Två viktiga ljuspunkter

STOCKHOLM: Återkomsten till fäderneslandet i dag blev lätt chockartat när man möttes av blötsnö i mängder i huvudstaden.

Men vi får hoppas att ordningen återställs relativt snart, och att någon form av vår vill återkomma.

Den kommer att vara mycket välkommen.

Annars har detta varit en dag med betydelsefulla ljuspunkter.

Från Syrien talar informationen om ett väsentligt lugnare om än inte helt lugnt läge.

Och i New York har säkerhetsrådet nu fattat beslut om den första observatörsstyrka som ju nu måste komma på plats mycket snabbt.

Beslutet var enhälligt, och visade att det nu finns en internationell enighet bakom ansträngningarna.

Den tror jag är en förutsättning för att det skall vara möjligt att successivt trycka tillbaka repressionen och våldet och inleda den nödvändiga men svåra politiska processen. 

Dagens andra ljuspunkt kom från Istanbul.

Samtalen där med Iran om den nukleära frågan kom att föras i konstruktiv anda, och att man kommit överens om ett nytt möte redan den 23 maj i Bagdad visar att det finns en möjlighet till framsteg. 

Därmed på intet sätt sagt att problemen är ur världen. Sakfrågorna återstår.

Men de utgångspunkter som Catherine Ashton angav vid sin avslutande presskonferens visar att det finns gemensamma utgångspunkter som borde kunna föra samtalen framåt mot praktiska lösningar.

Alldeles säkert kommer den process som inletts i dag att gå igenom sina kriser, och vi kommer att se rubriker om att de närmar sig sammanbrott. Det ligger lite i sakens natur.

Men det viktigaste i dag är att det i konstruktiv anda inletts en diplomatisk process i en fråga där det på sina håll dunkades på krigstrummorna rätt flitigt för några månader sedan.

 

Inför samtal om och med Iran

VID MEDELHAVET: Det är de sista timmarna här innan det efter det korta och avbrutna påskuppehållet bär hemåt igen.

Den kommande veckan blir intensiv med statsbesök från Finland, vårt stora internationella möte om Internet-frihet och på torsdagen möte i Bryssel för att diskutera Afghanistan i anslutning till Nato:s utrikesministermöte där.

Men det kommer med största sannolikhet att vara utvecklingen i Syrien som fortsatt kommer att stå i centrum för uppmärksamheten.

I morgon lördag inleds i Istanbul överläggningar med Iran med fokus kring landets nukleära program och oklarheterna kring detta.

Media i USA skriver i dessa dagar att de amerikanska underrättelsebedömningarna om att något beslut om att återta det vapenprogram som Iran hade fram till och med 2003 inte fattats blivit allt säkrare.

Och man skriver också att det anses klart att man mycket snabbt kommer att upptäcka om det iranska programmet skulle ges en annan inriktning, och att det även med ett forcerat program då skulle ta betydande tid för landet att utveckla någonting som skulle kunna kallas kärnvapenkapacitet.

Men allt detta gör det inte mindre angeläget att skingra den oklarhet och den osäkerhet kring en möjlig militär dimension av det iranska programmet som ju IAEA dokumenterat.

Den ömsesidiga misstron är på sina håll monumental, och det är därför det kommer att krävas en process av en serie möten för att utröna om en överenskommelse är möjlig eller inte.

Tidigare i dag hade jag ett samtal med Irans utrikesminister Ali Akbar Salehi om just detta. 

Jag försäkrade honom att det finns en genuin vilja från de sex staternas sida att nå en uppgörelse, och utgick från att samma sak gällde på iransk sida, vilket han försäkrade.

Vi resonerade också med utgångspunkt från den artikel i denna fråga som ju Finlands utrikesminister Tuomioja och jag publicerade för någon månad sedan, och som ju uppmärksammats relativt brett.

Självfallet underströk jag också vikten av att vi på alla sätt ger Kofi Annans ansträngningar i Syrien vårt stöd, och han sade att de haft konstruktiva samtal under dennes besök i Teheran nyligen.

I en annan del av världen kan noteras att Nordkorea inte heller denna gång lyckades med sitt försök att skjuta upp någon form av satellit.

Faktum är att varje försök man genomfört med mer långräckviddiga robotar eller raketer för att skjuta upp satelliter har misslyckats.

Uppskjutningen tjänade sannolikt först och främst propagandasyften, och mot den bakgrunden är det speciellt intressant att notera att man denna gång för första gången offentligt medgav att uppskjutningen misslyckats.

Möjligen kan detta tyda på att försöken att totalt isolera det nordkoreanska samhället från omvärlden inte längre fungerar fullt ut, och att det därmed helt enkelt inte var möjligt att dölja sanningen på det sätt man gjort tidigare.

Kanske möjligt, trots allt…

VID MEDELHAVET: Åter här något dygn innan det åter bär tillbaks till Stockholm och insatserna där.

I dag förefaller det som om det finns möjligheter till viss framgång för Kofi Annans ansträngningar i Syrien.

Erfarenheten av försök att åstadkomma vapenvilor i situationer som denna är att det omedelbart sällan är alldeles tydligt om det kommer att lyckas eller ej.

Jag minns tydligt när vi gjorde detta i Bosnien, och det kom att bli en process som sträckte sig över åtskilliga dygn med betydande bakslag och riskerar för att allt skulle bryta ut igen.

Men till slut lyckades det ändå.

Viktigt är att det internationella trycket nu är starkt, och att det är enigt. Vi skall inte underskatta betydelsen av Rysslands medverkan.

Morgondagen blir med all sannolikhet en betydande utmaning. Oppositionen har nu kallat till stora demonstrationer, och deras rätt att demonstrera fredligt måste självfallet respekteras.

Viktigt – om den nuvarande trenden håller under de närmaste dygnen – blir att snabbt få en internationell observatörsstyrka på plats. 

Och det kräver ett beslut och mandat av FN:s säkerhetsråd. Jag utgår från att den saken diskuteras just nu på mötet med G8-ländernas utrikesministrar i Washington.

Skulle även denna fas lyckas – och de starkt ökade möjligheter till humanitär hjälp som ligger i dessa – gäller det att snabbt gå över till den avgörande politiska fasen. 

Det får ju inte bli fråga om att nu bara acceptera ett status quo. Ett sådant kommer efter allt det som hänt än att än mer oacceptabelt än tidigare.

Den politiska fasens utmaningar är mycket betydande, och till den hoppas jag att det kommer att finnas anledning att återkomma. 

Just nu är den viktigaste uppgiften att förhindra ett förödande inbördeskrig. 

Och just för dagen finns det mitt i mörkret vissa ljuspunkter.

Vi får se vad morgondagen kommer att innebära.

Ingen ”vapenfabrik” och ingen skandal

STOCKHOLM: Ingen ”vapenfabrik” och ingen skandal.

Så sammanfattade i alla fall jag dagens s k särskilda debatt i riksdagen.

Men låt mig göra saken enkel för mig och bara återge hur jag lade upp mitt anförande i riksdagsdebatten:

Herr talman,

Förenta Nationernas stadga ger varje nation rätt till ett eget självförsvar.

Och den internationella rätten ger dessutom alla stater en skyldighet att övervaka sitt territorium.

Därför har vi i Sverige ett försvar. Och därför har andra länder också ett försvar.

Och handel med försvarsprodukter är en nödvändighet för att detta skall vara möjligt.

Vi tillhör de länder som exporterar mer än vi importerar. 

Det är återspegling av vår säkerhetspolitiska linje och vår ställning som framstående industrination.

Regelverket kring denna export är rigoröst och restriktivt och dess tillämpning föremål för unik demokratisk insyn av riksdagens partier.

Lagstiftningen och regelverket har beslutats med bred förankring i denna kammare.

Och dess tillämpning ligger – på det sätt vårt svenska system fungerar – i allt väsentligt på Inspektionen för Strategiska Produkter.

Dagens debatt handlar i grunden om ärenden vad gäller export till och samarbete med Saudiarabien.

Avgörande i frågor som dessa är självklart att lagen följs och beslutade regelverk respekteras. 

Och den politiska frågan – som ju också kommer att prövas i KU – måste vara om detta skett eller ej.

Men hitintills har ingenting alls framkommit som visar annat än att de avgörande besluten och ställningstagandena skett i enlighet med gällande lag, enligt de bestämmelser som gäller och med full insyn för företrädare för Sveriges Riksdag.

Sedan må vänsterpartiet och miljöpartiet tycka illa om besluten. Men det är liksom en annan sak.  

År 2002 gavs positivt förhandsbesked av ISP rörande möjlig leverans av pansarvärnsrobotar till Saudiarabien. 

Det skedde efter samråd med det parlamentariska Exportkontrollrådet.

Ingen har ifrågasatt att inte det skedde i laga ordning och med full insyn.

2005 ingicks ett omfattande samarbetsavtal mellan Sverige och Saudiarabien på dessa områden.

Ingen har efter den granskning som då skedde i KU hävdat  att detta avtal inte ingicks i laga ordning. 

Avtalet redovisades och diskuterades ju också här i riksdagen. 

Beslut som dessa är till sin natur långsiktiga.

Och det vi diskuterar i dag är i grunden konsekvenserna av dessa ställningstaganden och avtal 2002 och 2005.

Men jag säger inte detta för att lasta över det politiska ansvaret på en tidigare regering. 

Den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds redovisade här i kammaren de också utrikespolitiska skäl man hade för avtalet 2005. 

Och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad hon då sade om vikten av samarbete med Saudiarabien.

För Sveriges trovärdighet som internationell samarbetspartner är det viktigt att vi respekterar avtal vi ingått. 

Regeringar kommer och går, men Sveriges förpliktelser består.

Att bryta eller, utan förändrade omständigheter, säga upp ett ingånget avtal är utrikespolitiskt kostsamt och skadligt.

Och vi har ett tydligt nationellt intresse av goda förbindelse och nära dialog i olika frågor också med Saudiarabien. 

Landets samlade betydelse i den arabiska och muslimska världen skall inte underskattas.

Och det gäller inte minst i den dramatiska omvandling som denna region nu sannolikt bara befinner sig i inledningen av. 

Herr talman,

I vissa media har envist hävdats att det handlar om att bygga en ”vapenfabrik”

Men det är fel. 

Det är en hägring.

Det som diskuterats, tydligt och klart inom ramen för det offentliga avtalet från 2005, är en anläggning för renovering och modifiering.  

När jag konsulterar Svenska Akademiens Ordlista framgår att en ”fabrik” är en anläggning för tillverkning i stor skala.

Avtalet från 2005, det nu delvis offentliga regeringsbeslutet om FOI från 2008 och den i media redovisade beredningen i ISP 2010 visar tydligt att det inte alls handlar om detta.

Vi skall alla vara noggranna med och korrekta i det vi säger. Det kravet ställs – med rätta – på oss politiker. Det kravet bör ställas också på andra.

Någon ”vapenfabrik” handlar det inte om.

Därmed borde vi kunna få ett slut på den delen av debatten.

Däremot är diskussionen om vårt regelverk för export av krigsmateriel en högst legitim och därtill mycket viktig diskussion. 

Och de avvägningar vi står inför är – låt oss inte dölja det – långt ifrån enkla.

Att regelverket måste anpassas och utvecklas är uppenbart. 

Vi har ju t ex alldeles nytt fattat beslut om vissa skärpningar i detta regelverk som kommer att träda i kraft detta år.

Och nu står vi inför en ny översyn.

Diskussionen då bör och måste handla om hur regelverket skall anpassas inte minst till en tid när vi får allt mindre av en svensk nationell försvarsindustri och allt mer av en europeiskt integrerad sådan.

Och om hur vi fortsatt skall se till att regelverket säkrar att denna export inte underminerar de värderingar i övrigt som är centrala i vårt samhälle och i vår utrikespolitik.

Men intill dess att ett nytt eller modifierat regelverk beslutats och trätt i kraft gäller självfallet det regelverk som gäller.

Sverige är ju ett rättssamhälle.

Och i de frågor som nu diskuterats har regeringar och myndigheter av allt att döma fullt ut respekterat och följt dessa lagar och regler och gjort det med full insyn för riksdagens partiers representanter. 

Kort sagt: det finns ingen skandal i den s k skandalen.

 

 

Oroande i Syrien

VID MEDELHAVET: Självfallet finns det nu all anledning att med yttersta noggrannhet följa utvecklingen i och kring Syrien.

Vapenvilan skall nu börja träda i kraft, men hitintills denna förmiddag tyder informationen på att så knappast kan sägas vara fallet. 

Utvecklingen är mycket oroande.

Den syriske utrikesministern är i Moskva, och även i övrigt kan vi utgå från att det pågår en intensiv diplomatisk aktivitet i frågan.

Men från vår sida har vi ingen anledning att offentligt värdera situationen innan Kofi Annan har gjort det. 

Utrikesministrarna i G8-kretsen samlas i morgon i Washington, framförallt för att förbereda det senare toppmötet i denna krets, och allt talar för att utvecklingen i Syrien kommer att dominera diskussionerna på det mötet.

Bekräftelse har nu kommit på att det blir i Istanbul som samtalen med Iran i den nukleära frågan kommer att inledas på lördag.

Det har varit en lustiger dans också om platsen före denna första förhandling, och den i sig har visat en del av känsligheten kring dessa samtal.

I Mali har nu nåtts en uppgörelse om ett övergångsarrangemang som bl a skall stödjas av en fredsstyrka rekryterad framför allt från länderna i ECOWAS-organisationen.

Och från EU:s sida försöker vi att stödja dessa regionala ansträngningar så länge det går.

Spänning i Syrien – och samtal med Iran

VID MEDELHAVET: Påskhelgen dominerar fortfarande, men det hindrar inte att vi är på väg in i en viktig vecka i flera avseenden.

I morgon skall den vapenvila som Kofi Annan förhandlat fram träda i kraft i Syrien, och två dygn senare skall den syriska regimen ha dragit tillbaka sina styrkor från gator och städer.

Om detta kommer att lyckas återstår att se.

Skeden som dessa brukar utmärkas av ett intensivt manövrerande för att säkra bästa positionerna inför ett kommande skede.

Våldet har trappats upp under de senaste dygnen, och nya krav har förts fram av den syriska regimen.

Vi kan utgå från att kontakterna är intensiva mellan Kofi Annan och hans stab å den ena sidan och såväl regimen som de olika oppositionsgrupperna å den andra.

Senare denna vecka kommer förhandlingarna mellan Iran och sex länder under ledning av Catherine Ashton att inledas.

Och även här pågår nu ett intensivt manövrerande. Frågan om var samtalen skall äga rum tillhör t ex de frågor som ännu inte förefaller slutgiltigt avgjorda.

Samtalen kommer dock bara att vara en början på en serie av möten. Men det hindrar inte att de signaler som kommer från ömse sidor kommer att vara av stor betydelse för fortsättningen och möjligheten till framsteg.

Gripande i Sarajevo

VID MEDELHAVET: Efter dagarna i Sarajevo blir det nu några dagar vid Medelhavet för avkoppling med familjen.

Det var bra samtal och spännande perspektiv i Sarajevo, och alltid spännande att komma tillbaka till Bosnien.

I går hade jag bra samtal inte minst med presidentrådets ordförande Bakir Izetbegovic, och vi kom ju också att tala en del om den betydelse hans fader hade.

Med undantag av av en fransk journalist, som ville utnyttja tillfället för annat, var det också ett varmt mottagande inte minst av vanliga människor på gatan när vi vandrade omkring.

Men Florence Hartmann hade, som vanligt, starka synpunkter, om än med inte ovanligt slarv med fakta. 

Hon borde nog läsa mina böcker i stället för att fara med osanningar.

Hon har ju numera kommit så till den milda grad på kant med FN-tribunalen i Haag att den t o m utfärdat en arresteringsorder på henne efter det att hon tydligen ifrågasatt delar av dess arbete. 

Just den saken förefaller mig dock märklig. 

Men kriget i Bosnien leder till starka känslor, och det är i och för sig inte alls fel att ställa frågan om det gjordes tillräckligt för att förhindra att det bröt ut. 

Jag har ju skrivit en del om detta.

Tyngdpunkten i den gripande ceremonin i Sarajevo, som jag deltog i tillsammans med Bosniens utrikesminister, låg nu inte på detta, utan på att minnas och hedras de som dog under åren av belägring och beskjutning.

Även om just Sarajevos belägring stod i centrum för medias uppmärksamhet under de åren var de bara en liten del av det vidare dramat. 

Av de som förlorade livet i kriget i Bosnien var det nästan 90% som gjorde det i andra delar av landet, och deras historia glöms alltför ofta bort. 

Den största gruppen av offer var muslimer, men tiotusentals serber och kroater förlorade också livet, och inte heller det skall glömmas.

Men det viktigaste just nu är vägen framåt mot EU för regionen i dess helhet.

Att säkra freden

SARAJEVO: Solen lyste nästan lika vackert som hemma i Stockholm när vi gick in för landning på bekanta Butmir-flygplatsen här i eftermiddags.

Det är ju inte direkt första gången jag landat på den.

Och därifrån gick det direkt till överläggningar med utrikesminister Lagumdzija inne på utrikesdepartementet mitt inne i staden.

Vi skämtade lite grann om Bosnien nu har en utrikesminister med i alla fall lite av svenskt blod.

Under slutskedet av kriget här nere fick han hjälp med sjukvård på Karolinska Sjukhuset i Stockholm, och i det sammanhanget fick han också en blodtransfusion. 

Vårt samtal fokuserade annars på att accelerera ansträngningarna för att Bosnien under året skall Kinna lämna in en ansökan om medlemskap i EU. 

Den nya regering som bildades i februari tillkom ju utan någon internationell inblandning alls, och det liksom de övriga framsteg som skett de senaste månaderna visar At den nya ansats vi gjort med den internationella närvaron i Bosnien fungerar väl.

Förr dominerades det mesta av mitt gamla Office of The High Representative OHR med bas i Dayton-avtalet. 

Med sin interventionistiska böjelse kom OHR de facto att lyfta bort ansvaret för politikens nödvändiga kompromisser från landets politiker, och kom därmed att låsa fast Bosnien i ett omedelbart efterkrigs-skede som man långt tidigare borde ha kunnat lägga bakom sig.

OHR för nu en mer tynande tillvaro, och befinner sig de facto under avveckling, och fokus ligger nu på det framtidsinriktade EU-kontoret med dess chef Peter Sörensen.

Zlatko är väl medveten om vad som återstår att göra gör att kunna föra EU-agendan rejält framåt detta år, och jag är optimistisk om att det faktiskt också kommer att ske.

Kroatien kommer ju nu att bli EU-medlem, och den långa gränsen mellan Bosnien och Kroatien, som för två decennier sedan bara fanns på pappret, blir nu EU:s hårda yttre gräns.

I detta ligger betydande utmaningar och problem inte minst för den bosniska jordbrukssektorn, och det är mycket betydelsefullt att man redan nu på allvar tar tag i dem.

Självfallet diskuterade vi också det både kombinerade val till kommuner, parlament och president som nu kommer att äga rum i Serbien den 6 maj.

Betydelsen av att Serbien fortsätter på de europeiska reformernas väg kan inte nog understrykas. I Sarajevo måste det sägas med stor kraft.

Men med såväl Kroatien som Serbien fokuserade på EU-perspektivet är förutsättningarna för Bosniens utveckling i grunden mycket goda – samtidigt som trycket på att man inte halkar efter ökar på ett hälsosamt sätt.

För mig är ju Sarajevo en stad som jag har betydande känslor för. 

Jag bodde här under två mycket svåra och utmanande men också stimulerande och betydelsefulla år. Jag har minnen förknippade med det mesta i denna stad.

Så det blev också möten med vänner och personer vars omdöme jag sätter värde på för att höra deras bedömningar.

Och i kväll kommer också Anna Maria i sin egenskap av ledamot av Europaparlamentet hit. Hon bodde och arbetade ju här mitt under stadens dramatiska belägring under det brutala kriget.

I morgon är det 20 år sedan den belägringen började – min roll var att vara med och häva den under den sena sommaren och tidiga hösten 1995.

Då var det djärvt att ens våga tänka på att detta krigshärjade och kluvna Bosnien skulle kunna bli medlem i den Europeiska Union som vi själva efter sju sorger och åtta bedrövelser just tagit steget in i.

Men nu börjar den möjligheten faktiskt att framstå som realistisk.

Och därmed blir freden i vårt Europa säkrare.

Till Sarajevo – 20 år senare…

STOCKHOLM: Dag med regeringssammanträde, men också med att ta emot nya ambassadörer från Tjeckiska Republiken, Sudan och Irland.

Inte minst med Irland kommer vi att ha mycket att göra i samband med att landet har det roterande ordförandeskapet i EU första halvåret 2013 och dessutom kommer att vara ordförande i OSCE-samarbetet.

Och med Tjeckiska Republiken har vi en diger gemensam agenda från det Östliga Partnerskapet över fördjupandet av den inre marknaden till forskningssamarbete.

I morgon bär det så för mig av för bilateralt besök i Bosnien i akt och mening att ge den nya regeringen vårt stöd. 

Vi har ju en tydlig politik för att ge Bosnien stöd i dess ansträngningar på de europeiska reformernas och den europeiska integrationens väg, och jag borde egentligen ha hunnit med detta besök mer direkt efter det att den nya regeringen bildades.

Men nu blir det överläggningar i morgon eftermiddag med utrikesminister Zlatko Lagumdzija, och sedan kvällen med en lång rad andra företrädare för olika delar av bosniskt samhällsliv.

Att vi känner varandra väl sedan många år tillbaka behöver nog knappast påpekas.

Besöket sammanfaller med att det är exakt tjugo år sedan det bosniska kriget – det allvarligaste i Europa sedan det andra världskriget – bröt ut i Sarajevo.

Fredsdiplomatin hade misslyckats, och det skulle dröja tre och ett halvt hemska år innan det blev möjligt att tysta vapnen och börja bygga en verklig fred.

Av detta finns mycket att lära också i våra dagar – jag har ju skrivit en del om det tidigare här.

Och fredagen kommer jag också att i huvudsak tillbringa i Sarajevo för överläggningar med bl a presidentrådets ordförande Bakir Izetbegovic.

Men sedan blir det även för min del dags för lite ledighet över påsk.

Skandal?

STOCKHOLM: Onsdag, men eftersom påsken är i antågande har vi Regeringssammanträdet i dag i stället gör i morgon. 

I vissa media i dag finns lite återspeglingar av den lunch med olika media jag hade i går, och där man var intresserad av att resonera också med anledning av diskussionen om exporten till Saudiarabien.

Som framgått av vad jag skrivit tidigare här har jag mycket svårt att se skandalen i ”skandalen”.

Beslut har fattats och redovisats i laga ordning och i överensstämmelse med stiftade lagar och beslutade rutiner. 

Man må sedan tyckte illa om både försvarsmaterielexport och Saudiarabien – och det finns ju de som gör – men det är en helt annan sak. 

Beslutad svensk politik skall följas av en svensk regering. Och så har tydligt och klart skett i detta fall.

I grunden går det tillbaka på ett 2002 fattat beslut som öppnade för export av en svensk pansarvärnsrobot. 

Lätt polemiskt ställde jag frågan om någon tror att situationen i Saudiarabien vad gäller t ex mänskliga rättigheter hade blivit bättre om de sedan köpt t ex en fransk robot i stället för en svensk. 

Så naiv tror jag knappast någon är.

Och den så beramade ”vapenfabriken” är ju en anläggning för underhåll, renovering och modifiering av just dessa pansarvärnsrobotar.

Sådan krävs, och alternativet är väl sannolikt att detta arbete löpande utförs i Sverige.

Och allt sker väl inom ramen för det samarbetsavtal som ingicks mellan Sverige och Saudiarabien 2005 – av en annan regering – och som både redovisades och diskuterades offentligt.

Sedan må man – som sagt – tycka illa om både det ena och det andra inslaget i såväl svensk politik som situationen i Saudiarabien, eller föra vidare den alls icke nya diskussionen om ett s k demokrati-kriterium i vår exportpolitik på detta område.

Men det blir ju inte någon ”skandal” för den sakens skull.

Nya ambassadörer och annat

STOCKHOLM: På mitt program i dag står bl a att välkomna nya ambassadörer från Malaysia, Belgien, Sri Lanka och Paraguay till Sverige.

Och dessa möten ger också en god möjlighet att gå igenom vår bilderna relation med landet i fråga. 

Att det för sig om något olika relationer framgår nog av listan. 

Belgien är ju t ex en nära partner till oss i EU- samarbetet.

Under dagen möter jag också utländska nyhetskorrespondenter stationerade i Stockholm för en genomgång av olika aktuella frågor.

Fortsatt är det viktigt att följa utvecklingen i Syrien, och jag kommer att ha en del kontakter även i den frågan under dagen.

Kofi Annan satte ju i går vid sin orientering för FN:s säkerhetsråd den 10 april som en gräns för tydlig början av genomförandet av sex-punktsplanen.

Även om Ryssland motsätter sig tidsgränser som denna såg jag att man samtidigt var tydligen med att det är regimen som måste vara först med eld upphör och tillbakadragande. 

Det är ett viktigt budskap som jag hoppas man framför med stor tydlighet i Damaskus.

Vi har också anledning att följa utvecklingen i Mali med de olika konsekvenser denna man få. 

Det handlar ju om ökande risker för en hel region av stor betydelse för Europa.

Och självfallet är det viktigt att närmare värdera valet i Burma och de slutsatser som detta måste leda till. 

Jag avvaktar fortfarande rapporten från valobservatörerna, men det är ingen tvekan om att valet och dess resultat innebär ett viktigt steg framåt som rymmer betydande möjligheter.

Senare denna månad kommer jag att åka till gemensamt möte mellan EU:s och ASEAN-staternas utrikesministrar i Brunei, och där kommer utvecklingen i Burma med säkerhet att tillhöra de frågor som står i centrum.

Bekymmersamt i Malmö

STOCKHOLM: Jag ser i media att det socialdemokratiska partiet nu haft en diskussion med sitt kommunalråd i Malmö Ilmar Reepalu om hans olika uttalanden om situationen för medlemmar av den judiska församlingen i staden. 

Normalt sett är detta knappast mitt ärende. Men trots det måste jag säga att jag tycker att det är viktigt att  de nu tar upp frågan.

Det är ingen tvekan att det kommit att utvecklas en situation i dessa avseenden i Malmö som är klart bekymmersam, och det är utan tvekan så att Reepalu haft svårt att finna de rätta orden i sammanhanget.

Det är viktigt att vi alla som politiska företrädare i Sverige är glasklara i dessa frågor. 

Vi är och vill i framtiden också vara ett samhälle där toleransen och respekten för alla i vårt land är en av våra allra viktigaste byggstenar.

Om judar skulle känna sig osäkra i Malmö – och så är tydligen i många fall fallet – är detta någonting som måste oroa oss alla. 

Och vi måste då visa det ledarskap som en sådan situation kräver.

Samma sak skulle självfallet gälla varje annan grupp som skulle befinna sig i samma situation.

Till detta kommer att det hela självfallet riskerar att också påverka Sveriges internationella anseende. 

Jag tror inte någon vill att vi skall vara ett land där det uppfattas att det finns platser där judar eller andra känner sig osäkra. 

Det är inte så vårt Sverige skall vara. Så får det helt enkelt inte vara.

Så därför har jag all anledning att välkomna att det socialdemokratiska partiet nu självt tagit upp denna fråga. 

De har naturligt nog upplevt den som besvärande också från sitt eget perspektiv.

Och att jag upplevt den som besvärande från mitt perspektiv tror jag är rätt självklart.

Vi har alla ett ansvar i avgörande frågor som denna. 

Om Ukraina, med Slovakien och till Bosnien

STOCKHOLM: Det har blivit sen kväll efter mycket lång dag – jag gick upp strax efter tre i dag på morgonen.

Men det är i alla fall viktigt med några tankar inför den kommande veckan.

I morgon har vi besök i Stockholm från Ukraina av såväl den nytillträdde ekonomiministern Poroshenko som av företrädaren för den politiska oppositionen Yatsenjuk.

Bägge dessa besök ger självfallet anledning till fortsatta samtal om situationen i landet.

I fredags paraferades ju det omfattande associerings- och frihandelsavtalet mellan EU och Ukraina. Och det är viktigt att det varit möjligt att föra den förhandlingen i hamn.

Men med nuvarande förhållanden i Ukraina när det gäller rättsfrågor och politiserade processer ser jag inga möjligheter att avtalet nu skulle kunna gå vidare till undertecknande och ratificering.

Det förlorar vi bägge på – men självfallet Ukraina allra mest. 

Landet har enormt mycket att vinna på den öppning till den stora europeiska marknaden som avtalet skulle ge. Inte minst tror jag att det skulle kunna stimulera nödvändiga investeringar i Ukraina.

På besökslistan i morgon står också Slovakiens strax tillträdande biträdande premiärminister och utrikesminister Miroslav Lajcak.

Vi har ju samarbetat i olika positioner under åren i en rad olika frågor med fokus främst på de sydöstra och östligare delarna av Europa, och kommer självfallet att fortsätta det nära samarbetet.

Tisdagen och onsdagen kommer jag så att fortsätta här i Stockholm. 

Jag kommer bl a att ha möjlighet att hälsa en rad nya ambassadörer välkomna till Sverige.

Mot slutet av veckan kommer jag så att bege mig till Bosnien och Sarajevo främst för samtal med den regering som för en tid sedan ju kom på plats där efter långa förhandlingar.

Det är viktigt att vi ger den regeringen vårt stöd i ansträngningarna att föra landet fram till en position där det kan bli realistiskt att ansöka om medlemskap i EU. 

Vi strävar ju efter att alla regionens länder successivt skall kunna ta steg på den europeiska integrationens väg.

Och framsteg av betydelse har faktiskt skett i Bosnien under de senaste månaderna.

Mitt besök sammanfaller dessutom med att detta är dagarna då kriget i Bosnien – och i synnerhet i Sarajevo – bröt ut på allvar för 20 år sedan.

Men även om det kommer att leda till många reflektioner bakåt i tiden är huvudsyftet med mitt besök att stärka perspektiven framåt.

Stöd till Syriens folk i Istanbul

ISTANBUL: Strax är det dags att återvända till Stockholm efter mötet här i det stora kongresscentrat med den s k vängruppen för Syriens folk.

Ett 60- tal länder har varit representerade här, och arbetet i vängruppen har förvisso tagit viktiga steg framåt sedan vi träffades för första gången i Tunis för fem veckor sedan. 

För oss – och jag talade på mötet för samtliga de nordiska och baltiska länderna – var det enstaka viktigaste i dag att ge ett solitt stöd till Kofi Annans ansträngningar.

Länk till talet finns i twitter-kolumnen till här till höger.

Kofi Annan var själv inte här, men jag talade med honom i går kväll om förberedelserna för mötet liksom hans fortsatta arbete.

På sina håll finns det en viss frustration över att mer inte åstadkommits sedan mötet i Tunis. Och förvisso är det så att våldet i Syrien fortsätter och att den blodsbesudlade regimen fortfarande sitter kvar.

Men det som skett är dock att vi fått en större enighet i det internationella samfundet, vilket ytterst kommer att vara avgörande för möjligheterna att nå en så vitt möjligt fredlig lösning. 

Och det är denna enighet som lett till att regimen trots allt verbalt accepterat den sexpunktsplan som Kofi Annan lagt fram. 

Kofi Annan kommer att rapportera till FN:s säkerhetsråd under morgondagen, och det är min starka förhoppning att det skall vara möjligt att förstärka stödet för hans arbete genom en resolution av säkerhetsrådet.

Jag tror att det skulle öka möjligheterna för framgång i hans arbete.

Till stödet för Kofi Annan skall läggas att det nu verkar komma igång ett mer seriöst arbete med att organisera den syriska oppositionen. 

Oroande är dock att de kurdiska grupperna nyligen ställt sig utanför – även de måste självfallet på ett eller annat sätt vara med.

Jag underströk ju i vårt gemensamma nordiska och baltiska anförande att oppositionen måste vinnlägga sig om att vinna förtroende inte minst hos Syriens olika minoriteter. 

Förutom kurderna är ju de olika kristna grupperna av stor betydelse i detta sammanhang. De måste ha förtroende för att ett nytt Syrien blir ett bättre Syrien även för dem. 

Vi kommer nu att fortsätta vårt arbete för att hjälpa oppositionen, för att stödja Kofi Annan och för att ge humanitär hjälp i all den omfattning vi kan.

Vi kommer också att delta aktivt i den arbetsgrupp som nu sätts upp för att diskutera det internationella stödet till ett nytt Syrien.

Om några veckor kommer vi att samlas igen i Paris gör att värdera situationen.