Överraskningarnas Balkan…

10 juli 2014

SPLIT: Nu var det inte riktigt meningen att det var hit jag skulle komma, men problem på flygplatsen i Dubrovnik ledde efter visst cirklande till att vi omdirigerades hit.

Split är förvisso en trevlig och intressant stad, och jag har från Bosnien-krigets dagar många och starka minnen från just denna flygplats.

Härifrån utgick mycket av FN:s verksamhet.

Det var åtskilliga gånger jag landade här för att sedan gå över i en norsk FN-helikopter för färd på lägsta höjd ända upp till norra Bosnien, eller till en brittisk eller fransk dito för att på ett eller annat sätt kunna försöka närma mig det belägrade Sarajevo.

Från den dramatiska sommaren 1995 minns jag hur amerikanska och iranska flygplan stod sida vid sida på flygplatsen här och lastade ur olika saker för Bosnien.

De låtsades inte se varandra – men det var svårt att låta bli att se dem.

Men det var då det. Mycket har hänt sedan dess.

Nu räknar jag dock med att inom någorlunda rimlig tid på ett eller annat sätt kunna fortsätta i riktning mot Dubrovnik och Croatia Forum 2014.

Och där är det den fortsatta utvidgnings- och stabilitetspolitiken på Balkan som vi skall diskutera.

Det är andra och mer positiva perspektiv som häller nu.

Inte utan oro har jag dock tagit del av olika signaler från Bryssel och diskussioner där som antyder att man kraftfullt vill tona ner EU:s utvidgningspolitik under de kommande åren.

Blivande kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker har gjort olika uttalanden som alla visar på en stark skepsis, och på en inställning som visserligen utan att fundamentalt riva upp existerande politik snarare förefaller vilja bromsa än driva på.

Delvis kan detta förstås.

Andra frågor står i centrum inte minst i en period där de ekonomiska utmaningarna fortfarande är de dominerande i många medlemsländer.

Och på sina håll sker det ju ett öppet ifrågasättande av den fria rörighet som man menar fått alltför stora dimensioner när antalet medlemsstater successivt ökar.

Men från delvis andra utgångspunkter borde det vara uppenbart att detta är en felaktig eller t o m direkt farlig politik.

Utvidgningspolitiken är en central del av vår politik för fred och stabilitet på den europeiska kontinenten, och denna är i sin tur en central del av det uppdrag vi getts av våra europeiska medborgare.

Att det gäller här på Balkan är alldeles uppenbart.

Det må visserligen vara så att det knappast kommer att vara möjligt att föra förhandlingar och ratificeringar framåt så snabbt att ytterligare något land kan träda in i medlemskretsen under de kommande fem åren, men det sänder i alla fall fel budskap att basunera ut detta som det viktigaste man har att säga.

Risk finns att man häller kallt vatten på de redan alltför svaga reformimpulserna i de olika länderna, och att detta i sin tur öppnar för krafter och utvecklingar som på sikt kan bli påtagligt bekymmersamma också ur ett bredare europeiskt perspektiv.

I kväll öppnas så den årliga kulturfestivalen här i Dubrovnik, men i morgon blir det kring dessa teman som våra diskussioner här kommer att starta.

Men självfallet ges här också möjlighet till diskussion om utveckligen i de olika länderna.

Det som oroar mig mest just nu är utvecklingen i Makedonien, där vi nu ser icke oväsentlig oro mellan landets slavisk-makedonska och albanska befolkningsgrupper.

Det avviseras stora demonstrationer i Skopje i dag med anledning av ett antal domar som fallit nyligen. Landet är i vissa avseenden fortfarande skört, och det faktum att dess väg fram mot EU har blockerats av främst Grekland har dessvärre inte gjort den saken bättre.

I Bosnien blir det så val i höst, och det skall bli intressant att se om det leder till några mer grundläggande förändringar.

Att det finns ett betydande ekonomiskt och socialt missnöje blev ju uppenbart tidigare i år, men sedan dess har effekterna av de kraftiga översvämningarna tagit över betydande delar av uppmärksamheten.

Det skall bli intressant att höra bedömningarna under de närmaste dagarna om inte minst den bosniska utvecklingen.

Landets politiska och ekonomiska stagnation riskerar – utan att jag vill dramatisera situationen alltför mycket – att bli ett tilltagande problem för regionen i dess helhet.

Att man hamnat efter t o m Albanien i arbetet att närma sig EU visar ju hur allvarlig situationen faktiskt är.

När jag lyfte från Frankfurt på eftermiddagen kom nyheten att regeringen i Berlin bett den diplomat som på den amerikanska ambassaden representerar underrättelsetjänsten att lämna landet.

Och deras gjorde man så officiellt det bara är möjligt.

Det är ett unikt steg.

Också i vårt land har det inträffat att vi bett personer på ambassader lämna på grund av verksamhet oförenlig med vad som bär gälla.

I flertalet fall har det under åren handlat om personer österifrån som bedrivit spioneri eller förberedelser för detta, men också fall av s k flyktingspionage från andra länder har lett till denna åtgärd.

Men veterligen har vi aldrig gjort pressmeddelanden om dessa saker. Ibland har det läckt ut i alla fall, och då ofta bekräftats, men oftast har ambitionen varit att ha en viss diskretion.

Berlin har nu valt en annan väg i relationen till sin viktigaste allierade, och jag måste självfallet utgå från att det finns starka skäl för att de gjort så.

Övertramp eller överträdelse av grav karaktär måste rimligen ha skett av den person som nu får lämna, och det är självfallet oacceptabelt.

Samma sak hade gällt i vårt land, och det oavsett från vilket land personen i fråga hade kommit.


Och nu mot Dubrovnik

10 juli 2014

WASHINGTON: Denna dag blev en dag till Raoul Wallenbergs ära här.

Vid en ståtlig ceremoni i den stora rotundan på Capitol Hill tog Nina Lagergren emot kongressens guldmedalj till Raoul Wallenberg.

Och det skedde efter anföranden av samtliga de parlamentariska ledarna i såväl senaten som representanthuset och med ett ceremoniel i övrigt som det nog bara är USA som kan klara av i dessa dagar.

Närvarande var alldeles självklart såväl åtskilliga av Raoul Wallenbergs släktingar som företrädare för olika judiska organisationer i främst USA.

Från Sverige kom mer officiellt riksdagens talman Per Westerberg och undertecknad, och Ungern företräddes av sin ambassadör i Washington.

Det var en fin ceremoni, och den sändes direkt på TV-kanalen C-Span, där den intresserade fortfarande kan ta del av den.

Men nu lämnar jag Washington efter de politiska samtalen och dagens ceremonier här.

I morgon eftermiddag landar jag så i Dubrovnik för årets upplaga av Croatia Forum, där förutom olika bilaterala samtal medverkan i diskussionerna om den fortsatta EU-utvidgningen i regionen står på mitt program under främst torsdagen och fredagen.


Ukraina och fotboll i DC

09 juli 2014

WASHINGTON: Det blir alltid hektisk här i amerikanska huvudstaden.

Många frågor, intensiva diskussioner, det ena mötet efter det andra.

Och så har det varit även i dag.

Mycket har handlat om Ryssland och Ukraina.

Länk till mitt anförande i dag på morgonen på Atlantic Council i detta ämne finns nu via Twitter här till höger. Det var redan fått en ganska betydande uppmärksamhet.

Sedan har det varit samtal med de ansvariga såväl på State Departement som i Vita Huset om dessa frågor.

Mitt samtal i Vita Huset med presidenters säkerhetsrådgivare Susan Rice kom dock något att störas av att vi bägge var nyfikna på fotbollsmatchen mellan Brasilien och Tyskland.

Det var globalt drama på högsta nivå – som vi följde i Vita Huset.

Men det skall sägas att vi hann med att diskutera en del annat också.

Situationen i Afghanistan med osäkerheten kring röstsammanräkningen är tydligt oroväckande. Och den frågan tas på största allvar på högsta nivå här i Waahington.

Och i stort sett hela Mellersta Östern går de olika utvecklingarna nu entydigt i mer bekymmersam utveckling. Inte minst gäller detta just nu i situationen i Irak.

Sedan blev det dock snabb scenförskjutning till inledningen av Wallenberg-ceremonierna i morgon. Det var stor mottagning på det svenska residenset.

Och ceremonierna i kongressen i samband med att Raoul Wallenbergs syster Nina Lagergren tar emot kongressens guldmedalj kommer alldeles självklart att dominera min morgondag.

Dock börjar jag på IMF:s högkvarter här för att diskutera olika aktuella frågor.

Och därefter blir det en större intervju med Fareed Zakaria på CNN med fokus på situationen i de östligare delarna av Europa.

Och sent i morgon kväll lämnar jag så Washington och återvänder till den gamla kontinenten.


Känsla av osäkerhet i Washington

08 juli 2014

WASHINGTON: På seneftermiddagen landade jag så här efter flygningen från London, och mer eller mindre omedelbart började min serie av möten.

Jag började med ett snabbt besök på ansedda Center for Strategic and International Studies CSIS i dess nya byggnad för ett timslångt samtal med dess chef John Hamre om vart USA:s internationella engagemang i olika frågor nu är på väg.

Och omedelbart därefter var det middag på svenska residenset med en rad utrikespolitiska bedömare här i staden.

Det blev, föga förvånande, en diskussion centrerad kring den aktuella situationen mellan Ryssland och Ukraina.

I morgon börjar jag på samma tema med ett anförande och diskussion på Atlantic Council, och för den intresserade kommer det att vara möjligt att följa med på webben med de länkar som finns via twitter här till höger.

Sedan går dagen vidare på samma tema, med lunch med biträdande utrikesministern för Europa-frågor Victoria Nuland och därefter en serie möten i Vita Huset med bl a presidentens nationella säkerhetsrådgivare Susan Rice.

På kvällen inleds så de olika arrangemangen för att hedra Raoul Wallenberg och hans gärning med en mottagning på det svensks residenset.

Till den har också riksdagens talman Per Westerberg hunnit anlända.

Det vilar en rätt dämpad stämning över staden när det gäller de olika globala utmaningarna.

Man ser en internationell situation som är tilltagande besvärlig, med den ena situationen efter den andra utvecklas på ett sätt som man känner att man inte har viljan ellerv förmågan att påverka tillräckligt.

Situationen mellan Ryssland och Ukraina är en del av detta.

Men just nu skulle jag tro att situationen i Irak och dess olika konsekvenser oroar än mer. Och att formulera en politik med rimliga utsikter till framgång i denna situation är långt ifrån enkelt.

Som alltid, och det tillhör det stimulerande med besök i denna stad, går diskussionens vågor höga.


I ett lantligt England

06 juli 2014

EXETER: Efter Almedalen har det nu blivit en lite mer privat helg i ett lantligt och sommarvackert England i goda vänners goda sällskap.

Men nu bör det via det lite skröpliga men rätt charmiga brittiska järnvägssystemet tillbaka mot London och nya uppgifter där.

Och den långsamma färden genom landskapet ger i alla fall möjlighet att mer grundligt plöja igenom det gedigna utbudet av brittiska söndagstidningarna.

Då och då ser jag att engelska flaggor pryder husen vi åker förbi. Är det en ny engelsk självkänsla i dessa tider av diskussion om Skottlands framtid, eller handlar det som så mycket annat i dessa dagar mest om fotboll.

Jag får fråga någon som vet.

I morgon förmiddag skall har så intervjuas av BBC för dess berömda intervjuprogram Hard Talk, och alldeles säkert kommer delar av detta att handla om Storbritanniens framtid inte minst i förhållande till det övriga Europa.

Oerhört mycket står på spel.

Först en folkomröstning nu i september om självständighet för Skottland eller ej. Alla undersökningar just nu pekar på ett nej, men folkomröstningar är osäkra saker, och ett ja kan inte uteslutas.

Och konsekvenserna av ett sådant skulle självfallet bli mycket omfattande. För Storbritannien, men också för Europa i dess helhet.

Skulle regeringen Cameron bli återvald nästa år, och många tror att möjligheterna till det är tämligen goda, stundar så en folkomröstning om medlemskap i EU någon gång under 2017.

Här möter man mycket skilda bedömningar om hur det kan gå.

I välinformerade vänners lag i går kväll fanns såväl de som var alldeles säkra på att den leder till att man stannar kvar som de som var minst lika säkra på motsatsen.

I detta ligger alldeles självklart en stor osäkerhet såväl för Storbritannien som för Europa.

Ett försvagat Europa tillhör det vi behöver allra minst när vi under kommande år kommer att ha att hantera de allt allvarligare utmaningarna i såväl Syd som Öst.

Och jag tror att det är farligt att underskatta de negativa verkningens på EU-projektet i dess helhet om Storbritannien skulle besluta sig för att lämna.

Att lämna låter enkelt, men hur Storbritannien i en sådan situation skulle utforma sitt förhållande till t ex EU:s inre marknad eller till de allt fler och allt viktigare frihandelsavtal som EU ingått är alls inte någon enkel fråga.

Men skulle riskera en eller annan form av satellitstatus, och det skulle jag tro att man i en sådan situation skulle uppleva som påtagligt plågsamt.

Jag tror att insikten om detta borde vara starkare i den brittiska debatten än vad den faktiskt är.

Efter intervjun i morgon hastar jag till Heathrow och planet till Washington för middag där med olika tänkare och tyckare. Det var middag med Zbigniew Brzezinski i Visby i onsdags, och han står på listan för morgondagens middag också.

Och sedan blir det en tisdag av samtal i Washington innan det på onsdag är dags för ceremonierna i samband med kongressens guldmedalj till Raoul Wallenberg.

På kvällen därefter flyger jag så tillbaka till Europa, och anländer sent torsdag eftermiddag till Dubrovnik och det Croatia Forum som jag väl nu deltagit i under hela det decennium dessa möten ägt rum.

Men här möts numera inte bara Balkans politiska ledare, utan också en hel del av mina övriga europeiska kollegor.

Det finns åtskilligt att prata om. Och Dubrovnik erbjuder en angenäm miljö för också denna typ av samtal.


Från Almedalens myller

04 juli 2014

VISBY: Det har varit lite dåligt med skrivande sedan jag anlände hit till Visby och Almedalen i onsdags förmiddags, men det får väl förklaras och ursäktas med rätt intensiv verksamhet här under de gångna dagarna.

Här är det normalt inrikespolitiken som står i centrum. Världen verkar normalt knappt existera utanför Visby, dess ringmurar och dess roséångor.

För ett år sedan stördes dock detta förmenta lugn av kuppen i Egypten som kom att föranleda åtskilliga kommentarer men också reflektioner kring ödet för den s k arabiska våren.

I är har alldeles självklart situationen i Ukraina och i de östligare delarna av vårt Europa trängt sig på.

I onsdags kväll hade jag ju en diskussion med Zbigniew Brzezinski som försökte att peka på de större fågeställningar och utmaningar som denna ju innebär.

Och de flesta av de intervjuer jag gjort i radio, TV och i olika media har ju kommit att handla om detta.

Trevligt var också att få diskutera de lite vidare perspektiven för världsordningen med FN-förbundet och de Utrikespolitiska Föreningarna. Det var svårt att undvika slutsatsen att vi nu står inför en mindre stabil och mer osäker situation än under de senaste decennierna.

I eftermiddag, innan det blir dags att återvända över Östersjön till Stockholm, har jag också en diskussion arrangerad av Expressens kulturredaktion om vad krisen i Ukraina betyder för Europa.

I onsdags kväll träffades ett antal utrikesministrar i Berlin, och samtal pågår nu om möjligheten av en övervakad och ömsesidig vapenvila i de östligaste delarna av Ukraina.

Det är självfallet viktigt att denna väg noga och ihålligt prövas, även om jag nog tycker att det finns åtskilligt som tyder på att vi här konfronterade med ett ryskt dubbelspel.

I Bryssel har kvarnarna malt med osedvanlig långsamhet när det gäller att följa upp de viktiga beslut som fattades av stats- och regeringscheferna den 27 juni.

Det finns de som hävdar att det italienska ordförandeskap som ju tillträtt 1 juli bromsar processen eftersom man inte tycker om de slutsatser som den logiskt kommer att leda till. Jag hoppas innerligt att så inte är fallet.

Självfallet har det under mina dagar här i Visby varit åtskilliga kontakter relaterade till denna situation, men också vad gäller den allt allvarligare situationen i Irak.

Vi ser såväl betydande problem med regeringsbildningen i Bagdad som tendenser i Erbil att accelerera en utveckling som kommer att leda till att en självständig kurdisk stat sätts upp.

De utmaningar som ligger i den processen tror jag dock att det vore oklokt att underskatta. Fragmentiseringen av regionen är ett faktum för dagen, men hur man skall nå fram till en ny stabilitet är långt ifrån självklart.

Också utvecklingen i de ockuperade palestinska områdena, och den nu hårda israeliska politiken riktad mot Hamas, inger självfallet betydande oro.

Det är väl i den delen av världen endast de förhandlingar med Iran som i Wien nu går in i ett avgörande skede som inger någon form av optimism. En överenskommelse borde vara möjlig, men i detta konstaterande ligger dessvärre ingen garanti för att en sådan faktiskt kommer att äga rum.

I eftermiddag bär det så tillbaka till Stockholm, och därifrån på ett mer privat besök i Storbritannien under helgen.

Efter olika ärenden där under måndagen bär det så därifrån vidare till Washington där jag på onsdagen tillsammans med riksdagens talman Per Westerberg deltar i ceremonierna med anledning av att kongressens guldmedalj tilldelas Raoul Wallenberg.

Och i samband med detta passar jag självfallet också på att ha andra samtal i den amerikanska huvudstaden liksom att göra ett framträdande på tisdagen för Atlantic Council med den nya europeiska situationen och ett revisionistiskt Ryssland i centrum.

Men för stunden njuter jag fortfarande solen i vackra Visby – och lugnet i trädgården bakom Gotlands Fornsalar.

Nyss inköpte jag en bok om Sören Norrby och situationen i dessa områden under det tidiga 1500-talet.


Från Kiev till Almedalen

01 juli 2014

KIEV-STOCKHOLM: Efter den långa flygturer från Tbilisi runt Svarta Havet blev det i dag ett antal timmar av samtal i den ukrainska huvudstaden.

Sent i går kväll upphörde den ukrainska vapenvilan i landets östligaste delar.

Då stod det klart att de krav som EU ställt den 27 juni inte uppfyllts, att gränsen inte stängts och att också väpnad aktivitet från de olika separatisterna fortsatt.

När jag träffade president Poroshenko för ett mer än timslångt samtal tidigare i dag beskrev han hur man förlorat 31 soldater under den långa ensidiga vapenvilan, och om hur separatisterna nu hade ca 190 personer som gisslan med rapporter om ytterligare två nya under dagen.

Nu försöker ukrainska säkerhetsstyrkor tränga tillbaks separatisterna.

Men det finns rapporter om att de under den ensidiga vapenvilan förstärkts med olika typer av tunga vapen, inklusive stridsvagnar, och uppgiften är därmed alls icke enkel.

President Poroshenko var dock tydlig med att han när som helst är beredd att ingå en ömsesidig och övervakad vapenvila, men att det självfallet också krävs att gränsen är under kontroll.

Om detta kommer att vara möjligt återstår att se.

I deras direkta samtal hade president Putin inte varit beredd till den stängning av gränsen som ju är av mycket central betydelse i detta sammanhang.

Om det var dessa frågor som upptog president Poroshenko fokuserades mitt också långa samtal med premiärminister Yatsenyuk framför allt på den ekonomiska och politiska situationen.

Det är viktigt att vi inte glömmer att de våldsamma oroligheterna pågår i en bra bit mindre än 10% av landet i dess helhet. Och det är självklart viktigt att säkra stabilitet och utveckling gör landet i övrigt.

Att den finansiella situationen försämrats är alldeles uppenbart. Säkerhetsoperationen i öst drar betydande kostnader, och medan man fortfarande betalar alla utgifter i form av löner och bidrag i dessa regioner har inkomsterna från dem så gott som helt upphört.

Och därmed blir underskotten högre än vad man tidigare haft anledning att räkna med. Till detta kan ju komma att läggas effekterna av olika ryska åtgärder riktade mot Ukrainas handel som repressalier för associeringsavtalet med EU.

Situationen är dyster men alls inte hopplös. Det finns en ny vilka i landet att ta itu med utmaningarna.

Förr eller senare måste det till nyval till parlamentet, men inte heller det är alldeles okomplicerat.

Risken är ju dessutom att parlamentet i populistiskt bit inför ett nyval kommer att uppträda på ett sätt som inte är ansvarsfullt i förhållande till det mycket ansträngda ekonomiska läget.

Men samtidigt kommer ett nyvalt parlamentet att ge by legitimitet och kraft åt de nödvändiga nya ansträngningarna på det ekonomiska och politiska området i den situation som nu uppkommit.

På väg hem kan jag konstatera att det var ett klokt beslut att dessa dagar komma till Chisinau, Tbilisi och Kiev.

Våra insatser för EU-avtalen är mycket uppskattade i samtliga dessa tre länder, och vi ses, med rätt eller orätt, som ett av de verkliga nyckelländerna när det gäller stödet till deras reformpolitik.

Nu hoppas jag att det blir tid gör konserten med Rolling Stones i kväll, och tidigt i morgon bär det så i väg till Gotland och Almedalen.

Där blir det så diverse aktiviteter.

Men speciellt ser jag fram mot det öppna samtalen i morgon kväll med Zbigniew Brzezinski. Han tillhör ju, med sin utomordentligt versa erfarenhet, de allra mest framstående av USA:s strategiska tänkare.

Och inte minst har han ju ägnat mycket betydande uppmärksamhet åt utvecklingen i Europas östligare delar. Hans böcker om detta var standardlitteratur på den tiden när jag studerade dessa saker på universitetet.

En del har förvisso hänt sedan dess – det Soviet Bloc som han skrev standardverket om finns ju inte längre – men det finns samtidigt mer permanenta faktorer.

Och ett intressant samtal blir det alldeles säkert.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 363 andra följare