Anförande i FN – och sedan hem

NEW YORK: Min vecka här i världsstaden och med världsorganisationen lider nu mot sitt slut.

Efter det att jag talat på Sveriges vägnar i generalförsamlingen tidigt i kväll – om några timmar – blir det bil direkt ut till Newark och flygplan genom natten över Atlanten tillbaka till Europa.

Till dagens alla uppgifter har hört små ceremonier där vi etablerar diplomatiska förbindelser med såväl Kiribati som Nauru.

Därmed har vi dessa dagar uppnått att vi nu har diplomatiska förbindelser med alla FN:s 193 medlemsstater.

Att göra facit efter en vecka som denna är inte alldeles enkelt.

Tragedin i Syrien fortsätter och fördjupas, och diskussionen i säkerhetsrådet i onsdags visade ju dessvärre att dess splittring och därmed handlingsförlamning består.

När jag i dag talade med generalsekreterare Ban Ki-moon var det någonting som också han var påtagligt plågad av.

Och till den bekymmersamma bilden hör självfallet också det totala stillaståendet när det gäller utvecklingen mellan Israel och Palestina.

Här riskerar vi också att hå mot en mycket bekymmersam utveckling.

Till den positiva bilden hör dock utvecklingen i Burma, vars president nu talade i generalförsamlingen och fick ett mycket varmt mottagande.

Dagarna här i New York utnyttjar vi alla till den stordrifts diplomati som ligger i mängden av både bilaterala och andra möten.

Jag vet inte hur många sådana jag har haft, men de har inneburit många värdefulla möjligheter till samtal och kontakter.

Från svensk utgångspunkt skall självfallet noteras att Gunilla Carlsson ju var här tidigare i veckan i samband inte minst med sitt arbete i den grupp som skall formulera nya utvecklingsmöjligheter för tiden efter 2015.

Och i dag är också miljöminister Lena Ek här för överläggningar i olika frågor som rör det internationella miljösamarbetet.

Vi har ju ett starkt och tydligt svenskt engagemang för samarbetet i FN.

Lite vid sidan av har jag under veckan också förökat följa diskussionerna inför USA:s viktiga avgörande den 6 november.

Nästa vecka kommer den första av de viktiga TV-duellerna mellan president Obama och utmanaren guvernör Romney, och dess utfall kommer nog att bestämma åtskilligt av valrörelsens fortsättning.

Diskussionen om ekonomin, som med all sannolikhet är den avgörande frågan, har efter attacken i Benghazi blandats upp med slagväxlingar också kring vissa utrikespolitiska problem.

Men hur de utfallit är inte alldeles lätt att avgöra.

Och det sannolika är väl att TV-debatterna för valrörelsen tillbaka till sin huvudfåra.

Utgången den 6 november blir alldeles självklart av betydelse också för oss.

En seger för president Obama innebär även den betydande förändringar i det team som har ansvaret för USA:s roll i världen, men en seger för guvernör Romney innebär självfallet en betydligt längre tid innan politik och personer kommit ordentligt på plats.

Inte minst utvecklingen i Mellersta Östern, inklusive relationerna till Iran, tror jag kräver aktiv amerikansk närvaro tämligen omedelbart efter valet.

Och från europeisk sida är detta partnerskap självfallet av mycket stor betydelse.

Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 324 andra följare

%d bloggers like this: