Glädjande – och besvärligt

31 juli 2012

VID MEDELHAVET: Dagarna i solen här handlar till inte oväsentlig del om kontakter i de olika ärenden som – mitt i sommaren – kräver olika former av insatser från utrikesförvaltningen.

Det är självfallet mycket tillfredsställande att Aron Modig nu befinner sig säker och fri på svensk mark efter de dramatiska och traumatiska händerlserna på Cuba.

Under den senaste veckan är det kanske inte så mycket vi sagt utåt från UD:s sida i ärendet. Det fanns alltid en risk för att olika uttalanden skulle leda till att det hela gick fel.

Att vi lyckades beror självfallet till del på insatser vi gjorde, men det finns också skäl att understryka betydelsen av det vidare sammanhanget.

Redan i måndags i förra veckan talade jag såväl med EU:s Catherine Ashton som min spanske kollega Garcia-Margallos i frågan och drog upp riktlinjerna för vårt gemensamma agerande.

Sveriges kontakter med Cuba är kanske inte i alla avseende de mest intima, och också därför var denna koordinering av insatser och agerande av stor betydelse.

Och vi har all anledning att tacka såväl Spanien som EU för stöd och samarbete.

Men frågan är alls icke avslutad så länge Modigs spanske kollega och vän Carromero fortfarande befinner sig kvar på Cuba.

Och jag hoppas att även media förstår att hänsynen till detta lägger vissa begränsningar på vad som nu bör sägas i denna fråga.

Vi har all anledning att på alla sätt nu ge Spanien stöd i arbetet att få ut sin medborgare på samma sätt som de gett oss stöd i vårt arbete.

Till dagens ärenden – åtminstone vad gäller förfrågningar från media till UD – hörde också de svenska medborgare som är strandsatta i Damaskus efter EU-beslutet om sanktioner mot Syrian Airways.

Det skall medges att vi tillhörde dem som inledningsvis var skeptiska när förslaget mycket sent inför EU:s utrikesministermöte i måndags i förra veckan kom upp om just denna sanktion.

Motiven som angavs var att flygbolaget levererade stora vinster till regimen. Vi frågade om det verkligen kunde vara sant att just detta flygbolag i dessa tider gick med strålande vinster, och frågade om man hade studerat andra möjliga effekter.

Men vi sade att om det finns en uttrycklig och motiverad begäran från det syriska nationella rådet SNC har vi beredda att tillstyrka dessa sanktioner.

En sådan begäran kom, och EU:s beslut blev ett faktum.

Det inträffade kan dock tjäna som ännu en illustration till att en del av dessa förslag till sanktioner förtjänar att studeras och analyseras noggrant.

Sverige är lite avvikande i Europa i och med att vi har ett mycket stort antal medborgare som på ett eller annat sätt har sina rötter i Syrien, och därmed ett inte minst i en situation som denna högst legitimt intresse att hålla kontakter med familj, släktingar och vänner i Syrien.

Men nu är det dessvärre som det är i denna situation. UD har ju dessutom avrått från alla resor till Syrien.

Och jag kan bara hoppas att de drabbade skall ha förståelse för de motiv som ledde SNC till att brådskande begära dessa sanktioner.


Aleppo och ny dynamik

30 juli 2012

VID MEDELHAVET: Tyvärr har jag aldrig varit i Aleppo, men staden har alltid stått på min lista över dem som borde besökas.

Då var skälet framför allt historiskt och kulturellt. Kring det gamla citadellet har handelsvägar mellan Öst och Väst löpt samman under årtusenden.

Och staden har ju också en mycket gammal och genuin kristen tradition vi inte kan bortse från.

Att staden står på UNESCO:s lista över världens kulturarv är naturligt och riktigt.

Men nu handlar nyheterna från Aleppo inte om fredlig handel och en mosaik av kulturer, utan nu handlar det om artilleribeskjutning, gatustrider och stora flyktingströmmar.

Det förefaller som om delar av den väpnade syriska oppositionen nu tagit sig in i och satt sig fast i Aleppos förorter och delar av myllret av trånga gränder längre in mot staden.

Och tydligt är att den syriska regimen tvingats överge andra områden för att försöka återta kontrollen över Aleppo på samma sätt som man i alla fall kortsiktigt lyckades i Damaskus.

Om den syriska arméns taktiska principer är hämtade ur den gamla sovjetiska skolan – och det finns nog all anledning att frukta det – så kommer detta att ske också med massiv beskjutning med artilleri av berörda stadsdelar.

Vi har sett det förr.

Det innebär att lidandet kommer att bli massivt. 

FN tror att det redan nu kan handla om 200.000 människor som flyr striderna i staden och söker sig antingen utomlands eller till andra delar av landet de bedömer som säkrare just nu.

Totalt torde det i dag handla om omkring två miljoner s k internflyktingar i landet. 

Och jag såg att min jordanske kollega Naser Judah i går uppgav att det fanns över 100.000 syriska medborgare som kommit till hans land sökande skydd från våldet.

Vi står mitt uppe i början av en ny enorm flyktingtragedi.

Viktigt för oss är alldeles självklart att ge humanitär hjälp på alla de sätt vi kan.

Gunilla Carlsson arbetar just nu med just detta.

Men också att mobilisera politiskt för ett stopp på våldet och en politisk process i enlighet med vad man kom överens om på mötet i Geneve för ca en månad sedan. 

Jag utgår från att FN:s säkerhetsråd kommer att mötas för att diskutera situationen i och kring Aleppo och vilka möjligheter som i detta läge fortfarande kan finnas för en politisk process.

Annars kommer situationen att fortsätta att förvärras, och jag tror dessvärre att det är en farlig illusion att den kommer att gå till något snart slut och harmonisk upplösning.

Vi står – som jag ju skrivit om tidigare – inför risken av en blodig sekteristisk fragmentering som kan komma att dra in huvuddelen av den gamla Levanten i sin onda cirkel.

Till dem jag talat med i dag om detta hör också den iranske utrikesministern Ali Akbar Salieh. Det samtalet handlade inte minst om den alarmerande situationen i och kring Aleppo och de mycket allvarliga konsekvenser denna kan leda till.

Sedan jag besökte Erbil i norra Irak och samtalade med bl a president Barzani har utvecklingen i de kurdiska delarna av Irak tagit en ny vändning.

Då talade vi om hans roll för att ge ledning också åt kurderna i norra Irak. Ett parti lierat med terrororganisationen PKK hade ju ditintills snarast ställt upp som stödtrupp till regimen i Damaskus.

Nu har i stället president Barzani träffat en överenskommelse med detta parti, och det i kombination med en syrisk koncentration i riktning Aleppo har lett till att denna konstellation tagit över betydande kontroll över dessa områden.

Och formeln tycks vara att man därmed håller både regimens och oppositionens styrkor borta från dessa områden.

Det går att se kortsiktiga fördelar i detta, men också betydande faror för Syriens såväl territoriella integritet som politiska stabilitet. 

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu, som jag också talade med tidigare i dag, åker på onsdag till Erbil för samtal inte minst om detta. 

Och vi har all anledning att vara uppmärksamma på den nya dynamik som ligger i denna utveckling. Att den sammanfaller med en tilltagande politisk kris i Irak är dessutom värt att notera.


Med yttersta allvar

28 juli 2012

VID MEDELHAVET: Den 22 februari utsattes Obdikhon Sobitkhony för ett mordförsök i en trappuppgång i Strömsund i norra Jämtland.

Han sköts bakifrån med en finkalibrig pistol.

Det var uppenbart att avsikten var att mörda honom så snabbt, så tyst och så effektivt som möjligt.

Han hade kommit till Sverige som kvotflykting 2006 efter att ha levt i exil från sitt land Uzbekhistan sedan 2000.

Han tillhörde alldeles tydligt oppositionen mot regimen Karimov i landet, och tillhörde alldeles uppenbart dem som regimen på ett eller annat sätt motverkade.

Jag skriver om detta därför att tingsrätten i Östersund i förra veckan i en dom ogillat ett åtal riktat mot två personer som stod åtalade för medhjälp till mordförsöket i Strömsund.

Den domen tänker jag av självklara skäl inte kommentera – rättsväsendets oberoende ställning är en viktig princip i vårt land – och jag vet inte heller om den kommer att överklagas av åklagaren och ärendet därmed gå vidare.

Men det som det finns stark anledning att uppmärksamma är att domstolen i sin dom skriver att ”attentatet mot Obidkhon Sobitkhony skett av politiska skäl” och att ”mordförsöket var planerat och genomfört av en organisation utanför Sverige.”

Den person som åklagaren angett som mördaren är identifierad, och hans olika aktiviteter fram till mordet och hans snabba färd ut ur Sverige i riktning Moskva därefter är väl kartlagd vid det här laget.

Domen beskriver hur man målmedvetet och med olika medarbetare försökte att ta reda på var i Sverige Obdikhon Sobitkhony fanns, hur mönstret i hans dag där såg ut och sätt att smidigt ta sig både dit och sedan därifrån och ut ur landet.

Bakom detta ligger organisation och erfarenhet.

Här handlar det således om ett av utländsk erfaren organisation genomfört politiskt mordförsök i Sverige.

Och det säger sig självt att vi måste se med det yttersta av allvar på detta.

De människor som söker och erbjuds en fristad i vårt land försöker vi självfallet att skydda på samma sätt som andra individer i detta land åtnjuter skydd.

Och vi har en påtagligt sträv inställning mot utländska regimen som försöker att bedriva olika former av flyktingspionage i vårt land.

Här handlar det dock om någonting som går avsevärt mycket längre.

Under de år som jag i olika positioner suttit i Sveriges regering har någonting motsvarande aldrig inträffat.

Att vi ser med yttersta allvar på det inträffade behöver jag knappast understryka särskilt.

Och alldeles uppenbart kommer berörda svenska myndigheter, liksom regeringen, att göra allt som göras kan för att gå till botten med denna fråga.


Hälsan före allt…

27 juli 2012

VID MEDELHAVET: Så här i rötmånaden är det ju inte bara de seriösa och allvarliga kriserna som dominerar nyhetsflödet.

Jag noterar t ex att Gennady Onishenko slog till häromdagen igen.

Han är en sann förkämpe för människors väl och ve, hälsa och välgång i sin egenskap av Rysslands överste hälsoinspektör.

Och varje samband med utrikespolitiska konjunkturer är självfallet bara en tillfällighet.

Självfallet.

Nu hade någon tydligen påstått att man hittat en mask i en McChicken på McDonalds i Moskva.

Denna upprörande nyhet föranledde självfallet ett skarpt ingripande.

Omedelbart ryckte han ut och förklarade att han ville ”påminna våra medborgare om, att hamburgare, även utan maskar, är inte ett lämpligt val av mat för Moskvas och Rysslands invånare”.

Det är, deklarerade han, ”inte vårt kök”.

Hans omtanke är omvittnad sedan tidigare.

Mitt i de omfattande protestdemonstrationerna i Moskva i december varnade han medborgarna att inte ge sig ut på gatorna eftersom det lätt skulle kunna leda till att de blev förkylda.

Just så.

Tidigare har hans omtanke om medborgarnas hälsa fått honom att bannlysa viner från Georgien och Moldavien från den ryska marknaden.

Dessa ansågs plötsligt vara påtagligt hälsovådliga.

Kanske fanns risker för demokratiska virus.

Och då och då har ju relationerna med också Ukraina och Vitryssland varit lite problematiska.

Då har den ryska hälsans välmenande väktare passat på och varna för de alldeles påtagliga faror som ligger i konsumtion av ost från Ukraina eller mjölk från Vitryssland.

Hälsan före allt.

Ingen kan gärna påstå någonting annat.


Näten kontra regimen

26 juli 2012

VID MEDELHAVET: Efter ministermötet i Bryssel i måndags har nu semestertiden infunnit sig lite mer på allvar, och medarbetare av olika slag spridits ut över en betydande geografisk yta.

Men det hindrar inte att telefonsamtalen och konferenserna kan vara ganska så många när gamla och nya ärenden gör sig påminda.

Inte sällan är det olika mer eller mindre komplicerade konsulära ärenden som står i centrum för våra insatser. Och just nu är det Cuba som är i fokus i just detta avseende.

Hemma ser jag att Åsa Romson försöker göra sak av våra avvägningar när det gäller sanktioner mot Syrien.

Det är alldeles korrekt att vi vare sig från EU:s eller USA:s sida inte har totala handelssanktioner mot Syrien.

Jag tror att vi alla lärt oss av tidigare misstag i det avseenden, inte minst mot Irak under Saddam Husseins sista decennium vid makten.

De sanktionerna drabbade landets befolkning hårt och kom nog snarare att stärka regimen.

Det är därför inriktningen sedan dess är på olika riktade och s k smarta sanktioner. Avsikten är att påverka regimen, dess olika stödfunktioner och möjlighet att överleva.

Men avvägningen är inte enkel, och det är därför det också förs en diskussion om vilka sanktioner som är möjliga och lämpliga och vilka som inte är det. Och de är inte alltid det finns några självklara svar.

Tydligt är att de som verkar inne i landet är mindre benägna att förorda breda och stora sanktioner än dem som är utanför landet.

Utanför finns den naturliga känslan av att ”vi måste göra något”.

Inne finns ofta en medvetenhet om att effekterna inte alltid är så självklara.

Vad gäller just telekommunikationer – mobiltelefoni, Internet – är det ju ingen tvekan om att detta har varit verkningsfulla vapen i främst oppositionens händer.

Det har gällt under hela omvandlingsprocessen i den arabiska världen, men mycket påtagligt så i Syrien.

Självfallet försöker repressiva regimer att avlyssna och påverka på de sätt de kan.

Därför har vi självklart förbjudit all leverans av speciell utrustning för sådana ändamål, även om man nog skall ha klart för sig att det finns villiga och kompetenta leverantörer från andra håll än EU och USA.

Och till det kommer att bl a Sverige aktivt hjälper den syriska oppositionen – SNC och andra – med frågor och teknik kring säkrare kommunikationer.

En teknik som t ex Skype innebär dock en betydande säkerhet, och jag vet åtskilliga som använder den för kommunikation med olika delar av oppositionen inne i landet.

Att oppositionen på detta sätt kan få ut information om vad som händer, och att media på olika sätt kan nå personer inne i landet är självfallet viktigt.

Men jag tror inte man skall underskatta det behov av t ex mobiltelefoni som vanliga människor har i en så osäker situation som den i Syrien i dag.

Det är naturligt att man vill hålla nära kontakt med familj, vänner och släktingar – inom och utom landet – för att kunna ta ställning till vad man skall göra.

Jag såg en uppgift om att det som det var störst köer för i Damaskus i dessa dagar var bensin och telefonkort. Det är inte svårt att förstå varför.

Ca 75% av befolkningen i Syrien beräknas i dag ha mobiltelefon.

Det finns de som föreslagit sanktioner mot mobiloperatörer därför att dessa levererar intäkter till regimen.

Så är det säkert, men de kan ju bara göra detta så länge människor betalar sina räkningar.

Och den frågan påverkas ju på intet sätt av om det är externa sanktioner mot företaget i fråga eller inte.

Jag vet inte att det förekommer några affärer värda namnet från EU-ländet med Syrien inom detta område för närvarande.

Sanktioners effekter skulle därmed snarast ligga på underhållsarbete som utförs av lokala serviceföretag i Syrien knutna till internationella leverantörer.

Det handlar om att se till att både de mobila och fasta näten faktiskt fungerar.

Skulle sanktioner medföra att det underhållsarbetet stoppas – och det är tveksamt om det fullt ut skulle gå att ersätta med t ex kinesiska företag – kommer näten sannolikt förr eller senare att sluta att fungera.

Det är nog ingen tvekan om att det skulle drabba enskilda människor i Syrien på ett mycket påtagligt sätt.

Vi kan själv föreställa oss hur det skulle vara om vi mitt i en enorm kris för vårt land, och med tung oro för vad morgondagen skulle innebära, plötsligt inte hade några telekommunikationer alls.

Hur det skulle drabba regimen kan man säkert göra olika bedömningar av.

Viktigt att notera i det sammanhanget är att säkerhetsstyrkor och motsvarande har helt andra kommunikationssystem som inte alls berörs av detta. De kan vi inte komma åt på detta sätt över huvud taget.

I denna fråga har vi ända sedan vi började diskutera olika sanktioner haft nära samråd med företrädare för Syriska Nationella Rådet SNC inne i Syrien. De har haft samma bedömning om vikten av att näten fungerar.

Och när den arbetsgrupp som sysslar med sanktionsfrågor senast sammanträdde i Dubai, och SNC presenterade sina förslag på utvidgade sanktioner, fanns frågan om telekommunikationer inte med över huvud taget.

Men självfallet fortsätter diskussionen om både detta och annat när det gäller sanktioner.

När historien om den syriska revolutionen skrivs är jag dock övertygad om att vi än en gång kommer att se hur nätverken – Internet, mobiltelefoner, sociala media – spelade en viktig roll för att vräka diktaturen över ända.


European Institute of Peace

24 juli 2012

BRYSSEL: I går lanserade vi arbetet med en European Global Strategy, och i dag var det vårt initiativ tillsammans med Finland för ett European Institute of Peace som stod i fokus för mina samtal.

Initiativet har några år på nacken, och gradvis växer stödet för tanken.

Det som inträffat sedan dess är att ett parallellt initiativ tagits i Europarlamentet, och beslut fattats om en summa pengar för att studera frågan närmare.

Vad vi diskuterade i dag var ett möte med Europarlamentets utikeskommitté i mitten av september för att diskutera saken närmare, och sedan möjligen en konferens lite senare för att föra frågan vidare.

Tanken är att skapa en europeisk institution som kan bedriva informell diplomati och medling med större frihet än vad som är möjligt med de normala och diplomatiska instrument vi har till vårt förfogande.

I USA har man en motsvarighet genom US Institute of Peace, och på olika håll i Europa finns också vissa organisationer som arbetar på ett imponerande sätt med dessa frågor.

Jag noterar att US Institute of Peace nu är engagerad i ett omfattande och informellt arbete för att förbereda Syrien efter Assad, och det säger sig självt att den typen av insatser är viktiga.

Finland har tillsammans med Turkiet arbetat med ett initiativ för medlingsverksamhet, Norge och Schweiz har gjort och gör viktiga insatser i det tysta och vi har inte minst finansiellt stött en del andra organisationer.

Men att få en mer etablerad organisation för detta i Bryssel skulle vara en styrka.

Det innebär inte att vi med nödvändighet vill sätta upp en ny EU-institution. Nackdelarna med det överväger sannolikt fördelarna.

Sannolikt skulle en friare form men med viss koppling till både den europeiska utrikestjänsten, Europaparlamentet och engagerade nationer vara en fördel.

På sina håll har man trott att det handlat om att sätta upp en ny tankesmedja, men här handlar det om någonting annat. 

Och vi har ju dessutom EU Institute of Security Studies i Paris liksom en växande skara av spännande tankesmedjor i Bryssel.

Här talar vi om en mer operativt inriktad institution. Men självfallet med ett nätverk som omfattar också konventionella tankesmedjor och de andra organisationer som mer eller mindre diskret är verksamma inom samma fält.

Till allt detta finns det all anledning att återkomma efter sommaren.

Men mina dagar här i Bryssel har i alla fall gett mig anledning både att lansera vårt initiativ för European Global Strategy och för att föra initiativet om European Institute for Peace ett steg framåt.

Och så bör det i rättvisans namn noteras att solen lyser över Bryssel också denna dag. 


Hektiskt men bra i Bryssel

23 juli 2012

BRYSSEL: Den som möjligen har kunnat följa twitter-flödet har nog kunnat konstatera att det varit en påtagligt både laddad och produktiv dag här i Bryssel i dag.

Men dagen började med den tragiska nyheten om att Oswaldo Paya omkommit i en bilkrasch på Cuba.

Han var ett av sitt lands allra främsta förkämpar för frihet och demokrati, och vi har i många olika sammanhang haft anledning att uttrycka vår beundran för hans insatser.

Till tragiken i det som hänt kom så de rent konsulära frågorna i samband med de svenska och spanska medborgare som också fanna i bilen.

Det arbetet fortsätter, och jag har därmed ingen anledning att nu kommentera det ytterligare.

Dagens viktigaste diskussion på mötet med EU-ministrarna rörde utan tvekan Syrien, och den diskussionen förlöpte i de banor jag skrivit om här tidigare.

Inte minst var det de humanitära frågeställningarna som var i fokus.

Vår lunchdiskussion med EU:s energikommissionär Öttinger blev både vital och spännande, och visar hur viktigt det är att vi integrerar de olika delara av vår externa politik.

Här finns självfallet de viktiga klimat- och uthållighetsperspektiven – EU fortsätter att gå i spetsen för ett globalt klimatavtal – men också frågor om vår utvidgade inre marknad och försörjningsfrågor i olika delar av världen.

Och vi var eniga om att vi kommer att ha anledning att ägna alla dessa olika frågor ökad uppmärksamhet framöver.

Eftermiddagen kom att ägnas mötet med det Östliga Partnerskapets länder, och här kom det att bli problemen i Ukraina och än mer i Vitryssland som var i fokus.

Vi går mot ett nytt toppmöte med EU och det Östliga Partnerskapets länder i Vilnius i november 2013, och vi har antagit en karta för vad som måste göras innan dess.

Men jag och andra underströk med viss skärpa att vare sig politiska rättegångar eller politiska fångar har någon plats i vårt samarbete.

Innan den diskussionen hann vi med att på en presskonferens, som inleddes av Catherine Ashton, presentera vårt arbete med en European Global Strategy i enlighet med vad jag skisserade i min artikel i DN i dag på morgonen.

Dagen avslutades med middag i en mindre krets av ministrar med den israeliska utrikesministern.

Våra positioner när det gäller fredsprocessen med palestinierna – och inte minst bosättningspolitiken – är starkt skilda, men det var i alla fall av värde att utöver den diskussionen också kunna utväxla olika synpunkter på den vidare regionala utvecklingen.

Den berör oss, och den berör också Israel.

Och vi hade på nytt möjlighet att uttrycka vårt kraftiga fördömande av terrorattacken i Burgas mot de israeliska turisterna.

Nu går denna dag mot sitt slut, och den kommande inleds med ett tidigt frukostmöte kring våra tankar att inrätta ett European Institute of Peace.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 399 andra följare