Besök från Kosovo

30 september 2012

STOCKHOLM: Sent lördag eftermiddag kom jag hem från veckan i New York, och nu randas här en ny vecka med nya uppgifter.

I morgon bitti åker Fredrik Reinfeldt till Paris för överläggningar med president Hollande, och samtidigt tar jag här i Stockholm mot Kosovos premiärminister Hashim Thaci på det första besök han avlagt här.

Vi känner varandra tämligen väl sedan mer än ett decennium tillbaka, och jag tror dessutom faktiskt att han anlände till Stockholm från New York tidigare än vad jag gjorde. De hoppade över att åka hem till Pristina och kopplade av en helg här i stället.

Det blir lunch och överläggningar i morgon, med fokus på utvecklingen i Kosovo och landets successiva steg mot integration i EU.

Och på tisdag träffar han också – som sig bör – Fredrik Reinfeldt.

I morgon har vi också besök av Storbritanniens Europa-minister Lidington som först och främst träffar Birgitta Olsson, men som också har samtal med mig i olika frågor.

Även fortsatt blir det en vecka med både besök och resor.

På tisdag är det Makedoniens utrikesminister Poposki som kommer på besök för överläggningar, och på onsdag bär det så för min del av till Budapest för den stora cyber-konferensen där. Det är en uppföljning på den konferens som hölls i London förra året – nästa år är det tänkt att Korea skall stå värd.

Och när jag talar där på torsdag förmiddag är det självfallet åter friheten på nätet som kommer att stå i centrum.

Därifrån fortsätter jag sedan till Paris för först jubileum för International Herald Tribune, där jag är inbjuden att delta i diskussionerna, och sedan under fredagen olika andra överläggningar.


The connected nations

29 september 2012

NEW YORK: Efter Korea och Saudiarabien, och före Förenade Arabemiraten, kunde jag så hålla mitt anförande i generalförsamlingens allmänna debatt i kväll.

Texten finns tillgänglig genom länkar på Twitter här till höger för de som är intresserade.

Jag talade om vår allt mer sammanflätade värld – hur vi nu är en värld av ”the connected nations”.

Och det gav mig anledning att tala om såväl Syrien som nätfriheten och de klimatutmaningar vi just nu ser i Arktis.

Men självfallet fanns år betoning av mänskliga rättigheter prominent med.

Ett anförande som detta kan inte innehålla allt. Här fanns t ex ingenting om vår syn på den palestinska frågan.

Men eftersom den i allt väsentligt är känd valde jag att koncentrera mig på andra frågor där det kunde finnas anledning att föra politik i FN:s medlemsstater framåt.

Och det tror jag var uppskattat – liksom att jag i motsats till åtskilliga andra höll mig inom de tidsbegränsningar som gäller för dessa anföranden.

Därmed avslutades denna vecka i New York och med FN.

När jag skriver detta sitter jag på flygplatsen i Newark och väntar på att planet skall gå.

Någon gång i morgon eftermiddag borde jag vara tillbaka i fäderneslandet och dess huvudstad.

Det var ett tag sedan sist.


Anförande i FN – och sedan hem

28 september 2012

NEW YORK: Min vecka här i världsstaden och med världsorganisationen lider nu mot sitt slut.

Efter det att jag talat på Sveriges vägnar i generalförsamlingen tidigt i kväll – om några timmar – blir det bil direkt ut till Newark och flygplan genom natten över Atlanten tillbaka till Europa.

Till dagens alla uppgifter har hört små ceremonier där vi etablerar diplomatiska förbindelser med såväl Kiribati som Nauru.

Därmed har vi dessa dagar uppnått att vi nu har diplomatiska förbindelser med alla FN:s 193 medlemsstater.

Att göra facit efter en vecka som denna är inte alldeles enkelt.

Tragedin i Syrien fortsätter och fördjupas, och diskussionen i säkerhetsrådet i onsdags visade ju dessvärre att dess splittring och därmed handlingsförlamning består.

När jag i dag talade med generalsekreterare Ban Ki-moon var det någonting som också han var påtagligt plågad av.

Och till den bekymmersamma bilden hör självfallet också det totala stillaståendet när det gäller utvecklingen mellan Israel och Palestina.

Här riskerar vi också att hå mot en mycket bekymmersam utveckling.

Till den positiva bilden hör dock utvecklingen i Burma, vars president nu talade i generalförsamlingen och fick ett mycket varmt mottagande.

Dagarna här i New York utnyttjar vi alla till den stordrifts diplomati som ligger i mängden av både bilaterala och andra möten.

Jag vet inte hur många sådana jag har haft, men de har inneburit många värdefulla möjligheter till samtal och kontakter.

Från svensk utgångspunkt skall självfallet noteras att Gunilla Carlsson ju var här tidigare i veckan i samband inte minst med sitt arbete i den grupp som skall formulera nya utvecklingsmöjligheter för tiden efter 2015.

Och i dag är också miljöminister Lena Ek här för överläggningar i olika frågor som rör det internationella miljösamarbetet.

Vi har ju ett starkt och tydligt svenskt engagemang för samarbetet i FN.

Lite vid sidan av har jag under veckan också förökat följa diskussionerna inför USA:s viktiga avgörande den 6 november.

Nästa vecka kommer den första av de viktiga TV-duellerna mellan president Obama och utmanaren guvernör Romney, och dess utfall kommer nog att bestämma åtskilligt av valrörelsens fortsättning.

Diskussionen om ekonomin, som med all sannolikhet är den avgörande frågan, har efter attacken i Benghazi blandats upp med slagväxlingar också kring vissa utrikespolitiska problem.

Men hur de utfallit är inte alldeles lätt att avgöra.

Och det sannolika är väl att TV-debatterna för valrörelsen tillbaka till sin huvudfåra.

Utgången den 6 november blir alldeles självklart av betydelse också för oss.

En seger för president Obama innebär även den betydande förändringar i det team som har ansvaret för USA:s roll i världen, men en seger för guvernör Romney innebär självfallet en betydligt längre tid innan politik och personer kommit ordentligt på plats.

Inte minst utvecklingen i Mellersta Östern, inklusive relationerna till Iran, tror jag kräver aktiv amerikansk närvaro tämligen omedelbart efter valet.

Och från europeisk sida är detta partnerskap självfallet av mycket stor betydelse.


Fredag med anförande

28 september 2012

NEW YORK: En vecka här är med alla rimliga mått mätt en lång tid, men med denna fredag går min vecka till sitt slut, och under natten hoppas jag kunna återvända hem till Sverige.

Innan dess hoppas jag dock att hinna med att på Sveriges vägnar tala i generalförsamlingens allmänna debatt.

Efter det att först statschefer och därefter regeringschefer här sagt sitt är det nu dags för utrikesministrar att komma till tals.

Men innan dess är det en lång serie av bilaterala samtal som skall klaras av.

Och Finland bjuder dessutom på lunch tillsammans med utrikesministrar från de olika karibiska staterna.

Under dagen hoppas jag också kunna diskutera lite mer om en fråga som dessvärre nämns påtagligt sällan här, nämligen utvecklingen i Afghanistan och de utmaningar vi kommer att ställas inför där.

I den amerikanska debatten är detta ett närmast bortglömt ämne, men det innebär ju inte att verkligheten försvinner. Den finns kvar, och den är långt ifrån okomplicerad.

Torsdagen här kom annars att präglas av den palestinska anförandet av president Abu Mazen och det israeliska ditot av premiärminister Netanyahu.

Utvecklingen under de senaste åren vad det gäller deras relation, och möjligheten till en fredsprocess, har dessvärre varit långt ifrån positiv.

För två år sedan stod president Obama i talarstolen och sade att vi om ett år skulle kunna välkomna ett självständigt Palestina som ny medlem i FN.

Så blev det, milt talat, inte.

Allt körde fast. Den israeliska motoffensiven inte minst i den amerikanska kongressen lyckades.

Och för ett år sedan var det en debatt här kännetecknad av dramatisk besvikelse.

I år var det mer av uppgiven besvikelse framför allt på palestinsk sida, medan premiärminister5 Netantanyahu ritade teckningar av bomber som lämnade de sakkunniga starkt förvirrade om vad han egentligen menade när det gäller Iran och dess nukleära program.

Trenderna är inte positiva, och bryts de inte genom en annorlunda politisk utveckling är vi på väg mot någonting som kan komma att bli utomordentligt besvärligt.


Medling och bilaterala möten

27 september 2012

NEW YORK: Denna torsdag blir knappast så mycket lugnare än vad veckan hitintills har varit.

Tidig start med en frukost som organiseras av Finland och Turkiet för att diskutera vad vi kan göra för att stödja möjligheten till medling i olika konflikter.

Det är ett initiativ dessa två länder drivit sedan ett par år tillbaka, och som vi alldeles självklart är angelägna att ge vårt stöd.

Vårt förslag om ett European Institute of Peace handlar ju till betydande delar om samma sak.

Därefter leder jag ett ministermöte om arbetet med att få fördraget om totalt förbud mot kärnvapenprov – det s k CTBT-fördraget – att träda i kraft.

Det skulle jag egentligen gjort tillsammans med min mexikanske kollega Espinosa, men eftersom det blir regeringsskifte där efter presidentvalet får jag göra det själv.

Frågan är viktig.

Den genererar knappast några rubriker, men det handlar om ett mödosamt arbete att försöka övertyga det ena landet efter det andra att ratificera.

Att Indonesien nu gjort det är viktigt. Avgörande är att förmå USA att också göra det.

Resten av min dag kommer – med undantag för en lunch med generalförsamlingens ordförande Vuk Jeremic – att upptas av en lång rad av bilaterala möten.

På min lista just nu står Nigeria, Mongoliet, Etiopien, Korea, Palestina och Indonesien. Och till den listan skall läggas företrädare för olika internationella organisationer som det är viktigt att tala med.

Och sedan blir det en lite mer privat middag med några europeiska och amerikanska företrädare för att mer informellt diskutera gemensamma frågeställningar.

Mitt i allt detta är det självfallet viktigt att hålla kontakt med Stockholm – flödet av ärendet upphör inte – och att hålla i alla fall ett halvt öga på världen utanför New York.

En sådan finns ju faktiskt.

På TV-kanalerna här rapporterar man t ex om den politiska utvecklingen i Ohio…


Viktigast kanske Sahel

26 september 2012

NEW YORK: Mötena har fortsatt att avlösa varandra i snabb följd här under dagen.

Viktigast var kanske högnivåmötet om situationen i Sahel.

Det kom, inte minst genom ett starkt inlägg av Frankrikes president Hollande, att peka vägen mot en resolution i säkerhetsrådet för att ge mandat för en militär styrka från ECOWAS-länderna för att hjälpa till att återställa Malis territoriella integritet.

Den uppgiften är inte nödvändigtvis enkel, och är bara en del av de insatser som behövs för utveckling och stabilitet i det vidare området.

Men mötet i dag var ett viktigt steg mot ett starkare internationellt engagemang – kanske t o m det enstaka viktigaste steget i olika frågor under denna vecka.

Men därefter har det varit möte mer mina nordiska kollegor, gemensam lunch med dem och de centralamerikanska utrikesministrarna, viktigt möte i säkerhetsrådet om läget i Mellersta Östern och sedan högnivåmötet om den nya fasen i utvecklingen i Somalia.

Vad som återstår av dagen är mottagning för att inviga EU-delegationens nya lokaler här.


Ännu en hektisk dag

26 september 2012

NEW YORK: Ytterligare en milt sagt hektisk och fullmatad dag har så gått till ända.

Till höjdpunkterna bortom de vanliga hörde mottagningen och återinvigningen av det magnifika svenska residenset på 600 Park Avenue.

Där bor nu vår ambassadör till FN, men dess representativa delar kommer också att utnyttjas av vår ambassadör i Washington och vår utomordentligt duktige konsul här i New York.

Här kommer vi att visa Sveriges flagg i världsstaden New York med ny kraft.

Annars var det politik för hela slanten under dagen. Syrien, Mellersta Östern, Iran och så självfallet öppnandet av generaldebatten med starkt anförande inte minst av president Obama.

Och framåt kvällen sedvanlig transatlantisk middag under värdskap av Hillary Clinton.

Här blev den allt mer trängda situationen för demokrati och frihet i viktiga delar av det östliga Europa det kanske viktigaste av diskussionsämnen.

Och det var självfallet alldeles utomordentligt. Jag hade anledning att tala om såväl Vitryssland som Ukraina.

Onsdagen börjar tidigt med stort arrangemang om nätfrihet på International Peace Institute med bl a ITU:s generalsekreterare Hamadoun Touré och undertecknad.

Det är en del av det viktiga och högprofilerade arbete vi driver med dessa allt viktigare frågor.

Om det denna dag var EU-möten blir det i morgon sedvanliga nordiska möten för koordinering i olika frågor.

Inte minst handlar det om insatser för Finlands kandidatur till säkerhetsrådet. Omröstningen kommer ju i slutet av denna månad.

Men för mig blir det också viktiga möten om såväl Somalia som Sahel, och därtill hoppas jag kunna närvara vid säkerhetsrådets diskussion om situationen i Syrien.


Hektisk början

25 september 2012

NEW YORK: Det blev en milt sagt hektisk dag här i dag, men också med värdefulla möten och samtal.

Lunchen med mina kollegor från Brasilien och Turkiet resulterade i att vi beslöt oss för att fördjupa vårt samarbete ytterligare, och vi kommer att mötas tillsammans redan i början av nästa år.

President Obama anlände lagom till sin stora mottagning på Waldorf Astoria, och vi talade om den trevliga stund vi hade tillsammans på Nato-toppmötet i Chicago och som ju någon fotograf då lyckades att föreviga.

Jag skulle tro att fotot från i kväll blir lite mera som foton från tillfällen som denna brukar vara.

I morgon börjar så generalförsamlingens allmänna debatt.

Den inleds alltid av Brasiliens president, men därefter kommer alltid USA:s, och som vanligt knyts ett betydande intresse till vad han kommer att säga.

Själv förväntar jag mig kanske inte så mycket just nu. Valrörelsen dominerar.

Men världen kan inte vänta alltför länge. Efter det amerikanska valet kommer vi att behöva en tydlig amerikansk politik inte minst vad gäller en fredsprocess mellan Israel och palestinierna.

Jag kommer självfallet att lyssna på anförandena i morgon, men det blir också viktiga bilaterala möten. Irans utrikesminister Salehi står på min lista i det avseenden.

Efter nytt möte med Henry Kissinger på eftermiddagen – jag misstänker att han inte minst kommer att försöka att intervjua mig om utvecklingen inom EU – har vi så möten med EU:s utrikesministrar för avstämning i olika frågor.

Sedan blir det återinvigning efter restaurering av vår fina byggnad på Park Avenue som nu är residens för vår FN-ambassadör men som också kommer att användas av vår konsul här i New York och av ambassaden i Washington i olika sammanhang.

Och kvällen avslutas så med middag med USA:s utrikesminister Hillary Clinton tillsammans med EU- och Nato-kollegor.


Full fart framåt

24 september 2012

NEW YORK: Måndag morgon, gatorna i kvarteren runt FN börjar att stängas av och 113 statschefer från olika delar av världen anländer till FN:s generalförsamlings allmänna debatt som börjar i morgon.

Och i kväll kommer också president Obama hit med än kraftigare avspärrningar som följd.

Han stannar dock bara lite mer än ett dygn. Det är valrörelsen snarare än världen som gäller för honom i år.

Också utmanaren Mitt Romney kommer att vara i New York dessa dagar.

I TV-programmen denna morgon är det i sedvanlig ordning Iran och i viss utsträckning Israel som är i fokus. Det spekuleras om vi står inför ett nära förestående krig eller ej.

Dagen kommer dock att domineras av ett s k högnivå-möte om rättsordning i olika länder, och dit väntas nu på förmiddagen en strid ström av talare.

Norden kommer att företrädas av ett gemensamt anförande framfört av Finlands president Sauli Niinistö.

Själv kommer jag efter att ha varit med på det mötet att ha en arbetslunch med Brasiliens utrikesminister Patriota och Turkiets dito Davutoglu.

Från lite olika utgångspunkter finner vi det ofta av värde att utbyta synpunkter på det internationella läget. Och samtalsämnen kommer inte att saknas.

På eftermiddagen kommer jag sedan att ha en liten ceremoni i samband med att Sverige etablerar diplomatiska förbindelser med Tuvalu och Nauru.

Därmed borde vi ha diplomatiska förbindelser med alla av FN:s medlemsstater.

Efter mottagningen som president Obama ger, och som brukar vara välbesökt, blir det för min del middag med ett antal utrikesministrar från Mellersta Östern och från Europa.

Så det lovar att bli en tämligen fullmatad dag.


Problem och potential

24 september 2012

NEW YORK: Under dagen hann jag faktiskt med att promenera ett betydande antal kvarter på Manhattan upp till Social Good Summit och dess nätverksdiskussion med aktivister på ett 100-tal platser runt om i världen.

Här var det verkligen världens nya möjligheter inte minst genom ny teknologi som var i fokus, och det var roligt att se hur Ericsson med VD Hans Vestberg i spetsen var djupt engagerade i arbetet.

Annars har det varit diskussioner här mitt på Manhattan på FN-sekretariatet i dess provisoriska lokaler eller på andra platser i dess närhet som dominerat min dag.

Om dessa är väl för dagen föga att säga – senare blir det möjlighet att sammanfatta mina intryck från denna vecka.

Syrien har av lätt insedda skäl varit i fokus, men också den allt mer alarmerande situationen på de pslestinska områdena under israelisk ockupation.

Det retorisks mullret i Israel handlar i allt väsentligt om Iran, men i områden under israelisk ockupation håller nu på atts utvecklas en mycket allvarlig situation.

Konsekvenserna kan komma att bli betydande.

Till områdena som flackat förbi i dagens diskussioner hör självfallet också Cypern. Det är oerhört viktigt att vi inte ger upp ansträngningarna att övervinna landets delning.

Men också Afghanistan, som kommit att bekymra mig allt mer, men som verkar engagera allt färre.

Jag hoppas få anledning till mer diskussioner i den frågan längre fram i denna vecka.

Nu blir det natt – och i morgon accelererar tempot ytterligare.


Maraton av möten

23 september 2012

NEW YORK: Söndag förmiddag, strålande väder och veckans maraton av möten här har redan tagit sin början.

Utrikesministrar och andra har alldeles tydligt börjat att anlända till staden. Jag ser att både min tyska kollega Guido Westerwelle och Catherine Ashton också kastat sig in i möteskarusellen.

Efter några inledande timmar nere på FN gör jag ett nedslag på Social Goods Summit där man inte minst diskuterar hur modern teknologi kan bidra till utveckling.

Ericssons chef Hans Vestberg och USA:s FN-ambassadör Susan Rice, som jag ju senast träffade i Addis Ababa, tillhör de som också kommer att vara där under eftermiddagen.

Men sedan blir det tillbaka till FN för olika möten.

Syrien tillhör tveklöst frågorna i centrum, men det saknas dessvärre inte konflikter runt om i världen som ser bekymmersamma ut.


Lite lugnare lördag

22 september 2012

NEW YORK: Efter gårdagkvällen stora middag med Atlantic Council har det för min del varit en lite lugnare dag här i dag.

Lite tid att gå igenom papper, läsa tidningar och ta del av en del av mediautbudet mitt i den amerikanska valrörelsen.

På gårdagens stora middag hamnade jag bredvid Henry Kissinger, och hans torra humor gjorde sannerligen inte kvällen mindre minnesvärd.

Det var nu ca 35 år sedan han slutade som USA:s utrikesminister, men någon gjorde anmärkningen att han nog är mer känd i dag än vad han var där.

Aung San Suu Kyi var också där – första gången på 40 år hon kunnat återvända till New York – och höll ett mycket inspirerande tal fullt av hoppfullhet inför utvecklingen i Burma.

Hon berättade f ö att en av de böcker som han lärde sig mest av och satte mest värde på under sina långa år i husarrest var Henry Kissinger stora ”Diplomacy”.

En annan person jag har mycket stor respekt för fanns också med, nämligen förra chefen för FN:s flyktingorganisation UNHCR Sadako Ogata.

Och till detta skulle så kunna fogas en lång rad representanter för amerikanskt samhälls- och näringsliv.

Så det blev en lite senare kväll än vad det nog egentligen borde ha blivit.

Men i gengäld har denna dag så varit lugnare. En del telefonsamtal hem i olika ärenden har det dock blivit.

Och i kväll blir det middag uppe i Harlem med gamla vänner.

I morgon tidigt drar så programmet med olika möten igång trots att det är söndag.

Till morgondagens personer att träffa hör Lakhdar Brahimi, och det är självfallet viktigt att höra hans bedömning av situationen i Syrien.

I morgon flyger också Gunilla Carlsson in för sina olika möten, och bland alla andra som kommer i morgon finns också Norges nya utrikesminister Espen Barth Eide.

Vi känner varandra väl – och träffades nyligen uppe i Bodö – men vi skall ändå försöka att träffas för att stämma av läget.


Och nu till New York

20 september 2012

STOCKHOLM: Efter dagen i Bryssel är det tidigt i morgon dags att bege sig iväg till New York för den sedvanliga veckan i samband med att FN:s generalförsamling inleder sin allmänna debatt.

Det sker på tisdag, men innan dess är det mycket som skall klaras av.

I kväll är det stor middag med Atlantic Council för att hedra bl a de två viktiga men lite olika personerna Aung San Suu Kyi och Henry Kissinger.

Det säger sig självt att den middagen också kommer att samla en rad andra personer av intresse. Atlantic Council har under de senaste åren kommit att få en allt viktigare roll i såväl Washington som New York.

Veckan på Manhattan kommer att bli en sedvanlig virvelvind av möten, samtal och sammanträffanden med kollegor från världens alla hörn. Det handlar om stordrift i diplomati.

Förra året var det besvikelsen över en utebliven fredsprocess i Mellersta Östern som kom att dominera veckans olika diskussioner.

Den besvikelsen är förvisso inte mindre i dag.

Och vi får inte bortse från att spänningar byggs upp samtidigt som utvecklingen framför allt vad gäller illegala bosättningar gör den tvåstatslösning som kan ge fred och säkerhet för alla allt svårare att uppnå.

Säkert kommer den frågan att diskuteras, men det är samtidigt sannolikt att det är den allt mer desperata situationen i Syrien och Levanten i stort som kommer att dominera våra dagar.

Jag hoppas att det kommer att bli möjligt att höra åtminstone de preliminära slutsatser som Lakhdar Brahimi dragit efter sina samtal såväl i Damaskus som i den vidare regionen.

Frågan kommer under veckan också att diskuteras i säkerhetsrådet, och jag hoppas få tid att närvara vid åtminstone delar av den diskussionen.

De attacker som riktats mot olika diplomatiska beskickningar i främst denna del av världen kommer det också att finnas skäl att uppmärksamma och fördöma.

De riktar sig ju i själva verket också mot grundtanken i FN-systemet – att hålla öppna kanaler med alla och att kunna ha dialog över gränser och meningsskiljaktigheter.

Och det är viktigt att detta också uttalas.

Veckan på Manhattan kommer förhoppningsvis också att ge i alla fall vissa möjligheter att lite närmare känna av temperatur och vindar i den amerikanska valrörelsen.

Som sig bör är det de ekonomiska frågeställningarna som dominerar – USA:s såväl underskott som statsskuld är värre än i EU och euro-området – men då och då smyger sig också världen in.

Och det kan ju finnas anledning att lyssna även på det.


Viktigt steg framåt

20 september 2012

BRYSSEL: Vår idé med ett europeiskt fredsinstitut tog med all sannolikhet ett viktigt steg framåt genom de olika möten och diskussioner vi hade med och i Europaparlamentet i dag.

Viktigt var att så gott som alla som på ett eller annat sätt deltog med stor tydlighet vittnade om behovet.

Och de sträckte sig från företrädare för den gemensamma utrikestjänsten EAS till de olika oberoende organisationer som i dag bedriver viktig verksamhet på dessa områden.

Intressant var också att höra erfarenheter från såväl nuvarande som f d EU Special Representatives i olika besvärliga delar av världen om det stöd som de anser att en organisation som denna skulle kunna ge deras möjligheter.

Det var bred enighet om att ett EIP skulle ha en viss oberoende ställning i förhållande till EU med samtidigt ett visst förhållande till såväl EAS som Europaparlamentet.

Och det fanns olika idéer om hur denna skvader skulle kunna konstrueras.

Det var också enighet om att vi borde ta tillvara på erfarenheter och engagemang i Europa i dess helhet.

Inte minst Norge och Schweiz – med sina erfarenheter -borde alldeles självklart vara med.

Om några veckor kommer en konsultstudie som beställts av EAS att bli klar, och då kommer vi att ha anledning att ta nytt tag i frågan.

Men dagen innebar utan tvekan ett viktigt steg framåt.


I Bryssel igen

19 september 2012

BRYSSEL: Jag har nu anlänt till denna stad gör första gången efter sommaren, men framöver blir det i sedvanlig ordning många resor hit för olika möten.

Tvåtimmarsturen från Bromma har dock den lilla fördelen att man i lunch ro hinner gå igenom papper och annat som annars inte alls så lätt hinns med.

Efter middag här i kväll kommer det att bli Europaparlamentet som dominerar min dag i morgon.

Och då handlar det främst om ett seminarium med dess utrikesutskott kring det förslag om ett s k europeiskt fredsinstitut som vi tillsammans med Finland lanserade för två år sedan.

För det finns det en betydande nyfikenhet i parlamentet, och i den s k Brok-rapporten om EU:s utrikespolitik beskrivs det som ”a very promising idea”. 

Parlamentet har också anslagit medel till en förstudie i frågan. 

Det är viktigt.

Men innan det seminariet på eftermiddagen har jag en frågestund med bredare agenda med utskottet på förmiddagen. Och det brukar bli spännande diskussioner om de olika ämnen som står på den gemensamma europeiska dagordningen.

Europaparlamentet är ju – som sig bör – ett fora där vitt skilda uppfattningar finns företrädda. Och – skall nog läggas till – också olika nationella perspektiv.

I Istanbul har Catherine Ashton nu avslutat sina samtal med den iranske chefsförhandlaren i den nukleära frågan, och de signaler som kommit därifrån tyder i alla fall på att det finns anledning att föra dessa samtal vidare.

Och det är det som just nu är avgörande.

Det är lätt att få intrycket att det finns de som i denna fråga inte vill nöja sig med mindre än ett krig. 

Och det trots de enorma risker som ju ett sådant i denna redan problematiska del av världen skulle innebära. 

Att en rad mycket ansedda militära och diplomatiska bedömare i Washington nu entydigt kommit ut mot dem som förespråkar den linjen är viktigt och värt att uppmärksamma.

Om denna fråga kommer att komma upp i morgondagens diskussioner vet jag inte, men alldeles säkert kommer den att göra det under den kommande veckan i och kring FN i New York.

Men det kommer inte att saknas samtalsämnen i parlamentet i morgon.


Riksdagen i centrum

18 september 2012

STOCKHOLM: Detta var riksdagsöppnandets högtidliga dag, och ty följande har jag tillbringat huvuddelen av min tid på Helgeandsholmen i samband med detta.

Utrikespolitiken fick i allt väsentligt stå åt sidan denna dag.

Men minglet och mötena i riksdagen gav anledning till åtskilliga värdefulla samtal med dess ledamöter om frågor av gemensamt intresse.

Det är inte många av ”mina” frågor som kräver riksdagens formella ställningstagande under de närmaste månaderna, men några finns det dock.

Mot slutet av hösten hoppas vi att riksdagen skall förnya mandatet för det svenska deltagandet i ISAF-styrkan i Afghanistan, och inför det att vi lägger fram det formella förslaget kommer vi självfallet att ha informellt samråd med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Tillsammans med försvarsminister Karin Enström har jag under de senaste dagarna diskuterat hur vi skall ligga upp arbetet med ställningstagandena i olika frågor kring de internationella militära insatserna.

Och i det sammanhanget intar självfallet det nordiska samarbetet en särställning.

Men även om riksdagen formellt inte har så många frågor på utrikespolitikens område att ta ställning till under de närmaste månaderna har vi normalt ett nära samråd i dessa frågor.

Utrikesnämnden under Kungens ordförandeskap kommer att sammankallas under hösten, och till detta kommer ju samråd såväl med EU-nämnd som med utrikesutskott inför de olika utrikesministermötena inom EU.

Kvällen avslutades så med en storstilad musikalisk afton på Konserthuset. 

I morgon blir det arbetsdag i Stockholm, men under eftermiddagen beger jag mig ner till Bryssel för middag och för torsdagens möten med främst Europaparlamentets utrikesutskott.


En federation av nationalstater

17 september 2012

STOCKHOLM: Till dagens uppdrag hörde att tala lite om Sverige i Europa på ett seminarium som ordnades på Handelshögskolan i Stockholm i anslutning till utdelning av stipendium till elever vid Handelshögskolan i Riga i Lettland.

Och det fanns ett speciellt skäl till det.

Initiativtagare och eldsjäl bakom tillkomsten av skolan i Riga var Staffan Burenstam Linder, och stipendierna har också utdelats till hans minne.

Han var en mångsidig akademiker, politiker och intellektuell som under ett antal decennier berikade vår samhällsdebatt på ett sätt som fortfarande känns relevant.

Men jag erinrade också om den roll som Per Unckel som utbildningsminister i den dåvarande regeringen och Laila Freivalds i den regering som kom därefter spelade för tillkomsten av skolan i Riga.

De decennier som gått sedan dess har varit i allt väsentligt mycket framgångsrika decennier för Sverige, Europa och världen om man ser saker i ett lite längre och bredare perspektiv.

Men den situation vi nu är konfronterad med ter sig då mindre självklar och mer krävande. Och det är här det är viktigt att diskutera också det europeiska samarbetets roll.

Jag har nyligen först i ett anförande för SNS i Tylösand och senare i en artikel på SvD:s Brännpunkt tagit upp den alldeles avgörande betydelse det europeiska samarbetets framtid har för Sverige – och det i snart sagt varje avseende från nationes säkerhet till livsmedelsprisernas utveckling.

Just nu står vi mitt uppe i ett skede av ekonomisk krishantering och reformer för långsiktig konbkurrenskraft, och det är svårt att överskatta betydelsen av att vi gemensamt klarar av dessa uppgifter.

Jag säger gemensamt, därför att på ett eller annat sätt sitter vi trots allt i samma båt.

Men uppgifterna sträcker sig långt längre än så. På område efter område ser vi ju hur våra nationella stater håller på att bli för små för de stora uppgifter och utmaningar som vi ställs inför. Politikens kraft riskerar att förminskas om vi inte ger politiken kraft också över de gamla nationella staternas gränser.

Härom dagens talade Europakommissionens ordförande Barroso om att vi behöver gå vidare mot en ”federation av nationalstater”, och på sina håll ledde det till viss debatt.

Det var precis det begrepp jag själv använde när jag skrev en bok kring dessa frågor för snart ett decennium sedan, och i avgörande delar står sig det resonemanget fortfarande.

Den nationella staten – inte minst om jag i denna ligger in de olika lokala och regionala ”statskonstruktioner” som på lite varierande sätt finns i olika länder – kommer förvisso att förbli den dominerande politiska nivån under överskådlig framtid.

Men lika säkert är att främst den europeiska nivån kommer att bli av större och större betydelse på ett antal – och sannolikt tilltagande antal – områden.

I vissa avseenden har vi redan i dag en federation av nationalstater. På utrikeshandelns område gäller det alldeles tydligt. På den inre marknadens allt viktigare område likaledes.

På andra är det nog mer adekvat att använda begreppet konfederation. När det gäller den fria rörligheten och de yttre gränserna tror jag detta begrepp kan vara passande.

Och på ytterligare ett antal områden är samarbetet fortfarande huvudsakligen mellanstatligt, men inte sällan med institutioner som drar i en påtagligt fördjupande riktning. Utrikes- och säkerhetspolitiken tillhör denna kategori.

På sina håll vill man nu ha en diskussion om nya institutionella abrovinklar i det europeiska samarbetet. Just nu är det populärt med olika tankar om hur EU-kommissionens ordförande skall utses.

Den diskussionen kan förvisso ha sitt värde, men viktigare är att med utgångspunkt från de olika utmaningar i sak som vi kommer att ställas för diskutera var i den federation av nationalstater som vi i viktiga avseenden redan är en del av de avgörande besluten bäst fattas.

Det handlar om demokrati, och vi skall inte glömma att demokratin får legitimitet också genom sin effektivitet.

Lokala stormöten kan vara både pittoreska och demokratiska, men som instrument att möta globala utmaningar är de föga effektiva och förlorar därmed också snabbt sitt intresse.

Frågeställningarna kring allt detta är alls inte enkla, och svaren kan bara formas i en öppen och framtidsorienterad politisk debatt.

Och det är mer av en sådan jag är övertygad vi behöver också i vårt land under de kommande åren.

I morgon står dock den nationella politiken i högsätet även för mig i och med riksdagens högtidliga öppnande i Stockholm.

Det blir riksdagshus, Storkyrka, riksdagshus och konserthus fram och tillbaka utan avbrott under dagen.

Och på onsdag bär det sedan av till Bryssel…


Skön söndag

16 september 2012

STOCKHOLM: Skön söndag hemma, om än självfallet med en hel del arbete.

På kvällen medverkade jag i Agenda om vårt arbete för att få Martin och Johan fria från Etiopien.

Och om våra framtida relationer med Etiopien.

Nu står en ny vecka för dörren.

I morgon blir det arbete med möten i mängder i Stockholm. Men också ett anförande om Sverige i Europa på Handelshögskolan på eftermiddagen.

Tisdag öppnas så riksdagen i Stockholm, och det är självklart att det kommer att dominera även min dag.

På onsdag och torsdag finns jag så i Bryssel och där främst i Europaparlamentet. Det kommer inte minst att handla om vårt arbete för ett europeiskt fredsinstitut.

Redan på fredag bär det sedan av till New York för vad som kommer att bli en hel vecka på och i anslutning till FN och dess generalförsamling där.


Det vägrade besöket

15 september 2012

JALTA: Om någon timme hoppas jag kunna lyfta från Simferopol här på Krim och anträda färden hem till Stockholm efter mina dagar först i Moskva och sedan här i Ukraina.

Dagens diskussioner här har inte minst handlat om Ukrainas val av väg framöver.

Det talades om Öst och om Väst, men jag uttryckte snarast oron för att Ukraina inte rör sig alls utan snarare står still. 

Förmiddagens anförande av premiärminister Azarov antydde att det är så det förhåller sig.

Från rysk sida gör man ingen större hemlighet av att man vill att Ukraina skall ansluta sig till den tullunion man satt upp med också Vitryssland och Kazakhstan som medlemmar.

Skulle så ske kommer man också – sades det i dag – att vara beredda att sänka det relativt höga pris som Ukraina betalar för den naturgas man importerar från Ryssland. 

Gaspriset utnyttjas således uppenbart i politiska syften.

Sannolikheten för att Ukraina kommer att göra detta tror jag trots detta inte skall överdrivas. Det handlar ju då om ett till Kreml centrerat beslutsfattande i viktiga frågor.

Och därtill kommer ju att den europeiska integrationen på sikt erbjuder långt större ekonomiska fördelar för Ukraina.

Men om man kommer att kunna ta steget återstår att se.

Att parlamentsvalet den 28 oktober blir fritt och rättvist är självfallet av avgörande betydelse.

Och så krävs det att den politisering av rättsväsendet vi sett allvarliga tecken på upphör. 

Yulia Tymoshenko sitter nu i fängelse i staden Charkov och omges av tämligen rigorösa bestämmelser.

Hon får bara ta mot besökare fyra timmar varje månad.

I samband med mitt besök i Ukraina hade hon dock begärt att få utnyttja en del av denna tid för att sammanträffa med mig. 

Och när jag fick hennes förfrågan sade jag självfallet ja till den. Den var fullt i överensstämmelse med alla bestämmelser och förordningar.

Därför var det mycket förvånande att jag via det ukrainska utrikesministeriet inte bara en utan två gånger informerades om att besöket inte fick äga rum. Man satte sig över sina egna bestämmelser.

Självfallet framförde jag också offentligt Mona starka synpunkter på detta. Vi får se om det nu blir någon uppföljning på ärendet.


Ett besvikelsernas år

14 september 2012

JALTA: I den siste ryske tsaren sommarpalats Livadia, där senare Stalin, Churchill och Roosevelt delade upp Europa i det andra världskrigets slutskede, samlades vi i dag för diskussioner om den europeiska framtiden på årets YES-konferens.

Viktigast under dagen var dock den överläggning EU:s utvidgningskommissionär Stefan Füle, Europaparlamentarikern Elmar Brok och jag hade med Ukrainas president Yanukovich och hans närmaste ministrar och medarbetare.

För ett år sedan satt vi några timmar i samma konstellation och diskuterade om det fanns någon väg framåt för Ukraina i det europeiska samarbetet.

I dag sade jag till presidenten att året som gått varit ett år av besvikelse vad gäller utvecklingen i Ukraina, att EU-proceessen för landets del stannat upp och att det nu t o m fanns en risk för att den skulle börja att glida bakåt.

Det handlar självfallet först och främst om de politiserade rättsprocesserna, men besvikelsen gäller inte bara detta.

Och från sina perspektiv hade Stefan Füle och Elmar Brok också åtskilligt att säga.

Nu står Ukraina inför viktigt parlamentsval den 28 oktober, och vi underströk med kraft betydelsen av det sett på vilket detta kommer att ske.

Ett förfuskat eller förfalskat val skulle få avgörande konsekvenser för Ukrainas EU-aspirationer.

Om vårt mycket öppna samtal gjorde något intryck är svårt att bedöma. Budskapet var inte nytt, även om vi denna gång var ännu skarpare än vid tidigare samtal. Besvikelserna har satt sina spår.

Vi var inte ensamma om tydliga budskap.

Här fanns i dag också USA:s tidigare utrikesminister Condolezza Rice, och hennes ord vid en offentlig debatt var också mycket tydliga, och kommer säkert att få genomslag.

Från fängelset i Charkov har Yulia Tymoshenko begärt att få använda en del av de fyra timmar varje månad då hon får ta emot besökare till att träffa mig.

Om detta kommer att bli möjligt eller ej återstår att se.

Hennes begäran ligger helt och hållet inom ramen för de mycket restriktiva regler hon har, och borde därför inte utgöra något problem.

Och jag har också sagt att jag är beredd att lägga om mina planer, åka till Charkov och träffa henne.

På sina håll är förtjusningen över detta säkert tämligen begränsad, och det blir inte utan betydelse hur saken kommer att utvecklas under det närmaste dygnet eller så.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 355 andra följare