Positivt i Somalia

31 januari 2013

BRYSSEL: Förseningen i dag medförde att jag dessvärre missade en del av dagens viktiga diskussioner. Så kan det bli.

Men jag anlände till lunchen med Somalia:s nye president och nya utrikesminister och diskussionen med dem.

I ett allmänt läge som mest bjuder på bekymmer och situationer som riskerar att utvecklas åt fel håll framstår situationen i Somalia som ett betydelsefullt undantag.

Det var för ca ett år sedan som inte minst EU accelererade de olika politiska insatserna för att ge landet en fungerande politisk ledning efter den något haltande övergångsfas som då började gå mot sitt slut.

Och det blev ett intensivt skede. Jag deltog i viktiga internationella möten i London, Istanbul och New York där vi strävade efter att koordinera och förstärka de olika insatserna.

Efter två decennier av sammanbrott och förstörelse haer nu landet en legitim och fungerande och imponerande politisk ledning. Ett nytt hopp har tänts för nationen.

Oerhört mycket återstår förvisso.

Bara vart fjärde barn i Somalia har i dag möjlighet att gå i skola. Så sent som förra året drabbades landet av en förödande hungerkatastrof. Terrorgruppen Al Shabab finns fortfarande om än krympande kvar.

Men det som skett under det senaste året visar dock vad som är möjligt med också samordnade internationella insatser. EU har varit en närmast avgörande kraft i detta.

Efter lunch fortsatte våra diskussioner inte minst med politik för Arktis.

Jag informerade om vårt arbete i Arktiska rådet och de olika utmaningar vi har att hantera inför ministermötet i Kiruna i maj, och från flera håll underströks såväl klimatfrågan som betydelsen av hänsyn till de olika ursprungsbefolkningarnas intressen i olika avseenden.

Vi kommer att återkomma till dessa frågor någon gång senare under den vår som förr eller senare måste komma.

Så blev det middag i Bryssel med olika diskussioner om EU-samarbetets och utrikespolitikens olika utmaningar.

Och i morgon förmiddag bär det så av till München och den årliga stora säkerhetspolitiska konferensen där.


Positiv värdering av vår utrikespolitik

31 januari 2013

BRYSSEL: Sent omsider har jag nu anlänt till utrikesministermötet här, även om det tog sin tid.

Det vanliga tidiga planet från Bromma fick ett tekniskt fel. Under alla år är det faktiskt första gången jag varit med om det.

Och alternativ var det inte gått om.

Med åtskilliga timmars försening lyckades jag i alla fall via Hamburg ta mig hit.

Så det blev lite extra lästid.

I dag har tankesmedjan European Council on Foreign Relations publicerat sin numera årliga utvärdering av den gemensamma europeiska utrikespolitiken och dess aktörer.

Och resultat är värt att notera.

För det första att den europeiska gemensamma utrikespolitiken fungerar bättre än väntat.

Den ekonomiska krisen kastar förvisso sin skugga över Europa och mycket av det som EU arbetar med, men på centrala områden ger utvärderingen av ECFR i alla fall den europeiska utrikespolitiken ett påfallande gott betyg.

ECFR skriver:

”Across the range of issues that the Scorecard assesses, Europeans generally performed better than the previous year… Europe performed surprisingly well in its foreign policy in 2012.”

Och det är ett viktigt konstaterande också från svensk utgångspunkt. Vi tillhör ju dem som är allra tydligast engagerade för att bygga upp stark gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.

För det andra konstaterar man att Sverige mycket tydligt framstår som en av de ledande aktörerna när det gäller att forma denna politik.

Tillsammans med de tre stora Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillhör Sverige i ECFR:s utvärdering mycket tydligt en ”tätklunga” med tungt inflytande över hur politiken formas.

Och det innebär att vi genom hårt arbete har skaffat oss ett inflytande en bra bit över vad bara vår storlek inom EU skulle berättiga oss till. Sverige har trots allt inte mer än strax under 2% av EU:s invånare.

Det kan finnas skäl att citera vad ECFR har att säga om Sverige:

”In 2011, Sweden also emerged as one of the most frequent leaders in European foreign policy, particularly on multilateral issues and crisis management.”

”Although in 2012 it led on 10 components of European foreign policy compared to 11 in 2011, this time that made it almost as much of a leader as the big three.”

”Like France and Germany, Sweden was categorised as a leader in at least one aspect of each of the chapters of the Scorecard, which indicates that it is engaged across the spectrum of European foreign policy and not simply in regions of specific interest.”

Och det är ju smickrande. Såväl för oss ansvariga på den politiska nivån som för alla skickliga och engagerade medarbetare i utrikesförvaltningen.

Men också förpliktande.

Att i en allt mer krävande utrikespolitiskt miljö fortsätta att vara den pådrivande konstruktiva kraft som vi strävar efter att vara kommer att kräva intensifierade insatser under det år som kommer.


Öppenhet och sekretess

30 januari 2013

STOCKHOLM: Ännu en behövlig arbetsdag i Stockholm, men också med överläggningar med presidentrådgivare från Khartoum med fokus på att överbrygga motsättningarna mellan Sudan och södra Sudan.

Något media ger braskande rubriker åt riksdagens konstitutionsutskotts granskning av regeringskansliets arkivrutiner. Och vill få det att låta som att vi vill hindra insyn och offentlighet.

Så är det inte.

Däremot är det i främst UD:s fall ett särskilt problem förknippat med den nödvändiga sekretessprövningen i samband med att handlingar lämnas ut.

Också KU framhåller, att ”varje gång någon begär ut en handling ska en sekretessprövning”, och man skriver också att ”sekretessprövningar inte får ske slentrianmässigt” utan att ”noggranna prövningar måste göras i varje enskilt fall”.

Under senare år har det kommit allt mer frekventa och omfattande förfrågningar om utlämnande av handlingar. Inte sällan är det mycket breda och omfattande beställningar som kommer in.

Att i dessa fall leva upp till KU:s krav på noggrann sekretessprövning av varje handling, och det alldeles oavsett om den är försedd med någon markering eller ej, är ibland både resurs- och tidskrävande.

Strävan är dock alltid att lämna ut så mycket som möjligt.

Och därför är det värt att notera att KU konstaterar, att ”det allmänna intrycket är att man vid de granskade departementen eftersträvar att lämna ut så mycket som möjligt” samt att ”noggranna sekretessprövningar görs” i ärendena.

Balansen mellan sekretess och öppenhet, nog så krävande, anses tydligen ha blivit rätt. Och det är väl det som är det viktiga.

Sedan har det uppkommit komplikationer i samband med att ansvaret för arkivhållningen 2006 övertogs av den s k förvaltningsavdelningen i regeringskansliet. Och till detta kommer komplikationen med dels det mycket stora antalet handlingar i UD:s del av detta och dels att det delvis är ordnat på ett annat sätt.

Och det är detta KU har synpunkter på. Det kan man förvisso ha, och det pågår ju ett arbete med att rätta till det.

Men i de avgörande frågorna om öppenhet förefaller KU tycka att det trots allt, och trots de hårda krav på sekretessprövning man ställt, skötts rätt.

Jag skulle tro att vi är en av de allra öppnaste utrikesförvaltningarna i världen, och ibland har jag ju t o m kritiserats i media för att vi är för öppna och inte vårdar sekretessen tillräckligt.

Men vi kommer att fortsätta att försöka vara öppna också med de möjligheter som ju sociala media ger. Min strävan i det avseendet är mycket tydlig.

Dock måste vi vara mycket noggranna i sekretessprövningen i samband med att handlingar lämnas ut.

Det är ju ett krav som KU ställer med förvånansvärt stor styrka.


Stockholm, Bryssel och München

30 januari 2013

STOCKHOLM: Det var sent i måndags kväll som jag efter diverse förseningar lyckades ta mig hem igen efter de intressanta dagarna med Latinamerika i Chile.

Och här väntade då två arbetsdagar innan det bär av igen.

Rapporter från världens olika hörn som måste gås igenom. Riksdagsfrågor som måste besvaras. Frågor som måste diskuteras med kollegor i regeringen. Förslag som måste förankras politiskt. Kommande aktiviteter som måste förberedas.

Så det blir bråda dagar om allt skall hinnas med.

På andra sidan Atlanten går nu John Kerry snabbt igenom senatens olika processer för att under någon av de närmaste dagarna kunna ta över som USA:s utrikesminister.

Och Hillary Clinton närmar sig den mer avkopplande tid som hon mitt i allt sitt engagemang ju också sett fram emot.

Relationerna till USA tillhör de frågor som står på agendan när EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel i morgon. Det är ju bara när vi är på samma våglängd som EU och USA har någon möjlighet till inflytande över avgörande utmaningar.

Till den årliga stora säkerhetskonferensen i München, som inleds på fredag, kommer i år vicepresidenten Joe Biden, och det kommer att ge möjlighet att diskutera en del av dessa utmaningar.

Till München kommer i sedvanlig ordning också Rysslands Sergej Lavrov, och det ger möjlighet att med honom ta upp frågor som måste hanteras. Frågor kring det arktiska samarbetet är ju viktiga för oss bägge.

I går orienterade sändebudet Lakhdar Brahimi FN:s säkerhetsråd i New York om den allt allvarligare situationen i Syrien. I avsaknaden av en politisk process beskrev han hur landet bit för bit håller på att förstöras.

Självfallet kommer också den utmaningen att stå på vår agenda i Bryssel i morgon, och i München kommer jag också att träffa Lakhdar Brahimi för diskussion om möjliga vägar framåt.

Vi står inför viktiga vägval. Det finns de som snarast vill se på olika möjligheter att försöka att accelerera en militär lösning av konflikten. Men jag tillhör dem som snarare vill diskutera olika möjligheter för att komma närmare en politisk lösning.

Ingen av dessa vägar är någon självklar eller enkel väg till framgång. Men min fruktan är att den mer militära vägen kommer att leda till sådan söndring och splittring att landet och regionen inte kommer att kunna repareras för lång tid framöver.

Och konsekvenserna av det kommer att bli mycket allvarliga.

Vi står ju dessutom i en mer krävande situation inte bara i Sahel-regionen med Mali i centrum just nu utan också i delar av Nordafrikas.

De franska trupperna och Mali:s armé rycker nu fram och säkrar också Timbuktu. Det är självfallet alldeles utomordentligt och har vårt starka stöd.

Men jihadister mobiliserar samtidigt, och gör det över regionen i dess helhet. Terrorattacken i Algeriet var ett exempel på detta. Att vi med viss styrka fått uppmana många att lämna Benghazi i Libyen är ett annat exempel på denna utveckling.

Och jag fruktar att vi kommer att få se fler under den kommande tiden.

Stabilitetsinsatser i hela denna region, av olika slag, kommer att bli nödvändiga under en betydande tid framöver. Frågan är om vi har förmåga och instrument tillräckligt för det som kan komma att krävas.

Också det kommer att tillhöra torsdagens frågor i Bryssel.

Mitt i allt detta ser vi en allt mer oroande utveckling i Egypten med ett stort antal döda i de konfrontationer som skett och med en närmast total politisk låsning mellan president Morsi och det muslimska brödraskapet å den ena sidan och den mer sekulära oppositionen å den andra.

Och detta sker samtidigt som ekonomins möjligheter till återhämtning gradvis förstörs genom den ökade politiska osäkerheten. Att många egyptier upplever att de fått det påtagligt sämre sedan revolutionen kommer självfallet inte att göra situationen enklare.

Så de utmaningar vi står inför i vårt närområde är mycket betydande. De kräver noggranna europeiska överväganden, och de kräver nära samråd över Atlanten.

Och det är dessa frågor som kommer att stå i centrum för mig under de närmaste dagarna i Stockholm, Bryssel och münchen.


Hemåt igen

27 januari 2013

SANTIAGO: Så har då detta toppmöte nått sitt slut, en ståtlig ceremoni har avhållits och strömmen hemåt åt olika håll har inletts.

Intressant i de informella diskussionerna var hur man nu kommit över akut oro för den finansiella situationen i Europa. Ledande företrädare för Latinamerika talade om euron med en tillförsikt som man inte skulle ha gjort för något år sedan.

Men intressant var också de spänningar vi kunde se i Latinamerika.

I dag blev vi t ex föremål för ännu en föreläsning av Argentinas president om olika globala ekonomiska och finansiella frågeställningar.

Den diplomatiska etiketten tillåter mig knappast att återge en del av de något innovativa teser som hon förde till torgs.

Men även andra inslag var värda att notera.

Bolivias president hade en påtagligt annan inställning till det narkotika-problem som annars var ett av de genomgående och viktiga temana åtskilliga latinamerikanska ledares inlägg.

Och här finns ju ett högst påtagligt problem som många av dem brottas med sen decennier tillbaka, och som ju också har bredare internationell betydelse.

Vi ser ju hur narkotikasmuggling underminerar redan svaga stater i t ex Västafrika. Situationen i Mali har många bottnar, men detta är en av dem, och visar ånyo hur viktigt det är att vi arbetar mer tillsammans för att bekämpa denna farsot.

Lite underligt var det kanske att Cuba:s Raoul Castro satt tyst genom alla våra diskussioner i går och i dag. Det hade varit intressant att höra hur han förhåller sig till de olika principer som vi nu lagt fast i det gemensamma dokument som mötet resulterat i.

Och det inte minst mot bakgrund av att man ju nu övertar ordförandeskapet i CELAC från Chile. Ett hopp som nog är minst lika stort ideologiskt som det är geografiskt.

Nästa toppmöte i Europa om två år kommer också mot denna bakgrund att bli intressant.

Även om det kanske var de något avvikande rösterna som satte sin prägel på inte minst dagens informella diskussioner återvänder jag hem med ett starkt intryck av dynamiken i ett antal av de tunga länderna här.

Chile, Peru, Colombia, Mexico och Brasilien är ju t ex länder som utvecklas på ett mycket imponerande sätt – stabila ekonomier med öppna och globalt orienterade ekonomier.

Och som vi ju har all anledning att på olika sätt försöka förstärka våra relationer med.


Toppmöte i solen

27 januari 2013

SANTIAGO: Efter det förberedande utrikesministermötet öppnades i dag på eftermiddagen det formella toppmötet här.

Politiska ledare från 60 länder som totalt representerar ca en tredjedel av den globala ekonomin samlas för en eftermiddag, kväll och dag av överläggningar.

Och relationen mellan EU och Latinamerika är stark i alla tänkbara avseenden.

EU-länderna svarar för 43% av de samlade utländska investeringarna i regionen, och handelsutbytet har växt mycket påtagligt under de senaste åren.

Men den viktigaste faktorer bakom relationen är självfallet de politiska och ekonomiska förändringar som skett i denna region under de senaste decennierna.

Demokratin har konsoliderat och ekonomierna har öppnats upp, och hela regionen har därmed tydligt förändrats till det bättre.

Men självfallet finns det betydande skillnader mellan de olika länderna, och det har blivit tydligt under de olika diskussionerna här.

En mer vänsterinriktad grupp av länder försöker bromsa den öppnare politik som vinner terräng allt tydligare i regionen. Diskussionerna inom den latinamerikanska gruppen när vi skulle formulera en gemensam kommuniké var stundtals mycket starka.

Och vi har ju nu dessutom situationen att ordförandeskapet i CELAC, de latinamerikanska och karibiska ländernas organisation, efter detta möte går över från Chile till Cuba.

Och på område efter område, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter, går ju den åldrande kubanska regimens politik på tvärs mot vad vi andra försöker att förankra allt starkare.

Efter dagens storstilade öppnande av toppmötet har vi haft mer inofficiella diskussioner med fokus på den ekonomiska utvecklingen.

Och den hade betydande värde – men också en del poänger.

Att höra Argentinas president mångordigt försöka undervisa EU om ekonomisk politik var ju på sitt speciella sätt minnesvärt.

Andra av regionens ledare pratade om dock huvudsakligen om sina olika prioriteringar när det gällde att utveckla sina länder.

Relationen med EU-länderna var viktiga för dem alla. Och betydelsen av de olika frihandelsavtal vi har betonades ofta.

Men också andra frågor kom upp. Till dessa hörde åtgärder mot droghandeln, som jag också talade om på utrikesministermötet i går. Och det är förvisso en fråga där jag anser att det måste känna till ett än effektivare samarbete.

I morgon fortsätter vi de informella diskussionerna i den begränsade kretsen. Tysklands förbundskansler Angela Merkel inleder och jag avslutar enligt den planering som nu finns.

Sedan bjuder Chiles president Sebastián Piñera på lunch och därefter är det många av oss som på olika sätt börjar försöka ta oss hem mot Europa igen.

Det kommer att ta sin tid. Någon gång måndag kväll är jag nog tillbaka i den nordiska vintern igen.


Från stjärnor till ministrar

25 januari 2013

SANTIAGO: Det var en i sanning fascinerande utflykt vi gjorde till nordligaste Chile och det stora europeiska observatoriet i Paranal i går och i natt.

Den vetenskapliga nyfikenheten är utan tvekan en av de faktorer som drivit Europa framåt under de senaste århundraden.

Och fortfarande är Europa utomordentligt drivande i detta avseende.

Två exempel på det är CERN vid Geneve och European Southern Observatory här i norra Chile. Och på sitt sätt arbetar de ju med samma utomordentligt grundläggande frågeställningar.

De enorma teleskopen vid Paranal kan nu se 12,3 miljarder år in i vårt universums historia. Universums skapelse genom Big Bang ligger ju bara en liten bit längre bort – den skedde för 13,73 miljarder år sedan.

Det var här allting började, och samtidigt som man med de allt större instrumenten vid European Southern Observatory här kryper allt närmare denna början, försöker man ju på CERN finna de partiklar som kan bidra till att förklara det allra första skeendet.

Det var ett långt sökande världen över som ledde till att man började att bygga europeiska observatorier just här. Mitt ute i öknen är nedsmutsningen med ljus minimal, och atmosfäriska förhållanden ger här också större klarhet än man kunna finna någon annanstans.

Sverige tillhörde de nationer som var med redan när detta började för mer än 50 år sedan, och vi bidrar såväl med närmare 40 miljoner kronor om året som med forskare som kommer hit för att utnyttja jätteteleskopens möjligheter.

Och frågorna som söker svar är många.

Om några månader kommer man här att se hur ett gigantiskt galaktiska moln börjar sugas ner i ett svart hål i själva kärnan av vår egen galax, och väntar då på ett fyrverkeri av olika fenomen att observera.

Och ständigt byggs verksamheten ut. I mars invigs en ny stor anläggning för radioastronomi i en annan del av öknen.

Inom ett decennium hoppas man kunna ta i drift det Extremely Large Telescope som kommer att byggas på en bergstopp rätt nära nuvarande Very Large Telescope. Med det borde man kunna se hur den allra första stjärnan bildades.

Då får vi nya svar, men med all säkerhet också nya frågor. Mänsklighetens sökande efter kunskap går vidare. Och vi européer förblir i den mänskliga nyfikenhetens allra främsta frontlinje.

Även i övrigt var det en spännande utflykt.

Utanför Antofagasta låg fartygen på rad och lastade koppar och lithium från de enorma gruvorna. Tunga fordon, enorma underhållsanläggninar, expanderande bostadsområden.

Men också öknens skönhet. En öken runt Paranal så öde att där finns praktiskt taget inget liv. Inga djur. Inga fåglar. Inga insekter. Bara tystnad.

Mycket tidigt i dag på morgonen – när månen gått ner under horisonten men innan solens strålar hade börjat skina – var vi uppe och såg hur Vintergatan i sin väldighet sträckte sig gnistrande över himlavalvet.

Där fanns Södra Korset och Magellans moln – närbelägna dvärggalaxer som förr eller senare kommer att konsumeras av vår egen – men också gnistrande satelliter som snabbt passerade förbi. Venus och Jupiter verkade nära.

Men nu är vi tillbaka i Santiago, och strax inleds möter mellan EU:s och Latinamerikas utrikesministrar som förberedelse på det möte mellan stats- och regeringschefer som tar sin början i morgon.

En mångordig gemensam kommuniké har förhandlats fram, och säkert kommer ett och annat anförande något längre än de knappt tillmätta minuterna att hållas.

Det verkliga värdet av möten som detta ligger snarare i de informella diskussionerna i olika frågor. Och det värdet är mycket betydande.

Jag ser t ex fram mot att möta Mexicos nya utrikesminister José Antonio Meade. Vi talades vid per telefon omedelbart efter det att han tillträtt. Och naturligtvis Brasiliens Antonio Patriota, även om vi ju sågs i Izmir ganska nyligen.

Det blir överläggningar i större format under eftermiddagen, och sedan middag med enbart utrikesministrar under kvällen. Den chilenska gästfriheten kommer säkert att visa sig från sin bästa sida.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 459 andra följare