Betydelsen av Kobane

07 oktober 2014

STOCKHOLM: Även om svensk diskussion just nu handlar om annat har nog även vi anledning att något fästa blicken vid den tidigare närmast okända staden Kobane i allra nordligaste Syrien.

Vad som händer här kan mycket väl omdefiniera regionens olika konflikter. Taktiska strider runt Kobane kan få vitt gående strategiska konsekvenser.

USA och ett andra länder har inlett en offensiv från luften mot ISIL, men i sedvanlig ordning finns det en tendens att övervärdera vad som kan åstadkommas med enbart attacker från luften.

Afghanistan kan ses som ett bra exempel på det, och Israel lärde sig bittert läxan i Libanon.

Det är sannolikt att dessa attacker påtagligt negativt kan påverka ISIL:s förmåga att bygga sitt s k kalifat till någonting som kunde likna en fungerande stat. Infrastruktur och inte minst ekonomiska tillgångar, t ex produktion av olja, kan i mycket hög grad slås ut.

Men att på ett avgörande sätt taktiskt påverka komplicerade strider på marken, och inte minst när de rör sig in i bebyggda områden, är betydligt mycket svårare.

Kobane tillhör de kurdiska områden som kontrolleras av den PYD-organisation som har ett nära band med terroriststämplade PKK i Turkiet självt.

Även om fredssamtalen mellan den turkiska staten och PKK gjort mycket betydande framsteg är det självfallet en komplicerande faktor. Att denna PKK nu kräven en turkisk intervention som en del av dessa fredssamtal är en annan.

Till dessa komplicerande faktorer skall ju också läggas att PYD haft en relation med regimen i Damaskus som knappast kan betecknas som oppositionell.

När PYD under ett tidigt skede av inbördeskriget i Syrien tog över kontrollen över dessa områden skedde det av allt att döma i samförstånd med president Assad, och sedan dess har ju PYD:s styrkor också varit engagerade i strider med den syriska oppositionen och i synnerhet dess Free Syrian Army.

Och om bilden skall kompliceras ytterligare kan ju sägas att relationerna mellan PYD i Syrien och den självstyrande kurdiska regionen KRG i norra Irak är synnerligen långt från hjärtlig.

Just nu är situationen dock att ISIL är mitt inne i en offensiv för att ta Kobane, och att inte minst kurder i Turkiet, men också på andra håll, tydligt kräver att den turkiska armén skall gå in över gränsen till Syrien och slå tillbaka ISIL och dess styrkor.

Utan att känna situationen i detalj är det sannolikt att man har den militära förmågan att faktiskt göra det.

Men bortsett från detta skulle se ut i förhållande till folkrätten skulle detta medföra en omedelbgar konflikt mellan uppenbart Turkiet och ISIL och möjligen också Turkiet och regimen i Damaskus.

Och skulle någon av dessa konflikter leda till attacker in i Turkiet – vilket ju är långtr ifrån osannolikt – är det mycket sannolikt att Turkiet skulle åberopa sitt medlemskap i Nato och begära också militär hjälp.

Utan att veta skulle jag tro att Turkiet skulle vara berett att gå in i Kobane om man var säker på att få denna hjälp, men att den hjälp man främst skulle begära är att USA och andra länder utvidgade sin flygoffensiv i Syrien från att bara vara riktad mot ISIL till att riktas också mot regimen i Damaskus.

Det har ju varit ett turkiskt önskemål sedan länge.

Om entusiasmen för detta i Vita Huset är så omfattande är väl i hög grad tveksamt. President Obama är en mycket försiktig general. Men det är inte svårt att se en situation där utvecklingen i alla fall glider iväg åt det hållet.

I Ankara finns nog, trots detta, en viss farhåga för att också en mer begränsad turkisk intervention i Kobane skulle leda vidare. Om man kan säkra Kobane, varför kan man då inte säkra större områden inne i Syrien?

Men ju längre man går desto större är risken att man dras in i en vidare konflikt inte främst mot regimen i Damaskus utan mot olika fundamentalistiska grupper, och att denna konflikt också sprider sig in i Turkiet självt.

På Aljazeera ser jag bilder av bomber som slår ner i utkanten av Kobane. Och kurder som demonstrerar för att den turkiska armén skall intervenera.

Men det handlar nu om frågor som är mycket större.


Inte min uppgift

06 oktober 2014

STOCKHOLM: Olika journalister har sökt kontakt med mig för att få mina bedömningar av konsekvenserna av den nya regeringens avsikt att erkänna och upprätta fulla diplomatiska förbindelser med Palestina.

Förvisso är detta ett steg med betydande implikationer, men jag har sagt att jag i största allmänhet inte ser det som min uppgift nu att offentligt kommentera eller rescensera den nya regeringens utrikespolitik eller min efterträdare i det ena eller det andra avseendet.

I den mån det skall ske så ankommer detta självfallet i första hand på allianspartiernas företrädare i riksdagen.

Och vad gäller själva sakfrågan kan den som till äventyrs är intresserad säkert hitta vad jag sagt i riksdagens protokoll.

Frågan har ju varit på bordet tidigare, om man uttrycker saken så.


Bekymrade perspektiv i Visby

05 oktober 2014

VISBY: Prognosen talade om regn, men det har blivit en vacker helg här i Visby med spännande diskussioner, Visby-dagen med alla aktiviteter i går och Gripen-flygplan svepande förbi på sina uppdrag över spända Östersjön.

Det var bra länge sedan dessa s k Visby-konferensen i regi av Jarl Hjalmarsson-stiftelsen arrangerades för första gången, men fokus i diskussionerna har alltid varit i huvudsak detsamma – säkerhet och utveckling inte bara i Östersjö-området utan i det vidare östliga Europa.

Så här har nu samlats bedömare och aktörer från Moskva, Kiev, Tbilisi, Vilnius, Warsawa, Tallinn, Bryssel och Washington för några dygn av diskussioner om de utmaningar vi står inför.

Och det är ju ett i grunden förändrat läge sedan många av oss sågs här i Visby för motsvarande diskussion för ett år sedan.

Inte ens den dystraste profet kunde då förutse att Putin skulle slå in på den politik gentemot Ukraina som vi sett sedan dess.

Nu kom mycket av diskussionen här alldeles självklart att handla om detta.

Djup oro för den ekonomiska situationen i Ukraina som förvärrats mycket tydligt under de allra senaste månaderna, och lite olika meningar om hur den politiska situationen skulle utvecklas efter valet den 26 oktober.

Men dysterheten var, åtminstone i det lite längre perspektivet, nästan ännu större när der gäller Ryssland.

Dess statsbudget för 2015 beskrevs av sakkunniga i termer av en krigsbudget och det samtidigt som vi kommer att se en väsentligt svagare ekonomisk utveckling i landet under kommande år.

Sanktionerna är då bara en mindre del av orsakerna till detta – frånvaron av modernisering och öppning i förening med utvecklingen på energimarknaderna är de dominerande.

Hur detta kommer att påverka politiken fanns det olika meningar om.

Men de flesta möjligheter som lades på bordet i våra diskussioner var av den arten att de kommer att leda till nya bekymmer.

Självklart talades det åtskilligt om den ekonomiska och politiska situationen i EU också.

Hur den nya uppsättningen av personer i institutionerna i Bryssel kommer att agera i den mer utmanande situation vi nu befinner oss i kommer att bli av största betydelse.

Öster om Gotland var det i går val i Lettland. Och när resultaten nu kommer in förefaller förutsättningarna goda för att den sittande koalitionen kommer att fortsätta vid makten i Riga.

Och det har sin speciella betydelse också i ljuset av det kommande EU-ordförandeskapet.

I dag är det så parlamentsval i Bulgarien och dessutom presidentval i Brasilien. Bägge resultaten blir viktiga.

Nu återvänder jag dock till Stockholm för att spendera de närmaste dagarna där. Det är ju en del som måste ställas i ordning i den nya situationen.

I mitten av veckan blir det dock en utflykt till Bryssel.


Ny regering – och nu till Visby

03 oktober 2014

STOCKHOLM: Så har då Sveriges nya regering tillträtt, och jag har gratulerat min efterträdare Margot Wallström såväl offentligt som privat på det sätt som är en självklarhet.

Regeringens politik skall och kommer säkert att kommenteras av andra. Jag ser inte det som min uppgift.

En viss synpunkt på organisationen av regeringens arbete kan man dock tillåtas att ha.

På två punkter av betydelse från min tidigare utgångspunkt väljer man nu att organisera om regeringen och regeringskansliet.

Den ena är att EU-frågorna flyttas från statsrådsberedningen till utrikesdepartementet.

Möjligen har detta sin bakgrund i att Margot Wallström ju har en betydande erfarenhet av just EU-frågorna, och det är förvisso en faktor som inte skall försummas.

Men annars är EU-politiken numera knappast utrikespolitik – om man undantar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken liksom utvidgningsfrågorna.

En mycket betydande del av EU-politiken har en tydligare förankring i dels finansdepartementet och dels alldeles självklart statsrådsberedningen med dess mer övergripande ansvar för alla frågor i regeringens arbete. Det är naturligare att se EU-frågorna som inrikespolitikens europeiska förlängning snarare än som klassisk utrikespolitik.

Men detta hindrar inte att den modell man nu valt är en modell som tillämpas också i vissa andra länder. På sikt tror jag dock att den är utgående – numera har EU-samarbetet sådan tyngd och bredd att det krävs en lite annan syn.

Den andra frågan är nu handelspolitiken som förs över till näringsdepartemetet.

Självfallet kan det finnas skäl även för detta, men nackdelen är att vi inte längre har någon separat minister för utrikeshandel som dels kan hålla Sveriges fana för en fri och öppen världshandel högt och dels på hög nivå kan främja svensk handel och öppna dörrar runt om i världen.

Att de nordiska frågorna nu förflyttas från utrikesdepartementet till statsrådsberedningen kan däremot vara naturligt – och det av ungefär samma skäl som det finns anledning för att sätta ett frågetecken för förflyttningen av EU-politiken i motsatt riktning.

Varje regering organiserar sitt kansli på det sätt den tycker är bäst för att uppnå de politiska mål man satt, och det är självklart så att det är dessa snarare än detaljerna i regeringskansliets organisation som är det avgörande.

Själv ger jag mig i kväll iväg till Visby och den årliga konferens som Jarl Hjalmarsson-stiftelsen alltid har där vid denna årstid. Sommaren är bakom oss, och det brukar vila ett behagligt lugn över den vackra staden mitt i Östersjön.

Det blir perspektiv och politik i det östliga Europa i allmänhet och Ryssland i synnerhet som kommer att vara i centrum för helgens diskussioner där. Inte minst blir det ett spännande deltagande från Ryssland självt.

Helgen blir också en helg av viktiga europeiska val som det kommer att finnas all anledning att följa.

Först är det val i morgon i Lettland, och det säger sig självt att det blir viktigt. Kommer krisen i öster att leda till större förändringar i det lettiska politiska landskapet?

Valet har ju också sin betydelse mot bakgrund av att Lettland vid årsskiftet övertar ordförandeskapet i EU från Italien, och bl a kommer att stå som värd för det nya toppmötet med EU och det Östliga Partnerskapet i Riga kommande vår.

På söndag är det så val i Bosnien, och här är frågan om de oroligheter vi såg främst i den s k Federationen i början av detta år kommer att leda till att de ekonomiska och sociala utmaningarna prioriteras högre än de mer nationella motsättningar som annars alltför lätt dominerar.

Och i den delen av Europa blir det på söndag också val i Bulgarien, där ett regeringsskifte nu framstår som mycket sannolikt.


Allians för framtiden

02 oktober 2014

STOCKHOLM: Så har vi då klarat av det sista sammanträdet med alliansregeringen för den här gången, och snart är det iväg till riksdagen för att vara närvarande där i samband med att votering sker om det redan två gånger bordlagda förslaget till ny statsminister.

Det är så det fungerar.

Flyttlådorna har min del redan gått från Arvfurstens Palats.

Jag flyttar nu till lite mindre ståtliga lokaler.

Dels kommer jag att ha ett rum i riksdagen i egenskap av gammal partiledare och statsminister, och det ger ju en närhet till det politiska skeendet i olika avseenden.

Och dels har jag hyrt två rum som kontor på annan plats för attfå ordning på papper och annat och organisera min verksamhet.

Jag återgår till det jag var före oktober 2006 – en fri företagare i fred och framtid, som jag brukade formulera det då.

Det skall inte döljas att delar av regeringen i dag på morgonen var något lite märkt av den avslutningsfest vi hade i går kväll och en bra bit in över natten med alliansens alla politiska medarbetare i regeringskansliet.

Där formades alliansen för framtiden!

Vi var ett antal som var med och mindes motsvarande fest efter regeringsskiftet 1994.

Den natten slutade i Estonia-katastrofens oerhörda tragedi, och estade sig som sådan fast i minnet hos alla oss som var med.

Men det var också en fest som ytterligare förstärkte både personliga och politiska band.

Så är det också nu.

Allianspartierna lämnar i god och demokratisk ordning över regeringsmakten, men gör det med en tillförsikt om den egna politiken som ju snarast stärks av det som nu kommer ut om olika rödgröna kompromisser som i många fall tvingas acceptera vad de tidigare kritiserat och varit mot.

I morgon tillträder en ny utrikesminister, och sätter mig ner bakom skrivbordet här. Vederbörande kommer att mötas av en hälsning med genuina välgångsönskningar från mig.

Och jag kommer inte att se det som min uppgift att i detalj kommentera den politik som den nya regeringen kommer att föra på dessa områden.

Däremot kommer denna blogg alldeles självklart att fortsätta. Och utan att säga att jag varit ålagd några alltför kvävande diplomatiska hänsynstaganden under de gångna åren kanske utrymmet för mina kommentarer om framför allt olika aspekter av det internationella skeendet att vidgas.

Närmast på mitt program i mitt nygamla liv står en informell säkerhetspolitisk konferens i Visby under helgen. Den brukar vara både trevlig och givande.


Anförande och avtackningar

30 september 2014

STOCKHOLM: I går höll jag då anförande på Utrikespolitiska Institutet om utrikespolitiken under de senaste åtta åren och utmaningar som ligger framför oss.

Och på detta följde sedan en alls icke ointressant frågestund.

Den intresserade kan ta del av antingen texten eller se inspelningen på såväl anförandet som den efterföljande frågestunden.

Sedan blev det i går kväll mycket trevlig middag med dem som varit mina närmaste medarbetare under de senaste åtta åren.

Avtackandet har sedan fortsatt under dagen på UD. Och det skedde i dag eftersom Ewa Björling skulle iväg med planet till New York på ett allra sista uppdrag.

Viktigt var inte minst att avtacka kabinettssekreterare Frank Belfrage som ju nu slutar efter 50 oavbrutna år i UD:s tjänst.

Om jag under dessa år haft en del med utrikespolitiken att göra så är det samtidigt Frank som med din djupa erfarenhet också har varit den som skött utrikesförvaltningen.

Han är diplomaternas diplomat och oöverträffad i alla dessa hänseenden.

Men sedan dessa avtackningar har det blivit riksdagens högtidliga öppnande med alla dess ceremonier, ingredienser och inslag.

Först i Storkyrkan, sedan en snabb korv på Myntorget, kö framför paraden i solen på Helgeandsholmen, till statsrådsbänkarna för sista gången, musik, sång och öppning och sedan mingel, mingel och mingel.

Det är så det bruka vara – med undantaget att det inte fanns någon regeringsförklaring eftersom rn sådan inte förändras förrän på fredag förmiddag.

Åtskilliga intervjuer blev det också denna dag.

Jag underströk hos Mats Knutsson i SVT att en ny regering snabbt måste ge besked om svenska insatser för att hjälpa till med arbetet mot Ebola. Det bör ligga högst upp på dess lista.

Vi hade gärna gjort det, men det ansågs att föregripa den kommande regeringen. Men då är det extra viktigt att skiftet inte medför någon nämnvärd försening.

Nu på kvällen har så vi alla – riksdag, regering och diverse andra dela av Sverige – varit i Konserthuset och lyssnat på musik av alla de olika slag, och det är alltid en trevlig och avkopplande inramning av denna ceremoniella dag i vår parlamentariska demokrati.

I morgon blir det i allt väsentligt vad som brukar betecknas som inre arbete. Det återstår en del av detta.


Nya riksdagen samlas

29 september 2014

STOCKHOLM: Det blev inte något inlägg här i går på det sätt som är brukligt, och det får jag väl i all ödmjukhet be om ursäkt gör. Jag brukar ju ge lite av en bild av vad min kommande vecka innebär.

Och denna kommande vecka innebär ju det formella regeringsskiftet, och kommer för min del naturligen att domineras av detta.

I dag är det upprop med den nya riksdagen, liksom val av talmän, och i morgon blir det så högtidligt öppnande, dock utan sedvanlig regeringsförklaring.

Den förväntas i stället komma på fredag i och med att en ny regering då träder till efter en formell omröstning om statsminister i riksdagen på torsdagen.

Hade det inte varit för detta hade jag i dag med stor sannolikhet varit i Afghanistan på installation av den nye presidenten Ashraf Ghani.

Betydelsen av detta det första demokratiska maktskiftet i landets historia kan knappast överskattas, även om ju vägen med överenskommelse om maktdelning mellan de två kandidaterna inte varit alldeles enkel.

Sveriges stridande bidrag i landet har ju nu avslutats, men Afghanistan kommer att förbli en viktig partner och den största mottagaren av svenskt bistånd under de kommande åren.

Och därför hade jag gärna markerat vårt stöd genom närvaro i Kabul i dag.

Till dagens viktiga händelser hör ju att Europaparlamentet startar sina utfrågningar av de föreslagna ledamöterna av kommissionen de kommande åren, och först ut är Cecilia Malmström med de allt viktigare handelsfrågorna.

Säkert kommer mycket att handla om frihandelsförhandlingarna TTIP med USA, där ju olika mer eller mindre grumliga grupperingar försöker att kasta grus i maskineriet.

Cecilia kommer säkert att tala om den mycket stora betydelsen av ett sådant avtal för de europeiska ekonomierna, men måste samtidigt manövrera för att ett avtal fullt ut har parlamentets stöd.

För min del innebär denna dag bl a att jag håller ett angörande på Utrikespolitiska Institutet med lite av en tillbakablick på mina åtta år som utrikesminister.

Det var ju i ett anförande på UI i början av december 2006 som jag skisserade linjerna i den utrikespolitik som jag ville föra, och det blir ju en naturlig utgångspunkt för mina reflektioner senare i dag.

I morgon har vi så samling på UD där Ewa Björling, Hillevi Engström och jag tackar för alla de insatser alla på UD gjort under dessa år. Och det blir redan i morgon eftersom Ewa ända in i det sista skall ut och företräda Sverige i världen.

Själv stannar jag dock hemma dessa dagar av demokratiskt maktskifte även i vårt land. Det är viktigt för alla att det sker på ett så smidigt och bra sätt som möjligt, och numera har vi ju fått en viss vana vid detta.

Den kommer vi alldeles säkert att ha användning för också framgent.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 479 andra följare