Från Chavez till Haag

DEN HAAG: Denna dag inleddes naturligt nog med olika kommentarer i media med anledning av den venezuelanske presidenten Hugo Chavez bortgång under natten.

Självfallet beklagade jag hans bortgång. Han var endast 58 år gamml, men hade under två år kämpat mot den cancer som till slut tog hans liv.

Han var en karismatisk och stark ledare, om än med en politik som underminerat hans eget samhälles långsiktiga möjligheter.

Trots betydande oljeinkomster, som i sig burit upp och möjliggjort hans populism, har Venezuela i dag en ekonomi som i betydande avseenden kännetecknas av förfall.

Och respekten för mänskliga rättigheter i den s k bolivarska revolutionens land lämnade utomordentligt mycket i övrigt att önska.

Min bedömning var att den kandidat hans parti nu utser inför det kommande presidentvalet kommet att vinna på basen av den sympativåg som Chavez död naturligt nog lett till, men att problemen därefter snabbt kommer att torna upp sig för regimen och för landet.

Efter arbete med en rad andra frågor i Stockholm har jag nu i kväll kommit till den holländska huvudstaden Haag.

Här blir det först middag i kväll med diskussion om olika EU-frågor sett från det holländska perspektivet, och sedan i morgon ett tämligen så fullt program här i Haag.

På vägen hit hade jag möjlighet att läsa igenom UD:s dossier från det ministermöte med OSCE i Stockholm i december 1992 som jag skrev om i går, och där den förste av OSCE:s högkommissarier om nationella minoriteter tillsattes.

Det var ett dramatiskt möte i flera avseenden.

I Ryssland kämpade olika politiska strömningar mot varandra. De mer rödbrunt orienterade krafterna hade blåst till strid mot den mer reforminriktade linje som ju president Jeltsin gett sitt stöd.

Rysslands dåvarande utrikesminister Andrej Kozyrev hade jag både då och senare ett konstruktivt och viktigt samarbete med. Just då handlade det mycket om de baltiska staterna, och senare skulle det komma att handla mycket om de balkanska utmaningarna.

I Stockholm valde Andrej Kozyrev att varna för vart utvecklingen i Ryssland kunde vara på väg på ett mycket ovanligt men påtagligt effektivt sätt.

När han fick ordet och läste upp sitt anförande var det en text som fick åtskilliga att häpna.

Här förkunnades plötsligt att vi inte skulle räkna med att OSCE:s principer skulle kunna tillämpas i Ryssland, och här meddelades lika bestämt att man var beredd till bastant politik för att åter på ett eller annat sätt foga samman delar av det gamla sovjetiska väldet.

Jag minns mycket väl hur närmast chockad USA:s dåvarande utrikesminister Lawrence Eagleburger var när mening efter mening förkunnade en förändrad rysk politik.

När det värsta tumultet lagt sig förklarade Andrej Kozyrev lugnt att han bara ställt samman en del av de krav som enligt hans mening nu växte sig allt starkare hos vissa krafter i Ryssland, och att han med detta ville varna för vart utvecklingen kunde vara på väg.

Och med det lyckades han sannerligen. Hans mycket ovanliga manöver blev nyhet över hela världen. Inte mint i Ryssland självt.

Två decennier har gått sedan dess, och även om Andrej Kozyrevs formuleringar var väl dramatiska finns det mer än enstaka trådar som det går att känna igen.

Då var den alleuropeiska samarbetsorganisationen OSCE i centrum för arbetet med att bygga ett säkrare Europa.

Och viktigt där var det ambitiösa säkerhetsbegrepp som också inkluderade den s k mänskliga dimensionen, tydlig bekännelse till demokrati och olika konfliktförebyggande mekanismer.

Detta har under senare år kommit under allt kraftigare ifrågasättande framför allt, men alls icke enbart, från rysk sida. De senaste årens ministermöten med OSCE i Astana, Vilnius och Dublin har fått ägnas åt att rädda vad som räddas kan.

Det är illa. Säkerhet i genuin bemärkelse är betydligt mer än bara frånvaron av krig, och det är viktigt att vi håller fast vid den långt ambitiösare syn på vad säkerhet egentligen här som lades fast under de viktiga åren för mer än två decennier sedan.

I morgon är det just mekanismer för att förhindra att minoritetsfrågor leder till konflikter inom och mellan stater som vi skall diskutera.

Och jag tillhör dem som ser detta som en utomordentligt viktig fråga för den långsiktiga freden och säkerheten i vår del av världen.

2 kommentarer till Från Chavez till Haag

  1. Detta eviga frossande under middagar genererar inget annat än nya middagar. Det vore bättre om dessa minoriteter av kungar och högre tjänstjoner lät maten tysta munnen och blev integrerade med majoriteten av serfs som får betala för festmåltiderna. Det kan bara leda till ytterligare konflikter ut i världen. Folk har börjat förstå denna ändlösa dans på rosor..
    Man skall inte ha seriösa diskusioner med mat i munnen.
    Att sedan som ursäkt föra ändlösa monologer i blogformat i Cyberspace gör saken ännu sämre.
    Det är samma figurer som härjar på båda sidorna av de två politiska blocken, en form av sanlösa halvmänniskor vare sig de heter Chavez eller Bush eller något annat är de alla en icke integrerad minoritet.
    Att vara partipolitiskt bunden är att totalt förlora hela panoramat på världsbilden.

    Basta!
    http://www.val2010.homestead.com/

  2. spanaren skriver:

    Även i dagens inlägg behandlar utrikesministern
    utvecklingen i Ryssland – den makt vars utrikes
    och säkerhetspolitik under sekler fram till ”historiens slut”
    1989/1991 var normerande för svensk försvarspolitik.
    Kanske är det av intresse att för egen analys att läsa
    en artikel om Putins Euroasiatiska Union som nu är
    under uppbyggnad och ävenså GOOGLA ”Aleksandr Dugin”
    (engelska versionen),
    Dugin sägs vara rådgivare till Putin……
    Tog historien slut med Pax Americana och ”evig fred” – eller?

    http://www.ui.se/upl/files/65793.pdf

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 430 andra följare

%d bloggers like this: