Och för min del handlade de först och främst om den europeiska framtiden.

Publiciteten runt om i världen om de olika kriserna under de senaste åren i Europa har lett till att världen i övrigt nästan avskrivit oss.

Men jag är – inte bara mot den bakgrunden – övertygad om att Europa har förutsättningar för att överraska positivt under de kommande åren.

Att det kommer att krävas politiskt ledarskap för det är en självklarhet.

Men sedan har det handlat om krisen i Somalia med ett bra informellt möte med olika internationella aktörer som leddes av Gunilla Carlsson.

Och kvällen tillbringades i World Food Programs tält här i Davos där normalt många från FN och de olika humanitära organisationerna samlas för att diskutera de olika utmaningar inom deras område vi står inför.

Gästen framför andra på middagen var ärkebiskop Desmond Tutu från Sydafrika som med sedvanlig blandning av gripande känsla och befriande humor talade om sitt Afrika, dess bakgrund och framtid.

Och där även jag hade möjlighet att framföra vår uppskattning för de insatser som WFP gjort och gör runt om i världen.

Det dör ett barn av hunger var sjätte sekund – och med två miljarder ytterligare människor i världen fram till 2050 måste vi kunna producera och distribuera 70% mer livsmedel än vad vi gör i dag.

Men nu är det slut för i dag.

Det blir tidig start i morgon bitti.

Ca 2 600 personer lär redan vara på plats, och bland dem finns såväl Anders Borg som Gunilla Carlsson.

Det är viktigt att Sveriges röst finns i den globala debatten – och det är dessutom viktigt att vi kan lyssna på det som sägs.

Hemma stannar i år Fredrik Reinfeldt inte minst med anledning av förberedelserna för EU-toppmötet om ekonomin på måndag. I morgon har han ju sammanträde med EU-nämnden för att förankra den viktiga svenska linjen.

Vi vill inte försättas till marginalen i det europeiska samarbetet.

Mina diskussioner i Davos i år kommer att fokuseras kring dels det europeiska samarbetet och dels omvandlingen i den arabiska världen.

Men också mycket annat kommer att hinnas med.

Det brukar bli hektiska dagar.

Tillsammans med Gunilla Carlsson träffar jag de viktiga humanitära organisationer som är verksamma i och kring Somalia. Krisen kring Afrikas horn kommer ju att stå i centrum för en stor internationell konferens i London senare i februari.

Och jag hoppas kunna få en lite mer fördjupad bild av FN:s Ban Ki-moon om resultatet av högnivåsamtalen om Cypern utanför New York i början av veckan.

I morgon deltar jag i ett sedvanligt större luncharrangemang om Ukraina med deltagande av bl a president Yanukovich. Det kommer att bli klarspråk från mig om situationen i landet just nu.

Palestinas premiärminister Fayyad är på plats, och jag hoppas kunna gå hans bild av läget i de knappt befintliga fredskontakterna med Israel just nu.

Nätfrihet och nätsäkerhet kommer det dssutom att finnas åtskilliga anledningar att diskutera. Sverige har ju fått en tätposition också i de diskussionerna.

I kväll deltar jag i sedvanlig sparsam middag med FN:s World Food Program.

Där står arbetet mot hungern i världen alltid i fokus. Och jag tillhör dem som är ombedda att tala om vad vi kan göra bättre tillsammans för att bekämpa den.

Också det är ett viktigt tema i Davos.

Så även detta tog sin beskärda del av min tid denna onsdag.

På eftermiddagen fick jag besök av Kofi Annan, som befinner sig i Stockholm med anledning av arrangemang kring minnet av Raoul Wallenberg.

Och det blev ett samtal om gårdagens, dagens och morgondagens olika utmaningar.

Jag lärde känna honom när han en gång var chef för FN-sekretaritets avdelning för fredsoperationer.

Sedan blev det ju mycket Balkan.

Först kriget och freden i Bosnien och Kroatien, även om jag då ju representerade EU och arbetade för den stora internationella fredskoalitionen.

Jag rapporterade dock regelbundet till FN:s säkerhetsråd.

Men när han sedan blivit FN:s generalsekreterare bad han mig att bli FN:s särskilda sändebud för Balkan.

Det var när konflikten om Kosovo blossat upp och senare successivt skulle biläggas. Det är ju ett arbete som i sina delar pågår fortfarande.

Då var jag tillbaka i lokalerna med den vidunderliga utsikten i Nationernas Förbunds stora palats nere i Genève.

Och vi har självfallet hållit kontakt sedan dess.

Mitt utgångna röda FN-pass – för nivån biträdande generalsekreterare och uppåt – har jag kvar som ett minne från den tiden.

Nu blev det Europas ekonomi, Libyen, Syrien, Iran, Israel, Kenya och Nigeria som kom att dominera vårt samtal.

Hans engagemang för fredslösningar är lika starkt som alltid, och hans goda omdöme skulle man önska att fler ville lyssna till.

Inte minst i Kenya har hans insatser under senare år varit av den allra största betydelse.

Men han arbetar också aktivt för utveckling av jordbruk och livsmedelsproduktion i Afrika, och tackade för det stöd den svenska regeringen ger honom i det arbetet.

Och ett vackert lätt snötäcke över staden skadade inte.

De europeiska frågeställningarna kommer med all säkerhet att fortsätta att dominera under de närmaste månaderna, men de globala utmaningarna är inte så få de heller.

Men problemet förblir att kalenders alla dagar inte riktigt räcker till för allt det som egentligen borde göras.

Nätfriheten. Arktiska frågorna. Europeisk säkerhetsstrategi. Fredsoperationer. Europeiskt fredsinstitutet. Östersjö-samarbetet.

Allt och mer därtill skall hinnas med.

Men nu avvaktar vi närmast president Obamas årliga s k State of the Union-tal. Det är valår, och tyngdpunkten kommer med all säkerhet att ligga på inrikespolitiken och ekonomin.

Och i morgon är det ett år sedan Tahrir-revolutionen i Egypten tvingade fram president Mubaraks omedelbara avgång.

Foreign Affairs Council kom att domineras av diskussionen om Iran, och den kom att domineras av de mer politiska frågeställningarna.

Jag framhöll att vi behöver en uthållig och stark förhandling med Iran för att steg för steg söka nå en lösning på den nukleära frågan.

Få tror att sanktioner allena kan leda dit vi vill. De får förvisso sin effekt på den iranska ekonomin, men om de påverkar den iranska politiken i för oss avgörande frågor är betydligt mer osäkert.

Den historiska erfarenheten i dessa avseenden är inte i alla avseenden upplyftande.

Samtidigt finns det knappast några snabba lösningar vid förhandlingsbordet heller. Det måste till ett uthålligt och utdraget diplomatiskt engagemang för att rätt kunna värdera möjligheterna till framgång den vägen.

Och något sådant har vi faktiskt inte haft på mycket länge.

Sanktioner har däremot funnits i olika versioner ett bra tag. I USA:s fall har man haft olika sanktioner ända sedan 1979 utan att detta haft något mer påtagligt politiskt resultat.

Vi får se vart detta nu bär hän.

Viktigt är att förhindra att vi bara glider in i en konfrontation som förr eller senare kommer att leda till krig.

Situationen i regionen är redan tillräckligt komplicerad.

Och här har EU, enligt min mening, inte bara en möjlighetr utan också en skyldighet.

På den punkten fanns det knappast delade meningar under gårdagens diskussion. Tonfallet var annorlunda än vid tidigarew tillfällen frågan varit uppe för diskussion.

Med president Ilves hade vi sedan en öppen och trevlig diskussion i sedvanligt avspänd atmosfär om det mesta som kan diskuteras i dessa dagar.

Och nu har en ny dag randats.

Den kommer för min del att bli en dag i Stockholm med olika typer av planeringsmöten.

Med Fredrik Reinfeldt och hans olika internationella åtaganden. Och med Gunilla Carlsson och mina medarbetare – Ewa Bjöling är i Afrika – om vår inriktning under de närmaste månaderna.

Gemensamt välkomnade vi resultatet från folkomröstningen i Kroatien.

Att ca 67% röstade ja till medemskap i Europeiska Unionen var en stark och viktig signal. Och den kommer att höras över regionen i dess helhet.

Jag fick springa ut från middagen för att kommentera resultatet såväl för Ekot hemma som för BBC för en vidare global publik.

Men vi noterade självfallet också första omgången i presidentvalet i Finland.

Den andra omgången kommer nu att stå mellan Sauli Niinistö och Pekka Haavisto, och det bör bli en bra diskussion med klart europeiskt perspektiv.

Men åtskilligt av vår diskussion i kväll handlade om den politiska situationen i olika europeiska länder.

Det fanns självklart ett visst intresse också för den rätt dramatiska utvecklingen inom vänstern i Sverige.

Alldeles oavsett frågor kring olika personer är det ju inte svårt att se en rätt djupgående kris för i synnerhet socialdemokratin runt om i Europa.

Men utvecklingen är mångfasetterad. Vi ser ju också olika mer anti-europeiska strömningar breda ut sig i olika länder – ofta i förening med olika former av allmän främlingsfientlighet.

I morgon har vi så Foreign Affairs Council.

Och börjar i sedvanlig ordning med frukost i den nordisk-baltiska kretsen.

Säkert kommer frågorna om Iran och Syrien att dominera.

Också dem ventilerade vi med viss utförlighet under kvällens middag.

Mycket i diskussionen handlar nu om olika typer av sanktioner, samtidigt som det inte är alldeles lätt att hitta de som är övertygade om att sanktioner är ett instrument som leder utvecklingen i den riktning vi önskar.

Förhoppningsvis får vi i morgon också en bredare diskussion om också den djupare politiska strategin.

I Finland är det i dag vad som sannolikt blir första omgången i val av ny president.

Allt tyder på att Sauli Niinistö kommer att få det särklassigt högsta röstetalet, och mycket av spänningen ligger därmed i frågan vem han kommer att ställas mot i den andra och avgörande omgången av valet om tre veckor.

Den frågan är inte oviktig.

Finlands presidentämbetes formella makt är inte längre vad den var förr, men ämbetets betydelse skall för den skull inte underskattas. Presidenten har en faktisk roll som är av betydelse både i landet och gentemot omvärlden.

Och det gäller också relationerna till Sverige.

Inte minst under såväl Martti Ahtisaaris och nuvarande presidenten Tarja Halonens tid har förbindelserna mellan Finlands president och Sverige varit starka och viktiga.

Och vi hoppas självfallet att den nyvalde presidenten redan under sina första månader kommer att komma till Stockholm på sedvanligt officiellt besök.

I Kroatien är det i dag den avgörande folkomröstningen om landets medlemskap i EU, och alldeles självklart hoppas jag på ett klart ja-resultat när vallokalerna stänger i kväll.

Längre bort i USA har ju det republikanska primärvalet i South Carolina gett ny dramatik till frågan om vem som kommer att utmana president Obama i presidentvalet den 4 december.

Själv reser jag redan i kväll till Bryssel för informell middag med några av utrikesministrarna i den politiska EPP-familjen.

De utrikespolitiska ställningstagandena går visserligen mer sällan efter de linjer som skiljer de olika partigrupperingarna i Europaparlamentet åt, men informella samtal i denna krets har detta till trots ofta ett betydande värde.

I morgon är det så möte med EU:s utrikesråd Foreign Affairs Council.

Men redan till kvällen är jag tillbaka här i Stockholm för middag med Estlands president Toomas Ilves som är på informellt besök i Sverige. Det är alltid lika trevligt att tala med honom och hans medarbetare.

Och Östersjö-relationerna är som bekant centrala för Sverige.

Men det finns också andra viktiga saker att ha i fokus dessa dagar.

I morgon samlas på Long Island utanför New York grek- och turkcypriotiska ledare för att under ordförandeskap av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon göra ett avgörande försök att komma överens om en återförening av den ö som ju varit delad sedan 1963 och – mer dramatiskt – 1974.

Om den politiska viljan finns på bägge sidor har förhandlingarna nu kommit så långt att det borde vara fullt möjligt.

På onsdag är det så ett år sedan den s k 25 januari-revolutionen i Egypten, och det kommer alldeles säkert att vara utgångspunkten för massiva demonstrationer inte minst i Kairo liksom olika diskussioner om hur långt den s k arabiska våren kommit sedan dess.

För min del kommer resten av veckan därefter att domineras av sedvanligt deltagande i World Economic Forum i Davos i de schweiziska alperna.

Dit kommer också såväl Anders Borg som Gunilla Carlsson, och vi har alla tre våra scheman fulltecknade av olika möten och diskussioner.

Vad Sverige tycker och gör tilldrar sig ju ett icke oväsentligt intresse på den internationella arenan.

Den nigerianska krisen just nu har flera dimensioner, men dessa omfattande terrorattacker med syfte att driva inte minst kristna ut ur landets norra delar gör den ännu djupare och mer allvarlig.

Frågan står inte formellt på dagordningen för EU:s utrikesministermöte på måndag, men det är nödvändigt att den på ett eller annat sätt tas upp.

Vi måste från EU:s sida diskutera vad vi kan göra för att hjälpa Nigeria i denna allvarliga situation.

Här hemma har det mesta dominerats av krisen inom socialdemokratin.

För andra gången på två år tvingas en socialdemokratisk ledare att avgå efter det att olika partidistrikt öppet krävt det. För en partiordförande är det gränsande till omöjligt att sitta kvar när delar av det egna partiet öppet kräver avgång på det sätt som skett i bägge dessa fall.

Håkan Juholts tid som partiordförande och oppositionsledare blev inte lång.

Men jag vill gärna säga att jag satte värde på de mer informella samtal som vi hade i olika utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

De var både öppna och konstruktiva.

Som utrikesminister är det min uppgift att då och då informera oppositionsledaren om frågor som kanske inte i alla delar lämpar sig för offentligheten, men där det finns ett gemensamt ansvar mellan regering och ledande oppositionsparti.

Det tillhör lite av en svensk tradition.

Och vi träffade viktiga överenskommelser om svenska insatser såväl i Afghanistan som över Libyen.

Och hade en samsyn också när det gäller andra frågor.

Vad gäller Syrien har vi ju anledning att avvakta också diskussionerna och besluten när Arabförbundets utrikesministrar samlas i Kairo på söndag. De skall ju då utvärdera det arbete som deras observartörsmission utfört.

I Bryssel fortsätter diskussionerna om den närmare utformningen av sanktionerna mot Iran.

Sanktioner mot inköp av olja från Iran – vilket knappast berör Sverige – kommer att införas successivt. Det måste ju finnas en viss tid för beroende länder att ställa om sin import.

Och det kan dessutom finnas skäl att lite längre fram värdera om försök till förhandlingar har börjat att röra sig framåt på något meningsfullt sätt.

Vad gäller finansiella sanktioner mot Iran måste det finnas fönster för legitima och naturliga betalningar.

Även om antalet inte är stort har vi t ex en skyldighet att betala pensioner till svenska medborgare i Iran. Och de ca 90.000 personer som finns i Sverige med bakgrund i landet har ofta ett intresse av att hjäpa inte minst släktingar i landet.

Jag skulle knappast tro att diskussionerna om allt detta kommer att kunna avslutas innan vi ministrar sätter oss ner för vårt möte på måndag förmiddag. Det återstår åtskilligt arbete.

Innan det var min tur var Anders Borg där för att informera om de mer finansiella förhandlingarna inom EU, och inte onaturligt tilldrog det sig för dagen större intresse.

Vi deltar ju aktivt i de finansiella förhandlingarna, och det råder knappast någon tvekan om att det vore bra om dessa gav ett sådant resultat att också Sverige hade anledning att vara med.

Såväl för länder med euron som valuta som för länder med nationella valuta är ju statsfinansiellt ansvarstagande någonting som är viktigt.

Detta var ju dessutom dagen när huvuddelen av Sveriges media valde att stå och huttra utanför Sveavägen 68.

Men den saken låter jag passera förbi utan kommentar.

Och torsdagar börjar alltid med regeringssammanträde och allmän beredning. Diskussion av olika aktuella frågor.

Det inrikespolitiska läget just nu domineras ju av oppositionskrisen. Ett märkligt fenomen som jag lägger åt sidan i detta sammanhang.

På eftermiddagen hade jag så genomgång med medarbetarna i Stockholm och – via videolänk – Bryssel inför EU:s utrikesministermöte på måndag.

Diskussionerna där kommer sannolikt att domineras av Syrien och Iran, men också situationen kring Serbien och Kosovo kommer att komma upp.

Och när det gäller Iran är det ju minst lika viktigt att diskutera de politiska möjligheterna till konflikthantering som den ju annars ofta diskuterade sanktionsfrågan.

När sanktionerna skärps måste ju också de politiska ansträngningarna att nå en lösning skärpas.

Annas riskerar vi en haltande politik som kan komma att försvåra snarare än underlätta en lösning.

Folkomröstningen nu på söndag avgör om Ktoatien kommer att bli EU:s 28:e medlemsland igen – nio år efter det att man lämnade in din ansökan om medlemskap.

Opinionsundersökningarna tyder på en klar ja-seger, men i sammanhang som dessa är det klokt att ta det säkra för det osäkra.

Och visst märktes en viss nervositet i mina samtal i ett soligt Zagreb under dagen.

Att Sverige stött och hjälpt Kroatien under denna process, och att man är tacksam för detta, uttalades många gånger under dagens olika samtal med president, premiärminister, utrikesminister och oppositionsföreträdare.

Och jag var också den första besökaren på hög nivå i Zagreb efter regeringsskiftet, vilket noga noterades.

På måndag hoppas jag att min kroatiske kollega Vesna Pusic kommer att kunna sätta sig som observatör vid rådsbordet i Bryssel när vi utrikesministrar i EU samlas.

Därmed förbereds mer direkt det fulla medlemskap som inträder efter det att alla 29 berörda parlament – dagens 27 medlemsstater, Kroatien och Europaparlamentet – ratificerat avtalet om medlemskap.

Men många av dagens samtal kom att handla om situationen i regionen i stort.

Det finns även i Zagreb en påtaglig oro för att förseningen med att ge Serbien kandidatstatus försvagat Europa- och reformvännerna i landet på ett sätt som kan bli svårt att reparera i tid före de val som väntas i april.

Och därmed finns en risk för en utveckling som kan komma att försvåra för regionen i dess helhet.

Det borde inte ligga i någons intresse.

Annars är det de ekonomiska utmaningarna som dominerar för den nya regeringen på samma sätt som i Europa i övrigt.

Man har väntat till efter folkomröstningen med att lägga fram en ny budget, men därefter krävs det relativt omgående relativt omfattande åtgärder både för att minska underskott och för att öka möjligheterna till ekonomisk tillväxt.

Medlemskapet i EU kommer utan tvekan att underlätta – men det är de nationella åtgärderna som är avgörande.

Det slutgiltiga beslutet fattas av Kroatiens väljare i folkomröstningen på söndag, men att vi skulle välkomna landet som medlem i EU torde alla veta.

Under det svenska EU-ordförandeskapet 2009 lade vi ju ner betydande ansträngningar för att med också diskret diplomati lösa de motsättningar mellan Kroatien och Slovenien som då riskerade att blockera hela processen.

Och det noteras säkert att jag blir en av de allra första utrikesministrar som kommer på besök till den nya regeringen.

Men sent i kväll är jag hemma i Stockholm igen.

Raoul Wallenberg och hans gärning har stått i centrum.

I det lätta snöfallet åkte vi under ett par timmar runt och besökte de platser där han verkade under de ohyggliga månaderna i slutet av 1944 och början av 1945 innan han försvann in i det sovjetiska mörkret den 17 januari.

Han kom hit till Budapest med ett enda uppdrag: att rädda så många judar som möjligt.

Och tiotusentals kom att räddas genom hans och andras insatser.

Också Per Anger på den svenska legationen. Men också schweiziska diplomater och företrädare för Vatikanen.

Men samtidigt som vi minns detta får vi inte glömma de 600.000 ungerska judar som mördades i förintelsens barbari.

Vi besökte minnesmärket också över dem vid den stora synagogan här i Budapest.

Det blev en känslosam och värdig ceremino när jag tillsammans med Ungers utrikesminister János Martonyi och ministern Yossi Peled från Israel öppnade utställningen i Nationalmuseum här på eftermiddagen.

Där fanns också företrädare för Wallenberg-familjen, och där fanns också Kate Wacz från Stockholm som tillhör dem som räddades av Raoul Wallenberg under de hemska veckorna.

Men till dagen hörde också samtal i mer aktuella frågor med president Pál Schmitt, premiärminister Viktor Orbán och utrikesminister János Martonyi.

Och efter galamiddag i den imponerande parlamentsbyggnaden avslutade vi lite mer informellt i en vinstuga på Pest-sidan.

Tidigt onsdag morgon bär det av till Zagreb och samtal med den nya kroatiska regeringen.

Och då misstänker jag att våra samlade europeiska utmaningar i den delen av vår kontinent kommer att diskuteras.

Efter de bilaterala överläggningarna samlades Finlands Erkki Tuomioja, Krister Wahlbäck och jag till en synnerligen välbesökt diskussion i auditoriet på Finlands Ambassad.

Och det blev ett meningsutbyte som sträckte sig från olika tolkningar av 1812 års svenska politik, autonomi-tidens betydelse för Finland, svensk förfinskningspolitik i Torneå-dalen, vinterkriget och parallelliteten i våra EU-förhandlingar fram till dagens avspända och nära samarbetsperspektiv.

Kanske summerade Erkki Tuomioja upp det bäst när han på slutet beklagade den bristande historiemedvetenheten i bägge våra länder.

Om vi inte vet vår historia kan vi inte forma vår framtid.

Och så är det förvisso.

Det är ett tema som jag kommer att ha åtskilliga anledningar att återvända till under dagens här i Budapest i morgon.

I dagens International Herald Tribune har jag tillsammans med USA:s utrikesminister Hillary Clinton publicerad en artikel om betydelsen av arvet efter Raoul Wallenberg.

Länk finns i Twitter-kolumnen här till höger.

På eftermiddagen inleder vi Raoul Wallenberg-utställningen på Nationalmuséet här, och på kvällen blir det så galamiddag i parlamentet.

Men innan dess kommer vi att röra oss runt till olika platser i staden där Raoul Wallenberg var verksamhet, och dessutom kommer jag att ha politiska överläggningar med stats- och utrikesministrarna.

Och det sker mitt i kontroversen om olika delar av den nya ungerska författningen.

Att en sådan behövs är nog ovedersägligt.

Men det har gått snabbt och lett till åtskilliga frågetecken – också tydliga utropstecken.

Så blir det lätt i en situation när ett parti är mycket dominerande. Jag tycker mig känna igen en del från ett Sverige vi lämnade bakom oss 1976…

Viktigt är att detta nu diskuteras utifrån gemensamma europeiska regler. Jag hoppas på en konstruktiv diskussion mellan den ungerska regeringen och EU-kommissionen för att på det sättet komma till rätta med de brister som identifierats.

Och därmed inleds kanske något nytt i EU-samarbetet.

Granskningar som denna kommer i framtiden kanske att ses som allt mer naturliga i samband med konstitutionella och motsvarande förändringar.

Att några länder fått sina kreditbetyg sänkta kan knappast ha kommit som en avgörande överraskning, och tjänar kanske till att fokusera på nödvändigheten att ta sig av de grundläggande tillväxt- och konkurrenskraftsproblemen.

Min måndag kommer att domineras av besök av Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och ett offentligt samtal med honom om våra långsiktiga relationer med utgångspunkt från den bok av Krister Wahlbäck som jag ju skrivit om redan tidigare.

Det kommer att handla om de långa linjerna i våra respektive länders säkerhetspolitik och hur vi det sammanhanget ser på samspelet mellan våra bägge länder.

Och den diskussionen kan självfallet inte frikopplas från diskussionen om utvecklingen i den vidare region som vi är en del av. Ser vi bakåt handlar det ju i mycet hög grad om förhållandet till Ryssland och dess politik.

Men i morgon kväll flyger jag så till Budapest för en dag där till minne av Raoul Wallenberg och hans insatser.

Innan jag tillsammans med bl a min ungerske kollega Janos Martonyi på tisdag eftermiddag inviger den officiella utställningen kommer jag att hålla ett anförande på Central European University, åka runt i staden till de olika platser där Raoul Wallenberg var verksam under de kritiska och viktiga veckorna innan han bortfördes av sovjetiska styrkor, ha arbetslunch med utrikesminister Martonyi och träffa premiärminister Urban.

Efter besök också hos president Schmitt blir det så på kvällen galamiddag i det ståtliga ungerska parlamentet nere vid Donau-stranden.

Tidigt onsdag morgon bär det så av till Zagreb för att under dagen träffa och stämma av med den nytillträdda kroatiska regeringen.

Utrikesminister Vesna Pusic är en gammal vän från många diskussioner under åren, liksom också vice premiärminister Neven Mimica.

Men jag träffar också president Ivo Josipovic och nya premiärministern Zoran Milanovic.

På kvällen återvänder jag så till Stockholm för att bl a kunna vara med på regeringssammanträdet på torsdag förmiddag. Jag var ju i Litauen förra torsdagen.

Och då blir det säkert diskussioner inför det att Fredrik Reinfeldt på kvällen åker till Berlin för arbetsmiddag med förbundskansler Angela Merkel.

Men väl hemma igen kommer mycket också att handla om förberedelserna för årets första möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel kommande måndag – ett möte som f ö enligt praxis också Vesna Pusic kommer att delta i.

Innan dess kommer det dock att ha varit folkomröstning om EU-medlemsskapet i Kroatien – och dessutom vad som sannolikt blir den första omgången av valet av ny president i Finland.

På Taiwan har presidentvalet resulterat i ännu en mandatperiod för president Ma Ying-jeou från det klassiska kinesiska nationalistpartiet Kuomintang.

Under sin första period har han åstadkommit en betydande förbättring av relationerna till Peking.

Han säger nej till självständighet, men säger också nej till en återförening med det övriga Kina, och har på den basen åstadkommit en imponerande utveckling av de samlade förbindelserna.

Så resultatet av dagens val noteras säkert med tillfredsställelse i åtskilliga huvudstäder.

KMT-partiet har ju sin bakgrund i den kinesiska revolutionen 1911, men resterna av dess regim trängdes efter inbördeskriget 1948 tillbaka till ön Taiwan där man etablerade en auktoritär militärregim med det formella hoppet att man skulle kunna komma tillbaka till det av kommunistpartiet styrda fastlandet.

Så blev det som bekant inte.

Det betydelsefulla som skedde var i stället – efter några decennier – en demokratisering av regimen som samtidigt bäddade vägen för en imponerande ekonomisk utveckling.

Och även om det funnits de som argumenterat för ett självständigt Taiwan, trots att världen i övrigt är tydligt på att vi erkänner bara ett Kina, har den demokratiska processen successivt lett till en konsolidering av den konstruktiva linje som bekräftats på nytt i dagens val.

Att ett demokratiskt styre etablerats och fungerar väl i denna del av Kina har vi självfallet all anledning att notera med tillfredsställelse.

Och det har förvisso sin betydelse för Kina i dess helhet.

Kort diskuterade kabinettssekreterare Frank Belfrage och jag också UD:s ekonomi.

Vi hade ju ett antal påfrestande år efter det att vi 2006 hade fått ta över en ekonomi med stora underskott och för snabbt växande kostnader.

Och när vi tagit oss ur det drabbades vi ju omedelbart efter valet 2010 av vissa olyckliga konsekvenser av oklarheterna i riksdagen.

Men i dag har vi en klart bättre och klart stabilare position. Och det känns onekligen mycket skönt.

Att bibehålla den har vi alla inom utrikesförvaltningen ett ansvar för.

Att ta sig ur en besvärlig situation är viktigt och bra. Men lika viktigt och bra är att förhindra att vi hamnar där igen.

ÖB Sverker Göransson kom förbi för diskussion om olika aktuella säkerhetspolitiska frågor, bl a utvecklingen vad gäller den militära insatsen i Afghanistan.

Vi stärker ju nu de civila och politiska insatserna, och det är viktigt att samarbetet mellan dem och de militära fungerar väl. Och det kunde vi bägge konstatera att de i allt väsentligt gör.

Om ett år kommer ju våra militära insatser att ha börjat minska, och då blir detta än viktigare.

Det är frapperande hur uppmärksamheten kring situationen i Afghanistan har minskat under den senaste tiden, och detta trots att vi ju går mot en mycket krävande situation inte minst kring 2014. För mig kommer situationen där att förbli en mycket viktig fråga.

Till dagens besökare hörde också USA:s ambassadör Mark Brzezinski som inte minst ville informera lite mer om den nya strategiska inriktning för det amerikanska försvaret som jag ju tidigare kommenterat här.

Och den frågan var ju dessutom föremål för en hel del diskussioner i Trakai i Litauen under de senaste dagarna. Och mer kommer det alldeles säkert att bli när planerna börjar att bli mer konkreta.

Vi är ju ”toppen av Europa” inte bara i geografiskt hänseende utan också till viss del när det gäller t ex skötseln av våra ekonomier. Även i dessa besvärliga tider är det vi som är tillväxtregionen inom EU.

Men diskussionerna handlade om hur vi skall gå vidare.

Inte minst gäller detta på energiområdet.

Det kommer nu att byggas en kraftfull kraftöverföringsledning mellan Sverige och Litauen parallellt med att de tre länderna integrerar sina kraftmarknader på samma sätt som vi gjort i Norden.

Det byggs dessutom en andra ledning mellan Estland och Finland och en mellan Litauen och Polen.

Så skapas successivt förutsättningarna för en integrerad kraftmarknad i hela detta område. Och inte minst för de tre baltiska länderna är detta av utomordentligt stor strategisk betydelse.

Att de tre länderna domineras av skandinaviska banker har – även om alla inte alltid insåg det – varit en trygghetsfaktor för dem under de senaste årens finansiella stormar.

De bankproblem man haft har varit i banker där inflytandet har kommit från helt annat håll.

Men självfallet diskuterade vi även det rent säkerhetspolitiska samarbetet.

Länderna är utomordentligt angelägna om att Nato-länderna skall besluta att fortsätta med den luftpatrullering som de olika länderna med utgångspunkt från en bas i Litauen gjort under de senaste åren.

Att skaffa sig egna flygvapen är knappast realistiskt, samtidigt som det utan tvekan finns ett behov av det som kallas ”air policing” också i denna del av det europeiska luftrummet.

Att detta fungerar är ju också ett självklart svenskt intresse.

Dygnet i Trakai gav också möjlighet till andra diskussioner.

Inte minst diskuterades den iranska uppfattningen, där från vissa deltagare från andra sidan Atlanten en del rätt simplistiska uppfattningar var dominerande. Ingen borde ha ett intresse av att vi snubblar in i ett krig.

Och hit brukar några av oss komma vid denna tidpunkt för att under ett dygn diskutera gemensamma utmaningar framöver.

Tonvikten kommer nog att ligga på det nordisk-baltiska området, men det saknas ju inte samtalsämnen i övrigt.

USA:s biträdande utrikesminister för Europa-frågor Phil Gordon tillhör deltagarna liksom min lettiska kollega Edgars Rinkēvičs och olika företrädare för den nya gemensamma europeiska utrikestjänsten.

Inledde gjorde vi i kväll med middag under värdskap av Litauens utrikesminister Audronius Ažubalis, och sedan fortsatte diskussionerna med bl a Turkiets Europa-minister Egemen Bağiş.

Dessa möten brukar kallas ”snow summit” – och lagom till vi inledde dalade snöflingorna ned över i alla fall denna del av Litauen.

Och jag märker att regeringen i övrigt också sakta börjar att återsamla sig.

Frågan om stöd till de två fängslade journalisterna i Etiopien har varit föremål för en hel del arbete också under dessa veckor, och i morgon träffar jag deras föräldrar för att diskutera den saken vidare.

Vi varje haft kontakt telefonledes under de gångna veckorna.

Och imorgon vet vi ju mera om hur de själva beslutat att gå vidare.

Då skall vi samtala om vad vi kan göra för att hjälpa dem på den väg de valt.

Efter avstämning av olika frågor med statsministern beger jag mig sedan på eftermiddagen iväg till Vilnius i Litauen för sedvanligt informellt möte också med oberoende tänkare och tyckare om det nya årets olika utmaningar.

Dessa möten har blivit en värdefull tradition under de senaste åren.

Vi brukar samlas ute vid den traditionsrika borgen vid Trakai.

Och den regelbundna kontakten med våra olika baltiska grannar är ju en viktig del av vår politik.

Det var ju faktiskt bara lite mer än en månad sedan jag senast var i Vilnius, och strax innan dess var jag i Riga. Inom kort kommer jag att kunna välkomna Estlands president Ilves på informellt besök i Stockholm.

Men vi kommer under morgondagen också att accelerera förberedelserna för årets första möte med EU:s utrikesministrar – det har tidigarelagts en vecka med anledning av det kommande EU-toppmötet.

Innan dess kommer jag nästa vecka attt besöka Budapest för att där på ort och ställe inviga våra olika aktiviteter detta år ägande åt minnet av Raoul Wallenberg och hans gärning.

Och direkt därifrån åker jag till Zagreb i Kroatien för en snabb första kontakt med dess nya regering.

Helgen därefter folkomröstar ju landet om sin anslutning till Europeiska Unionen. Viktiga – för hela regionen.