Och så blir det valrörelse!

16 augusti 2014

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden, och dags för valrörelsen att mer officiellt ta sin början.

På klassiska Norrnalmstorg i Stockholm talade Fredrik Reinfeldt om politik och perspektiv för kommande år.

Ett viktigt budskap var de krav som en oroligare värld kommer att ställa på oss under de närmaste åren. Perspektiven är långt ifrån idylliska.

Utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att kräva styrka och stringens. Den förstärkning av vårt försvar som inletts och getts inriktningen för är viktig.

Men vi skall inte blunda för att en oroligare värld också tenderar att dämpa inte minst de europeiska ekonomierna, och att detta ju påverkar också vår mycket exportberoende ekonomi.

Vår generösa flyktingpolitik kommer också att möta nya utmaningar. Vi ser nu inströmningar som för tankarna till situationen under kriget i Bosnien i början av 1999-talet.

I dag vet vi att den inströmningen kom att bli ett mycket värdefullt tillskott till vårt samhälle och vår ekonomi. Men de omedelbara utmaningarna skall för den skull inte underskattas, och det gäller också rent budgetmässigt.

Också perspektiv som dessa måste finnas i en valrörelse. Världen och dess utveckling är inte långt borta – den påverkar oss direkt och omedelbart.

En valrörelse frestar alltid till löften i mångfald. Visst måste visionerna och ambitionerna vara där. Annars vore det märkligt. Men om det mest handlar om att åstadkomma allt med ökade offentliga utgifterna riskerar baksmällan att bli bitter.

När Fredrik Reinfeldt talade om att öka bostadsbyggandet till 150.000 nya bortöder handlade det därför inte om lån eller om bidrag. Det handlade om minskade regler och minskad byråkrati.

Sådant kostar inte pengar. Sådant sparar faktiskt pengar. Men utmanar sannolikt en och annan regleringsfantast.

Dock är det den typen av politik som, enligt min mening, Sverige kommer att behöva mer av under kommande år.

Här fanns en inte ointressant kontrast mot Stefan Lövéns motsvarande sommartal för en vecka sedan.

Där var det stora löftet att staten via CSN skulle stå för ökade möjligheter till lån för att få körkort.

Problemet är självfallet att det uppenbarligen blivit för dyrt att få körkort.

Men möjligen skulle detta problem kunna angripas genom att på olika sätt angripa de faktorer som gjort att dessa kostnader skenat i höjden på detta sätt.

Men i stället talas då om ökade offentliga lån och ökade kostnader.

Man kan erinra sig att det en gång fanns en tid då den filosofin styrde också svensk bostadspolitik. Det ledd till en offentlig kostnadsexplosion som vi dock lyckades att avveckla under 1990-talet.

Och nu tror jag att det ansats med minskade regleringar som Fredrik talade om i dag är alldeles rätt väg att gå när det gäller att få fram fler bostäder.

Det gäller i all synnerhet när en orolig omvärld via olika faktorer kommer att innebära förändrade förutsättningar också för de offentliga budgetarna under kommande år.

Men även om det var valrörelsestart i dag är det självfallet de internationella uppgifterna som dominerar för mig.

Hjälpåtgärder för Irak arbetar vi intensivt med just nu. Behovet är skriande. Samverkan med FN och EU är av central betydelse.

Efter en del andra möten här i Stockholm i morgon – och jag hoppas också kunna hinna med ett besök på världens längsta bokbord längs Drottninggatan – reser jag och några andra företrädare för svenskt samhällsliv till Finland.

Där har Finlands president Sauli Niinistö inbjudit till diskussioner i morgon eftermiddag om gemensamma utmaningar för våra bägge länder under de kommande åren.

Och därefter blir det middag. Kräftor kan nog inte uteslutas. Våra länder förenas ju också av vissa traditioner.


Irak, Gaza, Libyen och Ukraina i Bryssel

15 augusti 2014

BRYSSEL: Det blev ett bra och konkret extra möte med EU:s utrikesministrar under några timmar här i dag.

Enigheten var, av naturliga skäl, stor om det hot som ISIL och dess framfart i såväl Irak som Syrien utgör mot dessa länder, mot regionen i dess helhet och faktiskt också mot oss själva.

FN-chefen i Irak Nikolay Mladenov informerade oss om läget och sina bedömningar av utmaningarna framför, och EU:s kommissionär för humanitära frågor Kristalina Georgieva kompletterade med den katastrofala humanitära situationen och vad vi kan göra.

Vi var eniga om att nu sätta upp en humanitär luftbro till norra Irak.

Men samtidigt som behoven är skriande finns det problem med organisation och förmåga att verkligen ta emot i området. Vi arbetar intensivt på att lösa detta.

Alla underströk den avgörande betydelsen av regeringsbildningen i Bagdad just nu, och vi diskuterade hur vi på olika sätt kan stödja den processen.

Att vissa stater nu också kan lämna militärt stöd, i nära samarbete med regeringen i Bagdad, till det kurdiska området för dess försvar välkomnade vi självklart.

Enligt den information vi fick är det behov som är mest trängande ammunition av den äldre sovjetiska standard som fortfarande helt dominerar denna region.

Diskussionen om Gaza blev kortare, och rör dig tydligt i den riktning som jag också angav i mina fyra principer för en lösning, även om dessa i vissa avseenden gick längre än vad som nu är möjligt att sätta på den omedelbara dagordningen.

Men att blockaden av Gaza måste brytas, samtidigt som hotet mot Israel av raketer och tunnlar måste bort, råder det tydlig och viktig enighet om i vår krets.

Vi hann också med att utbyte bedömningar om den inte mindre besvärliga situationen i Libyen.

Strider mellan grupper från Miserata och Zintan inte minst i området kring Tripolis flygplats visar en del av de utmaningar vi står inför här.

Och även vad gäller Ukraina blev det en bra diskussion med bra slutsatser som vi kunde enas kring.

Nya mer konkreta information om ryska pansarfordon som rör sig in i Ukraina är självfallet starkt oroande, även om det ju just är detta som vi hävdat sedan ett tag tillbaka.

Uppgifter tyder också på att man nu levererat nya luftvärnsrobotsystem till de pro-ryska styrkorna där.

Den humanitära situationen i de s k folkrepublikerna – från vilka f ö folk verkar fly åt alla håll – är självfallet alarmerande.

Gangsterväldet har förstört ekonomi och försörjning, och osäkerheten inför framtiden massiv.

Den snabbaste lösningen på detta problem vore självfallet att Ryssland upphörde med sitt försök att militärt och på andra sätt hålla dessa skapelser under armarna.

I de områden som befriats från dem är situationen efter det som hänt självfallet inte enkel, men det är ju inte där man talar om en humanitär katastrof.

Och i detta enkla faktum ligger ju mycket av problemet.

Hur det kommer att gå med den omtalade ryska humanitära konvojen återstår att se.

Den skall nog ses som ett av inslagen i ett ryskt försök att förhindra de s k folkrepublikernas totala kollaps.

Andra inslag i de försöken är ju rent militära. Och självfallet finns också diplomatiska inslag i denna strävan.

Den nederländske utrikesministern Frans Timmermans uppdaterade oss om arbetet efter katastrofen med nedskjutningen av MH17.

Det var 298 människor som förlorade livet, och 196 av dessa var från Nederländerna. Och nu arbetar man noggrant och mödosamt med att identifiera vad som går att identifiera. Hittills har man kunnat identifiera kvarlevorna efter 69 omkomna.

Frans Timmermans var mycket uppskattande av de ukrainska myndigheternas arbete, liksom av den attityd man mött hos den lokala befolkningen i området.

Hos dem finns inte, sade han, någon önskan att lämna Ukraina, bara en önskan att separatisterna skall lämna och fred skall etableras.

Till slut berörde vi kort också den akuta situationen vad gäller Ebola, och beslutade om formella slutsatser också i denna fråga.

Andra är än mer engagerade i denna allvarliga utmaningar än vi utrikesministrar. Men självfallet finns också utrikespolitiska implikationer, framför allt i västra Afrika.

Det var en nyttig och bra dag här. Men nu återvänder jag till Stockholm. Det var ett tag sedan jag var där.

Det händer ju saker också i Sverige, om än av fredlig och demokratisk natur på ett sätt som vi skall vara stolta över i utsatta och besvärliga tider som dessa.


Att hjälpa människorna i Irak

14 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Att situationen för de fördrivna och förföljda yaziderna på Sinjar-bergen i nordvästra Irak nu förefaller något mindre alarmerande är självfallet glädjande, men innebär ju på intet sätt att den krisen i området passerat sin kulmen.

Och det är ju mot den bakgrunden som Catherine Ashton samlar EU:s utrikesministrar till extra möte i Bryssel vid lunchtid i morgon.

Då står också situationerna i Gaza och Libyen, och alldeles självklart utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina på dagordningen.

Vad gäller EU som sådant, och också Sverige, ligger fokus på de olika politiska och humanitära insatser vi kan göra. Och här förbereds nu betydande ytterligare insatser.

Enskilda länder kan dessutom ge olika former av mer militärt stöd på det sätt främst USA men även Frankrike, i självklart samråd med regeringen i Bagdad, gjort och kommer att fortsätta att göra.

Att detta också behövs för att möta hotet är uppenbart.

Men det som behövs för att möta det hot som den Islamska Staten innebär är självklart en strategi som är samordnad politisk och militär. Och den måste ta sin utgångspunkt i att i Bagdad med en ny regering överbrygga de motsättningar som lett till en försvagning av Iraks armé och möjliggjort de framgångar som IS haft.

Att säkerheten för den kurdiska regionen KRG också är av avgörande betydelse behöver knappast påpekas, och det är därför viktigt att den på olika sätt stärks. Men den avgörande fronten i kampen mot IS kommer knappast att bli denna.

Regeringsbildningen i Bagdad pågår nu, och det är värt att notera att den föreslagna regeringsbildaren Haider Al-Abadi fått uttryckligt stöd från högsta håll i såväl Iran som i Saudiarabien.

Betydelsen av detta kan i denna situation knappast överskattas. Det är kring denna rivalitet som den sekteristiska söndringen i regionen ofta kan föras tillbaka. Och det är den som riskerar att riva sönder vad vi i dag har av irakisk stat och irakiskt samhälle.

Men självfallet är vägen till en verkningsfull strategi för att bekämpa IS vare sig kort eller enkel. Att låtsas som om motsatsen var fallet är att lura människor. Det handlar om en kamp i och om regionen som kommer att pågå i år.

Och också mot den bakgrunden är de humanitära ansträngningarna för att hjälpa alla de människor, oavsett ursprung, som nu drabbats så viktiga. Och att så småningom också göra det möjligt för dem att i rimlig säkerhet återvända till sina hembygder.

Och till detta kommer jag, bortsett från morgondagens möte i Bryssel, att ha anledning att återkomma.


Krisernas mångfald

12 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Kriserna runt om i världen fortsätter att dominera mina dagar, samtidigt som sommaren lider mot sitt slut och det börjar bli valrörelse hemma med allt vad till en sådan hör.

Men min primära uppgift är att vara utrikesminister i en tid när anspänningarna är betydande.

Ser man på media verkar det som om Gaza och kriget där redan är bortglömt. Men faktum är att det fortsätter utan att de samtal som skulle kunna leda till en mer varaktig lösning verkar att ha kommit någon vart.

Men vi fortsätter i alla fall att med de kontakter vi har verka för en mer beständig lösning i överensstämmelse med de fyra punkter som jag ju skrev om för någon vecka sedan.

Och i andra EU-huvudstäder har man alldeles uppenbart arbetat med tankar som ligger inte så långt från dessa fyra punkter.

Till avdelningen just nu bortglömda kriser hör också situationen i Libyen som håller på att bli allt mer och mer komplicerad med allt allvarligare konsekvenser för Europa och för oss.

Att stora flyktingströmmar söker sig till det laglösa landet och därifrån tar sig de riskfyllda rutterna över Medelhavet till Europa är ett tilltagande problem.

Det handlar förvisso i de allra flesta fall om förtvivlade människor på flykt. Men i dessa tider av tilltagande såväl terrorism som andra utmaningar – med Ebola i tydligt centrum just nu – finns det ju anledning att vara uppmärksam även på andra aspekter av detta.

Dock är det situationen i Irak som tagit det mesta av min tid under de senaste dygnen.

I går var det intensiva kontakter med såväl EU:s Catherine Ashton – fortfarande i Vietnam – som med FN-chefen i Bagdad Mladenov och den kurdiske premiärministern i Erbil Barzani.

I dag förefaller läget i just Bagdad något bättre med en ny premiärminister nominerad och den för något dygn sedan överhängande risken för en väpnad kupp tydligt reducerad. Hade utvecklingen gått den vägen hade vi stått inför en ännu mycket allvarligare utmaning än vad vi redan gör.

Nu är det viktigt att arbetet med att bilda en representativ regering går snabbt framåt. I längden är det knappast amerikanska flygbombningar som kan möta hotet från ISIL utan en irakisk armé som har trovärdighet hos och stöd av alla befolkningsgrupper.

I svensk debatt ställs krav på att upprätta skyddade områden i synnerhet för de assyrier och syrianer som nu hotas av ISIL i landets norra delar.

I grunden vill vi ju att landet i dess helhet skall vara ett skyddat område för alla dem som lever och verkar där, men för dagen är ju dessvärre situationen annorlunda.

I FN-systemet är begreppet skyddade zoner närmast stigmatiserat efter erfarenheterna i Bosnien i mitten på 1990-talet.

Där utropades ju snabbt ett s k safe area kring orten Srebrenica i östra Bosnien.

Men när generalsekreteraren sedan gick till säkerhetsrådet med en begäran om de trupper som, enligt FN-sekretariatets bedömningar, skulle krävas för att faktiskt säkra områdena fick han nobben och fick nöja sig med betydligt mycket mindre.

Resten är, som man säger nu för tiden, historia.

En djupt tragisk sådan.

Samma problematik gäller ju i andra fall. Säkrade zoner måste säkras, och sådan säkring kan i situationer som dessa bara ske med militära medel. Och då uppkommer omedelbart den långt ifrån enkla frågan vilka militära resurser detta skall vara.

För ett decennium sedan eller så tillhörde jag dem som trodde att det förr eller senare skulle bli aktuellt med en FN-styrka av något slag i Iraks nordliga delar mot bakgrund av den mycket blandade befolkningen där och olika länders och gruppers konkurrerande intressen.

Men jag tror aldrig att det ens blev någon seriös diskussion om detta. Efter Irak-kriget 2003 och de svåra åren därefter var aptiten på militära engagemang i dessa område ytterligt begränsad i alla de länder som skulle kunna tänkas komma på fråga.

Tilltron sattes till den nu mer demokratiska irakiska stat som hade satts upp, och när sedan president Obama valde att helt och snabbt dra tillbaka de sista amerikanska trupperna från landet var det få som fruktade sammanbrott.

Men sedan kom Syrien-kriget, handlingsförlamningen i FN:s säkerhetsråd och framväxten av de olika allt radikalare militanta islamistiska grupperingar som resulterat också i ISIL. Och nu står vi i en ytterligt akut kris med risk också för folkmord.

På sina håll kommer nu också förslag om att vi skall skicka vapen till t ex de kurdiska styrkorna. Jag ser i media uppgifter om att det nu finns länder som gör det, men för Sverige är situationen annorlunda.

Vi har utomordentligt rigorösa regler när det gäller export av vapen, och konfliktområden är närmast per definition uteslutna. Vapen som en del av vår biståndspolitik är heller ingenting som någonsin varit aktuellt.

För andra länder kan det vara annorlunda.

Men det finns självfallet mycket annat vi kan göra, och det är också det vi arbetar med.

Inte minst men inte enbart är detta humanitärt. Och det är det vi arbetar med.

Men krisernas mångfald slutar ju inte med detta.

I östra Europa håller så Ryssland på med sin senaste manöver om s k humanitära hjälpsändningar till östra Ukraina. Man har på olika sätt försökt få Internationella Röda Korset att legitimera och medverka i dessa, men därav har blivit intet.

Det ligger onekligen ett drag av fräckhet i denna politik.

Att det är ett förfärande läge också humanitärt i konfliktzonerna i östligaste Ukraina är alldeles klart. De s k folkrepubliker som till applåder från Moskva etablerats har åstadkommit föga mer än att förstöra samhällen, ekonomi och försörjning med sin allmänna gangsterism.

Och till detta har inte bara applåder och propaganda från Moskva medverkat, utan också kontinuerliga sändningar av vapen och s k frivilliga med uppgift att karva ut en större pro-rysk s k folkrepublik i dessa områden.

Men nu är läget självfallet kritiskt. Det är inga republiker, och folket flyr.

Att komma in med olika sändningar från Ryssland är ett sätt att försöka stärka upp eländet. Och en annan kan självfallet vara att skapa förevändningen för en mer direkt väpnad inmarsch för att, som det då kommer att heta, säkra dessa sändningar.

Detta är, för att använda ett gammalt svenskt ordspråk, att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Hur detta kommer att utvecklas under de närmaste dygnen återstår att se. Men det har knappast varit humanitära motiv som varit drivande för den ryska politiken gentemot Ukraina hitintills under denna kris.

Och det är att uttrycka saken försiktigt.


Nu har augusti verkligen inletts…

08 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Ja, så har då denna månad augusti som jag ju hade mina sedvanliga föraningar inför inletts. Krisernas mångfald är inte att ta fel på.

Situationen i norra Irak har nu blivit direkt alarmerande efter det att ISIL kring förra helgen vände sig mot de kurdiska styrkorna i de känsliga områdena öster om Mosul och dessa sig sig tvingade att under trycket dra sig tillbaka.

Följden har blivit en än värre såväl humanitär som politisk katastrof i området, och det säger sig självt att den situationen har tagit åtskillig av min tid under de senaste dygnen.

Det har varit en mångfald både kontakter och kommentarer till olika media med anledning av detta.

I den svenska debatten finns nu också förslagen om en s k skyddad zon på Nineve-slätten, och det är inte svårt att känna sympati för drivkrafterna bakom dessa.

I Bosnien lärde vi oss doch mycket bittert att s k skyddade zoner som inte är genuint skyddade kan leda till någonting ännu värre. Det är inte bara i FN man minns Srebrenica och de lärdomar som måste dras av detta.

Samtidigt är det alldeles uppenbart att vi har en situation som för vissa grupper kan utvecklas till ett renodlat folkmord. Och då finns det en tydlig skyldighet att agera.

Ansvaret här ligger tydligt i första hand på FN:s säkerhetsråd. Ett extra möte ägde rum sent i går kväll, och nya möten planeras just nu för att försöka komma fram.

Den bittra sanningen är ju dock att det är säkerhetsrådets splittring när det gäller Syrien som banat vägen för mycket av den utveckling som vi nu ser.

På begäran av regeringen i Bagdad har nu USA inlett vissa flyganfall mot ISIL-positioner för att i första hand stoppa en möjlig framryckning gentemot Erbil med alla de konsekvenser en sådan skulle riskera att få.

I det läge som uppkom var det en nödvändig insats.

Men det måste till mer. Humanitära flygsändningar sker nu, och man försöker etablera humanitära korridorer.

Och sedan behövs alldeles självklart en genuint representativ regering i Bagdad som kan ge landets armé den styrka som krävs för att slå tillbaka ISIL.

Mitt i allt detta blir nu tecknen på att Ryssland vill utnyttja den förvisso mycket besvärliga humanitära situationen i östra Ukraina till en ensidig intervention som med all sannolikhet skulle ha långt vidare syften än så.

Det säger sig självt att varje ingripande där, oavsett dess deklarerade motiv, måste ske med godkännande av regeringen i Kiev.

Det bästa vore självfallet en ömsesidig och övervakad vapenvila, och en omfattande internationell hjälp- och återuppbyggnadsoperation som självfallet skulle kunna förankras i FN:s säkerhetsråd.

Även detta arbetar vi för och har kontakter kring, men risken är nu att Ryssland ensidigt föregriper det hela och med humanitär förevändning intervenerar mer direkt i östra Ukraina.

Och därmed skulle konflikten där bli än allvarligare.

Också denna situation föranleder intensiva kontakter denna kväll.

Att vapenvilan brutit samman i Gaza tillhör också bilden dessa dagar i inledningen till denna augusti.


Svårsläckta brändernas sommar

05 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Denna krisernas sommar har vi ju också att hantera den omfattande skogsbranden i norra Västmanland.

Bränder av denna storleksordningen tillhör inte vanligheterna i vårt land, men här nere i Medelhavsområdet tillhör de dessvärre inte ovanligheterna med Grekland, Italien, Frankrike och Spanien som ofta drabbade länder när somrarna är som hetast.

Det är med tillfresställelse jag noterar att EU:s mekanismer för stöd i krissituationer nu fungerar, och speciella flygplan för brandbekämpning kommer nu från såväl Italien som Frankrike för att hjälpa till. Också Grekland ger stöd genom tolkning av satellitbilder.

Och för detta är vi självfallet mycket tacksamma.

I Sverige har det aldrig varit aktuellt att införskaffa dessa speciella flygplan eftersom bränder av denna storlek ju tillhört de absoluta undantagen. Även om den begynnande valrörelsen nu får miljöpartiet att tala om detta bör det nog noteras att denna insikt inte fanns hos dem tidigare.

Med all sannolikhet är det bättre att bygga ut samarbetet mellan länderna när det gäller utnyttjande av exklusiva resurser som dessa. Och det är ju det som också sker inom EU.

Till det som diskuteras i media nu hör också olika informationer om kränkningar av svenskt luftrum under de senaste månaderna.

Något egentligt nytt finns knappast i detta. Så länge jag kan minnas har vi då och då haft olika typer av kränkningar, och så länge jag minns har vi alltid påtalat dem diplomatiskt.

Någon dramatisk ökning eller förändring handlar det heller knappast om.

Självfallet har vi anledning att vara uppmärksamma på om det finns något speciellt mönster i detta, men något sådant har jag svårt att se. Oftast rör det sig om misstag och ibland handlar det också om rena missförstånd när det gäller vad som kräver tillstånd och inte.

Det skall självfallet noteras att vi har en icke oväsentlig trafik med utländska militära flygplan genom vårt luftrum, men att detta då handlar om trafik eller verksamhet som har tillstånd.

De norska och finska flygvapnena övar ju till exempel regelbundet med det svenska flygvapnet i också svenskt luftrum i norra Sverige. Och vi gav ju nyligen tillstånd till Nato:s AWACS-flygplan att flyga genom Sverige när man från mellersta Norge är på väg till uppdrag över t ex Baltikum eller Polen.

Skulle det finnas verksamhet på ett eller annat sätt direkt riktad mot Sverige i någon kränkning – i luften, på eller under vattenytan – måste detta självfallet tas på betydande allvar.

I de kränkningar av vårt luftrum som vi noterat under den senaste tiden ser jag emellertid ingen sådan tendens.

Vi har dock numera en betydligt öppnare informationspolitik om detta än tidigare. Främst är det försvarsmakten som informerar om såväl vad de konstaterar som om sin egen verksamhet.

Och det gör man enligt min mening på ett bra sätt.

När en kränkning konstaterats går ärendet till oss i utrikesdepartementet och vi tar kontakt med representanter för landet ifråga. Oftast handlar det då om att klara upp vad som är ett misstag eller en missuppfattning, och därmed har vi i normalfallet heller knappast någon anledning att dramatisera saken.

När jag säger att det är svårt att se någon påtagligt förändrad trend finns det dock anledning att notera en ökad flygverksamhet över Östersjö-området.

Från rysk sida handlar det ju inte minst om transporter till eller från Kaliningrad. Den förbindelsen går ju ut från Finska Viken och ner längs Östersjön. Här har förekommit kränkningar främst av finskt luftrum i det smala utrymme som finns mellan finskt och estniskt luftrum.

Sedan invasionen, ockupationen och annektionen av Krim har ju Nato förstärkt sin närvaro främst vid flygbaser i Litauen och Estland som ett led i den luftpatrullering av de baltiska staternas luftrum som Nato genom roterande ansvar mellan nationerna utför.

Och icke sällan går dessa luftpatruller upp och observerar de olika ryska flygningarna till eller från Kaliningrad.

Spaningsflygningar förekommer också. Jag har nämnt Nato:s radarspaningsflygplan AWACS. Också signalspaningsflygplan från olika länder förekommer ju i området och är då och då föremål för uppmärksamhet från incidentberedskap från olika håll.

I ärlighetens namn bör tilläggas att också vi bedriver signalspaning också med flygplan i området.

Allt detta handlar dock – med de få undantag jag berört – om verksamhet i internationellt luftrum.

Nu är mina dagar dock inte främst bränder och kränkningar – utan främst de andra kriser som domimerar denna sommar.

Vi har kommit in i månaden augusti. Och för den har jag ofta blandade känslor.

Just nu handlar mycket om att det var den 4 augusti 1914 som det krig mot Serbien som Österrike-Ungern hade förklarat den 28 juli blev det europeiska storkrig som snabbt blev det första världskriget.

Men jag minns väl augusti 2008 när kriget plötsligt bröt ut mellan Georgien och Ryssland med flygattacker och ryska styrkor som trängde in i olika delar av landet. Krig hade legat i luften ända sedan våren, men det kom ändå överraskande.

Nu har vi ett pågående krig i de östligaste delarna av Ukraina, och hur detta kommer att utvecklas under de kommande dagarna och veckorna vet vi inte.

Uppgifter i interbnationell press talar om att Ryssland nu dragit samman 17 bataljonsstridsgrupper nära gränsen till Ukraina, och nya stora flygövningar har ju nu aviserats.

Samtidigt är de ryskstödda separatisterna inne i Ukraina alldeles uppenbart mycket trängda. Och i olika ryska kommentarer antyds en vilja att ”humanitärt” på olika sätt komma till deras hjälp.

Det är inte svårt att se att ur detta kan komma en utveckling som leder till en än värre konflikt med än värre både kort- och långsiktiga konsekvenser.

Våra signaler – från EU och från USA – för att förhindra detta är utomordentligt viktiga.

Och till detta kommer alldeles självklart situationerna i Libyen, Syrien, Gaza, Irak, Afghanistan och…

Vår freds- och säkerhetspolitik får inte ta semester.

Detta är alldeles uppenbart de svårsläckta brändernas sommar.

Och vi har just kommit in i den månad som historiskt brukar vara den mest krävande.


I söder och i öster…

01 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Vi skriver sommaren 2014, men jag tillhör dem som vid sidan av dagens allt värre kriser följer med vad som hände för exakt hundra år sedan den ödesdigra sommaren 1914.

Vid det här laget hade Wien förklarat krig mot Serbien och inlett sitt bombardeman av Belgrad. Det skulle gå mindre bra för dess armé än vad man hade väntat sig.

Den ryska armén mobiliserade i solidaritet med Serbien och rörde sig mot gränsen, och tydigt var att den tyska armén rullade upp mot den belgiska gränsen i sin förberedelse för det snabba anfallet mot Frankrike innan man skulle möte det ryska hotet i öster.

Snart skulle hela världen vara i krig.

I dag är det dessutom 70 år sedan Warsawa-upproret när den polska s k hemmarmén gjorde sitt uppror mot den nazityska makten i ett försök att ta makten över sin huvudstad.

Men i stället för den väntade hjälpen från annalkande sovjetarmén gjorde denna halt på andra sidan Vistula-floden och lät de tyska divisionerna med mördande brutalitet mala ner motståndet och förstöra Warzawa.

Dagens händelser är inte fullt så dramatiska, men icke desto mindre starkt oroande när det gäller såväl det akuta skeendet som de långsiktiga tendensera. Och det säger sig självt att de kräver betydande uppmärksamhet.

I gårdagens DN pubicerade jag en artikel med fyra grundläggande principer för en uthållig fred i och kring Gaza, och det är mitt intryck att den ansats jag skisserade där åtnjuter ett betydande stöd.

Samtidigt har ju dock den 72 timmars humanitära vapenvila som utannonserades sent i går kväll redan kollapsat, och därmed också det urymme för politiska förhandlingar som denna ju också var avsedd att skapa.

Det är dock min övertygelse att bägge sidor snart måste inse att den militära vägen nu bara leder till ökade problem, och att den politiska dialogen börjar arbeta för en lösning som förhoppningsvis börjar att ta steg längs den väg med de fyra principerna som jag försökte att skissera.

Och jag använder medvetet uttrycket ”skissera”.

Det finns åtskilligt som behöver diskuteras och arbetas fram för att en utveckling längs dessa riktlinjer skall bli acceptabel och möjlig. En förutsättning är ju att den accepteras av alla parter.

Till detta hör tveklöst den s k internationella mekanism som jag tror måste till via övergångarna till och från Gaza.

Den s k EUBAM Rafah-missionen finns fortfarande på pappret, men jag tror att det denna gång krävs ett väsentligt mer omfattande arrangemang. Självfallet är det starkt önskvärt att detta också kan förankras i en resolution från FN:s säkerhetsråd.

Och jag skulle tro att det inte dröjer så länge innan diskussioner börjar där om arrangemang med denna inriktning. Här finns utrymme för initiativ inte minst från EU:s sida.

Konflikten kring Gaza skymmer något de övriga utmaningar som vi nu möter i denna vidare region.

I Libyen blir situationen allt mer besvärlig, och vi liksom många andra länder har nu rekommenderat alla medborgare att så snabbt som möjligt lämna landet.

Om utvecklingen här kan mycket sägas. Historiker kommer måhända att vara lika kritiska mot ”eftervården” av den framtvingade regimförändringen där 2011 som de med rätta är efter motsvarande utveckling i Irak efter invasionen 2003.

The Mission was Not Accomplished, om man uttrycker saken på det sättet.

Och i norra Irak och Syrien fortsätter de allt mer mångfasetterade striderna med nya fördrivningare och nya vågor av förtvivlade fördrivna flyktingar. Inte minst situationen för de kristna assyrierna i norra Irak är i fokus för uppmärksamheten och ansträngningarna.

Om det kommer att lyckas att bildas en brett representativ regering i Bagdad eller ej blir av allra största betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Från Moskva meddelas nu att man trappar upp de ekonomiska åtgärderna riktade mot Moldavien, Georgien och Ukraina. Den existerande frihandeln med dessa länder avskaffas och ersätts med tullar som med internationella mått mätt är höga.

Avsikten är självfallet att försöka att straffa dessa länder för deras frihandelsavtal med EU. Det handlar om brutal maktpolitik – vare sig mer eller mindre.

Det understryker åter vikten av att vi är beredda att ge dessa länder ett omfattande stöd.

Inte minst den ukrainska ekonomin är i en besvärlig situation med de direkta och indirekta kostnaderna för operationerna mot den ryska väpnade destabiliseringen av landets östligaste delar.

I Stockholm föreslog regeringen i går Cecilia Malmström till vår kommissionär för ytterligare en femårsperiod, och det beslutet har med rätta fått ett brett stöd.

Hon har gjort och gör ett mycket gott arbete med de viktiga och tunga arbetsuppgifter hon har i dag, och jag utgår från att kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker kommer att utnyttja hennes kompetens, erfarenhet och förankring väl när han nu steg för steg försöker att sätta ihop sitt nya team.

Men även till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 399 andra följare