Nej på Irland

Det blev ett tydligt nej i folkomröstningern om Lissabon-fördraget på Irland i går.

Det måste vi självfallet respektera, även om jag djupt beklagar resultatet.

Den första fråga som infinner sig är självfallet hur den irländska regeringen avser att hantera den situation som därmed uppkommit.

Det är väl en rimlig slutsats att de kommer att redovisa sin inställning när EU:s stats- och regeringschefer träffas i Bryssel på torsdag.

För vår del är just nu bara att konstatera att vår ratifikationsprocess självfallet inte påverkas.

De vidare slutsatserna kommer med all sannolikhet att få avvakta mötet med EU:s stats- och regeringschefer i december.

Det är ju då den samlade ratifikationsprocessen skall summeras och slutsatser av denna dras.

 

Dublin om Lissabon?

Nu är det bara timmar innan resultatet av den irländska folkomröstningen om Lissabon-fördraget kommer att offentliggöras.

Betydelsen för Sverige är betydande.

Inte bara i meningen att vi vill ha ett bättre fungerande Europa. Och ett med en tydligare röst i världen.

Utan också därför att det i hög grad handlar om vilken typ av ordförandeskap som Sverige kommer att ha i Unionen andra halvåret 2009.

Förmiddagen för mig blir annars i sedvanlig ordning diskussioner med riksdagens EU-nämnd inför utrikesministermötet i Luxembourg på måndag.

Jag skulle tro att det blir frågan om våra relationer till Kuba som kommer att bli den svåraste. Det finns starka förväntningar om en liberalisering av denna regim, men än så länge inte mycket att visa på vad gäller faktiska förändringar.

Sedan skall jag hålla ett anförande om olika geopolitiska utmaningar som påverkar också näringslivet inför internationella handelskammarens stora möte i Stockholm i dagarna.

Eftermiddagen är sedan vikt åt olika diskussioner i regeringskretsen. Det handlar främst om den lite längre inriktningen av  budgetpolitiken.

Till Paris om Afghanistan

Värre än vanligt i torsdag morgon med ett vansinnigt tidigt flygplan till Paris - och innan dess skall jag hinna medverka i P1 Morgon kvart över sex eller så.

Det som för mig till Paris är den stora internationella konferensen om Afghanistan.

På sitt sätt är detta en parallell till den konferens om Iraq som vi hade i Stockholm - eller, rättare sagt, i Upplands Väsby.

De syftar bägge till att öka det internationella stödet för fredsansträngningarna i dessa länder.

Också till Paris kommer en betydande mängd utrikesministrar. Och vi från Norden har koordinerat våra inlägg så att vi framför olika delar av vår samordnade politik.

Vi kommer också att ha ett gemensamt möte mellan de nordiska utrikesministrarna och Afghanistans president Karzai.

Mötet i Paris är dessutom ett tillfälle till informella överläggningar med olika kollegor i andra aktuella frågor.

Just nu tycker jag att vi har ett osedvanligt stort antal bollar i luften i olika frågor - Georgien, Kosovo, Kuba, Mellersta Östern, nordiskt säkerhetssamarbete, Iran…

Och frampå eftermiddagen bär det tillbaka till Stockholm för middag med Internationella Handelskammarens stora internationella möte här.

Då är det också dags att se hur den viktiga folkomröstningen i Irland har utfallit.

Ubåtar igen

Så vitt jag kan förstå kommer TV:s Uppdrag Granskning nu att frångå tidigare teser om att det inte alls fanns några ubåtar i eller omkring Stockholms södra skärgården hösten 1982 - den s k Hårsfjärds-incidenten - och i stället hävda att det var en ubåt från ett Nato-land som var där.

Teorierna växlar således snabbt - det enda som dessa granskare tydligen anser alldeles säkert är att Sovjetunionen var en änglalik företeelse.

Grunden för denna nya tes är tydligen den del av FOI:s nya redovisning som jag redan kommenterat på denna blogg men som ytterligt få andra uppmärksammade då.

Man har nu på den inspelning som eftergranskats med modern teknologi konstaterat ett ljud som förefaller att härröra från en aktiv hydrofonsändning - men inte lyckats att knyta detta ljud till att det skulle komma från en svensk helikopterhydrofon.

Och det skulle i så fall kunna komma från en främmande undervattensfarkost som opererade i eller i anslutning till området.

Men till en sådan alldeles säker slutsats är det nog en bra bit.

Och till den ytterligare slutsatsen att detta skulle bevisa att det var Nato eller någon västmakt som kokade ihop det hela en bra bit längre.

Men säkert kommer det nya teorier, nya spekulationer och nya konspirationsteorier längre fram.

Dag med debatter

Så har vi klarat av också DN:s utrikesdag med de olika diskussionerna där.

En fråga jag fick var om jag tyckte att vi hade tillräckligt med diskussion om internationella frågor och utrikespolitik i Sverige, och mitt alldeles självklara svar på den frågan var självfallet nej.

Några bidrag till att rätta till förhållandet har jag dock gjort i dag.

Ett chatt med DN:s läsare gav ganska några bidrag till debatten.

Och möjligen var det också någon som följde eftermiddagens inte alltför välbesökte debatt i riksdagen om läget för mänskliga rättigheter runt om i världen och Sveriges politik på detta område.

Stressig onsdag

I dag är dagen då partiledarna i riksdagen summerar våren och blickar framåt.

Hur den debatten kommer att utfalla återstår att se.

Jag tycker nog att allianspartiernas ledare har anledning att se tillbaka på vårens regeringsarbete med viss stolthet.  Reformarbetet fortsätter - och jag ser allt tydligare hur det arbetet i många länder ses som något av ett föredöma.

I den debatten deltar inte enkla statsråd som jag - men däremot tänkte jag delta i den därpå följande debatten om mänskliga rättigheter.

Regeringen lämnade ju en diger skrivelse till riksdagen i denna viktiga fråga, och nu är det dags för riksdagen att ta ställning.

Efter det rusar jag iväg till DN:s utrikesdag för att diskutera och svara på frågor om den internationella utvecklingen och vad vi gör i Europa. Spännande.

Och innan riksdagsdebatten skall jag hinna med såväl ett möte med Tibor Toth som är chef för organisationen för att förbereda övervakningen av ett totalt stopp för kärnvapenprov och med besökare från Washington för att diskutera utvecklingen i Georgien.

Bra i Brdo

Tydligen ett mycket bra toppmöte mellan USA och EU i Brdo i Slovenien i dag.

Jag hade andra anledningar att tala med Dimitrij Rupel - Sloveniens utrikesminister - och han passade på att ge en inspirerad beskrivning av ett mycket bra möte.

Atmosfären över Atlanten har förvisso förändrats till det bättre under de senaste åren.

Det har varit även i övrigt varit telefonerandets dag. Den ena efter den andra. Långt borta i Afghanistan lyckades jag t o m få tag på FN:s Kai Eide.

Nu på kvällen ville Spaniens utrikesminister Miguel Moratinos ringa.

Än har han inte hört av sig. Men jag är rätt övertygad om att också det samtalet kommer.

Spänningen stiger

Spänningen stiger sannerligen inför den irländska folkomröstningen om Lissabon-avtalet nu på torsdag.

Varje land ratificera fördraget i enlighet med sin tradition och praxis.

I Sverige har regeringen just sänt det till lagrådet för granskning, och när den processen är över kommer fördraget i höst att hamna i riksdagen för sedvanlig behandling.

Det är en ordning som det kanske slår mindre gnistor kring, men som är mer grundlig och dessutom i överensstämmelse med praxis i den svenska parlamentariska demokratin.

Men i Irland är det annorlunda - och vi håller tummarna inför torsdagen.

Toppmöte i Brdo

I dag är det så dags för det sista toppmötet mellan USA och Europeiska Unionen under president Bushs ämbetsperiod.

Det är i Brdo i Slovenien som mötet sker, och det inleder samtidigt den “avskedsresa” som presidenten gör till ett antal europeiska länder.

I dag är relationerna över Atlanten en bra bit bättre än vad de var under lågvattenåren under president Bushs första mandatperiod. Då drev vi farligt och tydligt åt olika håll, men i dag finns det genuin anledning att tala om ett genuint strategiskt partnerskap.

Det säger sig självt att en administration som räknar sin framtid i månader inte har riktigt samma kraft. Men det hindrar inte att det finns viktiga frågor att diskutera i Brdo.

Alldeles säkert den ekonomiska situationen och det fördjupade transatlantiska ekonomiska samarbete som inleddes under det tyska ordförandeskapet i EU. Helt visst fredsprocessen i Mellersta Östern. Med stor sannolikhet situationen i Afghanistan och uppgifterna där. Och lika säkert den ryska politiken gentemot Georgien och en samlad västlig strategi i den frågan.

Om ett år hålls motsvarande toppmöte mellan EU och USA i Washington, och mycket kommer att vara annorlunda.

En ny administration i USA. Och - om väljarna i Irland vill på torsdag - ett EU som är på väg in i sina nya och förhoppningsvis bättre institutioner.

Oroande från USA

Åtskilligt skulle kunna sägas om den politiska situationen i USA i dessa dagar - men jag ser ingen anledning att duplicera vad som i de flesta delar går att inhämta i medias bevakning.

Det som genuint oroar mig i den politiska debatten “there over” i dessa dagar är de allt tydligare ptrotektionistiska tendenserna - allra tydligast hos demokraterna.

Till detta skall läggas osäkerheten om huruvida det kommer att lyckas att föra den s k Doha-rundan om en friare världshandel - inte minst för att gynna utvecklingsländerna - i hamn på ett lyckligt sätt. De allra närmaste veckorna kommer med all sannolikhet att bli avgörande för detta.

Skulle Doha-rundan misslyckas skulle det vara det första misslyckandet för en global handelsförhandling sedan den stora depressionens tid. Alla andra har haft sina svårigheter - men till slut har det gått att föra dem i hamn. Fördelarna för världsekonomin har varit massiva.

Ett misslyckande nu skulle vara utomordentligt allvarligt på många sätt.

Först för möjligheterna att med friare handel få bättre möjligheter till utveckling. Det är ju detta som allt ytterst handlar om.

Därefter för en internationell ekonomisk situation som redan nu är nervös och skakig. Med starkt stigande priser på olika råvaror och ett haveri för Doha kan den situationen lätt bli än besvärligare.

Och utöver detta för hela det politiska klimat - inte minst i USA - i vilket vi innan utgången av nästa år skall försöka att få en global överenskommelse om klimatfrågorna.

Jag träffade inte så få som fruktade att ett misslyckande med Doha 2008 skulle föra direkt vidare till ett misslyckande med klimatfrågorna i Köpenhamn 2009.

Svårigheterna kommer so oder so att vara betydande. Med ett oljepris som skenat iväg riktigt ordentligt kommer det knappast att vara lätt att få t ex den amerikanska kongressen att acceptera överenskommelser som på ett eller annat sätt innebär än högre priser.

Och finns det dessutom ingen tydlig ram för frihandeln är det ytterligt lätt att se hur olika ptotektionistiska påfund riskerar att börja att löpa amok som en effekt också av klimatdebatten.

Situationen är djupt oroande.

De företrädare för demokratiska partier jag träffade var visserligen undflyende när de ombads att kommentera situationen, men förklarade samtidigt att det är på detta sätt det är.

Oavsett om det blir John McCain eller Barack Obama som blir USA:s 44:e president finns det nog anledning att utgå från att det blir en demokratiskt kontrollerad kongress under de kommande fyra åren.

Och därmed ökar risker för att saker - i dessa viktiga hänseenden - går snett.

Inte bra.

Hemma - trots allt

Det tog längre än väntat att komma hem från Washington - det var vädret som spelade oss en del spratt.

Plötsligt i går kväll stängdes luftrummet över New York och vi blev sittande ett par timmar i flygplanet på Dulles-flygplatsen innan vi kom iväg.

Och sedan blev det försening på försening med en lite mer stressad dag än planerat som följd.

Här hemma väntade bl a EU:s särskilde representant Vendrell för diskussioner inför den stora Afghanistan-konferensen i Paris på torsdag.

Han lämnar snart sitt uppdrag, vilket mot bakgrund av hans stora erfarenhet kommer att vara en betydande förlust.

Till dagens gäster hörde också Texas guvernör Perry som är på Sverige-besök för att bl a se på möjligheterna av samarbete inom bioteknologi-industrin. Och det blev en hel del diskussioner om andra frågor också.

Till slut hanns det med ett snabbesök på den brittiska nationaldagsmottagningen på det stora amfibieledningsfartget HMS Bulward som ligger på Strömmen mitt i Stockholm just nu.

Jag hoppas kunna hinna återkomma med några reflektioner från mina dagar i USA.

Hemåt igen

Söndag morgon och snart slut på diskussionerna här i Chantilly.

I sanningens namn skall dock sägas att jag hunnit med en del annat också under dagarna här.

I går passade jag bl a på att besöka det fantastiska flyg- och rymdmuséets inte mindre fantastiska annex vid Dulles-flygplatsen alldeles här i närheten.

Följer man amerikanska media förefaller världen i övrigt att ha upphört att existera - här är det just nu bara den inhemska politiken som gäller - men samtalen på min telefon ger ett något annorlunda budskap.

Faran är förvisso inte över i krisen mellan Georgien och Ryssland. Tvärt om. Det finns en akut risk för att ytterligare upptrappning.

Alldeles säkert blir detta ett viktigt ämne på toppmötet mellan USA och EU i Slovenien i början av veckan.

Men efter några möten inne i centrala Washington senare i dag bär det av till Dulles och flyget hem till Europa och så småningom till Stockholm.

Sällskap på flyget har jag med bl a Maud Olofsson.

Men jag brukat vara ett ganska tråkigt sällskap på dessa korta nattflygningar. Det är att maximera det lilla av sömn man kan få som gäller.

En ny vecka randas. På torsdag är jag på det det stora internationella mötet om Afghanistan i Paris. Innan dess bl a kontakter inför toppmötet i Slovenien.

Och mycket att göra i Stockholm.

Dimma i Virginia

En mycket dimmig morgon här i Virginia, men prognoserna på TV talar om rekordvärme och klart väder senare under dagen.

Annars är detta här den stora dagen när Hillary Clinton mer formellt kommer att avsluta sin kampanj och ge sitt stöd till Barack Obama.

Hur ett val sluter avgörs i hög grad av den agenda som dominerar under valrörelsen, och detta avgörs i sin tur i hög grad av hur verkligheten på olika sätt utvecklas.

Den amerikanska ekonomin är i detta avseende ett frågetecken.

De flesta tycks anse att man är igenom det värsta vad gäller de finansiella utmaningarna, men det finns de som talar om betydande risker för en mer utdragen och allvarlig nedgång som ett resultat av fallet på fastighetsmarknaderna.

Att oljepriset nu studsat upp till än mer osannolika nivåer gör självfallet sitt till.

Blir det en valrörelse med ekonomin i centrum? Det skulle sannolikt gynna Obama.

Eller blir det en valrörelse där olika säkerhetsfrågor kommer att bli viktiga? McCain borde gynnas av en sådan utveckling.

Om detta vet vi i dag föga - men vart det lider lättar den dimman också.

Nationaldag med Dalarna

Så är det då Sveriges nationaldag - också för alla de svenskar som finns runt om i världen.

Hit till Washington har Dalarna med landshövding Maria Norrfalk i spetsen anlänt för att fira nationaldagen och representera Sverige.

Riktigt rejält sker det på House of Sweden i morgon, men redan i dag på eftermiddagen intas ambassadörens residens av dalahästar och musik från Siljans bygder när traktens svenskar samlas för att vifta med flaggan.

Vi har ju ett land värt att fira - och för alla svenskar runt om i världen är det kanske ännu viktigare än för alla hemma i Sverige.

Diskussioner i Chantilly

Detta land handlar nu enbart om spekulationer om vad som kommer att hända mellan Barak Obama och Hillary Clinton under de närmaste dygnen.

Clinton förväntas officiellt avsluta sin kampanj med ett stoert möte här i Washington i morgon, men vad som mer i detalj händer efter det verkar för ögonblicket vara skrivet i stjärnorna. Media går för högtryck med spekulationer som så gott som genomgående verkar sakna substans.

Själv har jag nu anlänt till Chantilly i Virgina - the Commonwealth of Virgina, som man säger här för att understryka att det handlar om en delstat med djupare historiska rötter än andra - för den årliga s k Bilderberg-konferensen.

Det är tydligen det 56:e mötet i denna konferensserie, vilket innebär att den etablerat sig som en av de klassiska konferenserna i den atlantiska världen.

På årets agenda av diskussioner står kärnvapenavrustning, cyberterrorism, Afrika, Ryssland, protektionism, relationerna mellan EU och USA, Aghanistan och Pakistan, Iran och utvecklingen inom islam.

Själv förväntas jag tala om utvecklingen i Afrika - bra att den står på agendan.

Tankar om matpriskrisen

Det hanns med ett besök på eftermiddagen här i Washington också på International Food Policy Research Institute för att diskutera matpriskrisen.

IFPRI är en internationell forskningsorganisation som sattes upp efter matpriskrisen i början av 1970-talet - då främst orsakad av kollapsen för livsmedelsförsörjningen i Sovjet - för att också politiskt studera de globala matmarknaderna.

På institutet sade man att man varnade redan för två år sedan för den kommande matpriskrisen, men ingen verkar att ha lyssnat.

Jag kunde bara konstatera att dessa varningar aldrig nådde fram till mig - de fastnade väl på någon nivå i någon svensk organisation. Så får det inte vara!

Men nu är man i full fart med att rekommendera politik - och satte stort värde på mitt besök.

På det just avslutade toppmötet i Rom förefaller man att ha valt att blunda för två av de utvecklingar som allvarligt förvärrat dagens situation.

Dels alla de export- och handelsbegränsningar som olika regeringar i mer eller mindre tydlig desperation klippt till med. På IFPRI trodde man att dessa sammantaget kan ha spätt på matpriskrisen med ca en tredjedel.

Dels produktionen av biobränslen från majs i USA och från raps i Europa - sockerrör i Brasilien är i detta sammang inget problem. Men den frågan var tydligen för kontroversiell.

Det blev en mycket innehållsrik timma på IFPRI - matpriskrisen är en av de allra största politiska utmaningarna i världen i dag.

Solen över fredsinstitutet

Strul med min dator gör att det har varit lite dåligt med uppdateringen från Washington. Den lilla rackaren vägrar helt enkelt att starta upp.

Nu har värmen och solen kommit med besked till den amerikanska huvudstaden - efter gårdagens storm- och tornadoväder.

Det var varmt så det förslår när vi satt i solen på ceremonin för US Institute of Peace.

Men “alla” var där. Fyra amerikanska utrikesministrar - Henry Kissinger, George Schultz, Madeleine Albright och Condoleezza Rice.

Samt en svensk.

Och sedan så gott som alla på ledande positioner i den amerikanska politiken och staten. Det var en tydlig manifestation för detta projekts betydelse.

Såväl president Bush som - på lunchen - säkerhetsrådgivaren Stephen Hadley talade om olika instrument för freds- och statsbyggande.

Det var uppenbart att man vill lägga fast en ny och mer ambitiös amerikansk politik på detta område.

Att man här närmat sig ett europeiskt - t o m svenskt synsätt - i dessa viktiga frågor är tydligt. Och viktigt.

Vi har all anledning att diskutera hur vi skall bygga ut samarbetet mellan Europa och USA i dessa frågor. Freds- och stabilitetsoperationer är som regel alltid multinationella.

Att timmarna med USIP med invigning och lunch och mingel gav många möjligheter till informella samtal i olika frågor säger sig självt. Detta är en osedvanligt informationstät stad - och det gäller det att dra nytta av.

Nu bär det av upp till senaten för att träffa Chuck Hagel - jag ser att han skrivit en debattartikel i dag om vikten av den amerikansk öppning till Syrien.

Fortsatta samtal

I dag missar jag alldeles uppenbart regeringssammanträdet hemma i Stockholm. De klarar sig sannolikt alldeles utmärkt utan mig.

Efter tidig frukost är jag inbjudan att delta i första spadtaget på den nya byggnaden för US Institute of Peace här i Washington.

Och det spadtaget tas gemensamt av president Bush, representanthusets talman Pelosi och senatens majoritetsledare Reid. Finare än så blir det nog inte i den här staden.

Och till detta kommer de inbjudna i övrigt. Utrikesminister Rice tillhör också skaran.

Jag har genom åren haft en hel del med USIP att göra och kommit att uppskatta denna institution. Ofta tycker jag att vi i Europa borde skaffa oss någonting motsvarande.

Men nu blir det några timmar med dem och deras gäster - inklusive lunch på Kennedy Center.

På eftermiddagen bär det sedan upp till “the Hill” för möte med bl a senator Chuck Hagel. Hans namn förekommer påtagligt ofta i olika diskussioner om olika positioner under de kommande åren.

Hetsigt i Washington

Det blev en minst sagt jäktig dag i Washington. Fram mot midnatt har jag ännu inte riktigt öppna morgontidningarna eftersom tempot inte riktigt lämnat utrymme åt detta.

Eftermiddagens möte på House of Sweden med Zbigniew Brzezinski och mig blev lyckat med en - trots ett ruskväder av dignitet - betydande publik.

En bra start på SIPRI:s och CSIS:s nya transatlantiska dialog.

Och trots vissa nyanser var Brezezinski och jag eniga om det allra mesta i beskrivningen av uppgifter som ligger framför oss.

Annars har det varit en dag med diskussioner från arla morgon till sen kväll med de utrikes- och säkerhetspolitiska rådgivarteamen i främst Obama- och McCain- men även den ny snabbt vittrande Clinton-kampanjen.

Och därtill diskussioner på State Departement med bl a nye politiske chefen William Burns och på Vita Huset med bl a nationelle säkerhetsrådgivaren Stephen Hadley.

Nu får det bli lite sömn - frukostmöte inplanerat till kl 07:30.

McCain versus Obama

Så blev det då klart att valet för de amerikanska väljarna i höst kommer att stå mellan John McCain och Barack Obama.

Tillbaka på hotellet efter mottagningen i det svenska residenset hann jag se slutet på Obamas tal i den enorma arena i St Paul där republikanerna senare i år kommer att ha sitt partikonvent.

Retoriskt mycket elegant och påtagligt entusiasmerande.

Nu kommer Amerikas tid, fick vi veta. Vad det mer konkret kan innebära får vi måhända mer besked om senare.