Snart är det 1914

VID MEDELHAVET: Mitt i allt annat som händer är sommaren en möjlighet att i alla fall försöka att läsa lite mer än vad man annars hinner med.

Och det skadar inte. Fördjupad kunskap om den värld vi lever i ökar förutsättningarna för att också kunna hantera dess olika utmaningar.

Historien är och förblir betydelsefull. Dagens nationer, strukturer, föreställningar och utmaningar har sina mer eller mindre djupa rötter i det som hänt och skett tidigare.

För hundra år sedan – i juli 1913 – avslutades det andra balkankriget och man började att sätta upp den självständiga staten Albanien. Men Balkan – där stormakter konkurrerade med nationella ambitioner när den osmanska makten successivt försvagades – gick från den ena krisen till det andra.

Om lite mer än ett år kommer det att vara dags att minnas den dag den 28 juni 1914 när skotten i Sarajevo som dödade den habsburgska tronföljaren Frans Ferdinand satte igång den händelseutveckling som i augusti kom att sätta hela Europa i brand och initiera de världskrig som under de följande decennierna skulle föröda vår kontinent.

Det anses att det vid det här laget skrivits ca 25.000 böcker om olika aspekter på och teorier kring Europas sammanbrott och världskrigets utbrott den förödande sommaren för snart ett sekel sedan.

Den moderna klassikern – nåja, den utkom första gången 1962 – är självfallet Barbara Tuchmans ”The Guns of August” med dess magnifika skildring såväl av det Europa som gick under som utvecklingen på slagfälten fram till Marne-slaget strax utanför Paris.

Hennes teser har format mycket av bilden av detta skede, men också ofta ifrågasatts. Mycket handlade om mobiliseringsplaner, järnvägar och mer eller mindre öppna diplomatiska bindningar. När skotten fallit, och Wien förklarat Belgrad krig, verkade allt nästan mekaniskt rulla mot katastrofen.

I hennes bok finns Balkan förvisso med – det var ju där den tändande gnistan kom – men trots allt inte särskilt centralt.

Nu börjar en ny våg av böcker om den fatala händelseutvecklingen dessa år att komma ut.

Själv började jag med att läsa om Barbara Tuchman, och det är ingen tvekan om att det är ett verk som står sig väl också nu ett halv sekel tidigare.

För något decennium sedan utkom David Fromkin med ”Europe’s Last Summer”, och jag minns att jag konsumerade den med betydande behållning. Måhända kommer det att finnas skäl att plocka ner även den ur hyllan.

David James Smith’s ”One Morning in Sarajevo” har bara några år på nacken men kan rekommenderas. Här ligger fokus tydligt bakgrunden till just vad som hände i Sarajevo denna dag, och skildringen av personer, miljöer, motivationer och föreställningar känns inte alldeles irrelevant än i dag.

Just nu är jag på väg genom Christopher Clark’s ”The Sleepwalkers” som måhända kan anses inleda den våg av publikationer som nu kommer.

Det är ett magnifikt verk, men måhända är hans teser alltför enkla och alltför tydliga redan från första början för att framställningen skall kännas riktigt trovärdig i alla sina delar.

Här framställs det som ytterligt rättfärdigt att Österrike-Ungern skulle förklara krig mot Serbien, och ingen skugga får tillåtas falla över det beslutet.

Diskussionerna om 1914 visar med all önskvärd tydlighet dels att historien aldrig skrivs en gång för alla och dels att den lever i nutiden också.

Om orsakerna till det romerska imperiets sammanbrott skrivs fortfarande engagerade teser i ständig mångfald- och det förefaller att finnas ett visst nutida perspektiv på vissa av Clark’s teser.

Fler verk skulle förvisso kunna beröras.

Alexander Solsjenitsyns ”Augusti 1914″ är denna enastående författarens skildring av denna månad på den östfront som utgjordes av konfrontationen mellan de ryska och tyska kejserliga arméerna med kulmen i det slag som tyskarna av helt andra skäl insisterade att kalla Tannenberg.

När sommaren är över väntar fler böcker på samma tema.

Jag har redan beställt Margaret Macmillans kommande bok ”The War That Ended Peace”.

Hennes ”Peacemakers” med skildringen av försöken att efter det förödande världskrigets slut åstadkomma en ny fredsordning i vårt Europa är redan en klassiker väl i klass med Barbara Tuchmans.

Och jag ser att också läsvärda Max Hastings är på väg ut med en bok om krigets utbrott och inledning.

Allt detta må förfalla historiskt och akademiskt, men dessvärre är så inte fallet.

Hur skall detta firas eller minnas – blott valet av ord är känsligt – i Sarajevo och annorstädes nästa år?

Föreställningarna om vad som hände då skiljer sig radikalt åt, och dessa historiens skiljelinjer är lätt att dra vidare in i delar av dagens utmaningar, inte minst men inte enbart på Balkan.

Den slutsats som nog alla de som försökt formulera teser om händelseutvecklingen fram till den ödesdigra sommaren 1914 är överens om är att freden aldrig kan tas för given. Det gavs väl ut en hyllmeter mycket populära och uppskattade böcker just dessa år om att den moderna utvecklingen hade gjort krig omöjligt – och det visade sig, milt uttryckt, inte vara rätt.

Och lärdomen av detta är ju vikten av att bygga strukturer av samarbete som kan hantera inte bara de spänningar som finns och kan finnas, utan också de chocker av olika slag som systemen på ett eller annat sätt kan komma att utsättas för.

Efter första världskriget sattes Nationernas Förbund upp med mycket vittgående ambitioner men med ett resultat som vi tyvärr känner. Lärdomarna togs delvis in när Förenta Nationerna satts upp efter det andra världskriget, och i vissa avseenden har resultatet blivit bättre, delvis kanske därför att ambitionerna var något lägre.

I Europa handlar det självfallet först och främst om den Europeiska Unionen.

Den växte fram ur ansträngningarna att övervinna motsättningarna på kontinentens västra hälft, har fått styrka när den förankrat demokratins i dess sydliga delar, varit av enorm betydelse för att säkra omvandlingen i dess östra och är förpliktigad att också göra det i dess sydöstra.

Enkelt är det förvisso inte, och integrationsarbetet är ständigt ifrågasatt.

Med viss förenkling brukar jag säga att det största hotet mot Europas fred och framtid ligger i vår egen historia. Att binda, begränsa och övervinna de krafter som åter skulle kunna slita isär delar av vår kontinent är ofta ett vardagsarbete som ter sig grått och stökigt, men ack så betydelsefullt för vår gemensamma framtid.

Kontroverserna kring 1914 kommer med all säkerhet att intensifieras under det kommande året – men just denna slutsats borde nog därmed kunna stå än starkare.

6 kommentarer till Snart är det 1914

  1. claudius49 skriver:

    Tack, Carl Bildt, för denna imponerande lista över angelägen läsning! Av de nämnda verken har jag bara läst Barbara Tuchman, och bläddrat lite i Solzjenitsyn.

    Framför allt är det glädjande att det finns någon inom regeringskretsen som har ambitionen att ”fortbilda” sig på detta sätt, och som trots det höga arbetstempot och allt resande finner tid att göra det.

    Jag hoppas att Du även hinner få en stärkande slummer emellanåt.

    Mitt eget bidrag till läselistan just nu: Den israeliske historikern Shlomo Sand, som skrivit ”The Invention of the Jewish People”. En veritabel eyeopener, med massor av överraskande, väl belagda historiska uppgifter. Rekommenderas starkt för alla som har minsta intresse av framtiden för de människor som trängs i Mellanöstern, särskilt i de områden som tidigare hette Palestina. Och inte minst inför de överläggningar som nu ska börja under ledning av USAs utrikesminister John Kerry i Washington.

  2. Av ren Princip skiter jag i Ferdinand.
    Man kan mycket val havda motsatsen att forsta varldkriget redan var i gang p.g.a. en degenererad klass som aldrig fick nog av makt,
    Att springa omkring och skjuta kangaroos i Australian pa andra sidan jorden verkar bara det lite vrickat nar folk, inkluderande Ferdinand’s egna familjemedlemmar dog som flugor i allsjons sjukdomar.
    Historia ar intressant bara den vore sann!
    http://www.sjolanders.homestead.com/

  3. flyktingar skriver:

    Israels vånda inför att släppa kontrollen över Västbanken till ”fredsbevarande styrkor” – jämför de österrikiska på Golanhöjderna, som smet när kulorna började vina eller svenska dito som tackade nej till bevakning av 1974 års stilleståndslinje mellan Israel och Syrien – sammanfattas enklast genom att något revidera Shakespeares klassiska text:

    ”…Vem gick och släpade i svett och möda under [ockupationsoket] om fasan ej för något efter [fredsuppgörelsen] – det oupptäckta ‘landet’, varifrån man icke återvänder – skrämde viljan att hellre bära våra vanda plågor än fly till andra, dem vi icke känna?”

    Konsekvensen, enligt Shakespeare:

    ”- Så gör oss samvet till pultroner alla. Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över och företag av märg och eftertryck – vid denna tanke – slinta ur sin bana och mista namnet Handling.”

  4. bildterberg skriver:

    När det gäller ”eyeopener”-genren skulle jag vilja rekommendera
    Daniel Estulins bok ”Deconstructing Wikileaks” från 2011.
    Därmed ingår inte det senaste Snowden-spektaklet som väl
    får sägas vara ganska nära relaterat till fenomenet Wikileaks.

  5. Konsthistoria 2013 torde omskrivas totalt.
    Contemporary Art of Highest importance: Wikileaks as well as NSA.
    The history of art is far behind.
    The real and greatest pioneering artist of our time may be Julian Assange as well as E. Snowden.
    All other opposite expressions are corporative decadence leading to collective suicide and destruction!
    People who can mirror and deconstruct the collective destruction are the 21th century gretest men and woman, equal the greatest Artists.
    Motsagelsefullt, kanske, men You know what I mean.
    No one will at the end of the day have any privacy at all when the head of the octupus is cot off.

    Free interpretation of Larry Hillbom.

  6. demiwotan skriver:

    Intressant att de nämns att demokratin blivit förankrad i Europas södra del med hjälp av EU. När jag var yngre fick jag lära mig att länder som Italien, Grekland, Spanien och Portugal kom med i EU bara på grund av de fascistoida tendenser som råder (rådde?) i dessa länder. Det glömde jag aldrig, så krisen i södra Europa kom inte som en överraskning för mig.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 397 andra följare

%d bloggers like this: