Tillbaks vid Syntagma-torget

ATHEN: Efter schabbel i Frankfurt som gjorde att Lufthansa blev två timmar försenade anlände jag i alla fall hit till Grekland och kunde inleda ett dygn av intensiva samtal.

I morgon står möten med president Karolos Papoulias, premiärminister Antonis Samaras, utrikesminister Dimitris Avramopoulos, finansminister Giannis Stournaras och andra på det tämligen intensiva programmet.

Och i morgon kväll bär det så vidare till Cypern och Nicosia.

Genom åren har det blivit många besök för mig i Grekland och inte minst här i Athen.

Jag minns som i går när jag stod i den jublande människomassan mitt på Syntagama-torget när demokratin välkomnades tillbaka till Grekland efter militärjuntans fall 1974.

Och det blev många möten med de som då var den nyfunna demokratins bärare i partiet Nea Demokratias ungdomsförbund. I dag sitter åtskilliga av dem i landets regering.

Glömmer gör jag förvisso inte att det var här i Grekland – på den vackra ön Korfu – som jag midsommarafton 1994 undertecknade avtalet om Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen.

Men nu är det 2013, och mycket är förvisso annorlunda.

Jag har inte varit här på mer bilaterala samtal sedan strax efter PASOK-regeringen tog över hösten 2009, även om andra anledning fört mig hit några gånger.

Jag minns diskussionerna sent 2009 om att man måste inse att det vildsint utgiftspopulistiska program man gått till val på måste förbytas i sin motsats om det inte mycket snabbt skulle gå mycket illa.

Att den tidigare regeringen gravt misskött saken kunde inte vara en ursäkt för att fortsätta att göra samma sak.

Siffrorna var förfärliga.

Budgetunderskotten var över 15% av BNP. Statsskulden närmade sig 130%. Bytesbalansen visade att underskott kring 15%.

Ingenting av detta var hållbart – och alla siffror försämrades snabbt.

Och illa gick det. I maj 2010 exploderade den grekiska krisen på allvar.

Sedan dess har mycket hänt. Den ena grekiska krisen efter den andra har dragit fram genom marknader och media.

Och nu är det intressant att värdera hur långt man kommit med arbetet att få landets ekonomi på bättre fött igen.

Mycket vikig är den relativa stabilitet som tillkomsten av regeringen Samaras efter valet i juni förra året faktiskt inneburit.

Den politiska instabiliteten dessförinnan försvårade och fördröjde ju det nödvändiga sanerings- och reformarbetet på ett sätt som fördjupade krisen.

Mycket har, med rätta, skrivits om misskötseln av den grekiska ekonomin under de senaste decennierna.

Statsutgifterna svällde, underskotten ökade, kostnaderna sköt i höjden och de politiska partierna tävlade i överbud i oansvarighet.

Med euron hade detta i grunden mycket lite att göra. Andra länder i euron förde som bekant en annan politik och har haft en annan utveckling.

Men när man lyckades komma med i euron 2001 tycks detta ha lett till att man än mer släppte på ansvarstagandet.

Och bättre blev det sannerligen inte när utländska banker friskt lånade ut pengar utan att verka göra ens en elementär bedömning av landets kreditvärdighet.

Så kom då, i kölvattnet av den finanskris som ju inleddes i USA 2008, den finansiella kraschen.

Man kunde inte längre låna pengar till de dramatiskt växande underskotten. Allt hotade att rasa.

Man tvingades be framförallt EU och de övriga EU-länderna om hjälp.

Sedan det första EU-hjälpprogrammet våren 2010 har vi sett ytligare tre successivt förändrade versioner av detta, varav den senaste är från i november förra året.

Formeln har varit rätt självklar.

EU-länder har ställt upp med mycket stora lån på fördelaktiga villkor i utbyte mot ett åtagande från Grekland att vidta de besparingar och reformer som gör att man längre fram kan klara sig själv.

I den enklare politiska debatten, och sådan finns det förvisso gott om inte minst här i Grekland, heter det ibland att EU och Tyskland tvingat på landet en onödig spar- och svältpolitik.

Men i grunden är det ju tvärt om.

Det är stödprogrammen som räddat Grekland från det närmast totala sammanbrott som den annars oundvikliga stats- och valutabankrutten skulle ha lett i.

Men man har inte räddat Grekland från nödvändigheten av att successivt minska sina underskott och skapa förutsättningar för ny tillväxt.

Det hade knappast varit möjligt – och hur som helst inte lämpligt.

Läget nu är att underskotten minskar påtagligt snabbt, och att man sannolikt kommer att ha en statsbudgeten i balans inom något år och ett dramatiskt minskat underskott gentemot omvärlden.

Redan i år beräknas statsbudgeten ha ett visst överskott om man räknar bort statsskuldräntorna, och inkluderar man dessa kommer underskottet i alla fall att ligga under genomsnittet i Euro-zonen.

Det är positiva – och imponerande – resultat.

Och sänkta kostnader innebär också att landets konkurrenskraft förbättras och att exporten ökar förhållandevis kraftigt.

Mot slutet av året räknar man med att den stora kostnadsnackdel man drog på sig kommer att ha eliminerats.

Också det är positivt.

På det positiva konto får också föras upp att turismen förefaller att utvecklas väl.

Turismen svarar för närmare 20% av landets ekonomi, men man tror nu att man går mot ett mycket bra år med ca 17 miljoner besökare.

Men nedgången i ekonomin är mycket påtaglig.

Inräknat detta år kommer man att ha förlorat ca 25% av BNP, och det innebär att man nu ligger i nivå med den nedgång som drabbade vårt grannland Lettland under dess kris.

Arbetslöshetstalen är mycket höga, men samtidigt är detta ett av de länder där andelen egna företagare och egensysselsatta på olika sätt är allra högst, och det innebär att det finns informella skyddsnät som kanske inte alltid återspeglas i statistiken.

Om det således finns det som utvecklats väl är det uppenbart att det finns annat som släpar efter kraftigt.

Och det gäller främst olika strukturella reformer som kan ge växtkraftig för framtiden.

Det handlar om avgörande avregleringen och omfattande privatiseringar i en ekonomi mer stats- och regleringsdominerad än de flesta.

Här har det politiska systemet, där beroendet av dessa stats- och regleringsstrukturer stundtals är starkt, bromsat och fördröjt.

I detta ligger nu betydande faror.

Att få bort underskott genom sparande och åtstramningar är nödvändigt, men avgörande för att det hela skall lyckas är att skapa förutsättningar för tillväxt genom strukturella reformer.

Bromsas dessa riskerar landet att inte komma upp igen – men genomförs de finns det all anledning att utgå från att man om några år kommer att ha en påtagligt stark också ekonomisk utveckling.

Kring detta kommer det säkert att handla åtskilligt i mina samtal under morgondagen. Det är viktigt också för oss att Grekland lyckas, och efter bästa förmåga vill vi självfallet ge den hjälp vi kan.

Som utrikesminister i ett land som inte är med i euron är det dock inte min huvudsakliga uppgift här att diskutera just dessa frågor.

Mycket annat står på dagordningen.

Grekland kommer ju bl a att ha ordförandeskapet i EU första halvåret 2014, och det finns mycket att diskutera inför detta.

Och den regionala situationen kring östra Medelhavet, liksom utvecklingen i det övriga sydöstra Europa, innebär ju både utmaningar och möjligheter.

Ett bättre samarbete mellan Grekland och Turkiet skulle alldeles självklart ha både politisk och ekonomisk betydelse.

En betydande del av den grekiska regeringen var nyligen i Ankara och diskuterade detta.

Just nu är också situationen på och kring Cypern – dit jag ju kommer i morgon kväll – av största intresse.

Också här finns ju bortom den finansiella krisen möjligheter till samarbete som skulle innebära dramatiska ekonomiska fördelar för alla.

Samtalsämnen kommer inte att saknas här i Athen – och heller inte i Nicosia.

3 kommentarer till Tillbaks vid Syntagma-torget

  1. Per Fredö skriver:

    Det är inte ofta man ser att Carl gör insiktsfulla samt omfattande ekonomiska kommentarer även om ekonomin länderna emellan är av utomordentligt stor betydelse geopolitiskt och vad det gäller olika konflikter samt hur de ska kunna få sin lösning.

    Vårt land har i dessa avseenden varit ett gott föredöme.
    Vi kan därrför i nuvarande krisläge bidra med många värdefulla råd och förslag till lösningar.

    Många EU-änders kris beror i hög grad på dem själva. De har helt enkelt inte respekteras de riktlinjer, som EU ställt upp vad gäller budgetbalans under en konjunkturcykel.

    I stället har flera länder år efter år bedrivit en populistisk löftespolitik, vilken finansierats med stora budgetunderskott samt en växande statsskuld.

    Att råda bot på detta kommer att ta lång tid. Dessa länder behöver få hjälp av andra EU-länder som nu främst Tyskland, men även via gemensamma lösningar.

    Samtidigt hotas demokratin i dessa länder, där en alarmerande hög arbetslöshet innebär framväxten av främlingsfientliga partier.

  2. Förr var du mer uppdaterad. Verkar som du nu Twittrar mer frekvent. Bloggen är mer matnyttig, men tillsammans ger det en bra bild på utrikespolitiken. Fortsätt! Med vänlig hälsning, Frans Lundeborg, Malmö

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 481 andra följare

%d bloggare gillar detta: