Glädjande – och besvärligt

31 juli 2012

VID MEDELHAVET: Dagarna i solen här handlar till inte oväsentlig del om kontakter i de olika ärenden som – mitt i sommaren – kräver olika former av insatser från utrikesförvaltningen.

Det är självfallet mycket tillfredsställande att Aron Modig nu befinner sig säker och fri på svensk mark efter de dramatiska och traumatiska händerlserna på Cuba.

Under den senaste veckan är det kanske inte så mycket vi sagt utåt från UD:s sida i ärendet. Det fanns alltid en risk för att olika uttalanden skulle leda till att det hela gick fel.

Att vi lyckades beror självfallet till del på insatser vi gjorde, men det finns också skäl att understryka betydelsen av det vidare sammanhanget.

Redan i måndags i förra veckan talade jag såväl med EU:s Catherine Ashton som min spanske kollega Garcia-Margallos i frågan och drog upp riktlinjerna för vårt gemensamma agerande.

Sveriges kontakter med Cuba är kanske inte i alla avseende de mest intima, och också därför var denna koordinering av insatser och agerande av stor betydelse.

Och vi har all anledning att tacka såväl Spanien som EU för stöd och samarbete.

Men frågan är alls icke avslutad så länge Modigs spanske kollega och vän Carromero fortfarande befinner sig kvar på Cuba.

Och jag hoppas att även media förstår att hänsynen till detta lägger vissa begränsningar på vad som nu bör sägas i denna fråga.

Vi har all anledning att på alla sätt nu ge Spanien stöd i arbetet att få ut sin medborgare på samma sätt som de gett oss stöd i vårt arbete.

Till dagens ärenden – åtminstone vad gäller förfrågningar från media till UD – hörde också de svenska medborgare som är strandsatta i Damaskus efter EU-beslutet om sanktioner mot Syrian Airways.

Det skall medges att vi tillhörde dem som inledningsvis var skeptiska när förslaget mycket sent inför EU:s utrikesministermöte i måndags i förra veckan kom upp om just denna sanktion.

Motiven som angavs var att flygbolaget levererade stora vinster till regimen. Vi frågade om det verkligen kunde vara sant att just detta flygbolag i dessa tider gick med strålande vinster, och frågade om man hade studerat andra möjliga effekter.

Men vi sade att om det finns en uttrycklig och motiverad begäran från det syriska nationella rådet SNC har vi beredda att tillstyrka dessa sanktioner.

En sådan begäran kom, och EU:s beslut blev ett faktum.

Det inträffade kan dock tjäna som ännu en illustration till att en del av dessa förslag till sanktioner förtjänar att studeras och analyseras noggrant.

Sverige är lite avvikande i Europa i och med att vi har ett mycket stort antal medborgare som på ett eller annat sätt har sina rötter i Syrien, och därmed ett inte minst i en situation som denna högst legitimt intresse att hålla kontakter med familj, släktingar och vänner i Syrien.

Men nu är det dessvärre som det är i denna situation. UD har ju dessutom avrått från alla resor till Syrien.

Och jag kan bara hoppas att de drabbade skall ha förståelse för de motiv som ledde SNC till att brådskande begära dessa sanktioner.


Aleppo och ny dynamik

30 juli 2012

VID MEDELHAVET: Tyvärr har jag aldrig varit i Aleppo, men staden har alltid stått på min lista över dem som borde besökas.

Då var skälet framför allt historiskt och kulturellt. Kring det gamla citadellet har handelsvägar mellan Öst och Väst löpt samman under årtusenden.

Och staden har ju också en mycket gammal och genuin kristen tradition vi inte kan bortse från.

Att staden står på UNESCO:s lista över världens kulturarv är naturligt och riktigt.

Men nu handlar nyheterna från Aleppo inte om fredlig handel och en mosaik av kulturer, utan nu handlar det om artilleribeskjutning, gatustrider och stora flyktingströmmar.

Det förefaller som om delar av den väpnade syriska oppositionen nu tagit sig in i och satt sig fast i Aleppos förorter och delar av myllret av trånga gränder längre in mot staden.

Och tydligt är att den syriska regimen tvingats överge andra områden för att försöka återta kontrollen över Aleppo på samma sätt som man i alla fall kortsiktigt lyckades i Damaskus.

Om den syriska arméns taktiska principer är hämtade ur den gamla sovjetiska skolan – och det finns nog all anledning att frukta det – så kommer detta att ske också med massiv beskjutning med artilleri av berörda stadsdelar.

Vi har sett det förr.

Det innebär att lidandet kommer att bli massivt. 

FN tror att det redan nu kan handla om 200.000 människor som flyr striderna i staden och söker sig antingen utomlands eller till andra delar av landet de bedömer som säkrare just nu.

Totalt torde det i dag handla om omkring två miljoner s k internflyktingar i landet. 

Och jag såg att min jordanske kollega Naser Judah i går uppgav att det fanns över 100.000 syriska medborgare som kommit till hans land sökande skydd från våldet.

Vi står mitt uppe i början av en ny enorm flyktingtragedi.

Viktigt för oss är alldeles självklart att ge humanitär hjälp på alla de sätt vi kan.

Gunilla Carlsson arbetar just nu med just detta.

Men också att mobilisera politiskt för ett stopp på våldet och en politisk process i enlighet med vad man kom överens om på mötet i Geneve för ca en månad sedan. 

Jag utgår från att FN:s säkerhetsråd kommer att mötas för att diskutera situationen i och kring Aleppo och vilka möjligheter som i detta läge fortfarande kan finnas för en politisk process.

Annars kommer situationen att fortsätta att förvärras, och jag tror dessvärre att det är en farlig illusion att den kommer att gå till något snart slut och harmonisk upplösning.

Vi står – som jag ju skrivit om tidigare – inför risken av en blodig sekteristisk fragmentering som kan komma att dra in huvuddelen av den gamla Levanten i sin onda cirkel.

Till dem jag talat med i dag om detta hör också den iranske utrikesministern Ali Akbar Salieh. Det samtalet handlade inte minst om den alarmerande situationen i och kring Aleppo och de mycket allvarliga konsekvenser denna kan leda till.

Sedan jag besökte Erbil i norra Irak och samtalade med bl a president Barzani har utvecklingen i de kurdiska delarna av Irak tagit en ny vändning.

Då talade vi om hans roll för att ge ledning också åt kurderna i norra Irak. Ett parti lierat med terrororganisationen PKK hade ju ditintills snarast ställt upp som stödtrupp till regimen i Damaskus.

Nu har i stället president Barzani träffat en överenskommelse med detta parti, och det i kombination med en syrisk koncentration i riktning Aleppo har lett till att denna konstellation tagit över betydande kontroll över dessa områden.

Och formeln tycks vara att man därmed håller både regimens och oppositionens styrkor borta från dessa områden.

Det går att se kortsiktiga fördelar i detta, men också betydande faror för Syriens såväl territoriella integritet som politiska stabilitet. 

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu, som jag också talade med tidigare i dag, åker på onsdag till Erbil för samtal inte minst om detta. 

Och vi har all anledning att vara uppmärksamma på den nya dynamik som ligger i denna utveckling. Att den sammanfaller med en tilltagande politisk kris i Irak är dessutom värt att notera.


Med yttersta allvar

28 juli 2012

VID MEDELHAVET: Den 22 februari utsattes Obdikhon Sobitkhony för ett mordförsök i en trappuppgång i Strömsund i norra Jämtland.

Han sköts bakifrån med en finkalibrig pistol.

Det var uppenbart att avsikten var att mörda honom så snabbt, så tyst och så effektivt som möjligt.

Han hade kommit till Sverige som kvotflykting 2006 efter att ha levt i exil från sitt land Uzbekhistan sedan 2000.

Han tillhörde alldeles tydligt oppositionen mot regimen Karimov i landet, och tillhörde alldeles uppenbart dem som regimen på ett eller annat sätt motverkade.

Jag skriver om detta därför att tingsrätten i Östersund i förra veckan i en dom ogillat ett åtal riktat mot två personer som stod åtalade för medhjälp till mordförsöket i Strömsund.

Den domen tänker jag av självklara skäl inte kommentera – rättsväsendets oberoende ställning är en viktig princip i vårt land – och jag vet inte heller om den kommer att överklagas av åklagaren och ärendet därmed gå vidare.

Men det som det finns stark anledning att uppmärksamma är att domstolen i sin dom skriver att ”attentatet mot Obidkhon Sobitkhony skett av politiska skäl” och att ”mordförsöket var planerat och genomfört av en organisation utanför Sverige.”

Den person som åklagaren angett som mördaren är identifierad, och hans olika aktiviteter fram till mordet och hans snabba färd ut ur Sverige i riktning Moskva därefter är väl kartlagd vid det här laget.

Domen beskriver hur man målmedvetet och med olika medarbetare försökte att ta reda på var i Sverige Obdikhon Sobitkhony fanns, hur mönstret i hans dag där såg ut och sätt att smidigt ta sig både dit och sedan därifrån och ut ur landet.

Bakom detta ligger organisation och erfarenhet.

Här handlar det således om ett av utländsk erfaren organisation genomfört politiskt mordförsök i Sverige.

Och det säger sig självt att vi måste se med det yttersta av allvar på detta.

De människor som söker och erbjuds en fristad i vårt land försöker vi självfallet att skydda på samma sätt som andra individer i detta land åtnjuter skydd.

Och vi har en påtagligt sträv inställning mot utländska regimen som försöker att bedriva olika former av flyktingspionage i vårt land.

Här handlar det dock om någonting som går avsevärt mycket längre.

Under de år som jag i olika positioner suttit i Sveriges regering har någonting motsvarande aldrig inträffat.

Att vi ser med yttersta allvar på det inträffade behöver jag knappast understryka särskilt.

Och alldeles uppenbart kommer berörda svenska myndigheter, liksom regeringen, att göra allt som göras kan för att gå till botten med denna fråga.


Hälsan före allt…

27 juli 2012

VID MEDELHAVET: Så här i rötmånaden är det ju inte bara de seriösa och allvarliga kriserna som dominerar nyhetsflödet.

Jag noterar t ex att Gennady Onishenko slog till häromdagen igen.

Han är en sann förkämpe för människors väl och ve, hälsa och välgång i sin egenskap av Rysslands överste hälsoinspektör.

Och varje samband med utrikespolitiska konjunkturer är självfallet bara en tillfällighet.

Självfallet.

Nu hade någon tydligen påstått att man hittat en mask i en McChicken på McDonalds i Moskva.

Denna upprörande nyhet föranledde självfallet ett skarpt ingripande.

Omedelbart ryckte han ut och förklarade att han ville ”påminna våra medborgare om, att hamburgare, även utan maskar, är inte ett lämpligt val av mat för Moskvas och Rysslands invånare”.

Det är, deklarerade han, ”inte vårt kök”.

Hans omtanke är omvittnad sedan tidigare.

Mitt i de omfattande protestdemonstrationerna i Moskva i december varnade han medborgarna att inte ge sig ut på gatorna eftersom det lätt skulle kunna leda till att de blev förkylda.

Just så.

Tidigare har hans omtanke om medborgarnas hälsa fått honom att bannlysa viner från Georgien och Moldavien från den ryska marknaden.

Dessa ansågs plötsligt vara påtagligt hälsovådliga.

Kanske fanns risker för demokratiska virus.

Och då och då har ju relationerna med också Ukraina och Vitryssland varit lite problematiska.

Då har den ryska hälsans välmenande väktare passat på och varna för de alldeles påtagliga faror som ligger i konsumtion av ost från Ukraina eller mjölk från Vitryssland.

Hälsan före allt.

Ingen kan gärna påstå någonting annat.


Näten kontra regimen

26 juli 2012

VID MEDELHAVET: Efter ministermötet i Bryssel i måndags har nu semestertiden infunnit sig lite mer på allvar, och medarbetare av olika slag spridits ut över en betydande geografisk yta.

Men det hindrar inte att telefonsamtalen och konferenserna kan vara ganska så många när gamla och nya ärenden gör sig påminda.

Inte sällan är det olika mer eller mindre komplicerade konsulära ärenden som står i centrum för våra insatser. Och just nu är det Cuba som är i fokus i just detta avseende.

Hemma ser jag att Åsa Romson försöker göra sak av våra avvägningar när det gäller sanktioner mot Syrien.

Det är alldeles korrekt att vi vare sig från EU:s eller USA:s sida inte har totala handelssanktioner mot Syrien.

Jag tror att vi alla lärt oss av tidigare misstag i det avseenden, inte minst mot Irak under Saddam Husseins sista decennium vid makten.

De sanktionerna drabbade landets befolkning hårt och kom nog snarare att stärka regimen.

Det är därför inriktningen sedan dess är på olika riktade och s k smarta sanktioner. Avsikten är att påverka regimen, dess olika stödfunktioner och möjlighet att överleva.

Men avvägningen är inte enkel, och det är därför det också förs en diskussion om vilka sanktioner som är möjliga och lämpliga och vilka som inte är det. Och de är inte alltid det finns några självklara svar.

Tydligt är att de som verkar inne i landet är mindre benägna att förorda breda och stora sanktioner än dem som är utanför landet.

Utanför finns den naturliga känslan av att ”vi måste göra något”.

Inne finns ofta en medvetenhet om att effekterna inte alltid är så självklara.

Vad gäller just telekommunikationer – mobiltelefoni, Internet – är det ju ingen tvekan om att detta har varit verkningsfulla vapen i främst oppositionens händer.

Det har gällt under hela omvandlingsprocessen i den arabiska världen, men mycket påtagligt så i Syrien.

Självfallet försöker repressiva regimer att avlyssna och påverka på de sätt de kan.

Därför har vi självklart förbjudit all leverans av speciell utrustning för sådana ändamål, även om man nog skall ha klart för sig att det finns villiga och kompetenta leverantörer från andra håll än EU och USA.

Och till det kommer att bl a Sverige aktivt hjälper den syriska oppositionen – SNC och andra – med frågor och teknik kring säkrare kommunikationer.

En teknik som t ex Skype innebär dock en betydande säkerhet, och jag vet åtskilliga som använder den för kommunikation med olika delar av oppositionen inne i landet.

Att oppositionen på detta sätt kan få ut information om vad som händer, och att media på olika sätt kan nå personer inne i landet är självfallet viktigt.

Men jag tror inte man skall underskatta det behov av t ex mobiltelefoni som vanliga människor har i en så osäker situation som den i Syrien i dag.

Det är naturligt att man vill hålla nära kontakt med familj, vänner och släktingar – inom och utom landet – för att kunna ta ställning till vad man skall göra.

Jag såg en uppgift om att det som det var störst köer för i Damaskus i dessa dagar var bensin och telefonkort. Det är inte svårt att förstå varför.

Ca 75% av befolkningen i Syrien beräknas i dag ha mobiltelefon.

Det finns de som föreslagit sanktioner mot mobiloperatörer därför att dessa levererar intäkter till regimen.

Så är det säkert, men de kan ju bara göra detta så länge människor betalar sina räkningar.

Och den frågan påverkas ju på intet sätt av om det är externa sanktioner mot företaget i fråga eller inte.

Jag vet inte att det förekommer några affärer värda namnet från EU-ländet med Syrien inom detta område för närvarande.

Sanktioners effekter skulle därmed snarast ligga på underhållsarbete som utförs av lokala serviceföretag i Syrien knutna till internationella leverantörer.

Det handlar om att se till att både de mobila och fasta näten faktiskt fungerar.

Skulle sanktioner medföra att det underhållsarbetet stoppas – och det är tveksamt om det fullt ut skulle gå att ersätta med t ex kinesiska företag – kommer näten sannolikt förr eller senare att sluta att fungera.

Det är nog ingen tvekan om att det skulle drabba enskilda människor i Syrien på ett mycket påtagligt sätt.

Vi kan själv föreställa oss hur det skulle vara om vi mitt i en enorm kris för vårt land, och med tung oro för vad morgondagen skulle innebära, plötsligt inte hade några telekommunikationer alls.

Hur det skulle drabba regimen kan man säkert göra olika bedömningar av.

Viktigt att notera i det sammanhanget är att säkerhetsstyrkor och motsvarande har helt andra kommunikationssystem som inte alls berörs av detta. De kan vi inte komma åt på detta sätt över huvud taget.

I denna fråga har vi ända sedan vi började diskutera olika sanktioner haft nära samråd med företrädare för Syriska Nationella Rådet SNC inne i Syrien. De har haft samma bedömning om vikten av att näten fungerar.

Och när den arbetsgrupp som sysslar med sanktionsfrågor senast sammanträdde i Dubai, och SNC presenterade sina förslag på utvidgade sanktioner, fanns frågan om telekommunikationer inte med över huvud taget.

Men självfallet fortsätter diskussionen om både detta och annat när det gäller sanktioner.

När historien om den syriska revolutionen skrivs är jag dock övertygad om att vi än en gång kommer att se hur nätverken – Internet, mobiltelefoner, sociala media – spelade en viktig roll för att vräka diktaturen över ända.


European Institute of Peace

24 juli 2012

BRYSSEL: I går lanserade vi arbetet med en European Global Strategy, och i dag var det vårt initiativ tillsammans med Finland för ett European Institute of Peace som stod i fokus för mina samtal.

Initiativet har några år på nacken, och gradvis växer stödet för tanken.

Det som inträffat sedan dess är att ett parallellt initiativ tagits i Europarlamentet, och beslut fattats om en summa pengar för att studera frågan närmare.

Vad vi diskuterade i dag var ett möte med Europarlamentets utikeskommitté i mitten av september för att diskutera saken närmare, och sedan möjligen en konferens lite senare för att föra frågan vidare.

Tanken är att skapa en europeisk institution som kan bedriva informell diplomati och medling med större frihet än vad som är möjligt med de normala och diplomatiska instrument vi har till vårt förfogande.

I USA har man en motsvarighet genom US Institute of Peace, och på olika håll i Europa finns också vissa organisationer som arbetar på ett imponerande sätt med dessa frågor.

Jag noterar att US Institute of Peace nu är engagerad i ett omfattande och informellt arbete för att förbereda Syrien efter Assad, och det säger sig självt att den typen av insatser är viktiga.

Finland har tillsammans med Turkiet arbetat med ett initiativ för medlingsverksamhet, Norge och Schweiz har gjort och gör viktiga insatser i det tysta och vi har inte minst finansiellt stött en del andra organisationer.

Men att få en mer etablerad organisation för detta i Bryssel skulle vara en styrka.

Det innebär inte att vi med nödvändighet vill sätta upp en ny EU-institution. Nackdelarna med det överväger sannolikt fördelarna.

Sannolikt skulle en friare form men med viss koppling till både den europeiska utrikestjänsten, Europaparlamentet och engagerade nationer vara en fördel.

På sina håll har man trott att det handlat om att sätta upp en ny tankesmedja, men här handlar det om någonting annat. 

Och vi har ju dessutom EU Institute of Security Studies i Paris liksom en växande skara av spännande tankesmedjor i Bryssel.

Här talar vi om en mer operativt inriktad institution. Men självfallet med ett nätverk som omfattar också konventionella tankesmedjor och de andra organisationer som mer eller mindre diskret är verksamma inom samma fält.

Till allt detta finns det all anledning att återkomma efter sommaren.

Men mina dagar här i Bryssel har i alla fall gett mig anledning både att lansera vårt initiativ för European Global Strategy och för att föra initiativet om European Institute for Peace ett steg framåt.

Och så bör det i rättvisans namn noteras att solen lyser över Bryssel också denna dag. 


Hektiskt men bra i Bryssel

23 juli 2012

BRYSSEL: Den som möjligen har kunnat följa twitter-flödet har nog kunnat konstatera att det varit en påtagligt både laddad och produktiv dag här i Bryssel i dag.

Men dagen började med den tragiska nyheten om att Oswaldo Paya omkommit i en bilkrasch på Cuba.

Han var ett av sitt lands allra främsta förkämpar för frihet och demokrati, och vi har i många olika sammanhang haft anledning att uttrycka vår beundran för hans insatser.

Till tragiken i det som hänt kom så de rent konsulära frågorna i samband med de svenska och spanska medborgare som också fanna i bilen.

Det arbetet fortsätter, och jag har därmed ingen anledning att nu kommentera det ytterligare.

Dagens viktigaste diskussion på mötet med EU-ministrarna rörde utan tvekan Syrien, och den diskussionen förlöpte i de banor jag skrivit om här tidigare.

Inte minst var det de humanitära frågeställningarna som var i fokus.

Vår lunchdiskussion med EU:s energikommissionär Öttinger blev både vital och spännande, och visar hur viktigt det är att vi integrerar de olika delara av vår externa politik.

Här finns självfallet de viktiga klimat- och uthållighetsperspektiven – EU fortsätter att gå i spetsen för ett globalt klimatavtal – men också frågor om vår utvidgade inre marknad och försörjningsfrågor i olika delar av världen.

Och vi var eniga om att vi kommer att ha anledning att ägna alla dessa olika frågor ökad uppmärksamhet framöver.

Eftermiddagen kom att ägnas mötet med det Östliga Partnerskapets länder, och här kom det att bli problemen i Ukraina och än mer i Vitryssland som var i fokus.

Vi går mot ett nytt toppmöte med EU och det Östliga Partnerskapets länder i Vilnius i november 2013, och vi har antagit en karta för vad som måste göras innan dess.

Men jag och andra underströk med viss skärpa att vare sig politiska rättegångar eller politiska fångar har någon plats i vårt samarbete.

Innan den diskussionen hann vi med att på en presskonferens, som inleddes av Catherine Ashton, presentera vårt arbete med en European Global Strategy i enlighet med vad jag skisserade i min artikel i DN i dag på morgonen.

Dagen avslutades med middag i en mindre krets av ministrar med den israeliska utrikesministern.

Våra positioner när det gäller fredsprocessen med palestinierna – och inte minst bosättningspolitiken – är starkt skilda, men det var i alla fall av värde att utöver den diskussionen också kunna utväxla olika synpunkter på den vidare regionala utvecklingen.

Den berör oss, och den berör också Israel.

Och vi hade på nytt möjlighet att uttrycka vårt kraftiga fördömande av terrorattacken i Burgas mot de israeliska turisterna.

Nu går denna dag mot sitt slut, och den kommande inleds med ett tidigt frukostmöte kring våra tankar att inrätta ett European Institute of Peace.


Global strategi för Europa

23 juli 2012

BRYSSEL: I en debattartikel i DN i dag berättar jag om det initiativ till en ny global strategi för Europa som Sverige, Polem, Italien och Spanien kommer att lansera i samband med mötet med EU:s utrikesministrar här i dag.

Artikeln talar i allt väsentligt för sig själv.

Och i eftermiddag kommer vi i anslutning till Catherina Ashtons presskonferens och tillsammans med henne att presentera vårt initiativ lite mer utförligt.

Det går tillbaka på diskussioner vi fört i utrikesministerkretsen i dess helhet, och senast när vi träffades på vårt informella möte i Köpenhamn i våras.


Landat i Bryssel

22 juli 2012

BRYSSEL: Så har då Adriatiska Havet övergivits till förmån för Bryssel och arbetet med att forma EU:s gemensamma utrikespolitik.

I morgon träffas alla vi utrikesministrar för sedvanligt månadsmöte, men innan dess blir det mer informell middag med olika medarbetare här i Bryssel, och i morgon bitti dessutom sedvanlig frukost med andra nordiska och baltiska företrädare.

Syrien kommer med all sannolikhet att bli den fråga som dominerar våra diskussioner, även om också Mali, de bägge Sudan, Libyen och situationen i östra Kongo står på dagordningen.

Därtill kommer att vi kommer att diskutera inriktningen inför toppmötet mellan EU och Kina i september, och ha en lunchdiskussion med energikommissionären Oettinger om sambandet mellan utrikes- och energipolitiken.

Och till detta skall så läggas mötet med utrikesministrarna från det Östliga Partnerskapets länder under eftermiddagen.

Så det blir en påtagligt fullmatad dag. 

Jag kommer tillsammans med tre kollegor dessutom att ha en pressbriefing om ett initiativ, och i morgon kväll kommer jag att äta middag tillsammans med några kollegor och Israels utrikesminister Liberman.

Om utvecklingen i Syrien finns inte mycket att tillägga utöver det jag ju redan rätt utförligt skrivit under den senaste veckans dramatik såväl i Damaskus som i New York.

Utvecklingen har gått in i en ny fas, och jag kommer att säga i morgon att medan våra möjligheter att konkret påverka denna nu sannolikt är mer begränsade kan det finnas skäl att fokusera dels på de humanitära uppgifterna och dels på att förbereda vad vi kan göra efter regimens fall.

Flyktingströmmarna har ökat påtagligt, även om en del av de dramatiska siffror vi fick från Libanon var personer som via Libanon tog sig från Damaskus till den syriska kusten. 

Även i detta ligger dock en allvarlig utveckling.

Syrien efter regimens fall kommer att vara ett söndrat och sargat land, och så gott som helt utan de ekonomiska möjligheter som finns i t ex Libyen. 

Att lappa ihop, och att sätta en fungerande ekonomi på fötter, kommer att ta både tid och omfattande insatser, och det kan vara klokt att vi nu lite mer organiserat börjar att titta på dessa utmaningar.

Visst arbete är redan gjort, men betydligt mer kommer att behövas.

På mötet i morgon hoppas jag att vi också skall kunna anta slutsatser om Libanon för att på detta sätt visa vårt stöd till dess suveränitet och integritet i detta svåra läge.

Dessa är en följd inte minst av det besök som Radek Sikorski från Polen, Nikolay Mladenov från Bulgarien och jag avlade där för ca en månad sedan, och som sedan dess följts av flera.

Eftermiddagens möte med det Östliga Partnerskapet blir en blandad tillställning.

Medan framstegen är påtagliga i såväl Georgien som Moldavien är det stillastående i Ukraina och fortsatt utveckling bakåt i Vitryssland.

Men det är viktigt att vi också i dessa tider visar att vi är starkt engagerade i vad som händer i dessa länder – och att dörren till Europa står öppen för de som vill och som kan.


Nytt och allvarligare skede

20 juli 2012

VID MEDELHAVET: Utvecklingen i och kring Syrien har gått in i ett nytt skede genom onsdagens bombattentat och torsdagens nya veto av Ryssland och Kina i FN:s säkerhetsråd, och diskussionen kring detta kommer säkert att dominera mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag.

Bombattentatet har med all säkerhet lett till en mycket betydande osäkerhet inom den syriska ledningen.

Att det kunde genomföras på det sätt som skedde – mitt inne i säkerhetshögkvarteret – visar ju på att det finns delar av den väpnade oppositionen som har förankring långt inne i regimens egna slutna strukturer.

Och de frågetecken detta måste leda till i dess ledning leder alldeles säkert till en ny osäkerhet och säkert också till starkt delade meningar. Det är mycket sannolikt att olika personer nu mer eller mindre aktivt börjar att se på olika möjligheter att ta sig ut ur en situation som ju från deras utgångspunkt ser ut att bli allt sämre.

Strider har nu ryckt in i Damaskus, men att av detta dra någon slutsats om hur långt från slutet regimen är torde knappast vara möjligt.

Det vi vi sett nu är en dramatisk ökning av antalet personer som försöker att ta sig ut ur landet. Rapporter talar om att ca 30.000 personer tagit sig över gränsen till Libanon under de senaste 48 timmarna.

Ryssland och Kina stod vid omröstningen i New York i går fast i sitt motstånd mot alla mer substantiella åtgärder mot regimen, och därmed föll den möjligheten till ett enat internationellt agerande som jag tror var själva förutsättningen för en politisk process och någon form av ordnad övergång i Damaskus.

Konsekvenserna av detta riskerar att bli mycket omfattande – och det på en rad olika plan.

Det allmänna klimatet när det gäller relationer till Ryssland kan inte undgå att påverkas, och det är ju långt ifrån omöjligt att den fortsatta utvecklingen i Syrien och regionen kommer att leda till att främst USA:s och Rysslands positioner glider allt längre från varandra med konsekvenser på en rad olika områden framöver.

Att regimen Assad förr eller senare kommer att falla är så gott som säkert, och rimligt är att allt mer av uppmärksamhet koncentreras kring frågan om vad som kommer därefter.

En politisk ordnad övergångsprocess med starkt och enat internationellt stöd hade utan tvekan varit att föredra, och hade gett bäst möjligheter inte minst att skydda minoriteter och landets sekulära karaktär.

Om allt nu glider mot ett allt mer militariserat scenario kan detta komma att bli allt mer besvärligt, även om det alldeles självklart måste vara vår fortsatta ambition.

Än är det för tidigt att till fullo värdera konsekvenserna av de senaste dygnens dramatiska utveckling. Vi vet t ex hur framtiden för FN-observatörerna i landet kommer att se ut. Ryssland har förklarar sig berett till en teknisk förlängning av dem, men om så kommer att bli fallet är ännu oklart.

Och med detta påverkas självfallet hela förutsättningen för Kofi Annans fortsatta ansträngningar.

De slutsatser han drar av utvecklingen i främst New York kommer att vara viktiga, och de är långt ifrån självklara.

Till det som på ett eller annat sätt kommer att beröras – åtminstone informellt – i Bryssel hör terrorattacken mot de israeliska turisterna i Burgas i Bulgarien i förgår.

Det är första gången sedan attackerna i London för åtskilliga år sedan som vi ser en självmordsattack inom EU – jag bortser från det misslyckade men utomordentligt allvarliga försöket i Stockholm.

Från israelisk sida har man pekat fingret mot Hezbollah i Libanon och indirekt mot Iran.

Att man ofta har mycket lätt att göra det innebär självfallet att alla fakta måste provas noggrant, men utesluter inte att det kan vara korrekt. En arrestering på Cypern av en person som också har svenskt medborgarskap kan i så fall möjligen också ses i detta sammanhang.

Attentat i Burgas har med all sannlikhet ingenting med situationen i Syrien att göra, men skapar nya risker i regionen i dess helhet.

Och visar att vi inte får släppa vår vaksamhet mot terrorism – oavsett i vilka former.

På söndag är det ju dessutom ett år sedan terrordåden i Oslo och på Utöya, och det har vi all anledning att minnas.


Mörka signaler från Moskva

17 juli 2012

VID MEDELHAVET: I skrivande stund finns inte mycket information att tillgå om Kofi Annans samtal med den ryska ledningen i Moskva.

Men signalerna är knappast särskilt positiva.

Och i New York kommer det under den dag som bara börjat där att bli en dragkamp om den resolution i säkerhetsrådet som krävs för att förnya det mandat för FN-missionen UNSMIS som annars löper ut nu på fredag.

USA och Storbritannien vill ha en resolution under FN-stadgans kapitel sju med hot också om sanktioner – en påtagligt rimlig ståndpunkt i det läge som är – medan Ryssland säger att de kommer att lägga in ett veto mot en sådan.

Det vore självfallet en ytterligt olycklig utveckling. Ryssland och Kinas veto i början av året medförde en påtaglig försämring av situationen, och samma skulle bli följden nu.

I praktiken – om FN-missionen skulle dras tillbaka – skulle det innebära kollapsen för de ansträngningar för en politisk lösning som faktiskt sker. Och därmed öppna dörren för en än värre utveckling.

Därför utgår jag från att man trots allt kommer att finna en lösning i New York trots mörkret i de signaler som når oss från Moskva.

Samtidigt kommer rapporter om strider i vissa delar av Damaskus, och vi har nära kontakt med den ambassad som vi ju fortfarande har kvar. 

Dess säkerhet är en självklart viktig fråga.

Telefonsamtalen fram och tillbaka till Stockholm handlar mycket om olika aspekter på detta, men också om de olika förberedelserna för mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag.

Slutsatser diskuteras, stöts och blöts för att alla medlemsstater skall ha möjlighet att påverka.

Det handlar om Syrien, Libyen, Libanon, Mali, Somalia, Sudan och åtskilligt annat.

Men på måndag blir det också möte med utrikesministrarna från det Östliga Partnerskapets länder. 

Från Ukraina fortsätter nyheterna att vara tämligen nedslående. Att landet fick rejäl bakläxa från Europadomstolen för mänskliga rättigheter för politiserade rättegångar var viktigt.

President Putin var nyligen i Jalta på Krim för överläggningar med sin ukrainska kollega Yanukovich, men rapporterna därifrån tyder knappast på att han skaffat sig några nya vänner.

Ett besök hos ett motorcykelgäng gjorde att han lär ha anlänt till det planerade mötet ca fem timmar försenad. Sådant är knappast en slump.

I sitt anförande nyligen inför Rysslands församlade ambassadörer var president Putin mycket tydlig med att han ville att Ukraina skulle ansluta sig till den tullunion man formerat med Vitryssland och Kazakhstan.

Och i sin förlängning handlar den självfallet om betydligt mycket mer än tullar. Medvetenheten om det i Kiev tror jag är betydande.

Men om Ukraina vill gå den europeiska vägen – vilket skulle skapa betydande möjligheter för landet – måste man inse att det handlar också om värderingar och principer.

En politik byggd på hämnd och en rättsordning utan rätt har inga möjligheter i det europeiska samarbetet.

Också om detta kommer vi att ha anledning att samtala i Bryssel på måndag.


Nu inbördeskrig…

15 juli 2012

VID MEDELHAVET: I dag förklarade ICRC i Geneve – internationella Röda Korset – att de nu anser att det råder ett inbördeskrig i Syrien i dess helhet.

Och det innebär att den internationella humanitära rättens bestämmelser i lägen som dessa måste respekteras och följas av alla och envar i Syrien.

Det som började som massiva fredliga protester som sedan möttes av brutalt våld från regimens sida har därmed nu nått fram till vad ICRC betraktar som ett fullödigt inbördeskrig.

Det var detta vi hade hoppats att det skulle vara möjligt att förhindra.

Kofi Annan har under veckan besökt såväl Damaskus som Teheran för samtal, och på måndag är det Moskva som står på hans agenda. Också olika oppositionsgrupper har ju varit inbjudna till den ryska huvudstaden för samtal.

I de inledandena skedena av situationen i Syrien sades inte sällan från rysk sida att vi i Väst var lite naiva när vi inte såg riskerna i den situation som höll på att utvecklas.

Från Moskvas perspektiv ligger utvecklingen i den islsmska världen inte bara nära – den sträcker sig in i Ryssland självt.

Vårt svar var ofta att vi förvisso såg riskerna, men att just dessa borde göra det viktigt för Ryssland att vara med och forma en politisk process som kunde säkra en fredlig förändring i Syrien.

Att regimen Assad förr eller senare kommer att tillhöra historien rådde det redan nu ingen tvekan om. I dag framstår det som än tydligare.

Och utan en sådan politisk process kommer de risker som inte minst Ryssland pekat på att successivt te sig allt större och allt värre.

Nu är inbördeskriget där, och även om vi inte i detalj vet vad som hände vid den senaste massakern vid Tremseh – FN-observatörerna håller på att skaffa sig en bättre bild av det – finns inslag i rapporteringen som visar på farorna.

Det talas om att milis från kringliggande alawitiska byar skulle deltagit i attackerna. Och då är vi nära ett scenario där olika sekteristiska grupperingar slåss för vad de betraktar som sin överlevnad.

Detta är förvisso inte det enda prisma genom vilken vi måste se utvecklingen, men det indikerar en situation där möjligheterna för diplomatin successivt riskerar att bli allt mindre, och där en våldets logik riskerar att ta över allt mer.

Att förhindra och stoppa krig mellan stater har sina sidor, men när vi talar om inbördeskrig är det oftast mycket svårare situationer.

I grannstaten Libanon tog inbördeskriget 15 år, och det trots att det inte saknades utländska militära ingripanden.

Även om en så bestämd man som president Reagan beslöt till sist att dra bort de amerikanska trupperna från Beirut. Dånet från kanonerna på slagskeppet utanför var säkert enormt, men betydde til syvende og sidst föga när det gällde vad som faktiskt hände.

Det finns föga anledning att avundas Kofi Annan i detta läge, men desto större anledning att ge honom stöd.

Hans fokus måste vara att försöka få till stånd en politisk dialog siktande till den övergångsregering som den s k kärngruppen stöder.

Men i den situation som nu uppkommit handlar det om en dialog inte minst med den väpnade oppositionen, och om förutsättningar finns för den saken är svårt för den som inte sitter mitt i processen att i detalj bedöma.

Det går inte heller att bortse från att det i denna finns olika grupperingar, och bland dessa sådana med en helt annan agenda.

Fokus nu kommer att ligga dels på UNSMIS-observatörernas rapport om vad som hände i Tremseh, och dels på Kofi Annans samtal i Moskva de kommande dagarna.

Från den ryska huvudstaden är ju annars bulletinerna något blandade.

Positivt och viktigt beslut i duman om att nu äntligen ta steget in i världshandelsorganisationen WTO med alla de möjligheter detta innebär, men samtidigt beslut i samma duma om nya lagar för frivilligorganisationer som innebär nya restriktioner och begränsningar.

Att de tvingas att registrera sig som ”främmande agenter” om de tar emot stöd utifrån är t ex klart oroväckande.

I Kairo har president Mursi nu fått besök av utrikesminister Clinton dagarna efter det att han självt besökt Saudiarabien.

Men det var självfallet viktigt att hon kom dit tidigt och markerade att även USA är berett till öppen dialog med företrädare för politiska riktningar man tidigare närmast lyst i bann.

Egyptens framtida väg är viktig för oss alla.

Längre söderut försöker Afrikanska Unionen på toppmöte i Addis Ababa att söka lösning både vad gäller sin egen ledning och på de konflikter i främst Mali och de bägge Sudan som annars kommer att få allt allvarligare också regionala effekter.

Och hemma i vår egen del av världen handlar det mest om de ekonomiska utmaningarna främst inom eurozonen och de slutsatser som dessa måste leda till för det framtida europeiska samarbetet.

Den frågan berör oss självfallet på ett mycket handgripligt sätt – det handlar ju om var Sverige skall finnas i framtidens Europa – så den kommer jag att ha många anledningar att återkomma till.

Men nu är det nog närmast ett litet bad som står på programmet…


Demokrati, skyddsmakt och Syrien

12 juli 2012

VID MEDELHAVET: Den 1 juli tillträdde Maria Leissner i samband med ett möte i Ulan Bator där också Hillary Clinton närvarade tjänsten som generalsekreterare i Community of Democracies.

Jag borde självfallet ha uppmärksammat detta tidigare, men bättre sent än aldrig.

Community of Democracies samlar demokratiska länder som vill hjälpa till med demokratiseringen av andra länder genom olika former av hjälp och erfarenhetsutbyte.

Jag har närvarit på tidigare ministermöten i Krakow och Vilnius, men hade tyvärr inte möjlighet att komma till Ulan Bator trots att Maria tog över.

Maria Leissner har varit vår demokrati-ambassadör under några år, och att hon nu anförtrotts detta viktiga uppdrag är självfallet en erkänsla för de insatser hon och Sverige gjort i dessa frågor.

Till dagens mer akuta ärenden hör offentliggörandet av att Sverige nu accepterat att vara s k skyddsmakt för Storbritannien i Iran. 

Och Oman kommer att fullgöra samma uppgift för Iran i Storbritannien.

Uppdrag som dessa är både viktiga och krävande.

Vi hade samma uppdrag för Storbritannien i Iran i närmare ett decennium omedelbart efter den iranska revolutionen 1979, och har därmed en viss erfarenhet av just detta.

Vi har ju dessutom sedan ett antal år tillbaka uppdraget att vara skyddsmakt åt USA i Nordkorea. Även det kräver en del insatser.

Vi övertar därmed ansvaret för de brittiska diplomatiska fastigheterna i Teheran, och kommer att ha det övergripande ansvaret för hantering av konsulära ärenden där.

Annars är det mest utvecklingen i och kring Syrien som tar uppmärksamhet dessa dagar.

Att betydande ryska flottstyrkor befinner sig på väg mot östra Medelhavet, inklusive den syriska hamnstaden Tarsus, leder självfallet till spekulationer om vad som är syftet.

Risken är ju betydande att det på ett eller annat sätt kommer att uppfattas som ett stöd till regimen i Damaskus. 

Och till det kommer ju oklarheten om hur det egentligen är med leveransen av de syriska attackhelikoptrar som modifierats i Ryssland.

Att i dagens situation återsända dessa ter sig knappast ansvarsfullt.


Kanske lite lägre tempo

09 juli 2012

VID MEDELHAVET: Med Almedalsveckan avslutad har nu Sverige på allvar sjunkit in i semesterlunket, och jag har anslutit mig till denna genom omlokalisering till sydligare och varmare nejder.

Semester är dock ett tämligen så relativt begrepp för en utrikesminister.

Världen fortsätter, och till detta hör att EU-maskineriet fortsaätter månaden ut med bl a ett utrikesministermöte om två veckor som måste förberedas på olika sätt.

Och då kommer jag självfallet att bege mig av till Bryssel för både det och andra möten.

Till detta kommer dagligen olika utvecklingar och händelser som på ett eller annat sätt kräver ställningstagande eller insatser.

Mycket kommer säkert att handla om utvecklingen i Syrien.

I dag har Kofi Annan varit i Damaskus för samtal med bl a president Assad, och hans fokus förefaller att ha varit ansträngningarna att dämpa den våldsutveckling som vi sett under de senaste veckorna.

Om det kommer att lyckas eller ej återstår att se, men det är svårt att se att det skulle vara möjligt om vi inte samtidigt börjar ta mycket tydliga steg på den politiska väg som skisserades vid mötet i Geneve.

Utan sådana är det mycket sannolikt att det väpnade motståndet kommer att intensiferas allt mer med allt vad detta kommer att innebära.

Utvecklingen i Syrien och i den vidare regionen tillhör tveklöst det som oroar mig allra mest inför de kommande sommarveckorna.

Med nuvarande utveckling är det bara en tidsfråga innan vi kommer att se en snabbt ökande ström av flyktingar från det sönderfallande syriska samhället, och detta kommer självfallet att beröra också Europa.

Och därför är det så viktigt att vi fortsätter att ge Kofi Annans ansträngningar allt det stöd vi kan.

Viktigt är också det humanitära arbetet såväl för att hjälpa inne i Syrien som när det gäller flyktingar i angränsande länder.

Och här var det viktigt att mötet i Paris i fredags var så tydligt när det gäller den internationella humanitära rätten och alla parters skyldighet att fullt ut respektera denna.

I den vidare regionen kommer vi att ha all anledning att följa hur Egyptens president Mursi nu på olika sätt konsoliderar sin ställning.

Hans beslut i går att återkalla parlamentet kan inte ses som annat än en utmaning mot det annars i många frågor styrande militärrrådet.

Viktigt är dock att landet snabbt får en fungerande regering som tydligt och tidigt kan ta itu med den mycket besvärliga ekonomiska situationen.

Förväntningarna om en bättre framtid för de flesta egyptier får inte svikas, och här betyder självfallet den ekonomiska utvecklingen mycket.

Trots att världen som sagt fortsätter även under sommarveckorna kan det inte uteslutas att tempot på min närvaro här på bloggen kommer att minska något – även om det i grunden är beroende på vad som händer och de olika utmaningar som detta ställer oss inför.


Det smått historiska handslaget

07 juli 2012

DUBROVNIK: Det är utan tvekan handslaget mellan Kosovos premiärminister Hashim Thaci och Serbiens f d president och sannolikt nye oppositionsledare Boris Tadic som kommer att dominera bilden av årets möte här.

Och bilden dominerar redan media i hela regionen med starka åsikter och olika bedömningar.

Det såg spontant och naturligt ut när de skakade hand med varandra i samband med att alla i och kring den avslutande panelen gjorde det när årets Croatia Summit avslutades.

Riktigt så enkelt var det inte.

För min del började det hela mitt under mötet om Syrien i Paris i går med frenetiska meddelanden för att säkra att Boris Tadic trots plötslig tvekan på sina håll fick en inbjudan till mötet i Dubrovnik.

Efter åtskilliga turer kunde det säkras, men då hade fredagens flyg redan gått, och lösningen blev att han skulle komma hit i dag. Hashim Thaci var på plats redan vid middagen i går.

Men så började tveksamheten av någon anledning att breda ut sig i Kosovo-lägret, även om vi internationella representanter hade svårt att riktigt förstå varför.

Åter krävdes samlade europeiska och amerikanska insatser för att få det hela på räls igen.

Den avslutande panelen handlade om omvandlingen i arabvärlden, och jag tillhörde dess deltagare tillsammans med ministrar från Turkiet, Egypten och Marocko.

Och mitt under denna kommer Boris Tadic in och sätter sig på sin plats vid bordet.

Några minuter senare gör Hashim Thaci på samma sätt sin entré och sätter sig sedan.

Sedan avslutas det hela. Vi panelister ställer oss upp och tackar varandra och Kroatiens premiärminister.

Och från varsitt håll kommer de bägge med viss försiktighet in i den hälsande panelen.

Så hälsar de så kort på varandra. 

Fotograferna höll på att falla över varandra i allmän upphetsning – spänningen hade byggts upp under några timmar av osäkerhet.

Och bilden kablades ut över regionen.

Reaktionerna är minst sagt blandade, inte minst i Serbien.

Men det var viktigt att isen på detta sätt kunde börja att brytas. 

Att Boris Tadic tog steget gör det lättare för andra att ta detta eller andra steg på det sätt som successivt kommer att bli naturligt.

Och att Hashim Thaci gjorde det och visade öppenheten för dialog och samarbete med alla delar av Serbien var självfallet lik viktigt.

Så det blev det smått historiska handslagets dag här vid Adriatiska Havet i dag.


Ökat politiskt tryck

07 juli 2012

PARIS: Detta det tredje ministermötet om Syrien – efter de tidigare i Tunis och Istanbul – samlar representanter för över 100 nationer och olika internationella organisationer.

Tanken är att på alla de sätt vi kan öka det politiska trycket på regimen i Damaskus för att på detta sätt öka förutsättningarna för ett genomförande av den linje som den s k kärntruppen enades om i Geneve.

Att utvecklingen i landet försämras råder det dessvärre ingen tvekan om. 

Att regimen successivt försvagas, och har förlorat varje möjlighet att överleva, är tydligt, men smidigt ökar också det mänskliga lidandet.

Det talas upp ca 200.000 flyktingar i andra länder och ca 1,5 miljoner fördrivna inom landet. Antalet döda uppskattas till över 15.000 personer.

Att det fanns ett drag av frustration i våra diskussioner var knappast förvånande. 

Hillary Clinton tillhörde dem som tydligt pekade finger på Ryssland och Kina. Andra var mer allmänna i sin frustration över situationen. 

Men det är svårt att se några enkla eller självklara alternativ i denna situation. 

Om Kofi Annans ansträngningar tillsammans med kärntruppen kommer att lyckas eller ej återstår att se, men något alternativ med bättre möjligheter att minska lidandet och ge en bättre framtid till landet är svårt att se.

Viktigt i Paris var den starka närvaron av olika delar av den syriska oppositionen, och våra möjligheter att mer konkret diskutera vårt stöd till deras ansträngningar. 

Förr eller senare är det ju de som kommer att få ta st konkreta ansvaret för sitt land.

Vårt nästa möte kommer att äga rum i Marocko, och vi hoppas alla innerligt att vi då kommer att vara i en helt annan och bättre situation. 

Nu lämnar jag Paris, och i sällskap med Slovakiens utrikesminister Miroslav Lajcak och USA:s biträdande utrikesminister Phil Gordon styr jag kurs mot Dubrovnik för middag där i kväll med grupp av stats- och utrikesministrar från främst den delen av Europa.


Seger för friheten på nätet!

05 juli 2012

PARIS: Regeringssammanträde i Visby, och sedan efter några timmar flygplan till Paris inför morgondagens stora möte om Syrien här.

Men dagens stora händelse var utan tvekan resolutionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter om friheten på nätet.

Att åstadkomma en sådan var det andra stora steg i vår internationella strategi för friheten på nätet. Och det har ju kommit att bli en av våra viktigare utrikespolitiska frågor under de senaste åren.

Det första steget var arbetet med Frank La Rue och den rapport i dessa frågor som han presenterade i egenskap av FN-rapportör i dessa frågor.

Det arbetet kulminerade i samband med den s k paneldebatten i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna i Geneve tidigare i år.

Reaktionerna på den diskussionen gjorde att vi ansåg det värt att försöka att gå vidare med en formell resolution.

Motståndet fanns förvisso – det kom tydligt till uttryck i den debatten – men samtidigt hade vi etablerat ett visst momentum i frågan.

I diskussioner inte minst med USA beslöt vi oss för att gå vidare längs denna väg. Men viktigt var också vårt samarbete med en kärngrupp av andra länder. 

Inte minst finns det anledning att nämna Indonesien och Brasilien vars utrikesministrar jag höll nära kontakt med under arbetet.

Av avgörande betydelse var dock självklart de intensiva ansträngningarna av UD:s representanter i Geneve. Deras dialog med land efter land har varit av största betydelse för att föra frågan framåt.

Mot slutet fick vi mer än 80 länder som medförslagsställare, och det var uppenbarligen i detta läge som de länder som försökt rida spärr mot våra ansträngningar beslöt sig för att försöka undvika en omröstning med det nederlag för dem det skulle innebära.

Och därmed kunde den banbrytande resolutionen antas vid lunchtid i dag.

De positiva reaktionerna har varit många, och i en debattartikel i International Herald Tribune/New York Times beskiver jag resolutionens betydelse.

Länk till den finns i twitter-kolumnen här till höger.

Det var en viktig framgång inte minst mot bakgrund av att den i början av året inte alls var självklar. Men målmedvetet och gediget arbete på bred front har nu gett ett mycket bra resultatet.

Åt detta har vi all anledning att glädjas, samtidigt som vi måste diskutera hur vi skall föra dessa allt viktigare frågor vidare.


Myller och meningar i mängder

04 juli 2012

VISBY: Dagar vid Almedalen är alltid intensiva, och denna var sannerligen inte varit ett undantag.

Men viktigast i myllret av möten, intervjuer och framträdande var seminariet som Gunilla Carlsson, Ewa Björling och jag hade om de ekonomiska utmaningarna i den stora omvandlingen av den arabiska världen.

Fullsatt var det mitt i värmen. Intresset och engagemanget var det inte att ta fel på.

Och det var bra att på detta sätt kunna diskutera och redovisa bredden av de insatser som vi gör i dessa frågor. 

Här fanns också en del av de kvinnliga aktivister från olika delar av arabvärlden som finns här på inbjudan från vårt fina institut i Alexandria.

Och trots de svårigheter vi diskuterade var det skönt att höra deras grundläggande förtröstan inför framtiden. 

Främst gällde detta Egypten, som ju kom att dominera vår diskussion inte minst mot bakgrund av valet och installationen av president Mursi.

Men och i en situation där det ju annars mest är den djupt tragiska situationen i Syrien som upptar vår  uppmärksamhet var detta viktigt att höra.

Och sedan fortsatte allt på det sätt det brukar göra under dagar här.

Möten. Myller. Människor. Meningar. Mat.

Och nu är det snart dags för en ny dag.

Jag börjar torsdagen med morgon-TV i bägge de stora kanalerna. Någon gång skall det inträffa.

Sedan blir det regeringssammanträde med sedvanligt visa beslut för landet.

Och i morgon kväll är jag i Paris.

Med Syrien i fokus.
 


Det introverta myllret innanför ringmuren

03 juli 2012

STOCKHOLM: I dag var sista arbetsdagen vid Gustaf Adolfs torg på ett bra tag, och denna vackra stockholmsdag fick sin vackra avslutning med middag på restaurant J på Nacka Strand med skärgårds- och Finlandsbåtarna passerande revy i solglansen.

I morgon bitti bär det av till Visby och Almedalen för diverse olika saker under morgondagen – inte minst ett möte med Gunilla Carlsson och Ewa Björling om de ekonomiska dimensionerna av omvandlingen av arabvärlden.

Men det blir också diverse mediaframträdanden – och sedan regeringssammanträde på torsdag förmiddag.

Almedalen är alltid Almedalen, och det lätt introverta myller som fyller Visbys gränder under dessa dagar har förvisso sitt värde. Trevligt brukar det vara.

Men världen verkar vara tämligen så frånvarande att döma av vad jag hitintills kunnat följa via nätet och äldre media.

Ringmuren mot världen utanför förefaller hög.

Efter regeringssammanträde och diskussioner lyfter jag torsdag eftermiddag från Visby i riktning Paris och diskussionerna där under fredagen om situationen i Syrien.

Då vet vi mer än vad jag vet just nu om resultaten från mötet med de olika delarna av den syriska oppositionen i Kairo i går och i dag.

Och då vet vi möjligen också lite mera om reaktioner i Damaskus på resultatet av mötet i Geneve i lördags.

Hur som helst blir det viktiga samtal i Paris.

Därifrån flyger jag fredag kväll med några kollegor till Dubrovnik vid Adriatiska Havet för sedvanligt möte med olika ledare från Balkan.

Detta år kommer att komma också olika företrädare för arabvärlden för de informella diskussionerna där.

Men nu är det snart Almedalen som gäller!


Tänkande efterlyses

02 juli 2012

STOCKHOLM: I dag skulle jag haft besök av Brasiliens utrikesminister Patriota, men den komplicerade situationen i grannlandet Paraguay kom denna gång emellan.

Men när vi talades vid per telefon i dag kom vi överens om att göra ett nytt försök i augusti.

Vi har mycket att tala om, inte minst arbetet just nu med nätfrihetsfrågorna i FN:s råd fört mänskliga rättigheter.

Annars hann jag i kväll med en lite sällsynt djupdykning i delar av inrikespolitiken genom att läsa Kjell-Olof Feldts lilla nyutkomna bok ”om socialdemokratins seger och kris”.

Det är förvisso inte allt i denna jag kan hålla med om, men åtskilligt av den allmänna beskrivningen av Sveriges utveckling överensstämmer med min egen.

Och kritiken av hans gamla parti är ibland påtagligt träffsäker.

Efter en rätt förödande genomgång av de olika märkliga turerna om valfriheten i välfärdspolitiken och vinster i de olika företag som tillhandahåller välfärdstjänster beskrivs t ex ett auktoritativt uttalande från bl a partisekreteraren Carin Jämtin i ärendet som ”ett avskräckande exempel på hur torftiga politiska utspel numera tillåts vara.”

Tjopang.

Och så mycket bättre blir det inte efter det att han försöker att reda ut hur socialdemokratisk skattepolitik numera ser ut:

Det enda som säkert går att säga om socialdemokratins skattepolitik är att partiet för närvarande saknar en sådan annat än i den formen att man accepterar de skatter som finns.”

Alltid något kanske den sparsmakade kan säga, men som politik i en avgörande fråga från ett parti med anspråk på att kunna bära upp regeringsmakten är det ju inte alltför imponerande.

Måhända kan bokens tes sammanfattas i hans rekommendation när det gäller just välfärdspolitiken:

Det bästa partiledningen kan göra i det här läget vore att sluta prata om den här saken och i stället sätta sig ner och tänka.

Det är från Kjell-Olof Feldts sida självfallet ett råd framfört i all vänlighet, men mot bakgrund av hans brutala beskrivning av de resultat som motsvarande tankemödor under de senaste decennierna lett till är det trots detta inte alldeles lugnande.

Men med dessa små referat från den lilla skrift som förgyllde en timma av min kväll återgår jag nog till utrikespolitiken igen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 325 andra följare