Krigsretoriken från Pyongyang

30 mars 2013

TABIANO: Påskhelgen har infunnit sig, och jag kopplar av med familjen här i norra Italien.

Just nu dimma och lätt regn, men prognosen talar om strålande sol och 16 grader i morgon, och det är det vi hoppas på.

Men här finns alltid god mat, angenäma viner och kultur i detta begrepps vidare bemärkelse.

Världen tränger sig dock – som alltid – alltid på.

Just nu är det den upptrappade krigsretoriken från Pyongyang som kräver uppmärksamhet. Att försöka värdera vilka faror som möjligen kan ligga i detta.

Våra insikter i vad som egentligen styr denna regims agerande är utomordentligt begränsade. Det handlar om världens mest auktoritära samhälle och väldens mest slutna regim.

Den lever i ett mer eller mindre ständigt krigstillstånd.

Också officiellt är det doktrinen om ”militären först” som dominerar, och det innebär att resurser i en ekonomi av svält och fattigdom kanaliseras till försök till militär uppbyggnad.

Vi ser det i den enorma satsning man gjort för att skaffa sig en vad det här laget sannolikt mycket rudimentär kapacitet vad gäller kärnvapen.

Av tre tester var i alla fall två visat att det på något sätt fungerar.

Och samma sak gäller satsningen på olika typer av robotar.

Med basen i äldre sovjetisk teknologi, som i sin tur hade sin grund i tyskarnas V2 från andra världskriget, har an successivt byggt en arsenal som självfallet får sin speciella betydelse om den ges möjlighet att också bära kärnvapen.

Trots ett militariserat samhälle och en väldig massarmé är det mycket svårt att se att regimen skulle ha något intresse av ett fullskaligt krig.

Koreakriget för 60 år sedan klarade man genom massiv kinesisk intervention, men dagens ledning i Beijing är i sin politik långt från den tidiga Mao-erans påtagliga äventyrligheten.

Och signalerna från Beijing just nu är ju av en helt annan karaktär.

Söder om den trettioåttonde breddgraden står såväl den sydkoreanska armén som den åttonde amerikanska armén med det stöd i olika former som denna har.

Och en rimlig bedömning måste vara att en större konfrontation skulle sluta med att regimen i Pyongyang på ett eller annat sätt förlorar och faller.

Den stora frågan är dock om det är denna rimliga bedömning som görs i Pyongyang eller om det handlar om en regim som i varje avseende förlorat förankring i verkligheten.

Vi vet inte.

Men tidigare episoder av upptrappad retorik och vapenskrammel har dock visat att man verkar ha en viss medvetenhet om sina begränsningar.

Och detta förefaller också vara den bedömning som nu görs av dem som inte minst i Seoul följer denna utveckling mycket nära.

Det innebär förvisso inte att det inte finns risker i en situation som denna.

Regimen kan tala sig in i en situation där den tar till någon form av begränsad militär operation. Det har vi sett förr. Och den kommer självfallet att få ett svar.

I ett spänt läge kan det finnas risker för att utvecklingen löper ur kontroll.

Ett snabbt förlopp av inledningsvis begränsade operationer eller åtgärder kan – i synnerhet i ett läge med fundamental osäkerhet om avsikterna i Pyongyang – snabbt spåra ur.

Så det finns all anledning till vaksamhet.

Men på detta stadium knappast till alarmism.


Lugnt och ordnat

28 mars 2013

NICOSIA: Världspressen hade uppenbarligen kastat sig på planen hit till Cypern i förväntan att kaos och kravaller skulle utbryta när bankerna öppnades igen i dag.

När jag på promenad längs Ledra Street passerade ett hörn med två bankkontor fanns där fler internationella TV-bolag utanför bankerna än mer eller mindre oroliga kunder inne i dem.

Men att allt var lugnt och ordnat i dag innebär självfallet inte att det inte är ett hårt slag som nu drabbar den cypriotiska ekonomin.

Hur hårt kommer nog att successivt visa sig under de närmaste veckorna.

Dock innebär detta att det problem som tillåtits att växa och växa på ett sätt som ju i grunden var oansvarigt nu har åtgärdats.

Och nu måste fokus bli på hur landets ekonomi efter den djupa kris som nu inletts skall fås tillbaka till tillväxt.

Om detta talade jag självfallet åtskilligt under mitt timslånga samtal med president Anastasiades och därefter under överläggningar och sedan lunch med utrikesminister Kasoulides.

Och det blev också en rad andra samtal under dagen.

Denna gång hade jag av tidsskäl inte möjlighet till några samtal med företrädare för den turkcypriotiska sidan, men gjorde i alla fall en promenad längs Ledra Street, över delningslinjen och in på den turkiska sidan för att se mig om ett tag.

Enligt vår uppfattning är ju detta ett land, som förr snarare än senare måste komma över den delning som ju rått här i Nicosia vid det här laget sedan 1963 med FN-trupper på plats.

Även om detta talade vi alldeles självklart, men tydligt är ju samtidigt att det nu måste vara de finansiella frågeställningarna som måste vara i fokus för president Anastasiades.

Det har varit två mycket innehållsrika dagar av nyttiga samtal såväl i går i Athen som i dag här i Nicosia.

Och vi har mitt i de ekonomiska svårigheterna försökt att också diskutera de möjligheter som kan finnas i det lite längre perspektivet med ett mer konstruktivt samarbetade i denna vidare region.

Till de frågorna kommer vi alldeles säkert att återkomma.

Här i Nicosia är vi långt närmare Damaskus än vad vi är någon europeisk huvudstad. En flygning från Larnaka till Beirut är bara ett kort hopp.

Också denna diskuterade jag utförligt med utrikesminister Kasoulides, och vi vände och vred på olika stenar när det gäller möjligheterna till en politisk lösning.

Fredag morgon är det så dags för denna gång att lämna denna region och bege sig till påskledighet.


Framme i Nicosia

27 mars 2013

NICOSIA: Efter en intressant, givande och framåtsyftande dag av samtal i Athen har jag nu kommit fram till Cyperns huvudstad Nicosia där morgondagen innebär att bankerna kommer att öppna igen.

Det var öppna och bra samtal i Athen, inte minst därför att vi känner varandra sedan tidigare.

Premiärminister Samaras och jag hade kontakt redan på 1970-talet, och utrikesminister Avramopoulos hade t o m letat fram några bildar av oss tillsammans i revolutionens Bucharest sent 1989.

I går skrev jag ju lite längre om den faktiska situationen i landet, och i de delar jag där skrev finns det efter denna dag ingen anledning att dra ifrån eller lägga till.

Viktigt är nu att den sittande regeringen kan fortsätta, och att man nu tydligt genomför vad som måste göras när det gäller olika strukturreformer och privatiseringar.

EU-ordförandeskapet i början av nästa år blir viktigt, och vi talade en hel del om det betydelse det kan få från såväl inrikes- som utrikespolitisk utgångspunkt.

Men självfallet var det också åtskillig utrikespolitik som stod på agendan, och då inte minst den samlade situationen i sydöstra Europa.

Här borde finnas betydande möjligheter till viktiga förbättringar under det kommande året, även om ingenting är givet.

Men nu har jag anlänt till Nicosia bokstavligen timmarna innan bankerna skall öppna i morgon bitti.

Och mitt första officiella möte på förmiddagen är med president Nicos Anastasiades.


Tillbaks vid Syntagma-torget

26 mars 2013

ATHEN: Efter schabbel i Frankfurt som gjorde att Lufthansa blev två timmar försenade anlände jag i alla fall hit till Grekland och kunde inleda ett dygn av intensiva samtal.

I morgon står möten med president Karolos Papoulias, premiärminister Antonis Samaras, utrikesminister Dimitris Avramopoulos, finansminister Giannis Stournaras och andra på det tämligen intensiva programmet.

Och i morgon kväll bär det så vidare till Cypern och Nicosia.

Genom åren har det blivit många besök för mig i Grekland och inte minst här i Athen.

Jag minns som i går när jag stod i den jublande människomassan mitt på Syntagama-torget när demokratin välkomnades tillbaka till Grekland efter militärjuntans fall 1974.

Och det blev många möten med de som då var den nyfunna demokratins bärare i partiet Nea Demokratias ungdomsförbund. I dag sitter åtskilliga av dem i landets regering.

Glömmer gör jag förvisso inte att det var här i Grekland – på den vackra ön Korfu – som jag midsommarafton 1994 undertecknade avtalet om Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen.

Men nu är det 2013, och mycket är förvisso annorlunda.

Jag har inte varit här på mer bilaterala samtal sedan strax efter PASOK-regeringen tog över hösten 2009, även om andra anledning fört mig hit några gånger.

Jag minns diskussionerna sent 2009 om att man måste inse att det vildsint utgiftspopulistiska program man gått till val på måste förbytas i sin motsats om det inte mycket snabbt skulle gå mycket illa.

Att den tidigare regeringen gravt misskött saken kunde inte vara en ursäkt för att fortsätta att göra samma sak.

Siffrorna var förfärliga.

Budgetunderskotten var över 15% av BNP. Statsskulden närmade sig 130%. Bytesbalansen visade att underskott kring 15%.

Ingenting av detta var hållbart – och alla siffror försämrades snabbt.

Och illa gick det. I maj 2010 exploderade den grekiska krisen på allvar.

Sedan dess har mycket hänt. Den ena grekiska krisen efter den andra har dragit fram genom marknader och media.

Och nu är det intressant att värdera hur långt man kommit med arbetet att få landets ekonomi på bättre fött igen.

Mycket vikig är den relativa stabilitet som tillkomsten av regeringen Samaras efter valet i juni förra året faktiskt inneburit.

Den politiska instabiliteten dessförinnan försvårade och fördröjde ju det nödvändiga sanerings- och reformarbetet på ett sätt som fördjupade krisen.

Mycket har, med rätta, skrivits om misskötseln av den grekiska ekonomin under de senaste decennierna.

Statsutgifterna svällde, underskotten ökade, kostnaderna sköt i höjden och de politiska partierna tävlade i överbud i oansvarighet.

Med euron hade detta i grunden mycket lite att göra. Andra länder i euron förde som bekant en annan politik och har haft en annan utveckling.

Men när man lyckades komma med i euron 2001 tycks detta ha lett till att man än mer släppte på ansvarstagandet.

Och bättre blev det sannerligen inte när utländska banker friskt lånade ut pengar utan att verka göra ens en elementär bedömning av landets kreditvärdighet.

Så kom då, i kölvattnet av den finanskris som ju inleddes i USA 2008, den finansiella kraschen.

Man kunde inte längre låna pengar till de dramatiskt växande underskotten. Allt hotade att rasa.

Man tvingades be framförallt EU och de övriga EU-länderna om hjälp.

Sedan det första EU-hjälpprogrammet våren 2010 har vi sett ytligare tre successivt förändrade versioner av detta, varav den senaste är från i november förra året.

Formeln har varit rätt självklar.

EU-länder har ställt upp med mycket stora lån på fördelaktiga villkor i utbyte mot ett åtagande från Grekland att vidta de besparingar och reformer som gör att man längre fram kan klara sig själv.

I den enklare politiska debatten, och sådan finns det förvisso gott om inte minst här i Grekland, heter det ibland att EU och Tyskland tvingat på landet en onödig spar- och svältpolitik.

Men i grunden är det ju tvärt om.

Det är stödprogrammen som räddat Grekland från det närmast totala sammanbrott som den annars oundvikliga stats- och valutabankrutten skulle ha lett i.

Men man har inte räddat Grekland från nödvändigheten av att successivt minska sina underskott och skapa förutsättningar för ny tillväxt.

Det hade knappast varit möjligt – och hur som helst inte lämpligt.

Läget nu är att underskotten minskar påtagligt snabbt, och att man sannolikt kommer att ha en statsbudgeten i balans inom något år och ett dramatiskt minskat underskott gentemot omvärlden.

Redan i år beräknas statsbudgeten ha ett visst överskott om man räknar bort statsskuldräntorna, och inkluderar man dessa kommer underskottet i alla fall att ligga under genomsnittet i Euro-zonen.

Det är positiva – och imponerande – resultat.

Och sänkta kostnader innebär också att landets konkurrenskraft förbättras och att exporten ökar förhållandevis kraftigt.

Mot slutet av året räknar man med att den stora kostnadsnackdel man drog på sig kommer att ha eliminerats.

Också det är positivt.

På det positiva konto får också föras upp att turismen förefaller att utvecklas väl.

Turismen svarar för närmare 20% av landets ekonomi, men man tror nu att man går mot ett mycket bra år med ca 17 miljoner besökare.

Men nedgången i ekonomin är mycket påtaglig.

Inräknat detta år kommer man att ha förlorat ca 25% av BNP, och det innebär att man nu ligger i nivå med den nedgång som drabbade vårt grannland Lettland under dess kris.

Arbetslöshetstalen är mycket höga, men samtidigt är detta ett av de länder där andelen egna företagare och egensysselsatta på olika sätt är allra högst, och det innebär att det finns informella skyddsnät som kanske inte alltid återspeglas i statistiken.

Om det således finns det som utvecklats väl är det uppenbart att det finns annat som släpar efter kraftigt.

Och det gäller främst olika strukturella reformer som kan ge växtkraftig för framtiden.

Det handlar om avgörande avregleringen och omfattande privatiseringar i en ekonomi mer stats- och regleringsdominerad än de flesta.

Här har det politiska systemet, där beroendet av dessa stats- och regleringsstrukturer stundtals är starkt, bromsat och fördröjt.

I detta ligger nu betydande faror.

Att få bort underskott genom sparande och åtstramningar är nödvändigt, men avgörande för att det hela skall lyckas är att skapa förutsättningar för tillväxt genom strukturella reformer.

Bromsas dessa riskerar landet att inte komma upp igen – men genomförs de finns det all anledning att utgå från att man om några år kommer att ha en påtagligt stark också ekonomisk utveckling.

Kring detta kommer det säkert att handla åtskilligt i mina samtal under morgondagen. Det är viktigt också för oss att Grekland lyckas, och efter bästa förmåga vill vi självfallet ge den hjälp vi kan.

Som utrikesminister i ett land som inte är med i euron är det dock inte min huvudsakliga uppgift här att diskutera just dessa frågor.

Mycket annat står på dagordningen.

Grekland kommer ju bl a att ha ordförandeskapet i EU första halvåret 2014, och det finns mycket att diskutera inför detta.

Och den regionala situationen kring östra Medelhavet, liksom utvecklingen i det övriga sydöstra Europa, innebär ju både utmaningar och möjligheter.

Ett bättre samarbete mellan Grekland och Turkiet skulle alldeles självklart ha både politisk och ekonomisk betydelse.

En betydande del av den grekiska regeringen var nyligen i Ankara och diskuterade detta.

Just nu är också situationen på och kring Cypern – dit jag ju kommer i morgon kväll – av största intresse.

Också här finns ju bortom den finansiella krisen möjligheter till samarbete som skulle innebära dramatiska ekonomiska fördelar för alla.

Samtalsämnen kommer inte att saknas här i Athen – och heller inte i Nicosia.


Akropolis i vårens klara ljus…

25 mars 2013

STOCKHOLM: Välbehövlig arbetsdag i Stockholm i allt väsentligt tillbringad bakom skrivbordet vid Gustaf Adolfs torg.

Mot slutet av dagen hann jag dock med att åka förbi Utrikespolitiska Institutet för att hälsa på en del av deltagarna vid mötet där i dag och i morgon om arbetet med European Global Strategy.

Arbetet skall ju resultera i ett förslag från de fyra tankesmedjorna i Sverige, Polen, Spanien och Italien mot slutet av våren.

Vad som hitintills kan sägas om initiativet är ju i alla fall att det genererat mycket stort intresse. Och det var inte minst uppenbart under de diskussioner jag förstår att man haft i Stockholm under dagen.

Till frågor som varit föremål för diskussioner i dag har också hört frågan om möjlig användning av kemiska stridsmedel i Syrien.

Att det internationella samfundet skulle se med det yttersta av allvar på varje sådan användning, och utkräva ansvar av den eller de som var ansvariga, kan det inte råda någon tvekan om.

De anklagelser om användning av kemiska vapen som nu kommit kommer sannolikt nu att bli föremål för en undersökning tillsatt av FN:s generalsekreterare.

Och alldeles självklart vore det bra om det på det sättet kunde bringas större klarhet i vad som möjligen skett.

En sådan undersökning skulle ju dessutom visa det allvar med vilken det internationella samfundet ser på frågan.

Sverige har viss expertkompetens i dessa frågor, och det är självklart att vi är beredda att ge hjälp i sådana utredningar i den utsträckning det efterfrågas.

Till dagens mycket trevliga upplevelser hörde att spendera en tid med de som nu går genom det s k aspirantprogrammet på UD och därmed förbereder sig för en framtid i svensk, europeisk eller internationell tjänst.

Och det blev en stimulerande diskussion som spände över vida fält.

Nattens uppgörelse om ett hjälppaket till Cypern på sammanlagt ca 10 miljarder Euro var självfallet av stor betydelse, liksom de insatser som Cypern själv kommer att göra för att få ordning på sin ekonomi.

I morgon ger jag mig av på bilateralt besök i Grekland som under onsdagen kommer att omfatta samtal med president, premiärminister, utrikesminister och självfallet en rad andra.

Landet har förvisso fortfarande en mycket besvärlig ekonomisk situation, men den där inte utan vissa begynnande ljuspunkter.

Landets export ökar påtagligt, och jag hör att turismen till landet också ökar på ett mycket bra sätt.

Att se Akropolis i den klara vårsolen är alltid – hur många gångar man än gjort det – en upplevelse.

Att det finns dessa små tendenser till ljuspunkter är självfallet glädjande.

Förhoppningsvis underlättar det också ansträngningarna att göra vad som återstår i olika avseenden.

Efter överläggningarna i Athen i morgon kväll och under onsdagen far jag så fram mot kvällen vidare till Cypern och dess huvudstad Nicosia.

Också där kommer det ju att finnas mycket att diskutera.


Med siktet på östra Medelhavet

24 mars 2013

STOCKHOLM: En liten översikt över min kommande vecka brukar det ju bli här fram mot söndagskvällen.

I morgon blir det arbete här hemma i Stockholm, men sedan bär det iväg igen.

Först för besök i Grekland och Athen för överläggningar där under tisdagskvällen och onsdagen, och sedan är planen att fortsätta till Cypern och Nicosia för samtal där under främst torsdagen.

Grekland har gått igenom finansiellt dramatiska tider, och har fortfarande en svår situation, och just i de timmar jag skriver detta är ju dramatiken kring Cypern betydande.

Alldeles säkert kommer åtskilligt av detta att diskuteras under mitt besök, men i fokus står frågor om säkerhet och stabilitet i hela denna för oss alla så viktiga region.

Det är ju inte minst här som vårt Europa möter den Levant och den Mellersta Östern där ju utmaningarna hela tiden ökar.

Men om allt detta kommer jag att skriva senare.

Så ser min planering för veckan ut just nu – sedan får vi se vad som händer.


Att resa – och att hjälpa!

24 mars 2013

STOCKHOLM: Jo, till slut gick det i går kväll att komma fram till Göteborg trots allt.

Men det inkluderade närmast en språngmarsch genom Schiphol-flygplatsen i Amsterdam för att inte missa sista anknytningen till Göteborg.

Om vädret var lite dämpat i Dublin var det dock markant mycket bättre i Göteborg i dag på morgonen.

Mycket människor var det också på TUR-mässan med dess möjlighet att lära sig mer om olika spännande resmål inte bara i Sverige och Europa utan också ute i världen i övrigt.

Och där hade jag möjlighet att tala om vårt viktiga konsulära uppdrag.

Vi svenskar är ju ett synnerligen resande folk.

Så har det varit genom historien.

Och så är det också idag: 60 år efter att den första charterresan förde ett litet antal turister från Bromma flygplats till Mallorcas stränder reser vi svenskar som aldrig förr.

Vi reser till våra grannländer. Vi reser till solen.

Och den växande delen av vår befolkning som själva har sitt ursprung någons annanstans i världen reser tillbaka för att upprätthålla band eller knyta nya kontakter.

Nästan 30% av alla svenskar är födda utomlands eller har en eller bägge sina föräldrar födda i ett annat land.

Upp emot 400 000 svenskar är på resande utanför Sveriges gränser varje dag.

En halv miljon har bosatt sig utomlands.

Och snart sagt varje år slås nya rekord: Under 2012 gjordes enligt tillgänglig statistik hela 15,5 miljoner utlandsresor med övernattning från Sverige.

Allt detta är självfallet mycket bra.

Jag brukar säga att det är bra med mera av världen i Sverige, och mer av Sverige i världen. Vi lär oss, och vi blir bättre rustade för framtiden i vår allt mer globaliserade värld.

Men allt detta innebär också att de konsulära uppgifterna blir allt mer omfattande för alla oss på UD.

Och det var om detta jag talade på TUR-mässan i dag.

Om det vi har möjlighet att göra. Men minst lika viktigt om det som vi faktiskt inte har möjlighet att göra. Individen och reseföretagens ansvar är viktigt. Och reseförsäkringar bör alla ha.

Men ytterst finns vi ändå där för att kunna hjälpa och stödja.

Och det är en viktig uppgift för oss alla på UD.

Efter mitt anförande och min lilla diskussion – och självfallet lite tid hos UD med montern Resklar! – gick Anna Maria och jag runt på den trevliga mässan, mötte människor och fick inspiration.

Och sedan blev det bilfärd tillbaka genom vackra Sverige till Stockholm.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 469 andra följare