Middag med utrikesutskottet

Lite av riksdagsdag för mig denna dag - i kväll var det middag med riksdagens utrikesutskott.

Och jag hade all anledning att be om ursäkt för att det var ett bra tag sedan senast. Men det är inte bara jag som är en hel del på resande fot - utrikesutskottets ledning befinner sig ofta väl utanför rikets gränser.

Inget fel i det. Kontakter med världen måste bedrivas med bredd. Och den parlamentariska diplomatin betyder faktiskt allt mer.

Men det blev en trevlig och nyttig diskussion inte minst om arbetet med den kommande gemensamma europeiska utrikestjänsten och arbetet med den europeiska säkerhetsstrategin.

Att riksdagen vill följa det arbetet är både naturligt och bra.

Trevligt i KU

Det blev en riktigt trevlig timme med konstitutionsutskottet i riksdagen tidigare i dag.

Att oppositionen gör vad de kan ligger ju lite i sakens natur. Och en regering mår ju i grunden väl av att ifrågasättas och granskas.

Men jag fick nog intrycket av att de inte riktigt läst på de frågor som de nu hade beslutat att skjuta in sig på.

Sådant händer. Jag hade i alla fall en trivsam timme.

Årets KU för min del

Torsdag igen med sedvanligt regeringssammanträde. Några utnämningar på UD står på regeringens lista för beslut i dag.

Och dessutom ersätter jag Gunilla Carlsson som gett sig iväg till Kambodja med den internationella klimatkommissionen.

Sedan är det dags för årets mer eller mindre sedvanliga KU-förhör.

Riksdagens konstitutionsutskott har en viktig roll i vårt politiska system. Dialogen om olika konstitutionella frågeställningar bidrar till att vårda, värna och vidareutveckla vårt folkstyre.

Att det sedan också är en plattform som används av oppositionspartier - vilka de än råkar vara - för olika saker som kanske inte riktigt har med värnet av regeringsformen att göra är en annan sak.

Det politiska spelet har ju ibland ett mycket påtagligt inslag av just spel över sig.

För min del handlar det om ett da capo på en socialdemokratisk anmälan från förra året om de olika uppdrag i olika internationella tankesmedjor och annat som jag hade innan jag blev statsråd i oktober 2006.

Dagens Eko har i några inslag antytt att jag i smyg fortfarande ägnar mig åt att sitta kvar i olika styrelser, och det har oppositionen självfallet hakat på.

Men det är fel från början till slut.

Och dessutom handlar det om att Bo Ringholm ifrågsätter om jag informerat riksdagens EU-nämnd tillräckligt om regeringens Kosovo-politik. Den anmälan ligger möjligen något närmare den dialog om folkstyrets utformning som vi har all anledning att respektera.

Kring dessa två frågor skall jag försöka att reda ut de frågetecken som utskottets ledamöter kan ha. Det formella läget i bägge frågorna är utomordentligt tydligt och klart - men diskussionen kan säkert ha sitt värde i alla fall.

Och före mig på förmiddagen är det Mats Odell som skall utfrågas. Det kommer han alldeles säkert att klara mycket bra.

Men därefter återgår jag till utrikespolitiken. Det finns att göra.

Bra möte i Strasbourg

Sent omsider hemma i Stockholm igen. Att ta sig till och från Strasbourg har sina sidor. Charmigt och bra när man väl är där - men lite av ett logistiskt äventyr i övrigt.

Mötet med ministerkommittén i Europarådet blev - säger de med större erfarenhet - mycket bra.

Inte mindre än 27 länder var företrädda på ministernivå. Det sades vara något av ett rekord i senare tid. Och det hade nog att göra med den informella diskussion vi hade om utvecklingen i sydöstra Europa.

Nu börjar vardagsarbetet med det svenska ordförandeskapet, och jag hoppas få anledning att återkomma till det lite löpande.

Själv kommer jag att vara tillbaka i Strasbourg redan nästa månad för att bl a tala inför den parlamentariska församlingen.

Wild Web Woods

Strax före den formella början på Europarådets ministerkommittés möte har Jan Kubis från Slovakien och jag också passat på att inviga Slovkiens och Sveriges respektive ambassader i Wild Web Woods .

Låter kanske lite konstigt, men det handlar om ett datorspel över Internet för att illustrera betydelsen av säkerhetsfrågorna i den nya cybervärlden.

Självfallet producerat av Europarådet. Nyttigt och bra.

Sverige tar över

Synnerligen tidig start denna dag när vi övertar ordförandeskapet i Europarådets ministerkommitté.

Först samordning med avgående ordföranden Jan Kubis - Slovakiens utrikesminister. Sedan gemensamt möte med alla Europarådets olika institutioner och organ. Därefter formellt ministermöte. Följt - nu under svenskt ordförandeskap - av informell lunchdiskussion med fokus på sydöstra Europa.

Förhoppningsvis därefter inget behov av att gå tillbaka till formellt möte, utan i stället presskonferens om vad som uträttats.

Förutom Balkan och södra Kaukasus är det väl inte osannolikt att Ryssland kommer att vara i fokus.

I dag är dagen när president Medvedev tar över makten i Kreml - och han har i alla fall talat om rättstatens grundläggande betydelse för ett samhälle. Vi bör ta hans ord på allvar - och se om han är beredd att leva upp till dem.

Full respekt för Europarådet kan bli en verklig litmustest på vad president Medvedev verkligen vill.

Det är inte orimligt att förvänta sig att detta blir en fråga som Sverige som ordförande kommer att fästa betydande vikt vid.

Européers rättigheter

Genom ett försommarfagert Tyskland tar sig tåget fram i riktning Frankrike och Strasbourg.

Det är först i morgon som Sverige mer officiellt tar över ordförandeskapet i Europarådets ministerkommitté.

Men i dag blir det möten med rådets generalsekreterare Terry Davis, rådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg och medarbetare på vår ambassad här samt senare informell middag med de ministrar som redan är på plats.

Det var 1991 som Sverige senast hade detta uppdrag, och – försiktigt uttryckt! - mycket har hänt sedan dess.

Då hade Europarådet 23 medlemmar – i dag är siffran 47. Endast Vitryssland står utanför, även om nya Kosovo av helt andra skäl nog får nöja sig med väntläge ett tag framöver.

Rådets viktigaste uppgifter ligger tveklöst inom områdena demokrati, rättsstat och mänskliga fri- och rättigheter. Europadomstolen – med möjligheten för individer att vända sig direkt till den – är det starkaste övernationella instrumentet för att värna frihet som finns i världen i dag.

Och behovet är stort.

Under de senaste åren har ca 50 000 fall kommit in till domstolen. Cirka en fjärdedel av dessa kommer från Ryssland, men frågor med anknytning till Turkiet och Cypern är också många.

Det finns skäl att erinra om att det inte bara handlar om ”problemområden” som dessa. Också Sverige kommer då och då i fokus.

Vid slutet av förra året hade domstolen 631 pågående mål mot Sverige. Sju domar fälldes i mål som rörde Sverige, och i inte mindre än fyra av dessa fälldes svenska myndigheter.

Det är en övervakning som Sverige mår väl av – och det är viktigt atrt vi helt och fullt också efterlever dessa domar. Vår möjlighet att vara kritiska mot andra är också en funktion av vår egen respekt för frihet och rätt.

Till morgondagens möte kommer så gott som samtliga utrikesministrar från sydöstra Europa och från södra Kaukasus – de två områden som står i centrum för diskussionen.

Det är t ex första gången på ett decennium som Turkiets utrikesminister kommer.

Därmed blir det i alla fall ett betydligt bättre besökt möte än förra årets, då bara tre mindre länder dök upp. Och enligt uppgift ett av de bästa besökta ministermötena på åtskilliga år.

Måhända tilldrar sig det svenska ordförandeskapet – med det engagmang vi har såväl för mänskliga rättigheter som i områden som Balkan och södra Kaukasus – ett lite större intresse än vad som är vanligt.

Fria visa för Balkan

I dag meddelar Sverige, Frankrike och ett 10-tal andra länder att vi avser att så gott som helt ta bort viseringsavgifterna för medborgare i västra Balkan när de vill resa till olika EU-länder.

Det är ett initiativ vi diskuterat ett tag, med inte minst Frankrikes utrikesminister Benard Kouchner som drivande. Och det har sin grund i en uppmaning från såväl Europakommissionen som det slovenska ordförandeskapet.

Visafrågorna är betydelsefulla i dessa länder. På den jugoslaviska tiden kunde man inte bara resa fritt inom det då ganska vida landet, utan i hög utsträckning också till det västra Europa.

Men nu är det annorlunda. Viseringsmurar har följt där nationella gränser etablerats. Och med dessa inte bara köer för att få visa utan också ganska så höga avgifter.

Det är dessa avgifter vi nu vill så gott som helt ta bort.

Inte minst handlar det om att ge unga människor i t ex Serbien eller Bosnien möjligheten att resa till det övriga Europa.

Det är ett viktigt och bra initiativ. Och jag är alldeles övertygad om att det kommer att upplevas på det sättet av inte minst unga människor på Balkan.

Tågluffardag

Lite av en tågluffardag genom Tyskland i dag på väg från Berlin till Strasbourg.

Vi tuffar just nu ut från Hannover där vi bytt till ett tåg i riktning Frankfurt och så småningom Basel, även om jag avser att stiga av i Karlsruhe för att där byta till ett tåg som skall gå till Strasbourg självt.

Det investeras stora belopp i att modernisera järnvägarna på den europeiska kontinenten, och det är ingen tvekan om att såväl bekvämlighet som hastighet har förbättrats högst avsevärt.

Och även om jag tycker om flygplatser måste det medges att de stora europeiska järnvägsstationerna har sin speciella charm. Den nya Hauptbahnhof i Berlin är en sevärdhet i sig med tåg i tre olika våningsplan.

Hedrad Kofi Annan

Sent i säng i Berlin efter synnerligen angenäm middag med anledning av att Kofi Annan fyllt 70 år.

President Horst Köhler var personlig och generös i sina ord till Kofi - som sig bör.

Och såväl Tyskland som Norden ställde upp på middagen. Räknar man också f d var där tre tyska, två svenska och en norsk utrikesminister.

Kofi hade all anledning att känna sig hedrad.

Hjälp till Burma!

Nyheterna från Burma blir allt värre. Det talas nu om många tusen döda och hundratusentals som blivit hemlösa - men allt är ännu osäkert.

Gunilla Carlsson har meddelat Sveriges vilja att ge snabb hjälp.

Men problemet riskerar nog att vara politiskt. Inför försöken att på lördag få befolkningen att acceptera sin författning är militärregimen nog restriktiv till alltför mycket av internationell närvaro.

Nu gäller det att på alla olika sätt trycka på för att hjälpen verkligen skall kunna komma fram.

De skadliga bosättningarna

Det var välkommet att den s k kvartetten vid sitt möte i London i slutet av förra veckan var tydlig i sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken.

I sitt officiella uttalande sade man att den fortsatta bosättningspolitiken var “particularly problematic” inte minst genon den effekt den har på det förtroende som är fredsprocessens förutsättning.

Medan det knappast går att säga att president Abbas är personligen ansvarig för de upprepade raketattackerna från Gaza mot Israel, utan i stället ständigt fördömer dem, är det uppenbart att det är den israeliska regeringen som har det direkta ansvaret för den acceleration av bosättningspolitiken som skett de senaste månaderna.

Israel går nu mot firandet av sin 60-årsdag.

Ingenting vore värdigare firandet av den framgångsrika israeliska demokratin än tydliga besked om att denna för fredsprocessens så skadliga bosättningspolitik stoppades.

Berlin och Strasbourg

I morgon bitti tar så en ny vecka sin början - och söndagkvällen ägnas i sedvanlig ordning åt förberedelser.

I morgon efter lunch bär det av med Air-Berlin till Berlin. Tyvärr har ju SAS slutat att flyga till Tysklands huvudstad efter problemen med Dash-flygplanen.

Skälet till den resan är att Tysklands president Horst Köhler i morgon kväll bjuder på middag för Kofi Annan med anledning av att denne fyller 70. Och till den middagen samlat en del av Kofi Annans vänner under åren.

Så det blir högtidlig middag - med möjlighet till nyttiga samtal - på Schloss Bellevue.

Senast jag var där var det Helmut Kohl som skulle firas.

På tisdag morgon bär det så av från Berlin till Strasbourg. Det blir till att tågluffa genom Europa - tågbyte lite här och var - men även det har ju sin charm. Större delen av dagen blir en dag på tåg.

På onsdag övertar Sverige ordförandeskapet i Europarådets ministerkommittée efter Slovakien, och det är det som föranleder en och en halv dag i Strasbourg för min del. Middag med en hel del tillresta ministrar på tisdagen, och sedan mer officiellt möte under onsdagen.

Europarådet har ju en viktig uppgift inte minst när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter i det vidare Europa.

Att Sverige övertar ordförandeskapet i ministerkommittén samma dag som i Moskva skiftet sker från president Putin till president Medvedev är en tillfällighet - men säkert kommer frågor med anknytnintg till utvecklingen i Ryssland att bli viktiga i ministerrådet under de kommande månaderna.

Men sedan bär det hem för att - åtminstone enligt plan - vara i Stockholm under resten av veckan.

På fredag blir det då möjlighet att fira Europadagen på hemmaplan.

Hjälp till Burma

Cyklonen Nargis har av allt att döma orsakat betydande skador i Burma. Preliminära uppgifter talar om hundratals döda och säkert tiotusentals som blivit hemlösa.

FN:s humanitära hjälporgan OCHA utvärderar nu situationen. Men avgörande är om militärjuntan kommer att tillåta nödvändig hjälp att komma in i landet. Nästa helg vill man ju pressa fram ett godkännande av sin egen konstitution.

Gunilla Carlsson har nu begärt in all information, och redan i morgon borde det med hjälp av den bedömning som FN då sannolikt gjort finnas möjligheter att bedöma hjälpbehovet.

Regimen får inte tillåtas förvägra människor den nödhjälp som nu av allt att döma behövs.

Eurovision och Belgrad

Hemma från Istanbul och mer eller mindre direkt iväg till en TV-studio för att i kvällens Agenda diskutera Eurovisionsschlagerfestivalen i Belgrad den 24 maj.

På sitt eget sätt tror jag faktiskt att dessa schlagertävlingar - med alla sina begränsningar - har en roll när det gäller att knyta oss alla närmare varandra.

Och att få ett tydligare europeiskt perspektiv i Serbien är alls ingen dålig sak.

Ett aktivt Turkiet

Nu är det dags att återvända till de nordligare breddgraderna efter dagarna vid Bosporen.

Gårdagkvällen tillbringades med middag med utrikesminister Ali Babacan. Han hade valt en vacker restaurang just vid Bosporens strand. Fartygen passerade förbi när vi fortsatte våra resonemang i olika frågor.

Vi hade mycket att diskutera - inte bara den just nu komplicerade inrikespolitiska situationen i Turkiet. De senaste dagarna har Ankara varit engagerad i spännande utrikespolitiska initiativ i riktning såväl Damaskus som Bagdad.

Och landets diplomatiska aktivitet är imponerande.

Nyss hade man alla de små Stilla Havs-staternas utrikesministrar här för några dagar. Snart kommer alla de karibiska ländernas ministrar. Tidigt i höst har man inbjudit alla de afrikanska ländernas stats- och regeringschefer till Turkiet.

Och Ali Babacan berättade att man just beslutat att öppna upp ett 15-tal nya ambassader i olika länder - främst i Afrika.

Men den viktigaste frågan är och förblir förhandlingarna om medlemskap i den Europeiska Unionen.

Tillbaka i Istanbul

Tillbaka från Ankara och samtalen där under gårdagskvällen. I en komplicerad politisk situation var det värdefullt att också kunna tala bl a med olika parlamentsledamöter vid sidan av premiärminister Erdogan.

Men det blev också intressanta blickar in inte minst i kontakter mellan Ankara och Bagdad.

Närvarande där var inte utrikesminister Babacan eftersom han var i London på mötena där om Mellersta Östern.

Men han kommer till Istanbul under dagen och då blir det middag någonstans nere vid Bosporen i kväll.

ToR Ankara

Lämnar nu Istanbul för att på seneftermiddagen flyga till huvudstaden Ankara.

Dels för överläggningar med premiärminister Erdogan och dels för att senare i kväll ta emot det årliga Bosporus-priset “for European understanding.”

Och sedan blir det tillbaka till Istanbul mer eller mindre mitt i natten.

Bosporen och London

En vacker morgon vid Bosporen. Fartygstrafiken mellan Svarta Havet och världen i övrigt passerar förbi.

I London möts i dag s k AHLC för att diskutera den ekonomiska och sociala situationen på de ockuperade palestinske områdena.

Det är Norge som är en av ordförandena för detta möte, men för första gången är också Sverige inbjudet. Det är Gunilla Carlsson som är där.

Parallellt har den s k kvartetten mötts för att diskutera fredsprocessen. Jag skulle tro att det var ett rätt så bekymrat möte.

Samtidigt fortsätter diskussionerna om de ryska åtgärderna gentemot Georgien. Uppenbart är att man försöker att skapa nya s k fakta på marken för att ytterligare underminera Georgien.

Och då är det viktigt att vi reagerar.

Till Miklagård

I dag bär det så för min del av för några dagar nere vid Bosporen. Det är en kombination av arbete - den delen är i Ankara i morgon kväll - och lite avkoppling.

Istanbul är staden som alltid fascinerar - och det oavsett om det handlar om den mångfasetterade historien eller om dagens dynamiska turkiska utveckling.

I äldre skandinavisk tid kallades staden för Miklagård. Hit kunde man söka sig genom floderna på andra sidan Östersjön, ner genom Dnjepr och över Svarta Havet. I Haga Sofia går det fortfarande att läsa det klotter i runskrift som en äldre tids skandinaver lämnat efter sig.

Under nästan två årtusenden har staden vid Bosporen så gott som genomgående varit den största av städer i Europa. Till bilden hör ju att den längre än någon annan stad i världen varit centrum för imperier - under ett årtusende eller så det östromerska eller bysantinska imperiet, och därefter under ett halvt årtusemende för det osmanska imperiet.

Nu domineras bilden av staden inte bara av Haga Sofias väldiga skönhet eller Sinans moskéer, utan minst lika mycket av tätheten i trafiken som förbinder den växande regionen kring Svarta Havet med Medelhavet och världen i övrigt och av den dynamiska turkiska ekonomi som också gör att staden växer mycket snabbt.

De tragiska dragen i stadens historia skall inte glömmas. Det skamliga fjärde korståget 1204 när det rika Konstantinopel plundrades i den katolska kyrkans och de venetianska köpmännens intresse. Nedgången som ledde till att det turkiska väldet 1453 kunde ta över staden. I modern tid upploppen 1955 som ledde till att en stor del av stadens ditintills så viktiga grekiska befolkning fördrevs.

Men nu växer staden och har fått en ny dynamik genom reformprocessen i landet.

På sikt ser jag London och Istanbul som de kanske ledande europeiska knytpunkterna i den allt mer globaliserade världen. London är i många avseenden redan där, men Istanbul har en väg kvar att vandra inte minst beroende av Turkiets långsamma väg in i den Europeiska Unionen.

Med ansikten delvis vända åt olika delar av världen blir de Europas kanske viktigaste fysiska “gateways” till världen i övrigt.

Den turkiska reformprocessen är nu inne i en besvärlig period. En mer auktoritär kemalism försöker sig på något av en juridisk statskupp riktad mot den folkvalda reformregeringen under president Erdogan. Jag tror att utgången av den kampen i det lite längre perspektivet är klar - men i det korta perspektivet kan det finnas betydande svårigheter att övervinna.

Samtidigt fortsätter reformerna. I dagarna har man äntligen fattat beslutet om att förändra den ökända paragraf 301 i den turkiska strafflagen - som använts av extrema nationalister för att bl a tysta författare - på ett sätt som gör att vi kan hoppas att den aldrig kommer att användas mer.

Ett välkommet och viktigt steg.