Hemma igen

30 april 2013

STOCKHOLM: Lagom för att börja fira Valborg har jag så kommit hem efter en resa till Luxembourg, Bryssel, Kabul, Kandahar, Almaty och Ulan Bator.

Fokus har legat på utvecklingen i och kring Afghanistan, men självfallet också på möjligheterna till stabil övergång till demokrati i många av denna väldiga regions länder.

Och mötet med Community of Democracies i Ulan Bator blev utan tvekan en framgång.

Vi har, tillsammans med bl a Polen, lyckats med avsikten att vitalisera denna organisation och göra den mer relevant.

Gårdagens högnivåsegment av mötet hade som höjdpunkt ett imponerande och tänkvärt anförande av Aung San Suu Kyi.

Mer än kanske någon annan är hon i dag symbolen för kamp för demokrati och frihet.

Men hon har också en genomtänkt politisk filosofi som lyste fram i anförandet i går.

Hennes metod är den uthålliga dialogen, det tydliga engagemanget och viljan också till kompromiss. Hon är glasklar i sina värderingar och principer, men med tålamod när det gäller hur de faktiskt steg för steg kan förverkligas.

Hon pläderade också för kompromissens nödvändighet. Om man talar om att ge och ta, sade hon, ligger i detta att man inte bara skall ta, utan att man också måste vara beredd att ge.

Med revolutionärer har hon så gott som ingenting att skaffa.

Till detta lade hon också tankar om betydelsen av maktbalans i ett samhälle för att skydda friheten och demokratin.

Det måste finnas en balans mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten för att värna friheten.

Och så är det självfallet, även om detta är en filosofi som ju under lång tid inte accepterades på åtskilliga håll ens i vårt eget land.

Folket skulle vara suveränt, hette det, och med det menades att majoritetsbeslut kunde fattas om allt och ingenting fick stå i dess väg.

På eftermiddagen hade jag så äran att överlämna Geremek-priset till henne för hennes insatser, och strax därefter fick vår ambassadör Stefan Eriksson Palmer-priset för det sätt han arbetat med den demokratiska oppositionen i Vitryssland.

På kvällen blev det så möjlighet till mer informell middag med Catherine Ashton om både det ena och det andra.

Hon stannar kvar i Ulan Bator i dag inte minst för att underteckna det nya samarbetsavtalet mellan EU och Mongoliet.

Men nu är det Valborg här och i morgon är det välbehövlig helgdag.

På torsdag kväll och fredag är det så dags för de nordiska utrikesministrarna att komma till Stockholm och Sandhamn för informella överläggningar i olika frågor.


Valborg väntar

29 april 2013

ULAN BATOR: Sista kvällen och sent här, och tidigt i morgon bitti börjar jag den tämligen långa färden hem.

Det är ju Valborgsmässoafton.

Och det måste firas.

Men det har varit en lång resa. Förutom Luxembourg och Bryssel – det är ju närmast hemma numera – Kabul, Kandahar, Almaty och Ulan Bator.

Det inre av Asien skulle det väl ha kallats förr i världen.

Och inte nödvändigtvis områden där svensk utrikespolitik traditionellt stått stark.

Men viktiga för framtiden.

Här i Ulan Bator har mötet med Community of Democracies handlat just om att ge stöd till demokratier runt om i världen.

Organisationen har utan tvekan fått ny kraft och betydelse. Maria Leissner som ny generalsekreterare har betytt mycket. Vi kan alla känna stolthet.

Mongoliet har hjälpt till med ett mycket lyckat möte. El Salvador tar nu över ordförandeskapet. Nigeria kommer därefter.

Det är tydligt att våra strävanden fått ny styrka och stadga.

Bakom mig ligger en milt sagt intensiv dag.

Jag fick förtroendet att dela ut Geremek-priset till ASSK. Och vi tillbringade åtskillig tid tillsammans under dagen.

”Jag följde bara min övertygelse”, sade hon när hon tog emot priset från mig.

Och därefter fick vår Stefan Eriksson Palmer-priset för sina insatser som ambassadör i Vitryssland.

”Jag gjorde bara mitt jobb”, sade han som tack.

Därefter blev det magnifik kulturell föreställning – det mesta från triumfmarschen ur Verdi:s Aida till massiva martialiska mongoliska danser – och avskedsmottagning av presidenten.

Tidigt i morgon bitti bär det hemåt.

Valborg väntar.


Det hemska i Nordkorea

28 april 2013

ULAN BATOR: Söndag som gav möjlighet till såväl lite av Mongoliets i sanning fascinerande historia som politiska samtal med det moderna landets ledning.

Ett besök på det historiska museet gav inte bara en bild av Djingis Khans och hans etablerandet på 1200-talet av ett väldigt välde, utan beskrev också den demokratiska omvandlingen i landet i samband med det sovjetiska imperiets sammanbrott.

På en av bilderna ser man en studentledare i spetsen för demokratidemonstrationerna, och på eftermiddagen mötte jag samme Tsakhis Elbegdorj men nu i hans egenskap av Mongoliets folkvalde president.

Han var ju på besök i Stockholm i oktober, och nu kunde vi fortsätta en del av de samtal som vi förde då.

Innan dess hade jag haft möjlighet att träffa vår honorärkonsul Luvsanvandan Boldkhuyag som på ett förnämligt sätt hjälper oss med olika kontakter och ärenden här i Mongoliet.

Våra honorärkonsuler är en tillgång som jag inte är säker på att vi alltid uppskattar eller uppmärksammar tillräckligt.

Här i Ulan Bator är det uppenbart, men det var inte mindre uppenbart i Almaty och på åtskilliga andra platser runt om i världen som jag har besökt.

Inklämt mellan Ryssland och Kina försöker detta ytmässigt stora men befolkningsmässigt lilla landet fortsätta sin demokratiska kurs, och trots brister och problem är det viktigt att vi ger dem vårt stöd.

De talar om sitt behov av en ”tredje granne” och menar med detta EU.

I kväll landar EU:s Catherine Ashton här från sina samtal i Beijing, och i morgon undertecknar hon det viktiga samarbetsavtalet mellan Mongoliet och EU.

På kvällen hade jag möjlighet att äta middag med och lyssna till Shin Dong-hyuk som efter ett liv i det nordkoreanska fånglägret nummer 14 lyckades fly och så småningom ta sig till omvärlden.

Hans berättelse har redan blivit både bok och film, men det gav självfallet mycket mer när vi kunde sitta ner med honom och höra om hans upplevelser.

Det är skakande att ta del av hans berättelse om livet på insidan av de stora läger som sannolikt hyser många hundratusentals fångar och där avrättningar och död i svält snarare tillhör rutinen.

Vi har all anledning att internationellt tydligare försöka att uppmärksamma de massiva övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som denna regim decennium efter decennium gjort sig skyldig till.

I morgon har vi så en rad diskussioner här på Community of Democracies.

Jag skall tala om friheten på nätet, och har också fått äran av att bli den som skall ge årets Geremek-pris till Aung San Suu Kyi som erkänsla för hennes insatser i demokratins tjänst.


I Djingis Khans land

27 april 2013

ULAN BATOR: Sent på kvällen har jag nu anlänt till den mongoliska huvudstaden efter en flygning över berg, öknar och slätter från Almaty på ca tre timmar.

Man blickade ner på nejder som förde tankarna till Sven Hedins skildringar av sina umbäranden genom dessa öknar i den ”Från Pol till Pol” som man ju läste för länge sedan.

Lördagen i Almaty ägnades åt att diskutera de mer långsiktiga utmaningarna för de olika länderna i Centralasien, möte med företrädare för olika svenska företag i Kazakhstan för att diskutera deras möjligheter och en tur upp i bergen för att se på den berömda skridskostadion som finns där.

Våra relationer med de olika staterna i Centralasien är knappast särskilt starka, men vi har anledning att se såväl på möjligheterna att öka det ekonomiska samarbetet som som andra band som kan ligga i vårt ömsesidiga intresse.

Kazakhstan har förvisso sina problem och utmaningar, men har samtidigt haft en klart bättre utveckling än de flesta andra f d sovjetiska stater, och det är svårt att inte imponeras av den vilja till modernisering och att sätta sig själva på kartan som driver nationen framåt.

Men nu har jag anlänt till Ulan Bator, och anledningen till mitt besök här är det stora mötet med Community of Democracies.

Det blir dagar av diskussioner om hur vi skall stärka demokratier runt om i världen, men samtidigt självfallet att diskutera de bilaterala relationerna.

Mongoliets president Tsakhia Elbegdorj var ju på besök i Stockholm relativt nyligen, och det skall bli trevligt att i morgon återknyta bekantskapen med honom.

Och under morgondagen hoppas jag också – det är ju trots allt söndag – få lite möjligheter att bekanta mig lite med detta Djingis Khans land.

Bilden av Djingis Khan tenderar ju att vara lite varierad i olika regioner. I Afghanistan skall t ex hans namn endast nämnas med stor försiktighet. Den stora staden Balkh uppe i norra Afghanistan tillhör t ex de som aldrig kunde återkomma efter hans ödeläggelse.

Här är det emellertid radikalt annorlunda. Här hyllas hans som statsbyggare och som skapare av det största landimperium som historien någonsin sett.

När han dog 1227 hade han börjat att erövra betydande delar av världen, och de arméer han skapat skulle fortsätta sin brutala expansion ännu under några decennier.

Även om det är brutaliteten som ofta återkommer i skildringar av detta skede skall inte glömmas att det på detta sätt också för lång tid skapades en Pax Mongolica över ett väldigt område från Europa till Kina med alla de möjligheter detta innebär.

Det moderna Mongoliet jag i dag besöker är visserligen mycket stort, men ändå mindre, och har inte mer än ca 3 miljoner invånare.

Men anmärkningsvärt är att man efter kommunismens fall – detta var länge en sovjetisk satellit – kunnat skapa ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle.

Och nu är man genom de stora mineralrikedomar som börjar att exploateras också en av världens snabbast växande ekonomier. Förra året växte man med ca 12%, och prognosen för i år ligger på ca 16%.

Efter en söndag med bl a momument till Djingis Khan, det nationella museet och bilaterala överläggningar förutom med presidenten också med andra medlemmar av regeringen börjar mötet med Community of Democracies på kvällen.

Och till dem som kommer hit då räknas såväl EU:s Catherine Ashton som Myanmars Aung San Suu Kyi.


I hjärtat av Asien

26 april 2013

ALMATY: Sent i går kväll anlände jag hit till Kazakhstans kulturella och finansiella centrum för ministerkonferensen i den s k Istanbul-processen om Afghanistan.

Då regnade det och såg ruggigt ut, men i dag vaknade vi upp till strålande sol och hänförande utsikt över de vackra bergen alldeles invid staden.

Bortom dem ligger det stora Kina.

Kazakhstan är sex gånger större än Sverige med en befolkning som är mindre än dubbelt så stor, och ligger bokstavligen mitt i Asien.

De historiska banden med Ryssland är självfallet betydande, och en stor del av befolkningen är ju också ryskspråkig.

Men ambitionen att spela en vidare och friare roll är mycket tydligare.

Ett intressant uttryck för detta är att man gradvis vill gå över från det kyrilliska alfabetet till det latinska.

Man säger att detta passar bättre i globaliseringens och den digitala kommunikationens tid.

Okomplicerat är detta säkert inte, och debattens vågor går höga.

Men byten som dessa har skett förr. Länge skrev man på arabiska – språket är ju ett turkiskt språk. Och under något decennium faktiskt med latinskt alfabet innan den sovjetiska ramen ledde till det kyrilliska alfabetet.

Långt tillbaka i tiden hade kazakherna någon form av runor, men utrikesminister Idrissov och jag var överens om att någon återgång till sådana inte är aktuellt för något av våra länder.

Ett annat uttryck för de ambitioner man har är att man är mycket angelägen att stå som värd för olika internationella möten och konferensen, varav dagens möte är ett viktigt exempel.

Utrikesminister Erlan Idrissov var ju i Stockholm rätt nyligen, och i dag har vi haft möjlighet att fortsätta våra samtal såväl om vår bilaterala relation som om andra frågor.

Möten som dessa ger också möjlighet till olika bilaterala samtal med andra utrikesministrar, och på mitt program för eftermiddagen här står samtal med bl a Turkiets Davutoglu, Indiens Khurshid och Irans Salehi.

Och dessutom olika samtal för att följa upp olika delar av utvecklingen i Afghanistan och diplomatin kring denna.

Här i Almaty stannar jag till i morgon eftermiddag då det är dags att fortsätta till Mongoliets huvudstad Ulan Bator för de olika mötena där.


Besök i Kandahar

25 april 2013

KANDAHAR – KABUL: Under mina besök i Afghanistan under åren var jag ofta försökt att lära mig lite mer om landet i dess helhet, också därför att detta i alla fall marginellt gör det mindre svårt att bedöma dess utveckling i olika avseenden.

I dag har jag därför med FN-missionen UNAMA här varit på besök i södra delarna av landet med provinsen och staden Kandahar.

För något år sedan hade ett sådan besök nog inte blivit så mycket mer än ett besök på det väldiga basområde för de internationella främst militära och amerikanska insatserna som byggts upp kring Kandahars flygplats.

I dag finns här väl över 20.000 personer, och flygplan och helikoptrar och annat av de mest varierade sorter och slag.

Jag minns ett besök för några år sedan med Richard Holbrooke till provinsen Gazhni halvvägs mellan Kabul och Kandahar.

Vi kom inte mer än några hundra meter från helikopterns landningsplats inom det väl befästa ISAF-området. Det var för osäkert.

Att åka till Kandahar hade varit en omöjlighet.

Men de förbättringar av säkerhetsläget som skett under de senaste åren gjorde det nu möjligt med ett väsentligt mer meningsfullt besök i den stad som ju anses vara Taliban-rörelsens själva kärna.

Vi flög med FN-flyg på morgonen till Kandahars stora flygplats, fick helikopter till FN-basen i stadens utkant och åkte sedan bil in till stadens centrum med guvernörens palats och den berömda moské där enligt legenden profeten Muhammeds mantel finns bevarad.

Kandahar har alltid varit en handelsstad mellan Indien och Persien.

Staden grundades av Alexander den Store 330 före Kristus, men alldeles i närheten hade funnits en stad i närmare 3.000 år.

Och dess historia har varit minst sagt växande.

Här grundades det moderna Afghanistan, och det är här som strider varit som starkast under betydande delar av de senaste tre decennierna.

Talibanerna etablerade sig först och starkast här, och detta var i betydande utsträckning deras ”huvudstad”.

Det var härifrån Mullah Omar regerade, och det var också härifrån han flydde när deras regim vältes över ända 2001.

Den amerikanske befälhavare vi mötte som hastigast på flygbasen gjorde ingen hemlighet av den utmaning man haft och delvis fortfarande har att hantera i främst provinserna Kandahar och Helmand.

Men successivt tar de nu de afghanska styrkorna över.

Som mest fanns här ca 40.000 ISAF-soldater, men nu är antalet nere i ca 14.000 och neddragningarna fortsätter i relativt snabb takt.

Statistiken över olika s k incidenter som FN redovisade var inte entydig vad gällde trenderna.

En signifikant förbättring skedde 2012 efter crescendot av attacker av talibanerna 2011, men under början av detta år ser man åter en ökning.

Men att säkerhetsläget i själva staden var bättre var det ingen tvekan om.

Alla talade om att såväl självmordsattacker som annat hade reducerats högst väsentligt.

Guvernörens residens och kontor med vacker rosenträdgård ligger i omedelbar anslutning till den berömda moskén mitt i hjärtat av staden.

Och här tog guvernör TooryalaiWesa emot för samtal, genomgång med de olika delarna av provinsadministrationen, presskonferens och storslagen lunch.

Det var ingen tvekan om att besöket var uppskattat. Man var van vid en och annan general som då och då kom förbi, men inte så mycket mera.

Våra diskussioner handlade till större delen om de olika utmaningar provinsen står inför.

Utbildningsnivån är katastrofalt låg.

Siffrorna varierar lite, men det är bara kring 10% av befolkningen som kan läsa och skriva. Universitetet stapplar sig fram.

Efterfrågan på hjälp från omvärlden är av lätt insedda skäl mycket stor.

Och ekonomin är en historia för sig.

Utan tvekan är opium den ledande produkten, även om det är grannprovinsen Helmand som klart dominerar i det avseendet.

Just nu har vallmoskörden avslutats, och vi diskuterade vad som kan göras i form av alternativa grödor och annat för att bli av med detta elände. Svårigheterna är mycket stora.

Jag frågade guvernören om de också börjat få ett problem med missbruk på det sätt vi sett i andra produktions- och smugglingsområden.

Jo, tyvärr trodde han att här nu kunde finnas så mycket som 80.000 missbrukare.

Bortom de säkerhetsproblem som ju dominerar mycket av diskussionen om landet är det ju opiumproduktionen med dess i så gott som alla led förödande effekter som är den stora utmaningen framöver.

Afghanistan svarar för ca 93% av den globala produktionen av opium, och att detta dödar i långt större utsträckning än de krigshandlingar vi läser om är tyvärr tveklöst.

Här i Kandahar kanske mer än på andra platser i landet finns det en genuin osäkerhet om vad tillbakadragandet av ISAF kommer att innebära, och jag fick många frågor om vad jag trodde kunde komma att finnas kvar.

Talibanerna har en traditionell ställning i denna del av landet, men hur starka de genuint är får tiden utvisa.

Uppenbart är att de till stor del opererar från eller med stöd från basområden på andra sidan gränsen till Pakistan.

Det är inte långt härifrån till Quetta – som ju efterträtt Kandahar som något av ”huvudstad” för talibanerna.

Det är ett i många avseenden mycket annorlunda Afghanistan man möter i Kandahar i förhållande till det Mazar-e-Sharif som ju vi svenskar lärt känna bättre – eller för den delen Kabul.

Och vad som händer här under åren efter 2014 är nog betydligt mer osäkert än vad som gäller i många andra områden.

Den positiva utvecklingen var alldeles uppenbar – ett besök som detta hade tidigare varit genuint otänkbart. Men samtidigt finns självfallet oron där.

FN-flyget för oss nu tillbaka till Kabul, och därifrån bär det vidare direkt till Almaty i Kazakhstan för den sena kvällens och morgondagens fortsatta diskussioner om Afghanistan där.


Land i förändring

24 april 2013

KABUL: Det har varit en intensiv dag av samtal här under dagen, med biltransporter genom den täta trafiken och genom de otaliga spärrarna i de mer spärrade delarna av staden.

Dagens händelse var väl kanske den relativt kraftiga jordbävning som kom när vi satt och åt lunch på utrikesdepartementet.

Några akuta skador blev det inte där vi var, men det finns olika rapporter om det från andra håll. Det myckna regnandet har gjort att strukturen hos en del hus blivit mindre fast, och det ställde också till problem.

Samtalsämnena har i stort sett varit dem som jag skrev om i dag på morgonen: presidentvalet 2014, framtiden för den internationella närvaron, en möjlig fredsprocess och den ekonomiska utvecklingen.

Vid sidan av de mer officiella samtalen, och kvällens middag med en betydande del av de ledande politikerna här, var kanske det mest intressanta en timma med unga aktiva individer från olika bakgrunder för att diskutera deras framtidsperspektiv.

Trots alla sina enorma utmaningar har detta land gjort väsentliga framsteg under det senaste decenniet, och till dessa hör att ett mycket stort antal ungdomar fått en väsentligt bättre utveckling och nya perspektiv.

Före 2001 fanns det enligt uppgift två telefonledningar till utrikesministeriet här som var anknutna till ett riktnummer i Peshawar i Pakistan. Telekommunikationer i övrigt fanns knappast.

I dag har ca 80% av landets befolkning mobiltelefon, och för många unga är en smartphone lika naturlig som den är hos oss.

För några år sedan besökte jag Kabuls universitet, men var bekymrad över att den statliga högre utbildningen var så underdimensionerad i förhållande till antalet ungdomar.

Men det problemet har lösts genom en kraftig expansion av privat utbildning. Det talas om ett 100-tal universitet, även om det begreppet nog används lite generöst. Och avgifterna för utbildningen, som det berättades för mig, var inte orimliga.

Och detta förändrar landet.

Tydligast i de stora städerna med Kabul främst. Men också vidare än så. En ny generation med nya möjligheter och nya perspektiv.

Självfallet är detta bara en del av verkligheten.

Här finns också fundamentalistiska självmordsbombare och personer med vad vi skulle beskriva som djupt reaktionär syn på det mesta. Talibaner strider fortfarande för att återupprätta sitt islamska emirat.

Men balansen i samhället har nog förskjutits rätt påtagligt under de senaste åren.

I morgon fortsätter jag besöket här i Afghanistan, men hoppas kunna summera lite intryck innan jag fram mot kvällen lämnar i riktning Almaty och de fortsatta diskussionerna om Afghanistan där.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 477 andra följare