På väg till Gymnich i Athen

03 april 2014

ISTANBUL: Denna dag inleddes med frukost i Bryssel, har till större delen tillbringats i Arvfurstens Palats i Stockholm men fortsätter nu när jag mellanlandar vid Bosporen på väg till Athen.

Och där inleds i morgon det informella mötet med EU:s utrikesministrar.

I Stockholm hade jag nöjet att få besök av först Carl Gershman från amerikanska National Endowment for Democracy för att diskutera olika projekt när det gäller mänskliga rättigheter i Cuba, Ryssland och Nordkorea.

Inte minst vad gäller Nordkorea hoppas jag vi kan finna former för ett närmare samarbete.

Därefter kom den gamle vännen Celso Amorim, numera försvarsminister i Brasilien efter åtskilliga år som utrikesminister, på besök för ett samtal som kom att spänna över vida områden och långa tider.

Att han är i Sverige har med vår strategiska relation att göra, och det finns ju ytterligare möjligheter att nu utveckla denna i och med att Brasilen valt nya versionen av Gripen för att modernisera sitt flygvapen.

Därmed kommer relationen mellan våra länder att komma upp på en ny nivå inte minst genom den teknologiöverföring och utveckling som kommer att ligga i detta.

I morgon samlas vi så i Athen för en diskussion som alldeles säkert kommer att domineras av situationen i Europas mer omedelbara grannskap.

Sammanbrottet för det som en gång kallades ”arabiska våren” i söder och en ny auktoritär och makthungrig utmaning i öster innebär nya och stora utmaningar för vår politik framöver.

Om den femåriga mandatperiod för de europeiska institutionerna som nu går mot sitt slut dominerats av de finansiella utmaningarna är det dessa och andra rent politiska utmaningar som med största sannolikhet kommer att stå i centrum under den kommande perioden.

Och om detta kommer det säkert att talas åtskilligt under vårt informella dygn i Athen.

Där möter oss också ett vänligare klimat, och inte minst ser jag fram mot att i morgon kväll tillsammans med mina kollegor kunna besöka det fina Akropolis-muséet där jag dessutom tror att det kommer att serveras middag.


Afrika och Afghanistan

02 april 2014

BRYSSEL: Tidiga flyget från Bromma förde mig – och rätt många i övrigt från UD på väg till olika möten – till Bryssel och min dag här.

Mitt formella ärende på Nato-högkvarteret var ministermötet med ISAF-nationerna för sedvanlig uppdatering av situationen i Afghanistan.

Bara dagar före första omgången i presidentvalet nu på lördag ser situationen bättre ut än före det tidigare valet 2009.

Talibanerna har gjort ett antal attacker i Kabul – senast i dag – men rapporterna säger att det på det stora hela taget är en klart bättre situation när det gäller säkerheten än 2009.

Och vi får nu bara hoppas att detta håller sig fram till och över valdagen – och den andra valomgången som med största sannolikhet kommer att bli nödvändig.

I mitt inlägg på mötet talade jag allra främst om betydelsen av valet och perioden omedelbart därefter, och uppmanade till en intensiv politisk dialog med de olika kandidaterna och aktörerna.

En stabil och legitim övergång från president Karzais långa period till en ny president är nyckeln till hur landet kommer att klara sig under de närmaste åren.

Men jag passade också på att – som jag brukar göra på dessa möten – peka på vårt misslyckande när det gäller opiumproduktionen i landet och på betydelsen av dialogen med alla Afghanistans grannar och näraliggande länder.

I korridoren på Nato blev det också åtskilliga andra möten, med frågan om Ryssland och Ukraina i centrum. Det hade självfallet sitt intresse att höra lite om diskussionerna på Nato-mötet under gårdagen.

Jag hade också ett möte med Nato:s militära överbefälhavare general Breedlove för att jämföra våra respektive bedömningar av den ryska politiken och de ryska åtgärderna.

Men nu är det på det stora toppmötet mellan EU och Afrika som jag för Sveriges färger.

Jag har hamnat mellan Sudan – som inte är här alls – och SydSudan – vars ledning med anledning av krisen i landet inte haft möjlighet att komma hit.

Men i övrigt är huvuddelen av Afrikas politiska ledare på plats.

Relationen med Europa är viktig, och kommer att bli det än mer i framtiden.

Frågor om fred och säkerhet är i centrum för bara diskussioner, och jag kommer att påminna om den betydelse som respekten för den territoriella integriteten har inte bara för Europa utan för stabiliteten i varje del av världen.

En värld där en mentalitet av ”smash-and-grab” kan breda ut sig blir en farligare värld för oss alla.

Utmaningarna i Afrika när det gäller stabilitet är inte obetydliga.

Här på vårt möte har FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon – som är speciell gäst – redogjort för sina tankar om en betydande FN-styrka i Centralafrikanska Republiken, och vi har också haft möjlighet att utbyta perspektiv på utvecklingen i Sahel i allmänhet och Mali i synnerhet.

Frågor kring Somalia, och piratverksamhet till sjöss, står så gott som alltid på dagordningen.

Och kring allt detta kommer diskussionerna att fortsätta också över kvällens middag.

Men när mötet återupptas i morgon förmiddag kommer jag redan att vara tillbaka i Stockholm, och kabinettssekreterare Frank Belfrage får ta plats bakom den svenska flaggan.


Från Bolibompa till Bryssel

01 april 2014

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm, men också viktig interpellationsdebatt i riksdagen.

Det var Ibrahim Baylan från socialdemokraterna som hade interpellerat mig om situationen i Syrien och vad vi kan göra, och också Ismail Kamil från folkpartiet med sitt starka engagemang i denna fråga anslöt sig till vår diskussion.

Jag tackade för interpellationen, för i en period när den akuta krisen i östra Europa tar all vår uppmärksamhet var detta ett värdefullt och viktigt tillfälle att diskutera vad vi kan göra i den pågående och allt värre tragedin i Syrien.

Vi var eniga om att pröva alla möjligheter som kunde finnas, och kände en gemensam frustration över att ansträngningarna att nå en politisk lösning inte hade kommit längre.

Sveriges insatser är betydande.

Vi har anslagit 1,1 miljarder kr i olika former av humanitärt stöd, och har tagit mot fler flyktingar – ca 35.000 – än något annat land i Europa. Vi stöder aktivt Lakhdar Brahimi i hans arbete, och ger också ett direkt stöd till oppositionen för dess medverkan i arbetet för en politisk lösning.

Och om denna inriktning av vår politik var vi i allt väsentligt överens. Det är viktigt.

Dagens angenäma avbrott var att jag fick besök av fyra trevliga barn som medverkar i TV-programmet Bolibompa och som var intresserade av vad utrikespolitik egentligen är för något.

Jag hoppas att jag lyckades att svara på deras frågor. Säkert är det inte…

Tidigt i morgon bitti bär det så av till Bryssel först för Nato-högkvarteret för olika bilaterala möten och ministermöte om ISAF-insatsen i Afghanistan och därefter snabbt in till EU-byggnaderna i mer centrala Bryssel för toppmötet mellan EU och Afrika.

Och det fortsätter så en bra bit in på kvällen med också en arbetsmiddag.

Jag räknar med en mycket intensiv dag med allt från Ukraina till Mali, Somalia och Centralafrikanska Republiken på agendan.


I Växjö och Jönköping – med världen

31 mars 2014

VÄXJÖ-JÖNKÖPING: Det var uppfriskande och trevligt att i dag besöka Småland och kunna diskutera utrikespolitisk och internationella utmaningar på inbjudan av de utrikespolitiska föreningarna vid först Linnéuniversitetet i Växjö och sedan Jönköpings Universitet.

Och det blev dessutom en trevlig bilfärd däremellan genom det varierande och vackra landskapet.

Intresset var det inget fel på. Bägge aulorna var mer än fulla, och tyvärr fanns det också de som inte gick plats.

Det var naturligt att jag talade mycket om Europa såväl i perspektivet av seklet sedan 1914 som omvandlingen sedan 1989, och sedan inte minst om hur gamla utmaningar med kraft kommit tillbaka detta omvandlade 2014.

För mig slutar detta i en än starkare bekännelse till betydelsen av det europeiska samarbetet – och en stark vädjan till alla att ta det förestående valet till Europaparlamentet på allt det allvar som det europeiska samarbetet kräver i dessa utrikespolitiskt mer bistra tider.

Frågorna spände, som alltid, över vida fält.

Mycket handlade om krisen med Ryssland och Ukraina. Balkan passerade förbi. Situationen i Syrien engagerar självfallet.

Och att lokalvalet i Turkiet, och det lika märkliga som felaktiga försöket att stänga ner Twitter och andra sociala media, intresserar är tämligen naturligt.

Vad vi tycker om den saken har vi ju också gjort mycket tydligt.

Nu återvänder jag i alla fall till Stockholm, och där hoppas jag att jag kommer att kunna förbli under morgondagen.

Mötet i går i Paris mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar förefaller att ha stampat på ungefär den fläck som jag skrivit om här tidigare.

Viktigt var att USA:s John Kerry efter mötet med tydlighet slog fast att frågor om Ukraina bara kan diskuteras med dem som företräder Ukraina.

Från ukrainsk sida har reaktionen på en del av de ryska propåerna varit tämligen barska.

Man säger syrligt att om Ryssland nu tycker att en mycket vitt gående federalisering är en bra idé, så kunde man möjligen börja med att tillämpa detta i Ryssland självt.

Där har, som bekant, utvecklingen under senare år gått åt det rakt motsatta hållet.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se.

I morgon sammanträder Nato:s utrikesministrar i Bryssel med inte minst dessa frågor på dagordningen, och när jag kommer dit på onsdag hoppas jag kunna plocka upp ett och annat ur deras diskussioner.

Vissa signaler sänds nu ut om vissa reduceringar av ryska trupper kring Ukraina. Substansen i detta vet jag för minuten inte, men två saker vet jag.

Den första är att de senaste månaderna lärt oss hur snabbt detta kan förändras. Och den andra att den fullmakt som gavs 1 mars för att invadera Ukraina inte ändrats eller tagits tillbaka.

I morgon i Stockholm kommer det också att finnas anledning att mer i detalj värdera det aktuella läget och i detta avseende.

På olika sätt försöker jag också att följa med i slutkampanjerna inför den flesta omgången av presidentvalet i Afghanistan nu på lördag.

Det är det särklassigt viktigaste valet i det moderna Afghanistan historia – att välja en efterträdare till president Karzai – och dess legitimitet i de olika delarna av det afghanska samhället tror jag blir avgörande för de närmaste årens utveckling.

De opinionsundersökningar som presenterats, och som nog skall tas med en tunna salt, visar just nu en tydlig ledning för Ashraf Ghani före den i valet 2009 starka Abdullah Abdullah. Det skulle jag nog inte ha tippat, och det skall bli spännande att se resultatet.

Det är 11 olika kandidater i valet, och sannolikheten för att någon av dem får 50% torde vara mycket liten.

Därmed går landet mot en avgörande andra omgång om några månader, och då kanske mellan just dessa två respekterade och goda kandidater.


En ny intensiv vecka

30 mars 2014

STOCKHOLM: Den nya diplomatiska fasen i den ryska politiken – med ett möte mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar i Paris – har självfallet lett till en del spekulationer.

Och i dag har jag varit på både CNN och BBC World TV för att diskutera den ryska politiken och vart den syftar – i linje med vad jag skrev på denna plats i går.

Min måndag blir en dag i först Växjö och sedan Jönköping för att möta främst studenter på universitet och högskolor där för att diskutera svensk och europeisk utrikespolitik.

Och det blir alldeles säkert livliga och spännande diskussioner.

Men på tisdag är jag tillbaka här i Stockholm igen.

På onsdag blir det så en serie olika möten i Bryssel med dels ministermöte med länderna i ISAF-operationen i Afghanistan och därefter det tredje stora toppmötet mellan EU och de afrikanska länderna.

Och när jag är ute på Nato-högkvarteret blir det säkert också diskussioner för att följa upp vad man sagt om Ukraina och Ryssland på Nato:s ministerrådsmöte under främst tisdagen.

Där kommer man att börja att diskutera vilka konsekvenser denna kris på olika sätt kommer att få för alliansens arbete, och det säger sig självt att det är av intresse för oss.

Men viktigt är också att få en genomgång av inte minst säkerhetssituationen i Afghanistan i samband med den presidentvalrörelse som ju nu pågår.

Att talibanerna med olika attacker i främst Kabul försökt att förhindra valrörelse och val är uppenbart, men av det jag ser i övrigt verkar deras framgångar i detta avseende ha varit begränsade.

Toppmötet med de afrikanska ländernas ledare kommer att ha en bred agenda, men frågor kring fred och säkerhet förväntas stå i centrum för diskussionerna under onsdagens eftermiddag och den stora arbetsmiddagen på kvällen.

På torsdag förmiddag flyger jag så tillbaka till Stockholm för att tillbringa huvuddelen av dagen där, bland annat för att möta Brasiliens försvarsminister Celso Amorim som jag känner väl i en rad tidigare egenskaper, inte minst som mångårig utrikesminister.

Men mot kvällen på torsdag bär det av igen och nu med Athen som destination.

Där inleder vi mitt på dagen det informella s k Gymnich-mötet med EU:s utrikesministrar. Dagordningen är passande vag för ett möte som skall vara mer informellt och avspänt, men det saknas sannerligen inte utmaningar oavsett om vi blickar på EU:s östliga eller på dess södra grannskap.


Att försöka splittra och försvaga

29 mars 2014

STOCKHOLM: Helg hemma, och härligt väder att njuta av. I dag blev det årets första längre cykeltur för att njuta av den vår som ju nu verkar komma.

De omfattande ryska militära koncentrationerna runt Ukrainas gränser är föremål för betydande oro eftersom de knappast kan tydas på annat sätt än att man förberett en möjlig större militär operation mot landet.

Och det var ju faktiskt en sådan som president Putin sökte och fick federationsrådets mandat för i det famösa beslutet den 1 mars.

Samtidigt förefaller det som om de tydliga försöken att skapa oro och instabilitet i främst östra Ukraina, och sedan eventuellt använda denna som förevändning för ett behov av militärt ingripande, inte riktigt har lyckats.

Därmed är det kanske så att konflikten just nu gått in i främst en politisk och diplomatisk fas, även om jag skriver detta med den tydliga reservationen att detta mycket snabbt kan komma att förändras om omständigheterna förändras.

Den ryska agendan, som man nu i första hand försöker att engagera USA för i olika kontakter, framgår med viss tydlighet i olika officiella uttalanden man gör också i anknytning till olika diplomatiska kontakter.

Strävan är, och på den punkten är man tydlig, att nå någon typ av överenskommelse med främst USA, men också andra, om politiska förändringar i och villkor för Ukraina som man sedan mer eller mindre ultimativt kommer att kräva att detta land accepterar.

I detta agerande går det förvisso att se en lång linje i den ryska politiken. Tid efter annan i historien har man sökt politiska överenskommelser med olika västliga makter om hur mindre länders öden i de östliga delarna av Europa skall utvecklas.

Erfarenheten av detta är, försiktigt uttryckt, inte särskild god.

Det man nu vill är tydligt.

Först och främst vill man att de presidentval som kommer att äga rum i Ukraina den 25 maj, och som med betydande sannolikhet kommer att följas av parlamentsval, skjuts upp till dess att en omfattande konstitutionell förändring av landet skett.

Och därefter handlar det om en vitt gående s k federalisering av landet som skulle ge dess olika regioner möjlighet att också utforma självständiga relationer till andra länder, varmed man i första hand menar Ryssland.

Diskussioner om olika former av decentralisering förs förvisso i många länder, också i Ukraina i samband med den författningsreform man nu börjat att diskutera, och övercentraliserade stater finns det förvisso gott om.

Men det som Kreml förefaller sträva efter är ett Ukraina som splittrats så tydligt att landet berövas förmågan att uppträda som en självständig stat och enhet. Och detta innebär självfallet att ett starkt Ryssland ges de möjligheter att dominera som man annars knappast skulle ha.

Detta är oroande eftersom det också skulle riskera att omintetgöra möjligheterna att få Ukraina ekonomiskt på fötterna efter de senaste två decenniernas misskötsel.

Det kommer att behövas en stark reformpolitik i Kiev med kraft i landet i dess helhet, och en regering i Kiev som kan tala för landet i dess helhet när det gäller också de internationella relationerna också på det ekonomiska området.

Genomförandet av associerings- och det långtgående frihandelsavtalet med EU kräver t ex att det finns tydliga kompetenser för centrala statliga funktioner. Och en successiv integration med EU:s inre marknad, om det är den väg Ukraina fortsatt vill gå, kräver alldeles tydligt detta.

Mellan raderna i ryska uttalanden kan man läsa tanken att om inte hela Ukraina kan fås in i den planerade Eurasiatiska Unionen så kan man i alla fall få in vissa delar. Men det innebär en långt gående uppdelning och splittring av landet – de facto en mer eller mindre total delning.

Men oavsett de synpunkter man kan ha kring dessa frågor är det frågor som skall avgöras av Ukrainas folkvalda politiker själva. Det skall inte handla om några diktat från nära eller fjärran grannar.

På den ryska önskelistan finns också någon form av internationell garanti för Ukrainas status, med syfte att landet inte skulle ha rätt till medlemsskap i främst Nato men med all sannolikhet också EU.

Alldeles bortsett från det ingrepp i landets rätt att själv bestämma sin väg som detta skulle innebära kan man ju inte undgå att notera att Ryssland själv flagrant brutit mot den garanti för landets territoriella integritet som man blev en del av 1994.

I Moskva finns det med all sannolikhet de som argumenterar för en snabb militär operation för att få kontrollen över avgörande delar av Ukraina, men för stunden kanske det är så att den internationella reaktionen lett till att de som vill pröva andra vägar att nå de mål man satt upp dominerar.

Och det skriver jag med upprepning av min reservation tidigare.

Samtidigt går Ukraina vidare i förberedelserna för såväl ekonomisk sanering som presidentvalet i maj. Och i grunden tror jag att det är det som kommer att bestämma den kommande utvecklingen.

Och det ser ju nu ut som om Petro Peroshenko växer fram som den just nu starkaste kandidaten. Vi känner varandra väl sedan åtskilliga år, och han har varit en flitig besökare hos oss. Han har utan tvekan stärkt sin position under de senaste månaderna.

Men osvuret är alltid bäst när det gäller val, och viktigt blir vem Regionpartiet nu nominerar. Vikor Yanukovich har nu, som det sägs på egen begäran, lämnat partiet, men man skall inte glömma att partiet har varit det mest väl finansierade och organiserade under de senaste valen.

Och alldeles bortsett från Yanukovich-periodens brott och misslyckanden kommer partiet med all sannolikhet att förbli en viktig kraft i Ukrainas politik.


Början med stöd till Ukraina

28 mars 2014

STOCKHOLM: Det blev ett litet hopp i strålande sol över Östersjön från Riga till Bromma denna morgon när statsbesöket i Lettland avslutats.

Och det var ett med alla rimliga mått mätt mycket lyckat besök. Att det dessutom råkade komma vid en tidpunkt när avgörande europeiska frågor plötsligt kastats upp på vår gemensamma dagordning gjorde självfallet besöket än viktigare.

Kungen och Drottning avverkade olika besök och programpunkter i snabbt men väl organiserat tempo, och över allt var intresset för dem, för besöket och för relationerna med Sverige mycket påtagligt.

För min del blev det självfallet åtskilliga samtal inte minst kring utvecklingen i Ryssland och vår gemensamma politik vad gäller Ukraina. Utrikesminister Edgars Rinkevics och jag hade dessutom ett välö besökt seminarium på Stockholm School of Economics om det Östliga Partnerskapet med perspektiv såväl bakom som framåt i tiden.

Nästa toppmöte i Östliga Partnerskapet kommer ju att äga rum i maj 2015 i Riga under det lettiska ordförandeskapet i EU.

Men det kommer nog att rinna mycket vatten under broarna över Dnepr innan dess.

I går blev det preliminärt klartecken för det omfattande sanerings- och reformprogram som förhandlats fram mellan Ukraina och IMF. Och det är ett i alla avseenden mer generöst, mer omfattande och mer genomgripande än det som Moskva lade på bordet efter det att man i november tvingat dåvarande presidenten Janukovich att inte underteckna associeringsavtalet med EU.

Och i Kiev fattade parlamentet Radan redan vissa av de beslut som krävs för att det skall kunna börja träda i kraft.

De svårigheter Ukraina står för skall inte underskattas – misskötseln av landet har djupa rötter – men för första gången på åtskilliga år finns nu en klar väg för reformer och ett starkt och tydligt internationellt stöd. Landets långsamma glidning mot avgrunden har brutits.

Såväl i Haag som i Riga har jag ägnat betydande tid åt att med kollegor och andra diskutera vägarna framåt när det gäller att hjälpa Ukraina.

Och alldeles självklart ägnas betydande tid också åt att analysera utvecklingen i Ryssland och skapa en bild av hur dess politik kan tänkas komma att utvecklas framöver.

Men nu är jag tillbaka i Stockholm, och det finns åtskilligt, inte minst med anknytning till detta, att ta tag i.

Solen skiner, och jag ser fram mot en helg som jag hoppas i allt väsentligt kunna tillbringa hemma i Stockholm.

Det var ett tag sedan.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 324 andra följare