Debatterna som förändrade

23 oktober 2012

STOCKHOLM: När jag lämnade New York och USA veckan före den första av de tre TV-debatterna i valrörelsen inför presidentvalet den 6 november var den allmänna uppfattningen att guvernör Romney kraftfullt höll på att tappa mark, och det spekulerades om en seger för president Obama av långt större dimensioner än man ditintills talat om.

I dag på eftermiddagen hade jag möjlighet att se igenom nattens TV-debatt mellan de två kandidaterna. Den hade de internationella frågorna i fokus, och exakt två veckor före valdagen var den de sista av dessa debatter.

Och nu är det alldeles uppenbart att valrörelsens karaktär har förändrats, och att utgången är långt mer oviss än vad som var fallet före dessa debatter.

Jag tyckte att det i allt väsentligt blev en jämn och bra debatt, där det trots viktiga nyanser och olika beskrivningar av vad som varit var lättare att se likheter än skillnader.

Och tydligt var hur främst Mitt Romney men också Barack Obama tog de tillfällen som gavs att glida över till att tala om ekonomin. Trots allt är det slaget om trovärdighet i de frågorna som kommer att avgöra, och medvetenheten om detta påverkade mycket tydligt de bägge debattörernas uppträdande.

Debattens geografiska fokus låg mycket tydligt på de olika utmaningarna i området mellan Nilen och Indus.

Kapplöpningen om att stå starkast vid Israels sida tillhör varje amerikansk valrörelses vardagsmöbler, men annars var det frapperande hur man trots sedvanlig stark retorik var angelägna att undvika formuleringar som kunde leda till ett alltför stort nytt engagemang.

President Obama återkom till sitt tema om att ha avslutat två krig, och att det nu var dags för ”nation building at home”.

Behovet av en fredsprocess mellan Israel och palestinierna flämtade bara förbi i en bisats av guvernör Romney, och möjligen var det att vänta för mycket i denna miljö att hoppas på att begreppet tvåstatslösning skulle förekomma. Det gjorde det inte heller.

Även vad gäller Iran har amerikansk valrörelseretorik sina speciella särdrag, men jag noterade i alla fall att president Obama mitt i ett inlägg talade om möjligheten av bilaterala överläggningar direkt mellan USA och Iran i den nukleära frågan.

Om Europa sades praktiskt taget ingenting alls, och det är egentligen inte så märkligt. Det är inte i relationen med Europa som den amerikanska administrationen under de kommande fyra åren kommer att ställas inför sina svåraste utmaningar.

Möjligen kan det uppfattas lite konstigt att när den stora styrka det innebär för USA att ha allierade nämndes var det bara Israel som konkret fördes på tal.

Jag tror dock att man är väl medveten om att den verkliga styrkan främst ligger i andra allierade, och då inte minst Europa. Men någon röstvinnare anses ett sådant konstaterande uppenbarligen inte vara.

Mot slutet av debatten kom man – ofrånkomligen – in också på förhållandet till Kina, och här fanns den tydliga rädslan för att man håller på att förlora mark till den växande kinesiska ekonomin.

I motsats till EU har ju USA ett stort och växande handelsbalansunderskott, och det är enkelt och bekvämt att skylla mycket på Kina. Ingen styrde fritt från det i denna debatt, men bägge noterade också möjligheten till ett partnerskap i viktiga framtidsfrågor.

En amerikansk valrörelsedebatt är just en amerikansk valrörelsedebatt och skall nog inte ses som mycket annat.

Hade det varit i någon del av Europa hade det nog varit lite annorlunda.

Jag tror att det hoppfulla i utvecklingen i den arabiska världen hade betonats lite mer än vad det hotande här gjorde, även om det är tydligt att även här perspektiven förskjutits något under det senaste året.

Och jag är alldeles övertygad om att nödvändigheten av en fredsprocess mellan Israel och palestinierna hade lyfts fram med stor tydlighet.

Afrika hade funnits med, och de globala miljö- och klimatfrågorna hade inte kunnat glömmas bort på det sätt som skedde i denna debatt.

Men ett borde ha varit detsamma, nämligen den tvingande nödvändigheten av att återställa tillväxt- och konkurrenskraft, reducera skulder och underskott, i ekonomin för att ha trovärdighet och tyngd inför de globala utmaningarna.

Nu återstår två veckor till väljarnas avgörande. Allt tyder på att det kommer att bli mycket spännande.

De tre debatterna har tydligt förändrat dynamiken i denna valrörelse.

Vad de kommande två veckorna kommer att innebära vet ingen.


Nordiskt försvarssamarbete

22 oktober 2012

STOCKHOLM: Vid utrikesnämndens sammanträde i dag informerade vi bl a om den framställning vi tillsammans med Finland fått från Island om att medverka i luftövervakningen av landet.

Frågan är förvisso inte ny.

Den fanns med som ett av förslagen i den s k Stoltenberg-rapporten 2009 om hur vi skulle kunna fördjupa det säkerhetspolitiska samarbetet i Norden. Och diskuterades en hel del i anslutning till denna.

Nu skulle det röra sig om att vi skulle medverka också tillsammans med Norge under en period i början av 2014.

Norge är viktigt i detta sammanhang, eftersom det ju bara är Norge som kan fullgöra de åtaganden som följer av förpliktelserna inom Nato. Sverige och Finland medverkar på i detta avseende annorlunda villkor.

En sådan medverkan skulle vara ett konkret exemplar på det utökade nordiska samarbete på dessa områden som vi ju strävar efter.

Det skulle också kunna ses som en logisk fortsättning på det nära samarbete med olika övningar som våra tre länders flygvapen etablerat uppe i norr, och som nu under en period skulle kunna fortsättas med utgångspunkt från flygbasen vid Keflavik.

Vi har i denna fråga nära samråd inte minst med Finland, men också med övriga nordiska länder, och kommer att diskutera saken mer konkret när vi nordiska utrikesministrar träffas i Helsingfors i samband med Nordiska Rådets session nästa vecka.

Sverige övertar nu ordförandeskapet i såväl det nordiska som det nordisk-baltiska utrikespolitiska samarbetet för ett år framåt. I samband med årsskiftet kommer vi också att överta ordförandeskapet i det Nordiska Ministerrådet.

Och det innebär att vi står inför ett år när uppgiften att ytterligare stärka samarbetet i vår region – inte minst när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken – kommer att vara än mer i fokus.

Viktigt är självfallet att det finns en bred parlamentarisk förankring för detta, och det är inte minst därför som vi kommer att återkomma till riksdagen med en skrivelse i början av nästa år om detta.

Och då kommer vi också att mer konkret ta upp frågan om medverkan i luftövervakningen över Island.

Det handlar ju inte om en väpnad insats av den art som enligt regeringsformen kräver riksdagens godkännande, men vi tycker i alla fall att det är viktigt att riksdagen finns med i denna process.


Snart ny vecka

21 oktober 2012

STOCKHOLM: I allt väsentligt en lugn helg, även om UD ju har en del att göra med främst de konsulära frågeställningarna i samband med den nya versionen av Ship to Gaza.

Vad vi anser om situationen i och kring Gaza är väl bekant, och inte minst genom EU har vi ju varit och är djupt engagerade i att successivt förbättra det humanitära och ekonomiska tillträdet till Gaza.

Förbättringar har också skett, även om åtskilligt återstår, medan restriktionerna fortfarande är mycket hårda mot varje form av export från området.

Och det säger sig självt att detta allvarligt hämmar den ekonomiska utvecklingen.

Men just nu handlar det om hjälp till de som var ombord på det fartyg som hade för avsikt att bryta igenom ockupationsmaktens blockad.

Och vi ställer tydliga krav på de israeliska myndigheterna inte minst vad gäller det konsulära tillträdet.

Vi samarbetar i dessa frågor dessutom nära med inte minst Finland och Norge.

Men snart randas en ny vecka med nya utmaningar.

Den inleds i morgon med sammanträde på Slottet med utrikesnämnden för att gå igenom olika aktuella och viktiga frågeställningar.

Och fortsätter med att jag välkomnar nya ambassadörer från Bulgarien, Iran, Mexico och Spanien. Vart och ett för sig viktiga länder för Sverige, men självklart på lite olika sätt.

Kommande helg är det så val i Ukraina, och självfallet måste vi noga följa vad som händer för att kunna värdera såväl valet som landets utveckling i stort.

Under de närmaste dagarna kommer vi så att få se en ny regering i Georgien efter det att det nyvalda parlamentet samlades tidigare i dag.

De signaler vi fått tyder på att man vill fortsätta landets kurs mot EU, och vi har självfallet all anledning att fortsätta att ge dem det stöd vi kan i detta arbete.

Sent i morgon kväll – eller snarare tidigt tisdag morgon – drabbar Barack Obama och Mitt Romney samman i den sista av sina TV-dueller, och denna gång är det de internationella frågorna som kommer att stå i centrum.

Och därmed har vi kanske lite större skäl än vid de tidigare debatterna att följa vad som sägs.


Regeringen Mart Laar för 20 år sedan

20 oktober 2012

STOCKHOLM: En lördag med rusk och regn från morgon till kväll. Hösten har sannerligen gjort sin entré.

Denna dag kunde jag mycket väl ha varit i Tallinn för att vara med om när man där firat minnet av den regering under Mart Laar som tillträdde för i dessa dagar två decennier sedan.

Efter det att man fått sin självständighet 1991 hade man i september 1992 möjlighet att ordna det första genuint fria valet, och det var på den bas som detta gett som den unge historikern Mart Laar kunde sätta ihop sin regering.

Tiderna var sannerligen inte enkla.

Ekonomin var fortfarande i det närmaste i fritt fall. Det fanns tendenser till en viss laglöshet. Ingen visste hur maktkamperna i Moskva skulle utfalla, och antalet ryska trupper i landet var fortfarande betydande.

Men detta var också år av nära samarbete mellan Sverige och Estland.

När president Meri ceremoniellt skulle installera den nya regeringen fick ceremonin skjutas upp en kvart i avvaktan på att planet från Stockholm skulle landa. Landets nya ekonomiminister bodde fortfarande i Stockholm, och åtminstone två av regeringens ledamöter var också svenska medborgare.

Mart Laar inledde en radikal reformpolitik som skulle bilda skola inte bara för Estlands kommande decennier utan även för åtskilliga andra länder som just skakat av sig den sovjetiska makten.

Och mycket av den framgång för landet som vi talar om i dag har sin grund i just denna politik.

Men det skulle också bli svåra påfrestningar. Den s k Narva-krisen sommaren 1993 kunde mycket väl ha slutat på ett helt annat sätt än vad som var fallet. Det var ett av de farligaste skedena i vår regions moderna historia.

Om detta har ju Lars Fredén skrivit i sina detaljerade och viktiga skildringar av detta långt ifrån odramatiska skede i Sveriges utrikespolitik.

Gradvis började dock Estlands ekonomi att stabilisera sig. Kursomläggningen gav mat i butikerna igen.

Och förenade internationella insatser stärkte landets internationella ställning. 1994 kom slutligen avtalet om kvarvarande ryska truppers tillbakadragande. Det självständiga Estland stod på egna ben.

Det var förvisso inte bara den då ännu unge historikern Mart Laars förtjänst. President Lennart Meri spelade också en avgörande roll under dessa avgörande år.

Men Mart Laars insats var central.

Och den inleddes på allvar med den regeringsbildning för tjugo år sedan vars minne man i dag firat i Tallinn.

Jag var i alla fall där med en videohälsning.


Kontakter och samtal

19 oktober 2012

STOCKHOLM: Denna dag var en arbetsdag för mig i Stockholm samtidigt som EU-toppmötet i Bryssel tog steg framåt i arbetet med finansiell översyn och problemlösning.

Resultatet från toppmötet har jag ännu inte haft möjlighet att ta del av i detalj, men även från svensk utgångspunkt har det av allt att döma inneburit ett steg framåt av vikt.

Vi kommer att ha anledning att gå igenom dessa frågor mer i detalj under de närmaste dygnen.

Själv har jag ägnat en del av dagen åt besök hos och diskussioner med olika myndigheter som bidrar med viktig information till oss i regeringskansliet när det gäller internationella frågor.

Dialogen med dem är viktig för oss bägge.

Men det har också handlar om en del diskussioner inför det möte vi kommer att ha med utrikesnämnden på måndag.

Den är ju ett viktigt samrådsorgan med riksdagen i frågor av betydelse för vår utrikespolitik, även om de olika formerna för samråd inför EU-möten ju har tillkommit under senare år.

Men samtidigt har det i sedvanlig ordning varit viktigt att följa olika utvecklingar utomlands.

I Bryssel har Catherine Ashton nu åter dragit igång dialogen mellan Belgrad och Pristina, och hon kommer att fortsätta att målmedvetet driva denna process framåt.

Svårigheterna skall inte underskattas, men dialogen är de facto av stor betydelse för bägge parters framtid.

Kvällens nyhet om bilbomben i Beirut är mycket oroande.

Libanons stabilitet är av allra största betydelse, men uppenbart är att konflikten i Syrien innebär en stark påfrestning för landets snart sagt i varje hänseende.

Och det kan självfallet långt ifrån uteslutas att kvällens attentat har sin bakgrund just i detta.

Nu nalkas för min del en helg hemma i ett höstligt Stockholm.

Sådana är inte så vanliga – och har sitt värde också genom de möjligheter till arbete som de ju innebär.


Australien och Luxembourg

18 oktober 2012

STOCKHOLM: I kväll röstade FN:s generalförsamling om icke-permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd för de kommande två åren.

Nordisk kandidat var Finland.

Och man har gjort en imponerande kampanj där man inte minst lyft fram FN:s viktiga roll när det gäller medlingsfrågorna.

Vi har också självfallet gett Finland starkt stöd i vårt diplomatiska arbete.

Australien, Finland och Luxembourg konkurrerade om två platser i den grupp som omfattar våra länder, och resultatet blev att Australien och Luxembourg valdes in.

Australien var en stark kandidat som självklart hade också vårt stöd.

Att Finland inte kom in var självfallet en besvikelse, men jag är övertygad om att även Luxembourg kommer att företräda den politik som är EU:s på ett bra sätt.

Och Finlands kampanj har påtagligt höjt Finlands internationella profil.

Jag tror också att den profil man gett frågor kring medling och konfliktlösning har gett ett bestående och viktigt avtryck.

Att man misslyckas då och då tillhör bilden. Sverige misslyckades i början av 1990-talet och Island för några år sedan.

Men i kväll lyckönskar vi Australien och Luxembourg till invalet och Finland till en väl genomförd och viktig kampanj.


50 år sedan Cuba-krisen

17 oktober 2012

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma av den art som det förvisso finns behov av.

Dagens besökare hos mig var ordföranden i den ryska dumans utrikesutskott Alexei Pushkov, men i mer formell bemärkelse var han självfallet här som riksdagens gäst.

Det hindrade inte att vi hade ett trevligt och intressant samtal som spände över de bilaterala relationerna till olika internationella utmaningar.

Och sedan fortsatte han under dagen och kvällen med samtal framför allt med olika företrädare för riksdagen.

Förmiddagens partiledardebatt i riksdagen hade jag dessvärre inte möjlighet att övervara, men på eftermiddagen tog jag mig över den lilla bron till Helgeandsholmen för att orientera om olika utrikespolitiska frågor.

Annars handlar mycket nu om upptakten till det EU-toppmöte som inleds i Bryssel i morgon, och där man kommer att ha en viktig diskussion om de förslag om förstärkt finansiellt samarbete som det är tänkt att man skall fatta beslut om i december.

Fredrik Reinfeldt var ju i Berlin i går, och det handlade inte bara om fotboll.

Och efter partiledardebatt och EU-nämnd här i dag finns han i kväll i Bukarest för diskussioner med kollegor från de olika EPP-partierna.

Därefter bär det för hans del i morgon direkt till Bryssel och toppmötet där.

För min del innebär det att det blir jag som leder morgondagens regeringssammanträde, och man får se om nationen klarar av den saken ännu en gång.

Dessa dagar läser jag en hel del i internationell press om kulmen för 50 år sedan av den s k Cuba-kris som förde världen till randen av en nukleär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen.

Många detaljer i skeendet då var påtagligt dramatiska, och senare år har ju inneburit att åtskilligt av intresse som då knappast var känt har kommit fram i ljuset.

En detalj som inte saknar sin betydelse från vår horisont är att de kärnvapenladdade robotar som Chrustjov beslutade att omgruppera till Cuba kom från en bas inte långt från Östersjöns kust i nuvarande Litauen.

Det var i september 1962 som det 179:e sovjetiska raketregementet i Šateikiai fick order att lämna sin bas, under största sekretess förflytta sig till Sevastopol vid Svarta Havet och där gömdes på handelsfartyg som satte kurs mot Cuba.

Och sedan blev krisen i all sin dramatik ett faktum.

Slutet blev i alla fall att Chrustjov drog tillbaka sina missiler från Cuba, men också att president Kennedy avvecklade de amerikanska kärnvapenmissiler inriktade mot Sovjetunionen som just hade satts upp på baser i Turkiet.

Därmed återgick raketregementet till Litauen, och kom med sina missiler riktade mot mål i Västeuropa att förbli där under ett antal decennier.

I dag är deras bas ett av många muséer över det kalla kriget.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 396 andra följare