Sakta plockar jag ihop pappren på UD för att ge mig hem för denna veckas första mer eller mindre fria afton – om det nu inte plötsligt inträffar någonting oväntat.

Tidigare i dag hade vi bra överläggningar med president Sarkozy, utrikesminister Kouchner och Europa-minister Lellouche.

Fokus låg rätt naturligt på klimat- och ekonomifrågorna, men vi gjorde också klart hur vi i det mer omedelbart perspektivet skall arbeta med de pågående anslutningsförhandlingarna. Det var viktigt.

Annars har det varit en dag med många och varierande kontakter.

Jag hade ett samtal med min isländske kollega Össur Skarphedinsson om hur diskussionen nu går i alltinget om förslaget om att lämna in en ansökan om medlemsskap i den Europeiska Unionen.

Och vi var överens om att fortsätta att hålla nära kontakt i den frågan.

Jag hade också samtal med såväl Storbritanniens utrikesminister Miliband som Irans dito Mottaki om de företrädare för EU-ambassader som fortfarande är fängslade i Teheran.

Det är fortfarande två av de nio som arresterades som fortfarande inte frisläppts, och detta är självfallet inte acceptabelt.

Samma budskap har framförts till de iranska ambassadörerna i samtliga EU-huvudstäder. Vi vill tydligt visa den europeiska solidaritet som finns i denna fråga.

Och därtill kom olika kontakter om olika aspekter på situationen i södra Kaukasus och den europeiska politiken där liksom fortsatta sådana om utvecklingen i Afghanistan och vårt agerande där.

Via vår ambassadör på plats uttryckte vi också oro för delar av diskussionerna vid det pågående afrikanska toppmötet i Sirte i Libyen – det gäller skyldigheten för alla att fullt ut samarbete med den internationella brottsmålsdomstolen ICC.

Men nu hoppas jag att vi kan stänga denna butik för denna dag.

Efter en gårdag som bl a innebar ordförandeskapsuttalande om situationen i Honduras och diskussioner om bl a Afghanistan-politiken och den transatlantiska dimensionen är denna fredag dagen för dialogen med Frankrike.

Hit kommer nu för diskussioner med främst Fredrik Reinfeldt president Nicolas Sarkozy, men därtill för diskussioner med mig och Cecila Malmström såväl utrikesminister Bernard Kouchner som nyblivne Europa-ministern Pierre Lellouche.

Att Pierre tillhör mina närmaste franska vänner sedan mer än två decennier tillbaka gör inte den saken sämre.

Alldeles säkert kommer dagens diskussioner att spänna över vida fält.

Och det skall förvisso inte glömmas bort att det var ca ett år sedan som vi offentliggjorde det gemensamma program för 18 månader av först franskt, sedan tjeckiskt och till sist svenskt ordförandeskap av EU som vi då resonerat ihop oss om.

All fullfölja det programmet – och att hantera den dynamisk värld med ständigt nya utmaningar – förblir viktigt också för vårt ordförandeskapet.

Det blir överläggningar och lunch i Rosenbad – och alldeles säkert åtskilligt av intresse.

Så blev det en afton med diskussioner om olika aspekter av den transatlantiska dimensionen på den europeiska utrikespolitiken.

Hur skall en relation som nu är bra kunna göras ännu bättre?

På måndag landar president Obama i Moskva för betydelsefulla samtal, och innan dess är det naturligt att det är åtskilliga kontakter över Atlanten kring de olika frågeställningar som kommer upp där.

Men också när det gäller situationen i Mellersta Östern har vi all anledning att ytterligare fördjupa samarbetet.

Senare under hösten kommer vi i Washington att ha ett sedvanligt toppmöte mellan USA och den Europeiska Unionen.

Kan vi på något sätt förbättra dess former för att ge mer substans åt dialogen på denna nivå? Då befinner vi oss i slutskedet av upptakten till klimatmötet i Köpenhamn.

Alldeles säkert kommer vi då att vara i en situation där det kommer att krävas en tydligt fördjupad dialog kring situationen i och kring Iran.

Hur säkerställer vi bäst att vi har en gemensam linje när utmaningarna där börjar att bli allt mer krävande?

Jag ser att försvarsadvokaterna för Radovan Karadzic vid krigsförbrytartribunalen i Haag meddelat media att de vill träffa mig och kommer att göra det.

Jo, de driver den lätt bisarra och för sakfågan om Radovan Karadzics skuld alldeles irrelevanta frågan om att det skulle finnas någon hemlig överenskommelse mellan USA:s Richard Holbrooke och Karadzic om att den senare skulle beviljas amnesti.

Och de vill nu fråga mig om detta.

Den frågan har jag kommenterar vid i stort sett varje tillfälle den dykt upp i media under de senaste åren och kommer nu – när det nu blir – att säga samma sak till dessa advokater.

All den rätt omfattande kunskap jag har tyder entydigt på att detta är en total anka. Icke ens den ringaste rök har stått att upptäcka.

Arbetsdag i Stockholm med myller av möten och samtal.

Började på morgonen gjorde vi dock med sedvanligt regeringssammanträde. Att styra Sverige förblir trots allt regeringens grundläggande uppgift.

Och därefter resonerade vi en stund om de konsultationer som nu börjar med Europaparlamentets olika partiföreträdare om godkännandet av Barroso som kommissionspresident.

Kring detta manövreras det nu rätt flitigt – sådant tillhör inte ovanligheterna i parlamentariska församlingar omedelbart efter val – och på måndag kommer de olika partiföreträdarna till Stockholm för att tala med Fredrik Reinfeldt och Cecilia Malmström.

Samtidigt har världen hållit mig sysselsatt.

Osäkerheten kring utvecklingen i Honduras är fortfarande betydande. Hur kan vi bäst hjälpa en utveckling som innebär en snabb återgång till fullt konstitutionellt styre? Samtliga EU-ambassadörer har nu lämnat landet.

Separat diskuterar vi med representanter för olika länder utvecklingen i Afghanistan och Pakistan. Det handlar om att ha en väl förankrad politik för de närmaste månaderna – och inte minst att hantera utmaningarna i samband med presidentvalet den 20 augusti.

Här är självfallet dialogen med USA mycket central – och den kommer vi att ägna mycket tid senare i dag och i morgon i samband med att USA:s biträdande utrikesminister för Europa-frågor Phil Gordon kommer till Stockholm.

Till sommarens frågor kommer tveklöst situationen i södra Kaukasus att höra.

Nervositeten i hela regionen är betydande, och vi måste se vad vi kan göra för att öka stabiliteten. Ryska militärmanövrer i norra Kaukasus – i och för sig ingenting anmärkningsvärt – bidrar till den ökade nervositeten.

Även detta kommer vi att diskutera under dagen.

Och därtill utvecklingen på västra Balkan.

Jag hade just Peter Feith från Kosovo – gammal gods vän från Bosnien-tiden – här på besök för samtal om de olika utmaningar vi står inför i regionen.

Vi kommer att ses igen redan mot slutet av nästa vecka – men då nere i regionen självt.

Så har då det svenska ordförandeskapet formellt och officiellt invigts.

Kommissionens ledamöter borde när detta skrivs redan vara tillbaka i Bryssel.

Det blev en dag med bra överläggningar i konkreta frågor i förening med trevliga inslag av ceremoni och fest.

Barbara Hendricks sjungande Carmen på Skansens scen tillsammans med Gustaf Sjökvists kammarkör var kanske min absoluta favorit under kvällen.

Men mitt i allt detta var det arbete i en serie viktiga frågor.

Precis när det första av dagens två s k familjefoton skulle tas kom vi plötsligt igenom med det samtal med Irans utrikesminister Mottaki som vi försökt få till stånd.

Så det blev en bild utan mig men ett viktigt samtal om kritiska frågor.

Och när det var över kom mycket att handla om skiftet i Kroatien och om krisen i Honduras och vår reaktion på den.

Europas röst är faktiskt viktig i världen.

Och nu liggger en betydande del av ansvaret för den under några korta månader på oss.

Mitt under lunchen med Europeiska kommissionen i Stadshuset meddelade Kroatiens premiärminister Ivo Sanader att han avgår.

Han säger att det kommer en tid i livet då man måste bestämma sig för om man inte skall göra någonting annat.

Så är det, och samtidigt som jag beklagar hans beslut har jag respekt för hans motiv.

Ivo Sanader har spelat en avgörande roll när det gällt att förstärka och förankra Kroatiens europeiska orientering.

Han har dessutom varit en viktig röst för integration och försoning i hela denna viktiga region.

Han kommer att saknas i den aktiva politiken, men jag hoppas innerligt att han kommer att förbli en stark röst för europeiska värderingar och europeisk integration.

Så är det då dags för den sedvanliga processen där Europeiska kommissionen mer eller mindre mangrant kommer till det land som tar över ordförandeskapet för en dag av överläggningar och festiviteter – med kulmen i kväll på Skansen.

Mestadels kommer vi dock under dagen att hålla till i Stadshuset, och där kommer jag att bl a ha överläggningar med Olli Rehn om den fortsatta utvidgningspolitiken men också tillsammans med Ewa Björling tala med handelskommissionären Catherine Ashton om våra gemensamma ambitioner när det gäller olika handelsavtal.

Javier Solana var ju här för separat “planeringssamtal” i förra veckan och tillhör inte riktigt detta ceremoniel och Benita Ferrero-Waldner befinner sig av någon anledning någon annanstans.

Men utöver detta kommer jag också att försöka fortsätta de samtal jag hade i Bryssel nyligen med ekonomikommissionären Almunia och energiditon Piebalgs. Under dem ligger ju frågor som är nära sammanvävda med dem som ligger under mitt mer omedelbara ansvarsområde.

Världen kommer dock att fortsätta att tränga sig på även på andra sätt.

Utvecklingen i Honduras kräver sitt internationella svar. Situationen i Iran fortsätter att oroa djupt. I Irak har nu irakiska styrkor tagit över säkerheten i alla städer från de amerikanska och andra styrkor som fortfarande finns kvar. Samtalen om nödvändigheten av att stoppa den israeliska bosättningspolitiken fortsätter.

Och på ett eller annat sätt finns Europa självklart med i olika delar av alla dessa utvecklingar.

Till de mer frekventa frågor jag fått under den senaste tiden hör vad jag skall göra med denna blogg under det svenska ordförandeskap i den Europeiska Unionen som tar sin början vid midnatt.

Det finns de som fruktar att det blir lite besvärligt med en alltför frispråkig ordförande i ministerrådet för utrikesfrågor, och som heller inte är alldeles bekväma med att alltför mycket information om vad vi gör och tycker blir omedelbart tillgänglig.

Men dessa farhågor till trots kommer jag att fortsätta med bloggen.

I en eller annan form har jag kommunicerat elektroniskt under de senaste femton åren utan att världen har tagit alltför allvarlig skada av detta.

Det var 1994 jag började med de veckobrev på Internet som sedan fortsatte under ett decennium eller så innan skiftet skedde över först till en engelsk och sedan – när jag blev utrikesminister hösten 2006 – svensk blogg.

Och det skulle te sig underligt – inte minst mot bakgrund av allt svenskt tal om öppenhet – om jag plötsligt valde att nu sänka mig nere i den digitala tystnaden.

Så det kommer inte att inträffa.

Det som kan inträffa är att min tid blir än mer pressad och att det ibland helt enkelt inte hinns med på samma sätt, och det som kommer att inträffa är att jag nu formulerar åsikter som på ett eller annat sätt bör vara förankrad i det som jag uppfattar som den samlade europeiska politiken.

Det kan låta komplicerat – möjligen blir skillnaden i verkligheten mindre än vad man kanske föreställer sig.

Men så blir det.

Denna soliga sommardag går i de många förberedelsernas tecken.

På förmiddagen träffade såväl statsministern som jag en stor grupp journalister som är här från Bryssel – och vi och andra kommer dessutom att äta middag med dem lite senare.

Annars fylls kalendern av olika förberedelsemöten.

Redan nu måste vi ha en bild av vilka frågor vi vill ta upp för avgörande på utrikesministermötet i slutet av juli – och det saknas inte ämnen.

Att Iran kommer att tillhöra dem är väl inte en alldeles okvalificerad gissning.

Tisdag morgon efter en mycket sen hemkomst till Arlanda efter gårdagen i Grekland, Tyskland och Tjeckiska Republiken.

Nu stundar dock ett antal dagar i Stockholm – dominerade av starten av det svenska ordförandeskapet i Europeiska Unionen i morgon.

Men redan denna dag kommer för min del att domineras av en del kniviga frågor som nu måste hanteras i skarven mellan de bägge ordförandeskapen. Och dessutom handlar det om att ge en inriktning för viktigt arbete för de kommande veckorna.

Efter en rätt lång dag sitter jag nu i ett flygplan på flygplatsen i Prag och försöker komma iväg till Stockholm.

Vi får se om det kommer att lyckas.

Men det blev en trevlig sista middag med det tjeckiska ordförandeskapet. Och det har varit ett ordförandeskap långt bättre än sitt rykte.

I morgon avslutar de dock med att i Bryssel öppna upp ytterligare ett kapitel i anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

Och sedan är det Sveriges tur.

Middagen var också en middag med den indiske utrikesministern Krishna och innebar bl a klartecken för toppmötet i New Delhi 6 november och ett bilateralt besök för Fredrik Reinfeldt i anslutning till detta.

Så det var en både lyckad och trevlig kväll.

Nu startar motorerna – Arlanda nästa!

Just landat i Berlin och skall här träffa förbundsdagsledamöter för att diskutera olika utrikespolitiska utmaningar.

Och dessutom självklart min kollega utrikesminister Steinmeier.

Mörkret har lagt sig över Medelhavet för ett bra tag sedan och huvuddelen av det 40-tal ministrar som var här har redan hunnit ge sig iväg.

För min del bär det av först i morgon -måndag – på morgonen.

Då är det först Berlin som står på programmet för anförande inför och diskussion med förbundsdagsledamöter om olika aktuella utmaningar.

Men självfallet hinner jag med ett samtal med utrikesminister Steinmeier också. Vi sågs som hastigast i Trieste för någon dag sedan.

Från Berlin bär det sent måndag vidare till Prag för middag med Indiens nytillträdde utrikesminister.

Och med den middagen går också det tjeckiska ordförandeskapet till ända.

Någon informell överlämning på utrikesområdet tror jag nog att Jan Kohout och jag också hinner med.

Men sedan bär det mitt i natten hem till Stockholm.

Efter gårdagkvällens rätt öppna middagsdiskussion fortsätter vi nu diskussionerna här på Corfu.

Efter en molnig morgon – det åskade och regnade kraftigt på morgontimmarna – börjar nu solen titta fram där ute. Men vi sitter solitt instängda än så länge.

På ett eller annat sätt slutar väl detta med att vi ber våra ambassadörer vid OSCE i Wien att fortsätta diskussionerna med sikte på att kanske dra någon slutsats om fortsatt process vid det mer formella ministermötet i Aten de första dagarna i december.

Men perspektiven är på viktiga punkter fortfarande rätt olika.

Från EU-ländernas sida argumenterar vi för ett säkerhetsbegrepp som är långt vidare är bara militärt – vi ser det som viktigt att alla våra samhällen respekterar rätt och frihet – medan man på andra håll har en mycket snävare inställning på den punkten.

Och vi ser det som centralt att varje land har en rätt att själv välja sin in- och utrikespolitiska kurs. Vi accepterar inga sfärer där rätt att välja fritt på ett eller annat sätt skulle inskränkas.

Att förra sommarens krig i Georgien kastar en skugga över samtalen är knappast överraskande. Så kommer det nog att vara under betydande tid – och det är f ö rätt rimligt att vi diskuterar hur man i handling levt upp till högtidliga deklarationer av olika slag.

Verkligheten betyder til syvende og sidst mer än orden.

Efter dagens diskussioner i Trieste om förstärkta internationella insatser för den regionala ekonomiska integrationen i Syd- och Centralasien – inte minst för att hjälpa Afghanistan – har vi nu förflyttats till den grekiska ön Corfu.

Det var ett av de italienska regeingsflygplanen som tog oss från den allra nordligaste delen av Adriatiska havet hit till den nordligaste av de joniska öarna.

För mig handlar det om en återkomst till Corfu efter nästan exakt 15 år.

Det var på midsommarafton 1994 som jag här undertecknade fördraget om Sveriges anslutning till den Europeiska Unionen – det enstaka viktigaste fördrag som vårt land någonsin ingått.

Och därmed hade vi – mot många odds – klarat den första av de viktiga uppgifter vi satt upp för den borgerliga regering vi hade bildat efter valet 1991.

Så Corfu har en alldeles speciell betydelse för mig.

För andra är minnena kanske mer komplicerade.

Det var det toppmöte som spektakulärt misslyckades med att utse en efterträdare till Jacques Delors som ordförande i Europeiska kommissionen.

Jag minns väl de animerade diskussionerna genom natten i det Achillion-palats som jag nu strax åter är på väg.

Här är vi för att mer informellt diskutera europeisk säkerhet mot bakgrund V både ryska tankar och ryskt uppträdande.

För 15 år sedan satt vi här på en annan middag och diskuterade öppet och optimistiskt framtidsperspektiv med Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin.

Det har hänt mycket sedan dess – och det är det vi nu skall utbyta tankar om.

Anlänt till Trieste och omedelbart kastats in i de olika förberedelserna för de olika uppföljningsmötena här under kvällen och morgondagen.

Det officiella G8-uttalandets formuleringar om Iran blev lite i svagaste laget – det är uppenbart att Ryssland bromsat en hel del.

Då är det desto viktigare att vi i EU fortsätter att vara så klara som vi faktiskt har varit.

Det handlar både om att fördöma det som nu sker – och att hålla dörren öppen för en bättre framtid. Om detta bland annat detta talade jag i Venedig tidigare i dag.

I lobbyn på mitt hotell lite utanför den hetaste zonen vimlar mina kollegor från olika länder förbi. Nyss Polen och Spanien. Nu Kazakstan och Danmark.

Och snart vidtar ministermiddagen ute på vackra Castello di Miramare.

Trieste – vid den allra nordligaste delen av Adriatiska Havet – har sin alldeles speciella charm och karaktär.

Här letar sig Centraleuropa ner till Medelhavet – detta var en gång Wiens viktigaste hamnstad – och här möts den latinska och slaviska världen. Och områdets historia är ty följande en blandning av blodig konflikt och fantastisk kommersiell och kulturell blomstring.

Castello di Miramare byggdes en gång av den person som gick från att vara amiral och befälhavaren för den österrikiska flottan till att bli Kung av Mexico.

Så kunde det gå en gång i världen.

På väg längs motorvägen mellan Venedig och Trieste efter att ha diskuterat främst de transatlantiska relationerna under dagen.

I kväll avslutas det mer formella mötet mellan G8:s utrikesministrar i Trieste och övergår i diskussioner om bl a Afghanistan som bl a jag skall delta i.

Efter gårdagskvällens trevliga och givande middag med sex av mina utrikesministerkollegor – Stockholm visade sig verkligen från sin bästa sida – är det nu torsdag och åter regeringssammanträde i sedvanlig ordning.

Och i dag är jag ansvarig för inte mindre än fem olika departement – deras ordinare statsråd befinner sig av ett eller annat skäl någon annanstans.

Men allt är berett och förberett i laga ordning på det sätt som utmärker ett fungerande regeringskansli.

På eftermiddagen styr jag sedan kursen ned mot Adriatiska Havet – och vid dess stränder kommer jag att förbli fram till måndag morgon för en intensiv serie av olika högnivåmöten.

I eftermiddag bär det av till Venedig och en stor årlig konferens om relationerna mellan Europa och USA där jag i morgon förmiddag inledningstalar.

Men därifrån bär det i morgon eftermiddag vidare till Trieste vid Adriatiska Havets allra nordligaste spets för diskussioner i anslutning till mötet där mellan G8-ländernas utrikesministrar.

Det är ju Italien som är ordförande i G8 i år.

Ursprungligen skulle även Irans utrikesminister ha varit där – av det blir det nu av lätt insedda skäl inget.

Jag skall bidraga med tankar om vad vi från europeisk sida kan göra för den ekonomiska utvecklingen i och kring Afghanistan. Målet med ett krig vinns inte sällan med fredens medel.

Men det blir också samtal kring förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern. Gårdagens möten i Paris med Israels premiärminister Nethanyahu visade på en del av de problem som måste övervinnas.

Från Trieste bär det så ett dygn senare vidare till den grekiska ön Corfu – alldeles söder om Otranto-sundet – för ett informellt möte med utrikesministrar från samtliga OSCE-länder.

Anledningen till platsen är att det är Grekland som detta år är ordförande i OSCE-samarbetet – och vad är då naturligare än en grekisk ö för ett informellt möte.

Här är det den s k europeiska säkerhetsarkitekturen som skall diskuteras.

Låter lite abstrakt – och jag skulle tro att Rysslands veto mot såväl FN som OSCE i Georgien – i strid med gjorda åtaganden – kommer att kasta en påtaglig skugga över diskussionerna.

Men trots uppgjorda dagordningar är jag övertygad om att det är händelseutvecklingen i Iran som kommer att dominera många av våra samtal.

Det är lätt att känna frustration över att inte kunna göra mera.

Vår position för demokratisk förändring och mot den tilltagande repressionen är kristallklar. Men samtidigt vill vi inte spela regimens försök att skylla allt på utländsk inblandning i händerna.

Alldeles självklart kommer vi att mycket noga följa utvecklingen och ta ställning till varje steg som kan och behöver tas.

Denna förmiddag bär det av till Haga Slott för att under några timmar sitta ner med regeringen i dess helhet och diskutera det kommande ordförandeskapets alla utmaningar.

Fredrik Reinfeldt gjorde ju den mer officiella svenska presentationen av vårt ordförandeprogram i riksdagen i går.

På utrikessidan blir det påtagligt mycket.

Sex ministermöten är bara toppen på ett isberg av aktiviteter – även om de kan vara nog så komplicerade.

Vi talar om 50 – 60 andra ministermöten och 15 – 20 olika s k trojka-möten med olika delar av världen.

I Bryssel skall vi leda arbetet med 64 olika arbetsgrupper för att koordinera politik – vissa av dem sammanträder varje vecka. På FN-delegationen i New York handlar det om att koordinera ca 600 olika möten och processa ca 3 000 instruktioner i olika frågor.

Och allt detta är bara det som är löpande, rutin och vardagligt – till det kommer allt det som föranleds av att det faktiskt händer någonting i världen.

Vår förmåga till krishantering – att visa att vi inte bara är engagerade utan dessutom kompetenta européer – kan visa sig vara det allra viktigaste under de kommande månaderna.

Under gårdagens möten med Javier Solana diskuterade vi mycket hur vi behövde utveckla och förbättra vårt sätt att arbeta tillsammans.

Och det blir också temat när i dag ett tiotal utrikesministrar kommer till Stockholm – jag ser att Italiens Frattini också passar på att hålla ett anförande på Italienska Kulturinstitutet – för ytterligare en i min serie av synnerligen informella middagar.

I kväll hoppas vi på en försommarkväll som visar Sverige och Stockholm när det är som allra bäst.