Paris och Geneve

30 juni 2012

STOCKHOLM: I Geneve har nyss den s k Syria Action Group under Kofi Annans ledning nått enighet om riktlinjerna för en politisk övergång i Syrien, och det är uppenbart av största betydelse.

Mitt besök i Paris i går kom huvudsakligen att handla just om situationen i Syrien, även om det var naturligt att utrikesminister Fabius och jag också samtalade om den europeiska situationen mot bakgrund av det EU-toppmöte i Bryssel som just då hade avslutats.

Då var det fortfarande oklart om det skulle vara möjligt att nå enighet i Geneve i dag, och inte heller gårdagkvällens middag mellan Hillary Clinton och Sergej Lavrov i St Petersburg lyckades att lösa upp alla de punkter där olika bedömningar och åsikter fanns.

Det gemensamma uttalande som Kofi Annan nu förhandlat fram säger att den övergångsregering som man är enig om måste komma till kan inkludera medlemmar av den nuvarande regeringen men måste bygga på en ömsesidig överenskommelse mellan dagens regering och oppositionen.

Så är det självklart, även om man inte skall underskatta svårigheterna att nu uppnå detta.

Och det är ju kring formuleringarna på just denna punkt som de diplomatiska överläggningarna under de senaste dygnen varit som skarpast.

Det är en självklarhet efter det som hänt att president Assad inte kan vara en del av detta, men från rysk sida har man motsatt sig att vara tydlig på den punkten.

Den formulering som till slut valdes – att övergångsregeringens sammansättning måste vila på en ömsesidig överenskommelse – innebär ju i praktiken samma sak.

Hade överenskommelse inte nåtts i Geneve hade utvecklingen i Syrien snabbt blivit än mer katastrofal, men det innebär förvisso inte att vägen framåt nu kommer att bli enkel.

Viktigt blir ett möte med den samlade syriska oppositionen som inleds i Kairo på måndag, och som alldeles säkert kommer att ägna betydande tid åt att diskutera resultatet från Geneve, men som förhoppningsvis enigt kommer att ställa sig bakom detta.

Och det kommer självfallet att finnas skäl att se reaktionen från regimen i Damaskus på dagens överenskommelse. Att Ryssland och Kina så tydligt ställer sig bakom kravet på en övergångsregering som övertar makten borde förhoppningsvis visa den att deras sista stöd håller på att försvinna.

På fredag nästa vecka samlas vi så i en större krets av s k Friends of Syria i Paris för att där diskutera vägar framåt.

Mina samtal i Paris i går handlade som sagt till mycket betydande del om detta.

Inte bara med utrikesminister Fabius, utan också med olika kännare av situationen i landet. Och då resonerade vi om de olika scenarior vi kunde se för landet under t ex det närmaste året.

En del av mina tankar på den punkten har jag ju redovisat här tidigare, och de överensstämde väl med de bedömningar jag mötte i de sakkunniga kretsarna i Paris.

Dagen i övrigt har – med undantag av ett samtal med den iranske utrikesminister Salieh – varit tämligen lugn.

Via TV följde jag installationen i Egypten av president Muhammed Mursi liksom hans tal i den stora aulan i Kairos universitet.

Och lugnare blir det under de närmaste dagarna eftersom Brasiliens utrikesminister Patriota, som skulle kommit hit på måndag, tvingats inställa sin resa med anledning av den pågående krisen i Paraguay.


Fredagar i Paris

28 juni 2012

STOCKHOLM: Dagen började med regeringssammanträde och allmän beredning, men omedelbart därefter var det dags för Gunilla Carlsson och mig att presentera den genomgång av situationen för mänskliga rättigheter i 44 olika länder som UD gjort.

Tillsammans med USA är vi ensamma om att på detta sätt publicera omfattande och offentliga bedömningar av läget för mänskliga rättigheter i enskilda länder.
Och det är självfallet ett mycket konkret uttryck för den betydelse som dessa frågor har i vår utrikespolitik.

I år koncentrerade vi oss på 44 länder i Europas närområde, och nästa år kommer på samma sätt en grupp av länder att bli föremål för vår bedömning.

Vi visade också upp den nya utformningen av den hemsida för mänskliga rättigheter som vi har, och som blivit mycket uppskattad.

Till ärendena på dagens regeringssammanträde hörde godkännande av ett avtal som ger immunitet och privilegier till den palestinska representationen i Sverige, och vid en ceremoni på UD på eftermiddagen undertecknade vi avtalet.

Det är första gången vi ger diplomatiska privilegier av denna typ till en ”stat i vardande”, och skall ses som ytterligare ett uttryck för vårt stöd till det palestinska statsbyggandet.

Nu på kvällen pågår diskussionerna på EU-toppmötet i Bryssel för fullt, men jag skulle tro att det kommer att bli en lång kväll och natt för stats- och regeringscheferna.

I morgon förmiddag flyger jag till Paris för samtal med min nya franska kollega Laurent Fabius, och det blir intressant att se om mötet i Bryssel kommer att vara avklarat innan vi sätter oss ner för våra samtal.

Vi sågs på EU-utrikesministermötet i Luxembourg i måndags och kom då överens om att vi borde ha ett längre möte senare under veckan.

Alldeles säkert kommer vi att diskutera också situationen i EU, men bland samtalsämnena kommer självfallet situationen i Syrien att spela en viktig roll.

På lördag möts i Geneve den Syria Action Group som Kofi Annan formerat för att diskutera den plan för en politisk övergång i Syrien som han formulerat och som de som kommer till mötet har förklarat sig beredda att stödja.

Om allt är utklarat inför det mötet eller ej återstår väl att se, men i kväll träffas i St Petersburg USA:s Hillary Clinton och Rysslands Sergej Lavrov för diskussioner som alldeles säkert kommer att ha Syrien i centrum.

Det är självfallet positivt att mötet på lördag kan komma till stånd, men sedan återstår att diskutera vägar från ett papper i Geneve till en verklighet i Damaskus, och det är långt ifrån säkert att det kommer att visa sig enkelt.

Nästa fredag kommer jag f ö att vara tillbaka i Paris för det planerade mötet med den större gruppen Friends of Syria, och då kommer vi möjligen att veta lite mer i den saken.

Efter samtalen i Paris under fredagen hoppas jag så kunna vara hemma i Stockholm igen till kvällen.


Inför Bryssel i Åbo

27 juni 2012

STOCKHOLM: Denna dag inleddes i Bryssel, tillbringades huvudsakligen i Åbo och avlutas nu i Stockholm.

Efter närmare en vecka på resande fot kändes det skönt att komma hem och packa upp.

I Åbo möttes EPP-gruppen från Europa-parlamentet för konferens och diskussion, och jag var inbjuden för att tillsammans med bl a Finlands Alexander Stubb diskutera olika östliga utmaningar för det europeiska samarbetet. 

Dit kom också Finlands statsminister Jyrki Katainen för diskussion om olika frågor inför det viktiga EU-toppmöte som tar sin början i morgon.

Vårt östra grannland anser sig ha bra erfarenheter för egen del av att vara mer i euron, och Jyrki Katainen reser till Bryssel med en konstruktiv vilja att vara med och forma också de kommande stegen i samarbetet.

Han var tydlig med att någon s k mutualisering av skulder i form av euro-obligationer eller motsvarande inte var någon bra idé – och knappast står på dagordningen – men såg betydande fördelar med ett närmare samarbete när det gäller övervakningen av viktigare delar av det europeiska banksystemet.

Mycket arbete återstår förvisso i dessa frågor, och Finland är naturligt nog inställt på att fullt ut medverka i och försöka påverka detta. 

Inte minst när det gäller banköversyn har såväl Sverige som Finland gott anseende och därmed också betydande möjligheter att vara med och påverka.

Men viktigt är självfallet att inte förlora fokus på det viktiga arbetet att fördjupa och förbättra den gemensamma inre marknaden på olika områden.

I går när jag talade i Bryssel hade jag anledning att citera en ny studie av IMF som talade om att bättre fungerande produkt- och arbetsmarknader på några år skulle kunna öka euroländernas BNP med 4-5%. 

Det är den typen av politik som är den verkliga tillväxtpolitik som dagens Europa behöver.


Bra om Montenegro

26 juni 2012

BRYSSEL: Det blev en bra utgång på diskussionen om Montenegro i Luxembourg tidigare i dag, där vi fick gehör för vårt förslag om en särskild rapport från Europol om organiserad brottslighet vars resultat tas in i underlaget för de verkliga förhandlingarna.

Därmed kan förhandlingarna inledas formellt nu under det danska ordförandeskapet och sedan reellt en bit senare när också dessa saker belysts ordentligt.

Efter min del av mötet i Luxembourg – sedan tog Birgitta Ohlsson över – hastade jag till Bryssel för diverse möten och engagemang.

Jag hann sitta ner ett tag i lugn och ro med först Catherine Ashton och sedan Cecilia Malmström om både det ena och det andra.

Och så blev det självfallet en hel del telefonsamtal i förberedelserna för EU-toppmötet på torsdag och fredag. 

Det är mycket som är uppe i lyften just nu.

På kvällen var det mottagning med Kreab – där jag ju var styrelseordförande under några år – och där gavs möjlighet att möta både gamla och nya vänner samtidigt som jag bidrog med några tankar om Europas situation och möjligheter.

I morgon bitti bär det iväg till Åbo – mer om detta då.  


Syrien i fokus i Luxembourg

25 juni 2012

LUXEMBOURG: Dagens utrikesministermöte här hade Syrien i centrum, och jag hade möjlighet att rapportera informationer, observationer och slutsatser från de senaste dygnens resor och samtal.

Mötet uttalade starkt stöd för Kofi Annans ansträngningar, men underströk självfallet också att det är viktigt att EU finns med i den kärngrupp som nu sannolikt kommer att bildas för att stödja en politisk process.

I dag hade vi också möjlighet att efter åtskilligt arbete anta strategin för EU:s arbete med mänskliga rättigheter i olika delar av världen. 

Den har vi lagt ner mycket arbete på och är i allt väsentligt mycket nöjda med.

Jag har dessutom föreslagit att EU skulle publicera årliga bedömningar av läget för mänskliga rättigheter i de olika länderna på samma sätt som USA och i viss utsträckning Sverige gör, men hitintills har stödet för det lite djärvare steget varit mer begränsat.

Förr eller senare tror jag dock att vi kommer att lyckas också med det.

I kväll är det möte med representanter från Gulf Cooperation Council, och i morgon kommer det s k allmänna rådet att ta sig an såväl delar av utvidgningspolitiken som förberedelserna för toppmötet senare i veckan.

I det förra avseendet tillhör vi ju dem som satt frågan om insatser mot den organiserade brottsligheten i Montenegro i fokus, och vi har sagt att vi inte är redo att ge grönt ljus för förhandlingsstart innan vikt tillfredsställa med hur de frågorna kommer att behandlas.

Vi får se hur den diskussionen går i morgon, men jag har gott hopp om att vi skall komma fram till en bra lösning.

När vi är klara med det – liksom frågan också om Makedonien – kommer jag att lämna över till Birgitta Ohlsson för förberedelserna för toppmötet, men jag sätter mig i en bil i riktning Bryssel för fortsatta möten där under dagen och kvällen.


Finns vägar framåt?

24 juni 2012

LUXEMBOURG: Efter närmare fyra dagar i Libanon och Iraq – i Syriens omedelbara grannområde – tillsammans med mina polska och bulgariska kollegor har jag nu landat i Luxembourg för närmare två dygn av olika överläggningar här.

Och medan stats- och regeringscheferna på EU-toppmötet i Bryssel på torsdag och fredag har att ta sig an Europas mer ekonomiska utmaningar just nu blir det sannolikt den region jag just återvänt från som kommer att stå i centrum för diskussionerna när vi utrikesministrar nu  träffas här.

Vi har med all rätt gett vårt starka stöd till Kofi Annan och hans plan för Syrien i sex punkter. Den gav inte minst en möjlighet att samla det internationella samfundet efter den förödande splittringen i början av året.

Tankern var ju att närvaron av internationella observatörer skulle mildra våldet och därmed också kunna bereda vägen för en politik process som skulle kunna leda till en demokratisk övergång.

Inledningsvis gick också utvecklingen åt det hållet. 

Men i och med att en politisk process inte kom igång var det nog så att krafter inom regimen såg en möjlighet att rädda sig kvar genom ökad repression samtidigt som det i delar av oppositionen växte fram ett starkare stöd för väpnade insatser.

Och det vi sett är att konflikten blivit allt mer våldsam och militariserats allt mer. 

Medan det säkert var så att det var den demokratiska revolten som hade den starkaste positionen så länge den var fredlig och sekulär är det nog så att regimen åtminstone kortsiktigt stärks när motsättningen får en mer våldsam karaktär.

Man kan diskutera hur situationen i Syrien just nu skall beskrivas.

Det började i februari förra året som en fredlig och massiv proteströrelse med tydlig inspiration från vad som inträffat inte minst i Tunisien och Egypten.

Successivt möttes detta av ett ökat direkt våld från regimens sida, och detta våld har sedan dess steg för steg trappats upp.

I sin tur har detta lett till att ett också väpnat motstånd spritt sig och fått ett allt starkare fäste. Utvecklingen har fått tydliga inslag också av väpnat uppror.

I ett land med Syriens mosaik har detta också kommit att leda till allt fler inslag av sekteristiska motsättningar och våld. Och i denna utveckling ligger tydliga inslag av inbördeskrig.

Alla dessa inslag finns utan att påstå att något är alldeles dominerande. Att regimens våld är det allvarligaste är dock tydligt, liksom att den stora faran för landet och regionen är att utvecklingen får allt tydligare drag av ett sekteristiskt inbördeskrig. 

Var och en torde dock se att det är åt det hållet som utvecklingen kommer att gå om inte en lösning relativt snart kan nås.

Syrien var – liksom en gång Irak och Egypten – en sekulär diktatur. Det var den modell som dominerade regionen under ett antal decennier, och som nu fredligt eller våldsamt bryter samman.

När den s k arabiska våren inleddes var den allmänna förväntan att vi skulle se en relativt smidig övergång till liberala demokratier i regionen.

Så ser det knappast – i alla fall i det kortare perspektivet – ut att bli. I bästa fall ser vi en övergång från gamla sekulära diktaturer till nya islamitiska demokratier.

Det innebär nya utmaningar av olika slag, men i grunden skall vi självfallet respektera demokratiskt gjorda val.

Men risken finns också – tydligt i Syrien – att vi i stället går från sekulära enhetsstater till sekteristiskt fragmentisering. Och det kommer att få mycket vitt gående konsekvenser.

Sannolikt befinner sig regionen nu i sitt mest omvandlade skede sedan dess moderna statssystem – med undantag av Israel – började formeras omedelbart efter det osmanska väldets sammanbrott. 

Och hur det skedet kommer att sluta är långt ifrån klart. Det finns både risker och möjligheter.

En upptrappad militarisering och ett utdraget förlopp på krisen i Syrien ökar dramatiskt risken för att först landet och sedan regionen kommer att domineras av just en sekteristiskt fragmentisering.

En sådan kan mycket väl bli en både utdragen och med betydande våld förknippad process.

Motsättningarna är många, men jag har frapperats av hur spänningen mellan Sunni och Shia inom islam förefaller att öka i ett område betydligt större än detta. Och vi ser ju hur områdets kvarvarande kristna befolkningar upplever sin situation som allt mer trängd eller t o m hotad.

Diktaturen i Damaskus har förlorar sin legitimitet och kommer inte att överleva. Den saken är alldeles klar. Men vad som kommer därefter kommer i mycket hög grad av styras av den process som leder till dess slutgiltiga avlösning.

Ju längre striderna och våldet pågår desto större kommer riskerna för landets och regionens framtid att bli. Och då tänker jag just på riskerna för en sekteristiskt fragmentisering med allt vad det skulle innebära.

Mot denna bakgrund är det ytterligt angeläget att undersöka alla de vägar som står till buds för att stärka möjligheterna för en snar politisk lösning.

Kofi Annans ansträngningar att nu skapa en inre kärngrupp som kan utforma och mer eller mindre tvinga fram en politisk övergång förtjänar allt stöd. Och den måste på ett eller annat sätt innehålla alla dem som kan påverka utgången.

Att helt utesluta Iran från de politiska ansträngningarna vore knappast klokt.

Ryssland spelar en viktig roll. Den syriska armén är utrustad och utbildad av först Sovjet och sedan Ryssland. Och leveranser av avancerade luftförsvarssystem har fortsatt mitt under konflikten.

Moskva vill inte se något nytt Libyen där man upplever att man ställs åt sidan, och man har dessutom en fruktan för att plötslig förändring i Damaskus kommer att leda till ett kaos som skulle drabba alla.

Men underligt vore om man inte i Moskva insåg att den nuvarande utvecklingen med risk för en upptrappad och utdragen konflikt riskerar att leda till just detta.

Från rysk sida har talats om möjligheten av en internationell konferens i Moskva kring utvecklingen i Syrien. 

Den tanken skall absolut inte avvisas, och i ett läge där en reell internationell enighet bakom en reell plan för successiv politisk övergång kan skönjas kan den i själva verket ha ett betydande värde.

Viktigt i detta arbete är att regionens egna intressen och möjligheter finns med. I såväl Bagdad som Erbil finns kunskaper och kontakter som har ett betydande värde. Och länder som Libanon och Irak kommer självfallet att beröras mycket direkt av utvecklingen.

Vår gemensamma resa under de senaste dygnen var viktig och bra, och den visade också de möjligheter som finns när en grupp av utrikesministrar i nära samordning med EU:s gemensamma utrikestjänst kan uppträda tillsammans i en kritisk situation på detta sätt.


Varmt och vänligt i Bagdad

23 juni 2012

BAGDAD: Med en temperatur på 44 grader här i drn irakiska huvudstaden finns det i alla fall ingen anledning att klaga över att man haft det för svalt denna midsommardag.

På flygplatsen mötte utrikesminister Zebari, och vi har sedan haft olika överläggningar med honom och olika andra irakiska företrädare under större delen av dagen.

Detta är det första riktiga besöket från EU här sedan det nya samrbetsavtalet mellan EU och Irak undertecknades i början av maj, och det var uppenbart att man ser vårt besök också i det perspektivet.

De bilaterala relationerna mellan våra tre länder och Irak är utmärkta, och det var naturligt att huvuddelen av våra samtal under dagen kom att ägnas de regionala frågorna med situation i Irak i centrum.

Men jag hann också med ett trevligt besök på vår ambassad här för att med medarbetarna hå genom olika delar av den bilaterala relationen. Inte minst är den en funktion av att vi har upp mot 170.000 individer i Sverige som har bakgrund i detta land.

I morgon söndag fortsätter vi mer först överläggningar med premiärminister Maliki och därefter – sedan vi flugit upp till Erbil – med presidenten Barzani i den kurdiska regionen liksom premiärministern där Barzani.

Och därefter flyger vi sent på eftermiddagen till Luxembourg för mer informell middag kring utmaningar i just denna del världen innan det på måndag är dags för möte med alla EU:s utrikesministrar.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 430 andra följare