Att hjälpa Syrien

30 augusti 2012

NYNÄSHAMN: Lång dag går mot sitt slut på den moderata riksdagsgruppens konferens med vacker utsikt ut mot skärgården här i Nynäshamn.

Innan mörkret sänkte sig över bygden såg vi hur färjan från Gotland letade sig in mellan skären.

En betydande del av dagen tillbringade jag med att tala med våra ambassadörer i vissa viktigare länder eller på vissa krävande positioner.

Det är viktigt för mig att kunna höra deras observationer direkt, och det är viktigt att vi på detta sätt kan diskutera olika uppgifter framöver.

På eftermiddagen träffade så Gunilla Carlsson och jag Abdulbaset Sieda och en rad andra företrädare för Syrian National Council för en inträngande och öppen diskussion om de olika utmaningar vi står inför i Syrien.

Åtskilliga av oss har ju träffats förut, och vi har ju också på en rad olika sätt också stött deras arbete.

SNC representar förvisso inte hela den mångfasetterade demokratiska oppositionen i Syrien, men jag är övertygad om att de har en viktig roll genom den bredd som organisationen faktiskt representerar.

Syrien är ett land av kulturell och religiös mosaik, och dess framtid är beroende av att denna rika mosaik också kan bevaras. Och vi ägnade en hel del tid åt att diskutera de olika utmaningar som detta innebär.

Självfallet upptogs också en betydande tid av olika aspekter på vårt stöd till deras verksamhet, och de diskussionerna kommer att fortsätta i morgon med Gunilla Carlsson.

Den humanitära situationen såväl för de hundratusentals som flytt Syrien som för de miljoner som är flyktingar i sitt eget land är alarmerande, och vi söker nya vägar för att kunna ge bättre hjälp och stöd.

På den mer politiska sidan hade vi intressanta diskussioner om vad som möjligen kan göras, och vi kommer alla att noga följa de signaler i detta avseende som kan komma ut ut mötet med FN:s säkerhetsråd i New York i dag.

I morgon randas en ny dag, och i allt väsentligt blir det för mig en dag i Stockholm.

Att fånga upp signaler från diskussionerna i New York blir viktigt, men sedan hoppas jag få tid att med både Gunilla Carlsson och Ewa Björling diskutera olika uppgifter som ligger framför oss under de kommande månaderna.

 


Syrien i fokus

30 augusti 2012

STOCKHOLM: Torsdag och regeringssammanträde i sedvanlig ordning.

Så börjar denna dag.

Och sedan passar jag på att träffa en del av våra ambassadörer i olika nyckelländer.

Det är ett betydande värde att kunna tala direkt med en del av dem som jag annars inte har möjlighet att träffa så ofta.

Nu inleds också det möte som Syrian National Council – den mest respekterade och breda av den syriska oppositionens olika grupperingar – kommer att ha här i Stockholm under de närmaste dagarna.

Under eftermiddagen träffar jag dess ledning för att lyssna på deras bedömning av situationen i Syrien och vad vi ytterligare har möjlighet att göra från Sveriges, EU:s och det internationella samfundets sida.

Samtidigt samlas i New York FN:s säkerhetsråd under ordförandeskap av Frankrikes utrikesminister Fabius för att diskutera inte minst de humanitära aspekterna på den allt allvarligare situationen i Syrien.

Och i det mötet deltar också Turkiets utrikesminister Davutoglu.

Såväl i Turkiet som i Jordanien har ju nu antalet flyktingar från Syrien passerat 100.000.

För min del blir det framåt kvällen sedvanlig sommarmottagning för UD:s anställda med respektive i anslutning till sändebudsmötet.

Vi bjuder på ett glas vin eller två och en del annat, men dessvärre tror jag inte att det blir några heliumballonger. Trevligt och nyttigt brukar det kunna bli i alla fall.

Och därifrån far jag med viss brådska iväg för att äta middag med den moderata riksdagsgruppen i samband med dess internatkonferens i Nynäshamn för att dra upp riktlinjerna för de närmaste månadernas politiska arbete.

Så det blir en del att göra även denna dag.


Globalisering och Europa

29 augusti 2012

STOCKHOLM: Denna dag dominerades av de fortsatta överläggningarna med Brasiliens utrikesminister Antonio Patriota innan han gav sig iväg i riktning först Dakar och därefter Centralamerika.

Och mycket konkret var vi eniga om att fortsätta våra samtal i olika ämnen när vi om några veckor bägge kommer att vara i New York i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling.

Under dagen avslutades den mer organiserade delen av det stora mötet med våra sändebud från världens olika delar här i Stockholm.

Det skedde med en diskussion om vad globaliseringen verkligen innebär i praktiken med bl a Ericssons VD Hans Vestberg och IKEA:s dito Mikael Ohlsson .

Utan att sätta andra i skuggan handlar det ju om två av våra globalt mest kända och framgångsrika företag med varumärken som också kommit att förknippas med svenskt innovativt tänkande, öppenhet och tydliga värderingar.

Bägge företagen expanderar ju nu starkt i olika delar av världen.

IKEA finns nu i ett 40-tal länder, medan de länder där Ericsson inte finns med lokal verksamhet och affärer är relativt lätt räknade.

Och i bägge fallen är expansionen lätt att förstå.

Allt fler människor i vår värld får det bättre och har då möjlighet att också välja hur man skall kunna inreda sitt hem.

I år besöks IKEA:s varuhus av ca 700 miljoner människor och ca en miljard människor passar på att se på katalogen – en av världens största trycksaker – på nätet.

Ericsson levererar de nätverk som knyter ihop inte minst världens mobila nät, och här går utvecklingen rasande fort.

Under de närmaste fem åren räknar man med att den mobila datatrafiken kommer att växa med en faktor 15.

Och just i dag är Ericssons världens ledande leverantör av dessa nätverk.

Men viktigt är att ha klart för sig att i detta ligger ingen som helst garanti för hur det ser ut i morgon.

Min dag avslutades med arbetsmiddag för att diskutera lite vad som ligger framför oss inom EU under de närmaste månaderna.

Sakta börjar ju Europa i dess helhet nu komma tillbaka efter sommaren.

Birgitta Ohlsson är nere på Cypern på informellt möte med fokus inte minst på budgetfrågorna med det s k allmänna rådet.

Men trevligt var inte minst att träffa vår kommissionär Cecilia Malmström och diskutera lite vad som ligger framför oss på de viktiga delar av det europeiska samarbetet som hon har ansvar för.


Djupare med Brasilien

29 augusti 2012

STOCKHOLM: Med början med trevlig och informell middag ute på Fjäderholmarna i går fortsätter i dag besöket av Brasiliens utrikesminister Antonio Patriota.

Vi har ju ett strategiskt partnerskap med Brasilien på en rad områden, och det strövar vi nu efter att utvidga ytterligare.

Ekonomiskt och industriellt är relationerna starka. 

Svensk industri har varit etablerad i Brasilien sedan länge, och medan produktionen förr var bara för den lokala marknader sker den nu också för export till resten av världen.

Därtill kommer nu ett fördjupat samarbete kring innovation och olika former av högteknologi. Ett innovationscentrum har redan satts upp i Sao Bernardo en vit utanför Sao Paulo.

Och mer kommer att komma.

Nu på förmiddagen träffar Antonio Patriota först Gunilla Carlsson för att bl à underteckna ett nytt samarbetsavtal.

Och därefter fortsätter våra överläggningar i olika frågor. Redan nu är vi på det klara med att vi kommer att ha ett behov av ytterligare och regelbundna överläggningar i olika frågor. 


Dialog om Arktis

28 augusti 2012

STAVANGER: Jag landade här i går eftermiddag för att deltaga tillsammans med bl a min norske kollega Jonas Gahr Störe och Nederländernas vice premiärminister Maxim Verhagen – men också många andra – i diskussionerna på det s k ONS Summit 2012.

I fokus stod utvecklingen i det Arktiska området, och då inte minst när det gäller klimat-, resurs- och energiutmaningarna.

Och för mig var det både viktigt och intressant att höra hur man i Norge hanterar dessa frågor inom sina delar av detta område.

Jag säger ofta att jag har stor respekt för det sätt på vilket Norges regering och Storting diskuterar och hanterar de både känsliga och viktiga avvägningar som det ju handlar om.

Och det intrycket har bekräftats av mina diskussioner här.

Skulle alla andra länder inom det arktiska området ha samma förhållningssätt till dessa frågor skulle det finnas väsentligt mindre anledningar till oro än det vi ibland ser uttryck för i den offentliga debatten.

En del av vår diskussion kom att handla om de folkrättsliga ramarna för arbeten i dessa känsliga områden.

Och vi var överens om att FN:s havsrättskonvention UNCLOS måste vara den bas som alla accepterar.

På den basen kan vi sedan bygga ett praktiskt och fungerande samarbete, och det är ju det som är fokus för det vi nu försöker att göra inom Arktiska Rådet.

I dag kommer jag att hinna med en kort del av diskussionerna om de s k BRIC-ländernas betydelse innan jag hastar tillbaka till Stockholm för att ta emot Brasiliens utrikesminister Antonio Patriota för middag i kväll och samtal i morgon.

Därmed missar jag när kung Harald inviger den stora energimässan ONS2012 här som jag ser att man räknar med att det skall komma ca 50.000 gäster från hela världen till.

På mötet redan i går noterade jag ministrar och olika regeringsföreträdare från i stort sett alla världens hörn. 

Och mer blir det säkert i dag.

Sverige och Norge har intima och snabbt växande förbindelser.

Det var tydligt när jag flög hit i går. Inte så få svenskar arbetar i dag i Norge och trivs mycket bra med det.

Jag mellanlandade på Flesland-flygplatsen i Bergen, och noterade att man ropade ut inrikesflyget därifrån till Stavanger på svenska.

Ingen föreföll att uppleva det som särskilt märkvärdigt.

Det norska vestlandet har genomgått av remarkabel och imponerande utveckling under de senaste decennierna, och potentialen för att ytterligare utveckla samarbetet med olika delar av Sverige är betydande.

Nu bär det tillbaka till Stockholm, men inom en vecka är jag tillbaka här i Norge.

Då kommer jag till Bodö en bra bit längre norrut, och med en delvis annorlunda agenda.

Men i kväll och i morgon är det Brasilien som gäller för mig.


Sändebudsmötets vecka

26 augusti 2012

STOCKHOLM: Gråmulen sensommarsöndag i huvudstaden. Jag vet visserligen att hösten kommer efter sommaren, men det finns väl ingen anledning att se den tidigarelagd på detta sätt…

I morgon inleds en vecka som för UD:s del kommer att domineras av det årliga mötet med våra ambassadörer från världens olika hörn.

Det handlar om att de skall uppdatera sig på olika områden, men det handlar ju också om att mer direkt kunna lyssna på dem.

Så jag inleder min morgondag med att en längre diskussion med dem om de utmaningar vi står inför.

Men sedan bär det på eftermiddagen iväg till Stavanger och diskussioner i anslutning till den stora energimässan där med min norske kollega Jonas Gahr Störe.

Utvecklingen i Mellersta Östern liksom i Arktis – i bägge fallen är ju energi aktuella ämnen – kommer säkert att dominera de diskussionerna.

Men vi har också en hel del annat att diskutera.

Och när jag kommer hem på tisdagen blir det middag med min gästande kollega från Brasilien Antonio Patriota.

Mer formella överläggningar blir det så under onsdagen.

Vi hade ju alldeles nyss en stor delegation från Brasilien, även om det då kanske var fotbollen som var i fokus. Och såväl Fredrik Reinfeldt och andra statsråd var ju alldeles nyligen i Rio de Janeiro i samband med den stora och viktiga Rio+20 konferensen där.

Vårt samarbete – politiskt såväl som ekonomiskt – med Brasilien är allt viktigare.

Sedan skall jag under torsdagen och fredagen försöka att puzzla ihop chefsmötet på UD med moderata riksdagsgruppens konferens och olika planeringsmöten här i Stockholm.

På ett eller annat sätt skall väl det också gå.

Nästa söndag – om nu planerna inte förändras – flyger jag så tillsammans med försvarsminister Karin Enström först till Helsingfors för lunch med våra bägge kollegor och därifrån fram mot kvällen till Bodö i norra Norge.

Där blir det träff med nordiska kollegor med vårt allt viktigare säkerhets- och försvarspolitiska samarbete i fokus.


Tillväxt och Gripen

25 augusti 2012

HARPSUND: En strålande vacker morgon i Sörmland efter gårdagens olika överläggningar med regeringen.

De bedömningar som nu görs, och som ligger till grund för det förslag till statsbudgeten som nu arbetas fram, tyder på en lite starkare ekonomisk utveckling i Sverige än vad man trodde i våras.

Det handlar om en tillväxt kring 1,6%, och nästa år skulle det kunna öka en del.

I dagens Europa är detta tveklöst mycket bra siffror och visar på den underliggande styrka vi var just nu.

Men ingenting är för evigt, utmaningarna i den globala ekonomin är betydande, och det är rimligt att de satsningar som kommer att föreslås i budgeten inriktas på att långsiktigt stärka vår konkurrens- och tillväxtkraft.

I dag meddelar också regeringen att vi kommer att gå vidare med den utvecklade och avancerade versionen av stridsflygplanet Gripen. 

Dagens Gripen duger alldeles utmärkt i dag, och de första förbanden av denna nya Gripen kommer vi inte At se i Sverige förrän om mer än ett decennium. 

Men utvecklingsarbete som detta är långsiktigt, och inte minst därför är dagens besked viktigt. Det handlar dessutom om en väsentligt förbättrad förmåga i viktiga avseenden.

Samtidigt är ju också Schweiz inriktad på att också anskaffa samma version av Gripen.

Om det också kommer att finnas intresse från andra för denna mer avancerade Gripen återstår att se.

I dag används ju Gripen – förutom i Sverige – av Tjeckien, Ungern, Sydafrika och Thailand.

Just i dessa dagar är det t ex ett Gripen-förband från det förstnämnda landet som från en bas i Litauen svarar för Nato:s luftpatrullering över de baltiska staterna. 


Sensommar på Harpsund

24 augusti 2012

STOCKHOLM: I dag bär det så av till sedvanlig sensommaröverläggning med regeringen ute på Harpsund.

Och i sedvanlig ordning blir det en genomgång av det ekonomiska läget – det är ju en viktig utgångspunkt för arbetet med den budgetproposition som skall arbetas fram – och en lite friare diskussion också om det politiska läget.

För Sverige går det ju relativt bra, men jag tror inte att man skall underskatta de utmaningar som ligger i den vidare europeiska och globala situationen.

Och det kan självfallet komma att påverka oss på olika sätt.

Vi måste vara förberedda, och vi måste ha marginaler för att kunna agera.

Frampå kvällen brukar det sedan bli dags för kräftor och vad därtill krävs.

Även regeringsarbetet har ju sina traditioner.


Hem från Halmstad

23 augusti 2012

STOCKHOLM: Det blev en både trevlig och nyttig avstickare till diskussionerna om Europa på SNS-konferensen i Tylösand.

Och det kändes skönt att känna de friska vindarna från Västerhavet. Sensommarfärgerna hade redan börjat komma till Hallands-kusten.

Diskussionerna som denna sjunker lätt ned i allmänna spekulationerna om de mer näraliggande utmaningarna inom euro-området. Och det saknas inte tvärsäkra prognoser – om olika sådana från olika personer-

Min uppgift var att anlägga ett lite bredare och längre perspektiv på såväl de ekonomiska som de mer politiska utmaningarna för Europa just nu. Och peka på de fenomenala framgångar vi ju faktiskt haft med samarbetet under de senaste två decennierna.

Att det betytt mycket också för Sveriges goda utveckling kan det inte råda någon tvekan om.

Och det är ju också mot den bakgrunden som vi har ett så starkt nationellt intresse av det fortsatta europeiska samarbetet.

Hemkommen från Halmstad var det diskussioner kring tankarna på ett European Institute of Peace liksom mer detaljerade genomgångar av situationen i och kring Syrien som stod på dagordningen.

Därtill lite av förberedande planering inför veckan i New York i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling mot slutet av september.

Det brukar bli hektiskt värre, och det är alltid klokt att försöka att planera lite i förväg.

Och i morgon är det en ny dag.


Hallänning, svensk och europé

22 augusti 2012

STOCKHOLM: I dag hade jag tänkt ge mig iväg och vara hallänning, svensk och europé ett litet tag igen.

Det är Studieförbundet Samhälle & Näringsliv som har sin traditionella konferens på Tylösand utanför Halmstad.

Fjolårets tema var Kina – jag var där då också – och i dag är det utvecklingen i Europa som kommer att stå i centrum för diskussionerna.

Och till dem skall också jag efter ringa förmåga försöka att lämna ett bidrag.

Ett och annat finns det förvisso att diskutera. Och avsaknaden av mer seriös debatt om Europa-politiken i Sverige börjar ju bli allt mer besvärande.

Vi har ett fundamentalt nationellt intresse av hur det europeiska samarbetet utvecklas, och vår roll i detta.

Och det handlar i grunden om det mesta från matpriser till långsiktig säkerhetspolitik. Ett väl fungerande och starkt europeiskt samarbete ger de goda villkor vi vill ha också för vårt eget samhälles utveckling.

Just nu är det de ekonomiska utmaningarna för vissa av eurozonens länder som står i fokus.

Och det leder ju till en diskussion om att förbättra samarbetet på dessa områden.

Det har vi självfallet i avgörande delar ett påtagligt intresse av. 

Vi är en i vissa avseende djupt integrerad del av den europeiska ekonomin – faktiskt mer integrerad än delar av eurozonen självt.

Men till detta kommer allt tydligare en bredare diskussion i olika länder om det europeiska samarbetets framtida möjligheter.

Och den har vi ett om möjligt än större intresse av att vara med i.

Kring detta kommer vi att diskutera vid Hallands vackra stränder i eftermiddag och i kväll.

Och för mig är det en diskussion som känns hemtam i mer än ett avseende.


En stark ledare

21 augusti 2012

STOCKHOLM: Självfallet mycket att gå igenom denna den första dag efter sommaren då jag är tillbaka på den ordinarie arbetsplatsen i Stockholm.

Nyheten om att Etiopiens premiärminister Meles Zenawi plötsligt gått bort kom överraskande.

Jag träffade ju honom så sent som i mitten av maj för ett långt, intensivt och intressant samtal som handlade såväl om bilaterala frågor som om utvecklingen i regionen.

Och han var då en premiärminister i allra högsta grad i full funktion.

Att han därefter var sjuk visste vi, men den lilla information vi hade tydde på att han höll på att återhämta sig. Och så var det kanske också – innan allt plötsligt förändrades.

Vi har som bekant haft åsikter om delar av utvecklingen i Etiopien, men det råder samtidigt ingen tvekan om att Meles Zenawi var en av Afrikas mest betydelsefulla ledare under senare decennier.

Inte minst i klimatfrågorna var han en ledare mer framsynt än de flesta.

Etiopien är ett land med många spänningar och svåra utmaningar, och han kom till makten efter år av brutal marxistisk diktatur som hade fört landet tragiskt bakåt.

Historien om hans tid vid makten kommer vart det lider att skrivas med alla de nyanser som krävs, men det är svårt att hävda annat än att det i dag framför allt ekonomiskt är ett bättre land än för två decennier sedan.

Med Afrikas näst största befolkning och en imponerande tillväxt har Etiopien utan tvekan betydande möjligheter för framtiden.

Min förhoppning är nu självfallet att vårt samarbete i olika frågor kommer att utvecklas på det sätt som premiärminister Meles Zenawi och jag diskuterade vid vårt samtal i maj.

Och vår ambassadör Jens Odlander har i dag återvänt till Etiopien för att närmare kunna följa de olika delarna av utvecklingen där.


Avsked i Minsk

20 augusti 2012

STOCKHOLM: I dag kom nyheten att Vitrysslands president Lukashenko avskedat sin utrikesminister Martynov och ersatt honom med en presidentmakten mer närstående person.

Bakgrunden till detta vet vi för dagen mycket lite om.

Men det är svårt att se att det skulle vara alldeles utan samband med vad som hänt mellan Sverige, EU och Vitryssland under den senaste månaden.

Att bytet kommer att medföra några avgörande förändringar är nog dessvärre mindre sannolikt. Utrikesminister Martynov var budbärare, men oftast inte så mycket mer än så.

Som sådan stod han inte på listan över de ledande personer i regimen som är spärrade för att resa till och i EU-länderna. Och efter viss diskussion accepterades det att han fick komma till mötet i Bryssel den 23 juli.

Med hans efterträdare som utrikesminister är det annorlunda. Som mer närstående presidenten tillhör han den grupp av individer som är spärrade.

Och därmed innebär skiftet i Minsk i dag att man själva skärpt EU-åtgärderna mot landet. 

Just detta steg var ett av de som skulle ha blivit föremål för diskussion inför översynen av sanktioner och restriktiva åtgärder i början av hösten.

Men nu är vi genom regimens eget steg redan där.

Och det är ju rätt rimligt så länge Vitryssland vägrar ett EU-land rätten att ha ambassad i landet. 


Ljusning i Mogadishu?

19 augusti 2012

VID MEDELHAVET: Så går då också denna sommar mot sitt slut, och i morgon omlokaliserar jag min arbetsplats härifrån till Stockholm.

I går höll Fredrik Reinfeldt sitt traditionella sommaranförande i Gustavsberg och satte inriktningen för mycket av regeringens arbete under de kommande månader.

Satsningar på infrastruktur, forskning och en mer konkurrenskraftig bolagsbeskattning är viktiga för att klara morgondagens välfärd i en global ekonomi i snabb omvandling.

Och det är frågor som dessa som kommer att vara i fokus i regeringens budgetarbete under de närmaste veckorna.

Men fullt naturligt var det med situationen i Syrien som Fredrik inledde sitt tal i går.

Och bland det han sade var att det Syriska Nationella Rådet nu kommer att hålla sitt nästa möte på vår inbjudan i Sverige. Vi kommer att ha anledning att återkomma till den saken.

Vi ser ju SNC som en legitim representant för det syriska folket, även om det inte minst inne i landet också finns andra organisationer och grupperingar av betydelse.

Men SNC förtjänar stöd inte minst för dess ambition att överbrygga de sekteristiska och andra spänningar som ju annars riskerar att snabbt vidgas när den syriska konflikten nu ser ut att vara allt längre.

Och till bilden hör ju den betydande grupp av människor vi har i vårt land med rötter i Syrien eller dess olika samfund.

I våras samlade jag fem riksdagsledamöter från olika partier som förenades av just detta.

Dessa dagar riktas vår uppmärksamhet också mot Somalia.

Mandatet för den övergångsregering som funnits de senaste åtta åren löper ut i morgon, och förhoppningen är att den process som fick starkt stöd av mötena i London och Istanbul tidigare i år då skall ha producerat överenskommelse om en ny ledning för landet.

Processen är förvisso inte perfekt – det handlar inte om demokratiska val, utan överenskommelser mellan olika s k traditionella ledare – men det finns trots allt fler ljuspunkter i den somaliska utvecklingen i dag än kanske någon gång tidigare under de senaste två decennierna.

Tanken är ett en överenskommelse om 275 parlamentsledamöter skall göra det möjligt för dem att utse en president för de kommande åren.

Säkerhetssituationen i huvudstaden Mogadishu har förbättrats avsevärt, och det är nu bara de allra sydligaste delen av landet som de fundamentalistiska rörelsen håller sig kvar.

Men med alla de reservationer som tänkas kan finns det nu vissa ljuspunkter i den komplicerade situationen i detta hårt drabbade land.


Ännu en dag

16 augusti 2012

VID MEDELHAVET: Det vore nog inte alldeles sanningsenligt att hävda att de senaste veckorna har varit alldeles händelselösa sett från mitt perspektiv. Telefonledningarna har gått varma de flesta av dagarna.

Olika arrangemang och frågeställningar med Vitryssland kräver fortfarande betydande uppmärksamhet.

I dag blev det klart att Estland kommer att hjälpa oss med Schengen-viseringar i Minsk. Det är viktigt, och det är vi tacksamma för.

Diskussioner fortätter vad gäller åtskilliga andra frågor.

Mycket av denna sommar har kommit att koncentreras kring Wien-konventionens olika bestämmelser om diplomatisk immunitet och diplomatiska privilegier.

Det har förvisso varit fallet i olika avseenden av relationerna med Minsk, och än mer i det aktuella fallet om en fastighet på Lidingö i Stockholm och vår kommunikation med Kronofogdemyndigheten.

Och även dessa frågor har ju aktualiserats när det gäller dagens hantering av frågeställningar kring Julius Assange.

Med en mångordig och i sina delar mycket märklig deklaration förklarade Ecuadors utrikesminister att man nu kommer att bevilja honom asyl.

Skälet sades vara att han utsätts för politisk förföljelse av det svenska rättsväsendet och att dess agerande t o m skulle hota hans liv.

Att vi med skärpa tillbakavisar dessa anklagelser är en självklarhet.

Ecuadors ambassador kallades under eftermiddagen till UD för att åter informeras om det svenska rättsväsendet och för att höra vad vi tycker om de anklagelser som hans utrikesminister riktat mot oss.

Sanningen är ju att såväl Storbritannien som Sverige har oberoende rättssystem som tillämpar krav vad gäller skyddet för den enskildes rätt som sannolikt inte överträffas av några andra länder i världen.

Och att det här handlar om en undersökning i ett brottmål av bekant slag där ingen individ kan hävda andra rättigheter än någon annan.

Allas likhet inför lagen är en viktig princip.

Vad som kommer att hända nu återstår att se.

Vi har varit skarpa i vårt tillbakavisande av Ecuadors anklagelser mot oss.

Det kommer vi gärna att upprepa i olika sammanhang.

Den brittiska utrikesministern William Hague har klargjort att det brittiska rättssystemet efter omfattande prövning slagit fast att Assange skall utlämnas till Sverige och att detta är en förpliktelse man har en skyldighet att stå fast vid.

Samtidigt sitter han nu isolerad på Ecuadors ambassad i London.

Hur länge detta kan pågå, och hur det kommer att lösas, är inte min sak att bedöma.

Utrikesminister Hague har sagt att man strävar efter en diplomatisk lösning, men man har samtidigt erinrat också om brittisk lagstiftning.

Och vi har självfallet fullt förtroende för den brittiska regeringen i denna fråga.


Johnny Munkhammar

14 augusti 2012

VID MEDELHAVET: Det är många som i dag känner djup sorg och saknad efter budet om att Johnny Munkhammar gått bort.

Utanför riksdagshuset i Stockholm vajar flaggorna på halv stång.

Johnny var en mångsidigt begåvad, ständigt engagerad och alltid entusiasmerande individ som visste vad han trodde på och som ständigt såg det som viktigt att försöka övertyga andra.

En genuin liberal, en sällsynt intellektuell och en varm människa.

Saknaden är stor.


De viktiga förhandlingarna med Iran

13 augusti 2012

VID MEDELHAVET: Under sommaren tillhör det jag försökt att följa diskussionen i olika israeliska media om huruvida Israel skall gå till militärt anfall mot Iran inom den närmaste tiden.

Frågan är förvisso viktig. 

Det skulle tveklöst handla om aggression enligt den definition som FN:s stadgan innebär. Och konsekvenserna för regionen skulle riskera att bli omfattande. 

Skall man utgå från vad som skrivs i israeliska media drivs tanken på att militärt anfall av premiärminister Netanyahu och försvarsminister Barak, medan samtliga företrädare för det israeliska försvaret och underrättelsetjänsterna är mot.

Om detta är riktigt eller ej vet vi självfallet inte. Däremot vet vi ju att den f d chefen för underrättelsetjänsten och den f d överbefälhavaren offentligt och i starka ordalag varnat för tanken.

Och det är ju ett inte orimligt antagande att de vet vad de talar om.

Att Obama-administrationen är tydligt mot ett israeliskt anfall är tydligt. 

I media spekuleras om att det beror på det kommande presidentvalet, men sakläget är ju att berörda kompetenta organisationer i USA också varnar för ett sådant steg.

Sedan några månader har en stapplande förhandlingsprocess mellan Iran och omvärlden om dess nukleära program åter kommit igång. Nyckelpersonen i denna är EU:s Catherine Ashton.

Några omedelbara resultat har denna ännu inte gett.

Jag har under sommarveckorna haft möjlighet att ha samtal med ledande företrädare för olika sidor i denna stapplande process.

Och slutsatsen av dessa är bl a att bägge sidor fortfarande inte är fullt övertygade om att den andra sidan verkligen tagit det avgörande beslutet att genuint söka en kompromiss.

Misstron mellan de bägge sidorna är mycket djup. Bägge tycks utgå från att de andra sidan på ett eller annat sätt vill lura den. 

Och därmed är det inte så konstigt att förhandlingarna endast långsamt rör sig framåt.

I sak kvarstår de ledande västliga underrättelsetjänsternas bedömning att det iranska ledarskapet inte fattat beslut om att återta det målmedvetna kärnvapenprogram som vi vet att man 2003 beslutade att lägga i malpåse.

Och jag tror inte att man alldeles skall bortse från att det religiösa doktrinuttalande som gjorts i frågan har betydelse.

När Israels försvarsminister Barak för någon vecka sedan offentligt antydde att det nu fanns nya amerikanska underrättelsebedömningar som gav en mer sinister bild blev han milt tillrättavisad av Vita Husets presstalesman.

Denna sade att man var övertygad om att man skulle se om Iran började ett tydligt bombprogram, och att man då skulle ha betydande tid på sig att reagera. Det talas om en minimitid på mellan ett och ett halvt och två år.

Och att det då skulle komma en mycket tydlig och enad internationell reaktion torde ingen tvekan om. President Obama har varit mycket tydlig på den punkten.

Om detta är sakförhållandet – vilket det inte finns någon anledning att betvivla – är det viktigt att den förhandlingsprocess som stapplande nu kommit igång får fortsätta.

Den handlar om att steg för steg övervinna misstro och nå fram till lösningar. Jag tillhör dem som tror att det, med konstruktiv inställning på bägge sidor, är fullt möjligt.

Inte minst i amerikansk debatt finns tron att ständigt allt hårdare sanktioner snabbt kommer att tvinga fram en annorlunda iransk linje. 

Jag tror att det finns skäl att vara skeptisk på den punkten. En iransk kapitulation kommer knappast att ske, men en kompromiss som förenar bägge sidors grundläggande krav borde faktiskt vara fullt möjlig.

Samtalen kommer nu att fortsätta mellan Catherine Ashton och den iranske chefsförhandlaren Jalili. 

Viktigt är att de nu fokuserar på konkreta och tydliga steg som kan tas från bägge sidor. 

Mer teologiska diskussioner om rättigheter och skyldigheter kan ha sin roll, men om de inte kombineras med konkreta steg har de i dagens förhandlingssituation knappast något värde.

Och så får vi hoppas att den diskussion som enligt israeliska media pågår i landets ledning inte resulterar i beslut som välter allt detta över ända, bereder vägen för nya krig och för regionen än djupare ner i långsiktig och farlig konfrontation.


Lite lugnare dag

11 augusti 2012

VID MEDELHAVET: I dag har – hitintills! – varit den första dagen på mycket länge som inte dominerats av serier av telefonsamtal och överläggningar i olika mer eller mindre överhängande ärenden.

Det har varit en osedvanligt aktiv sommar, inte bara när det gäller ärenden av mer direkt betydelse för oss, utan självfallet också i vidare bemärkelse.

I går var det extra sammanträde i Bryssel med EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetsfrågor. Krisen med Vitryssland bröt av semestrarna för åtskilliga. Vår egen ambassadör Anna Karin Eneström skyndade sig från Gällivare till Bryssel för att delta i överläggningarna.

Och utfallet blev bra med ett klart stöd för Sverige och ett klart ställningstagande mot den vitryska regimen i olika avseenden. Något annat var inte heller att vänta.

Hur den fråga kommer att utvecklas återstår att se.

Tonläget från den vitryska regimen och dess olika organ mot Sverige är just nu mycket högt, och vi har haft anledning att be de svenskar som kan finnas i landet att iaktta viss försiktighet.

Samtidigt pågår mycket praktiskt arbete med att avveckla den direkta diplomatiska verksamheten i Minsk – vi är ju utkastade – och samtidigt se till att vissa viktiga funktioner kan upprätthållas. Vi talar med olika grannländer som generöst erbjudit sig att hjälpa till.

Inte minst omfattar detta den viktiga viseringsverksamheten – vi vill fortfarande ha en öppen dörr för inte minst unga människor som vill komma till Sverige för att t ex studera.

Och jag hoppas att vi snart kommer att kunna ge mer konkreta besked på den punkten.

När det gäller vår biståndsverksamhet – och inte minst den som vill hjälpa ett nytt och bättre Vitryssland – kommer vi självfallet att med de modifieringar som behövs fortsätta denna. Vi ser just nu över olika aspekter av detta.

Ett viktigt resultat av gårdagens möte i Bryssel var ju att medlemsländerna gav kommissionen i uppdrag att lägga fram förslag för hur vårt gemensamma stöd i detta avseende kan utökas och förstärkas.

Och alldeles säkert kommer vi att ha anledning att närmare samordna våra ansträngningar i dessa avseenden.

I Minsk försöker man hävda att vi på något sätt skulle ha varit inblandade i det jippo som en svensk PR-byrå ägnade sig åtr under sommaren.

Så var självklart inte fallet.

Aktiviteter som denna äventyrar individers både liv och säkerhet. Man undgick det öde som drabbade ballongflygare som farit fel för några år sedan som sköts ner och dog. Men två personer sitter nu i fängelse i Vitryssland för påstått samröra med det hela och riskerar långvariga fängelsestraff.

Medan denna kris har upptagit Sveriges uppmärksamhet har tragedin i Syrien fortsatt att fördjupas. Varje dag strömmar tusentals nya flyktingar ut ur landet.

Mycket har sagts om det avgörande som skulle ske i striderna i och kring Aleppo, men situationen just nu tyder knappast på något omedelbart genombrott för oppositionsstyrkorna.

Att regimen och dess stridskrafter sakta nöts ner är ovedersägligt, men samtidigt ökar ju det mänskliga lidandet, och förutsättningarna för en fredlig övergång till en bättre och demokratisk regimen blir sannolikt allt svårare.

Den politiska processen ligger ju i allt väsentligt nere.

I Turkiet överlägger Hillary Clinton och Ahmet Davutoglu i frågan, och i Iran samlar regimen där en rad mer eller mindre välvilligt inställda stater till diskussion i frågan.

Konturerna av två block i tilltagande konfrontation i regionen är inte svåra att se. Det kan föra långt.


Bra med KU

09 augusti 2012

VID MEDELHAVET: Det är utomordentligt bra att riksdagens konstitutionsutskott nu ges möjlighet att se på tillämpningen av den trettonde paragrafen i regeringsformens tionde kapitel.

Det välkomnar jag starkt, eftersom det kan leda till att kunskapen i dessa viktiga frågor blir lite bättre.

Regeringsformen säger, att ”chefen för det departement till vilket utrikesärendena hör skall hållas underrättad när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan stat eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan myndighet.”

Syftet med denna bestämmelse, som alls icke är ny, är att ge utrikesministern en möjlighet att orientera myndigheten ifråga om sakens utrikespolitiska sida för att främja en enhetlig och konsekvent utrikespolitik.

I det fall som nu blivit föremål för diskussion har kronofogdemyndigheten tagit kontakt med utrikesdepartementet i enlighet med denna regeringsformens paragraf.

Och jag har med åberopande av samma paragraf i regeringsformen informerat om den tolkning som med stor noggrannhet gjorts av regeringskansliets juridiska expertis av de förpliktelser för Sverige som följer av internationell rätt och internationella avtal.

I grunden handlar det här om den s k Wien-konventionen från 1961 och den svenska lag om immunitet och privilegier som i denna form tillkom 1976.

Och vi pekar på att frågan om den aktuella åtgärden från Kronofogdemyndighetens sida måste prövas med beaktande även av Sveriges åtaganden vad gäller diplomatisk immunitet i enlighet med Wien-konventionen, som ju i enlighet med lagen från 1976 har företrädare framför annan lag.

Diplomatisk immunitet är viktig för alla länder, men inte minst för ett lite mindre land som Sverige.

Det är genom att förlita oss på Wien-konventionens bestämmelser som våra representanter kan uppträda i olika situationer i andra länder och som vi på olika sätt kan tillvarata Sveriges och dess medborgares intressen.

Så långt tror jag att de flesta hänger med.

Men då är det också viktigt att vi visar att vi själva helt och fullt kan leva upp till dessa åtaganden.

Gör vi inte det, finns det ju en mycket påtaglig risk att detta i förlängningen kommer att påverka oss och våra intressen negativt.

Det är om detta diskussionen i det aktuella fallet handlar.

En affärsmän vill driva in en fordran på den ryska staten.

Det har han självfallet all rätt i världen att göra.

Och det är i grunden svårt att förstå att rika Ryssland inte betalar en skuld som med deras mått mätt är högst obetydlig.

Det är en sak.

Men en annan är att detta inte bör ske på ett sätt som strider mot Sveriges internationella åtaganden.

Och som chef för det departement som handlägger utrikes ärenden har jag, när en myndighet åberopade regeringsformen tar kontakt med oss i ett konkret ärende, självfallet en rätt att informera om den saken.

Att miljöpartiet anmält saken till riksdagens konstitutionsutskott har med största sannolikhet inte sin bakgrund i några konkreta överväganden i den frågan.

Behov av publicitet mitt i sommaren förefaller vara en viktigare drivkraft.

Det är ju så det ofta är…

Men det hindrar alls inte att jag välkomnar att konstitutionsutskottet nu får göra en ordentlig genomgång av frågan.

Och jag ser med entusiasm fram mot de bidrag jag kan ge till den genomgången.


Lukasjenko igen

08 augusti 2012

VID MEDELHAVET: President Lukasjenko har nu valt att ytterligare trappa upp den diplomatiska konflikten med Sverige i och med att han kastar ut alla kvarvarande svenska diplomater ur landet.

Det handlar självfallet om ett dramatiskt steg mot ett EU-land, och kan inte undgå att påverka vår samlade politik gentemot regimen.

Syftet är sannolikt att göra det så svårt som möjligt för de olika samarbetsprogram vi har när det gäller inte minst medborgerliga fri- och rättigheter i vid bemärkelse.

I samband med att man redovisade sin skäl för att visa ut ambassadör Eriksson var det ju i grunden enbart dessa de handlade om, även om det inte alls kan uteslutas att också andra händelser har påverkat stämningsläget i Minsk.

Vi ser nu över de konsekvenser detta får, men vi kommer självfallet att göra vårt yttersta för att dessa olika program skall kunna fullföljas och förstärkas.

Till den samlade bilden hör också att Lukasjenko stänger sin egen ambassad i Stockholm.

Men det är ett självständigt beslut av honom som vi inte har någon anledning att ha några synpunkter på.


Grovt brott mot normer

03 augusti 2012

VID MEDELHAVET: Lukasjenko-regimen har så beslutat att utvisa Sveriges ambassadör i Vitryssland Stefan Eriksson. 

Det är självfallet ett grovt brott mot normerna för relationerna mellan stater.

Att våra relationer med regimen i Minsk är ansträngda är ingen större nyhet. 

Och situationen har ju blivit mer spänd efter det gravt förfuskade presidentvalet i december 2010 och de politiska fångar som vi sedan dess sett i landet.

I inget annat land i Europe är friheten så förtryckt, och regimen så auktoritär, som i Vitryssland. 

I nära samarbete med övriga EU-länder, liksom med politiska partier och frivilligorganisationer i Sverige, har vi ju ett relativt omfattande program för stöd inte minst till organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter i Vitryssland.

Att detta inte är populärt hos regimen i Minsk är knappast ägnat att förvåna.

I samband med mötet i Bryssel den 23 juli mellan EU och det Östliga Partnerskapets utrikesministrar ville Vitrysslands utrikesminister att jag skulle lova att ambassadör Eriksson skulle förflyttas från Vitryssland inom den allra närmaste tiden.

Endast då kunde man tolerera att han kunde återvända till Minsk efter sin semester i Sverige.

Han förklarade att hans president var allt mer irriterad, och refererade både till att ambassadör Eriksson hade varit på möten som oppositionen ordnat, att vi på ambassaden hade gett stöd till frivilligorganisation och att en bil med böcker hade stoppats på gränsen mellan Litauen och Vitryssland. Något annat konkret hade han inte att anföra.

Jag avvisade självfallet varje överenskommelse av detta slag. 

Vad gäller de konkreta anklagelserna sade att jag utgår från att också den vitryska ambassaden i Stockholm har kontakter på bredden av vårt samhälle. 

Och vad gäller böckerna var det en helt legitim införsel inom ramen för ett offentligt och godkänt biståndsprogram till universitet i Minsk.

Det man nu försöker att anklaga ambassadör Eriksson för är i grunden ingenting annat än att han varit en lojal och effektiv företrädare för den politik som är såväl Sveriges som EU:s.

Vi har självfallet informerat övriga EU-länder om det inträffade, och när jag talade med Catherine Ashton i frågan tidigare i dag var vi överens om att EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetsfrågor bör sammankallas för att diskutera situationen och de konsekvenser den får.

Nyckfullheten hos diktatorn Lukasjenko har ju tidigare lett till akuta kriser i relationerna till EU, och det var med viss tvekan som hans utrikesminister trots allt fick delta i mötet i Bryssel i juli. Mot bakgrund av vad som nu skett kommer det att dröja innan det upprepas.

Förutom att utnyttja det mötet till försök till mörk köpslagan med Sverige utnyttjade han det till att försöka få tillstånd för president Lukasjenko att komma till olympiaden i London. Självfallet lyckades inte detta heller.

Det inträffade kommer självfallet att få konsekvenser i olika avseenden.

I dag har vi informerat den vitryska ambassaden om att tillstånd för två av deras utsända medarbetare kommer att dras in. Det ter sig heller inte helt naturligt att hälsa deras nya ambassadör välkommen.

Sverige kommer nu att stå utan ambassadör i Minsk, men Stefan Eriksson kommer självfallet att fortsätta som ambassadör, men nu med ett tydligt fokus på just demokrati- och frihetsfrågorna i Vitryssland. 

Och vi skall nu se över våra möjligheter att ytterligare förstärka detta stöd, även om den tilltagande repressionen i Vitryssland, som ju denna utvisning är ytterligare ett exempel på, i vissa avseenden gjort det svårare.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 327 andra följare