Till det nya Afrika – och Kapstaden

STOCKHOLM: Arbetsdag i faktiskt lite lugnare tempo än vanligt bakom skrivbordet på Gustaf Adolfs torg.

Försvarsminister Karin Enström var tillbaka från besök på svenska utlandsinsatser i Afghanistan, Mali och Djibouti och vi fick möjlighet att talas vid om den kommande inriktningen i dessa och andra avseenden.

Och Fredrik Reinfeldt hade besök av Europeiska Rådets ordförande Herman Van Rompuy innan han hastade iväg till Lund och klassisk statsministerafton på Akademiska Föreningen där.

Jag lider under mitt dåliga samvete att jag inte varit där på ett bra tag.

Många trevliga minnen – och spännande meningsutbyten.

Och så olika samtal inför ministermötet med Arktiska Rådet i Kiruna under den kommande veckan.

En salig blandning av logistik och politik. Och betydande osäkerheter i bägge dessa avseenden.

Men att Arktiska Rådet blivit en allt viktigare organisation under dessa två år är alldeles uppenbart. Intresset för vad vi gör växer mycket snabbt. Och det i allt väsentligt på mycket goda grunder.

Tidigt – mycket tidigt – i morgon bitti lämnar jag så Stockholm för att efter åtskilliga timmar landa i Kapstaden den allra sydligaste delen av Afrika.

Och där skall Anders Borg, Gunilla Carlsson, Ewa Björling och Birgitta Ohlsson redan vara på plats för våra diskussioner om den afrikanska framtiden.

Med undantag för när hela regeringen åkte över till Finland för gemensamt sammanträde med dess regering i samband med Märkesåret 2009 är det den största samlade koncentrationen av statsråd utanför landets gränser som jag kan erinra mig.

Vi vill vara en partner för det nya Afrika.

Och det kräver också ett politiskt engagemang.

Därför åker också jag till Sydafrika i morgon.

Steg för steg mot bättre värld

STOCKHOLM: Denna dag skulle jag egentligen ha varit i Ghana i samband med den resa i Afrika som ett antal ministrar gör, men i stället stannade jag i Stockholm för olika genomgångar inför mötet med Arktiska Rådet i Kiruna nästa vecka.

De arktiska frågorna har ju tilldragit sig ett större och större intresse under de senaste åren, och mötet i Kiruna kommer att bli viktigt från många utgångspunkter.

Tiden i Stockholm i dag har också gett mig möjlighet att gå igenom ett antal andra frågor som vi försöker att föra mot avgörande.

Och jag fick också möjligheten till en mer ordentlig genomgång av olika aspekter på den allt mer alarmerande utvecklingen i och kring Syrien.

Det handlade bl a om möjliga motiv till de relativt omfattande till de relativt omfattande anfall som Israel förefaller att ha gjort i omedelbar anslutning till Damaskus under de senaste dygnen.

FN:s generalsekreterare tillhör ju dem som uttryckt oro för vad denna utveckling kan komma att innebära.

Den tanke vi förde fram i anslutning till mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg om en särskild resolution i FN:s säkerhetsråd enbart inriktad på rätten till humanitärt tillträde till olika områden rör sig bara ytterst långsamt framåt.

Det är beklagligt.

De politiska motsättningarna i fråga om Syrien är fortfarande betydande, men man tycker att det borde vara möjligt för FN:s säkerhetsråd att enas om en kort resolution om den internationella humanitära rätten.

Men arbetet fortsätter.

Sedan utbröt ju ett tidvis underhållande litet mediaspektakel i dag.

Det var Ekot som vill intervjua mig förra veckan i en fråga.

Men på valborgsmässoafton kom jag hem sent från Mongoliet, och sedan blev det första maj och sedan blev det nordiskt utrikesministermöte.

Där var det i och för sig stor pressträff om både det ena och det andra, men utan att Ekot kom.

Och sedan blev det helg.

När jag såg på Twitter i dag att Ring P1 ville att man skulle ringa i just denna fråga gjorde jag faktiskt det.

Därmed utbröt en betydande mediakalabalik där den ena redaktionen på samma företag tydligen ansåg sig förfördelad av en annan.

Ojojoj.

Och jag fick i direktsändning på eftermiddagen för en tredje redaktion på samma företag förklara att så inte alls hade varit fallet, utan att jag faktiskt bara svarat på en uppmaning på Twitter att ringa Ring P1.

Så nu har jag i denna fråga denna dag talat med tre olika redaktioner i tre olika program på samma företag.

Om det fört dessa frågor i sak framåt är väl mer tveksamt.

Men frågor om nedrustning på kärnvapenområdet är viktiga.

Jag tror knappast att de förs framåt genom allmänna krav på ”förbud”. Trots vad Ekot påstår är det inte heller sådana krav som förs fram.

Utan det krävs ett målmedvetet arbete som faktiskt också kräver att man tas på allvar av de stater man vill försöka att påverka.

Vi är tydligt engagerade på flera fronter, men tre bör nämnas särskilt.

En är att få så många stater att ratificera avtalet om totalt förbud för kärnvapenprov – det s k CTBT-avtalet – att detta rent juridiskt träder i kraft.

Och här har vi genom idoget arbete i samarbete med främst Mexico lyckats att föra frågorna några steg framåt.

Men än återstår självfallet betydelsefulla steg.

En annan är att få in frågan om de s k taktiska eller icke-strategiska kärnvapnen i förhandlingarna mellan främst USA och Ryssland.

Det har sin särskilda betydelse för oss genom att delar av dessa finns i vårt omedelbara närområde.

Och här har vi arbetat tillsammans med bl a Polen.

Frågan är komplicerad på många plan, och kommer att kräva arbete under betydande tid framöver om resultat skall kunna nås.

Bra vore om så många som möjligt av dessa vapen kunde dras tillbaka till ett mindre antal centralt belägna förråd och inte finnas i anslutning till operativa förband.

Och den tredje frågan rör förhandlingarna med Iran om dess nukleära program.

Skulle det vara möjligt med framsteg på dessa tre områden skulle detta självfallet inte innebära att alla kärnvapen omedelbart försvann ur vår värld.

Den ambitionen kan bara förverkligas steg för steg under en längre tid, och jag tror egentligen bara att den kan föras framåt om det går att visa att de säkerhetsutmaningar som vid olika tidpunkter lett olika stater till att skaffa dessa vapen kan hanteras på betydligt bättre sätt.

Det handlar om en mer realistisk, men kanske något mindre moraliserande, ansats i dessa frågor.

Och den historiska erfarenheten visar att det är den väg som kan leda till framsteg.

Steg för steg mot en bättre värld.

Med nya Afrika i fokus

STOCKHOLM: Helgen lider mot sitt slut, och det är dags att börja att fokusera på veckan som kommer.

Och den är den planerade Afrika-veckan för Sveriges regering.

Fem statsråd på samordnade resor som vill fokusera på det växande och positiva Afrika.

Oftast är det problemen och utmaningarna som står i centrum för vår uppmärksamhet. Mali och östra Kongo är bara två exempel.

Men då finns det en risk att vi glömmer bort det nya som nu börjar att bryta fram.

Tanken var att vi skulle resa till lite olika destinationer, men alla stråla samman i Kapstaden på World Economic Forums stora Afrika-möte där mot slutet av veckan.

Jag var ju på motsvarande möte i Addis Abeba för ett år sedan och följde dess diskussioner – även om jag ju då också hade viktiga bilaterala frågor på agendan.

Nu är det Anders Borg och Gunilla Carlsson som börjar i Etiopien för att se på dess utveckling. Förvisso inte utan sina problem, men dock en snabbt växande afrikansk makt av allt större betydelse. Det kan vi inte ignorera.

Och därefter Nigeria. Utan tvekan ett land på mycket stark frammarsch, om än även det med betydande utmaningar.

Min plan var att åka först till Ghana – fungerande demokrati och vår tredje största exportmarknad i Afrika – för att sedan komma till Nigeria och fortsätta till Sydafrika.

Men så blir det dessvärre inte.

Andra frågor, inte minst inför Arktiska Rådet veckan efter denna, tvingar mig att avstå från Ghana och Nigeria just nu, och jag ansluter i stället i Kapstaden för diskussionerna där torsdag morgon.

Ewa Björling kommer då att ha hunnit med också Angola, och Birgitta Ohlsson kommer därifrån att fortsätta till Zimbabwe.

Och jag kommer att träffa mina kollegor från såväl Ghana som Nigeria i Sydafrika och där diskutera när mitt besök i deras länder nu kan äga rum.

Här hemma kommer det inte att saknas uppgifter.

Situationen i Syrien ter sig nu allt mer komplicerad, och de israeliska attackerna har tillfört situationen i regionen ytterligare ett komplicerande element.

I morgon är USA:s utrikesminister Kerry i Moskva och Irans utrikesminister Salehi i Amman och det kommer förvisso inte att saknas samtalsämnen.

Risken för att konflikten blir allt mer regionaliserad och allt mer sekteristisk blir allt tydligare och allt allvarligare.

Då får diplomatin inte vara handlingsförlamad, eller stå främmande för de möjligheter som fortfarande kan finnas för en politisk lösning.

Allt tätare samarbete

STOCKHOLM: Vädergudarna var sannerligen på vår sida under det nordiska utrikesministermötet i Sandhamn i går, och vi fick en vacker båttur genom skärgården in till Nybroviken och det väntande pressmötet där.

Och det kom att domineras av den ”inspektion” som ryska myndigheter nyligen gjort vid det nordiska informationskontoret i Kaliningrad.

Sannolikt är detta en del i den våg av ”inspektioner” och liknande som vi nu ser mot olika delar av det civila samhället i Ryssland med stöd av den nya lag som antagits.

Mot denna har vi reagerat tidigare, och vi kommer nu i Moskva att framföra vår djupa förvåning över att detta nu också drabbar det Nordiska Ministerrådets informationskontor.

Men viktigast i Sandhamn var diskussionerna kring IPI-rapporten om våra nordiska länders position i FN.

Uppenbart är att vi behöver en viss verklighetsanpassning.

Rapporten är mycket tydlig på den punkten, och vi hade en mycket bra diskussion kring den också.

Det finns anledning att vara kritisk mot den omfattning som olika kampanjer för att vinna röster vid val till t ex FN:s säkerhetsråd numera fått.

Och en hel del av de metoder som används är knappast förenliga med de etiska regler som vi nog vill skall styra nordiska länders uppträdande. Det hindrar dock inte att de kan vara effektiva.

Till allt detta kommer vi att ha anledning att återkomma.

Såväl i Sandhamn som på en efterföljande diskussion som Finlands Erkki Tuomioja och jag hade på Finska Institutet samtalade vi om det säkerhetspolitiska samarbetet och våra deltagande i olika fredsbevarande operationer runt om i världen.

Det säkerhetspolitiska samarbetet bygger vi ut steg för steg.

Den rapport som regeringen skickat till riksdagen anger riktlinjerna, och den befinner sig just nu under behandling där.

Och när det gäller de fredsbevarande operationerna strävar vi efter ett mycket nära samarbete. Just nu handlar våra diskussioner om överlämnandet i Afghanistan, och om de nya operationer som håller på att sättas upp i Mali.

Men nu är det helg igen. Och ännu en vacker vårhelg.

I den vackra skärgården

SANDHAMN: Efter en mycket vacker färd genom skärgården från Vaxholm med hjälp av Kustbevakningen har vi nordiska utrikesministrar nu anlänt till ytterskärgårdens lilla metropol.

Under sommarveckorna sjuder allt här ute av liv. Nu är bryggorna som då ser segelbåtar i mängder fortfarande tämligen öde, men det gör egentligen Sandhamn än mer attraktivt.

Under färden ut informerades vi om Kustbevakningens internationella verksamhet och samarbete.

Inte minst i Östersjön är det ju viktigt att det fungerar. Och vi fick höra om ett allt bättre samarbete också med motsvarande ryska myndigheter.

Inte minst handlar ju detta om miljöskydd i ett innanhav som ju trafikeras allt mer och mer.

Men nu börjar snart våra egna överläggningar.

Om hur vi skall gå vidare i vårt allt närmare samarbete. Och om hur vi värderar olika frågeställningar på den bredare internationella agendan.

Det nordiska utrikespolitiska samarbetet var ju en gång begränsat till ett främst tekniskt sådant inom ramen för FN. Det kalla krigets decennier ansågs innebära betydande restriktioner.

Men nu är det självfallet annorlunda.

Det utrikespolitiska samarbetet har blivit allt djupare. Och det inkluderar ju allt tydigare också de tre baltiska staterna.

Och sedan några år tillbaka gäller detta ju också säkerhets- och försvarspolitiken.

Den s k Stoltenberg-rapporten markerade ju inledningen till ett nytt skede, och vi kommer alldeles säkert att ha anledning att diskutera möjliga vidare steg i den processen under kommande år.

Norden i Sandhamn

STOCKHOLM: Det har varit en lugn och avspänd dag i det underbara vårvädret. Och det blev tid för en längre cykeltur med familjen också.

I morgon är det så torsdag med sedvanligt regeringssammanträde med genomgång också av olika aktuella ärenden.

Men på mot slutet av eftermiddagen inleds så mötet med de nordiska utrikesministrarna här.

Från Vaxholm får vi hjälp av Kustbevakningen att ta oss ut till Sandhamn, och får därmed möjligheten att få en lite närmare bild av dess verksamhet.

Och framme i Sandhamn och dess skärgårdsmiljö blir det så middag, övernattning och överläggningar under morgondagen.

De fortsätter på båtfärd in mot Stockholm, och hit bör vi återvända någon gång på fredag eftermiddag.

Möten som dessa i den nordiska kretsen är ju tämligen informella, och i det ligger ju mycket av deras värde.

Jag kommer att uppdatera om förberedelserna för ministermötet med Arktiska Rådet om ca två veckor, vi kommer på basen av den rapport från International Peace Institute som Finland beställt att fortsätta diskussionen om hur vi klarar oss i samarbetet i FN och vi kommer att stämma av en rad andra frågor.

Vårt nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete har ju gått framåt med stormsteg under de senaste åren, och vi vill alla söka efter olika vägar att gå vidare.

Och den saken kommer vi alldeles säkert att diskutera inte minst under middagen i morgon kväll.

Hemma igen

STOCKHOLM: Lagom för att börja fira Valborg har jag så kommit hem efter en resa till Luxembourg, Bryssel, Kabul, Kandahar, Almaty och Ulan Bator.

Fokus har legat på utvecklingen i och kring Afghanistan, men självfallet också på möjligheterna till stabil övergång till demokrati i många av denna väldiga regions länder.

Och mötet med Community of Democracies i Ulan Bator blev utan tvekan en framgång.

Vi har, tillsammans med bl a Polen, lyckats med avsikten att vitalisera denna organisation och göra den mer relevant.

Gårdagens högnivåsegment av mötet hade som höjdpunkt ett imponerande och tänkvärt anförande av Aung San Suu Kyi.

Mer än kanske någon annan är hon i dag symbolen för kamp för demokrati och frihet.

Men hon har också en genomtänkt politisk filosofi som lyste fram i anförandet i går.

Hennes metod är den uthålliga dialogen, det tydliga engagemanget och viljan också till kompromiss. Hon är glasklar i sina värderingar och principer, men med tålamod när det gäller hur de faktiskt steg för steg kan förverkligas.

Hon pläderade också för kompromissens nödvändighet. Om man talar om att ge och ta, sade hon, ligger i detta att man inte bara skall ta, utan att man också måste vara beredd att ge.

Med revolutionärer har hon så gott som ingenting att skaffa.

Till detta lade hon också tankar om betydelsen av maktbalans i ett samhälle för att skydda friheten och demokratin.

Det måste finnas en balans mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten för att värna friheten.

Och så är det självfallet, även om detta är en filosofi som ju under lång tid inte accepterades på åtskilliga håll ens i vårt eget land.

Folket skulle vara suveränt, hette det, och med det menades att majoritetsbeslut kunde fattas om allt och ingenting fick stå i dess väg.

På eftermiddagen hade jag så äran att överlämna Geremek-priset till henne för hennes insatser, och strax därefter fick vår ambassadör Stefan Eriksson Palmer-priset för det sätt han arbetat med den demokratiska oppositionen i Vitryssland.

På kvällen blev det så möjlighet till mer informell middag med Catherine Ashton om både det ena och det andra.

Hon stannar kvar i Ulan Bator i dag inte minst för att underteckna det nya samarbetsavtalet mellan EU och Mongoliet.

Men nu är det Valborg här och i morgon är det välbehövlig helgdag.

På torsdag kväll och fredag är det så dags för de nordiska utrikesministrarna att komma till Stockholm och Sandhamn för informella överläggningar i olika frågor.