Dialog mellan EU och Arabförbundet

KAIRO: Någon timme efter att det börjat anlände jag till mötet mellan EU och Arabförbundet i den senare organisationens klassiska byggnad vid det välkända Tahrir-torget här.

Dagens diskussioner här har dominerats av situationen i Syrien och frånvaron av en fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Men också den iranska nukleära frågan har fladdrar förbi, och dessutom frågan om en kärnvapenfri zon i regionen som då självfallet skulle inkludera Israel.

Mötet i Doha resulterade i den nya och bredare oppositionskoalitionen för Syrien, och detta har allmänt och självklart välkomnats.

Men än är allt inte i hamn, och förhoppningen är att vi skall ha full klarhet när EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel på måndag.

Innan jag anlände gjorde Lakhdar Brahimi en presentation av situationen i Syrien som starkt underströk vikten av en politisk överenskommelse om en politisk övergång i landet.

Alternativet är ett sönderfall och en söndring som det kommer att ta mycket lång tid att reparera såren efter. Och som dessutom kommer att påverka regionen i dess helhet.

Jag kommer att träffa honom för mer detaljerade diskussioner under de kommande dygnen.

Det förefaller nu som om palestinierna kommer att vilja ha en votering i FN:s generalförsamling mot slutet av månaden som också inkluderar möjligheter av en viss uppgradering av deras status i FN.

Hur resolutionen alldeles slutgiltigt kommer att se ut vet vi i skrivande stund inte, och det kommer självfallet att ha din betydelse.

För oss är det viktigt att få ett så enat EU som möjligt i den votering som kommer, och det sagt utan att det kanske kommer att vara möjligt att enas fullständigt.

Nästa vecka kommer vi möjligen att veta mer i den frågan.

Samtidigt som vi diskuterar i Kairo ter sig situationen kring Gaza allt mer allvarligt.

I motsats till vad som i allt väsentligt varit fallet tidigare förefaller det att vara Hamas som nu skjuter raketer mot Israel som sedan leder till vedergällningsattacker med stor styrka.

Riskerna för att detta trappas upp skall inte underskattas. Och det finns anledning att fråga i vems intresse denna utveckling verkligen ligger.

Efter åtskilliga diskussioner blev det möjligt att enas om ett gemensamt politiskt uttalande som speglar den breda och viktiga samsyn som finns mellan EU och Arabförbundet över ett tämligen brett spektra av frågor.

Och med ömsesidiga hyllningar och antagande av detta dokument avslutades det mer formella mötet.

Nu återstår i denna del bara galamiddag i vackra Manial-palatset här under kvällen.

I morgon vidtar så den s k Task Force som skall diskutera det fördjupade samarbetet mellan EU och Egypten.

Vi har ju ett mycket starkt intresse av att stödja och hjälpa utvecklingen i detta arabvärldens särklassigt mest folkrika och på många sätt viktigaste land.

Jag tillhör de utrikesministrar som kommer att delta i mötet inte minst för att diskutera de ekonomiska utmaningarna.

Klarar man inte dem kommer förr eller senare också den politiska situationen att bli besvärlig.

Det var ju också ekonomiska frågor som den växande arbetslösheten bland de allt fler unga som drev fram den s k arabiska våren.

Så om det var de regionala politiska frågorna som dominerade denna dag blir det de egyptiska främst ekonomiska frågorna som kommer att dominera den kommande.

Allt viktigare band med Polen

GDANSK: Det blev som väntat ett mycket bra möte mellan Sveriges och Polens utrikes- och försvarsministrar här i kväll.

Och att det var just här var inte en tillfällighet.

Gdansk är en stad med en tusenårig historia av att knyta samman dessa delar av Europa.

Och det är en historia rik i varje tänkbart hänseende.

Härifrån seglade Sigismund med sin armé för att säkra sin svenska kungakrona.

Men här belägrade och landade senare andra svenska arméer.

Under ett skede för länge sedan stod andelen i tullintäkterna i den rika handeln här för hälften av de svenska statsinkomsterna.

Men här föll i mer modern tid också de första skotten i andra världskriget, och det var här som frihetens krafter tydligast började att bryta sönder den sovjetiska och kommunistiska makten över halva Europa.

Nu är Polen ett allt viktigare land i såväl EU som Nato, och vårt partnerskap allt viktigare för oss bägge.

Och därför detta det första mötet mellan våra bägge länder i detta format – men absolut inte det sista.

Voteringen i New York i dag om medlemmar i FN:s kommission för mänskliga rättigheter ledde till att från den grupp vi är en del av valdes USA, Tyskland och Irland.

Det innebär att Sverige dessvärre inte fick en plats, men att vi dock är representerade av tre länder vi också i dessa hänseende har stort förtroende för.

Och att även Estland valdes in från en annan grupp bör självfallet noteras positivt.

Det har gjorts ett imponerande arbete av de som arbetat med den svenska kampanjen, men det nådde inte ända fram. Med många kandidater är det ju alls inte ovanligt i FN-systemet.

Vi har inte minst under det senaste året visat att vi kan arbeta framgångsrikt i FN:s kommission för mänskliga rättigheter utan att också ha också den rösträtt som det formella medlemskapet ger.

Det gäller t ex nätfriheten och Iran. Och de ansträngningarna kommer vi självfallet att fortsätta.

Nu är det slut för denna dag här vid Östersjöns södra strand.

Tidigt i morgon bitti lyfter jag från flygplatsen här med destination Kairo nere i Egypten och mötet där mellan EU:s och Arabförbundets utrikesministrar.

Också där finns det mycket att tala om.

Gdansk, Kairo och Abu Dhabi

STOCKHOLM: Så är jag tillbaka i Stockholm igen, och i sedvanlig ordning med ett försök att få lite överblick över den kommande veckans olika utmaningar.

När detta skrivs har statsplanet med Fredrik Reinfeldt lyft i riktning först Myanmar och därefter Indonesien.

Som jag skrev om i förra veckan när jag var i Sydostasien är detta en viktig del av världen som vi måste utveckla våra relationer till.

Efter Laos och ASEM förra veckan blir detta för min del en vecka som börjar i närområdet och sedan domineras av mångfalden av utmaningar i arabvärlden.

I morgon måndag åker försvarsminister Karin Enström och jag först ut till Kungsängen för att träffa de soldater ur förbandet FS24 som nu är på väg att tjänstgöra i det svensk-finska förbandet i Afghanistan.

Därefter flyger vi till Gdansk vid Östersjöns södra strand för sammanträde och middag med våra respektive polska kollegor.

Vi har ju under senare år utvecklat samarbetet med Polen i en rad viktiga avseenden, och det gäller inte minst utrikes- och säkerhetspolitiken.

Och mot den bakgrunden har det ju sin betydelse att på detta sätt kunna sitta ner och utbyta våra respektive perspektiv på utvecklingen, liksom att diskutera hur samarbetet kan fördjupas ytterligare under kommande år.

Sent måndag är det också omröstning i New York om medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter. En rad länder kandiderar, och bland dessa Sverige.

Vi har ju varit mycket aktiva i rådet under det senaste året inte minst närhet gäller nätfriheten och den bedrövliga situationen i Iran.

Medan Karin Enström på tisdagsmorgonen återvänder hem flyger jag från Gdansk direkt till Kairo för överläggningar mellan EU:s och Arabförbundets utrikesministrar.

Åtskilligt kommer att stå på dagordningen där, men viktigast av frågorna alldeles säkert situationen i Syrien.

Under de senaste dagarna har ju olika syriska oppositionsgrupperna träffats i Doha i Qatar för att försöka åstadkomma en starkare och bredare organisation, och viktigt blir att värdera utfallet av den överenskommelse som detta möte ledde till och dess konsekvenser.

Men också situationen mellan Israel och palestinierna och agerande i den frågan kommer med all sannolikhet upp till diskussion.

Det är ju inte osannolikt att arabländerna kommer att lägga fram ett förslag till resolution i frågan i FN:s generalförsamling.

Vår utgångspunkt är ju att sträva efter så stor enighet som möjligt inom EU om och när ett ställningstagande till en sådan blir aktuellt.

På onsdag övergår vi så till möte mellan EU och Egypten för att brett diskutera hur vårt samarbete för att stödja landets demokratiska och ekonomiska utveckling bäst kan utformas.

Och även torsdagen kommer jag att tillbringa i metropolen vid Nilen. Den långsiktiga betydelsen av utvecklingen i Egypten kan knappast överskattas. Dock är torsdagen helgdag i landet.

Därefter bär det på fredagen vidare till Abu Dhabi och mer informella diskussioner där under helgen om den samlade regionens olika utmaningar.

Efter dessa går färden sedan direkt till Bryssel och mötet med EU:s utrikesministrar där under måndagen den vecka som inleds då.

Imponerande Lund

LUND: Det blev en utflykt till Lund för att ännu ett år vara med om den ståtliga GA-balen på Göteborgs Nation.

Trots att ju det under decennier omdebatterade kårobligatoriet avskaffades för några år sedan förefaller student- och nationslivet att bromsa i alla fall här i Lund.

Och den årliga GA-balen – till ära av den Gustav II Adolf som ju bland mycket annat grundlade staden Göteborg och Sveriges fönster mot väster – är nog landets största tilldragelse av sitt slag.

Att staden Lund har föga med Lejonet från Norden att göra kan man ju i det sammanhanget bortse från.

Här handlar det ju om platsen för ett ursprungligt danskt lärosäte – här grundades 1425 Nordens första högskola, väl före det fanns universitet i Köpenhamn och Uppsala – och sedermera grundades här också dagens svenska universitet.

Och närheten till Danmark kommer sannolikt att bli allt viktigare under kommande år.

I den globala konkurrensen om kunnande och kompetens gäller det ju också att bygga nätverk av forskning och högre utbildning som har förmåga att attrahera de yttersta av talanger.

Mitt i festyran blev det ju åtskilliga samtal om också detta.

Lund har visat vägen också när det gäller företagsbyn Ideon, och såväl telekommunikation som biomedicin har kunnat dra stor nytta av detta.

Nu randas ett nytt och viktigt skede för Lund med stora nya projekt framför allt på fysikens område.

Miljardinvesteringar i först den stora synktronljuskällan Max IV och sedan än större European Spallation Source kommer att göra Lund till ett globalt kraftcentra på dessa allt viktigare områden.

Men också när det gäller forskning och utveckling på nanoteknologins allt viktigare område är Lund ett mycket viktigt centrum.

Dagen efter festen ligger en för Skåne inte alldeles otypisk vintrig dimma över landskapet.

Och min färd bär tillbaka till de mer uppsvenska landskapen och huvudstaden där Mälaren möter Saltsjön.

Viktiga konsulära arbetet

STOCKHOLM: Ett försök till arbetsdag i Stockholm som dock då och då avbröts av olika mer eller mindre brådskande ärenden och händelser.

Men trots detta blev åtskilligt gjort.

Viktigt och intressant var att träffa de hos oss på UD som arbetar med de viktiga konsulära frågorna.

Vi är ju i dessa avseenden en servicemyndighet för svenska medborgare som i vissa lägen hamnar i svåra situationer utomlands.

Det finns vissa av dessa fall som får mycket stor publicitet och uppmärksamhet, medan andra passerar helt i tysthet.

För våra duktiga medarbetare är varje fall unikt och vi försöker att ge den hjälp som kan ges i det särskilda fallet.

Antalet svenska medborgare som rör sig runt i världen ökar ständigt, och därtill kommer att många av dem har medborgarskap i mer än Sverige.

Och det kan innebära att andra länder inte fullt ut accepterar att vi betraktar dem som svenska medborgare.

Nu finns våra reserekommendationer och annan relevant information enkelt tillgänglig på nätet bl a genom den app som ju blivit populär.

Och vi har möjlighet att utveckla detta ytterligare.

När allt detta är sagt är det också viktigt att påpeka att det viktigaste ansvaret när vi reser i andra länder vilar på oss själva.

Och att det alldeles självklart finns gränser för vad vi har möjlighet att hjälpa till med.

Det handlar ju inte minst om att våra resurser skall räcka till dem som verkligen behöver och har rätt till vår hjälp.

Den konsulära verksamheten är en viktig del av vad vi på UD gör. Vi försöker att förbättra den, och viktiga steg har tagits under senare år.

Hemma igen

STOCKHOLM: Hemma igen. Regeringssammanträde. Frågestund i riksdagen. Telefonsamtal med kollegor i olika ärenden.

Och papper, papper och åter papper.

De tenderar att samlas på hög, som bekant.

Uppdatering på EU-ledda samtalen i Bryssel mellan Belgrad och Pristina. Bättre inledning av dessa än vad jag tror att det flesta hade förväntat sig.

Diskussioner om utvecklingen i Kina med anledning av partikongressen som inleds i dag. Mångfasetterade utmaningar. Viktig fråga för oss alla.

Samtal med Washington om olika utmaningar som nu ligger framför den nya administrationen. Mellersta Östern i fokus.

Möte med bedömare av utvecklingen inte minst i Syrien.

Riskerna för en sekteristisk fragmentering av landet och regionen är nog dessvärre ökande.

Mötet i Doha just nu och de resultat det kommer att leda till självfallet viktigt. Vi följer det mycket noga.

Och ser fram mot en arbetsdag i Stockholm i morgon också.

President Obama inför nya uppgifter

HELSINGFORS: Så vann då president Obama en andra mandatperioden på det sätt som länge framstod som sannolikt, men ändå inte var säkert under en valrörelse där dynamiken ju kom att skifta dramatiskt.

Från ren utrikespolitisk utgångspunkt är det självfallet tillfredsställande att vi därmed inte kommer att få den långa övergångsprocess som byte av administration i Washington numera alltid medför.

Men skifte av betydelse kommer det att bli i alla fall.

Utrikesminister Hillary Clinton har sagt att hon nu träder åt sidan – efter en lika imponerande som viktig insats – och samma sak gäller sannolikt försvarsminister Leon Panetta.

Och det säger sig självt att det har sin betydelse vilka personer som nu kommer att besätta dessa poster, och vilka förändringar i övrigt som kommer i kölvattnet av de skiftena.

Vi står inför en i alla fall mindre övergångsperiod på dessa viktiga områden.

Och världen står inte still och väntar.

Långt därifrån.

Till Washington kommer från EU nu att anlända ett mycket tydligt budskap om nödvändigheten för USA att nu och med kraft engagera sig för en fredsprocess värd namnet mellan Israel och palestinierna.

Utvecklingen riskerar annars att spåra ur på ett sätt som – i förening med utvecklingen i regionen i övrigt – kan få dramatiskt negativa konsekvenser.

Det går att skissera scenarier med betydande krig i stora delar av denna region under de kommande åren.

Med president Obama kvar i Vita Huset är förutsättningarna för ett snabbt och tydligt amerikanskt engagemang för att förhindra detta bättre än vad som annars hade varit fallet.

Det är viktigt.

Men det är viktigt med ett snabbt agerande.

När skiftet av utrikesminister är nödvändigt är det av betydelse att det kommer relativt snabbt.

Att vänta med att agera är att kanske få en situation som är betydligt svårare att hantera.

Och jag tror också att det nu i Washington finns ett genuint intresse för att med lite mer framsynta initiativ än vad vi sett hitintills pröva möjligheten av en uppgörelse med Teheran i den nukleära frågan.

Här tror jag snarare att de bromsande krafterna kan finnas på vår sida av Atlanten.

Mycket politisk energi kommet nu att krävas för att få administration och kongress att gemensamt och konstruktivt ta sig an utmaningen med det stora budgetunderskottet och den snabbt växande statsskulden.

Och det vore väl en överdrift att påstå att valdebatten har berett marken för de avgöranden som nu kommer att komma.

Det är viktigt både för USA och världen att man tar itu med de uppgifterna.

Men det är viktigt att man inte låter dem ta all kraft och uppmärksamhet från de allvarliga utmaningar vi nu ser på det utrikespolitiska området.

Tilläggas kan, att vi i Sverige ju haft ett mycket gott samarbete med Obama-administrationen, och att vi nu ser fram mot att fördjupa detta ytterligare.

Vem vann egentligen?

ÖVER CENTRALASIEN: Innan det amerikanska valresultatet blivit tillräckligt klart lyfte jag från Bangkok, och har i skrivande stund i strålande väder just passerat över välbekanta Mazar-e-Sharif i nordligaste Afghanistan.

Det landets framtid har jag ju anledning att ägna betydande uppmärksamhet.

För några decennier sedan var konflikten i Laos och Vietnam som dominerade uppmärksamheten. Det vi kallar Vietnam-kriget var ju en konflikt som mer eller mindre omfattade hela den regionen.

Över Laos fällde USA mer än två miljoner ton bomber mellan 1964 och 1975 – mer än som fälldes över hela Europa under andra världskriget.

En tredjedel av dessa bomber exploderade inte, och den börda dessa innebär tynger landet svårt. Omkring 20.000 personer har förlorat livet eller skadats allvarligt av dem sedan kriget tog slut för mer än 35 år sedan.

Röjning av dessa bomber är en förutsättning för meningsfylld verksamhet i betydande delar av landet. Men det är ett långsamt, svårt och dyrt arbete.

När jag frågade hur lång tid det skulle ta att med nuvarande rake röja det som måste göras fick jag svaret att det skulle ta cirka ett sekel.

Vietnam-kriget är fortfarande något av ett trauma för USA. Både rent mänskligt, och när det gäller mer grundläggande politiska frågor.

Det var en produkt av det kalla kriget i ett försök att stoppa kommunismens fortsatta utbredning i regionen. I bakgrunden fanns den s k domino-teori som utgick från att om Sydvietnam dukade under skulle det ena landet efter det andra i regionen falla.

USA förlorade kriget i grunden därför att man politiskt inte klarade av att fullfölja det.

Fredsavtalet 1973 följdes av en ”decent interval” tills kongressen gjorde klart att man inte var beredd till vare sig flyg- eller finansiellt understöd till regimen i Saigon, och därmed i praktiken gav grönt ljus till den nordvietnamesiska armén att erövra staden i april 1975.

Och med detta – och med den nordvietnamesiska arméns hjälp – föll också regimerna i Vientiane och Pnom Penh.

I Kambodja installerades den röda khmerernas närmast unika terrorregim. Den hade väl inledningsvis sina stöttrupper också i vårt land, men dess mord av en betydande del av landets befolkning gick efter ett tag inte att förneka.

I Laos kunde Pathet Lao-styrkorna i augusti rycka in i ett Vientiane som vid det laget var nästan folktomt.

De som kunde hade flytt, och det sägs att ca en tiondel av landets befolkning flydde inför utsikten av det maktövertagande som på allvar skedde när den s k folkrepubliken proklamerades i december det året.

Kortsiktigt föreföll det som om domino-teorins förespråkare inte hade alldeles fel.

Den tidigare sydvietnamesiska befrielsefronten FNL försvann snabbt, och Sydvietnam underkastades med kraft Hanois makt i alla avseenden. Snart sökte sig båtflyktingar i tiotusental ut på havet ihop om att kunna undkomma.

Men i ett längre perspektiv är bilden mer brokig. Regionen i övrigt valde tydligt en annan väg. Thailand förblev ett västligt land på väg mot demokrati, och nyckellandet Indonesien kom ju sedan att slå in på en tydlig demokratisk kurs.

Och till det kom den spektakulära ekonomiska framgången för dessa länder. Framgången för det som skulle komma att kallas de asiatiska tigrarna – allt öppnare marknadsekonomier – i kombination med den sovjetiska stödmaktens kollaps skapade en helt ny situation för de kommunistiska regimerna.

Gradvis har de tvingats att liberalisera i alla fall ekonomiskt och öppna upp gentemot världen i övrigt. Nu är gemenskapen i ASEAN med regimer de förr skulle sett som tydliga fiender både nödvändig och naturlig.

De styrande kommunistpartierna i Vientiane och Hanoi är fortfarande hårda i sina försök till kontroll av samhällena.

Men man har en allt tydligare känsla av att det inte är den förkättrade USA-imperialismen som längre är hotet, utan snarare det allt starkare trycket från den allt starkare grannen i norr.

Om det talas det dock mest man till man och i försiktigt små bokstäver. Man vet hur kartan ser ut.

USA förlorade kriget i Vietnam, och på landsbygden i Laos lever man fortfarande med krigets bittra och tunga arv.

Men regionen blev inte alls kommunistisk och sovjetisk på det sätt som det ju var krigets avsikt att förhindra.

Den kommunistiska modellen bröt samman, liberalisering var vägen till ekonomisk framgång och demokratin har stärkts i regioner i dess helhet.

I Laos vajar fortfarande partiets röda fana med hammaren och skäran, och kontrollen är påtaglig.

Ändå är det tydligt även här att utvecklingens pil visar en annan riktning.

USA förlorade kriget, men vem som verkligen vann freden är en helt annan sak.

Inte bara harmoni

VIENTIANE: Sent på eftermiddagen avslutades så det stora toppmötet här.

Stämningen mellan Asien och Europa var i allt väsentligt god genom de två dagarnas diskussioner, men samma sak kan sannerligen inte sägas om stämningen mellan Kina och Japan.

De drabbade samman riktigt rejält under de avslutande diskussionerna, och innan dess hade spänningarna kring Sydkinesiska Sjön avspeglat sig i inlägg också från Filippinerna och Vietnam.

Dock kunde de två dokumenten från toppmötet antas i stor enighet. Och nästa möte kommer att äga rum i Bryssel om två år.

För mig blev det sedan utomordentligt både trevlig och givande mottagning med de inte alltför många svenskar som finns här.

Och det skedde alldeles självklart på svenska Scandinavian Bakery mitt i staden.

Köttbullar efter recept hemifrån serverades generöst.

Därefter var det middag med några svenskar och andra internationella företrädare här för en lika öppen som intressant diskussion om Laos och regionens olika utmaningar.

Jag skall se om jag kan återkomma till den saken också här lite senare.

Mycket tidigt i morgon bitti börjar så färden hemåt mot Stockholm.

Onsdag kväll någon gång borde jag nog vara hemma om allt fungerar.

När detta skrivs mitt i den laotiska natten och skiftet mellan tisdag och onsdag har vallokalerna just öppnat i Kalifornien i det viktiga valet i USA.

Någon gång i morgon vet vi resultatet.

Ingegerd Troedsson

VIENTIANE: Långt här borta i en annan del av världen nås jag av budet från Enköping om att Ingegerd Troedsson har gått bort.

Ingegerd var en central gestalt i moderat politik under det senaste århundradets senare decennier.

Jag tror aldrig att hon skulle ha kallat sig feminist, men hon var en stark förkämpe för kvinnans rättigheter och möjligheter på det sätt hon såg saken.

Och framgångsrik var hon. Hon var med i den första borgerliga regeringen i modern tid 1976, och kom sedan efter det nya regeringsskiftet 1991 att bli Sveriges första kvinnliga talman.

Hon visste alltid vad hon ville och hon visste alltid vad hon talade om. Hennes föredragningar för riksdagsgruppen eller dess förtroenderåd om olika alternativ i familjepolitiken är smått legendariska. Inte ens Gösta Bohman hade efter dessa någonting att säga.

När Ulf Adelsohn avgick 1986 tillhörde hon med all rätt de som var aktuella som hans efterträdare. Men Ingegerd avböjde, och det blev på annat sätt.

Hon förblev starkt engagerad också under senare år.

För något år sedan var hon så irriterad på något att hon t o m gick ur moderaterna. Men det varade inte så länge innan hon trots allt gick med igen.

Hennes bidrag genom åren har varit mycket betydelsefulla. Färgstark, modig, målmedveten och lojal. Ingegerd var en av våra centrala gestalter under lång tid.

Förväntningar på Europa

VIENTIANE: Första eftermiddagen på det stora toppmötet mellan Europa och Asien här har helt och hållet dominerats av de gemensamma ekonomiska utmaningarna.

Och även om möten som detta tenderar att bli mer en serie av anföranden än genuin diskussion har det varit påtagligt intressant.

Kinas premiärminister Wen Jiabao inledde med att teckna en bild av en kinesisk ekonomi som förändras i en riktning mer förenlig med global balans.

Bytesbalansöverskottet har t ex gått ner från över 10% av BNP till strax över 2%. Och valutan har successivt stärkts.

Han ville alldeles uppenbart teckna bilden av Kina som en ”responsible stakeholder” när det gäller den globala ekonomin.

Detta var hans femte ASEM-möte och också sista, och han passade på att lägga fram ett antal förslag för att stärka ett samarbete som han sade att han funnit allt värdefullare.

Från EU:s sida beskrev såväl Herman van Rumpuy som andra det pågående arbete med att stärka det ekonomiska samarbetet såväl för att kunna förebygga och hantera finansiella kriser som för att stärka Europas globala konkurrenskraft.

Och i de olika uttalanden från asiatisk håll har man varit mycket tydlig med att man ser fram mot detta.

Partnerskapet med Europa är viktigt. Politiskt lika väl dom ekonomiskt.

Alla europeiska röster var förvisso inte identiska.

Medan den tjeckiske presidenten Klaus i sedvanlig ordning var dyster i sin betraktelse om den europeiska ekonomin gav den estniske premiärministern Ansip en mycket positiv beskrivning av erfarenheterna med sitt lands införande av euron.

Tysklands utrikesminister Westerwelle noterade att detta var hans åttonde besök i Asien detta år men första gången det fanns en allmän känsla av att också Europa befinner sig på rätt väg när det gäller att hantera ekonomin.

Medan plenardebatten pågår runt det stor bordet ges också möjlighet till bilaterala möten, och jag har haft möjlighet att sitta ner för bra samtal med bl a Pakistans premiärminister och Indiens nytillträdde utrikesminister.

I kväll har det så varit sedvanlig galamiddag där vi alla uppträdde i speciella laotiska skjortor bättre anpassade till klimatet här än den sedvanliga mörka kostymen.

Och i morgon bitti återupptas diskussionen med fokus på lite andra frågeställningar, och få tänkte också jag ge några bidrag till diskussionerna.

Nu i riktning Vientiane

TABIANO: Via en serie av olika flygplatser börjar jag i dag att bege mig i riktning Vientiane i Laos för ASEM-toppmötet mellan Europa och Asien som inleds där måndag eftermiddag.

Och vid den tiden bör jag vara framme – om allt nu fungerar på det sätt som är avsett.

Toppmötet är det nionde i ordningen, och denna gång kommer vi att ha möjlighet att välkomna också Norge och Schweiz i den europeiska kretsen.

Alldeles självklart har detta inte varit, men vi har naturligt nog tillhört dem som drivit på för denna utveckling.

Stort blir mötet. Listan talar om att det bl a är 14 statschefer och 21 regeringschefer som samlas, och till det skall sedan läggas utrikesministrar och annat löst folk.

Länderna som nu samlas i Vientiane representerar ett solitt flertal av världens befolkning med sammantaget en solid dominans också av den globala ekonomin.

Det säger sig självt att det finns mycket att tala om.

Möten som dessa har sin formella dagordning och resulterar i sina formella dokument. Till stora delar är förhandlingarna om detta redan avslutade, men i skrivande stund återstår fortfarande viktiga frågor att klara ut.

Från svensk sida tycker vi att det är naturligt att frågorna kring friheten på nätet får sin plats också i detta sammanhang, men det säger sig självt att det finns de i kretsen som ser annorlunda på den saken.

I Vietnam har – för att ta ett exempel – några bloggare nyligen dömts till långa fängelsestraff för att de vågat ha kritiska synpunkter på landets regim.

Och Laos självt är ju en socialistisk enpartistat med allt vad det innebär vad gäller begränsningar, kontroll och förbud.

Också här finns politiska fångar.

Viktigare än de dokument som noggrant förhandlas är nog nyanserna och prioriteringarna i de olika inläggen i diskussionerna.

Och alldeles självklart den mångfald av bilaterala möten – formella eller informella – som toppmötesdygnet kommer att innebära.

Från asiatisk sida finns alldeles säkert ett intresse att höra hur vårt EU-samarbete utvecklas inte minst mot bakgrund av de ekonomiska utmaningarna. Vi är ju också i ekonomiskt hänseende allt mer beroende av varandra.

Och jag skulle tro att vi åter kommer att få höra om deras faktiska önskan att Europa kunde uppträda mer enigt och starkare i olika globala frågor.

De må ibland vara kritiska över det som EU i dag förmår, men det skall oftast uppfattas som en önskan om att vi faktiskt kunde leda upp till våra stolta deklarationer.

Mötet äger rum dagarna innan den kinesiska partikongressen möts, men premiärminister Wei Jinbao kommer ända att vara på plats.

På den asiatiska sidan saknas förvisso inte spänningar.

Kina har gjort det synnerligen klart att man inte uppskattar diskussioner om utmaningarna i och kring Sydkinesiska sjön i ett fora som detta.

Och reaktionerna i regionen på denna kinesiska ståndpunkt uppvisar intressanta variationer.

Här kommer det förvisso att finnas anledning att lyssna på nyanserna.

Förutom att delta i mötets plenardiskussioner ser jag självfallet fram mot diskussion med olika kollegor som är på plats.

Indien har i dagarna fått en ny utrikesminister, och jag kommer att träffa min nya kollega Salman Kurshid för samtal.

Näringsminister Annie Lööf har ju just varit i Indien och från sina utgångspunkter diskuterat det fördjupade samarbete vi strävar efter.

Och jag hoppas också kunna träffa min pakistanske kollega Hina Rabbani Khar för samtal om utvecklingen i regionen.

Men här finns också företrädare för en rad andra länder som vi har viktiga relationer med.

Indonesien och Thailand tillhör t ex mycket uppenbart denna krets, liksom alldeles självklart Japan och Korea.

Så det kommer att bli intensiva timmar med början omedelbart efter det att jag landat i den laotiska huvudstaden.

Innan jag lämnar den hoppas jag på under tisdagen också kunna träffa en del av de svenskar som lever och arbetar i landet.

Många är de inte, men de förefaller att representera en spännande spännvidd av olika verksamheter.

Och när vallokalerna fortfarande är öppna i USA:s viktiga val – tidsskillnaden mellan Vientiane och Washington är tolv timmar – kommer jag att sitta på olika plan som skall föra mig tillbaka till Europa och Sverige.

Det öppna och det slutna

TABIANO: Veckan som kommer innebär val av politisk ledning för de kommande åren i två av världens viktigaste länder.

Men kontrasten mellan de två kunde knappast vara större.

På tisdag är det presidentval i USA, och utgången torde vara oviss ända in i det sista.

Det förefaller som om Barack Obama har vänt den nedförsbacke han kom in i efter TV-debatten i Denver, och under den senast veckan är det ju den kraftiga stormen och dess effekter som totalt dominerat i betydande delar av landet.

Men i grunden kommer detta val att handla om vem som har störst trovärdighet när det gäller att hantera de ekonomiska utmaningar – inte minst när det gäller de offentliga finanserna – som USA står inför.

På torsdag samlas så i Peking det styrande kommunistpartiet till kongress, och till dess uppgifter hör att utse partiets och därmed statens ledning för de kommande åren.

Det kommer med all sannolikhet att vara en väl regisserad tillställning där vi ju redan vet resultatet på de viktigaste av posterna.

Men arbetat med att regissera fram denna kongress har med all sannolikhet varit fylld av betydande debatter och konflikter.

Skillnaden är bara att dessa skett utan någon offentlig insyn och utan något mera allmänt inflytande. Det kommunistiska partiets maktmonopol är det koniska systemets mest utmärkande drag.

Också Kina står inför betydande utmaningar under de kommande åren, och då inte minst på det ekonomiska området. Med all säkerhet finns det olika uppfattningar om hur dessa skall hanteras.

Om vi får se något av detta speglas i partikongressens anföranden eller ej återstår ju att se. Dess uppgift är ju i grunden bara att informeras om och formellt godkända det som de slutna kamrarna redan fattat beslut om.

Det amerikanska politiska systemet har förvisso sina sidor.

Under inte minst det senaste året har det talats mycket om de risker för handlingsförlamning som ligger i den politiska polariseringen och dragkampen mellan presidentmakt och kongress.

Hur det kommer att se ut efter valet återstår att se. Ofta mildras tongångarna en del när avgörandet har fallit.

Och i demokratisk dialog och i öppet kompromissande kan man då ta ställning till de viktiga frågor som kräver avgörande och de vägval som måste göras.

I det slutna systemet är allt detta påtagligt mycket svårare.

Kina har förvisso genomgått en imponerande modernisering och ekonomisk utveckling under de senaste decennierna. Ett totalt totalitärt system har luckrats upp och lett till ett samhälle som i alla fall i vissa avseenden i dag är öppnare.

Men begränsningarna är uppenbara, och den stora fråga som alldeles säkert inte kommer att diskuteras på partikongressen är om inte detta mer mångfasetterade och öppnare samhälle inte kräver också ett öppnare politiskt system.

Jag tillhör dem som tror det. En fortsatt modernisering av Kina kan inte göra halt vid dess politiska system.

En marxist skulle nog se detta som en ”överbyggnad” på samhället, och när detta förändras måste förr eller senare också det politiska systemet göra det.

Men det är knappast vad vi kommer att se under den kommande veckan.

I stället kommer vi att se kontrasterna mellan de två helt olika systemen.

Det öppna på tisdag kontra det slutna på torsdag.

Inför en ny månad

TABIANO: Den klara höstsolen lyste vackert över Po-slätten och de begynnande Appeninerna denna dag.

Och det finns mycket som behöver att följas upp – och knappast mindre som behöver förberedas.

Vi övertar ju nu ordförandeskapet för det informella nordiska utrikespolitiska samarbetet, och det gäller då att planera också för kommande möten.

Ett sådant blir med all sannolikhet ett gemensamt möte mellan de nordiska och baltiska utrikesministrarna och våra kollegor från de s k Visegrad-länderna.

Det är just nu Polen som har det roterande ordförandeskapet i det samarbetet, och vi har redan varit i kontakt i denna fråga.

Efter någon lugnare vecka med arbete hemma i oktober avtecknar sig nu en lite mer hektisk månad.

Härifrån bär det ju direkt till Vientiane i Laos och det stora toppmötet mellan Europa och Asien där i början av den kommande veckan.

Och det blir frågeställningar kring utvecklingen i Asien och vad den betyder för oss som kommer att dominera min kommande vecka.

Veckan därefter kommer så att domineras av olika aspekter på utvecklingen i arabvärlden med viktiga överläggningar också tillsammans med övriga EU-kollegor i Kairo.

Och resterande delen av den veckan kommer för min del att domineras av informella diskussioner i Abu Dhabi.

Direkt därifrån kommer det att bära av till Bryssel och utrikesministermöte där, men i anslutning till det också andra möten kring utvecklingen inom EU just nu.

Därifrån bär det till Paris för diskussion om hur det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i Europa skulle kunna komma att utvecklas under kommande år.

Det är diskussioner som är viktiga såväl i Stockholm som i Paris.

Vid det laget kommer vi sedan ett bra tag att veta hur det gått i det amerikanska presidentvalet den 6 november, och månadens sista vecka är det Washington som är den viktigaste av mina destinationer.

Det är viktigt att ta pulsen på politiken efter valet, och att fortsätta dialogen i raden av frågor av ömsesidigt intresse.

Mellan allt detta skall det ju dessutom smygas in lite tid i Stockholm, och dessutom en och annan ytterligare resa.

Men just nu är det några skollovsdagar med alla de möjligheter detta innebär.