Imponerande och tragiska Korea

SEOUL: På flygningen från London i natt släckte jag lampan någonstans över Finska Viken och öppnade fönstret över öknarna en bit norr om Peking.

Efter landning på den imponerande Incheon-flygplatsen har vi nu kom in till den pulserande jättestaden och anläggningen där Nuclear Security Summit snart tar sin mer officiella början.

Korea är ett land som vi har både nära och goda förbindelser med.

Själv har jag varit här mer officiellt på besök både som statsminister 1993 och som utrikesminister 2009, men även i övrigt är strömmen av besökare betydande. 

I maj i år kommer Kungen och Drottningen med två statsråd hit på ett officiellt statsbesök för att ytterligare fördjupa förbindelserna. 

Och president Lee Myung-bak har också besökt Sverige.

Med Korea har EU nyligen slutit ett omfattande och viktigt frihandelsavtal, och därmed kommer de redan nu betydande ekonomiska förbindelser att stärkas ytterligare.

En del av vår närvaro här vår del i den militärkommission NNSC som i någon formell mening har att övervaka vapenvilan efter Korea-krigets slut 1953. 

Ett besök uppe vid grundlinjen vid Panmunjeon är en lika bisarr som upplysande upplevelse.

Den nordkoreanska staten – folkrepublik, heter det – är världens mest slutna, mest repressiva och mest misslyckade stat. Det handlar om en tragedi av nästan omätliga dimensioner.

I dagarna ser jag att man publicerat en studie som visar att medellivslängden i Nordkorea är ca tio år kortare än vad den är i Sydkorea. Det är ett mycket konkret resultat av vad den kommunistiska politiken har burit här.

Och jag minns från tidigare att det numera också finns en betydande skillnad i medellivslängd. Svälten och bristen på livsmedel har gjort att människor berövats sina möjligheter att växa och leva fullt ut.

Tragedin har blivit allt tydligare under de senaste decennierna.

Vid mitten av 1970-talet var det kommunistiska Nordkorea ett samhälle mindre slutet och med en bättre utveckling än det kinesiska, som då ju var i slutet på den destruktiva Mao-eran. Och skillnaden gentemot Sydkorea var heller inte så dramatisk.

Den stora svältkatastrofen i Nordkorea i slutet av 1990-talet tillhör en av vår tids största tragedier inte minst eftersom den var ett direkt resultat av felaktiga och farliga politiska beslut.

Man beräknar att mer än en miljon människor dog, och det i ett land med en befolkning kring 25 miljoner människor. Åtskilliga miljoner fler drabbades hårt av undernäring under en längre tid med alla de konsekvenser detta får. Inte minst barn drabbades hårt.

Det nordkoreanska systemet bygger på en extrem militarisering under kommunistpartiets hårda kontroll. Man räknar med att de militära satsningarna upphör till 25-30% av den samlade ekonomin under den officiella ”militären först”-politiken.

Hur länge detta kommer att kunna fortsätta är självfallet en avgörande fråga inte minst här i Seoul ett stenkast – nåja, i alla fall ett artilleriskott – från skiljelinjen.

Sedan unge Kim Jong Eun i slutet av förra året tog över ledningen har han gjort ett 30-tal offentliga besök och framträdanden, och ca 20 av dessa har varit relaterade till olika militära funktioner eller installationer. I detta har självfallet legat en signal.

Ekonomin stapplar sig fram också med hjälp av internationell nödhjälp. Men tydligt är att det sedan svälten finns tendenser till en ”gerillaekonomi” där människor gör vad de kan för att överleva, och där staten försöker begränsa och dämpa detta så mycket man kan. Rädslan för att förlora kontrollen är massiv.

Just nu har man annonserat att man i strid med FN:s säkerhetsråd kommer att försöka att skjuta upp en satellit i början av april. Två tidigare försök har misslyckats.

Men satsningarna både på kärnvapen och robotutveckling är betydande. Ett misslyckat och ett bättre kärnvapenprov har ju genomförts under senare år. Vad detta kostar i en ekonomi på svältens rand kan man föreställa sig.

Den koreanska halvön är hårt militariserad och en av de  platser där en omfattande militär konflikt fortfarande är en akut möjlighet. Den amerikanska militära närvaron här i Sydkorea är en viktig balanserande faktor.

Mitt besök här i dag och i morgon handlar om kärnsäkerhet, men lite hoppas jag kunna diskutera också dessa viktiga frågor. 

Kontrasten mellan det framgångsrika och imponerande Sydkorea och det tragiskt misslyckade Nordkorea – och de slutsatser som skall dras av detta – är mycket påfallande.