Hemma i Stockholm igen. Men det tog sin tid ända från Peru.

Dagarna i Lima och med Latinamerikas olika ledare var dock mycket nyttiga. Det blev stor bredd på de politiska samtalen och goda möjligheter att ta igen en del som måhända försummats av Sverige genom åren.

Men det finns mycket annat att ta itu med.

Det är svårt att inte bli djupt upprörd över hur juntan i Burma fortfarande bromsar de nödvändiga hjälpinsatserna. Vi måste allvarligt diskutera om det finns någon möjlighet att ytterligare öka trycket.

Jag ser att Ban Ki-moon skickat FN:s humanitäre samordnare John Holmes till Burma. Återstår att se om han får tillträde till dem som bestämmer.

Att regimen dömer sig än mer i omvärldens ögon är alldeles uppenbart. Samtidigt är det nog klokt att just nu låta de humanitära hänsynen dominera över de uppenbara politiska kraven.

Det var också slutsatsen vid det extrainsatta mötet med EU:s ministerråd för utrikesfrågor i början av veckan. Även kommissionären Louis Michel är på väg till området.

Så går då min medverkan i detta toppmöte i Lima mot sitt slut. Om en halvtimme eller så lämnar jag för att åka till flygplatsen och sedan vidare till Europa och Sverige.

Det har varit nyttiga dagar här.

Just denna dag har bjudit både på lite mediaspektakel med presidenterna Chavez från Venezuela och Morales från Bolivia och intessanta substansdiskussioner såväl om utvecklings- och miljöfrågor som relationerna till Europeiska Unionen.

Jag hamnade i de inledande informella diskussionerna i en grupp under ledning av Mexicos president Calderon, och vi hade en bra och spännande diskussion om tillväxtfrågor och om matprisprisen.

Lite kom vi att beröra att Latinamerikas problem ibland varit en politik som gått åt alldeles fel håll. Jag påminde om att det fanns en tid då Argentina var rikare än Sverige, och han fyllde i att det inte var många decennier sedan Maxico låg på samma utvecklingsnivå som Spanien, medan man nu bara når ca en tredjedel av den nivån.

Utvecklings- och tillväxtpolitik är förvisso att göra rätt saker - men grundläggande är att undvika att göra fel saker. Och där visar Latinamerika upp exempel som kan tjäna som en varning - även om det är mycket bättre i dag.

En konkret och delvis kontroversiell fråga av betydelse är förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och den andiska gemenskapen.

Såväl Mexico som Chile har redan ett sådant.

Colombia och Peru driver på, medan Bolivia och Equader bromsar. Colombias president Uribe talade med mig om att det kanske vore klokt att låta de två gå före och skapa ett incitament till de andra att komma efter.

Och jag hör att Perus president García drivit samma linje i diskussioner med Angela Merkel.

Frågan har många dimensioner. Kanske är det så att det är perspektivet av ett europeiskt avtal som trots allt håller ihop denna gemenskap. Annars är motsättningarna påtagliga.

Nu inleds en ny informell session med diskussioner under ledning av Nederländernas premiärminister Balkenende.

Men jag måste strax lämna. Att jag släpar med mig Nederländernas utrikesminister Verhagen på planet hem kan möjligen tjäna som en ursäkt.

Sent lördag eftermiddag hoppas jag kunna vara hemma i Stockholm igen.

I dag utbryter så toppmötet på toppmötet i Lima - presidenternas och statsministrarnas dag.

Och den kan säkert bjuda på sin dramatik.

Interpol meddelade i går att deras undersökningar visar att det material som Colombia beslagtog vid en raid över gränsen till Equador tidigare i år är genuint.

Och det materialet kastar ett ytterligt besvärande ljus inte minst över den venezuelanske ledaren Chavez relationer med den knarkfinansierade terrororganisationen FARC i Colombia.

Sannolikheten för att hela den frågan kommer att förbigås med tystnad tror jag inte är så hög.

Trots det hoppas jag på en fortsatt saklig och bra diskussion. Trots att den inte står på dagordningen kommer alldeles säkert matprisfrågan att bli betydelsefull.

Jag vet att förbundskansler Angela Merkel från Tyskland satt upp den på sin dagordning - hon har nu dessutom rest runt i regionen - och att inte minst de karibiska företrädarna här är påtagligt oroade.

Och jag kommer att ta upp den i mitt inlägg.

Det är viktigt att förhindra att regeringar nu vidtar åtgärder - exportkontroller, prisregleringar, handelsrestriktioner etc - som bara kommer att göra ont ännu värre. Det finns redan exempel på det från denna region.

Mot slutet av mötet måste jag dock hasta iväg till flygplatsen för att försöka att ta mig hem till Europa igen. Förhoppningsvis har jag möjlighet att byta från min mörka kostym innan nattflygningen lyfter.

På möten som detta är det påtagligt svårt att inte drabbas av en rejäl dos av dåligt samvete.

Latinamerika är en viktig del av världen. Demokratin har konsoliderats och ekonomierna har reformerats. Och vi har gamla och goda förbindelser med många av dessa länder.

Peru med dess imponerande utveckling är bara ett exempel.

Och jag hade en period - nu rätt länge sedan - då jag var rätt mycket i åtminstone vissa delar av det latinska amerika. Det är lätt att betagas av Latinamerikas charm.

Under dessa dagar i Lima möts jag ständigt av varianter på samma fråga.

När kommer Du till Mexico? Visst måste Du snart komma tillbaka till Chile? Vi vill att du skall komma till Colombia! Det är länge sedan vi hade en svensk utrikesminister i Brasilien. Vi hoppas att Du snart kommer till Buenos Aires! Varför inte komma till oss i Panama?

Nu handlar detta inte främst om mig - det handlar om Sverige.

Ett besök av en utrikesminister förbättrar sällan världen. Ibland knappt ens den bilaterala relationen.

Men ofta har det dock sin betydelse. Ett besök på utrikesministernivå sänder signal genom de olika systemen. Inte minst i länder som dessa. Processer sätts i rörelser. Och politiska, ekonomiska, mänskliga och kulturella relationer främjas.

Så egentligen borde jag säga ja till allt detta.

Jag kommer! Sverige vill!

Men så lätt är det dessvärre inte. Mycket annat tränger sig på. Något bör man också vara hemma. Och det finns alltid en risk att det som ligger längst bort är det som har svårast att slå sig in i kalendern.

Tråkigt - men dessvärre sant.

Så jag går omkring här med mitt dåliga samvete.

I denna den accelererande globaliseringens tid måste Sverige synes och höras och finnas allt mer i allt fler delar av världen. Ytterst handlar det om våra egna möjligheter att utvecklas.

Men tiden räcker inte alltid till.

Vi får fundera på någon reform som gör att det finns mer tid.

Undrar vilken statsrådskollega som är ansvarig för det?

En spännande dag av diskussioner - även om det plötsligt blivit en bra bit kallare här i Lima.

Kampen mot narkotika och frågor om migration var kanske de ämnen där diskussionen var intressantast. Andra ämnen följde mer de givna mönstren med diverse förberedda inlägg som lästes upp.

Men dessutom har jag hunnit med bra bilaterala möten med dels Chiles utrikesminister Alejandro Foxley och dels Mexicos dito Patricia Espinosa.

Alejandro Foxley och jag känner varandra sedan tidigare - han var finansminister i början av 1990-talet - och vi jämförde erfarenheter av våra bägge länders utveckling över längre tidsperioder. Men  vi talade också om nya samarbetsmöjligheter mellan Sverige och Chile.

Med Mexico är relationerna både gamla och djupa - inte minst på det ekonomiska området. Ericsson etablerade sig i Mexico redan 1904 (!).

Men möten som dessa ger också en möjlighet att träffa företrädare för länder som man kanske normalt inte träffar så ofta.

Vid lunchen satt jag snett emot premiärminister Stephenson King från den lilla östaten Saint Lucia i Karibien, och vi konstaterade att våra länder förenades genom att vara de enda i värden som firar lucia. Den 13 december är t o m deras nationaldag.’

Det hela kan - i deras fall - tydligen skyllas på Columbus. I vårt fall är det en mer komplicerad historia.

Nu bär det strax iväg till kulturell underhållning och därefter en middag som ges av Perus utrikesminister José Antonio García Belaunde i vad som lär vara en mycket vacker gammal villa.

Lima som jag minns staden från förr - de låga gråa molnen drar in från Stilla Havet.

Men nu drar så toppmötet mellan EU och Latinamerika igång. Det femte sedan denna dialog mellan kontinenter inleddes.

I dag är det vi utrikesministrar som möts.

Den deklaration som skall antas i morgon - ett intill ytterlighet ordrikt dokument - färdigförhandlades i natt, men nu skall vi strax sätta oss ner för att diskutera gemensamma utmaningar när det gäller klimat, hållbar utveckling, ekonomisk och fattigdomsbekämpning.

Jag har just landat i Lima i Peru efter ett litet skutt på 10 530 km från Schiphol-flygplatsen i Amsterdam.

Men flygningen hade sitt värde. Vi var väl fem utrikesministrar från EU eller så på planet - så lite nytta  blev det gjort.

Och nu väntar genomgångar inför de närmaste två dagarnas toppmöte.

Det var nog närmare två decennier sedan jag senast var i Peru, och sedan dess har alldeles uppenbart mycket förändrats.

Då såg mycket rätt hopplöst ut – nu är detta faktiskt Sydamerikas snabbast växande ekonomi.

Tillväxten ligger nu närmare 10 % - och har legat tydligt över snittet i Latinamerika under nästan hela detta decennium.

Och detta år kommer i Lima inte bara att se de närmaste dagarnas toppmöte mellan alla Latinamerikas ledare och EU-länderna, utan i november också toppmötet för ledarna i Stilla Havs-regionen.

Inte dåligt.

Den tidigare vänsterpopulisten Alan García har denna gång som president genomfört något av en kapitalistisk revolution i landet.

Och till detta skall så läggas ett frihandelsavtal med USA, snabbt växande relationer med de snabbt växande östasiatiska ekonomierna och höga priser på de mineraler som Peru exporterar.

Det är inte så konstigt att det jag hitintills sett av den gamla spanska kolonialhuvudstaden Lima skiljer sig rätt avsevärt från vad jag minns från en tidigare era.

Men problemen finns självfallet.

Stora delar av landet – i söder, uppe i Anderna, ner i Amazonas – ser annorlunda ut. Man räknar med att mer än 40 % av befolkningen lever i fattigdom.

Det tar tid innan boomen i Lima och längs kusten når också dem.

Ambitionen är att under de närmaste åren minska fattigdomen med 30 % - att låta globaliseringens fördelar lyfta allt fler.

Om det kommer att lyckas återstår att se – förutsättningarna är onekligen betydligt mycket bättre än under tidigare skeden i landets historia.

Tidigt onsdag morgon - mycket tidigt! - bär det av från Paris för resan till toppmötet mellan EU och de latinamerikanska och karibiska staterna i Lima i Peru.

Ca 16 timmar efter start från Paris kommer jag - enligt plan - att landa borta i Lima.

Och då blir det mer eller mindre direkt till en middag.

Kvällens middag kom att bli en middag där vi några utrikesministrar blev eniga om att det finns mycket mer som måste diskuteras när det gäller olika delar av arbetet med att förverkliga Lissabon-fördraget.

Främst gäller det självklart hur den gemensamma utrikespolitiken skall fungera.

Så innan vi skiljdes åt kom vi överens om ett speciellt informellt möte för att diskutera just detta. Sannolikt blir det i mitten av juli i Paris.

Det ser inte ut att bli mycket semester i sommar…

Solig morgon i Paris. Och här kommer jag att förbli denna dag.

Några tankesmedjor har sedan ett antal år tillbaka haft ansvaret för en informell trans-atlantisk dialog i olika viktiga frågor, och det är de som normalt deltar i denna som i dag och i morgon träffas här i Paris för fortsatta samtal.

Åtskilligt står på dagordningen. Mellersta Östern. Ryssland. Afghanistan och Pakistan. Den europeiska säkerhetspolitiken.

Och i morgon Iran - men då är jag redan på väg till Latinamerika.

Mycket av diskussionen kommer självfallet att präglas av osäkerheten om hur den amerikanska politiken kommer att se ut under en ny administration.

Till en sådan är det i dag bara åtta korta månader.

Därtill kommer självfallet en viss europeisk osäkerhet med anledning av de institutionella och personella beslut som kommer att komma mot slutet av detta och en bit in i det kommande året.

Men världen står inte still - och dialogen mellan Europa och USA förblir av alldeles avgörande betydelse för den globala politiska utvecklingen.

I kväll blir det så middag i annan krets - ett antal utrikesministerkollegor - med utrikesminister Bernard Kouchner.

Närmare midnatt och jag har äntligen landat i Paris efter en resande men också relativt produktiv dag.

Resande har det sannerligen inte saknats denna dag.

Vi startade - Dimitrij Rupel från Slovenien, Radak Sikorski från Polen och jag själv - från Vilnius i den arla morgonen för att ta oss till Tbilisi.

Dit kom vi så småningom också. Via bl a Turkiet.

De intensiva samtalen där hade flera dimensioner. Att i det utsatta läget just nu ge stöd till Georgiens territoriella integritet. Men också att se på förutsättningarna för en genuin politisk fredsprocess.

Situationen just nu är labil och farlig. Ryska stridskrafter i Abchazien förefaller i dag med en robot ha skjutit ner en georgisk spaningsrobpt.

Att det innebär ett flagrant brott att ha avancerade luftvärnsrobotförband - bland åtskilligt annat - i området bekymrar inte Ryssland.

Detta kan mycket lätt urtarta. En incident kan snabbt eskalera. Och Kaukasus är ett i allra högsta grad brännbart område. Det finns inte bara återhållsamhetens personer i denna motsättning.

Ingen borde i grunden ha ett intresse av en öppen konflikt.

Därför är det nu viktigt att ge Georgien ett fast och tydligt politiskt stöd - för att visa att det är den politiska vägen att svara på ryska upptrappningar och provokationer som har omvärldens stöd. Och det skall sägas att vi hade mycket bra samtal i denna anda i Tbilisi.

Finns det då förutsättningar för en mer genuin politisk fredsprocess?

De flesta skulle omedelbart säga nej. Misstron är alldeles för stark.

Jag är nog något mindre pessimistisk - och jag anser därtill att det är vår skyldighet att pröva varje möjlighet, hur ringa den än må te sig.

Och det kommer vi också att göra.

Så blev det att flyga till Ljubljana i Slovanien för att lämna av Dimitrij Rupel. Och därifrån vidare till Paris i Frankrike för att uppsöka någon form av säng.

Behovet börjar bli påtagligt efter denna långa dag i Europas olika delar.

Mycket tidigt denna morgon bär det av från Vilnius i Litauen till Tbilisi i Georgien.

I det svenska statsplanet finns då också Sloveniens och Polens utrikesministrar. På olika separata sätt kommer också Lituauens och Lettlands diton.

En på sitt sätt rätt imponerande delegation.

Mitt på dagen lokal tid beräknas vi landa i Tbilisi där det blir samtal med president, premiärminister och utrikesminister.

Och vi träffar också bl a chefen för FN-missionen i Abchazien.

Besöket i sig är i dagar som dessa ett viktigt budskap - och i olika kretsar är det ingen tvekan om att det också uppfattats på det sättet.

För min del var det ju inte så länge sedan jag var där. Vissa av mina budskap då har jag all anledning att upprepa nu.

Men de olika ryska åtgärderna har samtidigt skapat en ny situation som ger anledning att förstärka stödet inte minst för Georgiens territoriella integritet.

Och inte minst för möjligheten av en politisk process för att lösa konflikterna.

En sådan ter sig svår i det allra mest omedelbara perspektivet - men vår uppgift är att försöka bereda väg för den lite längre fram.

En viktig dag i Tbilisi. Sent i kväll landar jag i Paris.

Det ser ut som om framför allt parlamentsvalet i Serbien har gått väsentligt bättre för de reform- och Europa-orienterade partierna än vad det fanns anledning att befara och vad opinionsundersökningarna hade pekat mot.

Det finns all anledning att gratulera Boris Tadic och hans Demokratiska Parti för ett med alla rimliga mått mätt mycket starkt valresultat.

Sedan återstår mycket innan det är klart vilken regering som kan komma att bildas. Det finns ingen alldeles entydig majoritet. Manövrerandet kan ta åtskillig tid.

Men den viktiga moraliska segern kan ingen förneka de Europa-vänliga partierna i Serbien.

Samtalen i Vilnius under eftermiddagen och kvällen blev en framgång.

Vid ett möte med president Adamkus och en presskonferens bekräftades att vi nu nått en principiell överenskommelse om det mandat för förhandlingar med Ryssland om ett nytt samarbetsavtal som kommer att antas i slutet av maj.

Själva förhandlingarna kan då ges klartecken vid toppmötet med president Medvedev ca en månad senare.

Slumpen skötte det så att Radek Sikorski och jag anlände ett par timmar före Dimitrij Rupel och EU-delegationen i övrigt eftersom de drabbats av en del tekniska problem med sitt flygplan.

Men detta gav möjlighet för mer informella diskussioner som gjorde att de mer formella gick betydligt mycket smidigare när alla till sist var på plats.

Och det är alltid lika trevligt att komma till Vilnius. Det blev en del av det goda litauiska ölet på en av de bättre ställena i staden…

I dag går Serbien till såväl lokal- som parlamentsval. Utgången kommer att bli av stor betydelse för regionen under de kommande åren.

Att de Europa-inriktade demokraterna har haft det svårare efter det att Kosovos självständighet erkänts går knappast att förneka. De nationalistiska krafterna har mobiliserat med delvis ursinnig retorik riktad också mot Serbiens närmande till det övriga Europa.

Men samtidigt visar opinionsundersökningar att just närmandet till det övriga Europa har ett stort stöd - inte minst bland unga människor.

I kväll är jag i Vilnius i Litauen - upptagen med andra problem - men kommer att därifrån försöka följa valresultatet när det växer fram.

Ännu en underbar dag i Stockholm. Det känns lite tungt att lämna, men om några timmar bär det av för en vecka av resande och olika möten. Det gäller att packa väskan rätt.

I eftermiddag och kväll är det Vilnius i Litauen som gäller.

Huvudämnet för samtalen där är de kommande relationerna mellan Ryssland och Europeiska Unionen. Syftet är att lösa upp en del knutar inför den förhandlingsstart med Ryssland som vi siktar på i juni.

Tidigt måndag morgon bär det så av därifrån till Tbilisi nere i Georgien.

Det är viktigt att EU:s ordförandeskap i form av Dimitrij Rupel kommer med också dit, och som ordförande i Europarådets ministerkommitté har jag självfallet anledning att leverera en del budskap inför valet 21 maj.

Vi har anledning att göra vad vi kan för att dämpa den allvarliga kris som har sin grund först och främst i Rysslands agerande, och se vilka steg som kan tas för att bereda vägen för långsiktig konfliktlösning.

En av USA:s biträdande utrikesministrar är också där. Vi koordinerade i Strasbourg härom dagen - och vi kommer att göra det när vi gemensamt lämnar Tbilisi måndag kväll.

Då bär det för min del iväg till Paris - med mellanlandning i Ljubljana i Slovenien.

Tisdagen i Paris handlar dels om informella transatlantiska samtal och dels om middag tillsammans med några EU-kollegor med Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner.

Syftet är att tala lite mer informellt om olika utmaningar inför det franska ordförandeskapet - men det blir säkert en hel del uppföljning av samtalen i Vilnius och Tbilisi.

Med all säkerhet kommer vi att ha anledning att diskutera vad som kan göras åt den alarmerande utvecklingen i Libanon. Och med lika stor säkerhet kommer situationen i Burma att diskuteras.

Tidigt onsdag morgon bär det så av från Paris i riktning Lima i Peru nere vid randen av Stilla Havet. Den dagen går åt till de långa flygningarna.

Där är det torsdag och fredag toppmöte mellan EU-länderna och de latinamerikanska och karibiska staterna. Det ger möjlighet till en lång rad bilaterala överäggningar med kollegor från olika latinamerikanska länder.

Och det är min första resa som utrikesminister till denna viktiga och dynamiska kontinent.

Från Lima bär det sedan - faktiskt! - hemåt.

Om en vecka eller så torde jag vara tillbaka i fäderneslandet. Och möjligen har jag uträttat en del nyttigt under tiden.

Dagen då sommaren formligen exploderade i Stockholm. Magnifik Quarneval och allt annat.

Det blev möjlighet till en längre cykelutflykt med familjen. Sommarstockholm hade förhandsvisning - och gjorde succée.

Men det handlade också om att försöka följa utvecklingen i Burma, Libanon och Zimbabwe.

Och olika samtal inför de kommande två dagarnas resor tillsammans med Sloveniens utrikesminister Dimitrij Rupel - tillika ordförandeskap i EU dessa månader.

Vi skall iväg till såväl Vilnius i Litauen för att försöka lösa upp en del knutar som till Tbilisi nere i Georgien med anledning av den accelererande krisen med Ryssland.

Också Polens utrikesminister Radek Sikorski kommer med.

Förberedelserna för dessa resor har lett till en hel del aktivitet under de senaste dagarna - och inte minst i dag.

Och det kommer att fortsätta under kvällen.

Läget vad gäller de nödvändiga hjälpsändningarna till Burma efter katastrofen där ser allt mer bekymmersamt ut.

Saken diskuterades i min debatt i riksdagen i dag, och jag har också kommenterat situationen i en intervju i Dagens Eko.

Alldeles uppenbart är att militärregimen fördröjer det nödvändiga biståndet till de värst drabbade områdena.

Och alldeles uppenbart är att vi måste öka det internationella trycket - liksom att ansvaret i första hand ligger på de mer näraliggande staterna.

I gårdagens International Herald Tribune skriver min gamle vän Alex Rondos engagerat om vad som står på spel i konflikten kring Abkazien nere i Georgien just nu.

Läsvärt. Tänkvärt. Och viktigt.

I dag är det så Europadagen. Det finns anledning att hissa den europeiska flaggan och reflektera över det stora europeiska fredsprojektet.

Detta är också klassiskt dagen då Ryssland firar sin seger över Hitler med olika parader - i år åter med olika militära inslag.

Och de två firandena är del av ett och samma firande - ett Europa som lägger krig bakom sig, och i stället genom delade suveränitet och samarbete på olika områden säkrar freden och förbättrar villkoren för ekonomisk och social utveckling.

Vi svenskar kom genom historiens försyn att stå utanför de förödande världskrigen, och inte minst därför kom det att dröja åtskilliga decennier innan vi ansåg att vi var redo att vara med i den europeiska integrationen.

Men nu är vi med och bygger ett nytt Europa i fred och frihet. Alldeles utan sina problem och utmaningar är detta förvisso inte.

Men arbetet är ädelt och viktigt - och förvisso värt att fira en vacker dag som denna.