Och vilka säkerhetsgarantier kommer att ges av båda sidor? Deta är väl sådant som Bildt kommer att diskutera under sitt besök. En gång kommer nog freden också ill denna del av världen..

  46. Tsolin skriver:

    (till värna vårt språk)
    Låt oss inte ägna för mycket energi åt finna-fel-i-språket. Det är snabba puckar på nätet och inte alltid lätt att hålla koll på tungomålet. Men bra förstås hålla i minnet att ”svenskar”, ”araber”, ”palestinier”, ”judar”, ”polacker” mm på svenska skrivs med LITEN bokstav (till skillnad mot engelskans ”Swedes”, ”Poles”, ” Russians” etc)

  47. Birgersson skriver:

    Han kallar sig weisel, namnet är förmodligen en pseudonym.

  48. värna svenska språket skriver:

    tack Tsolin.

    Ja, snabba puckar förvisso, men det krävs eftertanke ändå.

    Dåliga resonemang och dåligt språk brukar gå hand i hand.

  49. värna svenska språket skriver:

    Nu ska jag titta på Aktuellt, där rapporteras bl.a om Filippa och Fredrik Reinfeldt, vårt statsministerpar.

    Filippa verkar väldigt skärpt.

  50. Tsolin skriver:

    Gospodin Wiesel är, av språkbehandlingen att döma, en person som växt upp i Ryssland (eller Sovjetunionen). Det förklarar den intoleranta och osofistkerade tonen i hans inlägg ovan (”inget annat kommer att tolereras…”).

    Är det inte rätt löjeväckande att den israeiiska ”återvändarlagen” ger oändligt mycker mer rättigheter till en rysk/uzbekisk/azerisk ”jude” (inom citationstecken eftersom den totalkorrumperade ex-sovjetiska miljön gör det ytterst lätt att köpa ett intyg om att ens farmor/mormor etc var av judisk börd..) än en palestinier, vars familj bott i ex Nablus på Västbankenvsedan urminnes tider….

  51. Birgersson skriver:

    Till Tsolin

    Teorierna är många, kachina och weisel kommer båda kommer från Amerika,

    de skriver på ungefär samma sätt, har samma språkmelodi – och syftet med deras skriverier är detsamma.

    kanske är det en och samma person

  52. Birgersson skriver:

    Till Tsolin

    de förnuftiga på denna sida har bestämt sig för att ignoera inlägg typ de från weisel,

    sådana inlägg är under de medverkandes värdighet.

  53. Birgersson skriver:

    Till Tsolin

    Är du förresten från Ryssland – det verkar så.

  54. Tsolin skriver:

    Birgersson..

    Jag tror Du har rätt. Bakom ”Weisel” döljs en frustrerad ex-sovjetisk eller möjligen amerikansk (mindre sannolikt, men man vet aldrig ) urspårad individ, som försöker provocera fram . Jag är lingvist i botten och Kachina (som är en helsvensk enstöring, ytterst intelligent och med en god språkbehandling) är inte alls samma person som ”Weisel” , som kommit till Sverige i halvvuxen ålder, är rätt outbildad och frustrerad (där har han dock ett drag gemensamt med Kachina)..

    Kachinas bidrag tycker jag är rätt trevliga och intelligenta. Weisel är pinsamt osofistikerade…

  55. Tsolin skriver:

    Birgerssson

    Ja jag är från en ryskspråkig miljö – faktiskt från Ukraina dock ursprungligen – men jag har bott i Uppsala sedan 1970, kom hit när jag var 10 år. Det är därför jag känner igen vissa ”sovjetisika drag” i ”Weisels” (som förståss i9nte är hans riktiga namn) språkbruk…

  56. Fredrik skriver:

    Nathanile Weisel!!!!
    Ta och kamma luggen va!!
    Jag hoppas inte alla judar är lika blåsta som dig.
    Oförskämd är det minsta man kan säga om dig.
    Just för att du är som du är hoppas och tror jag att inte är jude, utan bara en som vill sabbaför dem.

  57. Kachina skriver:

    Nej, jag har aldrig ens varit i USA. Jag känner visserligen många amerikaner efter mina resor, men själv är jag ursvensk med en antavla till 992 i Sigtuna och sedan Birka.

    Att vi har samma språkmelodi har nog inte med geografi att göra utan med psykologi, vi tar intryck och reagerar på vår omgivning, därmed blir vi det omgivningen gör oss till.

    Nathaniel, jag förstår dig. Jag har träffat ”dig” flera gånger. Juden i exil som läst Leon Uris alla verk och kabbalan utan att förstå. Det är samma religion, kabbala, sufer (islam) zarathustra (islam) platoniker, gnostiker, esoteriker, lamaismen och shamanismen.

    En gång bodde ”du” i ett träd utanför Eilat, en annan gång delade ”vi” hotellrum i Jerusalem, alla gånger var ”du” lika förvirrad, kände dig utvald som folk, utan att förstå att allt emanerar ur samma källa.

    Palestinierna behöver en yrkesskola. Judar som kommer in från förskingringen behöver en bibelskola.

  58. Napoleon Svensson skriver:

    Det är en förolämpning mot alla judar – och även mot palestinierna – att någon gör en sådan fånig antisemitisk karikatyr på jude som den bakom psedonymen ”Nathaniel Weisel” gör. Det är även en förolämpning mot alla som är intresserade av utrikespolitik och därför följer Bildts blogg att någon tramsar runt med denna fåniga och elaka vulgo-jargong.

    Konflikten i Mellanöstern är hemsk och tragisk och inget att skoja om på det sättet. Har denna person verkligen inget bättre för sig än att sprida fördomar om judar och palestinier?

  59. Tsolin skriver:

    Instämmer helt i Napoleon Svenssons inlägg. Bildts blogg borde ägnas åt seriös debatt. Men personer som ”Weisel” försöker provocera. Låt oss inte fasta på såna krokar. Den israelisk-palestinska konflikten är alldeles för allvarlig för att leka med.

  60. NU aer jag STOLT över att ha en regering och en utrikesminister som jag inte behöver skaemmas över! HEJA Sverige och Moderaterna och Alliansen; NU kan vi bemöta andra regeringsrepresentanter etc i EU m fl auditorium med kunskap och vinna respekt för vaara representanter! Tidigare skaemdes man bara över det taffliga intryck som GP gjorde i saadana kretsar! Bonnförnuft aer nog bra, men laat det stanna i Katrineholm, i EU-parlamentet och andra konstellationer med regering-representanter etc fr maanga laender behövs det lite mer!

  61. Naturligtvis maaste man vara tacksam över att det finns kloka politiker över blockgraensrna! Straalande exempel Reinfelst/Wallström. Vi aer ett litet land och det gynnar oss om politiker oavsett politisk tillhörighet kan enas om vissa stora fraagor!

  62. Erik skriver:

    Jag är i grunden för EU, men det är inte ett demokratiprojekt. EU parlamentet har ingen makt, det är det kommissionerna som har och dem kan inte folket välja….

    Ska det kallas demokrati?

  63. Demokrat skriver:

    Till Erik:

    Europaparlamentets makt bör vara tämligen begränsad. Ju mer makt som ges åt parlamentarikerna desto mindre inflytande får nationalstaterna. Det finns mig veterligen inget stöd för att låta makt överföras från de i EU ingående nationerna till EU-parlamentet vars verksamhet få har någon insyn i.

  64. EU IS DEAD skriver:

    The European Union is dead
    IN 1865, Viscount Palmerston, prime minister of England, lay dying. As is only too human, the great man desperately rejected the diagnosis. When Palmerston’s physician broke the news to the elderly statesman that he was about to expire, he replied defiantly, ”Die, my dear doctor? That’s the last thing I shall do!”

    This mixture of hubris and denial signaling the end is often as true of institutions and dreams as it is of men. And there is little doubt, following the twin ”no” votes in France and the Netherlands, that the European Union, long proudly proclaimed as the future model of international relations, is dead. Throughout our travels this year in a Europe in crisis–to the European Parliament, the German Council on Foreign Relations, the French Army War College, the British Defense Academy and the Harvard University Seminar in Talloires, France–we have heard the same generic rebuttals from Europhiles everywhere: ”The EU always manages to muddle through; the process of ever closer union has gone too far to be reversed; in a few years the EU will regroup and be stronger than ever.”

    Nonsense. It has long been our view that the EU, or rather the notion of ever-closer political union that has been at its heart, is the primary faith-based project in the Western world. Predicting the slow demise of the European constitution was not that difficult: A dreadful document, an economic malaise discrediting the entire European elite, political aloofness that wholly disconnected Europe’s rulers from the ruled, and a willful ignorance of the Continent’s amazing diversity assumed in an effort to force an artificial one-size-fits-all approach were there for all to see.

    But Euro-cheerleaders could not see it. Emotionally driven, their failure of analysis was not an act of deception–rather, it was one of self-deception. So, to understand what is happening here, we must think unconventionally about the end of the dream of ever closer union–about death and the process of coming to terms with it. In 1969, in her seminal work On Death and Dying, Elisabeth Kubler-Ross eloquently detailed the five stages of dying–denial, anger, bargaining, depression and finally, acceptance. (1) It remains one of the most important contributions to our understanding of the final phase of life and will do much to explain the otherwise baffling lack of self-awareness characterizing European elites’ approach to the entire EU project.

    Denial

    DENIAL PROTECTS us from those truths that fundamentally challenge our conception of the world. In the case of dying, denial is an attempt to protect the fundamental assumption that the individual is, and will continue to be, a part of the world. Denial thus acts as the initial stopgap to the catastrophic collapse of the individual’s worldview.

    The cataclysm of the constitution’s dual rejection represents such a threat to Euro-federalists across the globe. Mark Leonard, of the Centre for European Reform, challenged, ”I think this is a storm in a teacup. People won’t remember it in ten years time”, as though dismissive words could take the place of a reality too bitter to bear. As Kubler-Ross said, ”death is never possible to regard in ourselves.”

    For what is dying here is a worldview. Anyone who speaks with European elites notices that certain terms regularly crop up when they describe the European project–postmodern, post-Westphalian, post-nation-state–as though Europe had evolved beyond the structures of the national system and is at the vanguard of a future international order. What is striking in hindsight is how little doubt there was as to the outcome of the referendum exercise.

    As the Laeken Declaration, which set out the ambitious goals for the constitution, made clear, ”The unification of Europe is near.” The declaration goes on: ”The image of a democratic and globally engaged Europe admirably matches citizens’ wishes”, without giving much empirical evidence for this rather sweeping certainty. The facts, however, have been starkly at variance with this grandiose creed.

    To those of us who have studied economics, Europe’s present travails are not a blip on the triumphant road to a better future. Rather, they amount to a system that isn’t working. Since the late 1980s, Europe has been in the economic doldrums. In 2005, Italy expects to experience no growth, and the country’s debt-to-GDP ratio is a monumental 107 percent. German unemployment hovers near five million, with eastern Germany falling ever further behind western Germany, despite receiving billions of euros. Even in France, which has fared marginally better, unemployment remains over 10 percent, and over 20 percent among the young, who voted against the constitution in droves. Economic sclerosis has discredited continental elites, who, rather astoundingly, failed to notice the cancer at the heart of their project.

    How could this be possible? Gisela Stuart, herself a British Labour member of the drafting presidium of the EU constitution, has an acute answer:

    The Convention brought together a self-selected
    group of the European political elite,
    many of whom have their eyes on a career
    at [the] European level, which is dependent
    on more and more integration. Not once
    in 16 months I spent on the Convention
    did representatives question whether deeper
    integration is what the people of Europe
    want, whether it serves their best interests or
    whether it provides the best basis for a sustainable
    structure for an expanding Union. (2)

    It is a very human trait to throw out an aberrant and unsettling fact, rather than rethink one’s worldview–all the more natural when the fact is as cataclysmic as rejection of the constitution, and with it the worldview predicated on an ever closer European Union. It may be understandable, but it is, as Kubler-Ross explained, the first step in the dying process.

    Anger

    KUBLER-ROSS tells us that denial is replaced by feelings of ”anger, rage, envy and resentment.” Anger usually begins innocently, with a thought such as ”why me, why not him or her?” With no answer to be found, patients may lash out at their family and friends as they attempt to come to terms with the simple reality that their life is at an end.

    For proponents of ever closer union, ratification of the constitution was an absolute necessity–even if it meant subverting democratic norms. As Jean-Luc Dehaene, former Belgian prime minister and vice president of the EU Constitutional Convention, put it, ”We know that nine out of ten people will not read the Constitution and will vote on the basis of what politicians and journalists say. More than that, if the answer is no, the vote will probably have to be done again, because it absolutely has to be yes.” The former head of the rotating EU presidency, Prime Minister Jean-Claude Juncker of Luxembourg, was no less blunt: ”The countries that have said ‘no’ will have to ask themselves the question again.” It never seems to have entered either of their heads that European decision-makers were themselves a major part of the reason for the ”no” vote. In a democracy, wanting a political outcome badly can never be a rationalization for flouting democratic norms. The curse for adherents of ever closer political union is that it has always been a very elite-driven project. This reality finally caught up to European leaders.

    In his last, forlorn plea before his people, French President Jacques Chirac finally snapped. Directly addressing the television camera, his anger finally got the better of him. ”Do you believe we could defend the Common Agricultural Policy–of which French farmers are the major beneficiary–with as much influence? Do you believe we could defend our social model or our cultural exception as strongly if France is weakened, if the Franco-German tandem is weakened?” A supreme sense of ever closer union’s inevitable triumph had given way, in the recognition of the political disaster facing him, to an angry attempt to characterize a constitution-free world as one of greater peril for France. For Chirac, it was all slipping away–he behaved exactly as Kubler-Ross would have predicted.

    Bargaining

    WITH THE inevitable psychological collapse undeterred by the previous two defenses, the only remaining strategy is to attempt to strike a deal with those forces that are out of the patient’s control. Oftentimes, the basis of such a negotiation is built around the patient offering something in return for a way out or even a postponement of the predicament they are facing.

    At some deep psychological level, even the most ardent supporters of ever closer union know that delusion and anger are not good political responses to the cataclysm of the ”no” votes. This is where bargaining comes in. And the higher power the European elites must bargain with, to their surprise, is the electorate.

    The statements of Gunter Verheugen, vice president of the European Commission, are illustrative. Following the ”no” votes, he pleaded, ”It would be wrong to impose tight time limits at this point. A whole series of countries simply need more time for discussion to restore public trust in Europe.” Offering to trade time for a change in outcome is, of course, a classic bargaining mechanism. Foreign Minister Joschka Fischer of Germany follows in much the same vein: ”Definitely, it is a setback. But on the other side, I think we need some more time, some more years, maybe a decade but not more. It’s not a historical setback in the way that

    European integration is really questioned and that there will be an alternative going back to the old European system.”

    In return for letting his cherished dream of ever closer union live, Fischer is prepared to accept that there is a problem, to accept that a lot of time will have to pass for things to go his way and to state the obvious–that Europe will not revert to a pre-Treaty of Rome state of being. He is rational, prepared to make concessions to time and different points of view–everything except agree to what has happened, the reaching of the high tide of ever closer union. On the surface, this comment makes little sense. The elites who drew up the rules for ratification know well that it takes only one ”no” vote to negate the constitution. The old anti-democratic process of making recalcitrant states vote again on the matter does not work here either, as both the current Dutch and French governments have said they will not attempt to override the wishes of their voters. For true believers, playing for time becomes the principal tool of bargaining the ”no” result away.

    Wishing individual states’ vetoes away, saying they can be swayed by a mythical ”yes” turnout in the rest of Europe, and then waiting for different governments to emerge in France and the Netherlands that will successfully overturn the ”no” votes are pipe dreams in one sense. But what they really amount to is an effort to mitigate the calamity in which believers in ever closer union find themselves. As is true of the dying, in the end it is a forlorn plea for more time. History simply does not work like that.

    Depression

    DEPRESSION IS the logical result when all of the patient’s defensive strategies have failed to overcome reality. When the patient is finally ready to accept their condition, they will likely be overwhelmed by not only what they fought so hard to discount but things that they probably had not considered until this point.

    Though it is early, a few members of the European elite have reached the fourth stage: depression. Former French Foreign Minister Michel Barnier has said, ”It will be harder for us now. It will also be harder for Europe. The globalization is still there. Nobody will wait for us.” A major article of faith amongst those committed to ever closer union is the notion that without a politically integrated Europe to manage the common market, large, established and successful economic entities like the United States and rising political and economic powers like China and India will overwhelm an uncompetitive and divided Europe. While this flies in the face of recent economic history, which shows Europe’s outer core doing comparatively well in the global marketplace, it is taken as a given in the laggard countries of France, Italy and Germany. Some believers in this position, confronted with the rupturing of their worldview, have now accepted the enormity of what has happened in the Netherlands and France–and see the ruination of their way of life. Juncker stated the gloomily obvious: ”People will tell you Europe is not in crisis–it is a profound crisis.”

    It is at the level of depression that, ironically, European elites at last share something with their oft-neglected electorates. Dominique Berrehar, a country doctor based in the small French village of Prunay, was surely on to something when, while campaigning for a ”yes” vote, he observed, ”When a person is depressed, they close in on themselves and nothing interests them and they say no to everything. So France is in a state of depression.” And indeed, part of the reason for a ”no” vote is a reactionary fear of globalization, as though, like the old British King Canute, Europeans can somehow order the tide of globalization away.

    Acceptance

    WHETHER THE patient is capable of reaching acceptance is an open question. Kubler-Ross tells us that the individual, ”will reach a stage during which he is neither depressed nor angry about his ‘fate.’ He will have been able to express his previous feelings … his anger at those who do not have to face their end so soon…. It is not a hopeless ‘giving up’, a sense of ‘what’s the use’ or ‘I just cannot fight it any longer.'”

    While Tony Blair, quietly relieved at the death of the continental dream of ever closer union, has gotten much of the press for speculations on what may come next for Europe, it is the French interior minister and the country’s most popular politician, Nicolas Sarkozy, who, alone among European elites, has genuinely grasped what has happened here. Immediately after the vote, Sarkozy observed, ”By saying ‘no’, the French are calling on us to act quickly and vigorously to change the status quo.” By accepting that the European elite’s dream of the past forty-five years is dead, Sarkozy has implicitly realized that the comfortable status quo in Europe, be it cozy corporatist economics in the face of globalization or political elitism instead of broad-based support for Europe, can no longer be sustained. Europe will have to rise phoenix-like from the dying ashes of an unrealistic dream.

    Death and Birth

    THE EURO-elites are not alone in failing to deal with the loss of the notion of ever closer union. American neoconservative critics of the project are already beginning to worry about a constitution undead, coming back like Dracula in another diabolical form. It is hard for both Euro-cheerleaders and Euroskeptics to let go of such familiar points of reference, but it is vital if the transatlantic relationship is not to decay into a state of irrelevance. The way forward is not to concentrate on reviving the constitution. Instead, both Europeans and Americans must accept the reality of a Europe comprised of nation-states, where the EU plays a continuing but secondary role in determining the political fate of the Continent.

    We do not accept the standard ”either/or” dichotomy–that the only choices before us are the EU of the constitution or the Union’s total collapse. Simply put, a one-size-fits-all approach does not conform to the modern political realities of the Continent–European countries have politically diverse opinions on all aspects of international life: free trade issues, attitudes toward NATO, relations with the United States and how to organize their own economies. For example, the Netherlands is a strongly free-trading country, traditionally pro-NATO and pro-American. France, by contrast, is more protectionist, more skeptical of NATO, more statist in organizing its economy and more competitive in its attitude toward America. Thus the two European renegades actually have very different political cultures–there simply is no common ”European national interest.” The EU should function as a political clubhouse–coordinating an intra-European consensus where one exists.

    However, while the EU will no longer even potentially threaten America with the prospect of evolving into a neo-Gaullist counterweight, it should not be counted upon as a steadfast friend of the United States. European political differences are simply too great for either of these options to be likely. While it is true that the British view of a more decentralized, more economically liberal, more pro-American Europe looks increasingly attractive, it is at best a contentious view.

    Tony Blair–while stronger than German Chancellor Gerhard Schroder and Chirac, who are little more than political zombies–is damaged goods as well, as his recent one hundred-seat slide in the British election attests. Iraq, and the closer ties with America it represents, remains deeply unpopular in London. It is unlikely the prime minister can use the UK presidency of the EU to bully his corporatist rivals to give up the game. What then of the coming of Angela Merkel and Sarkozy? Certainly from an American and British perspective, they are both steps in the right direction. But this is a very relative evaluation. Merkel, likely to become chancellor in the fall, has backed away from the radical reform Germany so desperately needs and so desperately does not want, even if she is more receptive to CAP reform. While she certainly intends to be more pro-American than Schroder, she strongly disagrees with both the United States and the UK about the prospects for Turkish accession to the EU, a fact that happens to be in line with Sarkozy and the French people. On this vital matter, we again find France and Germany at loggerheads with the Anglo-Saxons.

    Sarkozy is even more politically constrained. He is a populist who will constantly keep French fears of a too-liberal EU in mind. His brief tenure as finance minister, when he talked liberalization and acted far more like a statist, sets the precedent. Sarkozy’s no-nonsense approach to America ought to be strongly welcomed by Washington; however, in the cases of Iraq, Turkey and the Doha free trade round, it has decided limits. To sum up, the EU, given the empirical realities of the no votes, the failure of the recent budget talks at the EU summit, and huge strains over enlargement, is likely to remain in stasis, not coherent enough to be either strongly pro- or anti-American.

    So what is America to do? For America’s transatlantic policy to be successful, Europe must be evaluated, warts and all, not viewed as many of the European elite or its enemies might wish. While at the state level Europe remains vital, collectively it is far less than the sum of its parts.

    The United States ought to remain studiously agnostic as Europe tries to find another dream and should work with Europe at whatever level the people of the Continent decide is appropriate. At the same time, the United States should make it clear that no European country will be penalized for working with the United States at the state level, where most of the significant interactions are likely to take place.

    Ever closer union is now a matter of history. It will take time for the great majority of Euro-federalists, confronted with the death of their worldview, to go through the stages of coming to terms with its demise laid out so well by Kubler-Ross. For, like all relationships, the transatlantic tie, if it is to continue in this new era, must be based on the acceptance of reality–not delusions–leading to denial, anger, bargaining and depression. There is no going back.

    (1) On Death and Dying (New York: Simon & Schuster, 1969).

    (2) ”The Making of Europe’s Constitution”, Fabian Society Pamphlet, 2003.

    John C. Hulsman is senior research fellow in European affairs at the Heritage Foundation. William L. T. Schirano is research assistant in foreign policy at the Heritage Foundation. A longer version of this piece can be found in ”A Challenging Partnership”, which will be published by the European Union Institute for Security Studies in September.

%d bloggare gillar detta: