Framsteg för Moldavien

29 juni 2014

CHISINAU: Jag vet inte riktigt vilket besök i ordningen i Moldavien detta är för min del, och under samtalen här i dag har jag ibland gått ett intryck av att ma olika samtalspartner har haft bättre överblick över den saken.

Men vi har tidigt och tydligt varit engagerade för att hjälpa detta inte alltför stora och påtagligt fattiga land med den europeiska reformvägen det så väl behöver.

Moldavien är Europas fattigaste land. Ser man till BNP per capita ligger de på en nivå ca en fjärdedel av grannlandet Rumänien, och detta tillhör förvisso inte de rikare inom EU.

På den sovjetiska tiden tillhörde man de minst dåliga av den tidens sovjetrepubliker.

Men sedan bet sig kommunisterna kvar vid makten här, och man missade hela den reformvåg som ju kom att börja att lyfta åtskilliga andra länder under det decennium som följde.

Sedan 2009 har landet dock haft påtagligt reform- och EU-orienterade regeringen, och det är ingen tvekan om att det långsamt har börjat att ge resultat.

Sedan slutet av april reser man visafritt till EU, och det betyder symboliskt såväl som sakligt mycket, och i fredags undertecknades så det viktiga avtalet med EU.

De första stegen mot detta togs f ö – vilket jag påmindes om – under ett av mina tidigare besök här.

Men nu handlar det om att blicka framåt.

Man kommer snabbt att i parlamentet ratificera avtalet med EU, men sedan handlar det ju mm att också nöja omsätta detta i vardagens verklighet.

Fokus kommer dock nu allt mer att ligga på de parlamentsval som kommer att äga rum den 30 november, och där utgången alls icke är självklar.

Moldavien har Europas sannolikt starkaste och minst reformerade kommunistiska parti, och opinionsmätningarna ger det ett stöd väl över vad våra socialdemokrater numera uppmäter hemma i Sverige.

Hur de kommer att hantera den nya situationen återstår att se. De kritiserar EU-avtalet, men dess partiledare och f d president i landet Voronin brukade alltid säga till mig att det egentligen var han som inledde processen.

Klart är att Ryssland lägger betydande energi på att stoppa avtalet. Och ett led i detta är olika handelsrestriktioner enligt numera relativt väl känt mönster.

Man har förklarat att moldaviska viner inte klarar vissa icke definierade ryska hälsokrav, men som genom en tillfällighet har man konstaterat att vinerna från den ryska utbrytarregionen Transnistrien faktiskt gör det.

Sanningen är att det här produceras viner av mycket hög kvalitet – om än kanske fortfarande i mer begränsade kvantiteter.

Nu ställer många frågan vad som kan bli nästa ryska drag. Det finns en farhåga för att man kommer att stoppa den betydande exporten av frukt, inte minst äpplen, från Moldavien till Ryssland.

Och självklart måste vi i ett sådant fall vara beredda att öka möjligheterna till export av dessa till EU.

Det har varit överläggningar i dag med utrikesminister Gherman, men också med regeringskoalition ens olika partiledare liksom med olika företrädare för civilsamhälle och näringsliv.

Nu på kvällen har jag suttit i en direktsänd TV-panel och diskuterat de europeiska framtidsperspektiven.

I morgon bitti blir det frukost med premiärminister Leanca innan färden bär vidare till Tbilisi i Georgien för motsvarande samtal där.


Chisinau, Tbilisi och Kiev i nya situationen

28 juni 2014

STOCKHOLM: Efter en dag hemma blir det nu en snabb resa till huvudstäderna i de tre länder som ju i fredags i Bryssel undertecknade de viktiga associeringsavtalen med EU.

Dessa frågor har ju varit viktiga för oss inte minst sedan vi 2008 tillsammans med Polen tog initiativet till det Östliga Partnerskapet.

Nu är dessa tre länder på väg in i ett nytt skede, med betydande sannolikhet för betydande påtryckningar från rysk sida för att fördröja eller förhindra ratificering av avtalen.

Och hot om att det därefter kommer att vidtas ytterligare åtgärder mot dem.

I detta läge är det självfallet viktigt att på ort och ställe ta reda på deras bedömningar.

I morgon börjar jag i Moldaviens huvudstad Chisinau, för att på måndag fortsätta till Tbilisi i Georgien och på tisdag hinna med även Kiev i Ukraina innan det är dags att återvända hem.

Och då är det ju också dags att bedöma hur de villkor vad gäller Ryssland och Ukraina som EU:s stats- och regeringschefer formulerade i fredags har respekterats.

Utifrån det kommer ju så den fortsatta EU-politiken att utformas. Och min snabba resa de kommande dagarna ger självfallet oss ett mycket gott underlag för det arbetet.


Blev tydligt om Ukraina

27 juni 2014

STOCKHOLM: Det var i sanning en historisk dag när avtalen med Ukraina, Moldavien och Georgien kunde skrivas under i Bryssel i dag.

Och de slutsatser om Ukraina stats- och regeringscheferna enades om efter sina diskussioner med president Poroshenko var starka och bra.

Intill måndag kväll måste Ryssland bl a medverka till att återställa kontrollen av gränsen till Ukraina liksom en del andra åtgärder av betydelse.

Sker inte detta kommer EU att vidta ytterligare åtgärder.

Reaktionerna på detta under de kommande dygnen kommer att vara viktiga.

Från Kreml förefaller det som om man dels är beredd till positiva politiska signaler men dels understöder eller t o m dirigerar en negativ utveckling i de berörda områdena.

Och därför är det bra att slutsatserna i dag är så tydliga i att det behövs faktiska förändringar i det faktiska uppträdandet.

Jag kommer att vara i Kiev på tisdag, och då bör det ju också vara möjligt att utvärdera vad som faktiskt hänt fram till måndag kväll.

Och vilka konkreta beslut om konkreta åtgärder som detta måste leda till.

Stats- och regeringscheferna i Bryssel nominerade som väntat Jean-Claude Juncker till posten som ny ordförande i Europakommissionen.

Att vår förtjusning över denna process varit begränsad är ingen hemlighet, men vi har samtidigt hela tiden gjort klart att detta inte har någonting med personen att göra, och det tror jag var tydligt också i dag.

Nu är det upp till Europaparlamentet att förrätta sitt val när man samlas i Strasbourg den 16 juli.

Och samtidigt kommer då stats- och regeringscheferna att diskutera de två övriga nyckelpositioner som kräver deras avgörande – beslut om ordförande i Europeiska Rådet och fördrag till Hög Representant för utrikes- och säkerhetspolitiken.

Och det är avgöranden som är minst lika viktiga som förslaget om Jean-Claude Juncker i dag.

Kvällen har inneburit överläggningar om middag med min kanadensiske kollega John Baird, som jag träffar tämligen regelbundet, men som jag nu för första gången hade möjlighet att välkomna i Stockholm.

Att det finns mycket som förenar Canada och Sverige är knappast en nyhet.

Tidigare på dagen hade John Baird träffat Ericsson-chefen Hans Vestberg för att diskutera de mycket stora investeringar som Ericsson nu gör i Canada, och han hade också besökt Karolinska Institutet för att se på det omfattande samarbetet när det gäller medicinsk forskning.

Och under middagen handlade åtskilligt också om de arktiska frågorna, om utvecklingen i Ryssland och Ukraina och om arbetet med de globala nätfrågorna. Men självfallet fanns det också en betydande nyfikenhet på utvecklingen inom EU i just dessa dagar.

Det var ett både konstruktivt och trevligt besök.


Klimat, Canada och avtal med Ukraina

26 juni 2014

STOCKHOLM: Det blir ofta sena kvällar, och just i kväll handlade det om en trevlig middag under Lena Eks och mitt värdskap för den Global Commission on Climate and the Economy som träffas i Stockholm just nu.

Under ordförandeskap av Mexico:s f d president Calderon går den tillbaka på initiativ inte minst av Lena att hitta en syntes mellan global tillväxt- och global klimatpolitik.

Och kring det arbetet har det samlats en framträdande internationell grupp, med bl a professorn Stern från den berömda rapport för ett antal år sedan som kom att bära hans namn.

Diskussionerna i Stockholm handlar om det första utkastet till en rapport, och den slutgiltiga kommer att presenteras inför det högnivåmöte om klimatfrågan som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat till i New York i slutet av september.

Det jag såg imponerade på mig, och jag tror att den rapport de kommer att presentera har goda förutsättningar att på ett påtagligt positivt sätt påverka den globala debatten i dessa frågor.

På sina håll verkar man ju tro att tillväxten är ett avgörande hot mot klimatet och miljön. Men det är en felaktig föreställning.

Tillväxten innebär de avgörande investeringar som den gradvisa omställningen kräver, och denna kan i sin tur komma att ha stor betydelse för möjligheterna till tillväxt.

Inte minst för utvecklingsländerna är detta ett synnerligen viktigt perspektiv.

Arbetet med rapporten, liksom högnivåmötet i New York, är en viktig del av upptakten till det avgörande klimatmötet i Paris mot slutet av nästa år.

Det som misslyckades i Köpenhamn 2009 måste lyckas i Paris 2015.

I morgon är det en ny dag, och då välkomnar jag besök till Stockholm av Canada:s utrikesminister John Baird till avspänd överläggning och avspänd middag.

Vi är goda vänner, och till detta kommer ju allmänt mycket nära och goda relationer mellan våra två länder.

Det kommer att finnas åtskilligt att prata om – från Arktis till arbetet med de globala nätfrågorna. Och alldeles säkert kommer vi att ägna åtskillig uppmärksamhet också åt Ukraina.

Då kommer redan det viktiga associerings- och frihandelsavtalet mellan EU och Ukraina att ha undertecknats i Bryssel av presidenterna Poroshenko och van Rumpuy.

Och självfallet också de motsvarande avtalen med Moldavien och Georgien.

Om den stora betydelsen av detta har jag skrivit så många gånger här att det knappast behöver upprepas.

Och för att ytterligare understryka dessa avtals betydelse planerar jag besök i Chisinau, Tbilisi och Kiev innan dess art jag k mitten av den kommande veckan dimper ner på Gotland och i Almedalen.


Jo, det gick att komma hem…

25 juni 2014

AMSTERDAM-STOCKHOLM: Lite struligt blev det på hemvägen denna dag när det plötsligt utbröt någon typ av flygledarstrejk i Bryssel med allt det kaos som detta innebär.

Plötsligt var en hop utrikesministrar strandsatta i Bryssel med omnejd.

Men vi lyckades i alla fall till slut klamra oss på ett överfyllt tåg till Amsterdam, och därifrån hade Norwegian ett plan hem till Stockholm som passade fint.

Så åtminstone det löste sig.

Det var dock en i övrigt produktiv dag i Bryssel.

Först med de som nu arbetar med att sätta upp European Institute of Peace mer en diskussion om inriktningen av dess inledande verksamhet.

Det saknar ju inte utmaningar i det europeiska närområdet där diskreta insatser skulle kunna behövas. Men det handlar om att utnyttja de unika fördelar som just EIP kan ha och att undvika att det blir dubblering av eller konkurrens med insatser som redan sker.

Men med den ledning som nu håller på att komma på plats är jag övertygad om att det kommer att bli en stark start för EIP.

På Nato-högkvarteret var det full fart med olika möten i dag eftersom det ju varit och var möte med alla alliansens utrikesministrar.

Mitt ärende var att delta i mötet om situationen i Afghanistan, men också att utnyttja möjligheten till snabba möten med andra kollegor i olika andra aktuella frågor.

Här fanns såväl USA:s John Kerry som Turkiets Ahmet Davutoglu och Jordaniens Nasr Judah på plats med de möjligheter detta innebar. Och Norges Börge Brende icke att förglömma.

Och dessutom de EU-kollegor jag inte träffat sedan i måndags i Luxembourg…

Afghanistan är inte längre rubrikernas konflikt, men utvecklingen är lika fullt av stördes betydelse.

Avgörande är att den demokratiska övergången till en ny president sker på ett trovärdigt och av alla avgörande grupperingar accepterat sätt.

De bägge valomgångarna, som ju helt och hållet administrerades och säkrades av afghanerna själva, kom ju att förlöpa över förväntan.

Men nu har det plötsligt uppstått tveksamheter från en av kandidaternas sida om röstsammanräkningen, och därmed har läget blivit mer känsligt och komplicerat.

FN-mission UNAMA i landet spelar en viktig roll för att försöka att lösa ut dessa knutar så att installationen av en ny president kan ske enligt plan.

Och det är självfallet viktigt att så kan ske.

I morgon inleds min dag med regeringssammanträde, och i samband med det också avstämning med statsminister Fredrik Reinfeldt innan han ger sig iväg till Bryssel och Ypres för mötet med EU:s stats- och regeringschefer.

Man kan ha åtskilliga synpunkter på den process som nu förväntas leda fram till besättning av de positioner som kommer att vara av avgörande betydelse i det europeiska samarbetet under de kommande fem åren.

Ledningen i EPP-partiet har satsat allt på att få Jean-Claude Juncker till ny ordförande i EU-kommissionen, men har ju därmed hamnat i en position där man riskerar att förlora mycket av inflytande över det mesta i övrigt.

Om det är så klokt eller inte återstår att se när ett lite bredare resultat gradvis växer fram.

Europa saknar inte allvarliga utmaningar under de närmaste åren, och det är självfallet att det är möjligheten att bemästra dessa som bör stå i centrum för diskussionerna.


EIP och ISAF i Bryssel

24 juni 2014

STOCKHOLM: Lite sent blev det i kväll efter riksdagsgruppens sedvanliga och som vanligt mycket trevliga vårfest.

Mot slutet av en mandatperiod blir det alltid lite vemodigt när de som suttit fyra, åtta, tolv eller fler år men nu inte ställer upp till omval skall tackas gör sina insatser.

Att vara riksdagsledamot är ofta ett arbeta i det tysta. Det är tyvärr mer sällan media uppmärksammar allt det som görs – och ändå handlar det om folkstyrets själva lätta.

Jag var riksdagsledamot under många år – mer än två decennier – och det är nog det finaste uppdrag jag har haft.

Så det var viktigt att vara med när de som nu valt att lämna efter viktiga insatser under många år avtackades av kamrater och kollegor.

Och på samma sätt har det självfallet varit dessa dagar när övriga riksdagsgrupper på precis samma sätt haft sina vårfester och på precis samma sätt avtackat sina kollegor och kamrater.

Vår parlamentariska demokrati har sina traditioner.

I morgon bär det för mig iväg till Bryssel för möten dels med European Institute of Peace EIP och dels med Nato-koalitionen i Afghanistan ISAF.

Men självfallet passar jag i detta sammanhang på att ha en del andra möten. Åter kommer det att bli situationen kring Ukraina som är i centrum.

Under dagen har president Putin utannonserat att ha nu ber det ryska federationsrådet att ta tillbaka dess tillstånd till en invasion av Ukraina.

Det är självfallet bra, även om det var utomordentligt anmärkningsvärt att detta officiella beslut över huvud taget kunde fattas.

Att detta besked kommer i dag skall nog tolkas som att man vill förhindra att EU:s stats- och regeringschefer mot slutet av veckan kommer att fatta beslut om nya åtgärder mot Ryssland.

Avgörande i det avseendet är dock först och främst vad som händer vid gränsen, och att Ryssland inte sänder in s k frivilliga och material av olika slag för att strida i östra Ukraina och destabilisera landet i dess helhet.

Och jag har tyvärr ingen information nu i kväll som tyder på att det skett någon förändring i dessa avgörande hänseenden.

Men det kommer alldeles säkert att bli fortsatta diskussioner om detta under morgondagen.


På Korfu för 20 år sedan

24 juni 2014

STOCKHOLM: Denna dag för 20 år sedan undertecknade jag det viktigaste internationella avtal som Sverige sannolikt någonsin ingått.

Nere på den grekiska ön Korfu undertecknade jag avtalet om Sveriges anslutning till den Europeiska Union.

Det var högtidligt i den gamla kyrkan.

Det var inte bara statsministrar från Finland, Norge, Sverige och Österrike som undertecknade sina länders anslutningsfördrag. Där fanns också Rysslands president Boris Yeltsin och undertecknade det nya partnerskapsavtalet med EU.

Och självfallet var stats- och premiärministrarna från EU:s då tolv medlemsstater alla på plats.

Tysklands Helmut Kohl och Frankrikes Francois Mitterand var, som så ofta på den tiden, i centrum. Inte minst den förra hade varit avgörande för vår snabba medlemskapssförhandling.

Snabbt hade det gått. När jag tillträdde som statsminister i oktober 1991 hade jag satt upp inledande och avslutande av dessa förhandlingar som den första av de fyra avgörande uppgifterna för regeringen.

Då trodde knappt ingen på tidtabellen om medlemskap 1995.

Och det skulle komma att bli mer besvärligt än väntat.

Maastricht-fördraget, som undertecknades i december 1991, skapade både nya förutsättningar och nya kontroverser. Det var nu en långt mer ambitiös union vi sökte anslutning till, men samtidigt ledde dessa högre ambitioner till tumult i olika folkomröstningar.

Sverige, och övriga ansökarländer, stod inte högst upp på dagordningen.

Det var därför först i februari 1993 som de egentliga förhandlingarna kunde inledas nere i Bryssel.

De kom sedan att föras i snabbt tempo, med Ulf Dinkelspiel och hans team vid förhandlingsbordet, och jag ofta i skytteltrafik till olika huvudstäder för att bereda vägen för nödvändiga kompromisser.

Också här hemma var det ett mycket omfattande arbete.

Regeringskretsen i dess helhet var engagerad på sina respektive områden. Anne Wibble höll i pengarna, och Karl-Erik Olsson höll i jordbruket.

Samrådet med socialdemokraterna, där ju Ingvar Carlsson efter många om och men gett upp gammalt motstånd och lämnat in ansökan om medlemskap, var viktigt och konstruktivt.

Och varje måndag reste jag ut i landet och höll öppna diskussionsmöten om Sverige och Europa.

Efter en femtio timmar lång avgörande maratonförhandling kunde så förhandlingarna föras i hamn efter ett rekordsnabbt och mycket lyckat arbete i februari 1994, och i den grekiska solen den 24 juni raspade så pennorna mot det högtidliga dokumentet.

Framför oss låg då fortfarande folkomröstningen, och den kom ju den 13 november att leda till ett ja till avtalet med 52,3% av rösterna. Finland hade då redan röstat ja – men Norge hade ännu inte kommit med sitt andra och för oss alla djupt beklagliga nej.

Då var meningarna i Sverige djupt delade. När vi kom fram till folkomröstningen var det ingen hejd på de eländen som skulle drabba Sverige vid en anslutning, och jag tror att majoriteten av socialdemokraterna då fortfarande röstade nej.

Gamla fördomar satt djupt.

Min ambition då var att Sverige skulle tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet.

Vi är ett litet men öppet och framtidsinriktat samhälle, och det var för mig självklart att ett engagerat och nära deltagande i integrationen skulle vara bra för vår utveckling.

Till detta kom alldeles självklart de vidare frågorna om fred och stabilitet i Europa. Det sovjetiska väldet hade just störtat samman, men nere på Balkan hade nya krig brutit ut.

Ett tag kom det kring 3.000 flyktingar varje vecka till Sverige.

Om vi nu blickar tillbaka är det mycket som gått betydligt mycket bättre än vad nog de allra flesta hade trott.

Att vi fick i huvudsak bra decennier av ekonomisk utveckling har flera förklaringar, men medlemskapet i EU med dess inre marknad och dess stabilare ramverk för den ekonomiska politiken betydde åtskilligt inte minst under det inledande skedet.

Vi hade ju några rätt eländiga decennier bakom oss.

Och vi kom att tillhöra dem som drev på när det gällde den fortsatta utvidgningen. Att alla våra grannländer runt Östersjön, med undantag av Ryssland, kunde bli medlemmar var av enorm betydelse också för Sverige.

Misslyckandet var självfallet folkomröstningen om euron 2003. Jag hade ursprungligen hoppats att Sverige skulle hantera frågan på samma sätt som Finland och söka en tidig anslutning, men det visade sig dessvärre inte möjligt.

Ekonomer strider om huruvida det varit bra eller dåligt att vi stått utanför under just dessa år.

Att euron har gjort att Europa kunnat undvika den typ av förödande valutatumult som ju också Sverige drabbades hårt av tidigare har dock varit en kritisk fördel också för oss. Och på sikt är jag övertygad om att allt fler kommer att se fördelarna med också en svensk anslutning.

Men dessvärre är det nog ett faktum att vi genom beslutet 2003 riskerar att tappa i inflytande i EU i framtiden, och att det tornar upp sig utmaningar i dessa avseenden när det gäller den gemensamma marknad vi ju är så beroende av.

Det gångna decenniet har varit mindre problematiskt i dessa avseenden än vad det kommande riskerar att bli.

På andra områden är det ju lätt att se att också en vidare utveckling av samarbetet ligger i vårt intresse.

Rysslands agerande mot Ukraina har påmint oss om att ett splittrat Europa riskerar att bli ett farligare Europa, och de steg som tagits när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste följas av fler.

Det handlar om Europas röst, men också om våra globala möjligheter. När vi t ex går mot det kanske avgörande klimatmötet i Paris nästa år måste Europa gemensamt kunna visa vägen vidare. Med solonummer kommer vi ingenstans alls.

I debatten är det populärt att klaga på att beslut fattas i Bryssel.

Men skall vi t ex få den digitala gemensamma marknad som kan förhindra att Europa blir omkört av USA och andra på vägen in i nästa teknologigeneration på dessa områden är ett gemensamt regelverk beslutat i Bryssel långt bättre än 28 olika regelverk beslutade av var och en för sig.

Och denna den gemensamma marknadens demokratiska logik tror jag vi kommer att se på allt fler områden.

Att säga att vår Europa-debatt är stark och livaktig är nog något av en överdrift.

Det var inte utan vissa svårigheter som jag försökte förklara för olika vänner i andra länder att slutskedet av vårt EU-val alls inte handlade om Ukraina, konkurrenskraft eller globala utmaningar, utan om grisar i Danmark.

De tolkade det som att vi var för grisarna och mot Danmark. Jag gav upp mina försök.

När jag i dag läser det korta anförande jag höll den dagen för 20 år sedan på Korfu känns mycket fortfarande bekant. Jag slutade med att citera Dag Hammarskjöld som redan 1951 hade skrivit om vikten för Sverige av att ”välja Europa”.

Det gäller fortfarande. Och det gäller i dag i allt fler och allt viktigare avseenden.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 356 andra följare