Krigsretoriken från Pyongyang

30 mars 2013

TABIANO: Påskhelgen har infunnit sig, och jag kopplar av med familjen här i norra Italien.

Just nu dimma och lätt regn, men prognosen talar om strålande sol och 16 grader i morgon, och det är det vi hoppas på.

Men här finns alltid god mat, angenäma viner och kultur i detta begrepps vidare bemärkelse.

Världen tränger sig dock – som alltid – alltid på.

Just nu är det den upptrappade krigsretoriken från Pyongyang som kräver uppmärksamhet. Att försöka värdera vilka faror som möjligen kan ligga i detta.

Våra insikter i vad som egentligen styr denna regims agerande är utomordentligt begränsade. Det handlar om världens mest auktoritära samhälle och väldens mest slutna regim.

Den lever i ett mer eller mindre ständigt krigstillstånd.

Också officiellt är det doktrinen om ”militären först” som dominerar, och det innebär att resurser i en ekonomi av svält och fattigdom kanaliseras till försök till militär uppbyggnad.

Vi ser det i den enorma satsning man gjort för att skaffa sig en vad det här laget sannolikt mycket rudimentär kapacitet vad gäller kärnvapen.

Av tre tester var i alla fall två visat att det på något sätt fungerar.

Och samma sak gäller satsningen på olika typer av robotar.

Med basen i äldre sovjetisk teknologi, som i sin tur hade sin grund i tyskarnas V2 från andra världskriget, har an successivt byggt en arsenal som självfallet får sin speciella betydelse om den ges möjlighet att också bära kärnvapen.

Trots ett militariserat samhälle och en väldig massarmé är det mycket svårt att se att regimen skulle ha något intresse av ett fullskaligt krig.

Koreakriget för 60 år sedan klarade man genom massiv kinesisk intervention, men dagens ledning i Beijing är i sin politik långt från den tidiga Mao-erans påtagliga äventyrligheten.

Och signalerna från Beijing just nu är ju av en helt annan karaktär.

Söder om den trettioåttonde breddgraden står såväl den sydkoreanska armén som den åttonde amerikanska armén med det stöd i olika former som denna har.

Och en rimlig bedömning måste vara att en större konfrontation skulle sluta med att regimen i Pyongyang på ett eller annat sätt förlorar och faller.

Den stora frågan är dock om det är denna rimliga bedömning som görs i Pyongyang eller om det handlar om en regim som i varje avseende förlorat förankring i verkligheten.

Vi vet inte.

Men tidigare episoder av upptrappad retorik och vapenskrammel har dock visat att man verkar ha en viss medvetenhet om sina begränsningar.

Och detta förefaller också vara den bedömning som nu görs av dem som inte minst i Seoul följer denna utveckling mycket nära.

Det innebär förvisso inte att det inte finns risker i en situation som denna.

Regimen kan tala sig in i en situation där den tar till någon form av begränsad militär operation. Det har vi sett förr. Och den kommer självfallet att få ett svar.

I ett spänt läge kan det finnas risker för att utvecklingen löper ur kontroll.

Ett snabbt förlopp av inledningsvis begränsade operationer eller åtgärder kan – i synnerhet i ett läge med fundamental osäkerhet om avsikterna i Pyongyang – snabbt spåra ur.

Så det finns all anledning till vaksamhet.

Men på detta stadium knappast till alarmism.


Lugnt och ordnat

28 mars 2013

NICOSIA: Världspressen hade uppenbarligen kastat sig på planen hit till Cypern i förväntan att kaos och kravaller skulle utbryta när bankerna öppnades igen i dag.

När jag på promenad längs Ledra Street passerade ett hörn med två bankkontor fanns där fler internationella TV-bolag utanför bankerna än mer eller mindre oroliga kunder inne i dem.

Men att allt var lugnt och ordnat i dag innebär självfallet inte att det inte är ett hårt slag som nu drabbar den cypriotiska ekonomin.

Hur hårt kommer nog att successivt visa sig under de närmaste veckorna.

Dock innebär detta att det problem som tillåtits att växa och växa på ett sätt som ju i grunden var oansvarigt nu har åtgärdats.

Och nu måste fokus bli på hur landets ekonomi efter den djupa kris som nu inletts skall fås tillbaka till tillväxt.

Om detta talade jag självfallet åtskilligt under mitt timslånga samtal med president Anastasiades och därefter under överläggningar och sedan lunch med utrikesminister Kasoulides.

Och det blev också en rad andra samtal under dagen.

Denna gång hade jag av tidsskäl inte möjlighet till några samtal med företrädare för den turkcypriotiska sidan, men gjorde i alla fall en promenad längs Ledra Street, över delningslinjen och in på den turkiska sidan för att se mig om ett tag.

Enligt vår uppfattning är ju detta ett land, som förr snarare än senare måste komma över den delning som ju rått här i Nicosia vid det här laget sedan 1963 med FN-trupper på plats.

Även om detta talade vi alldeles självklart, men tydligt är ju samtidigt att det nu måste vara de finansiella frågeställningarna som måste vara i fokus för president Anastasiades.

Det har varit två mycket innehållsrika dagar av nyttiga samtal såväl i går i Athen som i dag här i Nicosia.

Och vi har mitt i de ekonomiska svårigheterna försökt att också diskutera de möjligheter som kan finnas i det lite längre perspektivet med ett mer konstruktivt samarbetade i denna vidare region.

Till de frågorna kommer vi alldeles säkert att återkomma.

Här i Nicosia är vi långt närmare Damaskus än vad vi är någon europeisk huvudstad. En flygning från Larnaka till Beirut är bara ett kort hopp.

Också denna diskuterade jag utförligt med utrikesminister Kasoulides, och vi vände och vred på olika stenar när det gäller möjligheterna till en politisk lösning.

Fredag morgon är det så dags för denna gång att lämna denna region och bege sig till påskledighet.


Framme i Nicosia

27 mars 2013

NICOSIA: Efter en intressant, givande och framåtsyftande dag av samtal i Athen har jag nu kommit fram till Cyperns huvudstad Nicosia där morgondagen innebär att bankerna kommer att öppna igen.

Det var öppna och bra samtal i Athen, inte minst därför att vi känner varandra sedan tidigare.

Premiärminister Samaras och jag hade kontakt redan på 1970-talet, och utrikesminister Avramopoulos hade t o m letat fram några bildar av oss tillsammans i revolutionens Bucharest sent 1989.

I går skrev jag ju lite längre om den faktiska situationen i landet, och i de delar jag där skrev finns det efter denna dag ingen anledning att dra ifrån eller lägga till.

Viktigt är nu att den sittande regeringen kan fortsätta, och att man nu tydligt genomför vad som måste göras när det gäller olika strukturreformer och privatiseringar.

EU-ordförandeskapet i början av nästa år blir viktigt, och vi talade en hel del om det betydelse det kan få från såväl inrikes- som utrikespolitisk utgångspunkt.

Men självfallet var det också åtskillig utrikespolitik som stod på agendan, och då inte minst den samlade situationen i sydöstra Europa.

Här borde finnas betydande möjligheter till viktiga förbättringar under det kommande året, även om ingenting är givet.

Men nu har jag anlänt till Nicosia bokstavligen timmarna innan bankerna skall öppna i morgon bitti.

Och mitt första officiella möte på förmiddagen är med president Nicos Anastasiades.


Tillbaks vid Syntagma-torget

26 mars 2013

ATHEN: Efter schabbel i Frankfurt som gjorde att Lufthansa blev två timmar försenade anlände jag i alla fall hit till Grekland och kunde inleda ett dygn av intensiva samtal.

I morgon står möten med president Karolos Papoulias, premiärminister Antonis Samaras, utrikesminister Dimitris Avramopoulos, finansminister Giannis Stournaras och andra på det tämligen intensiva programmet.

Och i morgon kväll bär det så vidare till Cypern och Nicosia.

Genom åren har det blivit många besök för mig i Grekland och inte minst här i Athen.

Jag minns som i går när jag stod i den jublande människomassan mitt på Syntagama-torget när demokratin välkomnades tillbaka till Grekland efter militärjuntans fall 1974.

Och det blev många möten med de som då var den nyfunna demokratins bärare i partiet Nea Demokratias ungdomsförbund. I dag sitter åtskilliga av dem i landets regering.

Glömmer gör jag förvisso inte att det var här i Grekland – på den vackra ön Korfu – som jag midsommarafton 1994 undertecknade avtalet om Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen.

Men nu är det 2013, och mycket är förvisso annorlunda.

Jag har inte varit här på mer bilaterala samtal sedan strax efter PASOK-regeringen tog över hösten 2009, även om andra anledning fört mig hit några gånger.

Jag minns diskussionerna sent 2009 om att man måste inse att det vildsint utgiftspopulistiska program man gått till val på måste förbytas i sin motsats om det inte mycket snabbt skulle gå mycket illa.

Att den tidigare regeringen gravt misskött saken kunde inte vara en ursäkt för att fortsätta att göra samma sak.

Siffrorna var förfärliga.

Budgetunderskotten var över 15% av BNP. Statsskulden närmade sig 130%. Bytesbalansen visade att underskott kring 15%.

Ingenting av detta var hållbart – och alla siffror försämrades snabbt.

Och illa gick det. I maj 2010 exploderade den grekiska krisen på allvar.

Sedan dess har mycket hänt. Den ena grekiska krisen efter den andra har dragit fram genom marknader och media.

Och nu är det intressant att värdera hur långt man kommit med arbetet att få landets ekonomi på bättre fött igen.

Mycket vikig är den relativa stabilitet som tillkomsten av regeringen Samaras efter valet i juni förra året faktiskt inneburit.

Den politiska instabiliteten dessförinnan försvårade och fördröjde ju det nödvändiga sanerings- och reformarbetet på ett sätt som fördjupade krisen.

Mycket har, med rätta, skrivits om misskötseln av den grekiska ekonomin under de senaste decennierna.

Statsutgifterna svällde, underskotten ökade, kostnaderna sköt i höjden och de politiska partierna tävlade i överbud i oansvarighet.

Med euron hade detta i grunden mycket lite att göra. Andra länder i euron förde som bekant en annan politik och har haft en annan utveckling.

Men när man lyckades komma med i euron 2001 tycks detta ha lett till att man än mer släppte på ansvarstagandet.

Och bättre blev det sannerligen inte när utländska banker friskt lånade ut pengar utan att verka göra ens en elementär bedömning av landets kreditvärdighet.

Så kom då, i kölvattnet av den finanskris som ju inleddes i USA 2008, den finansiella kraschen.

Man kunde inte längre låna pengar till de dramatiskt växande underskotten. Allt hotade att rasa.

Man tvingades be framförallt EU och de övriga EU-länderna om hjälp.

Sedan det första EU-hjälpprogrammet våren 2010 har vi sett ytligare tre successivt förändrade versioner av detta, varav den senaste är från i november förra året.

Formeln har varit rätt självklar.

EU-länder har ställt upp med mycket stora lån på fördelaktiga villkor i utbyte mot ett åtagande från Grekland att vidta de besparingar och reformer som gör att man längre fram kan klara sig själv.

I den enklare politiska debatten, och sådan finns det förvisso gott om inte minst här i Grekland, heter det ibland att EU och Tyskland tvingat på landet en onödig spar- och svältpolitik.

Men i grunden är det ju tvärt om.

Det är stödprogrammen som räddat Grekland från det närmast totala sammanbrott som den annars oundvikliga stats- och valutabankrutten skulle ha lett i.

Men man har inte räddat Grekland från nödvändigheten av att successivt minska sina underskott och skapa förutsättningar för ny tillväxt.

Det hade knappast varit möjligt – och hur som helst inte lämpligt.

Läget nu är att underskotten minskar påtagligt snabbt, och att man sannolikt kommer att ha en statsbudgeten i balans inom något år och ett dramatiskt minskat underskott gentemot omvärlden.

Redan i år beräknas statsbudgeten ha ett visst överskott om man räknar bort statsskuldräntorna, och inkluderar man dessa kommer underskottet i alla fall att ligga under genomsnittet i Euro-zonen.

Det är positiva – och imponerande – resultat.

Och sänkta kostnader innebär också att landets konkurrenskraft förbättras och att exporten ökar förhållandevis kraftigt.

Mot slutet av året räknar man med att den stora kostnadsnackdel man drog på sig kommer att ha eliminerats.

Också det är positivt.

På det positiva konto får också föras upp att turismen förefaller att utvecklas väl.

Turismen svarar för närmare 20% av landets ekonomi, men man tror nu att man går mot ett mycket bra år med ca 17 miljoner besökare.

Men nedgången i ekonomin är mycket påtaglig.

Inräknat detta år kommer man att ha förlorat ca 25% av BNP, och det innebär att man nu ligger i nivå med den nedgång som drabbade vårt grannland Lettland under dess kris.

Arbetslöshetstalen är mycket höga, men samtidigt är detta ett av de länder där andelen egna företagare och egensysselsatta på olika sätt är allra högst, och det innebär att det finns informella skyddsnät som kanske inte alltid återspeglas i statistiken.

Om det således finns det som utvecklats väl är det uppenbart att det finns annat som släpar efter kraftigt.

Och det gäller främst olika strukturella reformer som kan ge växtkraftig för framtiden.

Det handlar om avgörande avregleringen och omfattande privatiseringar i en ekonomi mer stats- och regleringsdominerad än de flesta.

Här har det politiska systemet, där beroendet av dessa stats- och regleringsstrukturer stundtals är starkt, bromsat och fördröjt.

I detta ligger nu betydande faror.

Att få bort underskott genom sparande och åtstramningar är nödvändigt, men avgörande för att det hela skall lyckas är att skapa förutsättningar för tillväxt genom strukturella reformer.

Bromsas dessa riskerar landet att inte komma upp igen – men genomförs de finns det all anledning att utgå från att man om några år kommer att ha en påtagligt stark också ekonomisk utveckling.

Kring detta kommer det säkert att handla åtskilligt i mina samtal under morgondagen. Det är viktigt också för oss att Grekland lyckas, och efter bästa förmåga vill vi självfallet ge den hjälp vi kan.

Som utrikesminister i ett land som inte är med i euron är det dock inte min huvudsakliga uppgift här att diskutera just dessa frågor.

Mycket annat står på dagordningen.

Grekland kommer ju bl a att ha ordförandeskapet i EU första halvåret 2014, och det finns mycket att diskutera inför detta.

Och den regionala situationen kring östra Medelhavet, liksom utvecklingen i det övriga sydöstra Europa, innebär ju både utmaningar och möjligheter.

Ett bättre samarbete mellan Grekland och Turkiet skulle alldeles självklart ha både politisk och ekonomisk betydelse.

En betydande del av den grekiska regeringen var nyligen i Ankara och diskuterade detta.

Just nu är också situationen på och kring Cypern – dit jag ju kommer i morgon kväll – av största intresse.

Också här finns ju bortom den finansiella krisen möjligheter till samarbete som skulle innebära dramatiska ekonomiska fördelar för alla.

Samtalsämnen kommer inte att saknas här i Athen – och heller inte i Nicosia.


Akropolis i vårens klara ljus…

25 mars 2013

STOCKHOLM: Välbehövlig arbetsdag i Stockholm i allt väsentligt tillbringad bakom skrivbordet vid Gustaf Adolfs torg.

Mot slutet av dagen hann jag dock med att åka förbi Utrikespolitiska Institutet för att hälsa på en del av deltagarna vid mötet där i dag och i morgon om arbetet med European Global Strategy.

Arbetet skall ju resultera i ett förslag från de fyra tankesmedjorna i Sverige, Polen, Spanien och Italien mot slutet av våren.

Vad som hitintills kan sägas om initiativet är ju i alla fall att det genererat mycket stort intresse. Och det var inte minst uppenbart under de diskussioner jag förstår att man haft i Stockholm under dagen.

Till frågor som varit föremål för diskussioner i dag har också hört frågan om möjlig användning av kemiska stridsmedel i Syrien.

Att det internationella samfundet skulle se med det yttersta av allvar på varje sådan användning, och utkräva ansvar av den eller de som var ansvariga, kan det inte råda någon tvekan om.

De anklagelser om användning av kemiska vapen som nu kommit kommer sannolikt nu att bli föremål för en undersökning tillsatt av FN:s generalsekreterare.

Och alldeles självklart vore det bra om det på det sättet kunde bringas större klarhet i vad som möjligen skett.

En sådan undersökning skulle ju dessutom visa det allvar med vilken det internationella samfundet ser på frågan.

Sverige har viss expertkompetens i dessa frågor, och det är självklart att vi är beredda att ge hjälp i sådana utredningar i den utsträckning det efterfrågas.

Till dagens mycket trevliga upplevelser hörde att spendera en tid med de som nu går genom det s k aspirantprogrammet på UD och därmed förbereder sig för en framtid i svensk, europeisk eller internationell tjänst.

Och det blev en stimulerande diskussion som spände över vida fält.

Nattens uppgörelse om ett hjälppaket till Cypern på sammanlagt ca 10 miljarder Euro var självfallet av stor betydelse, liksom de insatser som Cypern själv kommer att göra för att få ordning på sin ekonomi.

I morgon ger jag mig av på bilateralt besök i Grekland som under onsdagen kommer att omfatta samtal med president, premiärminister, utrikesminister och självfallet en rad andra.

Landet har förvisso fortfarande en mycket besvärlig ekonomisk situation, men den där inte utan vissa begynnande ljuspunkter.

Landets export ökar påtagligt, och jag hör att turismen till landet också ökar på ett mycket bra sätt.

Att se Akropolis i den klara vårsolen är alltid – hur många gångar man än gjort det – en upplevelse.

Att det finns dessa små tendenser till ljuspunkter är självfallet glädjande.

Förhoppningsvis underlättar det också ansträngningarna att göra vad som återstår i olika avseenden.

Efter överläggningarna i Athen i morgon kväll och under onsdagen far jag så fram mot kvällen vidare till Cypern och dess huvudstad Nicosia.

Också där kommer det ju att finnas mycket att diskutera.


Med siktet på östra Medelhavet

24 mars 2013

STOCKHOLM: En liten översikt över min kommande vecka brukar det ju bli här fram mot söndagskvällen.

I morgon blir det arbete här hemma i Stockholm, men sedan bär det iväg igen.

Först för besök i Grekland och Athen för överläggningar där under tisdagskvällen och onsdagen, och sedan är planen att fortsätta till Cypern och Nicosia för samtal där under främst torsdagen.

Grekland har gått igenom finansiellt dramatiska tider, och har fortfarande en svår situation, och just i de timmar jag skriver detta är ju dramatiken kring Cypern betydande.

Alldeles säkert kommer åtskilligt av detta att diskuteras under mitt besök, men i fokus står frågor om säkerhet och stabilitet i hela denna för oss alla så viktiga region.

Det är ju inte minst här som vårt Europa möter den Levant och den Mellersta Östern där ju utmaningarna hela tiden ökar.

Men om allt detta kommer jag att skriva senare.

Så ser min planering för veckan ut just nu – sedan får vi se vad som händer.


Att resa – och att hjälpa!

24 mars 2013

STOCKHOLM: Jo, till slut gick det i går kväll att komma fram till Göteborg trots allt.

Men det inkluderade närmast en språngmarsch genom Schiphol-flygplatsen i Amsterdam för att inte missa sista anknytningen till Göteborg.

Om vädret var lite dämpat i Dublin var det dock markant mycket bättre i Göteborg i dag på morgonen.

Mycket människor var det också på TUR-mässan med dess möjlighet att lära sig mer om olika spännande resmål inte bara i Sverige och Europa utan också ute i världen i övrigt.

Och där hade jag möjlighet att tala om vårt viktiga konsulära uppdrag.

Vi svenskar är ju ett synnerligen resande folk.

Så har det varit genom historien.

Och så är det också idag: 60 år efter att den första charterresan förde ett litet antal turister från Bromma flygplats till Mallorcas stränder reser vi svenskar som aldrig förr.

Vi reser till våra grannländer. Vi reser till solen.

Och den växande delen av vår befolkning som själva har sitt ursprung någons annanstans i världen reser tillbaka för att upprätthålla band eller knyta nya kontakter.

Nästan 30% av alla svenskar är födda utomlands eller har en eller bägge sina föräldrar födda i ett annat land.

Upp emot 400 000 svenskar är på resande utanför Sveriges gränser varje dag.

En halv miljon har bosatt sig utomlands.

Och snart sagt varje år slås nya rekord: Under 2012 gjordes enligt tillgänglig statistik hela 15,5 miljoner utlandsresor med övernattning från Sverige.

Allt detta är självfallet mycket bra.

Jag brukar säga att det är bra med mera av världen i Sverige, och mer av Sverige i världen. Vi lär oss, och vi blir bättre rustade för framtiden i vår allt mer globaliserade värld.

Men allt detta innebär också att de konsulära uppgifterna blir allt mer omfattande för alla oss på UD.

Och det var om detta jag talade på TUR-mässan i dag.

Om det vi har möjlighet att göra. Men minst lika viktigt om det som vi faktiskt inte har möjlighet att göra. Individen och reseföretagens ansvar är viktigt. Och reseförsäkringar bör alla ha.

Men ytterst finns vi ändå där för att kunna hjälpa och stödja.

Och det är en viktig uppgift för oss alla på UD.

Efter mitt anförande och min lilla diskussion – och självfallet lite tid hos UD med montern Resklar! – gick Anna Maria och jag runt på den trevliga mässan, mötte människor och fick inspiration.

Och sedan blev det bilfärd tillbaka genom vackra Sverige till Stockholm.


Viktigt om Syrien i Dublin

23 mars 2013

DUBLIN: Det informella utrikesministermötet här kom utåt att domineras av frågan om vapenembargot för Syrien. Medias intresse gällde så gott som enbart den frågan.

Och vi hade ett bra meningsutbyte i den frågan under gårdagen.

Viktigt var att alla mycket tydligt sade att vi strävar efter en politisk lösning på kriget. En renodlat militär lösning skulle med all sannolikt skapa betydande problem för betydande tid framöver.

Sedan kan det finnas lite olika nyanser i diskussionen om hur vi skall öka pressen för denna politiska lösning. Och den frågan är, som jag skrivit här tidigare, alls inte enkel.

Ingen runt bordet ville aktualisera någon fråga om att nu lyfta vapenembargot eller göra modifikationer av det. Det må ha låtit lite annorlunda i vissa media, men så var den faktiska situationen.

Till de olika frågorna om Syrien kommer vi ju alldeles säkert att återkomma, och alla frågor om sanktionerna kommer enligt tidigare plan att vara på bordet på vårt möte i slutet på maj.

Och då återkommer sannolikt också den diskussion som vi förde här i går.

Annars ägnade vi huvuddelen av våra diskussioner om hur vi vill att den gemensamma europeiska utrikestjänsten EAS skall utvecklas framöver.

Mycket har åstadkommits, men vi var rörande överens om att mer bör åstadkommas under åren framöver.

Just nu är min prioritet att försöka komma till Göteborg för det anförande jag skall hålla på den stora TUR-mässan där i morgon förmiddag.

Ett av våra statsplan, som skulle ta oss dit, ville helt enkelt inte, och nu pågår ett försök till tråcklande via olika flygplatser och mer eller mindre fullbokade flygplan.

Hur det kommer att avlöpa återstår att se.

Men förhoppningsvis finns jag på ett eller annat sätt i Göteborg i morgon förmiddag.

Den som lever får se.


Värdefullt i Dublin

23 mars 2013

DUBLIN: Sen kväll i ett påtagligt regnigt men alltid lika charmigt Dublin efter diskussioner och middag.

Dessa s k Gymnich-möten möten skall vara informella, och jag har gjort det till princip att inte göra några kommentarer över huvud taget om de diskussioner vi för förrän möjligen innan vi åker hem.

Och det vore självfallet fel att här bryta denna tradition.

Jag försökte i dag för mig själv utröna hur många möten av denna typ jag varit med om.

Som utrikesminister sedan det första mötet i Bremen vårvintern 2007. Och sedan dess två gånger om året.

Men som EU:s särskilde representant i f d Jugoslavien var jag ju mer under några år också i mitten av 1999-talet.

Så jag gissar att detta är mitt Gymnich-möte nummer 16 – eller någonting i det häradet.

Och de har alla sitt värde.

Inte minst gäller det kvällens mycket informella middag.

Till delar av substansen ber jag att få återkomma.


Till Dublin och Gymnich-möte

21 mars 2013

STOCKHOLM: Dagens sannolikt viktigaste nyhet var utan tvekan beskedet från PKK om att man vill gå över från våld till samtal när det gäller utvecklingen i Turkiet.

Organisationen har ju under de senaste åren trappat upp sitt våld, men samtidigt har det funnits en trötthet med detta, och en önskan att utnyttja de möjligheter som ligger i Turkiets önskan om en genuint demokratisk utveckling.

Dagens besked är mycket positivt, men lägger ett ansvar på alla – och då inte minst Turkiets regering och politiska partier – att fullt ut utnyttja den möjlighet till demokratisk dialog och demokratiska framsteg som ligger i detta.

Erfarenheten från andra motsvarande processer, när organisationer tar steg från terror och våld till politisk process, visar att detta sällan är en rätlinjig process, och att det ofta finns de som inte accepterar den nya agendan.

Men erfarenheten visar också på vikten av att trots de problem och utmaningar som kan finnas, i detta och i andra avseenden, fortsätta på den inslagna demokratiska vägen.

Till dagens händelser hör utan tvekan också president Obamas anförande i Jerusalem som utvecklades till en stark plädering för fred mellan Israel och Palestina.

Och vi får hoppas att det anförandet får det gensvar som det utan tvekan förtjänar.

I morgon bär det så för min och Anna Marias del iväg till det informella s k Gymnich-mötet i Dublin.

Det brukar vara informella diskussioner och sedan trevlig middag tillsammans med respektive partners.

Olika manövrar har gjort att frågan om att leverera vapen till inbördeskriget i Syrien verkar ha hamnat på dagordningen, men jag hat svårt att se att det kommer att leda till annat än att denna fråga kommer att diskuteras när sanktionspolitiken i dess helhet kommer att ses över vid vårt ordinarie möte i maj.

Några snabba militära avgöranden i Syrien förefaller just nu knappast inom räckhåll, och före min del menar jag att det snarast borde leda till slutsatsen att vi borde försöka att förstärka de politiska insatserna för ett snabbt slut på våldet, lidandet och dödandet.

Att med mer eller massiva vapenleveranser försöka att förskjuta den rent militära balansen kommer sannolikt att ta betydande tid, och under tiden finns det ju en allvarlig risk för att de redan mycket svåra politiska ansträngningarna försvåras ytterligare eller t o m omöjliggörs.

Och skulle så bli fallet innebär det ju inte bara att det omedelbara lidandet ökar, utan också att ansträngningarna att nå en lösning i det lite längre perspektivet försvåras.

Men detta är svåra avvägningar, och det finns säkert de som av det ena eller andra skälet kommer till andra slutsatser. Det är viktigt att vi, på det sätt vi brukar, lyssnar på varandra och söker oss framåt tillsammans.

Och viktigt är självfallet också att vi inte gör någonting som underminerar FN-medlaren Lakhdar Brahimis arbete.


Kazakhstan i centrum

20 mars 2013

STOCKHOLM: Hemma igen, och en dag med besöket av Kazakhstans utrikesminister Idrissov i centrum.

Det började på morgonen med frukost med representanter för svenska företag verksamma i landet.

Och det är inte så få. Ericsson störst på sitt sätt, men TeliaSonera och Tele2 sannolikt än mer så eftersom de svarar för landets största respektive näst största mobiloperatörer.

Men från kazakisk sida fanns också ett tydligt intresse av att utveckla samarbetet när det gäller olika ”gröna” teknologier, och där har ju Sverige mycket att ge.

Vid våra överläggningar före och under lunchen var det mer den politiska utvecklingen såväl i regionen i stort som i Kazakhstan som stod i centrum för våra diskussioner.

Och det gällde också utvecklingen i och kring Afghanistan inför de viktiga år som nu kommer.

Vi talade en hel del om vad som kunde göras för att utveckla infrastruktur och samarbete, och de möjligheter för Centralasiens länder att via Afghanistan få direkt förbindelse med Sydasien och Indiska Oceanen.

På eftermiddagen hade jag möjlighet att tala såväl med min norske kollega Espen Bart Eide som min finske dito Erkki Tuomioja om olika saker, inte minst de olika arktiska frågeställningar vi ju nu har att hantera inför ministermötet i Kiruna i maj.

I morgon börjar dagen med regeringssammanträde, och då fattar vi inte minst beslut om den skrivelse regeringen avger till riksdagen om utvecklingen av samarbetet i Norden i de säkerhets- och försvarspolitiska frågorna.

Senare på eftermiddagen blir det sammanträde med utrikesnämnden på Slottet i Stockholm.


Mycket nyttigt i Reykjavik

19 mars 2013

KASTRUP: Steg för steg bär det så hemåt igen efter ett mycket intressant och givande besök på Island – som det ju brukar vara.

Icelandair förde oss behagligt hit till Kastrup där vi nåddes av beskedet att SAS ställt in det plan till Arlanda vi var bokade på.

Senare plan på ett eller annat sätt utlovas. Nya timmar på Kastrup.

Kul.

Min dag började med det som skulle vara en mindre frukostdiskussion om Island och EU, men som blev ett med Reykjaviks mått mätt ganska stort möte där jag under en timmes tid talade om utvecklingen i EU och svarade på frågor.

Det var f d statsministern þorsteinn Pálsson som stod som värd, och där mötte upp ett antal av ansikten som jag kände väl från den isländska politiken och debatten.

Vi har alldeles självklart gett Islands EU-ansträngningar allt det stöd vi kan, och kommer att fortsätta att göra det.

Viktiga frågor återstår dock i förhandlingarna, och det gäller inte minst fiskeripolitiken. De marina näringarna är mycket viktiga för Island, men detta är ju också ett område där man har mycket att tillföra EU-samarbetet.

Men huvudskälet till mitt besök här just nu var ju konferensen om utmaningarna i Arktis, och såväl Össur som jag själv tillbringade sedan någon timme med att lyssna först på chefen för norska polarinstitutet och därefter en Dr. Ye Jiang från Shanghai Institute of International Studies.

Jan Gunnar Winther visade hur istäcket speciellt under sommarmånaderna gradvis krymper, och därtill hur isen i övrigt tenderar att bli tunnare och tunnare.

Om jag tidigare trodde att det skulle ta mycket lång tid innan det fanns anledning att diskutera sjöfart mellan Atlanten och Stilla Havet mer eller mindre tvärs över Arktis så har nog dessa dagars diskussioner övertygat mig om att det kan komma något tidigare.

Det kommer förvisso att kräva isförstärkta fartyg, men det behöver inte vara så märkvärdigt.

Färjorna mellan Stockholm och Tallinn klarar t ex utan större svårigheter att gå fram genom en meter tjock is.

Förra året var det 46 fartyg som utnyttjade farleden strax norr om Ryssland, och det är värt att notera att ca en fjärdedel av denna trafik på ett eller annat sätt hade svensk anknytning.

Experten från Kina talade om sitt lands intresse av utvecklingen i Arktis såväl från perspektivet av klimatpåverkan som möjligheten av nya transportmedel.

Frågan om vilka som kommer att ha möjlighet att bli nya permanenta observatörer i Arktiska Rådet tilldrog sig även här uppmärksamhet, och jag fick säga att vi skall diskutera de som sökt med utgångspunkt i de kriterier som lagts fast och sedan komma fram till en enig slutsats.

Men det säger sig självt att vi har ett tydligt intresse av att så många internationella aktörer som möjligt accepterar och stöder Arktiska Rådet liksom avsluter sig till de principer vi enats om vas gäller samarbetet i detta stora område.

Vi får se hur långt på den vägen vi kommit när vi i maj samlas till ministermöte i Kiruna.

Från den arktiska färden blev det besök på den isländska kustbevakningen som bl a har ett nära samarbete med vår egen kustbevakning om de övervakningsflygplan som såväl Island som Sverige opererar.

Med helikopter gick det sedan vidare ut till Keflavik för att se på de anläggningar där Finlands, Sveriges och Norges flygvapen om ett år kommer att öva luftövervakning tillsammans.

Ett antal F18-flygplan från Canada hade just anlänt till Keflavik, och det var intressant att höra på de canadeniska erfarenheterna av dessa nordatlantiska övningar.

För vår del är ju detta en del inte minst i det förstärkta säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i Norden.

Den skrivelse till riksdagen om detta vi utlovat hoppas jag att regeringen kan fatta beslut om på torsdag.

Men innan dess är det onsdag.

Och jag börjar min dag i morgon med frukost med företagsrepresentanter och Kazakhstans utrikesminister Erlan Idrissov, och sedan kommer jag under dagen att ha fortsatta överläggningar med honom.

Kazakhstan är världens sjätte största land – ca sex gånger större än Sverige – med en stark ekonomisk utveckling.

Sedan 2005 har BNP per capita tredubblats, och såväl TeliaSonera som Tele2 har, liksom företag som Ericsson, Scania, Oriflame och ABB, en stark närvaro i landet. Man strävar efter att bli en brygga mellan Öst och Väst på den euroasiatiska kontinenten.

Och landet spelar också en viktig utrikespolitisk roll. Just nu är man ju värd för de nukleära förhandlingarna med Iran.

Under dagen kommer jag också per videolänk att medverka vid ett möte med våra olika ambassadörer i Asien som äger rum på vår ambassad i Tokyo.


Hänförande vackert

18 mars 2013

REYKJAVIK: Att flyga in över Island en strålande vacker dag som denna är en hänförande upplevelse.

Och det kanske i synnerhet en årstid som denna när marken ligger vit lite högre upp men barmarken och det lilla gröna sakta börjar röra sig uppåt.

Det blev lunch och samtal i sedvanlig både öppenhjärtig och konstruktiv atmosfär med min kollega och vän Össur Skarphéðinsson .

Vi har under åren förbättrat ett redan mycket gott förhållande till Island, och för oss har det självklart varit viktigt att ge det stöd vi kunnat under först den finansiella krisen och sedan inledningen av Islands förhandlingar om medlemskap i EU.

Och till detta har sedan lagts alla de arktiska frågeställningar som ju är av snabbt ökande betydelse.

Kring dessa tillbringade vi någon timma i samtal. Islands med sin geografiska position har självfallet mycket att tillföra oss övriga européer när det gäller alla dessa frågor.

Islands som medlem i EU skulle självfallet vara av betydelse också när det gäller den ökade tyngd som det skulle ge EU när det gäller den samlade arktiska utvecklingen framöver.

På eftermiddagen hade jag också möjlighet att tillbringa någon timma på havsforskningsinstitutet här och lyssna på dess bedömningar inte minst när det gäller de olika fiskbeståndens utveckling i Nordatlanten.

När det gäller arbetet med att bevara och utveckla dessa måste nog Islands sägas vara ett föregångsland.

Med den betydelse som fiskerinäringen har är det naturligt att man ser på dessa frågor i ett längre perspektiv, och då är en politik för att bevara de olika fiskbestånden självfallet mycket viktig.

Just nu handlar mycket om frågan om makrill. Uppenbart har beståndet här utvecklats såväl vad gäller omfattning som vad gäller vart det finns på ett sätt som inte i alla delar var förutsett.

Och det förefaller nu finnas betydligt mycket mer makrill kring Island än som tidigare var fallet.

På kvällen har så Össur och jag talat på konferensen här om arktiska frågor, och de diskussionerna kommer att fortsätta under morgondagen.

Innan dess kommer jag dock i morgon att träffa olika personer för att diskutera EU-frågan ur olika perspektiv.

Island går till val den 27 april, och även om frågan om EU inte förefaller att spela någon påtaglig roll i valdebatten kan det ju inte uteslutas att utgången av valet kommer att påverka hur den hanteras.

En ny opinionsundersökning i kväll visar en tydlig majoritet för att fortsätta förhandlingarna.

Frågan om euron är en viktig del av detta.

Finanskrisen har fått många att ifrågasätta det lämpliga för en liten ekonomi i en globaliserad värld av en helt självständigt flytande valuta.

Och därför uppfattas euron här av många som den stabilitet man strävar efter.

Senare under morgondagen beger jag mig tillbaka ut till Keflaviks flygplats för att se på de olika förutsättningarna också för de operationer våra Gripen-flygplan tillsammans med Finlands F18 och Norges F16 kommer att genomföra här om ett år.

Och sedan – om vädret tillåter – hade jag tänkt att försöka att ta mig hem till Stockholm igen.


Hemma – men strax iväg

17 mars 2013

STOCKHOLM: Efter det att årets Brussels Forum avslutades efter lunch i dag, och därefter ett möte kring våra tankar om ett European Institute of Peace, har jag nu lyckats att ta mig hem till Stockholm.

Höjdpunkten i dagens diskussioner på Brussels Forum blev nog den session om cyberfrågor som modererades av Nik Gowing från BBC och som inkluderade också Estlands president Toomas Ilves och mig själv.

Idén i år var att ha en session vars tema inte var bestämt i förväg, utan som bestäms med efter diskussion och omröstning under mötets första dag.

Jag var inte med i fredags, men diskussionen kom att stå mellan Nordkorea och cybersäkerhet, och efter den session som blev verkade det vara en allmän uppfattning att det är ett ämne som kräver betydligt mer av uppmärksamhet.

Överlag var det bra diskussioner i de olika ämnena, men minst lika viktigt är de möjligheter till mer informella samtal som finns.

EU:s Catherine Ashton liksom chefen för amerikanska UD:s vice utrikesminister för politiska frågor Wendy Sherman deltog t ex i mötet i dess helhet liksom ett antal av mina kollegor.

Men än viktigare var deltagandet av företrädare för olika tankesmedjor, institut och universitet med specialiteter i de olika ämnen som stod på dagordningen.

Nu blir det en kväll hemma innan jag i morgon ger mig iväg på besök till Island under måndag och tisdag. Och det ser jag fram emot.

Där kommer jag tillsammans med utrikesminister Össur Skarphéðinsson att tala vid öppnandet av konferensen i Reykjavik om Arktis utmaningar i morgon kväll.

Innan dess blir det dock överläggningar i olika frågor.

Inte minst kommer ju Island och EU och debatten kring denna fråga inför det val till alltinget – Islands parlament – som kommer att äga rum den 27 april att stå i centrum för dessa.

På onsdag är jag dock hemma i Stockholm igen inte minst för att ta emot Kazakhstans utrikesminister Erlan Idrissov som kommer hit för olika samtal under onsdagen och torsdagen.

Kazakhstan är ett ytmässigt mycket stort och såväl politiskt som ekonomiskt viktigt land med en position bokstavligen mitt i Asien.

Relationerna med såväl Ryssland – man ingår ju i en tullunion – som Kina är viktiga, men man strävar också efter djupare relationer med olika EU-länder.

Jag hoppas f ö kunna besöka Kazakhstan senare under våren i annat sammanhang – då handlar det om diskussioner om insatser för att hjälpa Afghanistan – och diskussionerna på onsdag blir viktiga också i det perspektivet.

På fredag bär det så av till Dublin för det sedvanliga informella mötet med EU:s utrikesministrar där fram till någon gång efter lunch på lördagen.

Till det viktigare som kommer att diskuteras där hör den översyn av den nya europeiska utrikestjänsten EAS som Catherine Ashton kommer att göra under året, och dom blir viktig för den fortsatta utvecklingen av denna.

Som ett resultatet av lite konstiga manövrar kommer vi också att på nytt diskutera frågan om vapenembargot mot Syrien, men jag tror att det är en rätt säker prognos att det inte kommer att leda till mer än att vi återkommer till frågan vid vår möte i maj på det sätt som redan var planerat.

Från Dublin flyger jag så senare på lördagen till Göteborg där då den stora TUR-mässan för turistnäringen pågår.

Och anledningen till det är att jag skall tala där under söndagen om allt det vi gör från UD:s sida för att göra resandet lättare och säkrare.

Konsulära frågor är ju en lika viktig som växande del av vårt arbete. Ofta kommer dessa frågor i fokus när det är något speciellt fall som tilldrar sig medias uppmärksamhet, men jag vill på söndag nästa vecka försöka ge lite mer av den samlade bilden av vad vi gör.

Så det har alla förutsättningar att bli ännu en både hektisk och intressant vecka.


Brussels Forums diskussioner – och hemma

16 mars 2013

BRYSSEL: Sent i går kväll anlände jag hit för diskussionerna under årets upplaga av Brussels Forum.

Det är väl sjätte eller sjunde året vid det här laget, och blir successivt allt viktigare och bättre.

Här samlas tyckare, tänkare och praktikanter när det gäller olika delar av den internationella utvecklingen – huvudsakligen från Europa och EU – för diskussioner om aktuella utmaningar.

Och så gott som alla sessioner och diskussioner, där det är tekniskt möjligt streamas på nätet och finns tillgängliga där efteråt. Från tidigare år vet man att den ackumulerade publiken för dessa diskussioner blir mycket stor.

Ämnen har inte saknats.

Dagen började med Catherine Ashton om uppbyggnaden av den EU:s utrikestjänst och olika uppgifter framöver.

På eftermiddagen hade vi en fascinerande session om de mycket stora förändringar som nu sker i den internationella energisituationen och vilka politiska konsekvenser dessa kan komma att få.

Direkt efter det tillhörde jag panelen när det gällde utsikterna för ett trans-atlantiskt frihandelsavtal tillsammans med EU:s handelskommissionär Karel de Gucht och Vita Husets Michael Froman.

De ekonomiska vinsterna skulle vara mycket betydande, och jag underströk behovet av politiskt momentum för att om möjligt få ett avtal klart före utgången av 2014.

Mycket ambitiöst, förvisso, men inte omöjligt.

Men förlorar vi politiskt momentum är risken för att vi faller ner i detaljer och det hela kör fast tyvärr rätt betydande. Problem saknas inte.

I morgon startar vi med en session om cybersäkerhet, och också där kommer jag att vara med. Där kommer att finnas en möjlighet att ställa frågor på twitter från varhelst i världen man råkar vara.

Hemma ser jag att bägge kvällstidningarna ägnar sig åt Aftonbladets egenartade story om mig från i går.

Aftonbladet försöker att bemöta mina fakta och tillrättalägganden, men är inte juste nog att redovisa de kommentarer till deras försök till bemötande som jag gjorde på denna plats i går.

Det skulle sannolikt bli för besvärligt. Jag kan förstå det.

Expressen lyfter fram frågan från där den enligt deras uppfattning började, nämligen med Wikileaks och vad tidningen betraktar som dess ”smutskastningskampanj” mot Sverige och försök att ”sätta dit Bildt”.

Om så är fallet eller ej vet jag inte, och någon större roll spelar det ju inte heller.

Det avgörande är att knappt en fjäder blev kvar av hönan.

Ingen har kunnat påvisa någonting särskilt ”hemligt” i det som fanns i dessa telegram.

Per Ahlmark – och att få ett kritiskt uttalande om mig från honom dessa dagar är ju inte direkt en journalistisk bragd – sade på frågan om vad som var känsligt att Torbjörn Fälldin tyckte annorlunda om kärnkraften och att detta var ett problem.

Jo, men den som inte visste det befann sig nog på en annan planet.

Sannolikheten för att de kommer att stryka flagg tror jag dock är begränsad.

Jag tror att det är klokt att vänta sig fler ”avslöjanden” av samma karaktär.

Har man sänkt ribban så lågt som man gjort i detta fall borde det rimligen finnas en mycket rik fatabur att ösa ur.

Under åren har jag nämligen – håll i er nu! – talat med många utlänningar om mycket, och bland dessa har t o m funnits åtskilliga amerikaner.

Och alla vet ju – om inte annat kommer det säkert att påpekas – att i USA finns CIA.

Så småningom hoppas jag dock att diskussioner i Sverige om utrikespolitiskt umgänge kan återgå i lite mer normsla banor.


Aftonbladet har nog haft bättre dagar…

15 mars 2013

KÖPENHAMN: Aftonbladet är uppenbarligen mycket störd över att jag tillbakavisat deras egenartade beskyllningar, och på sin webbsida försöker man nu bemöta mig.

Gott så.

Då får vi se vad de har att säga.

Aftonbladets text från deras webbsida i kursiv. Och mina kommentarer därefter.

Aftonbladet: Det här rörde ju uppgifter som svenska folket inte fått veta än?
Carl Bildt: Nej. Däremot berättade jag möjligen om vad jag tyckte i olika frågor.
SANNINGEN: Enligt den amerikanska diplomatrapport Aftonbladet tagit del av från 1 oktober 1976 träffade Carl Bildt USA:s sändebud Ronald E Woods. I det mötet berättade Carl Bildt detaljerat hur regeringsförhandlingarna fortskred efter valet 1976. Ronald E Woods berättar för Aftonbladet att ha förde vidare informationen till ambassaden, som i sin tur gav dem till CIA.

Ja, uppenbarligen talade en amerikansk diplomat med mig och skrev rapport om saken. Föga sensationellt. De talade säkert med andra också på det sätt diplomater gör.

Och rapporten skickade han till amerikanska UD. All dess rapportering går rutinmässigt med kopia också till underrättelsetjänsten CIA. Det är inte märkvärdigare än att mycket av svenska UD:s inkommande rapportering går vidare i kopia till vår underrättelsetjänst MUST.

Således ingenting märkligt med det.

Aftonbladet: Det här rörde ju uppgifter som svenska folket inte fått veta än?
Carl Bildt: Nej, det var sådant som stod i tidningarna.
SANNINGEN: I Aftonbladet från 1 oktober 1976 kunde svenska folket läsa ”bakom en stängd dörr med en ilsket rött lysande lampa sitter de tre borgerliga partiledarna i ytterst hemlighet och mödosamma samtal som ska svetsa ihop en borgerlig trepartiregering. Men inte ens efter nio dagars samtal har man minsta information att ge svenska folket om sin politik”.

Det som står i telegrammet är – med ett undantag – allmängods utom möjligen för de som då trodde på spekulationer i media om att förhandlingarna skulle spricka.

Jag säger att förhandlingarna kommer att lyckas, att en trepartiregeringen kommer att bildas men att allt inte är klart.

Inte så märkvärdigt.

Aftonbladet: Det här var ju slutna förhandlingar.
Bildts svar: Det var inte alls slutna förhandlingar.
SANNINGEN: De dåvarande partiledarna Torbjörn Fälldin (C) och Per Ahlmark (FP), som satt med under förhandlingarna säger att de inte kände till eller hade gett sitt godkännande om Bildts informationsutbyte med USA.
Torbjörn Fälldin: ”Har man kommit överens på tu man hand eller i större krets att tillsvidare så ska det vi avhandlar inte komma ut till offentligheten, då gäller det. Och då gäller det för alla.
Per Ahlmark: ”Allt vi sa var hemligt. Inte bara för utländska intressenter, utan också för våra egna partier. Vi var väldigt noggranna att saker och ting inte skulle komma ut”.

Självfallet var det mycket som inte borde komma ut. Hur kärnkraftsfrågan skulle lösas var den kanske känsligaste. Därnäst hur regeringens sammansättning skulle se ut.

Men på dessa punkter lämnas i telegrammet ingen information – eller felaktig information.

På bloggen Alla mina dagar skriver Bildt att han inte läckt känsliga uppgifter om kärnkraftsfrågan till USA.
SANNINGEN: Enligt den amerikanska diplomatrapport Aftonbladet tagit del av från 1 oktober 1976 står bland annat följande: ”Bildt sa att han förstod att enligt den rådande kompromissen som de tre ledarna nått, skulle två nya kärnkraftverk (Barsebäck 2 och Ringhals 3) inte tas i drift förrän tidigast 1978. Detta trots att Barsebäck 2 har en schemalagd start denna månad. Inga nya kärnkraftverk kommer att byggas”.

Jag bortser här från den lilla punkten att man i alla fall kunde hålla reda på en så enkel sak som vad min blogg kallas…

Här är det ju uppenbart att det inte lämnats ut känslig information, eftersom det som står i telegrammet på denna punkt är sakligt felaktigt.

Kompromissen – mycket uppmärksammad – blev ju att Barsebäck 2 skulle laddas enligt plan, och inte vänta på det sätt som sägs i telegrammet.

Varför telegrammet är felaktigt på denna punkt vet jag inte. Men den riktiga informationen om vad som kommit överens har diplomatin tydligen inte lyckats få ur samtalet med mig.

Bildt skriver på sin blogg att Aftonbladet ”utelämnat att det i telegrammets text står att jag velat träffa ”personer på State Departement”.
RÄTTELSE: Aftonbladet hade i den svenska översättningen av amerikanska diplomatrapporten (som även publicerats i original) kallat Bildts önskemål om att komma i kontakt med ”personer på den amerikanska utrikesförvaltningen med ansvar för relationerna till Sovjet”, enbart för ”personer med ansvar för relationerna till Sovjet”. Diplomatrapporten skickades däremot mycket riktigt till bland andra CIA.

Det är bra att Aftonbladet rättar sig på denna punkt. Alltid något.

Min slutsats om att det rörde sig om en medveten felaktighet i översättningen grundar jag på en längre diskussion med Aftonbladets journalist i går, där denne försökte göra gällande att jag skulle träffat folk på CIA, och där han ett bra tag inte ens ville kännas vid att det stod i rapporten att det handlade om personer på amerikanska UD.

Och när just den formulering i telegrammet diskuterade, och han inte ville kännas vid, plötsligt försvinner i den förmenta översättningen fanns det goda skäl att misstänka fult spel.

Aftonbladet borde f ö också rätta påståendet att telegrammet skickades vidare till CIA för åtgärd.

Så var inte fallet. Det gick för åtgärd till Europa-avdelningen på State Departement och sedan rutinmässigt till en lång rad andra enligt vad jag skrivit ovan.

Så vad jag skrev i morse står sig väl efter det att Aftonbladet försökt komplettera och bemöta.

Sedan har man fortsatt under dagen med påståendet att jag 1973 ”värvades” av USA mot kommunism därför att jag deltog i det s k International Visitors Program.

Jag deltog förvisso i det programmet, och det delar jag med många andra inom både politik och media i Sverige. Det var ett mycket bra program.

Men något behov av att 1973 ”värva” mig mot kommunism fanns knappast. Jag var anti-kommunist långt innan dess av stark och egen övertygelse.

Så även den anklagelsen är smått bisarr.

Detta har inte varit en av Aftonbladets bättre dagar…


Aftonbladet igen

15 mars 2013

STOCKHOLM: I dag har den något kampanjartade journalistik som Aftonbladet stundtals ägnar sig åt firat nya triumfer.

Nu basuneras det ut att jag lämnat ut hemlig information till USA.

Ajdå.

I samband med ett annat framträdande i går bad några journalister från Aftonbladet om att kort två minuter få ställa några frågor till mig. Och det fick de självfallet.

Då inleddes i högt tonläge – som jag fick försöka dämpa och lugna ner eftersom det störde det arrangemang jag var på – en längre och märklig seans med en rad anklagelser och frågor om förmenta kontakter mellan mig och den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.

Alldeles uppenbart var detta en fortsättning på den publicitet som Wikileaks närstående personer för något år sedan försökte intressera Expressen för och som den tidningen då kallade en ”smutskastningskampanj”.

Centralt i den var ju att man skulle ta fram dokument som skulle visa att jag var någon form av amerikansk agent.

Och jag sade då att jag såg fram mot att se vad de hade att komma med.

Och nu – något år senare och via en annan kvällstidning – kommer så dessa dokument.

Men av hönan är knappt en fjäder kvar.

I Aftonbladet i dag handlar det mest om att jag under förhandlingarna om att bilda den borgerliga regeringen 1976 – för 37 år sedan – sagt till en amerikansk diplomat att dessa förhandlingar skulle lyckas och att den borgerlig trepartiregering skulle bildas.

Jag kan inte påminna mig om att någon någorlunda insatt till någon under dessa veckor sade någonting annat.

Det sägs också att jag skulle sagt att förhandlingarna ännu inte var färdiga. Inte heller det var särskilt hemligt.

Känsligt i det skedet var dock detaljerna i hur kärnkraftsfrågan skulle lösas. Det kom ju inte ut förrän regeringen bildades.

Och den saken avslöjades inte av mig heller i det angivna telegrammet. Det som står på denna punkt i det angivna telegrammet är – oklart varför – sakligt felaktigt.

Mitt tips är att ambassaden skarvade till på basen av vad de läst i någon tidning. Felaktigt var det i alla fall.

Det är detta telegram som Aftonbladet så stort hakar upp sig på i dag.

Föga sensationellt. Rätt normal diplomatisk rapportering. Rätt banal information.

Och ingenting som handlar om sådant som kan rubriceras som ”hemligt”.

Det påståendet från Aftonbladets sida är helt enkelt inte sant.

Den synnerligen upphetsade journalisten i går ägnade sig dock mindre åt detta telegram än åt ett annat som han ansåg mer eller mindre bevisade att jag och CIA var i det närmaste samma sak.

Symptomatiskt är att en förvanskad version av detta telegram från amerikanska ambassaden återges i Aftonbladet i dag.

Texten i översättning: Maning till Handling till: CIA, INR, NSA
Carl Bildt, Moderaltedaren Gösta Bohmans personliga assistent, kommer att vara i Washington den 26-27 september… Bildt kommer att delta i en paneldiskussion om relationerna mellan USA och Europa. Efter mötet planerar Bildt att stanna i Washington i två eller tre dagar. Bildt har bett Ambassaden om hjälp i att arrangera möten med personer som ansvarar för Sovjetunionens relation till Europa. Vi har föreslagit att Bildt kontaktar Paul Canney för att arrangera mötena.

I denna s k översättning finns två viktiga fel.

För det första har man utlämnat att det i telegrammets text står att jag velat träffa ”personer på State Departement”.

När journalisten försökte få telegrammet som stöd för sin bestämda tes att jag skulle ha träffat CIA pekade jag på att det explicit stod att jag begärde möte på State Departement.

Det ville han knappt medge, och det är talande att tidningen på denna punkt – med all sannolikhet medvetet – i dag redovisar en felaktig översättning av telegrammet.

Det andra sannolikt medvetna felet i den s k översättningen är att det hävdas att det i telegrammet skulle stå en ”maning till handling till CIA, INR och NSA.”

Men det gör det inte i originalet.

Det står ”action” bara till Europa-avdelningen på State Departement. Sedan går telegrammet för ”info” och som standardrutin med alla telegram till en lång rad andra inklusive de nämnda.

Så på två punkter rätt viktiga punkter ”redigerar” Aftonbladet detta telegrams förmenta översättning i syfte att vrida dess tolkning i den riktning som den starkt agiterade reportern i går under en längre tid försökte.

Ibland talas det om s k avslöjande journalistik.

Ibland avslöjar den sig själv.


Lyckat besök

13 mars 2013

STOCKHOLM: Sent i eftermiddag lämnade Turkiets president Gül och hans delegation på mer än 200 personer ett påtagligt kylslaget Arlanda efter ett med alla rimliga mått mätt framgångsrikt statsbesök.

I riksdagen i dag på förmiddagen höll han ett anförande med substans, och svarade sedan öppet på frågor från partierna som inte heller saknade substans.

Så skall det vara när det är som bäst.

Och därefter tillbringade han dagen i Uppsala tillsammans med Jan Björklund i dennes egenskap av vice statsminister.

I morgon är det så åter torsdag med regeringssammanträde och diskussioner innan Fredrik Reinfeldt flyger till Bryssel för mötet med EU:s stats- och regeringschefer där under kvällen och fredagen.

Och linjen inför detta presenterade han ju för riksdagens EU-nämnd under dagen.


Rätt eller fel? Tio år senare

13 mars 2013

STOCKHOLM: I dagarna är det tio år sedan USA i allians med främst Storbritannien inledde den intensivt kontroversiella invasionen av Irak för att bli av med Saddam Hussein och det hot han då ansågs representera.

Och ett och annat av detta återspeglas också i internationella media.

Financial Times summerade i dag med ett USA vann kriget, Iran vann freden och Turkiet vann kontrakten. Vad som rätteligen borde läggas till var att det var oerhört många som förlorade oerhört mycket – på det sätt det alltid är när vapnen börjar tala.

Fortfarande är Irak-kriget kontroversiellt. Var det rätt eller var det fel?

Det var alldeles uppenbart fel i den meningen att det mer eller mindre omedelbara hot om irakiska massförstörelsevapen som såväl Bush-administrationen i Washington som Blair-regeringen i London baserade mycket av sitt agerande på visade sig vara felaktigt.

Och undersökningskommissioner i såväl USA som Storbritannien har därefter i detalj gått igenom det massiva misslyckande för några av världens mest erfarna och sofistikerade underrättelsetjänster som detta innebar.

Att de slutsatserna dessa dragits sedan skruvats ytterligare i den politiska retoriken förändrar i grunden inte så mycket av detta.

Historien om underrättelsemisslyckandet i Irak lärde oss att kritiskt granska situationer som denna, och den lärde oss att inspektioner på marken i situationer som denna svårligen kan ersättas av någonting annat.

Bägge dessa lärdomar är viktiga även i dag.

Om den var rätt eller fel rätt folkrättsligt är en lite mer besvärlig fråga.

FN:s säkerhetsråd hade i sin resolution 1441 visserligen sagt att Irak var ”in material breach” av sina åtaganden i vapenvilan efter det första Irak-kriget, men något explicit godkännande av vapenanvändning mot landet låg knappast i detta.

Några år tidigare hade Nato gripit till vapenmakt mot kvarvarande Jugoslavien när förhandlingar om Kosovo misslyckats, och i det fallet fanns i grunden ingenting alls från FN:s säkerhetsråd som skulle kunna ge formell folkrättslig legitimitet till ingripandet.

Ändå ansågs det av många vara ”rätt” i mer moralisk eller politisk mening.

Och det är här som det blir mer besvärligt i fallet Irak.

USA och dess allierade lyckades relativt snabbt besegra och i grunden krossa den irakiska regimen. Och vi skall inte glömma att många – kanske de flesta – av landets shia-muslimer och kurder då i grunden välkomnade detta.

Men dessvärre fanns inte mycket av i verkligheten förankrade tankar på vad man skulle göra därefter, och misstag efter misstag kom därefter att försvåra och förvärra den djupa tragedi som situationen i Irak under ett antal år utvecklades till.

Hade detta kunnat undvikas?

På den frågan finns inget bestämt svar, men ockupationspolitikens i dag av så gott som alla erkända brister och misstag gjorde nog situationen en bra bit värre än vad som hade behövt bli fallet.

Det var ett misstag att i grunden slå sönder de institutioner och nätverk som trots allt hade hållit upp någon form av irakisk stat. Landet störtades ner i mer av kaos, konflikt och splittring än som kanske var oundvikligt.

Och i detta ligger också lärdomar för framtiden – inte utan betydelse i situationer just nu.

Naiviteten i debatten då om situationen i Irak och regionen ter sig med dagens perspektiv slående.

För vissa handlade det om att eliminera det hot mot Israel som man upplevde att Iraks stora armé kunde utgöra. För andra handlade det om att genom ett trollslag inleda en demokratisk revolution. Och för vissa var säkert felaktigheterna om massförstörelsevapen det avgörande.

Ett decennium senare ser vi spänningar på nytt bygga upp i Irak när regionens sekteristiska skiljelinjer kommer fram också längre upp längs Eufrat i det brutala inbördeskrigets Syrien. När förtryckets tryck släpper är det stundtals andra krafter som väller fram.

Jag tillhörde dem som då – jag var fri debattör på den tiden – mitt i konfrontationen före kriget inte såg någon väg tillbaka till att bara acceptera att Saddam Hussein satt kvar och omvärlden bara fortsatte med en sanktionspolitik vars effekter blev allt mer kontraproduktiva och moraliskt oacceptabla.

Jag skrev i debattartikel om detta i International Herald Tribune i januari 2003 som fortfarande tål att läsas.

Hela den internationella Irak-politiken hade kommit in i en närmast omöjlig återvändsgränd, där det var mycket svårt att se något i grunden bra alternativ.

Någon vilja från ledande länder till en successiv överenskommelse med Saddam Hussein som avvecklade sanktionerna och kanske möjliggjorde en gradvis öppning av regimen – om en sådan hade varit möjlig – fanns helt enkelt inte.

Nu blev det i stället krig, krossande av regimen och en katastrofalt misslyckad ockupation. Så småningom kunde man börja lappa ihop igen, landet började att stå på egna ben – nåja – och den internationella uppmärksamheten drog vidare.

För tio är sedan var Irak frågan framför alla andra i Washington. I dag är Irak icke-frågan som de flesta helst glömmer.

Men det är fel.

Inte minst av misslyckanden kan lärdomar för framtiden dras. Och här finns många sådana.

Och ett decennium är ingen särskilt lång tid när det gäller att bygga upp vad som förstörts.

Att Irak redan till betydande del brutits ner av Saddam-regimens brutalitet och sanktionspolitikens effekter tillhör förvisso också historien, men kriget och den misslyckade ockupationen kom att föra detta mycket längre.

De lärdomarna får heller inte glömmas bort.

Debatten om ”rätt” eller ”fel” kommer säkert – förenklad som den ofta blir – att gå vidare.

Men det viktigaste är nog inte att göra återbesök i gårdagens debatter, utan att ta lärdom inför morgondagens utmaningar.


Dag och kväll med Turkiet

12 mars 2013

STOCKHOLM: Denna dag kom självfallet helt och hållet att domineras av det turkiska statsbesöket i alla dess olika delar.

Vi började med mer formella överläggningar på Rosenbad, och de följdes av att utrikesminister Davutoglu och jag undertecknade ett memorandum om ett fördjupat strategiskt samarbete mellan våra bägge länder.

Ett konkret uttryck för detta var när vi på eftermiddagen var med och invigde Stockholm University Institute for Turkish Studies.

Efter det hade Ahmed Davutoglu och jag möjlighet att sätta oss ner i lite mer än en timma och enskilt diskutera igenom en del av de besvärliga situationer vi står inför – men också en del nya möjligheter som an finnas.

Och dessutom lyckades vi med milt våld på våra bägge kalendrar lägga fast några ytterligare möten under de närmaste månaderna.

På kvällen var det så turkisk svarsmottagning på Grand Hotel på fantastisk musik och god turkisk mat.

Och när detta var slut blev det uppföljning på en liten turkisk restaurang på Söder i Stockholm som hade rötter i en stad i Turkiet varifrån många kom att flytta till Sverige för ett betydande antal år sedan.

Tidigt i morgon lyfter utrikesminister Davutoglu tillbaka till Turkiet.

President Gül talar i riksdagen, åker därefter på besök till Uppsala och styr sedan mot slutet av dagen tillbaka hem till Turkiet.

Då får vi kanske anledning att summera ett statsbesök som i alla fall hitintills varit utomordentligt givande.

Mitt i allt detta har det självfallet funnits en del annat att hantera också.

I morgon randas så en ny dag.

Och självfallet inleder jag den genom att i riksdagen lyssna på president Gül.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 325 andra följare