Framme i Zagreb

30 juni 2013

ZAGREB: Efter vacker morgon i ett soligt Vadstena, med besök bl a på mycket sevärda klostermuséet där, har jag nu kommit till den kroatiska huvudstaden för kvällens och nattens festligheter här med anledning av inträdet i EU vid midnatt.

Och det är förvisso ett viktigt steg såväl för landet som för regionen och Europa i dess helhet.

För Kroatien innebär det en tydlig politisk förankring i den europeiska familjen och bättre möjligheter till stabil också ekonomisk utveckling framöver.

Men det finns all anledning att stryka under just ordet ”möjligheter”.

Länder var lärt sig att även om EU-medlemskapet förvisso innebär förbättrade möjlighet är det viktigt att man utnyttjar och inte försummar dessa möjligheter.

Det gäller inte minst på det ekonomiska området.

Kroatien har gjort åtskilligt av reformer under EU-processen, men samtidigt är det uppenbart att det behövs mer av tydliga strukturella reformer för att ekonomin fullt ut skall kunna utnyttja den möjlighet som nu öppnar sig.

Och jag tror att det är mycket viktigt att man ger dessa tydlighet prioritet redan nu.

I kväll blir det ceremonier och högtidligheterna med brett deltagande inte minst från alla regionens länder. Och för min del åtskilliga bekanta att samtala med ok regionens olika utmaningar.

Men EU:s ledning finns självfallet också på plats.

Lite plågsamt är dock att det blir inte mindre än fyra olika talare som representerar EU under kvällens högtidlighet. En hade varit mer passande.

I morgon bitti fortsätter jag så informella samtal här innan det mitt på dagens är dags att fortsätta till Serbien för samtal där.

Som vanligt är det också andra frågor som tränger sig på.

I Moskva har den statskontrollerade TV just sänt ett nyhetsinslag där diplomater också på Sveriges ambassad anklagas för kontakter med olika företrädare för den politiskt oppositionella personer.

Och självfallet har vi sådana kontakter. En ambassad har kontakt med olika delar av ett samhälle.

Jag skulle hålla det för naturligt att det också gäller Rysslands ambassad i Stockholm.

Men tyvärr måste nog detta TV-inslag ses som ännu ett uttryck för den mer repressiva tendensen i dagens Ryssland.


Fest i Vadstena och fest i Zagreb

29 juni 2013

VADSTENA: Nu har sommaren anlänt, och i går hade jag min sista arbetsdag baserad i Stockholm på ett bra tag. I alla fall enligt de planer som gäller just nu – sedan kan mycket förändras.

Det var bra och intressanta samtal med utrikesminister Zebari från Irak. Vi har en nära och viktig relation mellan våra bägge länder.

Han var relativt optimistisk om sitt eget lands möjligheter att hantera de olika spänningar som vi ju sett inte minst i de senaste månadernas upptrappade våld.

Lokala, regionala och i början av nästa år också nationella val skapar möjligheter att hantera situationen bättre.

Och i allt väsentligt finns det ju enighet om den konstitutionella ramen.

Viktigt är ju också att landet har en starkt expanderande ekonomi genom den nu växande oljeproduktionen.

Men alldeles självklart oroar situationen i Syrien, och den risk för ökade sekteristiska motsättningar i regionen i dess helhet som en fortsättning av denna innebär.

Tyvärr är det svårt att vara optimistisk om möjligheterna till ett snart slut på inbördeskriget, men vi var eniga om att försöka motverka en ytterligare militarisering och att ge allt det stöd vi kan inte minst till Lakhdar Brahimis ansträngningar.

I går kväll och i dag på morgonen var det så diskussionerna vid Stockholm China Forum som engagerade mig.

Lite vid sidan av det sedan länge planerade programmet blev det också en diskussion om den senaste tidens utveckling på det finansiella området såväl i Kina som globalt.

Orostecknena har varit åtskilliga under de senaste två veckorna, men samtidigt är det ju uppenbart att en förändring i riktning mot mindre expansiv tillgång till finansiella medel måste komma förr eller senare.

Och därmed kan ju det som nu försiktigt inletts beskrivas som en nödvändig normalisering.

Men det innebär inte att osäkerheterna i denna utveckling skall underskattas. Och vi har ju sett tydliga reaktioner på utsatta marknader inte bara i Kina under de senaste dagarna.

Till den bild vi nu konfronteras med hör ju också nya vågar av social oro i länder som ju haft en snabb ekonomisk utveckling.

Vi har ju senast sett det i Turkiet och i Brasilien. Och såväl Bulgarien som delvis Ryssland kan nog läggas till denna bild.

De omedelbara anledningarna skiljer sig alltid åt, men man kan spekulera i om det inte också finns gemensamma drag.

Snabb ekonomisk utveckling har lett till snabbt stigande förväntningar, och det har växt fram en förväntansfull ung medelklass med delvis annan syn på saker och ting.

Såväl Turkiet som Brasilien är ju demokratier och kommer förr eller senare att hantera dessa frågor inom dess ramar och med dess medel, men i andra samhällen med motsvarande utveckling kan Utvecklingeb självfallet bli en annan.

Om detta kan komma att beröra Kina eller ej är det alldeles säkert de som reflekterar mycket noga över i dessa dagar.

Nu har jag i alla fall anlänt till vackra och historiska Vadstena vid Vätterns strand för en privat fest, men i morgon bär det av till Kroatiens huvudstad Zagreb för att där delta i festligheterna i samband med att landet blir EU:s 28:e medlem.

Och Sverige har ju varit ett av de länder som tydligast och starkast stött denna utveckling.

Från Zagreb fortsätter jag sedan under måndagen och tisdagen till först Belgrad och sedan Pristina för att dels gratulera till den dörr till EU som nu öppnats även för dem och dels ge stöd till den viktiga dialogen mellan den.

Efter övernattning i Strasbourg kommer jag sedan mitt på dagen på onsdag till Visby för att delta i några av de myllrande arrangemangen i årets Almedalsvecka.

På onsdag kväll talar ju Fredrik Reinfeldt i Almedalen, och på torsdag förmiddag har vi ju utlokaliserat veckans sammanträde med regeringen till Visby.

Och i Visvy förblir jag till någon gång under fredagen. Det får räcka för i år.


EU, Iran, Irak och Kina

27 juni 2013

STOCKHOLM: Det var dock inte bara diskussion i riksdagen för min del denna torsdag, utan också en del annat.

Vi började dagen med sammanträde med regeringen, och det var ju naturligt att vi då också bytte några ord om EU-finansministrarnas viktiga överenskommelse om delar av den s k bankunionen och om förberedelserna för stats- och regeringschefernas möte senare i dag.

Det handlar om viktiga frågor för hela Europa, och inte minst för Sverige.

På eftermiddagen hade jag besök av några tillresta f d diplomater som engagerat sig i olika informella samtal kring den iranska nukleära frågan.

Och självfallet diskuterade vi om presidentskiftet i Iran kommer att innebära några nya öppningar i den frågan.

Viktigt är dock att det finns en tydlig öppenhet för samtal och lösningar även på vår sida. Jag sade att jag var optimistisk på den punkten.

Nu får vi se vad som händer. En bit efter sommaren kommer vi mer i detalj att se de förändringar när det gäller andra personer som kan komma i Teheran.

Och därefter är det dags för diplomatin att på olika sätt ta nya tag i denna utomordentligt viktiga fråga.

Egentligen skulle ju Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari ha kommit hit för middag i kväll, men så blev nu inte allt, utan i stället kommer jag att ha glädjande att välkomna honom på lunch i morgon.

Vi har ju setts åtskilliga gånger tidigare – i Stockholm, Bagdad och New York – och jag har alltid satt stort värde på våra samtal.

Nu kommer han hit i en situation där läget såväl i hans land som i hans region är mycket spänt och besvärligt. Och det gör inte samtalen mindre viktiga.

I morgon kväll är det så dags att åter samlas i Stockholm China Forum för de informella diskussioner vi brukar föra två gånger om året idena krets.

Vi träffades ju senast i Beijing kort tid efter den viktiga kinesiska partikongressen, men sedan dess har ju det kinesiska ledarskiftet fullbordats, och vi borde börja skönja konturerna av eventuella förändringar av landets politik.

Det kommer att finnas åtskilligt att diskutera också på Stockholm China Forum, och de diskussionerna kommer att fortsätta också på lördagen.


Bra om kärnvapen

27 juni 2013

STOCKHOLM: Till dagens begivenheter för min del hörde en interpellationsdebatt i riksdagens om hur regeringen ser på arbetet för nedrustning när det gäller kärnvapen.

Närmast tror jag att interpellationen var föranledd av ett lite förvirrat inslag i Dagens Eko för någon månad sedan.

Men för min del var detta ju ett bra tillfälle att redovisa vår politik på detta viktiga område i alla fall lite utförligare.

Och det kan finnas anledning göra det här också.

Jag tror att alla och envar är väl medvetna om de förödande konsekvenser som varje form av användning av kärnvapen, för att inte tala om en fullskalig kärnvapenkonflikt, skulle ha.

Det är inte där problemet ligger.

Utan utmaningen är – förutom det självklara att förhindra vidare spridning av dessa vapen – att övertyga de olika kärnvapenmakterna om att det är förenligt också med deras grundläggande säkerhetspolitiska intressen att successivt minska sina arsenaler.

Det viktiga målet om en värld utan kärnvapen är sannolikt avlägset, men det gör det desto viktigare att vi steg för steg, i land efter land, kan röra oss i den riktningen.

För det första arbetar Sverige självklart för att minska dagens mycket stora arsenaler av dessa vapen.

Såväl USA som Ryssland har avsevärt minskat sina strategiska nukleära arsenaler under de senaste decennierna.

Vi har välkomnat detta, samtidigt som vi konstaterat att det bör finnas utrymme för fortsatta ömsesidiga reduktioner.

Jag har ju också välkomnat det tillkännagivande som president Obama gjorde i sitt tal i Berlin förra veckan då han uttalade ambitionen att minska USA:s utplacerade strategiska kärnvapen med upp till en tredjedel och söka förhandlingar med Ryssland om nedskärningar.

Sådana förhandlingar borde kunna inledas relativt snart.

Förr eller senare måste detta leda till krav på reduktioner av även övriga kärnvapenmakters arsenaler, även om dessa ju i dag är betydligt mindre.

Detta leder dock till en rad nya och komplicerade frågeställningar.
En fråga där vi har vi haft anledning att uttala särskild oro gäller
s.k. sub-strategiska eller taktiska kärnvapen, inte minst för att dessa är koncentrerade till Europa och finns i vårt eget närområde.

Icke minst i Ryssland förefaller det nu att ske en icke obetydlig utveckling av nya vapen i denna kategori, vilket vi ser på med betydande oro.

Också amerikanska planer på avancerade modifieringar av de taktiska kärnvapen man fortfarande har kvar i ett antal europeiska länder tillhör denna oroande bild.

Jag har framfört vår oro för dessa utvecklingar på hög nivå till såväl Ryssland som USA, och jag välkomnar att president Obama nu uttalat avsikt att arbeta för kraftiga reduceringar av de amerikanska och ryska taktiska kärnvapnen i Europa.

Vi kommer att, i samråd med andra länder, överväga ytterligare initiativ i denna fråga.

En ny våg av modernisering av taktiska kärnvapen i Europa är fundamentalt oförenlig med strävan efter successiva reduktioner.

Vårt mål är att dessa vapen inledningsvis dras bort, och att dessa vapen successivt helt elimineras.

Detta är, av uppenbara skäl, en viktig fråga för Sverige.

För det andra har vi fäst betydande vikt vid att stärka och utveckla den existerande regimen av kontroller och överenskommelser på detta område.

Vi har tillsammans med Mexiko sedan två år ett uppdrag att verka för
ett ikraftträdande av det fullständiga provstoppsavtalet CTBT. Avtalet förhandlades fram 1996 men har ännu inte trätt ikraft då åtta länders ratificeringar fortfarande saknas.

Under tiden Sverige haft detta uppdrag har bl.a. Indonesiens parlament godkänt avtalet – också ett land vars ratificering krävs för ikraftträdande.

I samarbete såväl med Mexiko som med andra länder har vi arbetat för att också en rad andra länder ska ratificera, och det finns nu positiva signaler i ett antal fall.

Av alldeles särskild betydelse är självfallet USA, och det är vår förhoppning att Obama-administrationen ska verka för en ratificering under denna mandatperiod.

En annan viktig aspekt handlar om att förhindra spridning av kärnvapen till fler länder. Här är kontakterna med Iran och Nordkorea centrala.

Ett fullgott samarbete i enlighet med internationella förpliktelser mellan Iran och internationella atomenergiorganet IAEA är ett krav från svensk sida.

Sverige tillhör ju dem som tydligast arbetar för en diplomatisk lösning på de frågeställningar som fortfarande är utestående.

Huruvida det iranska presidentvalet inneburit nya möjligheter i detta avseende är ännu för tidigt att bedöma.

Viktigt i detta sammanhang är också att försöka att föra tanken på en massförstörelsevapenfri zon i Mellersta Östern framåt.

Och mycket av detta arbete kommer att fokuseras kring den kommande översynskonferensen för icke-spridningsavtalet NPT.

Ett annat ibland underskattat arbete handlar om att minska farorna med kärnvapen och de initiativ som tagits för att öka säkerheten kring höganrikat uran och upparbetat plutonium.

Även om vi aldrig får släppa fokus vad gäller nedrustning av befintliga kärnvapenarsenaler, så ligger kanske de mest överhängande farorna i att kärnvapen eller radioaktivt material skulle användas av terrorister mot civila mål.

Självklart ska vi göra vårt yttersta för att bidra till att så aldrig sker, varför Sverige fullt ut har ställt sig bakom och samarbetat kring det initiativ som togs av president Obama för några år sedan med flera återkommande Nuclear Security-toppmöten.

Sverige bidrog konkret genom att 2012 överföra historiska rester av svenskt upparbetat plutonium till USA för omhändertagande.

På den negativa sidan måste dock konstateras att den s.k. Nedrustnings-konferensen i Genève har varit fullständigt blockerad under de senaste 15 åren.

Orsakerna till detta har varierat men under senare år har det mest handlat om att ett land – Pakistan – inte är villigt att ens påbörja förhandlingar om ett förbud mot produktion av klyvbart material för vapenändamål.

Farorna med användning av kärnvapen är väl kända. I allmänna ordalag gäller detta nog också faran med ytterligare spridning av dessa vapen.

Men framgång i arbetet för en värld utan kärnvapen ligger i att hindra ytterligare spridning och steg för steg minska existerande arsenaler.

Huvudansvaret för detta ligger alldeles självklart på de existerande kärnvapenmakterna. Men med kompetens, kunnande och engagemang har också Sverige – som jag angett – möjlighet att göra viktiga insatser.

Och kring detta blev det i allt väsentligt en bra diskussion.


Att göra ett bra UD bättre

26 juni 2013

STOCKHOLM: Efter dagarna i Luxembourg med dess olika diskussioner och avgöranden blev det i dag dags för en dag mer ägnad åt det interna arbetet på departementet.

Det handlar ju om att göra en bra utrikesförvaltning bättre.

Först satt jag ner och gick igenom hur vår satsning på olika sociala medier fungerar och hur den kan utvecklas ytterligare.

Så gott som alla ambassader har nu kommit igång – undantaget har med teknik i respektive länder att göra – men det är självfallet lite olika nivåer på aktivitet.

Men vi når redan ut till opinionsbildare och intresserade i viktiga länder i världen på ett helt annat sätt än vad vi tidigare hade möjlighet till.

Och vi är bara i början av denna utveckling.

På eftermiddagen hade jag så möjlighet att med vår personalchefen Elinor Hammarskjöld gå igenom olika utmaningar när det gäller rekrytering och utveckling av våra olika medarbetare på UD.

Vi är en efterfrågad och attraktiv arbetsplats, och det är viktigt att vi kan rekrytera med de inriktningar inte minst vad gäller språk som vi tror att vi kommer att behöva i framtiden.

I vissa avseenden har det blivit lättare – men i andra viktiga avseenden har utvecklingen snarast gått åt det motsatta hållet.

Och sedan gäller det självfallet också att vi har möjlighet att rekrytera till de olika platser runt om i världen där vi verkligen behöver engagerade och kunniga medarbetare.

Ibland kan det röra sig om platser med utmaningar lite över det vanliga.

Men många ser utmaningarna som stimulerande, och det är ju dessutom viktigt att vi ser detta som meriterande för vad som kommer därefter.

Avbrottet från det mer interna i dag var ett besök från Atlantic Council i Washington inom ramen för det samarbete vi har med dem för att diskutera kommande strategiska utmaningar.

Och just i dag var det olika former för mer omvälvande teknisk utveckling som var i fokus för våra diskussioner.

Att internet kom att förändra det mesta vet vi. Och den utvecklingen accelererar ju fortfarande.

En senare exempel är ju de borrteknologier som lett till den skiffergasrevolution som nu i grunden förändrar de globala energimarknaderna med de också geopolitiska förändringar som detta löpande kommer att leda till.

Men framöver kommer med all säkerhet nya förändringar av minst lika omvälvande karaktär.

Och det var några sådana möjligheter vi ägnade en timmas diskussion under dagen.

I morgon är det torsdag och sedvanligt regeringssammanträde – det sista i Stockholm före sommaren.

Nästa torsdag sammanträder ju regeringen i Visby – och sedan är det dags för s k sommarregering.


Turkiet, Serbien och Kosovo i fokus

25 juni 2013

LUXEMBOURG: Jo, diskussionerna i dag kom förvisso att föras i lite mindre lugna vatten än vad som var fallet under gårdagen.

Vi började med Turkiet, där vi ju efter många om och men, och efter en ändrad fransk inställning, nu efter inte mindre än tre år skulle öppna ett nytt kapitel i anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

Men på sina håll fanns det nu plötsligt invändningar. I allt väsentligt kom de från dem som i alla händelser brukade rikta mer grundläggande invändningar mot Turkiet som möjlig blivande medlem av vår Union.

Efter åtskillig diplomati, åtskilliga diskussioner och åtskilliga telefonsamtal enades vi till slut om en kompromiss som innebär klart besked om att öppna det nya kapitlet 22 – som handlar om regional utveckling – men samtidigt sköt detta framåt till hösten i avvaktan på kommissionens årliga granskningsrapport.

Idealiskt var detta förvisso inte, och risken för att september månads olika valrörelser kommer att leda till att nya moment introduceras finns självfallet där, men det var dock en kompromiss som gav oss möjlighet att fortsätta framåt.

Och det bekräftades i de samtal jag tidigt på morgonen hade också med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu.

Också vad gäller Serbien och Kosovo blev det problem.

Catherine Ashton var i sin rapport tydlig i sin bedömning att såväl Serbien som Kosovo tydligt hade levt upp till sina respektive åtaganden, och att det fanns all anledning att starta anslutningsförhandlingar med Serbien i oktober.

Självfallet hade jag inte anledning att göra någon annan bedömning.

Från främst tysk sida ville man dock bromsa det hela ytterligare under hänvisning till stämningar i den tyska förbundsdagen. Och på den punkten var man mycket bestämd.

Nu kommer det att bli stats- och regeringscheferna på fredag som får fatta det slutgiltiga beslutet.

Att skjuta förhandlingsöppning till början av nästa år, och dessutom ännu en gång föra frågan för avgörande till stats- och regeringscheferna, är enligt min och mångas andras mening knappast rätt väg att gå.

Så det blev ett beslut med parenteser i denna del, och upp till det högre avgörandet på fredag. Jag kan bara hoppas att det leder till ett beslut att öppna dessa förhandlingar i år.

Detta var min del av det allmänna rådets överläggningar, nu är det Birgitta Ohlsson som svarar för resten, och mot slutet av eftermiddagen flyger vi gemensamt tillbaka till Stockholm.

Där talar jag inför en sammandragning av representanter för försvarsmakterna i ett stort antal länder om vår syn på säkerhet i denna moderna tid.

Det är ÖB Sverker Göransson som står värd för denna konferens under de närmaste dagarna.

Och en anledning till att jag är där är väl också att Karin Enström i dessa dagar är i New York och Washington för viktiga samtal bl a med sin amerikanske kollega Chuck Hagel.

I morgon väntar så åter en arbetsdag i Stockholm i denna min sista vecka där på ett bra tag – åtminstone som planeringen ser ut just nu.


I lite lugnare vatten

24 juni 2013

LUXEMBOURG: Ytterligt arla morgon från Bromma tillsammans med Eskil Erlandsson, och därefter möte med utrikesministrarna mer eller mindre kontinuerligt under dagen.

Och nu på kvällen har också Birgitta Ohlsson kommit hit för att delta i morgondagens möte med det s k allmänna rådet.

Det är dels utvidgningsfrågorna – det kommer att handla om Turkiet och Serbien – och dels förberedelserna för stats- och regeringschefernas möte i slutet på veckan.

Och dessutom – viktigt! – kommer vi att fatta beslut om EU:s cybersäkerhetsstrategi. Arbetet med den har pågått ett bra tag, och nu är det dags för beslut i denna viktiga fråga.

Så i kväll och i morgon är vi tre svenska statsråd här engagerade med olika EU-förhandlingar.

Om dagens ministermöte är kanske inte så mycket att säga.

Efter de mer stormiga vågorna på vårt möte för en månad sedan seglade vi i betydligt lugnare vatten i dag.

Det kan nog bli lite livligare i morgon.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 481 andra följare