Värna vårt europeiska samarbete

STOCKHOLM: Det har varit en alldeles osedvanligt lugn söndag hemma i Stockholm som dessutom gav möjlighet att läsa några böcker som hade blivit liggande alldeles för länge.

Wilhelm Carlgrens studie av spelet mellan den ryske utrikesministern Iswolsky och hans kollega i dåvarande Österrike-Ungern Aehrenthal i uppspelet till den bosniska annektionskrisen 1908 tillhör måhända inte dagens bestsellers, men visar den kvalitet också på utrikespolitiska studier som funnits i vårt land.

Och Wilhelm Carlgren bidrog ju dessutom med andra väl så betydelsefulla verk, varav det om vår utrikespolitik under andra världskriget kanske är det allra tyngsta.

Han fick dock skriva en mindre kompletterande skrift när vi på 1980-talet kunde släppa det faktum att Sverige under dessa år kunnat dechiffrera betydande delar av den tyska telegramtrafiken, och självfallet hade detta sin betydelse för delar av den utrikespolitiska hanteringen under dessa år.

Stora delar av 1900-talets svenska utrikespolitik handlade ju om att manövrera i ett mycket komplicerat europeiskt landskap av konflikter, allianser, fördrag och olika typer av faktiska krigsförberedelser.

Tack och lov är det en värld som i dag känns tämligen avlägsen, och som vi har all anledning hoppas inte kommer att återkomma.

I detta ligger ju den Europeiska Unionens enorma betydelse också för Sveriges säkerhet – förvisso i föreningen med fastheten i de åtaganden i det Nato som vi inte är medlemmar av, men vars stabilitetsvinster ju självfallet kommer hela Europa till goda.

Också detta perspektiv är viktigt när vi nu deltar i diskussionerna om det europeiska samarbetet.

Det handlar förvisso om de aktuella finansiella och ekonomiska problemen i framför allt vissa av unionens medlemsländer. Men det handlar också om att värna en modell för samarbete och stöd mellan europeiska demokratier vars värde knappast kan överskattas, och som vi kanske lite för ofta bara tar för given.

Jag skriver detta också mot bakgrunden av nya signaler som nu kommer från Storbritannien.

Premiärminister David Cameron har nu indikerat att han vill stiga ur delar av det europeiska samarbetet, och att han i ett visst läge kan tänka sig en folkomröstning i frågan.

För detta får han självfallet applåder från den sörja av imperienostalgiker och ultranationalister som smugit sig in i delar av den brittiska politiken och dessutom fått sina basuner i den föga sofistikerade eller nogräknade Murdoch-pressen.

Men EU-samarbetet är i sina grunddrag inget samarbete à la carte, och den som skulle försöka att vrida det i den riktningen skulle nog rätt snart finna att det skulle riskera samarbetet i dess helhet. Som i en familj eller en förening eller en nation handlar det om ett givande och tagande där det ytterst är helheten som är avgörande.

Hur detta nu kommer att utvecklas återstår att se. Vi går med betydande sannolikhet mot ett skede med en ny diskussion om hur det europeiska samarbetet kommer att utformas.

Och det har stor betydelse långsiktigt inte minst för Sverige. Ekonomiskt är det tämligen uppenbart, men utrikes- och säkerhetspolitiskt har vi all anledning att vara på vår vakt mot allt som skulle innebära risker för att vi glider tillbaka mot det Europa som Wilhelm Carlgrens olika böcker skildrade.

Det är viktigt att värna vårt europeiska samarbete.

I dag noterar jag att det årliga engagemang som heter Almedalsveckan drar igång. Tyckare och tänkare av alla de slag drar i skaror över Östersjön för att där exponera sin mer eller mindre samlade klokskap.

Själv håller jag mig här i Stockholm – en öde stad, misstänker jag – några dygn till.

Men på onsdag åker jag över till Visby för att diskutera inte minst de ekonomiska aspekterna av den arabiska världens omvandling, och på torsdag har vi dessutom regeringssammanträde i residenset där. Det brukar vara trevligt.

Direkt från Visby bär det så till Paris och det stora mötet om Syrien där på fredag, och direkt därifrån till Dubrovnik för stort möte med främst olika företrädarna för de olika länderna i den delen av Europa.