Att undvika Ukraina

YEREVAN: Alltför sent på kvällen har vi nu kommit fram till Armeniens huvudstad och förbereder nu morgondagens samtal på den sista anhalten på denna resa i södra Kaukasus länder.

Och nu har också Polens utrikesminister Radek Sikorski anlänt efter det att man klarat av budgetvoteringarna i Sejmen i Warszawa.

Dagen i Tbilisi blev intensiv med överläggningarna med premiärminister Ivanishvili, utrikesminister Panjikidze och talmannen Usupashvili som de kanske viktigaste, men centrala också med företrädare för oppositionen, civilsamhället och olika media.

Den nya regeringen har nu suttit i ca en och och en halv månad, och mycket under denna korta tid har kommit att domineras om uppgifter om utrensningar och arresteringar av personer nära den tidigare regeringen.

Och i tilltagande grad har detta också fått internationell uppmärksamhet.

Vårt budskap handlade först och främst om det fortsatta och starka stödet till Georgiens fortsatta demokratiska utveckling och europeiska integration.

Vi talade om ambitionen att till toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i Vilnius i november nästa år ha slutfört förhandlingarna om ett associationsavtal och avtal om djupgående frihandel med EU.

Målet är ambitiöst – men det är inte omöjligt.

Det ställer dock självfallet krav på Georgien och dess utveckling.

Jag pekade på erfarenheten med Ukraina, där selektiva och politiskt styrda rättsprocesser lett till att den europeiska processen bromsats upp och frågetecken kring rättssäkerheten påverkat också affärs- och investeringsklimatet på ett negativt sätt.

Och vi underströk inte minst för premiärminister Ivanishvili vikten av att inte Georgien hamnar i samma situation.

Diskussionerna kring dessa frågor blev omfattande, och medförde att vi kanske fick mindre utrymme för diskussioner om landets ekonomiska och sociala utveckling än vad vi skulle ha önskat.

Självfallet diskuterades också relationen till Ryssland och situationen med de av Ryssland kontrollerade områdena Abchasien och Sydossetien.

Jag betonade att vi alltid varit tydliga i vårt stöd till de olika staternas i detta område territoriella integritet.

Det gällde förvisso Ryssland när det fanns de i norra Kaukasus som försökte bryta sig loss, och det gäller på samma sätt och med samma självklarhet såväl Azerbaijan som Georgien.

Sedan handlar det att inom denna vida ram hitta lösningar för både försoning och självstyre som motsvarar de krav som måste ställas.

Det är historiska processer som är mer eller mindre svåra i de olika fallen.

Men vi betonade också vårt starka stöd för strävan efter mer normala relationer med Ryssland. Här är det ju i allt väsentligt Moskva som genom olika restriktioner bromsat.

Nu är vi i Armenien, och mycket av diskussionerna i morgon kommer alldeles säkert att återvända till den viktiga och besvärliga frågan om den olösta konflikten om Nagorno-Kharabach.

En kommentar till Att undvika Ukraina

  1. Per Fredö skriver:

    Georgien har ju under president Michael Saakashvili fört en starkt västorienterad politik orienterad mot medlemskap i Nato och EU.

    Det fanns också intresse från Georgien att deltaga i ett Östligt Partnerskap.

    Allt detta verkar avlägset.
    Georgien har en lång väg att gå till den demokratiska utveckling, som krävs.

    Frågan är naturligtvis vad regimskiftet får för konsekvenser i detta avseende.
    Man kan förstå att de åsikter detta som Carl inskärpte bidrog till ett långvarigt meninsutbyte.

    Relationerna till Ryssland kan gå i både positiv och negativ riktnkning.
    Latenta spänningar tore dock knappast undvikas.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 399 andra följare

%d bloggers like this: