Rakt norrut till Iqaluit

OTTAWA: En dag fylld av samtal här i Canadas huvudstad som visat sig från sin bästa sida vad gäller väder.

I centrum stod överläggningar och lunch med utrikesminister John Baird högst upp i kanadensiska UD:s byggnad.

Jag var där senast hösten 2009 när vi hade överläggningar mellan EU och Canada om en lång rad olika frågor.

Nu var det de olika arktiska utmaningarna dom dominerade våra diskussioner, och jag tror att vi nådde fram till en god samsyn på alla de punkter vi hade uppe till diskussion.

Arktiska rådet bildades ju här i Canada 1996, och nästa år kommer vi att lämna över vårt ordförandeskap till just Canada. 

Och tills dess hoppas jag att vi skall ha lyckats föra samarbetet ytterligare några viktiga steg framåt.

Vi ägnade en hel del tid åt den viktiga avvägningen i rådets arbete mellan de åtta medlemsstaterna och de permanenta representanterna för ursprungsfolken å den ena sidan och alla de som vill vara observatörer å den andra.

Och den frågan återkom när jag senare under dagen höll anförande om de arktiska frågorna för en rätt betydande publik på universitetet här.

Efter middag med olika tyckare och tänkare i dessa frågor är det nu dags för några timmars sömn innan vi i morgon bitti flyger ca tre timmar rakt norrut till Iqaluit uppe i det som kallas Nunavut på Baffin Islandi höjd med Grönland.

Även där blir det en full dag som avslutas med middag med premiärministern i Nunavut Eva Arniak. 

Framme i soligt Canada

OTTAWA: Efter en lång flygning över ett molnigt Atlanten har jag nu landat i den behagligt soliga kanadensiska huvudstaden och även lyckats ta mig till hotellet.

Snart väntar middag med försvarsminister Peter MacKay och en del av hans medarbetare.

Mina ärenden här har framför allt med de arktiska frågorna att göra, men vi har ju en påtagligt stark bilateral relation även i övrigt.

Och jag noterar att strömmen av besökare till Canada även i övrigt är betydande.

Jag hade sällskap på planet med Litauens försvarsminister, och i tidningarna läste jag om hur Polens statsminister Tusk och hans kanadensiske kollega Harper träffats och kommit överens om ett nära samarbete för att utveckla skiffergas.

Och jag ser att man holländske kollega också kommer att landa här under de närmaste dagarna.

Canada är ett nordligt land liksom Sverige och jag har alltid haft lätt att känna mig hemma i dess klimat – oavsett hur man nu definierar detta.

Men skillnaderna är förstås betydande i olika avseenden. Även om vi bägge är betydande invandringsländer har den kanadensiska politiken traditionellt utformats annorlunda.

Nu har vi ju dock öppnat för s k arbetskraftsinvandring till Sverige, vilket jag är övertygad om kommer att bli mycket viktigt för vår framtid.

Canada är beroende av en kontinuerlig och betydande invandring, och det gäller inte minst i en tid när den ekonomiska expansionen främst i landets västra delar innebär att man har brist på arbetskraft.

I tidningarna här läser jag om hur man oroad för att Canada inte kommer att vara tillräckligt attraktivt för kompetens och kunnande under kommande år, även om man fortfarande tillhör världens mest attraktiva destinationer.

Hemma skulle vi nog ha anledning att ha mer också av den diskussionen.

Jag noterar att studier visar att den enstaka faktor om betyder mest för om nya människor skall söka sig till högre utbildning eller ej i Canada är om deras föräldrar invandrat.

Då är sannolikheten för att de söker sig till högre utbildning mycket högre.

Den kanadensiska ekonomin har utvecklats väl under de senaste åren trots påtagliga störningar från finanskrisen i det stora grannlandet i söder.

Och valet förra året gav ju premiärminister Harpers konservativa parti en solid majoritet att fortsätta att regera landet på.

En del av framgången ligger i den starka globala efterfrågan på råvaror som vi ju sett förändra förutsättningarna också för de nordliga delarna av vårt eget land.

Det handlar om den starka exporten av olja och gas till USA, även om miljöhänsyn framför allt när det gäller de enorma men komplicerade tillgångarna av s k oljesand innebär helt nya utmaningar.

Vi kommer alldeles säkert att få höra mer om de frågorna framöver.

Men Canada har också blivit globalt centrum vad gäller kunnande och kapital när det gäller mineralutvinning och gruvor.

Det är ju t ex Canada-baserade företag som svarar såväl för Zinkgruvan som för de nya möjligheterna i Pajala i vårt eget land.

Traditionellt har Sverige och Canada tillhört de länder som stött och deltagit i olika internationella fredsoperationer i FN:s eller andras regi. Och vi har haft ett nära samarbete i frågor som dessa.

Nu sker en ambitiös förändring och förstärkning av det kanadensiska förvaret genom ökade ekonomiska satsningar under de kommande åren.

Och ingen torde väl rimligen kunna ha några principiella invändningar mot svensk export av försvarsmateriel hit.

20120516-231951.mov

►

I riktning Canada

STOCKHOLM: En välbehövlig arbetsdag i Stockholm som inleddes med trevlig frukost på vackra Skeppsholmen med USA:s biträdande utrikesminister William Burns.

Han var här i Stockholm för mötet i dag med de biträdande utrikesministrarna från Arktiska Rådets länder, men vårt frukostsamtal handlade i allt väsentligt om andra ämnen.

Professionellt har han arbetat inte minst med Ryssland och Mellersta Östern, och dessa två ämnen fyller lätt upp en arbetsfrukost.

Annars blev det en dag av förberedelser för kommande resor.

Tillsammans med försvarsminister Karin Enström gick jag igenom förberedelserna för vårt deltagande i de olika mötena i anslutning till Nato:s toppmöte i Chicago under den kommande helgen.

Och med mina medarbetare gick jag igenom de olika frågorna inför mitt besök i Canada under dagarna dessförinnan. Det är ju ett besök där de arktiska frågorna står i centrum.

På TV följde jag också installationen av president Hollande i Paris och lyssnade på hans inledande ord.

Frankrike är ju ett viktigt samarbetsland för oss i en rad olika avseenden.

Tidigt i morgon bär det så iväg till Canada och dess huvudstad Ottawa. Jag har inte varit där sedan ett snabbt besök under vårt ordförandeskap i EU hösten 2009, och då var det frågeställningarna mellan EU och Canada som stod i fokus för samtalen.

Resan dit tar större delen av dagen, och i morgon kväll blir det mer informell middag med försvarsminister Peter Mackay som jag känner sedan gammalt.

På torsdag följer så det mer officiella programmet med olika samtal.

I väntan på planet hem

BRYSSEL: Efter lång dag av sammanträden och andra möten är det nu väntan på att planet hem till Stockholm skall gå. 

Men i allt väsentlig var det en dag med bra diskussioner och bra slutsatser i viktiga frågor.

De slutsatser vi antog om fredsprocessen i Mellersta Östern – eller snarare frånvaron av en sådan – var skarpa och bra.

Och de bygger vidare på vad vi uppnådde under det svenska ordförandeskapet i december 2009.

Det finns en djup och berättigad oro för att den israeliska bosättningspolitiken håller på att föra oss till en situation där den tvåstatslösning som kan ge fred inte längre blir praktiskt möjlig. 

Ytterst är det allra främst Israel som kommer att drabbas av detta. 

Förr eller senare behöver Israel en verklig fred med arabvärlden i dess helhet, och nyckeln till en sådan ligger självfallet i den palestinska frågan. 

Den nya och mycket breda regering som bu bildats i Israel kan möjligen ge en ny öppning. Den har sitt ursprung främst i problem och utmaningar i Israel självt, men borde om viljan finns kunna ge en bas för att börja en process mot fred.

Om det kommer att bli fallet eller ej återstår att se.

Vår diskussion om situationen i Syrien fokuserade främst kring vad vi kan göra för att öka möjligheterna för Kofi  Annan att föra fredsansträngningarna framåt.

Här är relationen inte minst med Ryssland viktig, såväl för det tryck man möjligen kan utöva på våldsregimen i Damaskus som för den nya behandling i FN:s säkerhetsråd som förr eller senare med all sannolikhet kommer att bli nödvändig.

Åtskilliga uttryckte också bekymmer över att oppositionen är så splittras som den är, och senare kom budet om att Syriska Nationella Rådet nu inte vill delta i det planerade mötet med Arabförbundet i Kairo i övermorgon.

Media var i dag mest intresserade av våra diskussioner om Ukraina och i det sammanhanget av om vi åkte åka och se på fotboll där under de kommande veckorna.

Själv tillhör jag väl inte dem som hänger på fotboll särskilt ofta, och jag har heller aldrig sett vårt deltagande eller icke deltagande på läktaren på olika fotbollsmatcher som ett särskilt starkt utrikespolitiskt instrument.

Vår mer strategiska diskussion fokuserades dels på den kraftiga försämringen när det gäller rättsordningen i Ukraina och dels nödvändigheten av att parlamentsvalen i oktober blir fria och rättvisa.

Frågan om Julia Tymoshenko engagerar med rätta, men det finns skäl att framhålla att utmaningen är betydligt mycket större än så.

Viktigt är att vi fortsätter eller t o m förstärker vårt engagemang med olika ukrainska företrädare kring dessa frågor. 

Att vi varit och avser att fortsatt vara aktiva har framgått av denna blogg under inte minst det senaste året.

Och mot slutet av dagens möte hann vi också med ett kort meningsutbyte om det kommande toppmötet mellan EU och Ryssland.

När vi lämnar har eurogruppens finansministrar inlett sina samtal här i Bryssel, och i morgon ansluter övriga länders finansministrar till de diskussionerna.

I Paris växlar samtidigt makten, och president Hollande beger sig omedelbart därefter till Berlin för samtal med förbundskansler Merkel om den aktuella situationen.

Kanske ett tidens tecken så gott som något.

Osäkerhet i Athen

BRYSSEL: Solig morgon här, och strax skall jag iväg till det första av mina frukostmöten före starten av utrikesministermötet klockan halv tio.

Afghanistan, Syrien och avsaknaden av fredsprocess i Mellersta Östern står på dagordningen. 

Men vi kommer också att diskutera inför kommande toppmöten med Mexico och Ryssland, och därtill kommer vi alldeles självklart att tala om den oroande utvecklingen i Ukraina.

För min del innebär dagen också möten om situationen i Kosovo och en del andra frågor som inte får glömmas bort.

Mycket av Europas fokus ligger nu på vad som kommer att hända i Athen och dess möjliga konsekvenser. Euroländernas finansministrar tillhör de som också träffas här i Bryssel i dag. 

Risken för att den grekiska staten helt enkelt får slut på pengar ser ju nu ut att öka dramatiskt, med alla de konsekvenser detta kan få.

Skulle ovanpå detta också läggas att man lämnar eurosamarbetet, med dramatiska konsekvenser inte minst för det finansiella systemet, kommer situationen tveklöst att bli mycket allvarlig i landet.

Notabelt är att detta är någonting som en överväldigande majoritet av grekerna inte vill.

Bryssel, Ottawa, Iqaluit och Chicago

BRYSSEL: Det blev tyvärr en kort helg för mig i Stockholm eftersom det redan nu på söndag kväll är dags för nya möten här i Bryssel.

I morgon har vi möte med EU:s utrikesministrar och åtskilligt står på dagordningen. Och en del av det måste förberedas med möten redan i kväll.

Inte minst gäller det situationen i Ukraina. Men också mycket annat står på dagordningen. 

Mina möten här i Bryssel i kväll och i morgon blir inledningen på en milt sagt varierande vecka. 

Efter en tisdag hemma i Stockholm flyger jag på onsdag till Ottawa i Canada för ett besök som kommer att sträcka sig över några dagar.

Då har vi i Stockholm också haft ett möte med de biträdande utrikesministrarna i Arktiska Rådets olika länder för att diskutera olika delar av detta allt viktigare samarbete.

Och i det sammanhanget träffar jag också USA:s biträdande utrikesminister William Burns.

De arktiska frågorna kommer att stå i centrum också när jag anländer till Ottawa. 

Nästa år efterträder Canada ju oss som ordförande i Arktiska Rådet, och vi kommer art diskutera det som måste uträttas intill dess. 

Från Ottawa flyger jag upp till den lilla orten Iqaluit i de allra nordligaste och arktiska delarna av landet för att se lite mer av landets ambitiösa nordliga satsningar. 

Så det blir att ta på vinterkläderna igen…

Därifrån bär det på lördagen till Chicago för att medverka i de delar av toppmötet med Nato som är relevant för Sverige. 

Dessa inleds med informell middag på söndagen, och sedan är det dels möte med ISAF-kretsen om Afghanistan och dels med de länder som av Nato ses som de närmaste samarbetsländerna under måndagen.

Då har också såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som försvarsminister Karin Enström anslutit. Detta är ju ett alldeles utmärkt tillfälle gör bilaterala kontakter också i andra frågor. 

Euro, Syrien och gemensam minröjning

TALLINN: Jag är inte alldeles säker på att diskussionerna på konferensen här lyckades lösa vare sig underskotts- och skuldkrisen i ett antal euroländer eller den akuta situationen i Syrien, men vi hade i alla fall konstruktiva samtal i bägge frågorna.

I den första frågan var Olli Rehn från EU-kommissionen noga med att framhålla att det handlar om en skuldkris i vissa länder snarare än om en krisen för euron som sådan.

Vi har sett länder som Lettland och Island utanför eurozonen drabbas av den finansiella krisens effekter, samtidigt som det ju finns många länder inom euro-området vars ekonomi utvecklas väl.

Lettlands premiärminister Dombrovski beskrev hur hans land gjort en finansiell konsolidering motsvarighet ca 17% av BNP, vilket är en bra bit mer än vad som nu diskuteras i fallet Grekland.

Men Grekland har nu fått eller utlovats ett mycket omfattande stöd från omvärlden för att få tid att klara sin konsolidering och strukturella reformpolitik.

Olli Rehn noterade att den amerikanska Marshall-hjälpen till Europa efter andra världskriget motsvarade ca 2,5% av berörda länders BNP, vilket var mycket viktig. Det samlade stödet till Grekland nu motsvarar enligt honom mer än 170% av BNP.

Trots detta är utgången i Grekland nu osäker. En väg framåt borde dock vara möjlig att finna, och det är viktigt för oss alla.

Situationen i Syrien och den vidare regionen inbjuder knappast heller till några enkla och snabba lösningar. Och det präglade vår diskussion i den frågan.

Mitt i det hela hann jag ett besök på 42.minröjningsdivisionen från svenska flottan som ligger i Tallinns hamn tillsammans med andra fartyg i Nato-operationen Open Spirit 2012.

Det handlar om att gemensamt hjälpa till att röja en del av de tiotusentals minor inte minst i Finska Viken som finns kvar efter de bägge världskrigen. 

Ett mödosamt och viktigt arbete där gemensamma insatser som denna inom ramen för Nato är den enda möjliga vägen framåt.

Efter diskussioner här om förberedelserna inför kommande helgs Nato-toppmöte i Chicago – där ju denna operation kan vara ett bra exempel på vårt samarbete med Nato – kommer det att bli dags att återvända till Stockholm.

Lennart Meri Conference

TALLINN: Det var en gedigen flygresa från Addis Ababa nere i Afrika hit till Tallinn vid randen av Finska Viken igår.

Men innan jag lämnade Addis var jag ute i det stora fängelse i utkanten av staden där de två svenska journalisterna sitter fängslade.

Med mitt besök ville jag självfallet först och främst visa vårt stöd för dem, men det var också viktigt att öppet med dem diskutera de olika insatser vi gör för att hjälpa dem. 

Så det blev ett nästan timslångt möte tillsammans också med vår ambassadör Jens Odlander på fängelsechefens kontor. 

Efter dygnen med Afrika är jag nu här för att delta i den årliga Lennart Meri-konferensen.

Och här samlas åtskilliga utrikes- och säkerhetspolitiska bedömare för att diskutera problem som kanske har Europa något mer i fokus än vad som var fallet nere i Addis Ababa.

Lennart Meri var ju Estlands både utrikesminister och president när landet lyckades att återetablera och konsolidera sin självständighet. 

Jag hade förmånen att lära känna honom väl, och att Estland nu årligen hedrar hans minne tycker jag är viktigt. 

Hans betydelse för Estlands framgång under de senaste två decennierna skall inte underskattas.

Diskussioner i Addis Ababa

ADDIS ABABA: Att det finns en tydlig afrikansk vilja till reformer och integration för att bygga vidare på den tillväxt man nu etablerat har varit tydligt under dagens diskussioner på det stora mötet här.

Och det har varit ekonomi, tillväxt, företagande, investeringar och handel som stått i centrum.

Den afrikanska internhandeln är ännu alldeles för blygsam, men bromsas av en infrastruktur som är bristfällig och av gränshinder och regleringar i mängder.

En gång hade länderna i Östafrika kommit långt på den ekonomiska integrationens väg, men sedan föll det samman, även om man nu försöker komma tillbaka.

Och i Västafrika sker nu imponerande ansträngningar för art ge integrationen ny kraft. 

Beslut finns om att etablera Afrika som ett frihandelsområde till 2017, och vi har självfallet all anledning att hoppas att detta skall lyckas. 

Imponerande är att höra hur mycket utvecklingen av mobil telefoni och internet betyder. 

I Kenya har man i vissa viktiga avseenden kommit längre än i Sverige när det gäller att använda mobiltelefonen för betaltjänster, och det systemet kommer nu att introduceras i åtskilliga länder.

Kanske har t o m vi någonting att lära av Afrika i detta avseende.

Under dagen hade jag också ett längre samtal med Etiopiens premiärminister Meles Zenawi som ju inte minst handlade om vårt bilaterala problem med de två svenska journalister som sitter i fängelse här.

Jag är övertygad om att en bra relation är en nödvändighet för att få en bra lösning på den frågan. En dålig relation skapar risken för att det hela går i baklås.

På samma sätt som i London i februari hade vi i grunden ett bra samtal. Men en lösning har vi först när vi har en lösning och de blivit fria.

Och premiärminister Meles vet väl vilken betydelse vi tillmäter denna fråga.

Under eftermiddagen satt jag också ner med Kofi Annan och gick igenom situationen i Syrien och de olika alternativen framöver.

Dagens kraftiga explosioner i Damaskus oroade självfallet oss bägge. 

I morgon har jag några återstående saker att uträtta här innan jag lyfter i riktning Tallinn i från svensk utgångspunkt mer närbelägna Estland.

Där inleds årets Lennart Meri-konferens, och till middag där träffar jag förutom Estlands president Ilves också Turkiets utrikesminister Davutoglu.

På sätt som det blev diskussioner om Syrien här i Addis Ababa är jag övertygad om att det kommer att bli det i morgon i Tallinn.

Det nya Afrika

ADDIS ABABA: Tidigt på morgonen i dag landade jag här i den etiopiska huvudstaden.

Mitt formella skäl för att vara här är att jag är inbjuden att delta i diskussionerna på det stora möte om Afrikas möjligheter som World Economic Forum ordnar här under dagarna tre.

Omkring 700 personer från ett 70-tal länder finns på plats, och bland dessa självfallet ett betydande antal ledare från Afrika självt.

Förutom Etiopiens premiärminister Meles Zenawi finns på plats här presidenterna Ismail Omar Guelleh från Djibouti, Ali Bongo Ondimba från Gabon, Yahya Jammeh från Gambia, Goodluck Jonathan från Nigeria, Paul Kagame från Rwanda och Jakaya Kikwete från Tanzania för att inskränka mig bara till dem.

Och därtill ett mycket stort antal andra personer från Afrika och länder med ett engagemang i Afrikas utveckling.

Under det senaste året eller så har vi sett början på en viktig förändring i synen på Afrika och dess möjligheter. 

På vägen ner genom natten läste jag en artikel i IMF:s kvartalstidskrift om utvecklingsfrågor son belyste den förändrade bilden av Africa.

”A change in focus from poverty to gradually growing prosperity represents a deep shift in the perceptions of Africa’s economic future, with profound policy and practical implications.”

Fattigdomen kommer förvisso art förbli en av denna kontinents stora utmaningar, men samtidigt ser vi nu den snabba framväxten av en ny afrikansk medelklass.

Afrikanska utvecklingsbanken talar om att den medelklass på ca 320 miljoner människor man ser i dag kring 2060 kommer att växa till 1,1 miljarder människor med allt vad detta skulle betyda i form av möjligheter tillät bättre ekonomisk utveckling och demokratisk stabilitet.

De afrikanska ekonomierna har under de senaste åren växt med ca 5% om året och prognosen är att man kommer att fortsätta att göra det. Och därmed finns möjligheten att såväl minska fattigdomen som snabbt expandera den nya medelklassen.

I bakgrunden ligger ökade råvarupriser, men också starkt expanderade handelsförbindelser, öppnare ekonomier och bättre stats- och samhällsstyre genom att demokratin nu står starkare.

Sagda utvecklingsbank är mycket tydlig när det gäller sambandet mellan ett öppet och demokratiskt samhälle och ekonomisk och social tillväxt.

Till detta skall läggas de nya teknologiernas effekt. 

Mobiltelefonanvändningen ökar nu snabbare i Afrika än någon annanstans i världen, och Världsbankens studier visar även här ett tydligt samband med bättre ekonomisk utveckling.

Allt detta kommer säkert att diskuteras utförligt och intressant här.

Och jag kommer att vara tillbaka i Afrika inom mindre än en månad. 

Då blir det överläggningar i Benin med den grupp afrikanska utrikesministrar som träffades för ett mycket uppskattat möte utanför Landskrona föra året, och därtill besök i det växande jättelandet Nigeria.

Efter Nigeria är Etiopien det näst folkrikaste landet i denna del av världen och har därtill en ekonomisk tillväxt som under de senaste åren legat en bra bit över genomsnittet för Afrika.

Att det finns andra utmaningar och problem är vi väl förtrogna med och har belyst utförligt i andra sammanhang.

Förbindelserna mellan våra bägge länder är dock mycket gamla. 

Man möter ofta företrädare för detta land som berättar om hur de gick sina första stapplande steg på skolans väg i skolor byggda av just Sverige.

Jag kommer här också att träffa premiärminister Meles Zenawi, och förutom andra möjliga frågor kommer det samtalet alldeles självklart att koncentreras på en uppföljning av det samtal som statsminister Fredrik Reinfeldt och jag hade med honom i London den 22 februari.

På plats här under dagen kommer också att finnas Kofi Annan och det blir då naturligt att lyssna på hans aktuella bedömning av situationen i Syrien.

En del har ju hänt sedan vi talades vid senast i den frågan för någon vecka sedan.

Europadagen!

STOCKHOLM: I morgon onsdag är det så Europadagen och det kommer att prägla också min dag.

I riksdagen är det debatt om EU:s utveckling under det senaste åren, och där kommer vi alldeles säkert att höra vänsterpartister och Sverigedemokrater i mer eller mindre skön förening sjunga sin isolationismens sång.

På eftermiddagen är Birgitta Ohlsson och jag tillsammans ute på Stockholms Universitet för att prata och svara på frågor om Europa i dag.

Och vi fortsätter sedan på ett seminarium på EU-kommissionens kontor uppbyggt också kring den bok om Sveriges väg till EU som kommit ut med anledning av Frank Belfrages födelsedag nyligen.

Förhoppningsvis blir det livliga diskussioner på bägge platserna om hur vi skall utveckla det europeiska samarbetet vidare. 

Sverige tillhör ju de länder som har ett mycket uppenbart intresse av detta. 

Men dagen bjuder också på förberedelser inför mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag. 

Då är det viktigt att vi också kan vara tydliga om den oroande frånvaron av en fungerande fredsprocess mellan Israel och palestinierna och de negativa effekter den israeliska bosättningspolitiken har.

Men också Afghanistan står ju på dagordningen, och i dag har jag en längre diskussion med det speciella brittiska sändebudet Mark Sedwill om möjliga vägar framåt i den politiska processen där.

Tyvärr är det inte så mycket som händer i dessa avseenden just nu.

Togs med viss fattning

STOCKHOLM: I grunden tog marknaderna nyheterna från Athen och Paris med viss fattning denna dag, vilket inte minst torsdag sin bakgrund i att det ju knappast handlade om några stora överraskningar.

Men risk finns för att bekymren kommer att öka framför allt i det grekiska fallet.

De grekiska väljarna har ju röstat för att andra europeiska skattebetalare skall betala mer pengar till dem, men sannolikheten för att det kommer att ske tror jag inte skall överdrivas.

Partiledaren för största men reducerade partiet Nea Demokratia Samaras har redan förklarar att han inte tror att han kommer att kunna bilda regering. 

Och därmed går budet vidare till partier som står för en politik med den innebörd jag nyss nämnt. Men det är en tydlig återvändsgränd. 

Redan spekuleras i nya val. 

Det är visserligen sant att demokratins vagga en gång stod i Athen, men det innebär ju inte att den saken skall överdrivas, och det är mycket svårt att se hur detta skulle kunna lösa det hela.

Jag tillhör inte dem som är långsiktigt pessimistiska om Greklands möjligheter. Alls icke – landet har betydande möjligheter inte minst mot bakgrund av att potentialen för olika förbättringar är så påtaglig. 

Och vi har självfallet ett mycket starkt intresse att göra det vi kan för att hjälpa dem med dessa.

Men om detta gäller mer långsiktigt är de kortsiktiga utsikterna just nu lite mer besvärliga. Men vi bör utgå från att man på ett eller annat sätt hittar en väg ut ur dem.

Min dag i dag handlade om besöket av min albanske kollega, men också om olika samtal med statsministern och olika statsrådskollegor om olika frågor för de närmaste veckorna.

Det finns en hel del på dagordningen.

Mot slutet av eftermiddagen kom den biträdande IMF-chefen David Lipton förbi för ett timslångt samtal om de ekonomisk-politiska utmaningarna i en rad olika länder vi gemensamt intresserar oss för.

Vi lärde känna varandra för åtskilliga år sedan i olika östekonomiska frågor, och arbetade därefter tillsammans med motsvarande frågeställningar på Balkan.

Och nu var David Lipton i Stockholm för ett större seminarium om budgetsanering och statsfinansiell stabilitet som Anders Borg arrangerade under dagen.

Sverige ses ju allt mer som något av ett internationellt föredöme i dessa frågor. 

Bra så. Men det är viktigt att det inte bara handlar om detta, utan om de strukturåtgärder som ofta är nödvändiga för tillväxten.

I morgon tisdag skiftar fokus igen.

Då har vi i Stockholm besök av ett antal av de s k särskilda representanter som för olika regeringar arbetar med utvecklingen i Afghanistan.

Det är viktigt att vi koordinerar våra perspektiv inför kommande viktiga möten i Chicago, Kabul och Tokyo. 

Och ger de bidrag vi kan ge till en samordnad och trovärdig internationell strategi för de närmaste åren.

Frankrike och Grekland

STOCKHOLM: Förändring i Frankrike, implosion i Grekland och avgörande först 20 maj i Serbien.

Så kan gårdagens nationella val runt om i Europa summeras. 

Jag minns jublet över den socialistiska segern i det grekiska valet 2009. 

Men regeringen därefter, med alla sina rådgivare, klarade inte de ekonomiska utmaningarna, och nu formligen imploderade det famla PASOK-partiet och olika extremistiska grupperingar växte sig starka.

Hur Grekland skall ta sig ur den situation som nu uppstått återstår att se.

Allmänt talas om att man kanske vill förhandla om överenskommelsen med de övriga Euro-länderna. 

Vad det innebär konkret är att man vill att deras olika parlament skall fatta beslut om att ställa ytterligare betydande belopp till Greklands förfogande. 

Det fordrar dock ingen större kunskap om hur det ser ut runt om i Europa för att vara tveksam till om det kommer att vara möjligt.

Även för Frankrike kommer de ekonomiska utmaningarna att vara betydande, även om det inte finns någon anledning att dra några paralleller till den grekiska utvecklingen.

Frankrike har nu en nivå på de offentliga utgifterna som ligger ca tio procentenheter över Sverige, en offentlig skuldbörda som närmar sig 90% och konstanta underskott i statens finanser. 

Det säger sig självt att utrymmet för felsteg i den ekonomiska politiken i en situation som denna är mycket begränsade.   

Och den politik som vi kommer att se mer konkret efter valen till nationalförsamlingen i juni kommer alldeles självklart att granskas noga.

Samtidigt skall medges att det är en lättnad att vi i EU-samarbetet nu förhoppningsvis slipper att hantera de olika krav om stängda gränser som ju president Sarkozy förde fram i sin valrörelse.

De stred tydligt mot andan i det öppna Europa vi vill bygga, och spelade på stämningar och strömningar vars inflytande över vår politik vi har all anledning att begränsa. 

Och i vissa andra frågor finns också möjligheter till lättnader. 

Det gäller t ex den aversion mot Turkiet som ju då och då tvingats sig in i den franska politiken under senare år, och som tydligt skadat Europas intressen.  

På nyvalde presidentens kalender står nu resor till Berlin, Camp David och Chicago under de kommande två veckorna.

Också vi ser självfallet fram mot att etablera kontakter med den nya franska regering som kommer att tillträda.

Besök från Albanien

STOCKHOLM: Snart tas kvällen helt över av valresultat som väller in från olika delar av Europa och tolkningar av den betydelse de kommer att få.

Och dessutom utbryter ju någon form av inhemsk partiledardebatt i TV.

Sedan blir det måndag.

Och måndagen blir för min del inte minst dagen då jag välkomnar Albaniens utrikesminister Edmond Haxhinasto till Stockholm.

Våra diskussioner kommer säkert att beröra den regionala utvecklingen i stort – då vet vi ju också resultaten från dagens val i Serbien – men fokusera på Albaniens reformväg i dess strävan efter att få status som kandidatland till EU.

Mot slutet av detta åt firar Albanien 100 år som självständig stat, och självfallet har man som strävan att då kunna nå detta mål.

På tolv olika områden har EU-kommissionen pekat på vikten av betydande framsteg, och viktigt blir självfallet den utvärdering som kommissionen kommer att göra av framsteg på dessa olika områden.

Jag kommer att uppmana till en ökad reformtakten för att se till att den utvärderingen utfallet på det sätt man önskar.

Redan mot slutet av denna månad är det dock dags för presidentval i Albanien, och det sätt på vilka de genomförs kommer att bli en viktig indikation på landets politiska stabilitet.

Om lite mer än ett år är det sedan dags för parlamentsval.

Själv kommer jag att få svara på frågan varför jag under mina år som utrikesminister inte besökt landet, och får medge att det är en brist som bara delvis kan uppvägas av ganska så många besök under åren dessförinnan.

Men morgondagen innebär också tid att ta itu med en hel del frågor som blivit lite hängande i luften under den senaste tiden, men som nu måste upp till avgörande.

Det är ju en fortsatt intensiv period av resor som ligger framför mig, även om jag kommer att vara i Stockholm under de allra närmaste dagarna.

Nya samarbetssteg

STOCKHOLM: Denna dag inleddes i Berlin, tillbringades till större delen i Stavanger och avslutas nu med på kvällen med hemkomst till Stockholm.

Solen strålade vackert över Stavanger, och det blåste en frisk bris från Atlanten strax utanför.

Tyvärr missade jag det tydligen mycket intressanta besöket på Nato:s Joint Warfare Center strax utanför Stavanger, men hann i gengäld med ett besök hos en av stadens bokhandlare.

Och sedan anslöt jag direkt till de överläggningar som sedan fortsatte med arbetslunch på en förnämlig fiskrestaurang jag minns från tidigare besök.

Mycket handlade om de konkreta möjligheter vi har att få ut mer effektiv våra satsningar genom att arbeta gemensamt.

Olika typer av samarbete har vi faktiskt redan på ett 40-tal platser runt om i världen, men nu diskuterade vi nya steg på ett antal orter där vi gemensamt såg nya möjligheter.

Och jag hoppas att vi skall vara redo till konkreta beslut vad gäller ett antal platser när vi ses i anslutning till Nordiska Rådets session i oktober.

Men vi hann också med att diskutera samarbetet i olika regionala fora med tyngdpunkt på Arktiska Rådet och Barentsrådet.

Vi kommer att ha ett möte på nivå vice utrikesministrar i det förra här i Stockholm inom kort. 

Inte minst är det frågan om nya observatörer i rådet som då tilldrar sig stort intresse, och där det uppenbart finns lite olika intressen.

I anslutning till mötet satte jag mig också ned med Islands utrikesminister Össur Skarphéðinsson och diskuterade igenom olika möjliga stötestenar i landets EU-förhandlingar.

Men närmar sig ju de viktiga fiskefrågorna, och det förefaller som om det finns en och annan som inte har någonting emot att skapa lite onödiga svårigheter inför detta.

Det vore oklokt. 

Island skall föra sina förhandlingar från samma förutsättningar som andra länder som förhandlat om medlemskap i EU.

Innan det var dags att flyga hem hann vi med ett kort besök på det imponerande museet över Norges framväxt som framgångsrik olje- och gasnation. Stavanger är ju Norges oljestad framför andra.

Men nu är det fredagskväll, och nu blir det helg.

Nordiskt i Stavanger

BERLIN: Efter gårdagens mångfacetterade och produktiva diskussioner här i olika frågor bär det nu på morgonen iväg till Stavanger i västliga Norge och det nordiska utrikesministermöte som egentligen inleddes redan i går kväll.

Det är vårt fördjupade samarbete i olika praktiska frågor som kommer att stå i centrum för diskussionerna, men också ett antal sakfrågor av gemensamt intresse.

Vi har ju tagit betydelsefulla steg i det säkerhetspolitiska samarbetet under senare år, och nu handlar det såväl om att konsolidera som om att föra detta vidare i olika sammanhang.

Det gäller t ex Afghanistan, där i alla fall Norge, Finland och Sverige kommer att ha skäl att ytterligare fördjupa vår samverkan i norra Afghanistan.

Dessa frågor kommer ju att stå i centrum inte minst på Nato-toppmötet i Chicago om lite mer än två veckor, och till vilket också Sverige som ISAF-nation är inbjudet. 

Säkert kommer vi att diskutera en del andra frågor inför mötet i Chicago också.

Men senare i dag hoppas jag att det skall vara möjligt att komma tillbaka till Stockholm igen.

Blickar mot Frankrike

BERLIN: Trots att viktigt delstatsval förestått Schleswig-Holstein denna helg och än viktigare i Nordrhein-Westfalen kommande helg är det valen i Frankrike som står i centrum för diskussionerna här.

Gårdagens TV-debatt förefaller hos olika bedömare snarast ha stärkt slutsatsen att det kommer att bli en förändring på presidentposten, och sedan återstår ju också att invänta resultatet av parlamentsvalen 10 och 17 juni.

Man möter fromma förhoppningar att det man nu hör från Frankrike mest är retorik för valet, och det hoppas att uppvaknandet till verkligheten inte kommer att bli så brutalt att det får konsekvenser för stabiliteten i Europa i övrigt.

Men viss dramatik förefaller omöjligt att undvika.

Tänker en möjlig president Hollande åka till Nato-toppmötet i Chicago och förkunna att alla franska trupper skall ut ur Afghanistan redan detta år på det sätt han sade i debatten i går?

Att det inte kommer att uppfattas som särdeles solidariskt kan det ju inte råda någon tvekan om.

Och på det ekonomiska området finns det ju en betydande risk för att marknaderna faktiskt kommer att tro att socialisterna kommer att föra den politik de pratar om – med alla de konsekvenser som detta kan komma att få.

Men möjligen kommer man dock att kunna dra en lättnadens suck över att slippa hantera konsekvenserna av en valretorik som handlat om att stänga gränser och ifrågasätta öppenheten i vårt Europa.

So oder so ser man här i Berlin en lite stökig tid framför sig i dessa avseenden.

Varmt och vackert vid Spree

BERLIN: En strålande vacker och varm dag här i den tyska huvudstaden – allt är utslaget, grönt och vackert.

Berlin är en stad med historia som få. Och varje gång jag kommer hit minns jag hur det var förr.

Det brukade gå ett tåg från Stockholms Central varje dag kl 15:30 som hade via Berlin också hade vagnar till Warsawa och Moskva.

Under natten på färjan till Sassnitz väcktes man av otrevliga s k folkpoliser som med Kalashnikovs och stämplar i mängder försökte utreda vad man gjorde där.

Så småningom kom man fram till Bahnhof Friedrichsstrasse i det som då var Östberlin. Ett dystert ställe.

Men tillhörde man de lyckliga från ett västland kunde man efter nya kontroller sätta sig på S-Bahn som på ett sätt som var närmast surrealistiskt gled fram över muren, taggtråden, spärrzonen och stålkastarna den korta biten och över floden Spree till Bahnhof Zoo i fria Berlin.

Och där minns jag hur man kunde stiga ut i våren precis på samma sätt som i dag.

Nu är allt annorlunda – vi lever i ett långt bättre Europa.

Och jag har tillbringat min dag dels i förbundsdagens lokaler för diskussioner med olika politiska företrädare, dels i Auswärtiges Amt för överläggningar med min kollega Guido Westerwelle och dels för samtal också med förbundskanslerns kontor.

Det har handlat om det mesta från situationen i Ukraina till de kommande valen i Frankrike, Grekland och Serbien och de konsekvenser dessa kan få för vår gemensamma politik.

Och i kväll fortsätter de informella diskussionerna i lite bredare krets och med lite andra ämnen.

Till Berlin och Stavanger

STOCKHOLM: Efter gårdagens firande av Valbord vid Gunilla-klockan i Uppsala har denna dag varit mer avkopplande i den vackra solen.

En längre intervju om betydelsen av den fria handeln också för öppnare och mer representativa samhällen hanns det dock också med.

Det är ju ett perspektiv som, milt uttryckt, inte varit så ymnigt förekommande i den senaste tidens diskussioner.

Nu handlar det om att samla tankar för de dagar som återstår av denna vecka.

Tidigt i morgon bitti ger jag mig av till Berlin för två dagar av olika samtal där.

Jag träffar självklart utrikesminister Guido Westerwelle, och vi har alltid mycket att tala om.

Alldeles säkert kommer utvecklingen i Ukraina och hur vi kan påverka den att tillhöra de frågor vi kommer att diskutera vid sidan av utvecklingen i Syrien och övriga delar av Mellersta Östern.

Men det blir också samtal med förbundskanslerns medarbetare, och på kvällen en informell middag för att diskutera utmaningar på Balkan i en krets som då och då brukar träffas i dessa frågor.

Vi går ju mot valen i Serbien till helgen, och efter åtskilliga turer har det också varit möjligt att nå en överenskommelse om hur serbiska medborgare i Kosovo skall ges möjlighet att delta i de nationella valen.

Men nu handlar det om att se på de kommande stegen i den europeiska integrationsprocessen för regionen.

På torsdagen är det så dags för informella diskussioner i en lite vidare transatlantisk krets som brukar att träffas då och då och som jag deltagit i sedan åtskilliga år tillbaka.

Nu tror jag att det kommer att handla mycket om dels Kina och dels Iran, och därtill alldeles självklart relationerna mellan EU och USA.

Tidigt fredag morgon för så ett flygplan mig från Berlin till Stavanger i Norge för att där ansluta till det nordiska utrikesministermöte som egentligen inleds redan på torsdagskvällen.

Stavanger är en dynamisk och trevlig stad, och centrum för den framgångsrika norska olje- och gasindustrin som jag haft anledning att besöka och studera ett antal gånger.

Men nu är det olika konkreta steg för att ytterligare fördjupa vårt utrikespolitiska samarbete i Norden som står på dagordningen. Det handlar också om hur vi kan bli bättre genom att samordna våra resurser bättre än vad vi gjort hitintills.

Och till den kommande helgen hoppas jag att kunna vara tillbaka i Stockholm igen.