Alltid spännande i Moskva

13 september 2012

MOSKVA: Sitter på flygplatsen här och tar alldeles strax planet till Simferopol i Ukraina för de olika diskussionerna och utmaningarna där.

Men det var en både produktiv och intressant dag i ett soligt Moskva.

Jag hade möjlighet att sitta ner med gamla vänner från olika delar av ryskt samhällsliv och höra på deras perspektiv vilket alltid är både nyttigt och intressant.

Och sedan kom större delen av eftermiddagen att upptas av lunch och diskussioner med utrikesminister Sergey Lavrov och hans medarbetare.

Vår bilaterala relation mellan Sverige och Ryssland är god med ett flitigt besöksutbyte. Just nu befinner sig t ex riksdagens näringsutskott också här.

Det ger utrymme för öppna och konstruktiva diskussioner i frågor över ett vitt spektrum, och vår diskussion sträckte sig från det bilaterala över det europeiska till det globala.

Och i den senare kategorin var det naturligt att vi ägnade situationen i Syrien betydande uppmärksamhet.

Ett viktigt ämne var självfallet också arbetet i Arktiska Rådet fram mot ministermötet i Kiruna i maj nästa år.

Det arktiska samarbetet håller ju på att bli allt viktigare och viktigare.

Nu står Ukraina på min dagordning. 

Någon gång efter midnatt hoppas jag kunna vara framme vid Jalta vid Svarta Havets strand.


En viktig relation

12 september 2012

MOSKVA: Attacken och attentatet i går natt mot det amerikanska konsulatet i Benghazi, där bl a USA:s ambassadör dödades, är en chockerande påminnelse om de risker som stundtals finns.

Vi har fördömt attacken i starkast möjliga ordalag, och känner självfallet ett djupt deltagande i sorgen.

Innan jag satte mig på planet till Moskva tidigare i dag hade jag möjlighet att träffa bl a Eugenia Tymoshenko.

Vi diskuterade dels situationen i Ukraina i allmänhet och dels den situation som hennes moder Yulia Tymoshenko har.

Och det var viktigt inte minst inför mitt besök i Ukraina under de kommande dagarna och samtalen där.

Att flyga till Moskvas flygplats tar inte så lång tid, men att manövrera sig genom den mördande trafiken från denna in till centrum och – som i mitt fall i dag – till Sveriges ambassad är en helt annan sak.

Jag kom i alla fall fram till avskedsmottagningen för vår ambassadör strax efter det att den hade börjat, och har sedan dess utnyttjat tiden för samtal med företrädare för ryska samhällsliv från Michael Gorbatjov till Alexej Navalny.

Spännvidden på mottagningen var betydande, och det illustrerar ju också den betydelse som vår bilaterala relation med alla sina dimensioner faktiskt har.

Och det blev både många och långa samtal om denna, om läget i Ryssland och om situationen i världens under kvällens gång.

I morgon randas så en ny dag med nya samtal bland annat med utrikesminister Lavrov. 

Och frampå kvällen flyger jag till Simferopol mitt på Krim i Ukraina och tar därifrån bil en timme eller så till Jalta och mina möten där under fredagen.


Nu styr jag i österled

12 september 2012

STOCKHOLM: Efter det intensiva arbetet med slutskedet av arbetet med frigivandet av Martin och Johan nere i Etiopien blev arbetet i går, efter min hemkomst från Helsinfors, i alla fall marginellt lugnare.

Vi hade sammanträde med det s k strategiska rådet och lyssnade på australienska och amerikanska experter som diskuterade konsekvenser för den strategiska utvecklingen av Kinas ökade styrka.

Det är ett ämne som det förvisso inte kommer att saknas anledning att återvända till.

Och jag hann med att sitta ner en timma med Ashraf Ghani för att öppet diskutera de olika utmaningar som Afghanistan står inför under de kommande åren.

Vi var eniga om att det är presidentvalet med det maktskifte som detta innebär som kommer att vara den alldeles avgörande utmaningen, och diskuterade olika möjligheter för att få till stånd en process som uppfattades som legitim av alla avgörande krafter i landet.

Lite vid sidan av detta kom Lars Tobisson – f d både vice partiordförande och partisekreterare i moderaterna – förbi för att diskutera olika aspekter på Gösta Bohman som partiledare, politiker och person.

Lars håller på att skriva en bok om honom, och den kommer med all säkerhet att bli läsvärd.

Men nu är det en ny dag, och några timmar hemma i morgon bär det sedan av först till Ryssland och, lite senare i veckan, till Ukraina.

Innan jag lyfter kommer jag dock att hinna med att tillsammans med Gunilla Carlsson träffa fängslade Yulia Timoshenkos dotter som befinner sig på besök i Stockholm.

Första anhalt blir sedan Moskva och mottagningen på Sveriges ambassad där i morgon kväll för vår avgående ambassadör Tomas Bertelman.

Det finns all anledning att tacka honom för fina insatser under en lång och viktig karriär inom UD, men det ger ju dessutom ett tillfälle att träffa gamla och nya vänner i den ryska huvudstaden.

Att på plats känna av atmosfären i den ryska huvudstaden har ett betydande värde.

Lite mer officiellt blir det sedan på torsdag när jag äter lunch med utrikesminister Sergey Lavrov.

Det brukar inte saknas samtalsämnen när vi träffas, och det kommer det med all sannolikhet inte att göra nu heller.

Annars är detta en dag när många blickar riktas åt andra håll.

Mot Nederländerna för dess viktiga parlamentsval.

Mot Karlsruhe för det utslag som väntas från den tyska författningsdomstolen.

Och mot Europaparlamentet i Strasbourg där kommissionspresidenten Barroso håller sitt årliga programtal och lägger fram en serie av nya förslag.

Men till allt detta kommer det att finnas rikliga anledningar att återkomma.

Nu styr jag i österled.


Så arbetade vi

11 september 2012

STOCKHOLM: De bägge journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är nu fria.

Under hela denna process har jag – som bekant – varit relativt återhållsam med olika typer av offentliga kommentarer i ämnet.

Men när nu ärendet förts till en lycklig utgång finns det skäl att redovisa något av de överväganden som vi gjort.

I samband med att de bägge greps i Etiopien den 1 juli 2011 hade vi möjlighet till snabbt ingripande genom att vår ambassadör Jens Odlander råkade befinna sig i samma region. 

Det innebar att UD omedelbart kunde etablera direkt kontakt med ansvariga etiopiska myndigheter. 

Vår inriktning var självfallet redan från början att försöka få dem frisläppta utan en rättsprocess så snabbt som möjligt, men de etiopiska myndigheterna insisterade på att driva en juridisk process i enlighet med sina terroristlagar.

Denna rättegång inleddes i Addis Ababa tisdagen den 18 oktober.

I det läget var det viktigt att genom ambassaden och utsänd speciell personal ge Martin och Johan så bra stöd som möjligt under rättegången. 

Vi var också angelägna om att andra länder genom diplomatisk närvaro under processen skulle markera sitt engagemang. 

Domen föll sedan onsdagen 21 december och vi valde att omedelbart reagera genom ett uttalande av statsminister Fredrik Reinfeldt. 

Det var viktigt att tidigt och tydligt lägga grunden för den nya diplomatiska fas som då måste följa. 

Statsministern förklarade att vi såg ”med stort allvar på domen”, att ”vår utgångspunkt är och förblir att de varit i landet på ett journalistiskt uppdrag” samt att ”de bör så snart som möjligt försättas på fri fot för att också kunna återförenas med sina familjer i Sverige.”

Statsministerns uttalande låg till grund för den presskonferens jag hade senare samma dag. 

Då kunde jag också tydligt deklarera att Sverige eftersträvade goda relationer med Etiopien trots de skilda meningar som fanns i olika frågor. Det var en viktig signal.

Dagen efter skrev statsministern direkt till Etiopiens premiärminister Meles Zenawi. Vi ville på detta sätt försäkra oss om att budskapet i alla dess delar nådde fram.

Ambassadör Odlander fick företräde för premiärministern måndagen den 2 januari för att överlämna statsministerns brev och förde ett längre samtal i ärendet. 

Det gavs inga öppningar, men vi bedömde att det inte heller fanns några absoluta låsningar.

Tisdagen den 27 december meddelades straffets längd – elva års fängelse. Domen var hård, men dessvärre inte alldeles oväntad.

I samband med detta gjorde bl a Europeiska Unionen och USA i samråd med oss viktiga uttalanden. Vi hade också kontakt på hög nivå med en rad andra länder som vi bedömde hade goda förbindelser med regeringen i Addis Ababa.

En avgörande förutsättning för att lyckas få till stånd en frigivning var att vi kunde etablera en direkt dialog med premiärminister Meles, och en möjlighet till detta erbjöds i samband med den stora internationella konferensen om Somalia i London i februari. 

Redan tidigt inriktades våra ansträngningar på att få till stånd ett direkt möte där.

I samband med den Afrikanska Unionens möte i Addis Ababa hade kabinettssekreterare Frank Belfrage den 29 januari möjligheten till ett samtal med premiärminister Meles Zenawi där vårt önskemål om ett möte också framfördes.

Det var under detta skede också viktigt att i olika kontakter klara upp olika missförstånd som fanns och som försvårade frågan.

Viktigt var att det också fanns ett intresse från etiopisk sida för en högnivådialog i frågan.

På kvällen onsdagen den 22 februari träffade Fredrik Reinfeldt och jag premiärministern och hans närmaste medarbetare på ett hotell i London.

Det underlättade samtalen att Fredrik Reinfeldt och Meles Zenawi samarbetat nära tidigare. Det hade då gällt klimatfrågorna inför konferensen i Köpenhamn.

Under detta möte förbättrades tydligt atmosfären i frågan, men fortfarande saknades konkreta öppningar. 

Premiärministern sade att han hade förståelse för vår ståndpunkt, vilket knappast varit fallet tidigare, men att han inte kunde agera i en situation där det kunde uppfattas som att han gav vika för påtryckningar.

Utan att det sades direkt framkom dock att han var öppen för en framställan om nåd.

Till bilden av förloppet hör självfallet också att vi upprätthöll en nära kontakt med föräldrar och anhöriga och att ambassadör Odlander vid regelbundna besök i fängelset informerade om vad vi gjorde och samrådde om agerandet.

Torsdagen den 10 maj sammanträffade så jag själv med premiärminister Meles Zenawi i Addis Ababa. Vi bedömde att det nu fanns förutsättningar för en avgörande kontakt på denna nivå, och jag hade möjlighet att åka till Etiopien på en annan inbjudan.

Ett timslångt möte gav till resultat att premiärministern var tydlig med att benådning nu skulle ske, men de skulle släppas fria vid en tidpunkt då det kunde ses i ett större sammanhang. 

Han respekterade våra starka synpunkter, och jag sade att vi respekterade hans syn på hur och i vilket sammanhang ett frisläppande skulle ske.

Den tidpunkt som nämndes var de första dagarna i september. 

Självfallet försökte vi få det tidigarelagt, men premiärministern var tämligen bestämd på att ett frisläppande knappast kunde ske tidigare. 

I denna bestämdhet om datumet låg dock också ett tydligt åtagande, och det förmedlade jag också när jag besökte de två i fängelset senare samma dag.

Under det besöket förde jag även samtal med den dåvarande utrikesministern och den nuvarande premiärministern Hailemariam Desalegn.

Beskedet den 21 augusti om premiärminister Meles Zenawis bortgång var självfallet oroande. Man kunde inte bortse från risken att frigivningen skulle skjutas upp.

Det var mot denna bakgrund jag beslöt att åka till Addis Ababa för att närvara vid statsbegravningen söndagen den 2 september. 

Vid denna hade jag möjlighet till ett kort samtal med då tillförordnade premiärministern Hailemariam Desalegn, som alldeles uppenbart satte värde på min närvaro.

Jag förde också samtal med andra internationella företrädare med goda kontakter med Etiopien bl a USA:s FN-ambassadör Susan Rice.

Åtskilliga positiva signaler följde, men det var inte förrän lördagen den 8 september som ambassadör Odlander officiellt informerades om att man stod fast vid vad som hade sagts. 

Det hör också till bilden att vi sedan en tid tillbaka hade fått information om att nåd hade beviljats. Men avgörande var självfallet frigivande och att Martin och Johan snabbt och smidigt fick lov att lämna landet.

Efter ambassadör Odlanders samtal hade Fredrik Reinfeldt i söndags ett samtal med premiärminister Hailemariam Desalegn som bekräftade att de skulle komma att frisläppas under de allra närmaste dagarna.

Under samtalet berördes också den ömsesidiga strävan efter bättre relationer mellan våra bägge länder.

Under måndagen den 10 september skedde så frigivandet.

Från etiopisk sida var man angelägen om att vi inte skulle gå ut med kommentarer för tidigt, och vi hade dessutom en överenskommelse med Martin och Johan om att vi inte skulle säga någonting förrän de officiellt meddelat att de lämnade Etiopien.

På sina håll ledde detta kanske till viss irritation i media, men vi har under hela denna process prioriterat resultat framför rubriker, och det fick gälla ända in i de sista minuterna.

Många har arbetar för att vi skulle nå detta resultat.

Ett successivt etablerat förtroendefullt samarbete med Etiopien har varit viktigt. De avgörande besluten om nåd och frigivning fattades av dåvarande premiärministern Meles Zenawi, men har förts vidare och verkställts av premiärminister Hailemariam Desalegn.

Vår ambassad i Etiopien under ledning av Jens Odlander har gjort ett fantastiskt och krävande arbete som under det gångna året konsumerat huvuddelen av ambassadens tid och resurser.

Och till detta har kommit stora insatser av den konsulära enheten på UD i Stockholm.

Till alla dem finns det anledning att framföra ett stort tack.

Det finns också anledning att framföra erkänsla till föräldrar och anhöriga. Deras tålamod och förståelse har varit en viktig del i det resultat som nu uppnåddes.

Andra länder har också varit till stor hjälp, men den fullständiga historien om detta bör kanske skrivas först senare. 

I ärenden som dessa är det nationella intresset avgörande, och det är självklart att vi löpande har informerat ledningen för den parlamentariska oppositionen om utvecklingen. 

Dess förståelse och stöd har också bidragit till slutresultatet. 

Snart är Martin och Johan hemma i Sverige för att förenas med sina anhöriga och berätta sin historia. Det har vi all anledning att vara tacksamma för.

Men för alla mina medarbetare och mig själv fortsätter det dagliga arbetet för att hjälpa andra svenska medborgare runt om i världen som inte är lika lyckligt lottade. 

Ofta kan vi inte i detalj redovisa vad vi gör för dem alla.

Det kunde vi heller inte i detta fall, men jag tror att de flesta i dag inser att det varit klokt och riktigt.


En synnerligen bra dag

11 september 2012

HELSINGFORS: Det var förvisso en både trevlig och givande middag på inbjudan av min kollega Erkki Tuomioja här i Helsingfors i går kväll.

Nordiskt samarbete är och förblir av alldeles avgörande betydelse för våra länder.

Och jag tror att gårdagkvällens middag förde det samarbetet ytterligare ett steg framåt.

Men det måste nog medges att en betydande del av mitt fokus under eftermiddagen och kvällen var på utvecklingen timme för timme i Addis Ababa.

Inom inte alltför lång tid hoppas jag här kunna återkomma här med en utförligare redogörelse av vägen fram till det som hände i natt när Martin och Johan benådade och fria kunde lämna Etiopien.

Det var många SMS och samtal under gårdagen i den slutgiltiga utvecklingens olika skeden.

Men det var ju först när deras plan sent lyft och de själva tagit kontakt med TT som jag officiellt kommenterade och välkomnade deras frigivande.

Det var så vi hade kommit överens, och det var så som var klokast.

Under hela denna process har för oss resultat varit viktigare än rubriker.

Och det gällde intill den sista minuten.

Säkert var det en och annan som irriterade sig på det. Men vi satte säkerheten främst.

Nu vidtar nya skeden i nya ärenden.

Och även till den saken hoppas jag kunna återkomma inom kort.


Inför kommande veckan

09 september 2012

STOCKHOLM: Tillbaka från EU-möte och FN-besök på Cypern är det dags att börja blicka framåt på den kommande veckan.

I morgon blir det för bl a min del informell middag i Helsingfors, men under den senare delen av veckan är det fortsatt situationen i det Östra Partnerskapets länder som kommer att dominera min kalender.

Från och med torsdag eftermiddag kommer jag att befinna mig i Yalta nere på Krim i Ukraina för det möte där som brukar samla huvuddelen av landets politiska och ekonomiska personligheter.

Ukraina står inför ett viktigt parlamentsval den 28 oktober, och det är viktigt att vi fortsätter att sända mycket klara budskap
från EU:s sida i den frågan.

Men därtill kommer ju hela situationen med olika politiserade rättegångar, där den mot f d premiärministern Yulia Timoshenko ju är den mest uppmärksammade.

Alldeles säkert kommer det att bli olika överläggningar kring den frågan.

Till Yalta väntas inte bara Ukrainas president Yanukovich utan också bland andra Turkiets premiärminister Erdogan.

Innan dess hoppas jag dock kunna hinna med ett snabbt informellt besök i Moskva, och hur besöket i Ukraina i övrigt i sina detaljer kommer att utformas är i skrivande stund inte alldeles klart.

Dessförrinnan kommer dock onsdagen att bli en viktig dag i flera avseenden.

För det första är det parlamentsval i Nederländerna, och resultatet där kommer att skärskådas noga.

Det är självfallet viktigt att vi har en stabil regering och en stabil samarbetspartner i Haag inför de olika utmaningar som Europa står inför.

Samma dag kommer Europakommissionen att formellt lägga fram olika förslag kring det som ytterst schematiskt kallats för bankunion, och som kommer att bli ett betydelsefullt diskussionsämne under hösten.

Gemensamma insatser för att kontrollera den gränsöverskridande finanssektorn finns det självfallet mycket som talar för, men uppläggningen måste självfallet vara realistisk.

Och här tror jag att Stockholm och Berlin kan vara på väg mot en viktig samsyn i viktiga avseenden.

Säkert kommer kommissionens förslag att innehålla också åtskilligt annat, men det är kring denna senare fråga som jag tror mer konkret fokus kommer att koncenteras på under de närmaste månaderna.

På andra sidan Atlanten har de bägge partierna nu avslutat sina respektive konvent, och presidentvalskampanjen börjat på allvar. Allt tyder på att det blir de mer ekonomiska frågeställningarna som kommer att stå i centrum, och det säger sig självt att de är viktiga också för oss.

Men med uppmärksamhet följer vi självklart också hur olika internationella frågeställningar avspeglas i valdebatten och i de olika tankar som förs fram i denna.


Den orimliga Gröna Zonen

08 september 2012

NICOSIA: Tidigare i dag avslutades utrikesministermötet i Paphos, och efter diverse andra samtal åkte jag upp hit till Cyperns huvudstad Nicosia.

Mötet i Paphos blev bra med en inträngande och viktig diskussion om Syrien under förmiddagen. Det var viktigt att vi utbytte informationer och perspektiv som underlag för kommande ställningstaganden.

Att ytterligare öka den humanitära hjälpen är viktigt, och i går anslog EU ytterligare 50 miljoner Euro – närmare en halv miljard kronor – för att inte minst hjälpa flyktingar.

Men vi var också eniga i att ge vårt stöd till FN:s och Arabförbundets sändebud Lakhdar Brahimi i den minst sagt svåra uppgift han åtagit sig.

När vi träffas om några veckor i New York har vi kanske en lite klarare bild av de politiska förutsättningarna för hans arbete. 

Då kan han rapportera direkt från sina samtal i Damaskus. De av oss som har diplomater kvar i Syrien – och EU tillhör också dessa – kan bli viktiga när det gäller att hjälpa honom.

Men sedan åkte jag upp hit till Nicosia för att tillsammans med Catherine Ashton besöka FN-missionen här och ömsom promenera och ömsom åka bil genom den s k gröna zon som delar denna europeiska huvudstad sedan 1964.

Och det blev en märklig upplevelse.

På något ställe är zonen bara lite mer än tre meter. På andra kan den vara några hundra meter.

Och inne i denna zon där bara FN får finnas finns bara förfall och ruiner och ödslighet. 

Men vi passerade också den passage för fotgängare som för några år sedan öppnades kring Ledra Street och kunde se de som promenerade mellan stadens och landets bägge delar.

I grunden är det självfallet fullständigt orimligt att en huvudstad i den Europeiska Unionen – och ett land – skall vara delat på detta sätt.

Men den delning som till stor del skedde redan i samband med oroligheterna 1963 och 1964 och sedan blev närmast total efter den grekiska kuppen och turkiska invasionen 1974 måste förr eller senare övervinnas.

Och vi har nog anledning att fundera lite djupare över de vägar som måste beträdas för att detta skall ske.

Kompromisser kommer att krävas, men i slutändan kommer alla att vara vinnare, och samarbetet och den europeiska integrationen i denna region få helt nya och viktiga möjligheter.

I kväll blir det mer privat middag med FN-chefen här Lisa Buttenheim – vi har arbetat nära tillsammans i andra sammanhang – och i morgon bitti bär det så åter till Sverige.


Den vackra men tragiskt delade ön

07 september 2012

PAPHOS: Vid lunchtid anlände jag hit till sydvästra Cypern för det informella möte med EU:s utrikesministrar som vi har i samband med varje ordförandeskap. 

Den ursprungliga tanken var att det skulle finnas en möjlighet till ostörda och informella diskussioner utan alltför mycket av vare sig dagordning eller resultat.

I mitten av 1990-talet deltog jag i ett antal av dessa s k Gymnich-möten i min egenskap av EU-representant på Balkan, och fann dem mycket värdefulla.

Under senare år har de dessvärre kommit att formaliseras lite mera samtidigt som de tidsmässigt krympt ihop en del, och därmed har dessvärre deras värde minskat något. 

Men nu är det som det är, och mötena är i alla fall av värde för de möjligheter till informellt tankeutbyte som de ger. 

Och det har förvisso ett värde i sig att då och då komma bort från våra vanliga sammanträdeslokaler i Bryssel och Luxembourg.

Nu är det Cypern som har det roterande ordförandeskapet, och det ger ju en välkommen möjlighet att besöka denna lika vackra som komplicerade ö. 

Landet är medlem av EU, men delat i två delar av en betydande s k grön zon som en av FN:s numera äldsta fredsbevarande operationer – UNIFCYP kom hit redan 1964 – har ansvaret för.

Under en lång tid hade vi också ett betydande svenskt bidrag till UNIFCYP.

Mellan mars 1964 och oktober 1993 tjänstgjorde sammanlagt 25.500 svenska militärer och 2.300 civila experter i FN-operationen här, och det är självklart att det skapade många band mellan våra bägge länder.

2004 fanns hoppet om att den tragiska delningen skulle kunna övervinnas, men dessvärre underkändes den s k Annan-planen i folkomröstningen på den grekcypriotiska delen av ön, och föll därmed.

Samtal sedan dess har dessvärre inte lyckats att överbrygga de motsättningar som finns, och just nu är det svårt att se annat än ett dödläge som kommer att sträcka sig i alla fall en bit in i det kommande året.

Dessa samtal förs självfallet mellan parterna själva, men efter bästa förmåga har vi under senare år försökt att ge dem vårt stöd. 

Det har då handlat såväl om samtal med Cyperns president Christophias som med hans turkcypriotiska samtalspartner och med Turkiet självt.

Att öns delning är en tragedi främst för landet självt är uppenbart, men därtill kommer dess effekt på det europeiska och internationella samarbetet. 

Titt som tätt hamnar vi i motsättningen som ytterst går tillbaka till landets delning. Och det i en situation när vi behöver mer av detta samarbete. 

Efter det att våra överläggningar avslutats i morgon tänkte jag ta tillfället att besöka FN-missionen här. Jag har gjort det förr, men det är alltid av värde att få en uppdatering av situationen.


Middag och sedan Cypern

06 september 2012

STOCKHOLM: Det kändes utan tvekan skönt att komma hem efter resan som förde mig till Addis Ababa, Bodö, Vilnius och Tbilisi i lite olika ärenden.

Men den visade ju på en del viktiga prioriteringar i vår utrikespolitik just nu – bland annat samarbetet i närområdet och utvecklingen i det Östliga Partnerskapet.

Och dessa kommer att återkomma också under nästa vecka.

I kväll har emellertid Anna Maria och jag middag för en grupp senatorer och medlemmar av representanthuset från USA som besöker Sverige under några dagar för att lära sig mer om vårt samhälle.

När jag var över i Washington senast hade vi ju middag på det svenska residenset för inte mindre än åtta senatorer, och det är en del av dessa som nu har tagit steget att komma till Sverige.

Tidigt i morgon bitti bär det dock av igen.

Nu är det Paphos på Cypern som är destinationen eftersom vi där i morgon och delar av lördagen har det informella s k Gymnich-mötet med EU:s utrikesministrar. 

Dagordningen skall förhoppningsvis ge utrymme för mer allmänna diskussioner om utmaningar inför de kommande månaderna.

Självklart är dock att situationen i Syrien – tvärs över vattnet från Cypern – kommer att uppta en betydande del av vår tid.


Lite av oro i luften

05 september 2012

TBILISI: Det har varit milt sagt intensiva timmar sedan jag landade här tillsammans med min polska kollega Sikorski i går kväll.

Efter ett första besök på den viktiga europeiska stabilitetsoperationen EUMM här har det varit ett tätt schema av möten med den politiska oppositionen, oberoende företrädare och regeringen.

Vi har haft möjligheter till utförliga diskussioner såväl med president som med stats- och utrikesminister.

Och intresset från media för vårt besök och våra synpunkter har varit högst påtagligt.

Vårt budskap relaterat till valet den 1 oktober har jag redan skrivit om här.

Och det kommer att upprepas av olika europeiska företrädare under den kommande tiden.

Då kan det möjligen finnas skäl att ytterligare förstärka budskapet till delar av oppositionen. 

Intrycket av att en del av dem fokuserar på dagen efter valet, i meningen möjligheten av oroligheter, snarare än på valdagens demokratiska avgörande har snarast förstärkts av dagens diskussioner.

Det är ingen tvekan om att detta är ett öppnare val än de flesta tidigare i Georgien. 

Spänningen är uppenbar. Och det förefaller som om allmänheten ser mindre problem i valprocessen än vad som kanske varit fallet tidigare.

Och det är självfallet viktigt.

Våra diskussioner har också rört situationen i regionen, och ofta möts vi av oron inför de militära övningar som kommer att ske med betydande ryska förband såväl i norra Kaukasus som i Armenien mot slutet av denna månad.

Och det finns förvisso möjliga bekymmersamma scenarios i kombinationen av konfrontation med Iran, konflikt mellan Armenien och Azerbaijan och intern dispyt om valet som är oroande.

Men övningarna i sig finns det i skrivande stund knappast anledning att känna oro för.

Vi har under åren – främst förr – sett massiva ryska övningar utan att detta lett till annat än just detta.

Men vaksamhet är och förblir viktig i avseenden som dessa.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. 

Och viktigt är att EU fortsätter sitt engagemang för stabilitet och utveckling i denna del av Europa.

I morgon återvände jag så till Stockholm för mindre än ett dygn hemma innan det drar iväg igen.


Från Vilnius till Tbilisi

04 september 2012

TBILISI: Mötet i går kväll över middag och sedan under huvuddelen av denna dag med den s k NB8-kretsens utrikesministrar var mer alla rimliga mått mätt både trevligt och bra.

För min del har ju den senaste veckan – med avbrott gör besöket i Addis Ababa – dominerats av relationerna i närområdet med besök och överläggningar i Stavanger, Bodö och Vilnius.

Ett besök i Helsingfors fick skjutas upp p g a resan till Etiopien, men det kommer att bli av inom en vecka.

Men tillsammans kan dessa resor och möten ses som ett mycket tydligt uttryck för hur viktiga relationerna inom vår egen region är för oss.

Det handlar ju om konkret samarbete för ekonomisk utveckling, säkerhet och samarbete i vår egen del av världen.

Men det handlar också om att vi i de allra flesta frågor som står på den europeiska eller internationella agendan har samma grundläggande inställning.

Nästa år vid denna tid hoppas jag att vi kommer att kunna samlas för motsvarande informella överläggningar i NB8-kretsen i Visby.

Våra diskussioner kom också till betydande del att handla om situationen i de olika länderna i EU:s Östliga Partnerskap.

Inte minst gällde det det nu högt uppskruvade stämningsläget mellan Armenien och Azerbaijan efter ett tämligen anmärkningsvärt agerande av det senare landet.

Men vi vädjade till bägge länderna att göra vad de kan för att minska spänningen.

Från Vilnius flög jag på eftermiddagen till Warszawa, och tillsammans med min polske kollega Radek Sikorski har jag nu anlänt till den georgiska huvudstaden Tbilisi.

Anledningen till vårt besök hör nu står främst att finna i det georgiska parlamentsvalet den 1 oktober.

Vårt budskap till regeringen här är att den måste göra sitt yttersta för att det valet sker enligt höga europeiska krav, och vårt alls icke mindre viktiga budskap till oppositionen är att den har en skyldighet att acceptera även ett valresultat som går den emot.

Valen i Georgien under de senaste åren har blivit allt bättre, men det finns fortfarande utrymme för förbättringar och den månghövdade skaran av europeiska och andra observatörer kommer att vara vaksamma.

Allvarligare är då kanske de underliga signaler som kommit från den mångmiljardär som plötsligt gjort sig till oppositionsledare, och som stundtals låter som om det är  gatan efter valdagen snarare än valurnan på valdagen som skall avgöra vem som skall styra landet.

I kväll blir det middag med utrikesminister Gregory Vashadze här i Tbilisi, och efter samtal här i morgon med inte minst oppositionens företrädare blir det middag med president Mikheil Saakashvili i en annan del av landet.

Bortsett från det mer omedelbara syftet ger besöket självfallet möjlighet att mer allmänt diskutera landets utryckning och reformpolitik.

Ekonomin växte med 7% förra året och första halvåret i år visade faktiskt motsvarande siffror med en kraftig ökning inte minst av turismen. Och det är imponerande satsningar man gör också i detta avseende.

Och tillsammans med Moldavien tillhör man mycket tydligt ledningen i reformligan i det Östliga Partnerskapet.

Tidigt torsdag morgon planerar vi så att återvända till Warszawa och Stockholm.

Men världen i övrigt står ju knappast stilla.

Tidigare i dag hade jag från Warszawa ett samtal med nya sändebudet i Syrien-frågan Lakhdar Brahimi. Han var i New York och skulle äta lunch med såväl Ban Ki-moon som Kofi Annan och diskutera hur han skulle lägga upp sitt arbete.

Jag försäkrade honom självfallet om vårt starka stöd, och vi kom överens om fortsatt kontakt när vi bägge är i New York mot slutet av månaden. Då har han också hunnit med att besöka Damaskus.


Diskussioner i Vilnius

03 september 2012

VILNIUS: I samarbetet mellan de nordiska och baltiska länderna ingår att vi utrikesministrar har ett årligt lite längre möte för olika diskussioner.

Och eftersom det är Litauen som haft ordförandeskapet nu samlades vi i år är i vackra Vilnius för en middag och en dag av olika diskussioner.

Man kan sannerligen ha sämre för sig än en middag i den speciella och kanske mer centraleuropeiska miljö som den gamla staden i Vilnius erbjuder.

Liksom övriga baltiska länder har Litauen tagit sig igenom den ekonomiska krisen och ekonomin visade redan förra året tydlig tillväxt. 

Att det var tufft några år är uppenbart, men att ansträngningarna lyckades är lika uppenbart.

I år räknar man med en tillväxt en bit över 2%, och det är ju i dagens Europa en påtagligt imponerande siffra.

Vår svenska ambassad här gjorde nyligen en undersökning om hur de svenska företagen här uppfattar affärsklimatet, och det resultatet är värt att återge.

”De svenska företagen bedömer företagsklimatet i Litauen som mycket gynnsamt. Bland de positiva faktorer som framhålls ingår kostnadsläget, tillgången på kompetent arbetskraft och den allmänt goda utvecklingen av Litauens ekonomi.”

Den 14 oktober går Litauen till val, och om den regering under Andrius Kubilius som med framgång tagit landet genom de svåra åren då kommer att klara sig förefaller i skrivande stund att vara mycket oklart.

Till de viktiga punkterna på samarbetet med såväl Litauen som de tre baltiska staterna generellt hör energipolitiken och mer specifikt att koppla samman de nordiska och baltiska kraftnäten.

Centralt i det sammanhanget är den kraftkabel Nordbalt som från 2015 går från södra Sverige mot Klaipeda i Litauen,och där ansluter till ett då integrerat baltiskt kraftsystem.

Det arbetet är ett led i den bredare strävan inom EU att se till att det inte finns några ”öar” som är isolerade från de samlade europeiska kraftsystemen.

Och betydelsen av detta för just de baltiska staterna är ju rätt uppenbar. 

Så blev det middag i kväll med diskussion om olika aktuella utmaningar.

Den nya spänningen mellan Armenien och Azerbaijan oroar oss påtagligt, och vi ägnade en del av middagen åt en diskussion om vad som kan göras.

EU har en viktig roll, och Catherine Ashton har gjort ett utlandet i kväll, men detta är också en fråga där såväl Moskva som Washington, för sig själva eller tillsammans, borde ha ett tydligt intresse av att dämpa.

Men utöver detta spände middagsdiskussionen över spännvidden av utmaningar i främst det Östliga Partnerskapets olika länder.

Ukraina viktigast bland dessa. Vi hade åtskilligt att säga.

Och självfallet Vitryssland. Naturligt ämne här i Vilnius. 

I morgon återupptar vi diskussionerna.

Och få börjar vi utrikesministrar med att träffa president Dalia Grybausksite för ett samtal.

Sedan fortsätter vi i kretsen av utrikesministrar och medarbetare med de olika frågorna på vår föredragningslista.

Efter lunch är det för min del dags för avfärd igen.

Middag kommer att ätas i Tbilisi.

Men dessförinnan skall jag också till Warszawa.


Från Bodö till Vilnius

03 september 2012

BODÖ: En bit efter midnatt landade jag här i nordliga Norge efter den långa flygningen från Etiopien, och dök självfallet omedelbart i säng. 

Då och få kan det ju behövas lite sömn också.

Men i dag har vi så haft fruktbärande och bra överläggningar i kretsen av nordiska utrikes- och försvarsministrar.

Inne i berget vid Reitan här ligger det norska försvarets operativa högkvarter, och härifrån koordineras också åtskilliga verksamhet av betydelse för det civila samhället.

Jag har varit här tidigare med min norske kollega och diskuterar inte minst räddningsverksamhet i nordområdena.

Flygbasen här hyser fortfarande Norges nordliga F16-flygplan, men vart det lider kommer de att flytta längre söderut med också med en möjlighet till framskjuten verksamhet längre norrut i närheten av Narvik.

Men under det senaste åren har flygförbandet här i Bodö övat allt mer tillsammans med våra svenska Gripen på F21 vid Luleå och Finlands F18 från deras bas i Rovaniemi i norra Finland.

Det är ett viktigt samarbete som vi har all anledning att ge vårt stöd. 

Kanske är det också i det ljuset vi skall se värdet för oss av den förfrågan vi fått från Island om att då och då kunna verka även där.

Ett fördjupat nordiskt försvarspolitiskt samarbete – utan att detta påverkar respektive alliansförpliktelser eller frånvaron av sådana – tror jag har ett brett stöd i alla våra länder.

Om detta har våra respektive försvarsministrar diskuterat under dagen. De har åtskilligt på sina agenda.

Och dessutom kommer försvarsminister Karin Enström och jag att under de närmaste veckorna åka till Helsingfors för ytterligare samtal kring detta.

Men strax bär det vidare härifrån norra Skandinavien.

I sällskap med min finske kollega Erkki Tuomioja flyger jag nu till Vilnius i Litauen för möte med inte bara de nordiska utan också de baltiska utrikesministrarna.

Där blir det nu middag i Vilnius vackra gamla stad för mer informella diskussioner i olika frågor. Alltid lika trevligt.

Naturligt är kanske att det blir en del av de östliga perspektiven som kommer att dominera de diskussionerna.

Från Vilnius är det faktiskt inte så långt till den vitryska huvudstaden Minsk. 

Och Ukrainas huvudstad Kiev ligger nog närmare Vilnius än vad Stockholm gör. Även där förestår ju viktigt val under hösten.

Det är alltid av stort värde att lyssna till de bedömningar som våra baltiska kollegor gör inte minst i frågor som dessa.

Och successivt håller ju det nordiska och det baltiska samarbetet på att smälta ihop till ett. Jag tror det är en styrka för oss alla.


Här samlades Afrika

02 september 2012

ADDIS ABABA: Det har varit en intrycksfull dag här i dag i samband med den stora begravningen.

Här samlades Afrika.

På det väldiga paradtorget mitt i staden var det tal av presidenterna i Benin, Uganda, Sudan, Rwanda, Sydafrika, Nigeria och Sydsudan och dessutom av företrädare för USA och EU.

Utvecklingen här i Etiopien är utan veckan av betydelse för Afrika i stort.

Men nu lyfter jag alldeles strax med Bodö som nästa destination. 


Med många andra

01 september 2012

ADDIS ABABA: Flygningen från Stockholm till den etiopiska huvudstaden här uppe i höglandet tog i det närmaste åtta timmar, men nu är jag i alla fall framme.

Det var molnigt över norra Europa. Hösten börjar att komma.

Först nere över de vackra transsylvanska bergstrakterna lättade molntäcket och det blev möjligt att följa med. 

Och sedan svepte vi ner över Egeiska Havet med det heliga Athos-berget på den ena sidan och Gallipoli-halvön och Dardanellerna på den andra.

Bodrum i det sydvästra hörnet av Turkiet passerades, och därefter bar det rakt söderut och så småningom in över Egyptens Western Desert i timme efter timme.

Vid Abu Simbel mitt i Assuan-dammen passerades Nilen, men sedan sänkte sig solen raskt ner och vi förlorade kontakten med marken när vi kom in över Sudan och dess öknar.

Här kommer jag i morgon att vara med på den begravning av f d premiärministern Meles Zenawi som kommer att samla en mycket stor del av Afrikas ledare, men också åtskilliga andra.

Jag träffade ju honom här så sent som i mitten av maj och vi förde då konstruktiva samtal i viktiga. 

Vi hade en bra relation trots de delade meningar som ju inte minst under senare år funnits mellan våra bägge länder i viktiga avseenden. 

Och det skall ju läggas till att den historiska förbindelsen är stark. Här träffar man ofta de som minns hur de fick sin första utbildning i skolor en gång byggda av Sverige.

Etiopiens fortsatta utveckling är viktig för Afrika i dess helhet. 

Med sina ca 85 miljoner invånare och starka ekonomiska utveckling är landets betydelse uppenbar. 

Vi har all anledning att hoppas att man nu skall öppna upp det politiska systemet för att på det sättet ge landet ett stabilare och bättre styre för kommande år.

I kväll blir det möte med olika EU-företrädare, och efter ceremonierna i morgon kommer jag att träffa USA:s FN-ambassadör Susan Rice som också tillhör dem som kommit hit.

Därefter är det tanken att jag styr kosan mot Bodö i norra Norge för det möte med nordiska utrikes- och försvarsministrar som inleds med middag på flygmuseet där redan på söndagskvällen.

Min egen ankomst blir dock en bra bit senare.

Jag hoppas hinna till frukost på måndag.


Att titta lite framåt

01 september 2012

STOCKHOLM: Regnig lördagsmorgon, och framför mig ligger nu dygn av ett intensivt resande i vitt skilda ärenden.

Gårdagen gav i alla fall välkommen möjlighet att sitta ner med Gunilla Carlsson och Ewa Björling och våra närmaste medarbetare och titta framåt på de närmaste månadernas olika utmaningar och uppgifter.

Vi svarar ju för lite olika områden av våra förbindelser med omvärlden, men beröringspunkterna är många, och det är självfallet viktigt att politiken utför en sammanhållen helhet.

Att visa Sveriges möjligheter på olika tillväxtmarknader blir allt viktigare. Att vi öppnar upp ett generalkonsulat i Mumbai i Indien är ett tydligt exempel på den ambitionen, men vi diskuterade också en rad andra möjliga nya steg.

Att de stora belopp som anslås till biståndet i dess olika former används på ett riktigt och rationellt sett är inte mindre viktigt. Och den uppgiften blir allt mer krävande ju fler dessa miljarder blir.

Mer rationellt vore att koncentrera insatserna till färre områden och ämnen i syfte att klara detta, men samtidigt finns på sina håll en politisk önskan om att vi skall vara aktiva i än fler frågor och än fler områden.

Att medverka till att bygga ett bättre såväl nordiskt som europeiskt samarbete förblir viktigt.

Vi kommer att överta ordförandeskapet i såväl det nordiska som det nordisk-baltiska samarbetet, och vi står ju mitt uppe i det viktiga ordförandeskapet i Arktiska Rådet.

Och på den europeiska scenen finns betydande och viktiga utmaningar, från nya ansatser när det gäller en gemensam säkerhetspolitik till diskussionen att bygga upp också gemensamma kontrollmöjligheter för avgörande delar av finanssektorn.

I bägge avseenden rådet det ingen oklarhet vad gäller behovet, men de detaljerade vägarna framåt kräver avvägningar, förhandlingar och kontakter.

Och till detta skall alldeles självklart läggas de utomordentligt svåra utmaningar som utvecklingen i framför allt Syrien men också den vidare regionen kommer att innebära framöver.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 364 andra följare