Finns väg framåt?

VID MEDELHAVET: Så här mitt i sommaren 2013 känns dagarna av optimism kring det som då kallades den arabiska våren 2011 påtagligt avlägsna. De verbala bilderna växlar, men få talar längre om någon vår i den arabiska världen.

I någon utsträckning var nog detta ofrånkomligt. Med revolutioner anses det ju vara som med romaner – det är lättare att få till den dramatiska inledningen än att avgöra hur det kommer att sluta.

Och just nu befinner vi oss i en situation där ett inbördeskrig i Syrien skördat mer än 100.000 offer, där Libanon och Jordanien sviktar under bördorna, motsättningarna ökar i Irak och Egypten plötsligt kastats in i en kris som i värsta fall skulle kunna föra arabvärldens största land in i ett inbördeskrig.

Då, för mer än två år sedan, talade jag om riskerna för att det som då var en de stigande förväntningarnas revolution om några år kunde gå över i en de svikna förväntningarnas revolution om man inte förmådde leverera ekonomiska såväl som politiska framsteg.

Och att en sådan de svikna förväntningarnas revolution kunde få ett helt annat förlopp.

Om det är där vi redan är eller inte kan man säkert diskutera, men att regionen nu riskerar att glida in i den fasen är nog obestridligt, liksom att utgången av denna kommer att vara betydligt mycket mer oklar.

I mångt och mycket handlar detta om ekonomi. När den s k arabiska våren bröt ut handlade det om samhällen som revolterade mot föråldrade strukturer och begränsade ekonomiska möjligheter.

En snabbt stigande befolkning motsvarades inte av en snabbt expanderande ekonomi och ett tydligt allt öppnare samhälle.

Utvecklingen sedan dess har dessvärre i avgörande avseenden gått i fel riktning. Politiska svårigheter har gjort att nödvändiga ekonomiska reformer har skjutits än längre på framtiden, och resultatet har ofta blivit en försämrad ekonomisk och social situation.

I t ex Egypten i dag torde så gott som alla ha det väsentligt sämre än vad de hade under Mubarak-diktaturens tid. Den livsviktiga turismen har nästan kollapsat, och nödvändiga utländska investeringar har till stor del uteblivit.

Det är inte underligt att de politiska spänningarna byggts upp.

Den egyptiska utvecklingen har förvisso inte varit rätlinjig heller i politiskt avseende. Stapplande rörde man sig dock mot en stabilare och mer demokratisk ordning.

Men konfrontationen i samhället ökade, och förmågan att konstruktivt överbrygga den fanns inte. Från de mer liberala och sekulära krafterna skyller man detta så gott som enbart på presidenten Morsi och det muslimska brödraskapet, men fullt så enkel ter sig nog inte bilden.

Utvecklingen som förde fram till det militära ingripandet den 3 juli har jag skrivit om tidigare här, och nu vet vi mer om detaljerna i det skeende som ledde fram till detta utomordentligt allvarliga steg.

På sina håll diskuteras det nu intensivt om detta skall beskrivas som en militärkupp eller inte – som om det fanns någon enhetlig modell för sådana som lätt kunde appliceras.

Så är tyvärr inte fallet – men det finns dock många historiska fall som det kan vara av värde att dra fram.

I mina omedelbara kommentarer sade jag att detta väl inte var någonting att jämföra med Egypten 1952 och 1954, men i ett bättre om än inte bra perspektiv någonting att jämföra med Thailand 2006. Jag kunde möjligen ha lagt till Turkiet 1997.

Det historiska mönstret är att militära ingripanden oftast sker i situationer där den existerande demokratiska regimen är djupt misskrediterad av sina egna misslyckanden, och ingripandena har inte sällan starkt åtminstone inledande allmänt stöd.

Och så var det förvisso i Egypten nu också.

Men det svåra och det avgörande är vad som kommer därefter.

Antingen ett hårt repressivt skede och en långdragen diktatur, eller en rätt snar återgång till en demokratisk huvudlinje. Turkiet 1997 och Thailand kan väl ses i det ljuset.

I dagens diskussion om Egypten är det naturligen också många som drar fram utvecklingen i Algeriet efter valen där i december 1991.

De fanns av den islamistiska fronten FIS, militären grep in och följden blev gradvis ett inbördeskrig som sträckte sig över åtta år och som andses ha lett till att omkring 200.000 människor förlorade livet.

I dag står utvecklingen i Egypten och väger. Det konstitutionella dekret som publicerades vid midnatt gör klart att all formell makt ligger hos den av militären tillsatte tillförordnade presidenten, men samtidigt skisseras en tidtabell för revideras konstitution, parlaments- och presidentval.

Men allt detta förutsätter att samhället nu inte faller ner i konfrontation och våld. Och detta torde förutsätta genuina och tydliga försök till försoning och samverkan nu.

Alla torde veta att landet står vid avgrundens rand – och att det bara är tillsammans som man alla kan ta de avgörande stegen tillbaka.

Att mer än 50 personer dödades i samband med demonstrationer i Kairo i går har självfallet förvärrat situationen ytterligare.

Och risken är ju att regimen nu kommer att lita än mer på våld för att hålla oppositionen under kontroll, och att denna i sin tur kommer att ta till mer våld för att hävda sina intressen.

Det är detta som måste förhindras.

En speciell fråga är självfallet vad som händer med den avsatte presidenten Morsi. Han hålls uppenbarligen i någon form av isolering.

Och hanteringen av honom kan snabbt bli en central fråga.

Att ha honom inlåst under lång tid är knappast acceptabelt.

Det parti han representerar är en del av det politiska systemet, och även om det går att rikta allvarlig kritik mot hans utövande av presidentämbetet är det inte tillräckligt skäl för att hålla honom fängslad.

Sannolikt finns det de som vill ställa honom inför någon form av rättegång, men med stor sannolikhet skulle det förvärra krisen ytterligare.

Och det skulle knappast heller komma att accepteras av omvärlden.

Förvärras krisen, och skall ett totalt sammanbrott undvikas, kan man snabbt hamna i en situation där han måste bli en del av lösningen, om inte annat så därför att ingen annan lösning finns.

Det inflytande som omvärlden kan utöva skall inte överdrivas, men heller inte underskattas.

Den Afrikanska Unionen har suspenderat Egypten från medlemskap i avvaktan på att man får klarhet i vad som hänt och kommer att hända.

AU har under senare år, med starkt stöd inte minst av EU, tagit en strikt inställning till okonstitutionella avsättanden av presidenter och regeringar.

Självfallet är det viktigt också hur vi i EU reagerar.

Vi får självklart inte framstå som likgiltiga inför det som hänt. Det skulle sända signaler vars effekter vi skulle få leva med under lång tid framöver i regionen i dess helhet.

Mycket kommer att bero på vad som händer de närmaste dygnen.

Och vårt utrikesministermöte om ca två veckor kommer självfallet att bli mycket viktigt i detta avseende.

8 kommentarer till Finns väg framåt?

  1. demiwotan skriver:

    Ja, stormakterna gjorde ett väldigt gott och gediget arbete efter det att freden slöts den 11 november 1918 och Första Världskriget var slut. Det blev en fred som gjorde slut på all fred i Världen. Vad skulle de annars ha kunnat göra? Världen har nu levat, i stort sett, hundra år med den freden – och det ser ut att bli ytterligare hundra år till.

  2. The Golani Snowman skriver:

    Som en expert skrev: islam KAN vara kompatibelt med demokrati, islamism kan det INTE. En vacker dag upptäcker kanske också Bildt och EU-höjdarna det.
    Egyptierna har ingen aning om vad demokrati är speciellt som hälften inte kan läsa eller skriva. Obama ger dem jetplan att använda mot ett enda land, han eller EU skulle inte få för sig att sätta upp ett avsaltningsverk där – de avsaltar mindre än 1%, Israel går emot 100%.

    Har inte Bildt läst om att valet där var totalfejkat? Finns många artiklar om det. Googla Egypt fake election och börja läs.

    Valet var lika välordnat som fotona från Tahrir Sq.

    Och nu trycker Obama på för nyval eftersom han vet att enbart hans älskade Muslimska Brödraskap är redo.

    Sen får Bildt fixa bröd, de flesta i Egypten är farmare och ändå kan de inte producera mer än halva mängden mat Egypten behöver.

    För några år sen gick Egypten över från att vara energiproducernt till energikonsument. De har ingen hårdvaluta att köpa varken vete eller olja. de har olja/bensin för ca en vecka. Brödraskapet har kört iväg alla turister. Online kan du läsa: The World Economic Forum has just declared Egypt one of the most dangerous places on earth for tourists.

    Nu när MB avlägsnats och blivit tillplattat i hela arabvärlden så ger Saudierna och Emiraten en massa miljarder till Egypten i glädje.

    Syrien – också lätt att lösa. Man måste helt enkelt glömma den 100-åriga idiotin som packade ihop en massa grupper till en stat. Dela upp den vet jag!

    Vet Bildt om att Turkiets ekonomi är genomrutten och att de lever på enorma summer av lånta medel? Nähä, inte det heller.

    Högljur i både Turkiet och Egyptiska Muslimska Brödraskapet har berättat att att alla problemen beror på judarna. Men det visste väl Bildt tidigare.

  3. stig2entreprenoren skriver:

    Att modernisera ett land och en region kostar på. Etablerade strukturer hänger inte med och de nya krafterna är ännu inte organiserade. Det behövs en struktur för demokrati och för de ekonomiska krafterna att börja verka. En legal struktur och ett bankväsende som ger möjligheter för företag att starta och verka är nödvändigt för att fler utbildade och andra skall komma i arbete.
    När väl det börjar fungera kommer investeringar att söka sig dit.
    Morsi är väl utbildad i väst men kanske inte tillräckligt för att kunna styra upp ett stort och bångstyrigt projekt?
    Att hitta en bra projektledare för detta är viktigt.
    Somalia och Brasilien verkar ju vara på någon slags god väg vad det verkar? Inget är omöjligt. Egypten nästa.

  4. flyktingar skriver:

    Många ser dagens händelser i gårdagens strålkastarsken. Även om detta perspektiv är belysande, så är det viktigt att inte bli denna ljuskäglas fånge.

    Snarare gäller att varje generation är tvunget att ta ansvar för sina egna handlingar och sen ödmjukt acceptera historiens dom.

    Människorna och ordningsmakten i Egypten måste finna en formel för robust och ansvarsfullt civilt maktövertagande, dvs ett som undviker framtida socialt kostsamma återvändsgränder, typ ytterligare krig med grannlandet.

    Många i EU satte (sätter?) sitt hopp till religiös fundamentalism i mellanöstern, som Hizbollah i Libanon, Hamas i Palestina och muslimska brödraskapet i Egypten. Turkisk islamism verkar utgöra den förädlade förebilden. Den egyptiska formen förkastades dock av de revolterande på Tahrirtorget, moderna egyptier som allt mer börjar inse sin makt att inte låta sig styras av religiösa dogmer, ”historisk konsekvenser” eller vad annat vara månde.

  5. Medelhavet eller Medelpad,,,
    Hung Parliament’s dagens melodi i alla nationer i stort.
    2 nationer i en nation, ett land delat med 2 grupper av olika uppfattningar.
    Hur kommer det sig?
    This or That!
    ”Samverkan” ?
    Fel premiss?
    Samverkan innan kollisionen blir verkligeheten, eller efter Kaos?
    Innan, har alltid prioritet. Det praktiseras knappast.
    Det politiska ego systemen har den maximala skulden!
    ”Du eller Jag” – ”Ni eller Vi” ”De eller Oss” Skala 1/1.
    Gender War aningen enklare att beskriva, men verkar bra som en illustration.
    http://www.newstime2010.com/
    ”Either you are our friends, or you are our enemies” Bush Senior.
    Vidrigt men sant…?

  6. leonardo34 skriver:

    Kommentar till utvecklingen i Egypten: Religion och politik är en farlig kombination.

  7. Man kan ju inte ha en President, en Prime Minister, och en Kung eller en ”Pope” i toppen.
    En Prime Minister har alltid rollen som en Second in Charge Leader.
    Egyptens President har rollen nummer 1.
    Om makten ligger hos Presidenten kan man spola birollen av Statsminister d.v.s. Prime Minister. Ordet Prime betyder helt enkelt biroll, oavsett konstitutionen i landet. Egyptens egen ”Pope” ligger redan illa till.

    Conclusion: Presidenten agerar som snubben i Fidji nu till dess alla tappat musten. Det kan ta sin tid och till dess att alla sedan inser att Presidenten var ju faktiskt bra. Sen blir han en hero eller Kung i Pyramid landet och hans egna barn tar pappas roll senare.
    Ett klassiskt politiskt, typiskt internationellt idiotsystem.
    Synd att folk skall korta sina liv bara, under tiden.
    Kolla och se att deras ekonomi faktiskt gick upp senaste dygnet.
    Utlandets investerare vet redan att the bandwagon rullar vidare.

  8. Carina Rydberg skriver:

    Det här kommentarsfältet öppnas och stängs med jämna mellanrum. Och själv begriper jag inte varför mail från UD tycks sändas via ett land lite längre västerut – exempelvis Island.
    http://www.boktipset.se/blogg/carinarydberg/2013/07/11/carl-bildt-stanger-kommentarsfaltet-pa-sin-blogg-och-det-mail-jag-fick-fran-ud-ser-ut-att-ha-skickats-fran-island/

    Det vore jättebra om jag kunde få en förklaring till detta, paranoid som jag är.

    Mvh

    Carina Rydberg
    -själv på väg till Italien.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 365 andra följare

%d bloggers like this: