Framme i Zagreb

30 juni 2013

ZAGREB: Efter vacker morgon i ett soligt Vadstena, med besök bl a på mycket sevärda klostermuséet där, har jag nu kommit till den kroatiska huvudstaden för kvällens och nattens festligheter här med anledning av inträdet i EU vid midnatt.

Och det är förvisso ett viktigt steg såväl för landet som för regionen och Europa i dess helhet.

För Kroatien innebär det en tydlig politisk förankring i den europeiska familjen och bättre möjligheter till stabil också ekonomisk utveckling framöver.

Men det finns all anledning att stryka under just ordet ”möjligheter”.

Länder var lärt sig att även om EU-medlemskapet förvisso innebär förbättrade möjlighet är det viktigt att man utnyttjar och inte försummar dessa möjligheter.

Det gäller inte minst på det ekonomiska området.

Kroatien har gjort åtskilligt av reformer under EU-processen, men samtidigt är det uppenbart att det behövs mer av tydliga strukturella reformer för att ekonomin fullt ut skall kunna utnyttja den möjlighet som nu öppnar sig.

Och jag tror att det är mycket viktigt att man ger dessa tydlighet prioritet redan nu.

I kväll blir det ceremonier och högtidligheterna med brett deltagande inte minst från alla regionens länder. Och för min del åtskilliga bekanta att samtala med ok regionens olika utmaningar.

Men EU:s ledning finns självfallet också på plats.

Lite plågsamt är dock att det blir inte mindre än fyra olika talare som representerar EU under kvällens högtidlighet. En hade varit mer passande.

I morgon bitti fortsätter jag så informella samtal här innan det mitt på dagens är dags att fortsätta till Serbien för samtal där.

Som vanligt är det också andra frågor som tränger sig på.

I Moskva har den statskontrollerade TV just sänt ett nyhetsinslag där diplomater också på Sveriges ambassad anklagas för kontakter med olika företrädare för den politiskt oppositionella personer.

Och självfallet har vi sådana kontakter. En ambassad har kontakt med olika delar av ett samhälle.

Jag skulle hålla det för naturligt att det också gäller Rysslands ambassad i Stockholm.

Men tyvärr måste nog detta TV-inslag ses som ännu ett uttryck för den mer repressiva tendensen i dagens Ryssland.


Fest i Vadstena och fest i Zagreb

29 juni 2013

VADSTENA: Nu har sommaren anlänt, och i går hade jag min sista arbetsdag baserad i Stockholm på ett bra tag. I alla fall enligt de planer som gäller just nu – sedan kan mycket förändras.

Det var bra och intressanta samtal med utrikesminister Zebari från Irak. Vi har en nära och viktig relation mellan våra bägge länder.

Han var relativt optimistisk om sitt eget lands möjligheter att hantera de olika spänningar som vi ju sett inte minst i de senaste månadernas upptrappade våld.

Lokala, regionala och i början av nästa år också nationella val skapar möjligheter att hantera situationen bättre.

Och i allt väsentligt finns det ju enighet om den konstitutionella ramen.

Viktigt är ju också att landet har en starkt expanderande ekonomi genom den nu växande oljeproduktionen.

Men alldeles självklart oroar situationen i Syrien, och den risk för ökade sekteristiska motsättningar i regionen i dess helhet som en fortsättning av denna innebär.

Tyvärr är det svårt att vara optimistisk om möjligheterna till ett snart slut på inbördeskriget, men vi var eniga om att försöka motverka en ytterligare militarisering och att ge allt det stöd vi kan inte minst till Lakhdar Brahimis ansträngningar.

I går kväll och i dag på morgonen var det så diskussionerna vid Stockholm China Forum som engagerade mig.

Lite vid sidan av det sedan länge planerade programmet blev det också en diskussion om den senaste tidens utveckling på det finansiella området såväl i Kina som globalt.

Orostecknena har varit åtskilliga under de senaste två veckorna, men samtidigt är det ju uppenbart att en förändring i riktning mot mindre expansiv tillgång till finansiella medel måste komma förr eller senare.

Och därmed kan ju det som nu försiktigt inletts beskrivas som en nödvändig normalisering.

Men det innebär inte att osäkerheterna i denna utveckling skall underskattas. Och vi har ju sett tydliga reaktioner på utsatta marknader inte bara i Kina under de senaste dagarna.

Till den bild vi nu konfronteras med hör ju också nya vågar av social oro i länder som ju haft en snabb ekonomisk utveckling.

Vi har ju senast sett det i Turkiet och i Brasilien. Och såväl Bulgarien som delvis Ryssland kan nog läggas till denna bild.

De omedelbara anledningarna skiljer sig alltid åt, men man kan spekulera i om det inte också finns gemensamma drag.

Snabb ekonomisk utveckling har lett till snabbt stigande förväntningar, och det har växt fram en förväntansfull ung medelklass med delvis annan syn på saker och ting.

Såväl Turkiet som Brasilien är ju demokratier och kommer förr eller senare att hantera dessa frågor inom dess ramar och med dess medel, men i andra samhällen med motsvarande utveckling kan Utvecklingeb självfallet bli en annan.

Om detta kan komma att beröra Kina eller ej är det alldeles säkert de som reflekterar mycket noga över i dessa dagar.

Nu har jag i alla fall anlänt till vackra och historiska Vadstena vid Vätterns strand för en privat fest, men i morgon bär det av till Kroatiens huvudstad Zagreb för att där delta i festligheterna i samband med att landet blir EU:s 28:e medlem.

Och Sverige har ju varit ett av de länder som tydligast och starkast stött denna utveckling.

Från Zagreb fortsätter jag sedan under måndagen och tisdagen till först Belgrad och sedan Pristina för att dels gratulera till den dörr till EU som nu öppnats även för dem och dels ge stöd till den viktiga dialogen mellan den.

Efter övernattning i Strasbourg kommer jag sedan mitt på dagen på onsdag till Visby för att delta i några av de myllrande arrangemangen i årets Almedalsvecka.

På onsdag kväll talar ju Fredrik Reinfeldt i Almedalen, och på torsdag förmiddag har vi ju utlokaliserat veckans sammanträde med regeringen till Visby.

Och i Visvy förblir jag till någon gång under fredagen. Det får räcka för i år.


EU, Iran, Irak och Kina

27 juni 2013

STOCKHOLM: Det var dock inte bara diskussion i riksdagen för min del denna torsdag, utan också en del annat.

Vi började dagen med sammanträde med regeringen, och det var ju naturligt att vi då också bytte några ord om EU-finansministrarnas viktiga överenskommelse om delar av den s k bankunionen och om förberedelserna för stats- och regeringschefernas möte senare i dag.

Det handlar om viktiga frågor för hela Europa, och inte minst för Sverige.

På eftermiddagen hade jag besök av några tillresta f d diplomater som engagerat sig i olika informella samtal kring den iranska nukleära frågan.

Och självfallet diskuterade vi om presidentskiftet i Iran kommer att innebära några nya öppningar i den frågan.

Viktigt är dock att det finns en tydlig öppenhet för samtal och lösningar även på vår sida. Jag sade att jag var optimistisk på den punkten.

Nu får vi se vad som händer. En bit efter sommaren kommer vi mer i detalj att se de förändringar när det gäller andra personer som kan komma i Teheran.

Och därefter är det dags för diplomatin att på olika sätt ta nya tag i denna utomordentligt viktiga fråga.

Egentligen skulle ju Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari ha kommit hit för middag i kväll, men så blev nu inte allt, utan i stället kommer jag att ha glädjande att välkomna honom på lunch i morgon.

Vi har ju setts åtskilliga gånger tidigare – i Stockholm, Bagdad och New York – och jag har alltid satt stort värde på våra samtal.

Nu kommer han hit i en situation där läget såväl i hans land som i hans region är mycket spänt och besvärligt. Och det gör inte samtalen mindre viktiga.

I morgon kväll är det så dags att åter samlas i Stockholm China Forum för de informella diskussioner vi brukar föra två gånger om året idena krets.

Vi träffades ju senast i Beijing kort tid efter den viktiga kinesiska partikongressen, men sedan dess har ju det kinesiska ledarskiftet fullbordats, och vi borde börja skönja konturerna av eventuella förändringar av landets politik.

Det kommer att finnas åtskilligt att diskutera också på Stockholm China Forum, och de diskussionerna kommer att fortsätta också på lördagen.


Bra om kärnvapen

27 juni 2013

STOCKHOLM: Till dagens begivenheter för min del hörde en interpellationsdebatt i riksdagens om hur regeringen ser på arbetet för nedrustning när det gäller kärnvapen.

Närmast tror jag att interpellationen var föranledd av ett lite förvirrat inslag i Dagens Eko för någon månad sedan.

Men för min del var detta ju ett bra tillfälle att redovisa vår politik på detta viktiga område i alla fall lite utförligare.

Och det kan finnas anledning göra det här också.

Jag tror att alla och envar är väl medvetna om de förödande konsekvenser som varje form av användning av kärnvapen, för att inte tala om en fullskalig kärnvapenkonflikt, skulle ha.

Det är inte där problemet ligger.

Utan utmaningen är – förutom det självklara att förhindra vidare spridning av dessa vapen – att övertyga de olika kärnvapenmakterna om att det är förenligt också med deras grundläggande säkerhetspolitiska intressen att successivt minska sina arsenaler.

Det viktiga målet om en värld utan kärnvapen är sannolikt avlägset, men det gör det desto viktigare att vi steg för steg, i land efter land, kan röra oss i den riktningen.

För det första arbetar Sverige självklart för att minska dagens mycket stora arsenaler av dessa vapen.

Såväl USA som Ryssland har avsevärt minskat sina strategiska nukleära arsenaler under de senaste decennierna.

Vi har välkomnat detta, samtidigt som vi konstaterat att det bör finnas utrymme för fortsatta ömsesidiga reduktioner.

Jag har ju också välkomnat det tillkännagivande som president Obama gjorde i sitt tal i Berlin förra veckan då han uttalade ambitionen att minska USA:s utplacerade strategiska kärnvapen med upp till en tredjedel och söka förhandlingar med Ryssland om nedskärningar.

Sådana förhandlingar borde kunna inledas relativt snart.

Förr eller senare måste detta leda till krav på reduktioner av även övriga kärnvapenmakters arsenaler, även om dessa ju i dag är betydligt mindre.

Detta leder dock till en rad nya och komplicerade frågeställningar.
En fråga där vi har vi haft anledning att uttala särskild oro gäller
s.k. sub-strategiska eller taktiska kärnvapen, inte minst för att dessa är koncentrerade till Europa och finns i vårt eget närområde.

Icke minst i Ryssland förefaller det nu att ske en icke obetydlig utveckling av nya vapen i denna kategori, vilket vi ser på med betydande oro.

Också amerikanska planer på avancerade modifieringar av de taktiska kärnvapen man fortfarande har kvar i ett antal europeiska länder tillhör denna oroande bild.

Jag har framfört vår oro för dessa utvecklingar på hög nivå till såväl Ryssland som USA, och jag välkomnar att president Obama nu uttalat avsikt att arbeta för kraftiga reduceringar av de amerikanska och ryska taktiska kärnvapnen i Europa.

Vi kommer att, i samråd med andra länder, överväga ytterligare initiativ i denna fråga.

En ny våg av modernisering av taktiska kärnvapen i Europa är fundamentalt oförenlig med strävan efter successiva reduktioner.

Vårt mål är att dessa vapen inledningsvis dras bort, och att dessa vapen successivt helt elimineras.

Detta är, av uppenbara skäl, en viktig fråga för Sverige.

För det andra har vi fäst betydande vikt vid att stärka och utveckla den existerande regimen av kontroller och överenskommelser på detta område.

Vi har tillsammans med Mexiko sedan två år ett uppdrag att verka för
ett ikraftträdande av det fullständiga provstoppsavtalet CTBT. Avtalet förhandlades fram 1996 men har ännu inte trätt ikraft då åtta länders ratificeringar fortfarande saknas.

Under tiden Sverige haft detta uppdrag har bl.a. Indonesiens parlament godkänt avtalet – också ett land vars ratificering krävs för ikraftträdande.

I samarbete såväl med Mexiko som med andra länder har vi arbetat för att också en rad andra länder ska ratificera, och det finns nu positiva signaler i ett antal fall.

Av alldeles särskild betydelse är självfallet USA, och det är vår förhoppning att Obama-administrationen ska verka för en ratificering under denna mandatperiod.

En annan viktig aspekt handlar om att förhindra spridning av kärnvapen till fler länder. Här är kontakterna med Iran och Nordkorea centrala.

Ett fullgott samarbete i enlighet med internationella förpliktelser mellan Iran och internationella atomenergiorganet IAEA är ett krav från svensk sida.

Sverige tillhör ju dem som tydligast arbetar för en diplomatisk lösning på de frågeställningar som fortfarande är utestående.

Huruvida det iranska presidentvalet inneburit nya möjligheter i detta avseende är ännu för tidigt att bedöma.

Viktigt i detta sammanhang är också att försöka att föra tanken på en massförstörelsevapenfri zon i Mellersta Östern framåt.

Och mycket av detta arbete kommer att fokuseras kring den kommande översynskonferensen för icke-spridningsavtalet NPT.

Ett annat ibland underskattat arbete handlar om att minska farorna med kärnvapen och de initiativ som tagits för att öka säkerheten kring höganrikat uran och upparbetat plutonium.

Även om vi aldrig får släppa fokus vad gäller nedrustning av befintliga kärnvapenarsenaler, så ligger kanske de mest överhängande farorna i att kärnvapen eller radioaktivt material skulle användas av terrorister mot civila mål.

Självklart ska vi göra vårt yttersta för att bidra till att så aldrig sker, varför Sverige fullt ut har ställt sig bakom och samarbetat kring det initiativ som togs av president Obama för några år sedan med flera återkommande Nuclear Security-toppmöten.

Sverige bidrog konkret genom att 2012 överföra historiska rester av svenskt upparbetat plutonium till USA för omhändertagande.

På den negativa sidan måste dock konstateras att den s.k. Nedrustnings-konferensen i Genève har varit fullständigt blockerad under de senaste 15 åren.

Orsakerna till detta har varierat men under senare år har det mest handlat om att ett land – Pakistan – inte är villigt att ens påbörja förhandlingar om ett förbud mot produktion av klyvbart material för vapenändamål.

Farorna med användning av kärnvapen är väl kända. I allmänna ordalag gäller detta nog också faran med ytterligare spridning av dessa vapen.

Men framgång i arbetet för en värld utan kärnvapen ligger i att hindra ytterligare spridning och steg för steg minska existerande arsenaler.

Huvudansvaret för detta ligger alldeles självklart på de existerande kärnvapenmakterna. Men med kompetens, kunnande och engagemang har också Sverige – som jag angett – möjlighet att göra viktiga insatser.

Och kring detta blev det i allt väsentligt en bra diskussion.


Att göra ett bra UD bättre

26 juni 2013

STOCKHOLM: Efter dagarna i Luxembourg med dess olika diskussioner och avgöranden blev det i dag dags för en dag mer ägnad åt det interna arbetet på departementet.

Det handlar ju om att göra en bra utrikesförvaltning bättre.

Först satt jag ner och gick igenom hur vår satsning på olika sociala medier fungerar och hur den kan utvecklas ytterligare.

Så gott som alla ambassader har nu kommit igång – undantaget har med teknik i respektive länder att göra – men det är självfallet lite olika nivåer på aktivitet.

Men vi når redan ut till opinionsbildare och intresserade i viktiga länder i världen på ett helt annat sätt än vad vi tidigare hade möjlighet till.

Och vi är bara i början av denna utveckling.

På eftermiddagen hade jag så möjlighet att med vår personalchefen Elinor Hammarskjöld gå igenom olika utmaningar när det gäller rekrytering och utveckling av våra olika medarbetare på UD.

Vi är en efterfrågad och attraktiv arbetsplats, och det är viktigt att vi kan rekrytera med de inriktningar inte minst vad gäller språk som vi tror att vi kommer att behöva i framtiden.

I vissa avseenden har det blivit lättare – men i andra viktiga avseenden har utvecklingen snarast gått åt det motsatta hållet.

Och sedan gäller det självfallet också att vi har möjlighet att rekrytera till de olika platser runt om i världen där vi verkligen behöver engagerade och kunniga medarbetare.

Ibland kan det röra sig om platser med utmaningar lite över det vanliga.

Men många ser utmaningarna som stimulerande, och det är ju dessutom viktigt att vi ser detta som meriterande för vad som kommer därefter.

Avbrottet från det mer interna i dag var ett besök från Atlantic Council i Washington inom ramen för det samarbete vi har med dem för att diskutera kommande strategiska utmaningar.

Och just i dag var det olika former för mer omvälvande teknisk utveckling som var i fokus för våra diskussioner.

Att internet kom att förändra det mesta vet vi. Och den utvecklingen accelererar ju fortfarande.

En senare exempel är ju de borrteknologier som lett till den skiffergasrevolution som nu i grunden förändrar de globala energimarknaderna med de också geopolitiska förändringar som detta löpande kommer att leda till.

Men framöver kommer med all säkerhet nya förändringar av minst lika omvälvande karaktär.

Och det var några sådana möjligheter vi ägnade en timmas diskussion under dagen.

I morgon är det torsdag och sedvanligt regeringssammanträde – det sista i Stockholm före sommaren.

Nästa torsdag sammanträder ju regeringen i Visby – och sedan är det dags för s k sommarregering.


Turkiet, Serbien och Kosovo i fokus

25 juni 2013

LUXEMBOURG: Jo, diskussionerna i dag kom förvisso att föras i lite mindre lugna vatten än vad som var fallet under gårdagen.

Vi började med Turkiet, där vi ju efter många om och men, och efter en ändrad fransk inställning, nu efter inte mindre än tre år skulle öppna ett nytt kapitel i anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

Men på sina håll fanns det nu plötsligt invändningar. I allt väsentligt kom de från dem som i alla händelser brukade rikta mer grundläggande invändningar mot Turkiet som möjlig blivande medlem av vår Union.

Efter åtskillig diplomati, åtskilliga diskussioner och åtskilliga telefonsamtal enades vi till slut om en kompromiss som innebär klart besked om att öppna det nya kapitlet 22 – som handlar om regional utveckling – men samtidigt sköt detta framåt till hösten i avvaktan på kommissionens årliga granskningsrapport.

Idealiskt var detta förvisso inte, och risken för att september månads olika valrörelser kommer att leda till att nya moment introduceras finns självfallet där, men det var dock en kompromiss som gav oss möjlighet att fortsätta framåt.

Och det bekräftades i de samtal jag tidigt på morgonen hade också med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu.

Också vad gäller Serbien och Kosovo blev det problem.

Catherine Ashton var i sin rapport tydlig i sin bedömning att såväl Serbien som Kosovo tydligt hade levt upp till sina respektive åtaganden, och att det fanns all anledning att starta anslutningsförhandlingar med Serbien i oktober.

Självfallet hade jag inte anledning att göra någon annan bedömning.

Från främst tysk sida ville man dock bromsa det hela ytterligare under hänvisning till stämningar i den tyska förbundsdagen. Och på den punkten var man mycket bestämd.

Nu kommer det att bli stats- och regeringscheferna på fredag som får fatta det slutgiltiga beslutet.

Att skjuta förhandlingsöppning till början av nästa år, och dessutom ännu en gång föra frågan för avgörande till stats- och regeringscheferna, är enligt min och mångas andras mening knappast rätt väg att gå.

Så det blev ett beslut med parenteser i denna del, och upp till det högre avgörandet på fredag. Jag kan bara hoppas att det leder till ett beslut att öppna dessa förhandlingar i år.

Detta var min del av det allmänna rådets överläggningar, nu är det Birgitta Ohlsson som svarar för resten, och mot slutet av eftermiddagen flyger vi gemensamt tillbaka till Stockholm.

Där talar jag inför en sammandragning av representanter för försvarsmakterna i ett stort antal länder om vår syn på säkerhet i denna moderna tid.

Det är ÖB Sverker Göransson som står värd för denna konferens under de närmaste dagarna.

Och en anledning till att jag är där är väl också att Karin Enström i dessa dagar är i New York och Washington för viktiga samtal bl a med sin amerikanske kollega Chuck Hagel.

I morgon väntar så åter en arbetsdag i Stockholm i denna min sista vecka där på ett bra tag – åtminstone som planeringen ser ut just nu.


I lite lugnare vatten

24 juni 2013

LUXEMBOURG: Ytterligt arla morgon från Bromma tillsammans med Eskil Erlandsson, och därefter möte med utrikesministrarna mer eller mindre kontinuerligt under dagen.

Och nu på kvällen har också Birgitta Ohlsson kommit hit för att delta i morgondagens möte med det s k allmänna rådet.

Det är dels utvidgningsfrågorna – det kommer att handla om Turkiet och Serbien – och dels förberedelserna för stats- och regeringschefernas möte i slutet på veckan.

Och dessutom – viktigt! – kommer vi att fatta beslut om EU:s cybersäkerhetsstrategi. Arbetet med den har pågått ett bra tag, och nu är det dags för beslut i denna viktiga fråga.

Så i kväll och i morgon är vi tre svenska statsråd här engagerade med olika EU-förhandlingar.

Om dagens ministermöte är kanske inte så mycket att säga.

Efter de mer stormiga vågorna på vårt möte för en månad sedan seglade vi i betydligt lugnare vatten i dag.

Det kan nog bli lite livligare i morgon.


Dags att packa igen

23 juni 2013

STOCKHOLM: Midsommarhelgen lider mot sitt slut, och nu är det dags att packa kappsäcken igen för nya insatser för freden och friheten.

Och närmast innebär det två dagar av viktiga möten i EU-kretsen i Luxembourg.

Delvis handlar det om förberedelser för stats- och regeringschefernas möte i Bryssel lite senare i veckan.

Störst intresse kommer sannolikt diskussionen i utvidgningsfrågan att tilldra sig.

Planen har hela tiden varit att efter en längre tid när detta av olika skäl inte varit möjligt nu öppna ett nytt kapitel – om regionalpolitik – i förhandlingarna med Turkiet.

Det var ett av de kapitel som tidigare av mycket grumliga skäl blockerades av Frankrike, men där president Hollande nu signalerat en annan och öppnare inställning.

Plötsligt sägs det dock nu från något medlemsland att detta inte skulle vara lämpligt just nu med hänsyn till oroligheterna i landet under den senaste tiden.

Men det är kortsynt politik av värsta slag.

För det första bör vår politik självfallet styras av mer långsiktiga och strategiska överväganden. Kortsiktiga reaktioner blir bara kakafoni.

För det andra leder dessa entydigt till slutsatsen att vi inte minst nu har allt intresse av att söka stärka och förankra en fortsatt reformprocess i Turkiet genom den process som EU-närmandet innebär.

Inte minst många av dem som gett sitt stöd till protesterna i Turkiet har under de senaste dygnen riktat starka vädjanden till oss av just detta skäl.

De vill snarast ge EU-närmandet ny kraft och fart.

Bekymmersamt blir det dessutom när samma land förefaller att vilja bromsa också planerna på att öppna Serbiens anslutningsförhandlingar.

Och i och med denna kombination växer ju misstanken om att det handlar om en utveckling som steg för steg försöker bromsa, begränsa eller stoppa utvidgningspolitiken i dess helhet.

Det vore katastrofalt.

Den har varit EU:s enstaka mest verkningsfulla instrument för fred och stabilitet i vår del av världen, och det finns ingen anledning att tro att den inte skulle vara det under kommande år också.

Och detta tror jag är den inställning som den överväldigande majoriteten av utrikes- och EU-ministrar kommer att ha under måndagens och tisdagens diskussioner i Luxembourg.

Men åtskilligt annat står också på vår dagordning i morgon.

Vi kommer att lyssna på Catherine Ashtons slutsatser efter sin resa i betydande delar av Mellersta Östern under den senaste veckan.

Jag tror att det finns anledning att ha fokus inte minst på Egypten inför de stora demonstrationer som planeras där till på lördag.

Det är ett år sedan president Morsi trädde till, och det vi ser är ju dessvärre en tilltagande politisk polarisering i förening med en allt allvarligare försämring av ekonomin.

Prognosen för detta viktiga land är just nu allt annat än god, och vi måste diskutera om det finns någonting vi kan göra ytterligare för att försöka att påverka situationen.

Och samma sak kan ju dessvärre sägas om regionen i dess helhet.

Säkert kommer vi i detta sammanhang att tala också om Syrien, där det ju nu förefaller som om intresset för vapenleveranser håller på att ta över från intresset för fredsförsök med allt vad detta ju riskerar att leda till.

Regionen i dess helhet påverkas ju starkt negativ av utvecklingen i landet, och jag ser också i det sammanhanget fram mot samtal på onsdag här i Stockholm med Iraks utrikesminister Zebari som kommer på besök.

Hans perspektiv på såväl Iraks interna utveckling som regionen i dess helhet är alltid intressanta att lyssna till.

Också Afghanistan står på morgondagens dagordning, liksom behovet av en intensivare klimatdiplomati från EU:s sida.

EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard är alltid värd att lyssna på, och den möjligheten får jag också i morgon.

Mot slutet av veckan samlas här åter de olika tänkarna och experterna i Stockholm China Forum för att se vilka slutsatser som möjligen kan dras av de första ansatserna från den nya stats- och partiledningen i Kina.

Dessa informella diskussioner har ju under de senaste åren blivit allt värdefullare.

Och på söndag nästa vecka kommer jag så, tillsammans med åtskilliga andra, att vara i Zagreb för att vid midnatt högtidligt hälsa Kroatien välkommen som den Europeiska Unionens 28:s medlemsland.


Varmt – mycket! – i Wien

20 juni 2013

WIEN: Det var i sanning tryckande värme som mötte mig är jag landade här i Donau-metropolen i dag på morgonen efter mycket tidig start hemifrån.

Och än mer av det blev det successivt under dagen.

Eftersom jag hade någon timma till mina möten blev det först besök på en bokhandel – jag inhandlade bl a Wolfgang Petritsch biografi över Bruno Kreisky – och sedan en stund på välkända Café Central.

Så mycket mer Centraleuropa kan det strängt taget inte bli.

I Hofburg med alla dess möten träffade jag senare den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSCE:s generalsekreterare Zannier för ett längre samtal om olika utmaningar framöver.

Vi tillhör ju dem som är starka anhängare av den ambitiösa fredsvision som ju är grunden för samarbetet inom OSCE.

Det handlar inte bara om klassisk militär säkerhet, utan faktiskt också om den säkerhet och fred som följer av samhällen som respekterar minoriteter, har fria och rättvisa val och ser också fria och oberoende media som ett avgörande värde.

Det var den visionen som lades fast i Paris när det kalla kriget gick till ända och en ny europeisk era randades.

Men sedan dess har det hunnit rinna mycket vatten under broarna, och de senaste åren har sett ett allt starkare ifrågasättande av dessa tankar från regimer som ju valt en annan inriktning, och dom ogärna vill bli störda i de denna.

Sedan det stora toppmötet i Astana för några år sedan har konflikten kring detta skärpts, och de årliga ministermötena sedan dess har oftast avslutats utan man kunnat enas.

Detta till trots utför OSCE ett viktigt arbete, och samtalet i dag gav möjlighet att gå igenom detta på både bredden och djupet.

Inte minst i Centralasien, som alldeles säkert kommer att komma mer i fokus under kommande år, spelar man en roll som är viktig.

Samma sak gäller i t ex Azerbaijan.

Från Hofburg var det sedan dags att bege sig till EPP:s toppmöte en bit därifrån.

Ämnena var dels förberedelser för nästa veckas möten mellan EU:s stats- och regeringschefer, och dels förberedelserna för 2014 och få inte minst det viktiga valet till Europa-parlamentet.

Här är det självfallet viktigt att vi har ett tydligt budskap, och rider värn mot dem som vill stänga gränser och dörrar, begränsa samarbetet och försöka att få Europa att gå tillbaka.

Men farorna finns, och flera varnade för hur populistiska, främlings- och Europa-fientliga rörelser riskerade att vi vind i seglen.

Mycket av diskussionen handlade alldeles självklart om den ekonomiska utvecklingen med inte minst ungdomsarbetslösheten i centrum.

Men jag påminde också om de mer utrikespolitiska utmaningar vi står inför och som vi bara kan möta gemensamt.

Klimatförändringarna konsekvenser, ett allt mer auktoritärt Ryssland, instabiliteten söder om Sahara och inte minst att betydande delar av Levanten i dag står i brand.

Och sker ingen förändring till det bättre kommer den branden med all säkerhet att ha spritt sig ytterligare när vi kommer fram till valet i maj nästa år.

Såväl Angela Merkel som jag reste en del frågetecken kring de tankar som finns att tidigt nominera en gemensam kandidat till ordförande i EU-kommissionen, och de facto sköts den frågan till en bra bit in i nästa år samtidigt som frågetecknen restes.

Och det var viktigt. Det är annars lätt att se scenarier där vi driver in i en konstitutionell kris och handlingsförlamning i EU nästa sommaren.

Det tror jag är bland det allra sista som de europeiska väljarna vill ha.

Nu sitter jag så på Schwechat-flygplatsen och väntar på att planet skall föra mig tillbaka till Stockholm igen.

Och i morgon är det faktiskt midsommarafton.

Då tror jag t o m denna blogg får ta lite semester – om det nu inte plötsligt skulle hända någonting dramatiskt…


Till Wien för samtal och möten

19 juni 2013

STOCKHOLM: Lagom till den moderata riksdagsgruppens sommarmiddag i går kom jag tillbaka från mina samtal och möten i Paris.

Utomordentligt var självfallet att jag hade möjlighet att stämma av en rad aktuella frågor med Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius på förmiddagen.

Den allt allvarligare situationen i Syrien bekymrade självfallet oss bägge, samtidigt som de möjhliga vägarna framåt är allt annat än självklara.

Senare på dagen enades G8-ledarna på sitt möte i Nordirland om ett gemensamt uttalande som i alla fall håller hoppet om en politisk process levande, även om det nu dessvärre är tydligt att den möjliga fredskonferensen skjutits till efter sommaren.

Men också de olika utvidgningsfrågorna stod på vår dagordning.

Vi har all anledning att nu ge grönt ljus till Serbien att inleda anslutningsförhandlingar, och det är självfallet bra att vi nu har möjligheten att öppna ett nytt kapitel i förhandlingarna med Turkiet.

Att artificiellt, eller av kortsiktiga politiska skäl, nu lägga nya hinder i någon av dessa avseende skulle riskera EU:s trovärdighet i dessa frågor.

Situationen i Mali förblir besvärlig, men samma dag som vår riksdag godkände vårt deltagande i FN-missionen där ledde dock de politiska samtalen mellan företrädare för landets olika delar till ett viktigt preliminärt fredsavtal.

Efter samtalen i Quai d’Orsay hade jag så möjligheten till en del ytterligare möten och besök ute på flyg- och rymdutställningen på Le Bourget innan det var dags att ta planet hem.

Denna dag inleddes med regeringssammanträde – tidigarelagt en dag med anledning av den stundande midsommarhelgen – men har därefter upptagits huvudsakligen av olika mer eller mindre ”inre” frågor kring hur olika saker skall hanteras.

Och i kväll blir det mer informell middag med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström. Vi har alltid mycket att diskutera.

I morgon bitti åker jag till Wien där det förutom samtal med OSCE:s generalsekreterare Zannier för min del handlar om att ersätta Fredrik Reinfeldt på extra partiledarmöte med europeiska folkpartiet EPP.

Ämnet är olika förberedelser inför valet till Europaparlamentet i maj nästa år och allt som skall komma därefter, men självfallet tänker jag utnyttja detta till också andra samtal eftersom ett stort antal politiska ledare kommer att samlas i Wien denna dag.

Men sedan bär det hem igen – och därefter är det faktiskt midsommar!


Imponerande i Paris

17 juni 2013

PARIS: Vädret har sannerligen varit omväxlande här denna dag.

Först skyfall och åska som t o m stängde flygplatsen ett tag och fick oss att cirkla runt över norra Frankrike en bra stund.

Men sedan – på flyg- och rymdutställningen på Le Bourget – förbyttes det hela till närmast tropisk hetta fram mot eftermiddagen.

Och nu på kvällen blev det småkyligt småregn av det hela.

På utställningen besökte jag inte minst European Space Agency för att uppdatera mig om det senaste i den omfattande och viktiga europeiska satsningen på olika rymdteknologier.

Infrastrukturen uppe i rymden blir ju allt viktigare för mycket vi har för oss här nere.

Miljö- och klimatövervakning är bara ett exempel på detta. Positionering och telekommunikationer är andra.

Men självfallet tittade jag också en del på vad svensk flyg- och rymdindustri har att erbjuda på en global mässa som denna. Alltid lika imponerande.

Mest imponerande i luften var utan tvekan det ryska stridsflygplanet Su35.

Och jag var inte den enda som var imponerad. Kanske handlar det om världens i dag mest avancerade flygplan i sin klass.

Kvällen innebar så mottagning på den svenska ambassaden med våra olika industri- och myndighetsföreträdare.

Flyg- och rymdindustrin är betydelsefull för Sverige, och den teknologiska höjd den representerar med sina olika produkter ligger utan tvekan i världstopp.

I morgon börjar jag så dagen med att träffa min franske kollega Laurent Fabius.

Samtalsämnen kommer sannerligen inte att saknas.

Och sedan blir det någon timme med några uppföljande besök på Le Bourget innan det bär hemåt igen.


Dynamiken har förändrats

16 juni 2013

STOCKHOLM: Olika uppgifter här hemma gör att jag tyvärr inte hade möjlighet åka till det traditionella årliga mötet mellan nordiska och afrikanska utrikesministrar som just nu äger rum i Finland.

Men vi är väl representerade av Frank Belfrage, som ju dessutom nyligen var med vid Afrikanska Unionens möte i Addis Abeba.

Presidentvalet i Iran ledde till en diskussion före valet som var intressantare än väntat och därtill ett resultat som plötsligt tänt nya förhoppningar vad gäller landets politiska utveckling.

Vinsten för Hassan Rouhani var mycket övertygande – han utklassade markant samtliga andra kandidater – och det förstärker bilden av att han kom att ses som symbolen för en önskan om förändring.

Att förväntningarna är betydande visar gårdagens bilder från Teheran med stor tydlighet.

I början av augusti installeras han som landets president, och då kommer också en ny regering att tillträda.

Först då kanske vi kan få indikationer på de förändringar som valet kan komma att leda till.

Om prominenta politiska personligheter från presidentvalet 2009 skulle befrias från husarrest skulle det utan tvekan vara ett positivt tecken.

Rouhani är väl förtrogen med den nukleära dossiern efter att ha varit Irans chefsförhandlare under en period omedelbart efter det att man avbrutit det konkreta programmet för att bygga kärnvapen.

Han borde därför ha goda möjligheter att påverka den frågans utveckling även om det fortfarande är sannolikt att det avgörande inflytandet ligger hos den s k Högste Ledaren.

Att vi har ett konkret intresse av en konstruktiv dialog med Iran inte bara i denna fråga borde emellertid vara uppenbart, även om det är de nukleära förhandlingarna som är de enskilt mest betydelsefulla.

Utvecklingen i Afghanistan berör Iran på ett mycket påtagligt sätt, och landets historiska, kulturella och ekonomiska inflytande där skall inte underskattas.

Men vi har trots allt ett behov av dialog också om andra regionala frågor, där situationen i Syrien alldeles självklart står i centrum.

Jag tillhör dem som inte tror att framgångsrik diplomati i den frågan kan bortse från Iran.

Hur det kommer att gå med de diplomatiska ansträngningarna om Syrien, som ju för några veckor sedan framstod som relativt löftesrika, kommer vi måhända att veta mer om efter mötet med de s k G8-ländernas ledare i Nordirland under de kommande två dagarna.

President Obama har nu försiktigt öppnat för att sända vissa vapen till delar av den väpnade oppositionen, och därmed har i alla fall den politiska kartan kring denna konflikt förändrats.

Vilka effekter detta kommer att få återstår att se.

Från den väpnade oppositionens sida sägas redan att det kommer att vara för lite och för sent, och det är inte svårt att se att trycket kommer att öka för olika utvidgade leveranser.

Risken är då rätt påfallande att detta kommer att legitimera ett ökat stöd på olika sätt till regimen. Möjligheten att få Ryssland att avstå från leveranser också av olika kvalificerade vapen kommer sannolikt att minska.

Och den kombinerade effekten av detta kan mycket väl bli att den redan ytterligt sköra politiska processen försvåras.

Vi riskerar i så fall ett scenario av kapprustning i vad som då också utvecklas till ett krig med ställföreträdare i regionen i dess helhet.

Förr eller senare tar alla krig slut, men i så fall riskerar ju slutet av detta krig att skjutas på framtiden, och priset i form av mänskligt lidande att bli avsevärt mycket högre.

Men allt detta står nu och väger.

Obama-administrationens entusiasm för det steg man nu tar förefaller begränsad, men risken för att man kommit ut på ett sluttande plan är samtidigt mycket tydlig.

Och den politiska processen är nu i vågskålen i flera avseenden.

Det är ju t ex inte otänkbart att delar av oppositionen kommer att frestas att säga att den inte är beredd att sätta sig vid förhandlingsbordet innan den prövat sina nya vapen på slagfältet.

Och det är inte heller otänkbart att regimen och dess vänner nu accelererar sina militära satsningar för att förekomma just detta.

Dynamiken förändras – och det är i hög grad osäkert om det kommer att bli till det bättre.


Försvaga inte EU:s mjuka makt i Turkiet

14 juni 2013

STOCKHOLM: Regnet står som spön i backen utanför just nu, men det är bara att hoppas att morgondagen och helgen kommer att bli bättre.

Denna min dag började med interpellationsdebatter i riksdagen om situationen i Syrien, fredsprocessen i Turkiet och användningen av drönare.

Och det blev tre bra diskussioner som kom att präglas av i allt väsentligt gemensamma perspektiv på dessa frågor.

Självfallet är det ett värde att det finns en bred samsyn kring politiken i frågor som dessa. Och det var notabelt i dagens debatt att det faktiskt finns.

Vad gäller situationen i Turkiet fokuseras media, av naturliga skäl, på det som pågår just nu.

Och inte minst därför var det viktigt att diskussionen i riksdagen hade fokus på andra avgörande frågeställningar.

För oss och andra är det viktigt att Turkiet fortsätter en öppen politik när det gäller hjälp till alla dem som drabbas av inbördeskriget i Syrien, att den känsliga men utomordentligt viktiga fredsprocess med PKK som inletts förs till avslut och att man når fram till en bred överenskommelse om en ny författning.

Till detta skulle möjligen kunna läggas stöd till ansträngningarna att övervinna delningen av Cypern.

I samtliga dessa fall handlar det om utmaningar och uppgifter av djupt strategisk betydelse för Turkiet och dess framtid.

Och det är viktigt att vi mitt i tårgasen just nu ser vikten av att inte förutsättningarna för fortsatta eller nya framsteg i dessa frågor nu äventyras.

Kommentarerna kring den aktuella situationen i Turkiet är många, och vi har till fullo stått bakom vad EU:s Catherine Ashton haft att säga i olika sammanhang.

På sina håll inom EU ser jag att krafter som alltid varit mot Turkiet nu försöker att utnyttja situationen för sina syften. Men det är både kortsiktigt och farligt.

Åtskilliga kommentatorer i Turkiet gör påpekandet att det vi nu ser snarare gör landet mer ”europeiskt” än motsatsen.

Och att det då vore lika ologiskt som kontraproduktivt att med den ena eller andra motiveringen försöka stänga dörren för kommande steg i landets EU-process.

Det är i hög grad EU:s mjuka makt som drivit på reformprocessen i Turkiet under det senaste decenniet.

Och i den mån denna förlorat i kraft kan det till stor del föras tillbaka på just de krafter som vill bromsa EU-processen eller helt stänga dörren.

Än är det för tidigt att se hur den aktuella situationen i landet kommer att utvecklas. Det finns motstridiga tendenser, som så ofta är fallet i situationer som dessa.

Men detta är självfallet en situation där vi har anledning att bredda vårt engagemang med det turkiska samhället.

För att främja dialogens krafter i den aktuella situationen, för att ge stöd till den fortsatta fredsprocessen med PKK och för att understryka behovet av en ny, bättre och mer ”europeisk” författning.


Inte lätt för alla i riksdagen

12 juni 2013

STOCKHOLM: Ännu en underbar försommardag i Stockholm där snart sagt varje minut inomhus kändes som förlorad…

Ändå blev det åtskilliga sådana minuter också denna dag.

Förmiddag med partiledardebatt i riksdagen inför den sommarledighet som snart hägrar för kammarens ledamöter.

Att säga att omvärldens olika problem spelade en prominent roll i diskussionen vore kanske att begå visst våld på sanningen.

Möjligen var det när miljöpartiets Åsa Romson lite otippat plötsligt verkade framställa Kina som ett föregångsland när det gällde klimatpolitiken.

Men annars var det Sverige som dominerade.

Att i ett Europa där Sverige allmänt ses som ett av de länder som lyckats bäst ekonomiskt under senare år framställa oss som misslyckade och i kris och elände är en inte alldeles lätt uppgift för oppositionen.

Och lägg därtill att dess olika partier har tämligen olika syn på vad som bör göras åt detta påstådda elände och det blir inte så värst mycket lättare.

Men försökte gjorde de förvisso. De hade väl inte något annan möjlighet.

Så lyckat tror jag dock knappast att någon kan beskriva det som.

Annars har dagen givit möjlighet till diskussion i olika frågor som nu ligger på bordet.

Bra var en genomgång av läget när det gäller möjlighet av export av det svenska Gripen-systemet till olika länder.

I grunden gör vi ju detta inte minst för att det ligger i vårt eget säkerhetspolitiska intresse att bibehålla ett starkt luftförsvar och ett starkt flygvapen.

Att vi dessutom är en spetsnation i högteknologi tillhör dock självfallet också saken.

Och det är påfallande att Gripen-systemet möts av ett ökat internationellt intresse inte minst när det nu kommer att utvecklas ytterligare och ges påtagligt ökad framtidskapacitet.

Därtill kommer att dess kostnader – alls icke obetydliga – dock ligger på en lägre nivå än olika konkurrenters.

Men dagen gav också möjlighet att gå igenom en del av de besvärliga frågeställningar vi kommer att ställas för inom EU under det kommande året.

Inte minst tror jag att vi kommer att ha en krävande period med de olika frågeställningarna efter valet till Europaparlamentet i maj nästa år.

Och det är inte fel att förbereda för denna och vad den kan innebära. Många lyssnar på Sverige.

I morgon inleds dagen i sedvanlig ordning – det är torsdag – med regeringssammanträde och allmän beredning.

Och till dagens övriga begivenheter tillhör att jag på eftermiddagen skall tala på en konferens ordnad av The Economist här i Stockholm om olika digitala framtidsperspektiv.

Men därtill kommer att vi skall ta itu med vår Arktis-politik när vi nu lämnat ordförandeskapet i Arktiska Rådet, men under dess två år ju skaffat oss en betydligt starkare position i dessa olika frågor.


Samordnad internationell nätstrategi

11 juni 2013

STOCKHOLM: Denna dag blev lite mindre av arbetsdag än normalt.

Det var vacker försommar i Stockholm och skolavslutning med allt vad detta innebär.

Innan den bröt ut hann jag i alla fall sitta ner med olika medarbetare och gå igenom vårt arbete på bredden med de olika allt viktigare nät- och cyberfrågorna.

Vi hoppas självfallet kunna ordna ett Stockholm Internet Forum också 2014, men därtill kommer medverkan i en rad andra internationella sammanhang av betydelse.

På söndag möts t ex det som kallas Freedom Online Coalition i Tunis, och alldeles självklart kommer vi att vara där.

Samtidigt blir ju de olika säkerhetsfrågorna allt viktigare och viktigare. Jag skrev ju en del om detta alldeles nyligen.

Nu håller arbetet med EU:s cybersäkerhetsstrategi på att bli klart, och i allt väsentligt blir det ett bra dokument. Självklart har vi varit mycket aktiva i det arbetet.

Och olika integritetsfrågor har ju kommit i nytt fokus genom kontroverser kring olika uppgifter om olika amerikanska program.

Styrningsfrågorna håller också på att bli mer kontroversiella.

Vi tillhör ju dem som ser dagens modell som den bästa för att säkra både dynamiken och friheten i utvecklingen av nätet, men regimer med annan inriktning i mer grundläggande frågor har föga förvånande en annan inställning.

Också här är det viktigt att Sverige kan fortsätta att spela en central roll.

I många av dessa frågor är också andra delar av regeringskansliet viktiga aktörer, och samordningen av Sveriges internationella agerande är en viktig fråga.

I morgon är det så avslutande partiledardebatt i riksdagen, och jag tänkte tillbringa dagens inledande timmar där också för den möjlighet till informella kontakter med riksdagens olika ledamöter som detta innebär.


Med Karel Schwarzenberg

10 juni 2013

STOCKHOLM: Dagens besökare här var den tjeckiske utrikesministern Karel Schwarzenberg, och efter samtalen här i dag fortsätter han i morgon till Uppsala för att diskutera inte minst intensifierat vetenskapligt samarbete mellan våra bägge länder.

Relationerna mellan våra bägge länder är alldeles utomordentliga. Och till banden har utan tvekan bidragit att vi öppnade dörren för flyktingar från förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien såväl efter den kommunistiska kuppen i februari 1948 som efter den sovjetiska invasionen i augusti 1968.

Men våra samtal i dag kom att till stor del handla om olika aktuella utrikespolitiska utmaningar för EU.

Nästa vecka i Luxembourg står inte minst frågan om en förhandlingsstart för Serbien på EU:s dagordning – närmast för det s k allmänna rådet på tisdag.

Och vi var eniga om att det nu är hög tid att ge grönt ljus i denna fråga. Att ställa högre och högre krav är inte bara felaktigt, utan riskerar dessutom att i ett visst läge haverera hela processen.

Implementeringen av de olika delarna av den viktiga överenskommelsen mellan Serbien och Kosovo kan säkert stöta på temporära svårigheter, men det går knappast att tvivla på den politiska viljan att komma över dessa.

Och det är ju det som måste vara avgörande.

Alldeles självklart ägnade vi också tid åt utvecklingen i de olika länderna i det Östliga Partnerskapet.

När vi träffar dessa länders utrikesministrar den 22 juli börjar vi komma rätt nära toppmötet i Vilnius i höst, och det är viktigt att vi från dem då får klara signaler i de olika frågor som är utestående.

Men viktigt även här är självfallet att vi står fast vid vad vi sagt tidigare. På sina håll finns det en tendens att vilja värdera ner de europeiska möjligheterna för vissa av dessa länder.

Och det är ju inte svårt att se vilkas geostrategiska intressen sådana signaler skulle riskera att gynna. Inte våra. Och inte heller dessa länders.

Till dagens frågor hörde också vår ömsesidiga önskan om att fortsätta det samarbete mellan den nordisk-baltiska gruppen och de s k Visegrad-länderna som inleddes med vårt gemensamma utrikesministermöte i Gdansk i början av året.

I sommar övertar Ungern ordförandeskapet i Visegrad-samarbetet.

Ett samtal med Karel Schwarzenberg är knappast möjligt utan också en del historiska reflektioner.

I oktober är det 200 år sedan det stora slaget vid Leipzig – det intill dess största fältslaget i Europa – och Karel Schwarzenberg med sin anknytning till det som då hände skall vara där och tala.

Det är ju dessutom den sista militära drabbning som svenska styrkor har varit inblandade i. Sedan dess har vårt land upplevt fred.

Och nästa år är det hundra år sedan den stora europeiska katastrofen i form av det första världskrigets utbrott.

I Storbritannien över helgen läste jag i media om de olika ceremonier man där planerar, och det kommer knappast att bli mindre i andra länder med början, på ett eller annat sätt, i Sarajevo den 28 juni.

Men viktigt är självfallet att ge dessa olika nationella ceremonier en europeisk inramning och ett europeiskt perspektiv.

Dagen har dock också inneburit annat.

Jag hade ett längre samtal med Lakhdar Brahimi om förutsättningarna för en politisk process vad gäller Syrien.

Att den på ett eller annat sätt måste involvera alla som är relevanta är självklart – liksom att dess kärna måste vara direkta samtal mellan regim och opposition under FN:s och Lakhdar Brahimi:s ledning.

I morgon blir det lite lättare arbetsdag för mig – det är skolavslutning.


Nätvärldens nya och viktiga frågor

09 juni 2013

STOCKHOLM: Så är jag tillbaka här igen efter diskussionerna på Bilderberg-konferensen strax utanför London.

Alldeles uppenbart är att olika nät- och cyberrelaterade frågor raskt håller på att få allt större betydelse.

När USA:s Barack Obama och Kinas Xi Jiping träffades för informellt toppmöte i Kalifornien förefaller frågan om olika kinesiska cyberoperationer ha tillhört de frågor man från amerikansk sida var allra mest angelägen att ta upp.

Samtidigt ser vi i media olika uppgifter om amerikanska digitala övervakningsprogram som lett till betydande diskussioner också i Storbritannien.

Och frågorna kring det som kallas Big Data – att analysera stora mängder data för att få fram mönster och informationer – och vilka olika konsekvenser de teknologierna kan få blir allt fler.

Vad som är sant och falskt i de senaste mediauppgifterna om amerikanska övervakningssystem återstår att se. Jag noterar att ledande företrädare för Google mycket tydligt dementerar tidningarnas uppgifter vad gäller dem.

Viktigt är att de system för övervakning som kan finnas är tydligt förankrade i rättsordning och lag. Det har vi ju varit mycket noggranna med i Sverige, och jag vet ingenting annat än att det fungerat väl.

Detta gäller vad stater gör. En lite annan sak är ju den bearbetning av information som ligger i begreppet Big Data, och som ju i allt väsentligt sker i den privata sektorn, även om statlig användning säkert också kan förekomma.

Att det här öppnas betydande också positiva möjligheter, t ex när det gäller att bekämpa sjukdomar, är alldeles uppenbart.

Men samtidigt finns det bekymmersamma aspekter när det gäller integritet av olika slag. I vår allt mer digitala vardag avsätter vu ju ständigt allt fler avtryck, och det säger sig självt att det sätt på vilket dessa används inte är likgiltigt.

Till det som kommit ut i dessa dagar hör ett sekretessbelagt s k presidentdirektiv från USA som lägger fast dess politik vad gäller olika former av cyberoperationer.

Och mot slutet av detta står att amerikanska UD skall fortsätta arbetet med att få tillstånd internationella normer om uppträdande i cybervärlden som minskar sannolikheten för olika former av nätattacker och nödvändigheten av att direkt agera mot sådana.

Den uppgiften kommer att bli allt viktigare.

Vi har ju varit pådrivande när det gäller just detta och friheten på nätet. Det är en utomordentligt grundläggande del av det hela.

Men även andra delar är viktiga om vi inte skall hamna i en tilltagande internationell osäkerhet på dessa områden med de allvarliga konsekvenser för våra samhällen som detta i så fall kan få.

Här ligger ett mycket viktigt område för de kommande årens internationella diskussioner. Och det vi sett och hört under de senaste veckorna har visat det med all önskvärd tydlighet.

Den nya veckan inleds för min del med besök i morgon av den Tjeckiska Republikens utrikesminister Karel Schwarzenberg.

Och det är ett besök jag ser fram emot.

Vi har ett nära förhållande som inte bara går tillbaks till en tid när vi bägge arbetade för frihet och mänskliga rättigheter för nationer och människor på andra sidan Järnridån, utan också därför att vi alltid sitter bredvid varandra på EU:s utrikesministermöten med de möjligheter till ständiga små kommentarer som detta innebär.

Men i morgon blir det så seriösa samtal om de olika utmaningar som vi gemensamt i EU står inför.


I Hertfordshire

07 juni 2013

WATFORD: I vackra Hertfordshire strax norr om London äger årets s k Bilderberg-konferens rum, och hit tog jag nig i går efter Östersjö-mötet i Kaliningrad-området.

På sina håll vävs det mäktiga konspirationsteorier kring dessa konferenser, men de har föga med verkligheten att göra.

Själv tillhör jag dem som sätter värde på den typ av informella diskussioner som konferenser som denna innebär.

I stället för att mest träffa andra utrikesministrar ges här möjlighet till betydligt bredare diskussioner.

Här finns t ex åtskilliga oppositionspolitiker från olika länder liksom ledande journalister.

Dygnen härutanför London ger dessutom en möjlighet att lite närmare följa olika delar av den brittiska debatten i olika frågor.

Frågan om att möjligen leverera vapen till oppositionen i Syrien förefaller t ex ha blivit betydligt mer laddad, och det är notabelt att det finns ett tydligt ifrågasättande av visheten i denna tanke.

Själv skulle jag gärna se ett embargo för samtliga vapenleveranser till Syrien just nu.

Nu finns ju i ställt en risk för att vi får svårare att argumentera mot de planer på vapenleveranser som förefaller att finnas från rysk sida.

Viktigast just nu är att försöka att föra förberedelserna för en möjlig fredskonferens framåt, och det förefaller som om de samtal som skett under de senaste dagarna mellan USA och Ryssland varit påfallande konstruktiva.

Svårigheterna är självfallet enorma. Viljan till genuina förhandlingar torde för ögonblicket inte vara imponerande på något håll.

Och det gör ju att man nu talar om juli snarare än juni innan man kan sätta sig ner och börja tala.

Men gradvis finns en insikt om att det mänskliga priset för att bara fortsätta och fortsätta denna konflikt kommer att bli högre än vad någon borde kunna acceptera.


Svenska Flaggans Dag i Pionersky

06 juni 2013

PIONERSKY: Någon större dramatik bjöd inte detta ministermöte i Östersjöstaternas råd på, och det är ju också så det skall vara i vårt viktiga regionala samarbete.

För oss är inte minst Östersjöns miljöfrågor viktiga i detta sammanhang.

Och senare år har också inneburit betydelsefulla framsteg.

Polens anslutning till EU och goda ekonomiska utveckling har inneburit betydande investeringar i bättre miljö, och därmed har de utsläpp som tidigare kom inte minst via floden Vistula begränsats högt avsevärt.

Också St Petersburg har genom gemensamma insatser fått ett modernt system för rening av sitt avloppsvatten, vilket självfallet haft stor betydelse.

Det som återstår är att fullborda det reningsverk för staden Kaliningrad som arbetet pågått med under ett antal år, och som ju dessvärre blivit försenat.

Intill dess att det är klart – och det skall förhoppningsvis inte dröja länge – går avloppen från denna halvmiljonstad orenat ut i Östersjön.

I går kväll hade vi utrikesministrar informell middag på en restaurang strax utanför Kaliningrad, men i dag har vi haft vårt möte i presidentadministrationens nybyggda och imponerande anläggning här i Pionersky på Samlands-halvöns norra kust.

Denna ryska provins utgör ju cirka en tredjedel av gamla tyska Ostpreusssn, och spelade under århundraden en viktig roll inte minst i Tysklands utveckling.

Men 1945 ändrades allt detta, den tyska befolkningen flydde eller fördrevs, och en ny flyttades in från det sovjetiska väldets olika delar. Och gradvis sökte man sig fram till en ny identitet.

Sedan cirka ett år tillbaka har de närmare en miljon invånarna här möjlighet att utan visum åka till närbelägna polska staden Gdansk, och det har också blivit en betydande trafik.

Från Kaliningrad åker man till Gdansk och köper livsmedel, som tydligen är billigare i EU än i Ryssland.

Och åt motsatt håll är det inte minst en fråga om att handla billigare bensin.

Självfallet innebär detta att kontakter på olika sätt intensifieras – på samma sätt som sker i området uppe vid Kirkenes som jag ju besökte för bara några dagar sedan.

Vår långsiktiga vision är att man skall kunna röra sig fritt i hela Europa, och det som sker i dessa två fall vid gränser till Ryssland skall ju också ses i detta perspektiv.

Men nu återvänder jag först till Stockholm, och flyger sedan vidare till London för att vara med på årets Bilderberg-konferens i Watford en bit utanför staden.

Svenska flaggans dag kom för min del att firas här i Pionersky, vilket ju var lite ovanligt.

Men det gav i alla fall en god möjlighet för alla Östersjö-områdets utrikesministrar att framföra sina gratulationer på vår nationaldag.

Och det gjorde de också.


Östersjösamarbete i Kants gamla stad

05 juni 2013

KALININGRAD: Efter regeringssammanträde och några timmar av arbete i övrigt har jag nu anlänt till Kaliningrad inför först middag i kväll och sedan mer formellt ministermöte med Östersjö-rådet i morgon.

I kväll är vi här i Kaliningrad stad, men i morgon skall vi vara i orten Pionyersk vid norra kusten där det byggts en anläggning för den ryska regeringen.

Och det ger ju dessutom lite möjlighet att se också en del av omgivningarna.

Från mitt fönster ser jag den gamla tyska katedral som nu byggts upp igen, och vid vars mur filosofen Immanuel Kant ligger begravd.

Staden förstördes till mycket betydande delar under det andra världskrigets slutstrider, och de ruiner av det tyska som fanns kvar, inklusive det gamla slottet, förstörde man grundligt därefter.

Men Immanuel Kants grav fick vara kvar ostörd också under den sovjetiska pengar. Och sedan dess har åtskilliga tyska pengar gått till att restaurera katedralen.

Bara något stenkast från den ligger dock fortfarande tom och outnyttjad den höga sovjetiska monstrositet som byggdes här för parti- och regionledning en gång i världen.

Och något stenkast åt ett annat håll planeras nu en jättelik fotbollsstadium inför VM om några år. Om det blir så vackert mitt i det hela kan säkert diskuteras.

Men nu är det Östersjö-samarbetet som skall diskuteras.

Ekonomi och miljö står i centrum.

Och vi börjar med middag i kretsen av utrikesministrar i kväll.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 324 andra följare