Närmaste dagarna i Ukraina

09 april 2014

STOCKHOLM: Middag och överläggningar med Italiens utrikesminister Federica Mogherini avslutade denna min dag här hemma.

I morgon blir det regeringssammanträde, diskussioner med den grupp som är här för att diskutera provstoppsavtalet CTBT, överläggningar med Litauens såväl president som utrikesminister, frågestund i riksdagen, snabb resa till Kiev för möte med premiärminister Yatsenyuk och sedan middag på säkerhetskonferensen där.

Så värst mycket med marginaler finns det inte i det programmet.

Och därefter kommer jag att stanna i Ukraina under de närmaste dagarna intill dess att jag beger mig till Luxembourg för mötet med EU;s utrikesministrar under måndagen.

Det ger möjlighet till mer omfattande samtal med företrädare för olika delar av det politiska livet i Ukraina liksom besök också i andra delar av landet.

Under åren har jag ju konsekvent försökt att besöka också andra delar av landet, vilket visat sig mycket värdefullt.


Strategi att destabilisera

08 april 2014

STOCKHOLM: Det tog sina modiga timmar att flyga hem från Dubai efter besöket i Afghanistan i dag, men jag kunde inte undgå att notera att vi i klart väder passerade högst över östra Ukraina och det Donbass-område som nu åter står i den europeiska politikens centrum.

Här har nu olika militanta pro-ryska grupper med Kalashnikov och masker ockuperat olika administrativa byggnader i ett uppenbart försök att destabilisera och bereda vägen för någon form av starkare rysk intervention.

Ryska uttalanden som i höga tonfall varna för väpnade grupper och oro i Kiev – där det mesta är alldeles lugnt – samtidigt som man med propaganda och annat håller sådana under armarna i östra Ukraina framstår just nu som alldeles ovanligt hycklande.

Att det handlar om en medveten strategi för destabilisering kan det knappast råda någon tvekan om. Och den kommer att trappas upp under de kommande veckorna.

Avsikten är att sannolikt att störa eller omintetgöra presidentvalet 25 maj för att man sedan skall kunna diskreditera detta eller bereda vägen för öppet maktövertagande i östra och södra Ukraina.

Ser man på olika uttalanden är det sannolikt att mycket kommer att mobiliseras kring 9 maj – segerdagen för Ryssland och andra samtidigt som det ju också är Europa-dagen inte minst för oss – följt av 11 maj då man talar om någon form av folkomröstning och sedan vad som kan kända den 25 maj.

Intill dessa kommer nu olika grupperingar att mobiliseras och förberedas, och det är klart oroande att se hur de som nu ockuperar byggnader också är beväpnade. Sannolikt strävar man efter konfrontation med de ukrainska myndigheterna, för att därefter kunna ropa på den ”hjälp” som då osjälviskt självfallet kommer att vara redo.

Några tecken på att de ryska truppkoncencrntrationerna runt Ukrainas gränser minskat är jag inte medveten om.

Härom dagen råkade jag se på en rysk nyhetssändning, och skall man döma efter den förbereds ett aktivt ryskt ingripande i östra och södra Ukraina.

Där tecknades en bild av våld, kaos och förföljelse, och varje obevandrad tittare måste efter denna tunga dos av propaganda fråga sig hur länge de ryska trupperna kan stå passiva inför det som pågår.

Propaganda som denna har två syften. Dels är det självfallet att skapa oro och spänningar, och dels är det att skapa de politiska förutsättningarna för ett ingripande.

En sak är alldeles klar: TV-sändningar som dessa sker inte av en slump. De är en del av den samlade strategin för att steg för steg, ständigt med hänsynstagande till den rådande situationen, nå de mål man satt upp.

På måndag möte vi i kretsen av EU:s utrikesministrar för ordinarie möte i Luxembourg, och då kommer vi än en gång att ha anledning att värdera situationen.

Och före dess kommer också jag att ha möjlighet att besöka Ukraina för olika samtal om situationen på såväl kort som lång sikt.

Men närmast är det andra uppgifter som väntar.

I morgon inleds ett besök i Stockholm av den speciella högnivågrupp som ser hur vi ytterligare kan stödja arbetet med att fullt ut få fördraget om totalt stopp för kärnvapenprov CTBT att träda i kraft, och jag ser fram mot att på torsdag förmiddag diskutera detta med dem.

Gruppen innehåller åtskilliga personer som jag ser fram mot att träffa speciellt, bland dem USA:s förre försvarsminister Bill Perry, Australiens f d premiärminister Kevin Rudd och Italiens relativt nytillträdda utrikesminister Federica Mogherini.

Henne träffar jag dock redan i morgon för bilaterala samtal, och det blir dessutom middag tillsammans på kvällen.

Det finns åtskilligt att diskutera – inte minst utmaningarna i EU:s södra och östra grannskap.


Ett drag av optimism i Kabul

07 april 2014

KABUL-DUBAI: Med avsevärd försening har planet nu i alla fall lämnat Kabul på väg till Dubai, och därifrån bär det så i morgon vidare hem till Stockholm.

Trots att besöket här blev kortare än avsett var det utomordentligt värdefullt att komma hit, och jag fick dessutom ett bestämt intryck av att det var påtagligt uppskattat.

Och när jag nu lyft från Afghanistan är det med en bild mer präglad av tillförsikt inför framtiden än vad som skulle varit fallet för inte så länge sedan.

Under dagen har jag haft långa samtal med de tre ledande presidentkandidaterna, och de har i allt väsentligt gett mig en samstämmig bild av såväl valrörelsen som valdagen.

Media och inte minst TV har spelat en betydligt större roll denna gång än 2009, och alla tre talade om de viktiga debatterna och hur deras stora möten runt om i landet hade direktsänds i TV. Debatten hade därmed fått ett betydande genomslag.

En mer aktiv roll för kvinnor noterades också speciellt, och siffror tyder nu på att över en tredjedel av dem som avgav sina röster på valdagen var kvinnor.

Det är ännu inte vad det borde vara, men ändå ett väldigt steg framåt i ett samhälle som detta.

Att detta är ett ungt land har säkert också spelat sin roll. Omkring 60% av befolkningen är 25 år eller yngre, och det har nog gjort att det fanns en betydande öppenhet för nya intryck och tankar i valdebatten.

Alla tre redovisade fall av tydligt valfusk och försök att på olika sätt störa processen, men alla tre sade samtidigt att de knappast såg något systematiskt i detta och ingen trodde att det handlade om en omfattning som kunde förväntas påverka resultatet i stort.

Ett påtagligt problem på många håll hade varit att valsedlarna plötsligt tog slut, och att det hade tagit tid att få fram nya på de platser detta över huvud taget var möjligt.

I någon utsträckning var detta ett resultat av att valdeltagandet var tydligt högre än vad man hade förväntat sig.

Alla dessa frågor måste självfallet prövas i beslutad ordning, och i vilken utsträckning de kommer att påverka resultatet återstår att se.

Men samtidigt var det viktigt att alla tre kandidaterna sade att de var beredda att acceptera det resultat som den överenskomna processen kommer att leverera.

I Kabul spekuleras nu livligt om huruvida det nu – om ingen väljs redan i första omgången – kommer att bli någon form av uppgörelse mellan de två som får högst röstetal eller om det går till en avgörande andra valomgång.

Själv skulle jag nog snarast tro att det i en sådan situation trots allt blir en andra valomgång. Och viktigt är det att den sker med samma värdighet som den första.

I vilken utsträckning talibanerna med fullt kraft försökte blockera valet – och misslyckades med detta – finns det delade meningar om.

Men det kan hävdas att de kände av det starka stöd som detta val hade bland människorna, och att det ledde till att de åtminstone delvis tog det mer försiktigt.

De utmaningar som återstår innan en ny president formellt kan ta över skall inte underskattas. Problem i vad som återstår skall alls inte uteslutas.

Och när en ny president tar över är utmaningarna för detta land, som fortfarande tillhör världens allra fattigaste, fortfarande formidabla.

En av de viktigare frågorna då är om det finns förutsättningar för en mer verklig fredsprocess än det skuggspel vi sett under de senaste åren.

På den punkten är det alldeles för tidigt att ha någon bestämd uppfattning, men jag mötte också på denna punkt fler optimistiska bedömningar i Kabul än vad som tidigare hade varit fallet.

De ekonomiska utmaningarna också när det gäller att bekämpa korruption och narkotikaproduktion är formidabla, och när det stora internationella närvaron nu dras ned påtagligt är det självfallet att också ekonomin påverkas.

I dagens diskussioner förekom självfallet också de regionala frågeställningarna.

Såväl Pakistan som Iran är viktiga aktörer, och till denna skara hör självfallet också det Indien som ju just i dag inlett sitt gigantiska parlamentsval.

Inte minst hoppas jag att det nu skall finnas bättre förutsättningar för relationen till Pakistan, och att den utvecklingen skall underlättas av bättre relationer mellan New Delhi och Islamabad.

Afghanistan är inte längre krisen på förstasidorna, och i detta ligger såväl en bedömning av utvecklingen i landet som det faktum att trängseln där ju blivit mer påtaglig under den senaste tiden.

Men viktigt är att vårt engagemang består.

Och även det var ett viktigt budskap jag hade med mig till Afghanistans nuvarande och framtids ledning.


Vackert och optimistiskt i Kabul

07 april 2014

KABUL: Efter en flygning först från Istanbul till Dubai, och sedan en tre timmars väntan där mitt i natten för nästa plan har har jag nu på morgonen efter ytterligare några timmars flygning landat i strålande väder i den afghanska huvudstaden.

Om detta är mitt nionde eller tionde besök i landet är jag lite osäker på, men det är i alla fall första gången jag väljer att ta reguljära flyg hit.

Ursprungligen var det tänkt att jag skulle ta Turkish Airlines för inte så länge sedan öppnade flygning till Mazar-i-Sharif och vara där uppe i norr innan jag åkte vidare till Kabul, men av olika skäl blev det tyvärr inte så.

Nu har jag i alla fall landat här och inleder en intensiv dag av politiska samtal.

Den första omgången av presidentvalet i lördags avlöpte enligt alla rapporter vi fått betydligt bättre och betydligt lugnare än väntat.

Talibanerna hade högtidligt förklarat att de skulle omöjliggöra valen, men de attacker de utförde blev trots alla relativt begränsade och hade knappast någon effekt på valet. Dock säger jag detta med reservationen att det kan finns mer avlägsna områden där bilden möjligen var en annan.

Betydelsen av detta val kan knappast överskattas när det gäller landets framtid.

Sedan 2001 är det ju Hamid Karzai som har varit Afghanistans president, och han återvaldes ju för ytterligare en valperiod i det alls inte okomplicerade valet 2009.

Då hade jag anledning att besöka landet ett antal gånger som ett led i de samlade internationella ansträngningarna att mildra de spänningar som det valet kom att leda till.

Men valet nu är självfallet betydligt viktigare, för nu handlar det om att välja den person som skall ta över som president med all den makt detta innebär efter Hamid Karzai och hans långa period.

Och det är legitimiteten i denna process, och hur dess resultat accepteras av alla de olika grupperingarna i landet, som kommer att avgöra Afghanistans stabilitet under de kommande åren.

Frågan om Talibanerna är i detta avseende faktiskt sekundär.

Under min dag här kommer jag självfallet att i presidentpalatset träffa Hamid Karzai, och även om han stundtals säger milt uttryckt konstiga saker och oftast varit en allt annat än lätt partner för de internationella i satserna tänker jag uttrycka stark uppskattning för det han hjälpt till att åstadkomma för sitt land.

Men under dagen hoppas jag också kunna träffa de tre personer som enligt alla spekulationer och opinionsundersökningar – ständigt alla dessa opinionsundersökningar! – har störst möjligheter.

Det kommer att ta sin tid att få resultatet av lördagens val – bara att transportera valsedlarna från avlägsna lokaler till olika städer och sedan till Kabul kommer att ta tid.

Men det är osannolikt att någon får 50% av rösterna, och det innebär att de två med högst röstetal går vidare till den avgörande omgång som sannolikt kommer att äga rum mot slutet av juni och kring vilken ytterligare dramatik nog inte skall uteslutas.

De tre ledande kandidaterna Abdullah Abdullah, Ashraf Ghani och Zalmai Rassoul känner jag alla tämligen väl efter många diskussioner under mina besök här under de senaste åren.

Nu vill jag höra deras intryck av valrörelsen, lyssna på deras bedömning av utmaningar inför de kommande åren, uppmana dem att acceptera valresultatet och att se till att deras respektive anhängare uppträder ansvarsfullt och med landets stabilitet som ett för dem alla avgörande riktmärke.

Förmodligen blir det inte förrän fram mot slutet av sommaren eller den tidiga hösten som processen i dess helhet är avklarad och det är alldeles klart vem som blir Afghanistans president för de kommande fem åren – och möjligen dessutom de ytterligare fem år som kommer att vara möjliga.

Det handlar när det gäller dessa tre om personer med betydande erfarenhet, och samtliga tre med en tydlig inriktning att fortsätta moderniseringen och demokratiseringen av landet. Inte minst gäller detta kvinnans ställning i detta traditionellt mycket konservativa samhälle.

Utmaningarna framöver kommer att vara betydande, men till dessa skall jag nog snedare återkomma efter mina diskussioner här med dem.

En fråga jag dock kommer att ta upp särskilt häller oron för den ökade narkotikaproduktionen.

FN rapporterar att 2013 ökade arealen för opiumodling med närmare 30% och den samlade produktionen med närmare 40%, och att man fruktar att ökningen kommer att fortsätta under detta år.

I dag kommer en bit över 90% av all heroin i världen från Afghanistan, och det där nov många fler runt om i världen av detta än som dödats i strider under de senaste åren här i landet.

Att få detta under kontroll måste, med alla de problem detta innebär, bli en viktig uppgift för en ny ledning i Afghanistan. Och alldeles självklart måste vi hjälpa till.

På denna resa kommer inte att hinnas med vare sig besök hos våra kvarvarande soldater uppe i norr eller mer utförlig diskussion om våra stora biståndsinsatser, och det beklagar jag i bägge fallen.

Men nu ligger fokus helt och hållet på de avgörande politiska frågorna. Hur de utvecklas kommer att avgöra allting annat.

Solen lyser, jag har kommit fram till vår ambassad, och denna spännande dag tar sin början.


Innan det bär vidare

06 april 2014

ISTANBUL: Ett antal timmar mellan olika flygningar här har tillbringats med diverse arbete, men det hanns faktiskt också med ett besök i alltid lika fantastiska Haga Sophia.

Här letar jag alltid upp de klottrade runor som häpnande individer från våra nordliga nejder ristade in när de kom till detta underverk för i runda slängar tusen år sedan – och då hade katedralen redan stått här i ett halvt årtusende.

De hade letat sig ner hit längs det östliga Europas långa floder. Kanske förbi det Novgorod där man etablerat sitt Holmgård och där den ryska statens vagga stod. Och alldeles säkert längs Dnjepr förbi de kullar där Kiev började att växa fram.

Men det var hit till det som kallades Miklagård man ofta styrde sin färd, och många tog ju också värvning i den bysantinske kejsarens livgarde. Kanske är det en av dessa som lämnat sitt klotter i den byggnad som under ca ett årtusende var världens mest imponerande.

Härifrån bär det så vidare för olika uppgifter under en varierande vecka. Till en del av det skall jag återkomma – allt är inte alldeles klart.

I veckan kommer jag att kunna hälsa den högnivåpanel som tillsatts av organisationen för det fullständiga stoppet för kärnvapenprov välkommen till Stockholm för diskussioner.

Den roll vi hade tillsammans med Mexico har vi nu lämnat över till Ungern och Indonesien, men frågorna är viktiga för oss, och jag ser fram mot att träffa och diskutera med panelen.

I det sammanhanget kommer också Italiens nya utrikesminister Federica Mogherini till Stockholm på onsdag, och det blir faktiskt första gången på påtagligt länge som en italiensk utrikesminister kommer till oss för besök och diskussioner.

På torsdag blir det så besök från Litauen med såväl president Dalia Grybauskaite som utrikesminister Linas Linkevicius för att också underteckna vårt avtal om avgränsning av ekonomiska zoner i Östersjön. I grunden handlar det ju om en uppdatering av ett äldre avtal, men jag ser fram mot de diskussioner som besöket kommer att ge goda möjligheter till.

Men mer eller mindre direkt efter de diskussionerna beger jag mig till Kiev för att tillsammans med den slovakiske utrikesministern Miroslav Lajcak framträda inför den årliga stora säkerhetspolitiska konferensen där.

Och där stannar jag självfallet ett tag för olika uppföljande samtal. Med stor sannolikhet blir det också besök i andra delar av Ukraina. Det är viktigt med närvaro från EU:s sida i de olika delarna av detta stora och viktiga land.


Från Athen till Istanbul

05 april 2014

ISTANBUL: I dag på förmiddagen fortsatte vi diskussionen i kretsen av EU:s utrikesministrar på det informella mötet i Athen, och det blev en både vittsyftande och konstruktiv diskussion om de olika s k strategiska partnerskap vi sökt att etablera från EU:e sida under de senaste åren.

Och även om vi ansträngde oss för att vidga perspektivet för att fånga in också andra utvecklingar, var det ofrånkomligt att frågan om Ryssland, på kort såväl som på lång sikt, vart den som kom att dominera.

Den diskussionen kommer med all säkerhet att fortsätta. Det måste den. Att vi befinner oss i en ny situation är det ingen som inte inser, men det innebär för den sakens skull inte att vi ännu har alla svaren.

Men det var viktiga diskussioner vi hade i Athen.

Därifrån tog jag planet hit till Istanbul, och här blev det i kväll middag med diskussion med ett antal turkiska intellektuella som jag på olika sätt kommit att lära känna genom åren.

Den turkiska politiken har under de allra senaste månaderna gått igenom en av sina mindre uppbyggliga faser. Det förbud mot bl a Twitter – nu avskaffat – som inte minst jag själv hårt kritiserat är bara en del av detta.

Resultatet av lokalvalet var intressant och betydelsefullt, och en naturlig utgångspunkt för kvällens middag.

Vilka slutsatser kommer de olika aktörerna att dra av detta? Och hur kommer det att förändra förutsättningarna inför de såväl president- som parlamentsval som förestår under detta viktiga år?

Och de strategiska uppgifterna finns där med minst lika stor kraft.

Lösningen av den kurdiska frågan genom någon form av uppgörelse med PKK. Den frågan är lika svår som där är viktig. I grunden handlar den om att omdefiniera den turkiska republik som sattes upp 1923.

Lösningen av Cypern-frågan framstår i det perspektivet som en bra bit enklare, men skulle innebära att åtskilliga spärrar för Turkiets utveckling, inte minst vad gäller EU-processen, skulle försvinna.

Och så självfallet EU-processen självt. Den förblir av avgörande betydelse för den successiva förändring och modernisering som Turkiet behöver.


Hann med Akropolis också

04 april 2014

ATHEN: Solen bröt fram, och innan vi började dagens diskussioner här hann jag med att gå upp på Akropolis och återknyta bekantskapen med denna i vår europeiska historia så viktiga plats.

Det var här i Athen som individen först träder fram ur stammen och dess kollektiv, och det plötsligt börjar att etableras det som sedan dess utvecklats till den europeiska civilisation som i viktiga avseenden har kommit att bli betydelsefull i världen i fred helhet.

Men tyvärr fanns det inte alltför mycket tid för den antika historien, för vår uppgift var att diskutera den europeiska historia som skrivs just nu.

Diskussionerna på dessa s k Gymnich-möten skall vara informella och slutna, och därmed finns det inte så mycket jag kan eller bör säga om dem.

Att de helt och hållet kom att domineras av Ukraina och Ryssland är kanske inte förvånande.

Vi har haft en stark och samlad europeisk reaktion på det som hänt.

Men i dag hade vi också möjlighet att lite backa bandet och se på bakgrunden. Och när man gör det blir det tydligt att detta är en kris som skapats av den förändring i Rysslands politik som vi sett under de senaste åren, och i just detta avseende mycket tydligt sedan förra sommaren.

President Putins stora tal när han förkunnade att Krim efter att ha ockuperats av Ryssland nu också skulle annekteras är dessvärre tydligt med att han vill revidera hela den ordning som etablerades i östra Europa efter Sovjetunionens upplösning.

Ryssland har blivit en revisionistisk makt som är fullt beredd att sätta folkrätt och bilaterala relationer åt sidan för att, när man bedömer det som lämpligt och möjligt, uppnå sina mål.

Och därmed är vi inne i ett nytt skede i en lång rad olika avseenden.

I allt väsentligt tror jag att vi i EU-kretsen är eniga om hur vi skall gå vidare i denna situation. Det finns en insikt om att vi är i en ny situation, och att den måste påverka vårt agerande i en lång rad olika avseenden.

Kring detta kommer vi alldeles säkert att fortsätta att tala under kvällens middag i Akropolis-museet, liksom under morgondagen när kandidatländernas ministrar också ansluter.

Och när vi avslutat här i morgon kommer jag att bege mig till Istanbul för en informell middag vid Bosporen för att lite närmare försöka värdera det inte alldeles vackra skede som den turkiska politiken just nu är inne i.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 324 andra följare