På World Knowledge Forum

15 oktober 2014

SEOUL: I går kväll avslutade vi arbetet med detta möte med den global internet-kommissionen, och för mig har denna dag i dess helhet tagits upp av olika aktiviteter inom ramen för World Knowledge Summit här.

Det har dock inkluderat diskussioner om nätfriheten och nätpolitiken, som faktiskt är ämnen som tilldrar sig en betydande uppmärksamhet här i Korea.

Det var åtskilliga hundra, huvudsakligen ungdomar, i lokalen när vi diskuterade olika aspekter av detta.

Här i Seoul är vi mitt i ett av världens allra mest uppkopplade samhällen, men bara några kilometer längre norrut möter vi det samhälle i världen som allra effektivast har skärmat sig av från denna utveckling.

Att det är ett tillstånd som inte kan bestå borde vara alldeles uppenbart.

Men diskussionerna har spänt sig över betydlig bredare fält än så – och jag hann också med en session om utveckling av svensk ekonomi och välfärdspolitik i ett längre perspektiv.

Asiens ekonomiska utveckling. Robotisering och framtidens arbetsliv. Geopolitikens återkomst. Relationerna mellan USA och Kina.

Och här finns på konferensen också ett icke obetydligt antal av de främsta analytikerna i världen på områden som dessa.

Djupet och bredden i diskussionerna imponerar.

I morgon förmiddag fortsätter jag här med bl a diskussioner om de globala utmaningarna vad gäller utbildning.

Tidig eftermiddag sätter jag mig dock på ett plan till Istanbul för att påtagligt sent på kvällen i morgon anlända till Bodrum i sydvästra Turkiet.

Där väntar nya perspektiv och nya diskussioner.


Internet i Seoul

13 oktober 2014

SEOUL: En solig och behaglig dag sedan jag landat efter färden genom natten över Asien och hit.

Efter lunch samlade vi ihop de delar av internet-kommissionen som anlänt och gav oss iväg på ety besök hos den koreanska IT-jätten Samsung.

Det var i Suwon söder om Seoul som företaget startade med 36 anställda 1969, och nu arbetar i det område som kallas Digital City 34.000 personer varav 21.000 arbetar med forskning och utveckling och de resterande med ledningen av företagers olika delar.

Det är en imponerande utveckling, som ju i mångt och mycket är en spegel av landets utveckling i stort.

I dag har Korea ett överskott i sin handelsbalans vad gäller IT-produkter av olika slag på 88 miljarder dollar, och det sades oss att enbart Samsung svarar för ca 9% av landets ekonomi.

Att det senaste kvartalsresultatet var lite bekymmersamt är därmed långt mer än bara en av många frågor. Det finns en stolthet över vad som åstadkommits, men också en nervositet inför den kommande utvecklingen.

Korea är ett av de mest IT-beroende samhällena i världen oavsett om man mäter detta i bredband eller i smartphones av olika slag. Här ser man såväl möjligheterna som konfronteras med utmaningarna.

I kväll bjöds det så på middag med olika koreanska företrädare, och i morgon börjar så kommissionens egentliga arbete.

Vi är här i anslutning till det tionde World Knowledge Forum, och det inleds i morgon med anförande av Koreas president Park och med bl a Frankrikes f d president Sarkozy till de inbjudna.

Även jag deltar i inledningen, men det är först på onsdag som jag får möjlighet att mer ordentligt ansluta mig till de många spännande diskussionerna där.

Många diskussioner här under dagen har självfallet handlat om vad som händer eller inte händer norr om den 38:e breddgraden i Nordkorea, men till det tänkte jag återvända efter de ytterligare samtal jag alldeles självklart kommer att ha här i denna viktiga fråga.

I morgon blir det arbetet med Independent Commission on Internet Governance som kommer att vara mitt fokus.


Min vecka till Korea och Turkiet

11 oktober 2014

STOCKHOLM: I dag blev till slut lite tid över att också göra lite rensning i källaren, och det är något som det faktiskt funnits ett rätt påtagligt behov av under de senaste åtta åren eller så.

Och det får ju definitivt föras till den senaste tidens pluskonto.

Annars tar det sin tid att komma i ordning efter regeringsskiftet, men det är ju så det brukar vara. Att planera pass och viseringar inför kommande resor tornar upp sig som ett rätt så betydande problem.

Men problem är som bekant till för att lösas.

I morgon sätter jag mig åter på flygplan för den resa som tidigt måndag morgon för mig till den koreanska huvudstaden Seoul.

Och dit kommer jag ju under en politiskt intressant period såväl vad gäller situationen i Nordkorea som vad gäller relationerna mellan de bägge koreanska staterna.

Luften över halvön verkar vara mer fylld av rykten än normalt. Och det vill inte säga lite.

Det blir säkert åtskilliga samtal om detta under mina dagar i Seoul, men syftet med min resa är framförallt mötet med Independent Commission on Internet Governance där under främst tisdagen.

Vi börjar dock redan på måndag eftermiddag med ett besök på Samsung för att höra hur världen och dess utmaningar ser ut från deras horisont.

När vi hade möte i Stockholm i maj hade vi ett motsvarande besök hos Ericsson i Kista och det var påtagligt värdefullt.

Fokus för våra diskussioner kommer att bli de risker för en ”balkanisering” av nätet som nu finns, och som vi nu senast ser i olika nya försök till ryska regleringar, även om fenomenet är betydligt vidare än så.

Samtidigt pågår i Seoul årliga stora World Knowledge Forum, och för min del blir det under främst onsdagen medverkan även där i ett antal olika diskussioner med främst europeisk och svensk utgångspunkt.

På torsdag tar jag mig så den inte alldeles korta vägen från Seoul till Bodrum nere i det sydvästra hörnet av Turkiet. Förhoppningsvis finns det fortfarande lite sommar kvar där nere vid Medelhavet.

Men jag är dock främst där för olika informella diskussioner om utvecklingen inte minst i den delen av världen under den helg som följer. Och mycket av dramatiken i världen äger ju just nu rum just i dessa regioner.

Kobane är det som dominerar uppmärksamheten i media just nu, men jag oroas också av hur ISIL förefaller att vara framgångsrikt i Anbar-provinsen i Irak. Är de rapporterna riktiga är det utomordentligt oroande.

Det finns förvisso mycket att diskutera och försöka att utvärdera.

I morgon är det så val i Bosnien med allt vad det kan komma att innebära – eller inte kommer att betyda. Till utvecklingen där kommer det at finnas anledning att återkomma.

I Kairo samlas så den stora givarkonferensen för Palestina under inte minst norsk ledning. Om det är för turligt eller ej återstår att se – osäkerheten om utvecklingen vad gäller Israel och Palestina är ju högst påtaglig.

Jag hoppas att de som möts i Kairo inte alldeles glömmer bort utvecklingen i landet självt.

Av Tahrir-revolutionens förhoppningar och drömmar finns i dag intet kvar när landet efter kuppen förra sommaren gått in i en starkt auktoritär fas. Vart denna kommer att leda är svårt att veta – men det finns all anledning att vara orolig.

Mot slute av den kommande veckan är det dags för toppmöte mellan Europa och Asien i Milano.

Det senast s k ASEM-toppmötet var i Vientiane i Laos och blev minnesvärt inte minst genom den mycket skarpa ordväxlingen på hög nivå mellan Japan och Kina. Och den situationen har ju dessvärre inte blivit så mycket bättre sedan dess.

Nu kommer säkert president Putins närvaro att uppmärksammas, och han skall i Milano också möta Ukrainas president Poroshenko. Men hans huvudsyfte med att vara där är självfallet att försöka att försvaga och splittra främst den europeiska fronten mot hans aggression mot Ukraina.

Men intill dess hinner det säkert att hända mycket.

De ryska försöken att trots vapenvilan få kontroll över bl a flyplatsen i Donetsk fortsätter t ex.


I bubblan i Bryssel

09 oktober 2014

BRYSSEL: I går kväll var jag här för diskussioner i samband med att Svenskt Näringsliv firade 40 år av sin närvaro här, och eftersom jag ändå pallrat mig hit stannar jag under delar av denna dag på Friends of Europe årskonferens.

Bryssel är på många sätt en bubbla med sig eget liv, där relationen till debatt och realitet i de olika 28 medlemsstaterna inte alltid är alldeles solklar.

Men det är detta till trots en plats av relevans. Vid frukost på hotellet stötte jag först på Kazakhstans utrikesminister, och hade möjlighet att tala en del med honom, för att därefter omedelbart snubbla på Jordaniens utrikesminister som också var här för olika politiska samtal.

Catherine Ashton lämnade dock i går eftermiddag Bryssel för att bege sig till Kairo för givarkonferensen om Palestina där på lördag under ordförandeskap också av Norge.

Och därefter står på hennes agenda en mycket viktig omgång av förhandlingar i början av nästa vecka i Wien med Iran. Dit kommer i samma viktiga ärende också USA:s John Kerry.

Om vikten av dessa samtal har jag skrivit åtskilliga gånger här, och det finns ingen anledning att upprepa det.

Men jag hann i går i alla fall med att träffa Cecilia Malmström samt ett antal av våra EU-parlamentariker fullt upptagna med den komplicerade processen i Europaparlamentet med att godkänna de nya kommissionärerna.

Dagens diskussioner hör försöker att formulera utmaningarna för EU i det längre perspektivet.

Jag har talat lite om kombinationen av en medioker ekonomisk utveckling, växande geopolitiska utmaningar och en accelererande teknologisk revolution.

Var för sig utvecklingar med konsekvenser – tillsammans ännu mycket mer så.

Medan framförallt Euro-områdets ekonomiska tillväxt i dag inte är mer än i bästa fall en tredjedel av vad den var före 2008, är talen för den amerikanska ekonomin nu högre än vad de var före krisen.

Tillväxtkrisen är självfallet också en sysselsättningskris. Men att se den senare som frikopplad från den förra kommer alldeles självklart att leda fel.

Och tron att man löser denna med ökade underskott i statsfinanserna må ha sina anhängare bland franska socialister och andra, men obefintligt stöd i de högst konkreta erfarenheter vi gjort i de ekonomier i främst norra Europa som lyckats betydligt bättre.

På programmet för EU för 2015 står att fullborda den inre marknaden för energi, att skapa en gemensam digital marknad och att föra de viktiga frihandelsförhandlingarna TTIP med USA i hamn.

Det är en påtagligt tung agenda, men också en agenda av påtaglig betydelse för tillväxt- och därmed också sysselsättningskrisen i Europa.

Och den ligger dessutom påtagligt i Sveriges intresse. Omkring 80% av vår utrikeshandel äger ju rum med den gemensamma europeiska marknaden.

På det mer utrikespolitiska området är det allt mer situationen kring Kobane som är i fokus.

Om denna skrev jag ju rätt utförligt för några dagar sedan, och det jag då skrev gäller i allt väsentligt fortfarande.

Många vill att den turkiska armén skall rycka in i dessa områden i Syrien, men åtskilliga av dessa indirekta uppmaningar kommer från länder som ju knappast själva är beredda till några som helst väpnade insatser i Syrien vare sig det är mot ISIL eller mot Assad.

Och den turkiska inställningen förefaller att vara att man är beredd att delta i en koalition av militära insatser i Syrien under förutsättning att denna koalition riktas mot såväl ISIL som regimen i Damaskus.

Men samtidigt är farorna för massakrer och mord, för att inte tala om ytterligare massiva flyktingströmmar, synnerligen överhängande.

Mot slutet av denna eftermiddag lämnar jag bubblan här för denna gång.

Under de senaste åren har jag ju deltagit i mer än 130 olika ministerrådsmötena med EU huvudsakligen här, men denna gång har jag haft möjlighet att vara lite friare i de olika diskussionerna.

I morgon blir det en dag i Stockholm.

Och på besök kommer bl a Lescek Balzerovic från Polen – av många sedd som fadern till landets imponerande ekonomiska utveckling.


I morgon till Bryssel

07 oktober 2014

STOCKHOLM: Samtidigt som riksdagen har sin första partiledardebatt för denna mandatperiod, och Fredrik Reinfeldt sin allra sista, beger jag mig till Bryssel för olika möten och diskussioner där.

Anledningen är främst att de bett mig tala i samband med att Svenskt Näringsliv högtidlighåller 40 år av sin närvaro i denna europeiska politiska metropol, och därmed är det ju naturligt att fokus på det arrangemanget nog snarare kommer att ligga på de ekonomiska utmaningarna de kommande åren.

Sådana kommer inte att saknas.

IMF-chefen Christine Lagarde har ju inför de förestående IMF- och Världsbanksmötena i Washington sagt att vi ekonomiskt står inför en ”medioker tid”.

Och inte minst handlar det då om att man nu justerar ner prognosen för den europeiska ekonomin ytterligare.

Även de mest optimistiska bedömningarna för de närmaste åren kommer ju inte ens halvägs upp till de inte alltför imponerande siffrorna före 2008, och alldeles säkert kommer man att hamna på siffror väl under hälften av vad den amerikanska ekonomin kommer att uppvisa.

Det som kan åstadkommas för att rätta till detta på EU-nivå överdrivs inte sällan. Det talas om det ena eller det andra ”paketet” på sätt som för minnen till hur det lät förr i Sverige.

Ansvaret för ekonomisk reformpolitik – eller frånvaron av en sådan – är ju i allt väsentligt nationellt.

Men två saker för EU tror jag skulle ha stor betydelse.

Dels handelsavtalet TTIP med USA och dels förverkligandet av den omtalade digitala inre marknaden.

Jag skulle tro att vi kommer att tala en del om de två frågorna i morgon.

Och alldeles säkert kommer vi att göra det också på årskonferensen med Friends of Europe dagen därpå som jag skall delta i åtminstone betydande delar av.

Den brukar ge en bra bild av den rådande visheten i de talande och tänkande kretsarna i staden, och det är ju inte alldeles utan sitt värde.

Lite kontakter om utrikespolitiken blir det alldeles självklart också när jag nu ändå är där, även om jag nog missar just den utrikes- och säkerhetspolitiska delen av Friends of Europe-konferensen.

Men på torsdag kväll skall jag i alla fall vara tillbaka här i Stockholm. På fredag väntar nya diskussioner och besök.


Betydelsen av Kobane

07 oktober 2014

STOCKHOLM: Även om svensk diskussion just nu handlar om annat har nog även vi anledning att något fästa blicken vid den tidigare närmast okända staden Kobane i allra nordligaste Syrien.

Vad som händer här kan mycket väl omdefiniera regionens olika konflikter. Taktiska strider runt Kobane kan få vitt gående strategiska konsekvenser.

USA och ett andra länder har inlett en offensiv från luften mot ISIL, men i sedvanlig ordning finns det en tendens att övervärdera vad som kan åstadkommas med enbart attacker från luften.

Afghanistan kan ses som ett bra exempel på det, och Israel lärde sig bittert läxan i Libanon.

Det är sannolikt att dessa attacker påtagligt negativt kan påverka ISIL:s förmåga att bygga sitt s k kalifat till någonting som kunde likna en fungerande stat. Infrastruktur och inte minst ekonomiska tillgångar, t ex produktion av olja, kan i mycket hög grad slås ut.

Men att på ett avgörande sätt taktiskt påverka komplicerade strider på marken, och inte minst när de rör sig in i bebyggda områden, är betydligt mycket svårare.

Kobane tillhör de kurdiska områden som kontrolleras av den PYD-organisation som har ett nära band med terroriststämplade PKK i Turkiet självt.

Även om fredssamtalen mellan den turkiska staten och PKK gjort mycket betydande framsteg är det självfallet en komplicerande faktor. Att denna PKK nu kräven en turkisk intervention som en del av dessa fredssamtal är en annan.

Till dessa komplicerande faktorer skall ju också läggas att PYD haft en relation med regimen i Damaskus som knappast kan betecknas som oppositionell.

När PYD under ett tidigt skede av inbördeskriget i Syrien tog över kontrollen över dessa områden skedde det av allt att döma i samförstånd med president Assad, och sedan dess har ju PYD:s styrkor också varit engagerade i strider med den syriska oppositionen och i synnerhet dess Free Syrian Army.

Och om bilden skall kompliceras ytterligare kan ju sägas att relationerna mellan PYD i Syrien och den självstyrande kurdiska regionen KRG i norra Irak är synnerligen långt från hjärtlig.

Just nu är situationen dock att ISIL är mitt inne i en offensiv för att ta Kobane, och att inte minst kurder i Turkiet, men också på andra håll, tydligt kräver att den turkiska armén skall gå in över gränsen till Syrien och slå tillbaka ISIL och dess styrkor.

Utan att känna situationen i detalj är det sannolikt att man har den militära förmågan att faktiskt göra det.

Men bortsett från detta skulle se ut i förhållande till folkrätten skulle detta medföra en omedelbgar konflikt mellan uppenbart Turkiet och ISIL och möjligen också Turkiet och regimen i Damaskus.

Och skulle någon av dessa konflikter leda till attacker in i Turkiet – vilket ju är långtr ifrån osannolikt – är det mycket sannolikt att Turkiet skulle åberopa sitt medlemskap i Nato och begära också militär hjälp.

Utan att veta skulle jag tro att Turkiet skulle vara berett att gå in i Kobane om man var säker på att få denna hjälp, men att den hjälp man främst skulle begära är att USA och andra länder utvidgade sin flygoffensiv i Syrien från att bara vara riktad mot ISIL till att riktas också mot regimen i Damaskus.

Det har ju varit ett turkiskt önskemål sedan länge.

Om entusiasmen för detta i Vita Huset är så omfattande är väl i hög grad tveksamt. President Obama är en mycket försiktig general. Men det är inte svårt att se en situation där utvecklingen i alla fall glider iväg åt det hållet.

I Ankara finns nog, trots detta, en viss farhåga för att också en mer begränsad turkisk intervention i Kobane skulle leda vidare. Om man kan säkra Kobane, varför kan man då inte säkra större områden inne i Syrien?

Men ju längre man går desto större är risken att man dras in i en vidare konflikt inte främst mot regimen i Damaskus utan mot olika fundamentalistiska grupper, och att denna konflikt också sprider sig in i Turkiet självt.

På Aljazeera ser jag bilder av bomber som slår ner i utkanten av Kobane. Och kurder som demonstrerar för att den turkiska armén skall intervenera.

Men det handlar nu om frågor som är mycket större.


Inte min uppgift

06 oktober 2014

STOCKHOLM: Olika journalister har sökt kontakt med mig för att få mina bedömningar av konsekvenserna av den nya regeringens avsikt att erkänna och upprätta fulla diplomatiska förbindelser med Palestina.

Förvisso är detta ett steg med betydande implikationer, men jag har sagt att jag i största allmänhet inte ser det som min uppgift nu att offentligt kommentera eller rescensera den nya regeringens utrikespolitik eller min efterträdare i det ena eller det andra avseendet.

I den mån det skall ske så ankommer detta självfallet i första hand på allianspartiernas företrädare i riksdagen.

Och vad gäller själva sakfrågan kan den som till äventyrs är intresserad säkert hitta vad jag sagt i riksdagens protokoll.

Frågan har ju varit på bordet tidigare, om man uttrycker saken så.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 469 andra följare