Att hjälpa människorna i Irak

14 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Att situationen för de fördrivna och förföljda yaziderna på Sinjar-bergen i nordvästra Irak nu förefaller något mindre alarmerande är självfallet glädjande, men innebär ju på intet sätt att den krisen i området passerat sin kulmen.

Och det är ju mot den bakgrunden som Catherine Ashton samlar EU:s utrikesministrar till extra möte i Bryssel vid lunchtid i morgon.

Då står också situationerna i Gaza och Libyen, och alldeles självklart utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina på dagordningen.

Vad gäller EU som sådant, och också Sverige, ligger fokus på de olika politiska och humanitära insatser vi kan göra. Och här förbereds nu betydande ytterligare insatser.

Enskilda länder kan dessutom ge olika former av mer militärt stöd på det sätt främst USA men även Frankrike, i självklart samråd med regeringen i Bagdad, gjort och kommer att fortsätta att göra.

Att detta också behövs för att möta hotet är uppenbart.

Men det som behövs för att möta det hot som den Islamska Staten innebär är självklart en strategi som är samordnad politisk och militär. Och den måste ta sin utgångspunkt i att i Bagdad med en ny regering överbrygga de motsättningar som lett till en försvagning av Iraks armé och möjliggjort de framgångar som IS haft.

Att säkerheten för den kurdiska regionen KRG också är av avgörande betydelse behöver knappast påpekas, och det är därför viktigt att den på olika sätt stärks. Men den avgörande fronten i kampen mot IS kommer knappast att bli denna.

Regeringsbildningen i Bagdad pågår nu, och det är värt att notera att den föreslagna regeringsbildaren Haider Al-Abadi fått uttryckligt stöd från högsta håll i såväl Iran som i Saudiarabien.

Betydelsen av detta kan i denna situation knappast överskattas. Det är kring denna rivalitet som den sekteristiska söndringen i regionen ofta kan föras tillbaka. Och det är den som riskerar att riva sönder vad vi i dag har av irakisk stat och irakiskt samhälle.

Men självfallet är vägen till en verkningsfull strategi för att bekämpa IS vare sig kort eller enkel. Att låtsas som om motsatsen var fallet är att lura människor. Det handlar om en kamp i och om regionen som kommer att pågå i år.

Och också mot den bakgrunden är de humanitära ansträngningarna för att hjälpa alla de människor, oavsett ursprung, som nu drabbats så viktiga. Och att så småningom också göra det möjligt för dem att i rimlig säkerhet återvända till sina hembygder.

Och till detta kommer jag, bortsett från morgondagens möte i Bryssel, att ha anledning att återkomma.


Krisernas mångfald

12 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Kriserna runt om i världen fortsätter att dominera mina dagar, samtidigt som sommaren lider mot sitt slut och det börjar bli valrörelse hemma med allt vad till en sådan hör.

Men min primära uppgift är att vara utrikesminister i en tid när anspänningarna är betydande.

Ser man på media verkar det som om Gaza och kriget där redan är bortglömt. Men faktum är att det fortsätter utan att de samtal som skulle kunna leda till en mer varaktig lösning verkar att ha kommit någon vart.

Men vi fortsätter i alla fall att med de kontakter vi har verka för en mer beständig lösning i överensstämmelse med de fyra punkter som jag ju skrev om för någon vecka sedan.

Och i andra EU-huvudstäder har man alldeles uppenbart arbetat med tankar som ligger inte så långt från dessa fyra punkter.

Till avdelningen just nu bortglömda kriser hör också situationen i Libyen som håller på att bli allt mer och mer komplicerad med allt allvarligare konsekvenser för Europa och för oss.

Att stora flyktingströmmar söker sig till det laglösa landet och därifrån tar sig de riskfyllda rutterna över Medelhavet till Europa är ett tilltagande problem.

Det handlar förvisso i de allra flesta fall om förtvivlade människor på flykt. Men i dessa tider av tilltagande såväl terrorism som andra utmaningar – med Ebola i tydligt centrum just nu – finns det ju anledning att vara uppmärksam även på andra aspekter av detta.

Dock är det situationen i Irak som tagit det mesta av min tid under de senaste dygnen.

I går var det intensiva kontakter med såväl EU:s Catherine Ashton – fortfarande i Vietnam – som med FN-chefen i Bagdad Mladenov och den kurdiske premiärministern i Erbil Barzani.

I dag förefaller läget i just Bagdad något bättre med en ny premiärminister nominerad och den för något dygn sedan överhängande risken för en väpnad kupp tydligt reducerad. Hade utvecklingen gått den vägen hade vi stått inför en ännu mycket allvarligare utmaning än vad vi redan gör.

Nu är det viktigt att arbetet med att bilda en representativ regering går snabbt framåt. I längden är det knappast amerikanska flygbombningar som kan möta hotet från ISIL utan en irakisk armé som har trovärdighet hos och stöd av alla befolkningsgrupper.

I svensk debatt ställs krav på att upprätta skyddade områden i synnerhet för de assyrier och syrianer som nu hotas av ISIL i landets norra delar.

I grunden vill vi ju att landet i dess helhet skall vara ett skyddat område för alla dem som lever och verkar där, men för dagen är ju dessvärre situationen annorlunda.

I FN-systemet är begreppet skyddade zoner närmast stigmatiserat efter erfarenheterna i Bosnien i mitten på 1990-talet.

Där utropades ju snabbt ett s k safe area kring orten Srebrenica i östra Bosnien.

Men när generalsekreteraren sedan gick till säkerhetsrådet med en begäran om de trupper som, enligt FN-sekretariatets bedömningar, skulle krävas för att faktiskt säkra områdena fick han nobben och fick nöja sig med betydligt mycket mindre.

Resten är, som man säger nu för tiden, historia.

En djupt tragisk sådan.

Samma problematik gäller ju i andra fall. Säkrade zoner måste säkras, och sådan säkring kan i situationer som dessa bara ske med militära medel. Och då uppkommer omedelbart den långt ifrån enkla frågan vilka militära resurser detta skall vara.

För ett decennium sedan eller så tillhörde jag dem som trodde att det förr eller senare skulle bli aktuellt med en FN-styrka av något slag i Iraks nordliga delar mot bakgrund av den mycket blandade befolkningen där och olika länders och gruppers konkurrerande intressen.

Men jag tror aldrig att det ens blev någon seriös diskussion om detta. Efter Irak-kriget 2003 och de svåra åren därefter var aptiten på militära engagemang i dessa område ytterligt begränsad i alla de länder som skulle kunna tänkas komma på fråga.

Tilltron sattes till den nu mer demokratiska irakiska stat som hade satts upp, och när sedan president Obama valde att helt och snabbt dra tillbaka de sista amerikanska trupperna från landet var det få som fruktade sammanbrott.

Men sedan kom Syrien-kriget, handlingsförlamningen i FN:s säkerhetsråd och framväxten av de olika allt radikalare militanta islamistiska grupperingar som resulterat också i ISIL. Och nu står vi i en ytterligt akut kris med risk också för folkmord.

På sina håll kommer nu också förslag om att vi skall skicka vapen till t ex de kurdiska styrkorna. Jag ser i media uppgifter om att det nu finns länder som gör det, men för Sverige är situationen annorlunda.

Vi har utomordentligt rigorösa regler när det gäller export av vapen, och konfliktområden är närmast per definition uteslutna. Vapen som en del av vår biståndspolitik är heller ingenting som någonsin varit aktuellt.

För andra länder kan det vara annorlunda.

Men det finns självfallet mycket annat vi kan göra, och det är också det vi arbetar med.

Inte minst men inte enbart är detta humanitärt. Och det är det vi arbetar med.

Men krisernas mångfald slutar ju inte med detta.

I östra Europa håller så Ryssland på med sin senaste manöver om s k humanitära hjälpsändningar till östra Ukraina. Man har på olika sätt försökt få Internationella Röda Korset att legitimera och medverka i dessa, men därav har blivit intet.

Det ligger onekligen ett drag av fräckhet i denna politik.

Att det är ett förfärande läge också humanitärt i konfliktzonerna i östligaste Ukraina är alldeles klart. De s k folkrepubliker som till applåder från Moskva etablerats har åstadkommit föga mer än att förstöra samhällen, ekonomi och försörjning med sin allmänna gangsterism.

Och till detta har inte bara applåder och propaganda från Moskva medverkat, utan också kontinuerliga sändningar av vapen och s k frivilliga med uppgift att karva ut en större pro-rysk s k folkrepublik i dessa områden.

Men nu är läget självfallet kritiskt. Det är inga republiker, och folket flyr.

Att komma in med olika sändningar från Ryssland är ett sätt att försöka stärka upp eländet. Och en annan kan självfallet vara att skapa förevändningen för en mer direkt väpnad inmarsch för att, som det då kommer att heta, säkra dessa sändningar.

Detta är, för att använda ett gammalt svenskt ordspråk, att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Hur detta kommer att utvecklas under de närmaste dygnen återstår att se. Men det har knappast varit humanitära motiv som varit drivande för den ryska politiken gentemot Ukraina hitintills under denna kris.

Och det är att uttrycka saken försiktigt.


Nu har augusti verkligen inletts…

08 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Ja, så har då denna månad augusti som jag ju hade mina sedvanliga föraningar inför inletts. Krisernas mångfald är inte att ta fel på.

Situationen i norra Irak har nu blivit direkt alarmerande efter det att ISIL kring förra helgen vände sig mot de kurdiska styrkorna i de känsliga områdena öster om Mosul och dessa sig sig tvingade att under trycket dra sig tillbaka.

Följden har blivit en än värre såväl humanitär som politisk katastrof i området, och det säger sig självt att den situationen har tagit åtskillig av min tid under de senaste dygnen.

Det har varit en mångfald både kontakter och kommentarer till olika media med anledning av detta.

I den svenska debatten finns nu också förslagen om en s k skyddad zon på Nineve-slätten, och det är inte svårt att känna sympati för drivkrafterna bakom dessa.

I Bosnien lärde vi oss doch mycket bittert att s k skyddade zoner som inte är genuint skyddade kan leda till någonting ännu värre. Det är inte bara i FN man minns Srebrenica och de lärdomar som måste dras av detta.

Samtidigt är det alldeles uppenbart att vi har en situation som för vissa grupper kan utvecklas till ett renodlat folkmord. Och då finns det en tydlig skyldighet att agera.

Ansvaret här ligger tydligt i första hand på FN:s säkerhetsråd. Ett extra möte ägde rum sent i går kväll, och nya möten planeras just nu för att försöka komma fram.

Den bittra sanningen är ju dock att det är säkerhetsrådets splittring när det gäller Syrien som banat vägen för mycket av den utveckling som vi nu ser.

På begäran av regeringen i Bagdad har nu USA inlett vissa flyganfall mot ISIL-positioner för att i första hand stoppa en möjlig framryckning gentemot Erbil med alla de konsekvenser en sådan skulle riskera att få.

I det läge som uppkom var det en nödvändig insats.

Men det måste till mer. Humanitära flygsändningar sker nu, och man försöker etablera humanitära korridorer.

Och sedan behövs alldeles självklart en genuint representativ regering i Bagdad som kan ge landets armé den styrka som krävs för att slå tillbaka ISIL.

Mitt i allt detta blir nu tecknen på att Ryssland vill utnyttja den förvisso mycket besvärliga humanitära situationen i östra Ukraina till en ensidig intervention som med all sannolikhet skulle ha långt vidare syften än så.

Det säger sig självt att varje ingripande där, oavsett dess deklarerade motiv, måste ske med godkännande av regeringen i Kiev.

Det bästa vore självfallet en ömsesidig och övervakad vapenvila, och en omfattande internationell hjälp- och återuppbyggnadsoperation som självfallet skulle kunna förankras i FN:s säkerhetsråd.

Även detta arbetar vi för och har kontakter kring, men risken är nu att Ryssland ensidigt föregriper det hela och med humanitär förevändning intervenerar mer direkt i östra Ukraina.

Och därmed skulle konflikten där bli än allvarligare.

Också denna situation föranleder intensiva kontakter denna kväll.

Att vapenvilan brutit samman i Gaza tillhör också bilden dessa dagar i inledningen till denna augusti.


Svårsläckta brändernas sommar

05 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Denna krisernas sommar har vi ju också att hantera den omfattande skogsbranden i norra Västmanland.

Bränder av denna storleksordningen tillhör inte vanligheterna i vårt land, men här nere i Medelhavsområdet tillhör de dessvärre inte ovanligheterna med Grekland, Italien, Frankrike och Spanien som ofta drabbade länder när somrarna är som hetast.

Det är med tillfresställelse jag noterar att EU:s mekanismer för stöd i krissituationer nu fungerar, och speciella flygplan för brandbekämpning kommer nu från såväl Italien som Frankrike för att hjälpa till. Också Grekland ger stöd genom tolkning av satellitbilder.

Och för detta är vi självfallet mycket tacksamma.

I Sverige har det aldrig varit aktuellt att införskaffa dessa speciella flygplan eftersom bränder av denna storlek ju tillhört de absoluta undantagen. Även om den begynnande valrörelsen nu får miljöpartiet att tala om detta bör det nog noteras att denna insikt inte fanns hos dem tidigare.

Med all sannolikhet är det bättre att bygga ut samarbetet mellan länderna när det gäller utnyttjande av exklusiva resurser som dessa. Och det är ju det som också sker inom EU.

Till det som diskuteras i media nu hör också olika informationer om kränkningar av svenskt luftrum under de senaste månaderna.

Något egentligt nytt finns knappast i detta. Så länge jag kan minnas har vi då och då haft olika typer av kränkningar, och så länge jag minns har vi alltid påtalat dem diplomatiskt.

Någon dramatisk ökning eller förändring handlar det heller knappast om.

Självfallet har vi anledning att vara uppmärksamma på om det finns något speciellt mönster i detta, men något sådant har jag svårt att se. Oftast rör det sig om misstag och ibland handlar det också om rena missförstånd när det gäller vad som kräver tillstånd och inte.

Det skall självfallet noteras att vi har en icke oväsentlig trafik med utländska militära flygplan genom vårt luftrum, men att detta då handlar om trafik eller verksamhet som har tillstånd.

De norska och finska flygvapnena övar ju till exempel regelbundet med det svenska flygvapnet i också svenskt luftrum i norra Sverige. Och vi gav ju nyligen tillstånd till Nato:s AWACS-flygplan att flyga genom Sverige när man från mellersta Norge är på väg till uppdrag över t ex Baltikum eller Polen.

Skulle det finnas verksamhet på ett eller annat sätt direkt riktad mot Sverige i någon kränkning – i luften, på eller under vattenytan – måste detta självfallet tas på betydande allvar.

I de kränkningar av vårt luftrum som vi noterat under den senaste tiden ser jag emellertid ingen sådan tendens.

Vi har dock numera en betydligt öppnare informationspolitik om detta än tidigare. Främst är det försvarsmakten som informerar om såväl vad de konstaterar som om sin egen verksamhet.

Och det gör man enligt min mening på ett bra sätt.

När en kränkning konstaterats går ärendet till oss i utrikesdepartementet och vi tar kontakt med representanter för landet ifråga. Oftast handlar det då om att klara upp vad som är ett misstag eller en missuppfattning, och därmed har vi i normalfallet heller knappast någon anledning att dramatisera saken.

När jag säger att det är svårt att se någon påtagligt förändrad trend finns det dock anledning att notera en ökad flygverksamhet över Östersjö-området.

Från rysk sida handlar det ju inte minst om transporter till eller från Kaliningrad. Den förbindelsen går ju ut från Finska Viken och ner längs Östersjön. Här har förekommit kränkningar främst av finskt luftrum i det smala utrymme som finns mellan finskt och estniskt luftrum.

Sedan invasionen, ockupationen och annektionen av Krim har ju Nato förstärkt sin närvaro främst vid flygbaser i Litauen och Estland som ett led i den luftpatrullering av de baltiska staternas luftrum som Nato genom roterande ansvar mellan nationerna utför.

Och icke sällan går dessa luftpatruller upp och observerar de olika ryska flygningarna till eller från Kaliningrad.

Spaningsflygningar förekommer också. Jag har nämnt Nato:s radarspaningsflygplan AWACS. Också signalspaningsflygplan från olika länder förekommer ju i området och är då och då föremål för uppmärksamhet från incidentberedskap från olika håll.

I ärlighetens namn bör tilläggas att också vi bedriver signalspaning också med flygplan i området.

Allt detta handlar dock – med de få undantag jag berört – om verksamhet i internationellt luftrum.

Nu är mina dagar dock inte främst bränder och kränkningar – utan främst de andra kriser som domimerar denna sommar.

Vi har kommit in i månaden augusti. Och för den har jag ofta blandade känslor.

Just nu handlar mycket om att det var den 4 augusti 1914 som det krig mot Serbien som Österrike-Ungern hade förklarat den 28 juli blev det europeiska storkrig som snabbt blev det första världskriget.

Men jag minns väl augusti 2008 när kriget plötsligt bröt ut mellan Georgien och Ryssland med flygattacker och ryska styrkor som trängde in i olika delar av landet. Krig hade legat i luften ända sedan våren, men det kom ändå överraskande.

Nu har vi ett pågående krig i de östligaste delarna av Ukraina, och hur detta kommer att utvecklas under de kommande dagarna och veckorna vet vi inte.

Uppgifter i interbnationell press talar om att Ryssland nu dragit samman 17 bataljonsstridsgrupper nära gränsen till Ukraina, och nya stora flygövningar har ju nu aviserats.

Samtidigt är de ryskstödda separatisterna inne i Ukraina alldeles uppenbart mycket trängda. Och i olika ryska kommentarer antyds en vilja att ”humanitärt” på olika sätt komma till deras hjälp.

Det är inte svårt att se att ur detta kan komma en utveckling som leder till en än värre konflikt med än värre både kort- och långsiktiga konsekvenser.

Våra signaler – från EU och från USA – för att förhindra detta är utomordentligt viktiga.

Och till detta kommer alldeles självklart situationerna i Libyen, Syrien, Gaza, Irak, Afghanistan och…

Vår freds- och säkerhetspolitik får inte ta semester.

Detta är alldeles uppenbart de svårsläckta brändernas sommar.

Och vi har just kommit in i den månad som historiskt brukar vara den mest krävande.


I söder och i öster…

01 augusti 2014

VID MEDELHAVET: Vi skriver sommaren 2014, men jag tillhör dem som vid sidan av dagens allt värre kriser följer med vad som hände för exakt hundra år sedan den ödesdigra sommaren 1914.

Vid det här laget hade Wien förklarat krig mot Serbien och inlett sitt bombardeman av Belgrad. Det skulle gå mindre bra för dess armé än vad man hade väntat sig.

Den ryska armén mobiliserade i solidaritet med Serbien och rörde sig mot gränsen, och tydigt var att den tyska armén rullade upp mot den belgiska gränsen i sin förberedelse för det snabba anfallet mot Frankrike innan man skulle möte det ryska hotet i öster.

Snart skulle hela världen vara i krig.

I dag är det dessutom 70 år sedan Warsawa-upproret när den polska s k hemmarmén gjorde sitt uppror mot den nazityska makten i ett försök att ta makten över sin huvudstad.

Men i stället för den väntade hjälpen från annalkande sovjetarmén gjorde denna halt på andra sidan Vistula-floden och lät de tyska divisionerna med mördande brutalitet mala ner motståndet och förstöra Warzawa.

Dagens händelser är inte fullt så dramatiska, men icke desto mindre starkt oroande när det gäller såväl det akuta skeendet som de långsiktiga tendensera. Och det säger sig självt att de kräver betydande uppmärksamhet.

I gårdagens DN pubicerade jag en artikel med fyra grundläggande principer för en uthållig fred i och kring Gaza, och det är mitt intryck att den ansats jag skisserade där åtnjuter ett betydande stöd.

Samtidigt har ju dock den 72 timmars humanitära vapenvila som utannonserades sent i går kväll redan kollapsat, och därmed också det urymme för politiska förhandlingar som denna ju också var avsedd att skapa.

Det är dock min övertygelse att bägge sidor snart måste inse att den militära vägen nu bara leder till ökade problem, och att den politiska dialogen börjar arbeta för en lösning som förhoppningsvis börjar att ta steg längs den väg med de fyra principerna som jag försökte att skissera.

Och jag använder medvetet uttrycket ”skissera”.

Det finns åtskilligt som behöver diskuteras och arbetas fram för att en utveckling längs dessa riktlinjer skall bli acceptabel och möjlig. En förutsättning är ju att den accepteras av alla parter.

Till detta hör tveklöst den s k internationella mekanism som jag tror måste till via övergångarna till och från Gaza.

Den s k EUBAM Rafah-missionen finns fortfarande på pappret, men jag tror att det denna gång krävs ett väsentligt mer omfattande arrangemang. Självfallet är det starkt önskvärt att detta också kan förankras i en resolution från FN:s säkerhetsråd.

Och jag skulle tro att det inte dröjer så länge innan diskussioner börjar där om arrangemang med denna inriktning. Här finns utrymme för initiativ inte minst från EU:s sida.

Konflikten kring Gaza skymmer något de övriga utmaningar som vi nu möter i denna vidare region.

I Libyen blir situationen allt mer besvärlig, och vi liksom många andra länder har nu rekommenderat alla medborgare att så snabbt som möjligt lämna landet.

Om utvecklingen här kan mycket sägas. Historiker kommer måhända att vara lika kritiska mot ”eftervården” av den framtvingade regimförändringen där 2011 som de med rätta är efter motsvarande utveckling i Irak efter invasionen 2003.

The Mission was Not Accomplished, om man uttrycker saken på det sättet.

Och i norra Irak och Syrien fortsätter de allt mer mångfasetterade striderna med nya fördrivningare och nya vågor av förtvivlade fördrivna flyktingar. Inte minst situationen för de kristna assyrierna i norra Irak är i fokus för uppmärksamheten och ansträngningarna.

Om det kommer att lyckas att bildas en brett representativ regering i Bagdad eller ej blir av allra största betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Från Moskva meddelas nu att man trappar upp de ekonomiska åtgärderna riktade mot Moldavien, Georgien och Ukraina. Den existerande frihandeln med dessa länder avskaffas och ersätts med tullar som med internationella mått mätt är höga.

Avsikten är självfallet att försöka att straffa dessa länder för deras frihandelsavtal med EU. Det handlar om brutal maktpolitik – vare sig mer eller mindre.

Det understryker åter vikten av att vi är beredda att ge dessa länder ett omfattande stöd.

Inte minst den ukrainska ekonomin är i en besvärlig situation med de direkta och indirekta kostnaderna för operationerna mot den ryska väpnade destabiliseringen av landets östligaste delar.

I Stockholm föreslog regeringen i går Cecilia Malmström till vår kommissionär för ytterligare en femårsperiod, och det beslutet har med rätta fått ett brett stöd.

Hon har gjort och gör ett mycket gott arbete med de viktiga och tunga arbetsuppgifter hon har i dag, och jag utgår från att kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker kommer att utnyttja hennes kompetens, erfarenhet och förankring väl när han nu steg för steg försöker att sätta ihop sitt nya team.

Men även till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma.


Allt mer besvärligt och utsatt

26 juli 2014

VID MEDELHAVET: Terrorvarningen i vårt grannland Norge i dessa dagar är åter en mycket påtaglig påminnelse om att det internationella läget blivit mer besvärligt och vår egen situation påtagligt mer utsatt än tidigare.

Den exakta bakgrunden för varningen är ingenting för denna blogg, men i offentliga källor talas om en bakgrund i situationen i Syrien och att hotet skulle komma därifrån.

Sönderfallet och striderna i betydande delar av Mellersta Östern innebär betydande faror för att olika individer, också i våra egna samhällen, radikaliseras och dras in i våldsbenägna grupperingar av olika slag. Och därmed kan det uppkomma hot som riktas också mot våra egna samhällen.

Men självfallet berörs vi direkt av sönderfallet och striderna också på andra sätt. Jag ser att Migrationsverket nu dramatiskt ökat sin prognos för hur många flyktingar som man tror kommer att söka sig också till Sverige under detta år.

Just nu fokuseras de diplomatiska ansträngningarna till att få en beständig vapenvila och en politisk process kring detta det senaste av brutala Gaza-krig.

Förhoppningen är att den humanitäraq vapenvila som råder detta dygn kan förlängas och utnyttjas för politiska samtal som leder till en bredare och mer beständig lösning. Vilka inslag en sådan måste ha har jag ju skrivit om tidigare här.

Fokus ligger just nu på de överläggningar som sker i Paris med ett antal utrikesministrar, inklusive EU:s Catherine Ashton, på plats.

Men problemen skall inte underskattas. Motsättningarna mellan Hamas och Israel är djupa, och till det skall läggas att de diplomatiska ansträngningarna inte underlättas av regionens övriga spänningar just nu.

Även om diplomatins väg är mödosam, långsam och osäker finns det dessvärre inget alternativ.

I går diskuterade jag i P3 situationen för de olika minoriteterna i norra Irak med situationen för de kristna assyrierna i centrum.

Att deras situation dramatiskt förvärrats sedan ISIL tog över det Nineve-område där de funnits sedan årtusenden tillbaka finns det nu många vittnesbörd om.

Självfallet skall detta fördömas, och det gör vi självfallet också, men det är ett tragiskt faktum att detta näppeligen påverkar ISIL-terroristernas framfart mot alla de som tror eller tycker annorlunda.

Även om det kan framstå som frustrerande, långsamt och ineffektivt är det vi kan göra att ge vårt politiskt stöd till den diplomati som nu försöker bereda vägen före en bredare, starkare och mer representativ regering i Bagdad som sedan steg för steg kan mobilisera det stöd från olika sunni-grupperingar som kan leda till att ISIL tvingas till reträtt igen.

Vi har ju knappast möjlighet att sända vår armé dit för att stoppa terroristernas framfart.

Och vissa framsteg har skett.

Irak har åter fått en presisent. Och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har i dagarna varit i såväl Bagdad som Erbil för att ge processen sitt stöd.

Samtidigt, och numera dessvärre allt längre från medias rubriker, fortsätter inbördeskriget i Syrien.

Sakta försöker regimen stärka sina positioner runt Aleppo samtidigt som ISIL förefaller ägna det mesta av sin kraft åt att attackera den syriska oppositionens olika grupperingar. Dess agenda är ju att säkra sitt s k kalifat i såväl Irak som Syrien.

Sveriges vicekonsul på Capri och styrelseordföranden i European Institute of Peace Staffan de Mistura har nu blivit FN:s nya medlare i denna ytterligt besvärliga situation, och jag ser hur han steg för steg håller på att orientera sig i den förändrade och i dag än mer besvärliga situationen.

Om situationen i Syrien redan från början var del av en betydligt mycket större bild tror jag att detta är fallet i än högre grad i dag.

På sikt undrar jag om inte den situation som nu håller på att växa fram måste leda till en mindre spänd relation mellan Riyadh och Teheran, eftersom bägge dessa länder rimligen ser det som nu håller på att växa fram i norra Irak och Syrien som ett första klassens långsiktigt hot mot sina intressen i regionen.

Att de nya utmaningarna i regionen kommer att påverka oss allt mer påtagligt under de kommande åren är en ofrånkomlig slutsats.

Och måhända är det så att den konflikt kring Gaza som nu upptar vår uppmärksamhet, och vars konsekvenser i form av dödade och skadade upprör oss, då också kommer att framstå som en av regionens mindre komplicerade.

Men självfallet fortsätter situationen mellan Ryssland och Ukraina att kräva uppmärksamhet.

Nu bereds i Bryssel ett nytt och långt starkare paket med åtgärder riktade mot Ryssland som en följd av de olika ryska åtgärder som ju ledde fram också till nedskjutningen av MH17.

Grunden för dessa lades ju vid diskussionerna i kretsen av utrikesministrar i tisdags. En rad nya s k listningar har redan offentliggjorts, och nu väntar det större och djupare paketet på godkännande under den kommande veckan.

Det finns sådant som borde ha gjorts för länge sedan. Att leverera stora vapensystem till Ryssland borde ha varit blockerat redan efter kriget mot Georgien i augusti 2008, och det borde i alla händelser vara en omöjlighet nu.

Sveriges inställning under dessa år har i alla fall varit tydlig i frågor som dessa.

Viktigt förblir samtidigt – som jag upprepar med en dåres envishet – att ge stöd i olika former till Ukraina.

Att ett nyval var ofrånkomligt har stått klart länge, och att ett sådant sannolikt skulle komma till hösten har också varit tämligen klart.

Men enkelt är det förvisso inte, och riskerna ligger inte minst i att ett parlament som ser valet komma börjar att uppföra sig mer populistiskt och mindre statsmannmässigt. Att hälften av ledamöterna är valda i enmansvalkretsar gör inte den saken enklare.

Nu har premiärminister Yatsenyuk avgått som en följd av dessa utmaningar, och i en rationell frustration över att det annalkande valet har gjort det svårare att få igenom de impopulära ekonomiska besluten.

Viktigt är dock att de personer som med tydlig framgått lotsat den ukrainska statsskutan under de ytterligt krävande månaderna sedan slutet av februari fortsätter att ta ett i avgörande avseenden gemensamt ansvar också under de kommande månaderna.


Två nya nedskjutningar…

23 juli 2014

BRYSSEL: En andra arbetsdag här mitt i sommaren.

Men världen står, milt talat, inte still.

Tvärt om.

Med Hamas raketer som nu stoppar åtskillig civil flygtrafik till och från den livsviktiga Ben Gurion-flygplatsen vid Tel Aviv, och en allt mer brutal israelisk offensiv i Gaza, ser situationen där utomordentligt dyster ut.

Och om det fanns förhoppningar om att tragiken och brottet med MH17 skulle få Kreml att minska flödet av tunga valen till terroristerna i östra Ukraina har de uppenbart kommit på skam.

De rapporter som finns tyder på att leveranserna av tungs vapen fortsätter, och nu på eftermiddagen har två ukrainska flygplan skjutits ner i samma ungefärliga område där MH17.

Det kan knappast råda någon tvekan om att det åter är robotsystemet levererade från Ryssland som kommit till användning.

Alldeles uppenbart har de som använder dessa fortsatt grönt ljus gör sina aktiviteter.

Allvaret i detta kan knappast uttryckas tillräckligt starkt.

Det handlar om indirekt eller direkt krigföring mot ett självständigt europeiskt land.

Och var arkitekterna bakom detta sitter behöver man knappast tvivla alltför länge om.

Samtidigt meddelas i dag från den ryska regeringen att man förbereder nya ekonomiska åtgärder riktade mot såväl Moldavien som Ukraina med anledning av dessa länders avtal med EU.

De åtgärder man redan utannonserat mot Moldavien har redan stoppat ca 60% av landets återstående export till Ryssland med alla de effekter detta har inte minst mot lantbruksektorn.

Så det vi nu ser är en kombination av ekonomiskt krig, informationskrig och – ja, faktiskt – riktigt krig i östliga Europa.

Jag räknar med att detta kommer att påverka diskussionerna här i Bryssel i morgon om de konkreta åtgärder som måste riktas mot den ryska ekonomin.

Men sedan är det självfallet en annan sak i vilken utsträckning dessa kommer att påverka det ryska agerandet.

Kortsiktigt tror jag inte man skall ha för stora förhoppningar i det avseendet.

I det längre perspektivet är det, enligt min mening, uppenbart att Ryssland kommer att förlora på den politik man nu för.

Ukraina har förvandlats till ett land där känslorna mot det Ryssland som man historiskt, kulturellt och ekonomiskt alltid stått nära nu är mycket starka. Och det är sådant som varar och som formar framtiden.

Relationen mellan Ukraina och Ryssland avgör mycket av framtiden i de östra delarna av vårt Europa. Och vad Ryssland nu åstadkommer är att dramatiskt försämra denna relation för decennier och kanske generationer framöver.

Det är utomordentligt svårt att se hur Ryssland – i det längre perspektivet och alldeles bortsett från hur många raketer eller robotar man nu skjuter i sitt lilla krig i Donbass – skulle kunna gynnas av detta.

Men dagen här har varit en dialog mellan Europa och Sydoastien.

Och för dessa länder är det självklart Kina och dess utveckling som står i centrum.

Vi har fått höra åtskilligt om farhågorna för ett allt skarpare kinesiskt uppträdande framför allt i Sydkinesiska sjön, och speciellt men inte enbart från Vietnam och Filippinerna är språket mycket tydligt.

Och här finns självfallet ett mycket starkt gemensamt intresse för våra två regioner för att värna den internationella rätten och alla länders lika rätt och möjligheter i dessa hänseenden.

Men självfallet har våra regioner också ett mycket starkt gemensamt intresse av att värna och utveckla globaliseringen och det internationella handelsutbytet.

I långa avseenden är det ju EU som stått och står modell för det ekonomiska och politiska samarbete som successivt stärka i Sydostasien genom ASEAN.

Så sent som i mitten av 1979-talet var ju detta en region huvudsakligen associerad med krig och konflikter – i dag handlar det om imponerande ekonomisk utveckling och en successiv om inte överallt problemfri demokratisk utveckling.

Det presidentval i regionens ledande land Indonesien som just avslutats är ju ett av flera tecken på detta.

Bakslaget i Thailand, och vägen tillbaka till konstitutionell demokrati där, tillhör dock alldeles självklart det som diskuterats här under dagen.

Vad de närmaste dygnen kommer att innebära veta jag dessvärre inte. Situationen i Europas olika närområden ter sig allt mer bekymmersam.

Det är lätt att se nedåtgående spiraler – och dessvärre inte självklart att se hur dessa på kort sikt skall kunna brytas.

Det är den europeiska sommaren 2014 – ett sekel efter den europeiska sommaren 1914.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 396 andra följare