Stockholm Internet Forum, som inleds med middag i Stadshuset i morgon kväll, är ju veckans viktigaste aktivitet för vår del.

Hit kommer tyckare, tänkare, tekniker och andra från ett 90-tal länder för att diskutera de olika utmaningar vi står inför när det gäller de viktiga nätfrihetsfrågorna.

Och sätter in dem också i ett utvecklingsperspektiv.

Regimer som begränsar friheten på nätet begränsar ju också sina samhällens och ekonomiers möjlighet till utveckling.

Frihet och utveckling hänger ihop – också på nätet.

Annars har dagen inneburit möjlighet att gå igenom olika frågor också med olika statsrådskollegor.

Jag satt t ex ned med justitieminister Beatrice Ask och gick igenom olika säkerhetsfrågor som ju på ett eller annat sätt berör bägge våra ansvarsområden.

I morgon är det så ny arbetsdag här hemma.

Och då kommer jag bl a att informera företrädare för olika riksdagspartier om diskussionerna om olika former av närvaro i Afghanistan efter det att den nuvarande ISAF-missionen tar slut.

Vi har ju redan överenskommelse om en möjlig principiell ram för en sådan, men det handlar ju om att på önskemål från Afghanistan självt och i samverkan med andra länder ge den ett mer konkret innehåll.

Riksdagsbeslut i den frågan är inte aktuellt förrän mot slutet av året, och morgondagens möte har mest karaktären av inledande orientering.

I morgon har jag också möte med vårt strategiska råd, och på dagordningen denna gång står olika aspekter på teknologiutveckling som kan komma att få politisk betydelse.

Vi lever ju i en tid av hisnande snabb vetenskaplig och teknisk utveckling, och det är viktigt att politiken är medveten om vad denna kan komma att innebära i olika avseenden.

Och detta är en del av den ”framtidsspaning” som jag tror kommer att bli allt viktigare – också från utrikespolitikens perspektiv.

Teknologier kan ju revolutionerna också utrikespolitikens förutsättningar.

Utvecklingen av atombomben är ju ett dramatiskt exempel i negativ bemärkelse. Utvecklingen av internet och mobil kommunikation ett minst lika dramatiskt i positiv bemärkelse.

Så det blir säkert en spännande diskussion.

Och det kommer nog att passa att gå från den och inledningen av Stockholm Internet Forum.

Efter fullsatt Studentafton i Lund i fredags var det i går kväll dags för Eurovisionsfinal i Malmö.

Och dit hade jag bjudit EU:s Catherine Ashton, vilket möjliggjorde en helg som ju dessutom gav möjlighet till politiska överläggningar.

Det var ett imponerande arrangemang som levererades på Malmö Arena i går kväll inför ca 11.000 personer där och ca 150 miljoner tittare runt om i Europa och världen.

Danmark avgick med välförtjänt seger, och därmed flyttar detta arrangemang om ett år över bron.

Och sent på kvällen åkte också vi över bron för att övernatta på den danska sidan. Avstånden är små, och regionen allt mer integrerad.

Dagen efter har varit lite mer avspänd, och tillsammans med Catherine Ashton hade vi möjlighet att besöka inte minst Dag Hammarskjölds vackra gård Backåkra.

Här hade han möjlighet att vila och koppla av från sin mission i FN, och här finns också åtskilligt som vittnar om hans intressen och hans gärning.

Tyvärr har det under senare år varit svårt att få ekonomisk bärkraft på Backåkra, vilket lett till att öppningstiderna har blivit mer begränsade.

Elinor Hammarskjöld hade flugit ner från Stockholm för att visa runt, och kunde också berätta lite mer än det vanliga om familjens utveckling.

Men nu är vi tillbaka i Stockholm, och det är dags att se framåt mot den kommande veckan.

Viktigast blir utan tvekan Stockholm Internet Forum på onsdag och torsdag.

Förra året arrangerade vi ju detta stora möte för att mobilisera kraft kring de globala frågorna kring friheten på nätet, och det blev en sådan succé att konferensen återkommer i år.

Mot slutet av veckan är det så dags för årets Lennart Meri-konferens i Tallinn, och alldeles självklart kommer jag att vara där.

Jag kommer också att finnas där i morgon kväll. Och jag kommer att vara där med EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton.

Själv kommer jag i dag närmast från mötet med Arktiska Rådet i Kiruna med bl a USA:s och Rysslands utrikesministrar. Där diskuterade vi miljö- och samarbetsutmaningar i en allt viktigare del av världen, men också konflikten i Syrien och förutsättningarna för en politisk lösning.

Och hon kommer närmast från möte i Istanbul med Irans chefsförhandlare om deras kärntekniska program. Det är EU som leder dessa utomordentligt viktiga förhandlingar.

Men vi – och många andra – strålar samman i Malmö för Eurovisions-festivalen.

Jag tillhör dem som ser byggandet av ett allt starkare europeiskt samarbete som ett av de allra viktigaste politiska uppdragen i vår tid.

Det handlar inte bara om att våra demokratiska möjligheter inte skall göra halt vid de gamla nationsgränserna, utan också om våra möjligheter att värna våra intressen och främja våra värderingar i en värld som förändras med rasande hastighet.

Århundraden av krig och konflikter mellan de gamla danska och svenska rikena ligger i dag långt bakom oss, och efter visst tumult lyckades vi också bygga den bro över Sundet som gjort att denna region nu knyts allt närmare samman.

Men så är det inte i hela Europa.

Jag var med när vi efter nästan fyra år av förödande krig, med etnisk rensning och folkmord, kunde sluta fred i Bosnien, och hade sedan att leda det landet på dess första och fortfarande stapplande steg mot fred och försoning.

Och Catherine Ashton har under de senaste månaderna ägnat enorma ansträngningar åt att få Serbien och Kosovo att tala med varandra, och att skapa trygghet för framtiden för de serber som fortfarande finns kvar i Kosovo.

För någon månad sedan vandrade vi tillsammans genom den av FN-soldater under kinesisk ledning patrullerade döda zon som sedan 1964 delar huvudstaden i EU-landet Cypern.

Under de senaste två decennierna har vi kunnat ta enorma steg mot ett bättre och säkrare Europa.

Tysklands fredliga återförening, de tre baltiska staternas återkomst i frihet och 100 miljoner människors steg in i den Europeiska Unionen ter sig i dag som självklarheter. När vi levde genom de dagar när allt detta stod och vägde var mycket annorlunda.

Men det är mycket som återstår.

Vi har ett starkt intresse av att förankra det snabbt växande Turkiet i vår europeiska demokratiska gemenskap. Försoningssamtalen mellan dess ledning och terrororganisationen PKK är av enorm betydelse också i detta sammanhang.

Och vi arbetar tillsammans – inte alltid med framgång – på att stärka de fria samhällenas och de öppna ekonomiernas möjligheter i de östligare delarna av Europa.

Sveriges och Polens gemensamma initiativ till EU:s Östliga Partnerskap fick ny kraft efter kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008, och vi går mot ett mycket viktigt toppmöte i Vilnius i november i år.

Vi strävar efter ett djupare samarbete också med Ryssland, samtidigt som vi måste vara mycket tydliga när det gäller den nya repressiva våg som vi ser så tydliga tecken på i landet.

Men det handlar inte bara om förutsättningarna för fred. Det handlar också om förutsättningarna för välfärd.

Mycket handlar i dag om utmaningarna i de länder som hamnat i svåra ekonomiska problem. Vi vet hur tungt det kan vara när krisen förmörkar allt.

Men att det i dag finns ett EU som hjälper till är en betydande förbättring i förhållande till den situation som inte minst vi i Sverige hade i början av 1990-talet.

Steg för steg har vi byggt en inre marknad på ca 500 miljoner människor som är den största integrerade ekonomin i världen i dag. Men det är enormt viktigt för allas våra ekonomiska möjligheter att vi kan vidga och ytterligare fördjupa den.

Och EU har blivit den starkaste kraften för fri handel i den globala ekonomin. Nu står vi inför möjligheterna av ett djupgående frihandelsavtal med USA. Det skulle ge ny tillväxt och nya jobb, och rita om den geoekonomiska världskartan.

Nyligen var jag tillsammans med fyra andra statsråd i Kapstaden och diskuterade med ett stort antal afrikanska stats- och regeringschefer det växande Afrikas alla möjligheter.

Också här är förväntningarna på Europa stora.

Vårt stöd till fredsinsatser i olika konfliktområden är allt viktigare. Vi svarar för ca hälften av alla utländska investeringar. Och det samarbete vi steg för steg byggt inspirerar också deras arbete på att bygga en allt starkare African Union.

När man sitter kring regeringsbordet upplever man allt tydligare hur det bara är genom att arbete tillsammans över gränser som vi kan klara utmaningarna. Allt från jobb över miljö till rättstrygghet är beroende av ett bra europeiskt samarbete.

Och när jag reser i olika delar av världen känner jag en stark efterfrågan på ett starkare Europa – ett Europa som tillsammans vågar och kan mera. Andra makter har andra intressen än våra, och stundtals är det ju också uppenbart att de vägleds av värderingar som är annorlunda.

Jag tillhör dem som inte är rädda för att säga att jag välkomnar en utveckling mot ett Europa som är en federation av nationalstater. Med alla de svårigheter som finns – och vi lever med dem snart sagt varje dag – handlar det ju om att bygga en demokratisk ordning som har kraft och möjligheter också utöver de nationella stater som gångna århundradens krig och konflikter har värkt fram i vår del av världen

Jag vill förvisso inte ge upp vare sig min halländska eller min svenska identitet. Långt därifrån. Och den fredliga tävlan – i morgon kväll på Malmö Arena – är också viktig som inspiration.

Men jag ser det europeiska samarbetet och EU som det allt mer avgörande instrumentet för att säkra fred och främja ekonomisk och social utveckling också för Sverige i framtiden.

Varje blick tillbaka på vår egen och Europas historia leder till den slutsatsen. Och varje försök att blicka framåt på en värld i snabb förändring borde göra det än tydligare.

Middagen och dess diskussioner handlade huvudsakligen om det senare ämnet. Och i den kretsen fanns det en mycket bred enighet om vikten av att verkligen driva denna process framåt.

I morgon fortsätter vi så våra diskussioner, med nya ämnen på agendan.

Och vi gör det i en transatlantisk krets som jag har varit med i en bra bit mer än ett decennium, och som samlar intressanta och relevanta aktörer och debattörer från bägge sidorna av Atlanten.

Men i morgon eftermiddag lämnar jag Bryssel och styr mina vägar till Lund och Studentafton där på Akademisks Föreningen.

Då är det Europa som står i centrum för diskussionen. Min vision för Europa, för att vara exakt.

Eurovision har jag sett att de kallar det.

När vi hade avslutningsmiddag bi anslutning till Ishotellet i Jukkasjärvi i går kväll sades många vackra och uppskattande ord om de två år då vi haft ordförandeskapet i Arktiska Rådet.

Och jag passade på att tacka Gustaf Lind och hans team för det arbete de utfört så väl under dessa år. Nu handlar det om hur vi skall föra all den kompetensen och det kunnandet vidare.

Genom de beslut vi inte utan en viss möda lyckades få fram här i Kiruna – inte minst att lösa ut den fråga om observatörer som varit olöst i sju år – stärkte vi tveklöst ytterligare rådets internationella ställning.

Och det framhölls också av många.

Middagen mellan ministrar i tisdags kväll då dessa frågor slutgiltigt löstes ut kommer nog att stanna i minnet hos oss som var med – men resultat blev det till slut i alla fall.

Men viktigast var trots allt de olika resultaten i sak. Miljöminister Lena Ek redovisade en del av dessa vid mötet i Stadshuset här i går.

Trevligt var också att kunna visa upp denna del av Sverige.

LKAB:s imponerande och för Europa så viktiga gruva. Det företagande som producerat Ishotellet. Polarforskningsstationen i Abisko. Samekulturen och rennäringen här uppe. Och den mycket viktiga rymdverksamhet som också den har sin bas här.

Men nu bär det vidare till Bryssel.

Omedelbart handlar samtal där om de kommande transatlantiska frihandelsförhandlingarna. Vikten av att starta och föra dem i mål kan knappast underskattas.

Men också om Iran inte minst i ljuset av Catherine Ashtons middag i Istanbul i går kväll med den iranske chefsförhandlaren i de nukleära frågorna.

Det började regna lite smått när jag tog emot John Kerry tidigt i dag på morgonen på Arlanda, men så blev det i gengäld desto soligare i de olika överläggningar som följde.

Vid tio-tiden tog jag mot honom för överläggningar på UD, och vi började med att titta på en del av de kartor över mer eller mindre aktuella områden som alltid finns på mitt rum.

Alldeles självklart ägnade vi en hel del tid åt situationen i Syrien och de förnyade ansträngningarna att få till stånd en politisk process och en politisk lösning.

Och vi hade inte svårt att finna varandra vare sig i att detta måste vara det viktigaste just eller i mer konkret olika steg i detta syfte som måste tas.

Ryssland är en viktig partner i detta, samtidigt som det måste sägas att vi är djupt bekymrade över den våg av repression mot det civila samhället och olika företrädare för en demokratisk opposition som vi i dag ser i landet.

Vi måste både fördjupa vårt engagemang med Ryssland i viktiga frågor och vara tydliga i vår allt djupare oro över dessa tendenser i landets utveckling.

Det är inte ett antingen-eller. Det måste vara ett både-och.

Senare i kväll kommer John Kerry att i Kiruna fortsätta överläggningarna med Rysslands Sergey Lavrov inte minst om Syrien.

De samtal han nyligen haft i Moskva också med president Putin hade varit konstruktiva, och det har vi all anledning att välkomna.

Men självfallet spände vårt samtal över en betydligt bredare agenda. Säkerhetsfrågor i Europa, EU:s Östliga Partnerskap, möjligheten av en fredsprocess i Mellersta Östern och utvecklingen i Afghanistan tillhörde samtalsämnena.

Och jag tog också upp våra tankar på reduktioner också av taktiska kärnvapen i Europa. Det är ett konkret steg som borde vara möjligt.

I duggregnet vandrade vi så över till Rosenbad där samtalen fortsatte med statsminister Fredrik Reinfeldt och med den politiska och ekonomiska situationen i Europa i fokus, men också de olika utmaningarna i Mellersta Östern.

När de var slut, och Fredrik Reinfeldt och John Kerry gick till sin presskonferens, hastade jag iväg till Bromma för att ta mig upp till Kiruna och de olika överläggningarna här.

Närmast på programmet här – jag har just landat – står att ta emot Rysslands Sergey Lavrov när hans plan från Moskva landar.

Därefter följer en serie andra bilaterala överläggningar innan vi sätter oss ner för middag och mer konkreta diskussioner senare i kväll.

Då finns också mina nordiska kollegor på plats. Undantaget är Island, där arbetet med att bilda en ny regering efter valet till Alltinget nyligen inte avslutats.

I kväll kommer vi att fokusera på hur vi skall föra arbetet med Arktiska Rådet vidare. Vi har tagit betydelsefulla steg under de gångna åren, men det finns mycket att göra, och vår avsikt är att i morgon kunna formulera lite av en vision om detta.

Där finns också frågan om nya observatörer. Ett betydande antal ansökningar ligger på bordet. Att nu bifalla dem alla är näppeligen möjligt, men vi får se vilka steg som är möjliga för att föra denna fråga framåt.

Annars blir det Canada som ordförande som får föra dessa frågor vidare.

I morgon har vi så den mer formella sessionen där Lena Ek och jag presenterar det vi gjort under dessa två år innan vi lämnar över till det nya kanadensiska ordförandeskapet och de presenterar sitt program för de kommande åren.

Och det tror jag kommer att fokusera en hel del inte minst på ursprungsbefolkningarnas och de nordliga regionernas möjligheter till ekonomisk utveckling.

I det kan förvisso ligga spänningar.

Jag vet att dessa ofta uppfattar att det finns intressen som mest vill se dem som någon typ av museum där ekonomisk aktivitet helst skall begränsas.

Samtidigt har ju vi tydligt satt olika miljöfrågor i centrum, inte minst genom Lena Eks insatser, och det arbetet är jag övertygad om att Canada kommer att försöka att fullfölja.

Men nu är det förberedelser för den kommande veckan som gäller. Och den lovar att bli hektisk.

I morgon tar jag emot min rumänske kollega Titus Corlăţean för överläggningar och lunch, och vi kommer att ha åtskilligt att diskutera.

Under morgondagen börjar det också att anlända olika delegationer för mötet med Arktiska Rådet i Kiruna på tisdag kväll och onsdag.

Till dem som kommer hör Canadas minister för arktiska frågor Leona Aglukka även om hon senare på kvällen far vidare i riktning Kiruna.

På kvällen har så Annie Lööf, Ewa Björling och jag gemensam stor middag på UD med en rad företrädare för det svenska näringslivet.

Gunilla Carlsson skulle egentligen också ha varit med, men har fått åka till New York för arbetet med sin FN-panel.

Vi vill informera om vad vi gör på olika sätt för att underlätta för svenska företag runt om i världen – det är en viktig del av UD:s och regeringens arbete – och lyssna på de synpunkter de kan ha.

Ewa och jag har ju en del intryck från Afrika i detta avseende, och Annie är just tillbaka från en viktig resa i Brasilien. Tillväxtmarknaderna är viktiga för Sverige.

Tisdag morgon tar jag så mot USA:s utrikesminister John Kerry på Arlanda, och sedan blir det överläggningar på UD och Rosenbad med först mig och sedan statsministern.

Det är andra gången på kort tid som vi har besök av en amerikansk utrikesminister i Stockholm.

Men på eftermiddagen hastar jag upp till Kiruna bl a för att ta emot Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov när han landar.

För honom är Kiruna känd mark. För något år sedan var han ju vår gäst där uppe i samband med Barentsrådets ministermöte.

På kvällen blir det så informell middag med de åtta ministrarna från ministrarna från Arktiska Rådets medlemsstater.

Onsdagen är så det formella mötet, och det äger rum på förmiddagen i fina Stadshuset i Kiruna.

När det är över blir det mer informellt lunch nere i den väldiga gruvan – på nivån 540 meter ner – och sedan om vädret tillåter utflykt med helikopter.

Och så på kvällen middag för alla i anslutning till världsberömda Ishotellet i Jukkasjärvi. Kanske inte den allra bästa årstiden för ishotellet, men det är alltid vackert där i alla fall.

För min del fortsätter sedan veckan på torsdag i Bryssel med olika informella diskussioner i transatlantisk krets, men på fredag är jag via Köpenhamn tillbaka för att ha en studentafton på Akademiska Föreningen i Lund.

Där har jag förvisso varit förr – och Fredrik Reinfeldt var där förra veckan – men det brukar alltid vara stimulerande.

Jag ser att den utlysts under temat Eurovision, och på fredag är det ju dags för Eurovisionsschlagerfinal i Malmö.

I anslutning till denna har jag dessutom bjudit EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton till Sverige för överläggningar i olika frågor.

En hel del av de frågor vi kommer att diskutera i början av veckan med John Kerry och Sergey Lavrov kommer jag då att fortsätta att diskutera med Catherine Ashton.

Så det blir att göra under de kommande dagarna.

I tre olika sammanhang kommer jag att stå värd för tio besökande utrikesministrar eller motsvarande.

Och den har nu efter en två timmars flygning tagit mig till Johannesburgs internationella flygplats. Härifrån bär det lite senare vidare genom natten den långa vägen till Europa.

Tidigare i dag spenderade jag en del tid med Kofi Annan för att diskutera såväl olika möjligheter i Afrika som aktuella utmaningar på den internationella scenen.

Vi har vid det här laget känt varandra rätt länge, och har aldrig svårt att finna förenande ståndpunkter i olika frågor.

Och frågor finns det förvisso.

Han följer mycket nära försöken att få igång en politisk process i Syrien, och vi diskuterade kring de möjligheter som nu kan finnas efter de senast samtalen i Moskva.

Nu lämnar jag strax detta fascinerande land med dess lika fascinerande dom komplicerade historia.

I förgår var det nitton år sedan Nelson Mandela installerades som Sydafrikas president i den historia förändring som innebar att det förhatliga apartheid-systemet avskaffade och landet utvecklades till en genuin demokrati.

Det var kulmen på en lång process som i sina detaljer är lärorik.

Det internationella trycket på Sydafrika betydde förvisso mycket, men till detta kom att systemet hel enkelt inte fungerade, och gradvis kom detta att leda till en serie av hemliga samtal dels mellan företrädare för den hårdföra boer-filosofin och från förbjudna rörelsen ANC och dels direkt mellan regimen och den fängslade Nelson Mandela.

Under en period på fyra-fem år pågick detta, intill FW de Klerk i slutet av 1989 tog över som landets president, i februari 1990 höll sitt historiska tal, gav Nelson Mandela hans frihet och inledde de förhandlingar om en demokratisk övergång som gav dem bägge Nobels fredspris 1993.

Den internationella situationen betydde nog också en del. Detta var den sovjetiska förändringens år, och det gick inte längre att se ANC som något slags sovjetiskt instrument på det sätt regimens interna och externa propaganda ditintills ofta gjort.

Men medan Gorbatjov kom att tveka på vägen, förde De Klerk processen till dess logiska och demokratiska slut.

En förutsättning var självfallet också den genuina statsmannaövertygelse som ju kom att vägleda Nelson Mandela.

När man läser berättelserna om de olika hemliga mötena som ledde fram till den historiska förändringen noteras det alltid vilket intryck personligheten Nelson Mandela gjorde.

Och så var det förvisso.

Jag minns väl inte minst middagen med honom och FW de Klerk i Stockholm i december 1993.

De hade fått sitt Nobel-pris och gemensamt talade vi om den för dem bägge inte alldeles enkla väg som hade lett till detta.

De företrädde en regim och en organisation som sett varandra som totala fiender att bekämpa mer väpnad makt, men hade samtidigt insett att den vägen aldrig skulle kunna leda framåt, och därför gått in i en politisk process som steg för steg fört dem samman.

Och det som hände i Sydafrika under dessa år var utomordentligt historiskt.

Nelson Mandela tillhör tveklöst vår tids allra största gestalter.

I dag är han en gammal man, och snart kommer den tid nr han inte längre finns.

Vad detta kommer att betyda för Sydafrika återstår att se.

Biskop Desmond Tutu skrev i dagarna en betraktelse som berömde mycket som uppnåtts under dessa år, men samtidigt uttryckte en tilltagande bitterhet över mycket annat.

Och han förklarade att han nu inte längre skulle komma att rösta på ANC.

Det är lätt att peka på problemen i Sydafrika. Samtidigt är detta kontinentens vitalaste demokrati och starkast ekonomi. Och samhällets mångfald borde kunna utgöra en styrka för framtiden.

Samtidigt växer det övriga Afrika sig allt starkare.

Och det krävs ingen större lyhördhet för att uppfatta att ett land som t ex Nigeria tycker att Sydafrika borde bereda mer plats också för dem.

Landets relativa position i Afrika förändras ju när de övriga länderna successivt växer sig allt starkare.

Kofi Annan i dag på förmiddagen sade till mig att det var Afrika som var framtiden. Jag sade att att det förvisso är så att Afrika är en allt viktigare del av framtiden.

Men den nya afrikanska tillförsikt och optimism jag mött under mina dagar här inger förvisso hopp för framtiden.

Och det faktum att vi är fem svenska statsråd här har självfallet uppmärksammats stort.

Fast när jag skriver detta är i bara fyra, eftersom Birgitta Ohlsson för ett par timmar sedan lämnade för att fara vidare till Harare i Zimbabwe.

Åtskilliga av våra samtal här har ju handlat om utvecklingen i det landet.

Men det har varit den ekonomiska utvecklingen i denna del av världen som varit i fokus.

Och med ett påtagligt optimistiskt anslag.

Via Twitter här till höger har jag ju länkat till en del som ger siffror och fakta om detta.

Ett avgörande problem är fortfarande den bristande ekonomiska integrationen i Afrika.

Handeln mellan dess olika länder svarar bara för ca 12% av den totala handeln, medan motsvarande siffra för Europa är ca 65% och för det växande Asien i storleksordningen 40%.

Här är potentialen för förbättringar mycket stor. Det kräver såväl investeringar i infrastruktur som att man river spärrar och hinder i form av byråkrati och regleringar.

Transporter är mycket dyra i Afrika, och det tar ofta lång tid att passera de olika gränderna. Detta begränsar kontinentens ekonomiska möjligheter på ett mycket påtagligt sätt.

Positivt från diskussionerna med kontinentens olika politiska ledare och ekonomiska aktörer här är dock den breda samsyn dom finns i analysen och därmed också enighet om vad som faktiskt behöver göras.

Att mycket av detta sedan är enklare sagt än gjort är självklart. Investeringar i infrastruktur kommer att kräva enorma belopp, men när kontinenten nu växer med 5-6% kommer möjligheterna att få fram de beloppen självfallet att öka.

Snart tar konferensen slut, och åtskilliga av mina kollegor vänder hemåt.

Själv stannar jag ytterligare ett natt för en del möten i morgon, bl a med Kofi Annan såväl om den intressanta rapport som han presenterade hör i dag som om andra frågor.

Samtalsämnen brukar inte saknas.

Mitt fokus dessa dagar här nere har självfallet först och främst varit på den afrikanska utvecklingen, men det innebär inte att det saknas andra utmaningar.

Utvecklingen i och kring Syrien kan möjligen ha gått in i en ny fas efter samtalen mellan USA:s John Kerry och Rysslands president Vladimir Putin för några dygn sedan.

Det närmande som där skedde måst föras vidare, och det är viktigt att man på bägge sidor bortser från de olika störningsmoment eller delade meningar i mindre centrala frågor som finnas.

Men till dessa frågor kommer jag att återkomma tydligare när jag under helgen återvänder hem till Stockholm.

Här ligger den dramatiska Goda Hopps-udden, även om den afrikanska kontinentens allra sydligaste punkt faktiskt ligger en liten bit längre åt väster.

Flygningen från Amsterdam tog elva timmar, och gav rikliga möjligheter att gå igenom sådant som man inte hunnit med på ett tag, bortsett från allt som har just med Afrika att göra.

Och nu har vi fem statsråd så strålat samman här i Kapstaden för diskussioner dels på World Economic Forum och dels separat här under de kommande två dygnen.

De har ju under de senaste dygnen besökt Etiopien, Nigeria och Angola – jag skulle dessutom ha varit i Ghana – och jag ser fram mot att höra deras intryck.

I morgon bitti börjar vi gemensamt dagen med överläggningar med Sydafrikas utrikesminister, finansminister, handelsminister och planeringsminister.

Och det visar ju bredden av vårt samarbete med detta land.

Den sydafrikanska ekonomin utgör ju fortfarande ca en tredjedel av den samlade afrikanska ekonomin söder om Sahara, och landet är en viktig både politisk och ekonomisk partner för oss i en rad olika avseenden.

Vår turism hit är omfattande – Kapstaden är faktiskt den största turistdestinationen i hela Afrika söder om Sahara – och den svenska aptiten på sydafrikanska viner är ju betydande.

Flygvapnet här flyger Gripen-flygplan, och alldeles nyligen var de insatta i samband med afrikanska ansträngningar att stabilisera situationen i andra delar av kontinenten.

Men efter denna överläggning med Sydafrika börjar så de bredare diskussionerna med fokus framför allt på den ekonomiska utvecklingen i Afrika.

Deltagandet är imponerande.

Jag hör på TV nu i kväll att man räknar med att 23 stats- och regeringschefer från olika afrikanska länder kommer att vara här. Men från Europa är det mycket tydligt Sverige som dominerar.

Efter några svåra decennier har ju åren efter ca 2000 visat en betydligt mer positiv utveckling för Afrika, och tillväxtsiffrorna här har tidvis varit högre än i de asiatiska ekonomierna.

I mitten av förra decenniet blev flödet av privata investeringar till kontinenten större än flödet av bistånd, och sedan dess har det växt till att nu vara dubbelt så stort.

En del av dessa handlar förvisso om investeringar i kontinentens råvaror, men när jag läser de bedömningar som stora institutionella investerare nu gör handlar det faktiskt än mer om den snabbt växande medelklass som börjar göra sig allt mer gällande även här.

Viktigt för denna utveckling har varit serien av ekonomiska reformer i en rad afrikanska länder. Även om mycket förvisso återstår, har förbättringarna varit påtagliga.

Och samma sak måste sägas om den politiska utvecklingen.

I dag hålls mer eller mindre väl fungerande val i huvuddelen av de afrikanska länderna, och det var förvisso inte fallet för några decennier sedan.

Gemensamt agerar de afrikanska länderna bestämt när det finns tendenser till kupper eller annat för att sätta dessa demokratiska processer ur spel.

Afrika regeras helt enkelt bättre än tidigare, och det har möjliggjort också en bättre ekonomisk utveckling.

En faktor som påpekas i många studier är betydelsen av nya teknologier, och då inte minst mobil telefoni.

I stora delar av Afrika kommer man att gå från praktiskt taget ingen telefoni alls till de modernaste möjligheterna, och detta har också lett till en snabb utveckling av olika mobila tjänster.

Mobila finansiella tjänster i Kenya är ett uppenbart exempel, som har betytt mycket ute på en landsbygd där man tidigare mest hade tillgång till mycket lokala marknader, men det finns också många andra.

Och här har självfallet också svensk teknologi varit betydelsefull.

Men mycket återstår självfallet.

Behovet av investeringar i infrastruktur är ofta enormt. Handeln mellan olika afrikanska länder är fortfarande blygsam. Korruption och byråkrati är förvisso fortfarande betydande utmaningar.

Och självfallet finns det områden där det fortfarande är de akuta politiska konflikterna som dominerar.

Sverige har ett långt engagemang för Afrika inte minst när det gäller utvecklingsbistånd, och det förblir självfallet viktigt.

Men vår avsikt med denna resa är dels att bredda bilden av Afrika hemma, och dels att bredda vårt samarbete med ett Afrika som under kommande decennier med all sannolikhet, om än från en låg bas, kommer att tillhöra de snabbast växande delarna av den globala ekonomin.

Försvarsminister Karin Enström var tillbaka från besök på svenska utlandsinsatser i Afghanistan, Mali och Djibouti och vi fick möjlighet att talas vid om den kommande inriktningen i dessa och andra avseenden.

Och Fredrik Reinfeldt hade besök av Europeiska Rådets ordförande Herman Van Rompuy innan han hastade iväg till Lund och klassisk statsministerafton på Akademiska Föreningen där.

Jag lider under mitt dåliga samvete att jag inte varit där på ett bra tag.

Många trevliga minnen – och spännande meningsutbyten.

Och så olika samtal inför ministermötet med Arktiska Rådet i Kiruna under den kommande veckan.

En salig blandning av logistik och politik. Och betydande osäkerheter i bägge dessa avseenden.

Men att Arktiska Rådet blivit en allt viktigare organisation under dessa två år är alldeles uppenbart. Intresset för vad vi gör växer mycket snabbt. Och det i allt väsentligt på mycket goda grunder.

Tidigt – mycket tidigt – i morgon bitti lämnar jag så Stockholm för att efter åtskilliga timmar landa i Kapstaden den allra sydligaste delen av Afrika.

Och där skall Anders Borg, Gunilla Carlsson, Ewa Björling och Birgitta Ohlsson redan vara på plats för våra diskussioner om den afrikanska framtiden.

Med undantag för när hela regeringen åkte över till Finland för gemensamt sammanträde med dess regering i samband med Märkesåret 2009 är det den största samlade koncentrationen av statsråd utanför landets gränser som jag kan erinra mig.

Vi vill vara en partner för det nya Afrika.

Och det kräver också ett politiskt engagemang.

Därför åker också jag till Sydafrika i morgon.

De arktiska frågorna har ju tilldragit sig ett större och större intresse under de senaste åren, och mötet i Kiruna kommer att bli viktigt från många utgångspunkter.

Tiden i Stockholm i dag har också gett mig möjlighet att gå igenom ett antal andra frågor som vi försöker att föra mot avgörande.

Och jag fick också möjligheten till en mer ordentlig genomgång av olika aspekter på den allt mer alarmerande utvecklingen i och kring Syrien.

Det handlade bl a om möjliga motiv till de relativt omfattande till de relativt omfattande anfall som Israel förefaller att ha gjort i omedelbar anslutning till Damaskus under de senaste dygnen.

FN:s generalsekreterare tillhör ju dem som uttryckt oro för vad denna utveckling kan komma att innebära.

Den tanke vi förde fram i anslutning till mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg om en särskild resolution i FN:s säkerhetsråd enbart inriktad på rätten till humanitärt tillträde till olika områden rör sig bara ytterst långsamt framåt.

Det är beklagligt.

De politiska motsättningarna i fråga om Syrien är fortfarande betydande, men man tycker att det borde vara möjligt för FN:s säkerhetsråd att enas om en kort resolution om den internationella humanitära rätten.

Men arbetet fortsätter.

Sedan utbröt ju ett tidvis underhållande litet mediaspektakel i dag.

Det var Ekot som vill intervjua mig förra veckan i en fråga.

Men på valborgsmässoafton kom jag hem sent från Mongoliet, och sedan blev det första maj och sedan blev det nordiskt utrikesministermöte.

Där var det i och för sig stor pressträff om både det ena och det andra, men utan att Ekot kom.

Och sedan blev det helg.

När jag såg på Twitter i dag att Ring P1 ville att man skulle ringa i just denna fråga gjorde jag faktiskt det.

Därmed utbröt en betydande mediakalabalik där den ena redaktionen på samma företag tydligen ansåg sig förfördelad av en annan.

Ojojoj.

Och jag fick i direktsändning på eftermiddagen för en tredje redaktion på samma företag förklara att så inte alls hade varit fallet, utan att jag faktiskt bara svarat på en uppmaning på Twitter att ringa Ring P1.

Så nu har jag i denna fråga denna dag talat med tre olika redaktioner i tre olika program på samma företag.

Om det fört dessa frågor i sak framåt är väl mer tveksamt.

Men frågor om nedrustning på kärnvapenområdet är viktiga.

Jag tror knappast att de förs framåt genom allmänna krav på ”förbud”. Trots vad Ekot påstår är det inte heller sådana krav som förs fram.

Utan det krävs ett målmedvetet arbete som faktiskt också kräver att man tas på allvar av de stater man vill försöka att påverka.

Vi är tydligt engagerade på flera fronter, men tre bör nämnas särskilt.

En är att få så många stater att ratificera avtalet om totalt förbud för kärnvapenprov – det s k CTBT-avtalet – att detta rent juridiskt träder i kraft.

Och här har vi genom idoget arbete i samarbete med främst Mexico lyckats att föra frågorna några steg framåt.

Men än återstår självfallet betydelsefulla steg.

En annan är att få in frågan om de s k taktiska eller icke-strategiska kärnvapnen i förhandlingarna mellan främst USA och Ryssland.

Det har sin särskilda betydelse för oss genom att delar av dessa finns i vårt omedelbara närområde.

Och här har vi arbetat tillsammans med bl a Polen.

Frågan är komplicerad på många plan, och kommer att kräva arbete under betydande tid framöver om resultat skall kunna nås.

Bra vore om så många som möjligt av dessa vapen kunde dras tillbaka till ett mindre antal centralt belägna förråd och inte finnas i anslutning till operativa förband.

Och den tredje frågan rör förhandlingarna med Iran om dess nukleära program.

Skulle det vara möjligt med framsteg på dessa tre områden skulle detta självfallet inte innebära att alla kärnvapen omedelbart försvann ur vår värld.

Den ambitionen kan bara förverkligas steg för steg under en längre tid, och jag tror egentligen bara att den kan föras framåt om det går att visa att de säkerhetsutmaningar som vid olika tidpunkter lett olika stater till att skaffa dessa vapen kan hanteras på betydligt bättre sätt.

Det handlar om en mer realistisk, men kanske något mindre moraliserande, ansats i dessa frågor.

Och den historiska erfarenheten visar att det är den väg som kan leda till framsteg.

Steg för steg mot en bättre värld.

Och den är den planerade Afrika-veckan för Sveriges regering.

Fem statsråd på samordnade resor som vill fokusera på det växande och positiva Afrika.

Oftast är det problemen och utmaningarna som står i centrum för vår uppmärksamhet. Mali och östra Kongo är bara två exempel.

Men då finns det en risk att vi glömmer bort det nya som nu börjar att bryta fram.

Tanken var att vi skulle resa till lite olika destinationer, men alla stråla samman i Kapstaden på World Economic Forums stora Afrika-möte där mot slutet av veckan.

Jag var ju på motsvarande möte i Addis Abeba för ett år sedan och följde dess diskussioner – även om jag ju då också hade viktiga bilaterala frågor på agendan.

Nu är det Anders Borg och Gunilla Carlsson som börjar i Etiopien för att se på dess utveckling. Förvisso inte utan sina problem, men dock en snabbt växande afrikansk makt av allt större betydelse. Det kan vi inte ignorera.

Och därefter Nigeria. Utan tvekan ett land på mycket stark frammarsch, om än även det med betydande utmaningar.

Min plan var att åka först till Ghana – fungerande demokrati och vår tredje största exportmarknad i Afrika – för att sedan komma till Nigeria och fortsätta till Sydafrika.

Men så blir det dessvärre inte.

Andra frågor, inte minst inför Arktiska Rådet veckan efter denna, tvingar mig att avstå från Ghana och Nigeria just nu, och jag ansluter i stället i Kapstaden för diskussionerna där torsdag morgon.

Ewa Björling kommer då att ha hunnit med också Angola, och Birgitta Ohlsson kommer därifrån att fortsätta till Zimbabwe.

Och jag kommer att träffa mina kollegor från såväl Ghana som Nigeria i Sydafrika och där diskutera när mitt besök i deras länder nu kan äga rum.

Här hemma kommer det inte att saknas uppgifter.

Situationen i Syrien ter sig nu allt mer komplicerad, och de israeliska attackerna har tillfört situationen i regionen ytterligare ett komplicerande element.

I morgon är USA:s utrikesminister Kerry i Moskva och Irans utrikesminister Salehi i Amman och det kommer förvisso inte att saknas samtalsämnen.

Risken för att konflikten blir allt mer regionaliserad och allt mer sekteristisk blir allt tydligare och allt allvarligare.

Då får diplomatin inte vara handlingsförlamad, eller stå främmande för de möjligheter som fortfarande kan finnas för en politisk lösning.

Och det kom att domineras av den ”inspektion” som ryska myndigheter nyligen gjort vid det nordiska informationskontoret i Kaliningrad.

Sannolikt är detta en del i den våg av ”inspektioner” och liknande som vi nu ser mot olika delar av det civila samhället i Ryssland med stöd av den nya lag som antagits.

Mot denna har vi reagerat tidigare, och vi kommer nu i Moskva att framföra vår djupa förvåning över att detta nu också drabbar det Nordiska Ministerrådets informationskontor.

Men viktigast i Sandhamn var diskussionerna kring IPI-rapporten om våra nordiska länders position i FN.

Uppenbart är att vi behöver en viss verklighetsanpassning.

Rapporten är mycket tydlig på den punkten, och vi hade en mycket bra diskussion kring den också.

Det finns anledning att vara kritisk mot den omfattning som olika kampanjer för att vinna röster vid val till t ex FN:s säkerhetsråd numera fått.

Och en hel del av de metoder som används är knappast förenliga med de etiska regler som vi nog vill skall styra nordiska länders uppträdande. Det hindrar dock inte att de kan vara effektiva.

Till allt detta kommer vi att ha anledning att återkomma.

Såväl i Sandhamn som på en efterföljande diskussion som Finlands Erkki Tuomioja och jag hade på Finska Institutet samtalade vi om det säkerhetspolitiska samarbetet och våra deltagande i olika fredsbevarande operationer runt om i världen.

Det säkerhetspolitiska samarbetet bygger vi ut steg för steg.

Den rapport som regeringen skickat till riksdagen anger riktlinjerna, och den befinner sig just nu under behandling där.

Och när det gäller de fredsbevarande operationerna strävar vi efter ett mycket nära samarbete. Just nu handlar våra diskussioner om överlämnandet i Afghanistan, och om de nya operationer som håller på att sättas upp i Mali.

Men nu är det helg igen. Och ännu en vacker vårhelg.

Under sommarveckorna sjuder allt här ute av liv. Nu är bryggorna som då ser segelbåtar i mängder fortfarande tämligen öde, men det gör egentligen Sandhamn än mer attraktivt.

Under färden ut informerades vi om Kustbevakningens internationella verksamhet och samarbete.

Inte minst i Östersjön är det ju viktigt att det fungerar. Och vi fick höra om ett allt bättre samarbete också med motsvarande ryska myndigheter.

Inte minst handlar ju detta om miljöskydd i ett innanhav som ju trafikeras allt mer och mer.

Men nu börjar snart våra egna överläggningar.

Om hur vi skall gå vidare i vårt allt närmare samarbete. Och om hur vi värderar olika frågeställningar på den bredare internationella agendan.

Det nordiska utrikespolitiska samarbetet var ju en gång begränsat till ett främst tekniskt sådant inom ramen för FN. Det kalla krigets decennier ansågs innebära betydande restriktioner.

Men nu är det självfallet annorlunda.

Det utrikespolitiska samarbetet har blivit allt djupare. Och det inkluderar ju allt tydigare också de tre baltiska staterna.

Och sedan några år tillbaka gäller detta ju också säkerhets- och försvarspolitiken.

Den s k Stoltenberg-rapporten markerade ju inledningen till ett nytt skede, och vi kommer alldeles säkert att ha anledning att diskutera möjliga vidare steg i den processen under kommande år.

I morgon är det så torsdag med sedvanligt regeringssammanträde med genomgång också av olika aktuella ärenden.

Men på mot slutet av eftermiddagen inleds så mötet med de nordiska utrikesministrarna här.

Från Vaxholm får vi hjälp av Kustbevakningen att ta oss ut till Sandhamn, och får därmed möjligheten att få en lite närmare bild av dess verksamhet.

Och framme i Sandhamn och dess skärgårdsmiljö blir det så middag, övernattning och överläggningar under morgondagen.

De fortsätter på båtfärd in mot Stockholm, och hit bör vi återvända någon gång på fredag eftermiddag.

Möten som dessa i den nordiska kretsen är ju tämligen informella, och i det ligger ju mycket av deras värde.

Jag kommer att uppdatera om förberedelserna för ministermötet med Arktiska Rådet om ca två veckor, vi kommer på basen av den rapport från International Peace Institute som Finland beställt att fortsätta diskussionen om hur vi klarar oss i samarbetet i FN och vi kommer att stämma av en rad andra frågor.

Vårt nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete har ju gått framåt med stormsteg under de senaste åren, och vi vill alla söka efter olika vägar att gå vidare.

Och den saken kommer vi alldeles säkert att diskutera inte minst under middagen i morgon kväll.

Fokus har legat på utvecklingen i och kring Afghanistan, men självfallet också på möjligheterna till stabil övergång till demokrati i många av denna väldiga regions länder.

Och mötet med Community of Democracies i Ulan Bator blev utan tvekan en framgång.

Vi har, tillsammans med bl a Polen, lyckats med avsikten att vitalisera denna organisation och göra den mer relevant.

Gårdagens högnivåsegment av mötet hade som höjdpunkt ett imponerande och tänkvärt anförande av Aung San Suu Kyi.

Mer än kanske någon annan är hon i dag symbolen för kamp för demokrati och frihet.

Men hon har också en genomtänkt politisk filosofi som lyste fram i anförandet i går.

Hennes metod är den uthålliga dialogen, det tydliga engagemanget och viljan också till kompromiss. Hon är glasklar i sina värderingar och principer, men med tålamod när det gäller hur de faktiskt steg för steg kan förverkligas.

Hon pläderade också för kompromissens nödvändighet. Om man talar om att ge och ta, sade hon, ligger i detta att man inte bara skall ta, utan att man också måste vara beredd att ge.

Med revolutionärer har hon så gott som ingenting att skaffa.

Till detta lade hon också tankar om betydelsen av maktbalans i ett samhälle för att skydda friheten och demokratin.

Det måste finnas en balans mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten för att värna friheten.

Och så är det självfallet, även om detta är en filosofi som ju under lång tid inte accepterades på åtskilliga håll ens i vårt eget land.

Folket skulle vara suveränt, hette det, och med det menades att majoritetsbeslut kunde fattas om allt och ingenting fick stå i dess väg.

På eftermiddagen hade jag så äran att överlämna Geremek-priset till henne för hennes insatser, och strax därefter fick vår ambassadör Stefan Eriksson Palmer-priset för det sätt han arbetat med den demokratiska oppositionen i Vitryssland.

På kvällen blev det så möjlighet till mer informell middag med Catherine Ashton om både det ena och det andra.

Hon stannar kvar i Ulan Bator i dag inte minst för att underteckna det nya samarbetsavtalet mellan EU och Mongoliet.

Men nu är det Valborg här och i morgon är det välbehövlig helgdag.

På torsdag kväll och fredag är det så dags för de nordiska utrikesministrarna att komma till Stockholm och Sandhamn för informella överläggningar i olika frågor.

Det är ju Valborgsmässoafton.

Och det måste firas.

Men det har varit en lång resa. Förutom Luxembourg och Bryssel – det är ju närmast hemma numera – Kabul, Kandahar, Almaty och Ulan Bator.

Det inre av Asien skulle det väl ha kallats förr i världen.

Och inte nödvändigtvis områden där svensk utrikespolitik traditionellt stått stark.

Men viktiga för framtiden.

Här i Ulan Bator har mötet med Community of Democracies handlat just om att ge stöd till demokratier runt om i världen.

Organisationen har utan tvekan fått ny kraft och betydelse. Maria Leissner som ny generalsekreterare har betytt mycket. Vi kan alla känna stolthet.

Mongoliet har hjälpt till med ett mycket lyckat möte. El Salvador tar nu över ordförandeskapet. Nigeria kommer därefter.

Det är tydligt att våra strävanden fått ny styrka och stadga.

Bakom mig ligger en milt sagt intensiv dag.

Jag fick förtroendet att dela ut Geremek-priset till ASSK. Och vi tillbringade åtskillig tid tillsammans under dagen.

”Jag följde bara min övertygelse”, sade hon när hon tog emot priset från mig.

Och därefter fick vår Stefan Eriksson Palmer-priset för sina insatser som ambassadör i Vitryssland.

”Jag gjorde bara mitt jobb”, sade han som tack.

Därefter blev det magnifik kulturell föreställning – det mesta från triumfmarschen ur Verdi:s Aida till massiva martialiska mongoliska danser – och avskedsmottagning av presidenten.

Tidigt i morgon bitti bär det hemåt.

Valborg väntar.

Ett besök på det historiska museet gav inte bara en bild av Djingis Khans och hans etablerandet på 1200-talet av ett väldigt välde, utan beskrev också den demokratiska omvandlingen i landet i samband med det sovjetiska imperiets sammanbrott.

På en av bilderna ser man en studentledare i spetsen för demokratidemonstrationerna, och på eftermiddagen mötte jag samme Tsakhis Elbegdorj men nu i hans egenskap av Mongoliets folkvalde president.

Han var ju på besök i Stockholm i oktober, och nu kunde vi fortsätta en del av de samtal som vi förde då.

Innan dess hade jag haft möjlighet att träffa vår honorärkonsul Luvsanvandan Boldkhuyag som på ett förnämligt sätt hjälper oss med olika kontakter och ärenden här i Mongoliet.

Våra honorärkonsuler är en tillgång som jag inte är säker på att vi alltid uppskattar eller uppmärksammar tillräckligt.

Här i Ulan Bator är det uppenbart, men det var inte mindre uppenbart i Almaty och på åtskilliga andra platser runt om i världen som jag har besökt.

Inklämt mellan Ryssland och Kina försöker detta ytmässigt stora men befolkningsmässigt lilla landet fortsätta sin demokratiska kurs, och trots brister och problem är det viktigt att vi ger dem vårt stöd.

De talar om sitt behov av en ”tredje granne” och menar med detta EU.

I kväll landar EU:s Catherine Ashton här från sina samtal i Beijing, och i morgon undertecknar hon det viktiga samarbetsavtalet mellan Mongoliet och EU.

På kvällen hade jag möjlighet att äta middag med och lyssna till Shin Dong-hyuk som efter ett liv i det nordkoreanska fånglägret nummer 14 lyckades fly och så småningom ta sig till omvärlden.

Hans berättelse har redan blivit både bok och film, men det gav självfallet mycket mer när vi kunde sitta ner med honom och höra om hans upplevelser.

Det är skakande att ta del av hans berättelse om livet på insidan av de stora läger som sannolikt hyser många hundratusentals fångar och där avrättningar och död i svält snarare tillhör rutinen.

Vi har all anledning att internationellt tydligare försöka att uppmärksamma de massiva övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som denna regim decennium efter decennium gjort sig skyldig till.

I morgon har vi så en rad diskussioner här på Community of Democracies.

Jag skall tala om friheten på nätet, och har också fått äran av att bli den som skall ge årets Geremek-pris till Aung San Suu Kyi som erkänsla för hennes insatser i demokratins tjänst.

Man blickade ner på nejder som förde tankarna till Sven Hedins skildringar av sina umbäranden genom dessa öknar i den ”Från Pol till Pol” som man ju läste för länge sedan.

Lördagen i Almaty ägnades åt att diskutera de mer långsiktiga utmaningarna för de olika länderna i Centralasien, möte med företrädare för olika svenska företag i Kazakhstan för att diskutera deras möjligheter och en tur upp i bergen för att se på den berömda skridskostadion som finns där.

Våra relationer med de olika staterna i Centralasien är knappast särskilt starka, men vi har anledning att se såväl på möjligheterna att öka det ekonomiska samarbetet som som andra band som kan ligga i vårt ömsesidiga intresse.

Kazakhstan har förvisso sina problem och utmaningar, men har samtidigt haft en klart bättre utveckling än de flesta andra f d sovjetiska stater, och det är svårt att inte imponeras av den vilja till modernisering och att sätta sig själva på kartan som driver nationen framåt.

Men nu har jag anlänt till Ulan Bator, och anledningen till mitt besök här är det stora mötet med Community of Democracies.

Det blir dagar av diskussioner om hur vi skall stärka demokratier runt om i världen, men samtidigt självfallet att diskutera de bilaterala relationerna.

Mongoliets president Tsakhia Elbegdorj var ju på besök i Stockholm relativt nyligen, och det skall bli trevligt att i morgon återknyta bekantskapen med honom.

Och under morgondagen hoppas jag också – det är ju trots allt söndag – få lite möjligheter att bekanta mig lite med detta Djingis Khans land.

Bilden av Djingis Khan tenderar ju att vara lite varierad i olika regioner. I Afghanistan skall t ex hans namn endast nämnas med stor försiktighet. Den stora staden Balkh uppe i norra Afghanistan tillhör t ex de som aldrig kunde återkomma efter hans ödeläggelse.

Här är det emellertid radikalt annorlunda. Här hyllas hans som statsbyggare och som skapare av det största landimperium som historien någonsin sett.

När han dog 1227 hade han börjat att erövra betydande delar av världen, och de arméer han skapat skulle fortsätta sin brutala expansion ännu under några decennier.

Även om det är brutaliteten som ofta återkommer i skildringar av detta skede skall inte glömmas att det på detta sätt också för lång tid skapades en Pax Mongolica över ett väldigt område från Europa till Kina med alla de möjligheter detta innebär.

Det moderna Mongoliet jag i dag besöker är visserligen mycket stort, men ändå mindre, och har inte mer än ca 3 miljoner invånare.

Men anmärkningsvärt är att man efter kommunismens fall – detta var länge en sovjetisk satellit – kunnat skapa ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle.

Och nu är man genom de stora mineralrikedomar som börjar att exploateras också en av världens snabbast växande ekonomier. Förra året växte man med ca 12%, och prognosen för i år ligger på ca 16%.

Efter en söndag med bl a momument till Djingis Khan, det nationella museet och bilaterala överläggningar förutom med presidenten också med andra medlemmar av regeringen börjar mötet med Community of Democracies på kvällen.

Och till dem som kommer hit då räknas såväl EU:s Catherine Ashton som Myanmars Aung San Suu Kyi.