Från Kabul till Islamabad

KABUL: Sen kväll här efter en dag som inte minst bjöd på den officiella invigningen av vår nya ambassad här i närvaro av bl a en betydande del av den afghanska regeringen.

Och jag underströk hur denna ambassad är ett tecken på vårt långsiktiga engagemang för landet också i en tid när de militära insatserna kommer att börja att minska.

Mitt på dagen tog så president Karzai med sina närmaste medarbetare emot för vad som i sedvanlig ordning blev ett längre och mycket öppet samtal.

Och med mig hade jag också EU-ambassadören för att understryka samhörigheten i politik mellan de olika EU-länderna. 

Samtalet kom att spännan över vida fält med en viss koncentration på den utmaning som valen 2014 och 2015 kommer att innebära. 

Jag tror att vi efter den diskussionen – där vi också dök ner i en del av problemen från valet 2009 – var överens om att undvika tidigare misstag, och att det nu var viktigt att söka vägar för att de valen verkligen skall medverka till landets långsiktiga stabilitet.

Mitt i det hela hann jag också med en alldeles utomordentlig klippning hos en frisör på en gata här. Besök som dessa kan inte bara vara sammanträden och samtal.

Tidigt i morgon bitti bär det av till Pakistans huvudstad Islamabad. 

I centrum står överläggningar, presskonferens och lunch med utrikesminister Hina Rabbani Khar.

Men jag träffar också president Zardari och premiärminister Gilani liksom olika företrädare för den politiska oppositionen under dagen.

Samtalsämnen kommer inte att saknas – och utvecklingen i Afghanistan tillhör alldeles självklart ett av dem. 

Morgon i Kabul

KABUL: En vacker morgon här. I går morse vimlade snöflingorna i luften uppe i Mazar, men i dag är det klart och vackert på det sätt som det ju ofta är i denna högt belägna afghanska huvudstad.

Under de senaste månaderna tycker jag att varit påfallande hur det internationella intresset för utvecklingen här har avtagit. I USA är det mycket påtagligt, men det gäller förvisso på andra håll också.

Men i går kom intresset – och frågorna – tillbaka.

Efter reaktionerna på den oavsiktliga Koran-bränningen för några veckor sedan och därefter det avskyvärda vansinnesdådet i Kandahar är det naturligt att många frågar sig om vi fortfarande är välkomna här i Afghanistan.

Mitt svar hitintills – jag står inför en serie av samtal med företrädare över så gott som hela spektret av olika grupperingar i Kabul – är att vi är det.

Men samtidigt är det för mig uppenbart att en internationell närvaro av den omfattning som nu finns här i längden inte är hälsosam för ett samhälle.

Den skapar beroenden som inte alltid är sunda, och den leder ibland till att man skjuter problem framför sig i stället för att ta itu med dem. Jag har sett det förr.

Och också mot den bakgrunden är jag övertygad om att den strategi vi nu följer fram mot 2014 är den riktiga.

Det innebär förvisso inte att den är utan risker, eller att det inte finns risker för också allvarliga problem 2014 eller därefter. 

De är reella. Men att bara stanna i denna omfattning för evigt innebär med all sannolikhet större risker.

Den avgörande utmaningen inför 2014 och 2015 ligger i den politiska utvecklingen. 

En ny president skall väljas, och det måste ske på ett sätt som uppfattas som rimligt legitimt av landets olika grupperingar och delar.

Men om så sker, och om vi finns kvar inte minst med vårt ekonomiska stödet, tror jag att det finns hyggliga förutsättningar för en afghansk politisk utveckling som också klarar av en långsiktig försoning med det mesta av det som i dag är talibaner.

Det finns inga enkla lösningar i den delen, men det är positivt om vissa små steg kan tas som börjar att bygga möjligheten att i alla fall tala.

Men de röda linjer som finns förblir viktiga. Inte minst gäller det de mänskliga rättigheterna och kvinnans situation. 

I går inleddes förhandlingarna mellan Afghanistan och EU om det långsiktiga samarbetsavtal som är resultatet av bl a ett svenskt initiativ. 

Det kommer att bli av stor betydelse under åren efter 2014.

Och det är självklart att detta på ett eller annat sätt måste innehålla åtaganden på denna punkt.

Avgörande är dock att vårt engagemang för Afghanistan inte avtar när soldater så småningom gradvis börjar att komma hem.

Mitt besök här är viktigt inte minst för att ge det budskapet.

I den politiska hetluften i Kabul

KABUL: Även om det självfallet finns en viss spänning i luften efter de senaste veckornas händelser – senast i går i Kandahar – känns det ändå trevligt att vara tillbaka i myllret i den afghanska huvudstaden.

Och hit har jag kommit med ett franskt ISAF-flygplan över Hindu Kush efter min dag med både ceremonier och substans i och kring Mazar-e-Sharif.

Högtidligt överlämnades fanan på Camp Northern Light till Henrik Landerholm som nu i egenskap av Senior Civilian Representantive blir övergripande ansvarig för våra samlade insatser i norra Afghanistan.

Närvarande vid ceremonin var också tre av guvernörerna från de fyra provinser där säkerhetsansvaret nu successivt övergår till de afghanska styrkorna.

Och jag hade möjlighet att resonera inte minst med guvernör Atta i Balkh-provinsen om situationen och de olika utmaningar landet står inför.

Sedan jag var i Mazar-e-Sharif för lite mindre än ett år sedan har säkerhetssituationen i dessa områden i allt väsentligt varit lugn. Och det gäller också i den situation som varit de senaste veckorna i andra delar av landet med anledning av vad som inträffade på den amerikanska basen vid Bagram.

Vi diskuterade också den ekonomiska utvecklingen, och jag åkte ut på slätten och såg den trespåriga splitternya järnväg som nu snart ger möjlighet till direkta transporter härifrån till t ex hamnarna vid Östersjön.

Innan jag steg på planet till Kabul såg jag de svenska räddningshelikoptrarna landa med en transport med två skadade från Kunduz längre österut.

Men att de annars inte haft mer än i snitt ett uppdrag i veckan är ett av de olika glädjande tecknen på att situationen under det senaste året varit väsentligt lugnare.

Nu har jag anlänt till den politiska hetluften i Kabul, och omedelbart står en middag med kvinnliga parlamentariker på programmet.

Ett uttalande av ett rådgivande religiöst råd som allvarligt ifrågasatte vad vi anser vara grundläggande rättigheter också för kvinnor i det afghanska samhället har på nytt satt dessa för framtiden så viktiga frågor i fokus.

Och de kommer alldeles säkert att återkomma under mina fortsatta samtal här under morgondagen.

Landat i Mazar-e-Sharif

MAZAR-E-SHARIF: Efter en lång flygning över Ryssland och Centralasien har jag nu landat i denna norra Afghanistans största stad och kommit fram till den svensk-finska förläggningen Camp Northern Light i stadens utkant.

Det är här Centralasiens stäpper möter den mäktiga bergskedja Hindu Kush som skjuter ut från Pamir-massivet.

Och här slutar nu också den nybyggda järväg som från Uzbekhistan nu svarar för en allt större del av försörjningen för den internationella närvaron i Afghanistan.

Just nu förbereder man sig här för firandet av det persiska nyåret under den kommande veckan. Det brukar komma upp mot miljonen människor för att delta i firandet centrerat kring den utomordentligt vackra Blå Moské som ju hela staden är uppbyggd kring.

Men tyvärr tror jag inte att jag i morgon hinner med att besöka den.

I morgon är det nämligen dags för den förändring det innebär att vår närvaro här får civilt övergripande kommande och dessutom byter namn till Transition Support Team. Det handlar om början på den förändring som ju skall vara avslutad sommaren 2014.

Säkerhetsansvaret överlämnas nu till de afghanska styrkorna, och våra säkerhetsinsatser kommer allt mer att fokuseras på utbildning av och stöd till dessa. Och mot slutet av året inleds ju också en stegvis minskning av vår militära närvaro här.

Men samtidigt stärks den civila närvaron och de civila insatserna. Om det, liksom om den politiska utvecklingen i landet i stort, kommer jag att tala med guvernör Atta här i morgon.

Allt detta är ju del av den inriktning som har ett brett parlamentariskt stöd, och som det är vår uppgift att förverkliga.

Och denna är ju i sina tur en del av den inriktning som den internationella och afghanska politiken getts och som kom till uttryck senast vid den stora konferensen i Bonn i december.

Jag vet knappt längre vilket besök i ordningen detta är för mig i Afghanistan. Genom åren har det blivit rätt många.

Men det är självklart mot bakgrund av de mycket stora insatser som skett av det internationella samfundet genom åren, och där ju också vi medverkat på olika sätt.

Såväl biståndsinsatserna under Svenska Afghanistan-kommittén som våra säkerhetsinsatser inom ramen för ISAF har bidragit till att ge Sverige ett gott namn i landet.

Situationen vare sig i landet eller i regionen är särskilt enkel, och det är också mot den bakgrunden som jag kommer att tillbringa huvuddelen av denna vecka i denna del av världen.

Jag återvänder inte förrän till moderaternas Sverige-möte i Örebro på fredag.

Och innan dess är det mycket som skall hinnas med.

Sanktioner och strategi

KÖPENHAMN: Dagens diskussioner på mötet här kom att fokuseras på frågan om rollen för sanktioner inom ramen för vår samlade politik i olika frågor.

På sina håll har det sagts att det nu blivit så mycket sanktioner i olika fall att vi riskerar att se ut som föga mer än en sanktionsfabrik.

Men problemet är knappast sanktionerna som sådana som att det inte alltid är tydligt hur den samlade strategin i övrigt ser ut i de olika fallen.

Sanktioner är ett kortsiktigt instrument som syftar till att understryka ett politiskt budskap, men i detta ligger ju att detta budskap måste formuleras och att det dessutom måste kommuniceras på ett trovärdigt och tydligt sätt.

Och i sådana fall kan de vara mycket värdefulla och viktiga.

Burma är ett fall där jag tror att kombinationen av vissa sanktioner och den engagemangspolitik som främst ASEAN-länderna bedrivit varit av betydelse för de påtagligt positiva steg vi nu ser.

Bara det ena eller det andra hade kanske inte hjälpt – det var kombinationen som var viktig.

Problemet är om den mer omedelbara politiken misslyckas och vi i stället hamnar i långsiktiga sanktioner som sedan successivt skärps.

Det är väl den situationen USA hamnat i med sina sanktioner mot Cuba sedan 1959 och det internationella samfundet hamnade i gentemot Saddam Husseins Irak före 2003.

I sådana fall blir sanktioner ofta kontraproduktiva. Regimerna stärks – och samhället och ekonomin i övrigt försvagas. 

Och härskarna kan skylla alla umbäranden på en fientlig världs olika åtgärder.

I Iraks fall såg vi ju hur en medelklass drevs antingen i exil eller i fattigdom, och hur förutsättningarna för landets långsiktiga utveckling därmed försämrades.

Vi som läst vår Tocqueville vet ju dessutom att det inte är när ett folk fattigt kämpar för din överlevnad som revolutioner och samhällsförändringar bryter fram. Det är tider av tillväxt som skapar stigande förväntningar och som ibland leder till revolution och omvandling.

Sanktioner och andra åtgärder är i dag en nödvändighet mot de härskande i Damaskus, och vi kommer att skärpa dessa ytterligare.

Men de måste gå hand i hand med de diplomatiska ansträngningar som nu leds av Kofi Annan och som vi ger vårt helhjärtade stöd.

Och samma sak gäller i fallet Iran.

Förhandlingar kommer nu att återupptas, och det är ju endast längs den vägen som ett resultat som är varaktigt kan nås. 

Sanktioner är viktiga dels för att stoppa landets tillgång till vissa teknologier som kan användas i nukleära eller andra program och dels för att ge kraft åt vårt diplomatiska budskap.

Men i detta ligger ju också vikten av att detta formuleras klart och kommuniceras med en tydlighet som gör att det inte kan missförstås.

Och i detta ligger just nu den avgörande utmaningen.

Det blev en bra diskussion också om detta i Köpenhamn.

Gradvis lättade dimman och vi kunde blicka bort också mot den skånska kusten bortom den vackra bron.

Den strategiska inriktningen

KÖPENHAMN: I de intensiva diskussionerna under gårdagen på det informella mötet med EU:s utrikesministrar blev det tyvärr inte tid med denna blogg.

Sådant händer i dessa jäktade tider.

Möten som dessa handlar om att under mer informella former diskutera hur den samlade europeiska utrikespolitiken framöver skall utvecklas. 

Våra vanliga möten handlar oftast om de omedelbara situationerna och de ställningstaganden i olika former som dessa kräver. Det är viktigt att Europas röst hörs och att vi har kraften att agera.

Men på möten som dessa försöker vi att sätta in det hela i ett bredare strategiskt sammanhang.

Och jag tillhör dem som argumenterar för att vi måste göra det med större tydlighet under kommande år. Vi måste formulera en klarare europeisk global strategi för de kommande åren.

Det var här i Bella Center vid Köpenhamn som vi 2009 med stor tydlighet såg hur den nya världen ser ut. 

Inom EU hade vi ägnat åren innan åt att bygga upp en global klimatstrategi som syftade fram till en stor överenskommelse, men här körde vi rakt in i motståndet från de växande ekonomierna och deras i många frågor något annorlunda syn.

Det är inte minst mot den bakgrunden som vi gjort en strategisk dialog med dessa länder till en av våra gemensamma politiska prioriteter. Vi måste förstå dem bättre – och de måste förstå oss bättre.

En annan självklar prioritet är vår politik gentemot vårt eget närområde. Om inte vår politik har kraft här har den knappast trovärdighet någon annanstans heller.

Vi tillhör ju de länder som är påtagligt drivande när det gäller utvidgningspolitiken med sydöstra Europa, det Östliga Partnerskap som vi ju var me och tog initiativ till och nu vår politik med anledning av de olika följderna av den arabiska våren.

Och vi skall inte heller glömma de nordliga frågor som ju var i fokus under Catherine Ashtons arktiska resa under veckan.

I dag fortsätter vi våra diskussioner under några timmar på förmiddagen, men sedan återvänder vi till Stockholm och uppgifter där.

Att minska barna- och mödradödlighet

STOCKHOLM: Torsdag med sedvanligt regeringssammanträde och sedvanlig regeringsberedning.

Och media hade sina fortsatta frågor om den s k vapengfabriken i Saudiarabien.

Det dokument från Inspektionen för Strategiska Produkter som Ekot offentliggjorde visade ju att det aldrig handlat om någon fabrik för att tillverka vapen.

Fortfarande har icke påvisats någonting som går utöver det offentliga avtal som ingicks 2005 och de tillstånd som getts av Inspektionen för Strategiska Produkter på det sätt som lagar föreskriver och rutiner reglerar.

Och någon ”missilfabrik i öknen” har det aldrig varit tal om. Ekot har på den punkten drabbats av en hägring.

På eftermiddagen denna den internationella kvinnodagen träffade jag RFSU för att diskutera vad vi kan göra mera för att minska barna- och mödradödligheten runt om i världen.

Vi hade ett konstruktivt och trevligt samtal som inte minst handlade om att uppmärksamma de länder där man trots allt lyckats att göra betydande framsteg. RFSU hade varit i Bangladesah som är ett bra exempel på den saken.

Och vi skall försöka göra mera för att i olika sammanhang försöka att lyfta fram dessa goda exempel.

Samtidigt är det inte bara de direkta insatserna som behövs.

Allra sämst är situationen i konfliktländer som t ex Afghanistan, och där är det uppenbart att insatser för att överbrygga konflikterna är en förutsättning för att kunna komma fram också med att minska barna- och mödradödligheten.

Tidigt – alltför tidigt! – i morgon bitti bär det av till Köpenhamn för först diskussion på Köpenhammns Universitet om EU:s gemensamma utrikespolitik med utrikesminister Villy Sövndal och därefter ute på Bella Center det informella mötet med EU:s utrikesministrar.

EU spela konstruktiv roll i Arktis

KIRUNA: Samtidigt som det ju blir allt klarare att Ekots upphetsning om avtalet med Saudiarabien från 2005 bygger på en tydligt skruvad bild av verkligheten har jag avslutat mitt besök med Catherine Ashton här uppe i norr.

Efter besök och diskussioner djupt nere i gruvan på förmiddagen bar det sedan vidare till rymdverksamheten vid Esrange.

På satellitkontrollanläggningen kunde vi se de satelliter som passerade förbi och antingen fick nya instruktioner via de väldiga antennerna eller sände ner olika typer av information för vidare befordran till operatörer och kunder runt om i världen.

Men nu har flygplanet med Jonas Gahr Störe och Catherine Ashton lyft i riktning mot Svalbard och snart är det dags för mig att sätta mig på planet i riktning Stockholm.

Det blev mycket diskussioner om strategi för och arbete med de olika Arktis-frågorna där det ju är viktigt att också EU skaffar sig förutsättningar för att spela en konstruktiv roll.

Men självfallet var det också mycket annat som vi hann med under vårt dygn här uppe i norr.

Härnäst ses vi i Köpenhamn på fredag på det informella mötet med EU:s utrikesministrar.

Ner i berget och upp i rymden

KIRUNA: Gråmulen morgon här uppe i norr.

Men snart är vi med EU:s Catherine Ashton på väg ner i den väldiga gruvan, och i dess besökscentrum på nivån 500 meter ner kommer vi sedan att ha våra mer inträngande diskussioner om utvecklingsperspektiven och utmaningarna i Arktis.

Vi var ju här för några månader sedan också med Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov.

Normalt skulle man kalla möten som dessa för toppmöten, men jag vet inte om den benämningen fungerar när det är på nivån 500 meter ner i berget.

Och sedan tar vi oss över till Esrange för att diskutera polarområdenas betydelse ur ett rymdperspektiv. Här uppifrån kontrolleras ju åtskilliga av Europas viktiga tillgångar i form av satelliter i s k polära omloppsbanor.

Mot slutet av eftermiddagen kommer så Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe och flyger sedan med Catherine Ashton rakt norrut till Svalbard.

Och jag och mina medarbetare återvänder till Stockholm.

Arktiska turnén

KIRUNA: Nåja, dagen var ju inte bara det gamla avtalet från 2005.

Det var också inledningen på Catherine Ashtons arktiska resa.

Jag hämtade uppe henne i Rovaniemi i norra Finland och flög vi till Kiruna, inspekterade det fantastiska Ishotellet i Jukkasjärvi, tog en drink i isbaren med lite folk från världens alla hörn och fortsatte diskussionerna efteråt.

Lite senare bar det av till Kiruna för fortsatta kvällsdiskussioner med bl a LKAB:s VD Lars Eric Aaro.

Och i dagens internationella situation finns det ju mycket att diskutera.

Det blen inte bara Arktis, utan också Iran, Syrien, Ryssland, Balkan, Ukraina och åtskilligt övrigt.

Vackert är det här uppe i den klara vintern, och i morgon fortsätter våra diskussioner med större fokus på den enorma europeiska potentialen i dess nordliga områden.

Om avtalet från 2005

KIRUNA: Slutet här uppe på en i sedvanlig ordning rätt omväxlande dag.

Det började med att jag under ca 20 minuter svarade på samma fråga från radion om den s k sensation man avsåg sig avslöja om ett försvarstekniskt samarbete mellan Sverige och Saudiarabien.

Jag sade som det var, nämligen att det ingåtts ett avtal mellan Sverige och Saudiarabien om detta 2005, och att det är en enligt min mening rimlig utrikespolitisk princip att respektera ingångna avtal även om de råkar vara slutna av en tidigare regering.

Och att jag utgått från att allt som skett sedan dess eller som planerats ligger inom ramen för detta avtal och de ytterligare tillstånd som detta lett till.

Jag påpekade – flera gånger, eftersom frågorna återkom – att detta avtal i alla sina delar varit och är offentligt. Och att det är tämligen detaljerat om vad det faktiskt handlar om.

Vad jag då hade glömt bort är att detta avtal KU-anmälts före regeringsskiftet 2006, men att det inte föranledde någon anmärkning från riksdagen.

Anmälan lämnades in av folkpartiet, men när det kom till avgörandet var det bara vänsterpartiet och miljöpartiet som hade avvikande mening.

Så det var knappast så märkligt att den regering som tillträdde 2006 fullföljde avtalet. Det förlängdes automatiskt enligt bestämmelserna i avtalet 2010.

För mig handlar detta om Sveriges trovärdighet gentemot andra länder när vi sluter avtal.

Om ett annat land sluter ett avtal med Sveriges regering skall man kunna lita på att detta gäller även om den partipolitiska sammansättningen på regeringen förändras.

Och det är klart att det gäller i synnerhet om detta avtal i detalj varit föremål för riksdagens granskning.

Sedan kan man hålla på och bråka om det var rätt eller inte att 2005 ingå detta avtal. Men det är faktiskt en annan fråga.

Slutet avtal är ett slutet avtal, och Sveriges trovärdighet förblir Sveriges trovärdighet.

Sedan ser jag att åtskilliga är ute och markerar distans.

Urban Ahlin säger att vi visst kunde ha brutit oss ur avtalet.

Ja, det kunde vi möjligen ha gjort 2010, men till en betydande utrikespolitisk kostnad. Och jag kan inte minnas att socialdemokraterna vare sig då eller senare ens antydde att vi borde ha gjort det.

Och folkpartiet, som anmälde avtalet till KU en gång i världen men som sedan inte hade några invändningar, säger nu att de var mot allt.

Men de röstade som de gjorde i riksdagen, och de sitter i den regering som sedan fullföljt avtalet.

Så är det med den saken.

Om nu någon bryr sig om det.

Rovaniemi och Kiruna

STOCKHOLM: I dag står först Rovaniemi i norra Finland och därefter Kiuruna på mitt program.

EU:s Catherine Ashton är först i Helsingfors för samtal och flyger sedan upp till Rovaniemi för att inleda sina arktiska dagar.

Och där hämtar jag henne i eftermiddag och flyger sedan till Kiruna.

Men det blir lite tid också tillsammans med min finske kollega Erkki Tuomioja innan vi lyfter.

I Kiruna besöker vi Ishotellet i Jukkasjärvi för att se på denna över världen uppmärksammade anläggning innan det blir dags för överläggningar och middag.

Och i morgon blir det så fortsatt arbete, men också besök på LKAB och på Esrange för att se på de olika europeiska rymdaktiviteter som ju samlats där.

Det var bara någon vecka sedan Fredrik Reinfeldt var uppe i Pajala för att informera sig om de nya spännande gruvprojekten där. Och jag ser på twitter att Catharina Elmsäter Svärd just nu befinner sig på isbrytaren Atle någonstans i de inre delarna av Bottenviken.

Fokus i våra diskussioner kommer att bli utvecklingen i det vidare Arktis-området och behovet av en konkret europeisk politik också i detta område.

Innan jag flyger upp till Rovaniemi kommer jag dock att hinna med att träffa ambassadörerna från EU-länderna i Stockholm för en förmiddagsdiskussion som brukar spänna över tämligen vida fält.

Säkert kommer det delvis att handla om tankar inför det informella mötet med EU:s utrikesministrar i Köpenhamn till helgen.

Men alldeles säkert kommer vi också att ha anledning att diskutera utvecklingen i Syrien och den tilltagande spänningen i hela den regionen.

Israels premiärnminister Netanyau tycks ju i sina framträdanden i Washington inte alls ha talat om fred i regionen utan i stället helt koncentrerat sig på någonting som skulle kunna uppfattas som ett försök att underminera president Obamas diplomatiska ansats när det gäller utvecklingen i Iran.

Och det är självfallet oroande.

Rysslands presidentval

STOCKHOLM: Det råder ingen tvekan om att Vladimir Putin vann presidentvalet i Ryssland, men den preliminära rapporten från inte minst OSCE:s valobservatörer talar om en process som var tydligt vriden för att ge en fördel till just honom.

Alla har ett intresse av ett modernt och demokratiskt Ryssland, och de olika rapporterna från såväl duma-valet i december som presidentvalet nu visar ju de behov av förbättringar i demokratisk riktning som är nödvändiga för att uppnå detta.

Valproceduren förefaller att ha förbättrats sedan december, och det finns också anledning att positivt notera att man nu avser att återgå till ett system med direktvalda guvernörer runt om i Ryssland.

Jag hoppas dock att vi kommer att få se en noggrann uppföljning av de olika rapporter om irregularitet i valprocesserna som nu kommit fram.

Iran, Kiruna och Köpenhamn

STOCKHOLM: Medan de första siffrorna börjar att komma in från presidentvalsprocessen i Ryssland domineras politiken på andra sidan av Atlanten av president Obamas och premiärminister Netanyahus spel om politiken gentemot Iran.

Alldeles uppenbart åker nu Israels premiärminister Netanyahu till Washington med avsikten att försöka att pressa president Obama till konkreta åtaganden som inkluderar att i en viss situation också militärt angripa Iran.

Att Vita Huset gör vad de kan för att övertyga den israeliska ledningen att den inte skall gå till militärt angrepp behöver man inte tveka om.

Men den israeliska ledningen utnyttjar självklart osäkerheten om de avsikter man har för att pressa den amerikanska politiken i den riktning man vill. Och premiärminister Netanyau har en inte oväsentlig förmåga att spela på den amerikanska inrikespolitiken i det avseendet.

Som politisk taktik är det förvisso skickligt, men i sak är det självfallet ett för USA och dess utrikespolitik lätt förnedrande skådespel som vi bevittnar.

I sak har det knappast inträffat någonting som motiverar den starkt upptrappade retorik i frågan som vi bevittnat under de senaste månaderna.

Iran fortsätter sin urananrikning, men några tecken på att man höganrikar för vapenändamål finns inte. Och så länge man samarbetar med IAEA:s inspektioner kommer varje försök i den riktningen också att upptäckas relativt snabbt.

Men från israelisk sida sägs det nu att ingripande mot Iran är viktigare än allting annat. Och alldeles uppenbart ses det som viktigare än att föra fredsprocessen med palestinierna framåt.

För ett decennium hette det – ofta från samma håll – att det allra viktigaste var att ta itu med regimen Saddam Hussein i Irak – som f ö också misstänktes för att vara nära kärnvapen – och därefter skulle det vara lättare med en fredsprocess med palestinierna.

Hur det gick med den saken vet vi.

Och nu hävdas att det är Iran som är det avgörande problemet, och att en fredsprocess med palestinierna måste vänta.

Utan att på något sätt underskatta den iranska utmaningen delar jag inte den bedömningen, och jag hoppas att premiärminister Nethanyhue i Vita Huset i morgon också får beskedet att fredsprocessen är av avgörande betydelse inte bara för Israels säkerhet utan för stabiliteten i regionen i dess helhet.

Den kommande veckan blir för mig en vecka i olika delar av Norden i olika ärenden.

På tisdag hämtar jag EU:s Catherine Ashton hos min finske kollega Erkki Tuomioja i Rovaniemi i Finland och tillsammans flyger vi till Kiruna för ett dygn där med diskussioner om Arktiska Rådet och utrikespolitikens olika mer nordliga perspektiv.

Det var vårt ministermöte med Barentsrådet i Kiruna som växte nytt intresse för de nordliga frågorna i Bryssel, och för Catherine Ashton blir det nu tre dygn i Rovaniemi, Kiruna och med min norske kollega Jonas Gahr Störe på Svalbard i Norge.

Och det är en mycket bra förberedelse för det dokument om EU:s politik för Arktis som nu befinner sig under förberedande i Bryssel.

Men efter återkomst från Kiruna är jag i Stockholm på torsdag inte minst för regeringssammanträde, men lämnar tidigt fredag morgon för att åka till Köpenhamn.

Där har jag först ett arrangemang på Köpenhamns Universitet om utvecklingen i arabvärlden med min danske kollega Villy Sövndal, och därefter vidtar på eftermiddagen det informella s k Gymnich-mötet med EU:s utrikesministrar fram till lördag eftermiddag.

Rysslands valdag

ISTANBUL: Tidig morgon och tidig avfärd för att komma tillbaka till Stockholm innan helgen har gått alldeles till ända.

Och i dag går väljarna i Ryssland till valurnorna för att välja sin president.

Om utgången i stort råder det knappast några delade meningar, men frågetecknet är betydandeom huruvida det kommer att komma fram ett trovärdigt och tydligt valresultat, eller vi kommer att se mer eller mindre betydande kontroverser kring det.

Att duma-valet i december vare sig var fritt eller rättvist ledde ju till starka reaktioner från många i Ryssland.

Och inte minst mot den bakgrunden finns det anledning att noga följa med vad som händer i Ryssland i dag.

Dialogen med Turkiet

ISTANBUL: Pulsen i denna metropol imponerar alltid, och så även denna lite gråmulna dag.

På Bosporen passerar fartygen revy på vägen mellan Svarta Havet och världen. Majestätiskt glider ett av Maersk väldiga containerfartyg förbi utanför fönstret och försvinner bort mot Haga Sofia.

Och när jag skriver detta ser jag på webben att det just nu finns 125 fartyg av olika slag i trafikzonen genom och i omedelbar anslutning till Bosporen.

Min lunch med utrikesminister Davutoglu blev en lunch mest om Syrien och om Iran, men lite hann vi faktiskt med Cypern också.

Vi var eniga om att det nu behövdes förstärkta insatser för att hjälpa den syriska oppositionen till större enighet och kraft, och att allt måste göras gör att förhindra att landet och regionen sjunker ner i ett förödande sekteristiskt inbördeskrig.

Nästa möte med Syriens vänner kommer att äga rum här i Istanbul, men det finns nog skäl att avvakta intill dess att bilden klarnat i olika avseenden.

Och utomordentligt viktigt är självfallet att det finns internationell enighet bakom Kofi Annans ansträngningar.

Om den iranska interna situationen kommer att klarna efter gårdagens regisserade val – vi har ännu inte sett resultaten – återstår att se.

Men vi var eniga om att det nu är viktigt med steg för att försöka bygga förtroende för att en förhandlingsbords värd namnet i den nukleära frågan skall vara möjlig.

Sverige tillhörde ju de ytterligt få som välkomnade de resultat som Turkiet och Brasilien uppnådde våren 2010, och vi hade tveklöst befunnit oss i en bättre situation i dag om fler hade gjort det.

Och medan man på andra håll verkar dunka på krigstrummorna tillhör vi ju dem som envist håller fast vid uppfattningen att bara en politisk lösning är möjlig. Men en sådan kräver nu en tydlig vilja till politiska steg inte minst från iransk sida.

På eftermiddagen satt jag så ner med Europa-ministern Bagis på hans kontor här i Istanbul och gick igenom läget i EU-förhandlingarna.

Deras betydelse ligger ju inte minst i att de ger stadga och riktning åt den fortsatta reformprocessen i viktiga frågor i Turkiet.

Det skulle t ex vara ett betydande värde att öppna det kapitel 23 som ju handlar om rättsordningen.

Att det måste till betydande reformer i detta avseende i Turkiet råder det ju inte delade meningar mellan oss om.

Dialogen med Turkiet är viktig i många avseenden.

Det handlar självfallet om samarbete i hela den omvandling vi nu ser i betydande delar av den muslimska världen.

Men det handlar ju också om den fortsatta reformprocessen i ett land som kommer att bli allt viktigare för Europa i dess helhet.

Och tillsammans handlar det om Europas möjligheter till kraft och relevans i morgondagens värld.

Gratulationer på plats

ISTANBUL: Anlände hit fram mot kvällen och kastades omedelbart in i diskussioner om olika aspekter på den europeiska utvecklingen.

Men jag kunde framhålla att vi just sett ett EU-toppmöte i Bryssel som för första gången på länge inte dominerades av någon akut kris.

Kanske går vi från kris-fokus på dessa möten till det tillväxt-fokus som ju sannerligen behövd.

Tidigare i dag gratulerade jag mer personligen Jan Eliasson till hans utnämning till biträdande generalsekreterare i FN.

Vi har ju haft olika kontakter med Ban Ki-moon i denna fråga sedan en tid tillbaka, men jag hade inte talat med Jan direkt förrän i dag.

Det är en viktig position, och som jag sagt till Ban Ki-moon var ett skifte på den posten angeläget för organisationens sett att fungera.

Tidigare har ju först Louise Frechette från Kanada och sedan Mark Malloch Brown från Storbritannien gjort betydelsefulla insatser på den posten, men under senare år har det varit mer haltande.

Men nu sker en rad förändringar på centrala postering FN, och jag hoppas att dessa sammantaget kan ge organisationen ny kraft. FN behövs i den i vissa avseenden allt mer komplicerade värld vi lever i.

Samtidigt med detta arbetar vi energiskt för Mona Sahlin som ny generaldirektör för det viktiga FN-organet ILO.

Jag är övertygad om att Mona skulle göra ett gott jobb där, och det behövs utan tvekan lite mer dynamik på den posten.

Och det skulle ju heller inte skada med en kvinna på en så viktig post i FN-systemet. Det alldeles avgörande argumentet för Mona är dock hennes kompetens och breda erfarenheter.

I morgon fortsätter diskussionerna här.

Jag har arbetslunch med utrikesminister Davutoglu – det blir Syrien, Iran, Cypern, EU och mycket annat.

Och jag har arbetsmöte med Europa-ministern Bagis. Vi började i kväll, men fortsätter i morgon.

Val i Iran och Ryssland

STOCKHOLM: I dag är det valdag i Iran, och de flesta bedömare förefaller att utgå från att detta kommer att leda till att de mer konservativa krafterna i regimen stärker sin ställning ytterligare.

Under de senaste mnånaderna har det ju blivit allt tydligare att motsättningarna mellan olika grupper är betydande.

Och det noggranna urvalet av kandidater som tillåts ställa upp i valet har också visat detta.

Men huruvida valet kommer att leda till en stabilare situation är det nog för tidigt att sia om.

Inom en relativt nära framtid kommer ju överläggningar med Iran om främst dess kärnteknologiska program att återupptas, och det kommer ju att ställa krav på en viss beslutsförmåga också i den iranska ledningen.

Nu går ju också kampanjen inför det ryska presidentvalet på söndag in i sin avgörande fas.

Gissningstävlingarna om utgången är väl inte så många, men det hindrar inte att det finns anledning att följa resultatet och de bedömningar som görs av det med stor uppmärksamhet.

Man kan nog utgå från att premiärminister Putin gärna ser att han klarar att bli vald redan i första omgången med över hälften av de avgivna rösterna.

Vad som händer efter valet kommer att bli intressant. Allt tyder på att den ryska inrikespolitiken är på väg in i ett mer dynamiskt skede.

Själv ger jag mig på eftermiddagen iväg i riktning Istanbul för att tillbringa kvällen och morgondagen med diskussioner i metropolen vid Bosporen.

I kväll blir det middag med bl a den turkiske Europa-ministern Bagis. Och i morgon blir det mer utrikespolitiska överläggnigar.

Välkomnet avbrott

STOCKHOLM: En arbetsdag i Stockholm som gav en väl behövlig möjlighet att gå igenom olika ärenden, handlingar och annat.

Också sådant är som bekant nödvändigt.

Mer av en tillfällighet i anslutning till den sedvanliga statsrådslunchen hamnade jag på en avskedslunch för Ingemar Lindahl som i dagarna avslutar en lång bana på UD.

Under de senaste åren har han varit vår ambassadör i Nicosia, och kan Cypern i alla dess delar utomordentligt väl.

Men på lunchen fanns också Margaretha af Ugglas, som ju var utrikesminister under de omvälvande åren i början av 1990-talet, och som Ingemar då arbetade direkt med.

Och dessutom bl a vår f d ambassadör i bl a Damaskus Göran Berg som kunde dela med sig av sina insikter om det syriska samhällets olika delar.

Så det blev ett lika oväntat som välkommet avbrott i dagen.

På eftermiddagen kom dessutom Johan Molander, som nu avslutat sin bana som ambassadör i Helsingfors, förbi för en del reflaktioner över forn- och framtid i utrikespolitiken och utrikesförvaltningen.

Detta var ju dessutom dagen när Sauli Niinistö tillträdde som Republiken Finlands nya president.

Men i övrigt har dagen varit mest framåtblickande i olika avseenden.

Jag fick också tid att sätta mig ner med Sten Tolgfors och diskutera en del frågor med anledning av det underlag om bl a vårt flygvapensystems framtida utveckling som ÖB härom dagen överlämnade till regeringen.

Och här står vi ju inför ställningstaganden som inte bara är av stor betydelse för vår framtida säkerhetspolitik.

Torsdag igen

STOCKHOLM: Torsdag med regeringssammanträde och allmän beredning, och därefter beger sig Fredrik Reinfeldt till Bryssel och toppmötet med EU:s stats- och regeringschefer där.

Den ekonomiska tillväxten skall stå i centrum. Hög tid.

Och beslutet om kandidatlandstatus för Serbien kommer att bekräftas. Hög tid även det.

Men själv stannar jag i Stockholm denna dag. Efter dagarna i Bryssel och Genève finns det alltid saker som måste göras på hemmaplan.

Inte minst handlar det om att följa utvecklingen i Syrien och de olika frågor som denna ger upphov till.

När jag i morgon kväll åker till Istanbul för att under lördagen ha överläggning med bl a Turkiets utrikesminister Davutoglu kommer det självfallet att handla mycket om just den frågan.

Det finns all anledning att välkomna att Nordkoreas ledning nu accepterat ett stopp för sitt militära nukleära program i utbyte mot amerikansk nödhjälp med livsmedel. Beskedet säger åtskilligt om livsmedelssituationen i landet, men representerar en välkommen möjlighet till minskad spänning och i alla fall marginellt ökat samarbete på den koreanska halvön.