Fortfarande borta

31 mars 2012

STOCKHOLM: En vårväderslördag med snöfall och allmänt elände, men så tenderar det ju att vara på dessa breddgrader i dessa tider.

Jag håller mig i alla fall hemma i Stockholm denna dag.

Men ytterligt tidigt i morgon bitti kommer jag att bege mig iväg till Istanbul och mötet där med vängruppen för Syriens folk.

Min resväska dock har fortfarande inte kommit tillrätta efter mer än två dygn.

Och SAS bagageservice har begränsat öppethållande – om de nu skulle ha några informationer att ge.


Stöd till Island

30 mars 2012

STOCKHOLM: Arbetsdag här hemma med åtskilligt att ta tag såväl efter min resa som före kommande uppgifter och dessutom med anledning av vad som händer här hemma.

Två interpellationsdebatter i riksdagen hanns dessutom med.

En av dem – det var Karin Åström som ställt frågan – handlade om information från Ryssland i samband med branden ombord på en rysk strategisk atomubåt i Murmansk den 29 december.

Jag kunde inte se att Ryssland brutit mot några av de avtal vi har, och sade dessutom att de bedömningar som ansvariga myndigheter gjort av möjliga risker varit tämligen lugnande.

Men självfallet var det bra att frågan ställdes, och att vi på detta sätt fick möjlighet att diskutera den.

På eftermiddagen hann jag också med ett samtal med min isländske kollega Össur Skarphéðinsson om läget i förhandlingarna om medlemskap i EU.

Successivt går det allt bättre för Island också när det gäller ekonomin, och det är självfallet att det gläder oss.

Och vad gäller EU-förhandlingarna handlar det nu om att öppna det känsliga kapitlet om fiskeripolitik. Här finns det en misstanke om att en del medlemsstater vill kasta in olika krav och ståndpunkter som går tydligt utöver vad som krävs och är normalt i sammanhang som dessa.

Det säger sig självt att vi inte tycker att det är acceptabelt. Samma regler skall gälla för alla – vare sig mer eller mindre.

Annars ägnar jag mig åt att försöka spåra min väska som något flygbolag eller någon flygplats lyckades att slarva bort på flygningen från Beirut via Rom hem till Stockholm i går.

Hitintills inget livstecken alls från vare sig bagage eller flygbolag.

Irriterande. Minst sagt.


Hemma igen

29 mars 2012

STOCKHOLM: Så är jag hemma igen efter en vecka i Bryssel, Seoul och Beirut på varierande uppdrag och med varierande frågor.

Hemkommen kan jag inte annat än beklaga Sten Tolgfors beslut att avgå som försvarsminister. 

Och det även om jag har stor respekt för de skäl för sitt beslut han redovisade.

I media kommer man säkert att se detta som en funktion av den ihärdighet med media – vissa mer, andra mindre -gett olika misstänkliggöranden om samarbetet med Saudiarabien prioritet över mycket annat i nyhetsförmedling under de senaste veckorna.

Men i den frågan kvarstår faktum: det handlade om ett fullföljande av ett offentligt redovisat och diskuterat regeringsavtal från 2005 som i sin tur förefaller att vara en följd av ett i laga ordning givet exporttillstånd 2002.

Och även om detta för tillbaka till en annan regerings ansvar tillhör det svensk ordning att avtal ingångna med andra länder respekteras. 

Annars förlorar Sverige trovärdighet som nation. 

Och ingen har kunnat hävda att regeringen i allmänhet och Sten Tolgfors i synnerhet gjort någonting som inte varit inom ramen för detta avtal och i enlighet med de regler och principer som gäller.

Jag såg att Ekot på sin hemsida redovisat detta som ”skandalen som skakade Sverige”. 

Nåja, var ”skandalen” finns är nog inte alldeles klart, och att det ”skakat Sverige” visar nog på en viss självöverskattning.

Men för detta fick nu Sten Tolgfors orättvist klä skott. 

Men det skall inte glömmas att hans tid som försvarsminister har inneburit en avgörande förändring och anpassning av vårt försvar till ny tids nya krav. 

Den förändringen är förvisso inte fullbordad, och säkert kommer den att ställas inför nya utmaningar, men det var Sten Tolgfors som lade fast, förankrade och började genomföra den.

Få försvarsministrar har faktiskt åstadkommit mera. Han har anledning att vara nöjd med vad han uträttade.

Själv har jag under de senaste dygnen haft utvecklingen i Syrien högst upp på min agenda, och då kommer det att förbli under i alla fall de närmaste dagarna.

På söndag samlas ju den s k vängruppen för Syriens folk till möte i Istanbul. Och innan dess finns det åtskilligt som måste klaras ut.

På sina håll ser jag att det vädras skepsis mot den sexpunktsplan som Kofi Annan nu fått i alla fall allmän accept för av regimen i Damaskus. Man vekar tro att det finns några enkla och okomplicerade genvägar till förändring och demokratisering av Syrien.

I nästa vecka är det 20 år sedan det förödande kriget i Bosnien bröt ut på allvar. 

Över 100.000 människor skulle komma att förlora livet och miljoner drivas på flykt innan det efter tre och ett halvt år av krig var möjligt att sluta fred.

Inte sällan har jag reflekterat över om det hade varit  möjligt att förhindra det kriget och allt det lidandet.

De diplomatiska ansträngningarna hade i mars 1992 lett fram till en överenskommelse om ett ramavtal för ett nytt Bosnien som inte löste ut alla detaljer men som gav en fredlig väg framåt.

Historien om varför detta avtal övergavs eller bröt samman är fortfarande smärtsamt kontroversiell. Ord står mot ord. Och de som verkligen skulle kunna vittna finns alla inte längre.

Men i grunden handlade det om att det fanns de som ansåg att avtalet inte var tillräckligt tydligt och tillräckligt bra, och att det fanns en enklare väg att gå.

Därmed bröt det bosniska kriget ut på allvar – och få kunde nog föreställa sig att det skulle bli så fasansfullt långvarigt som blev fallet.

När denna diplomatiska möjlighet skjutits ner skulle det dröja mer än ett år innan nästa blev möjlig, och också denna havererade inte minst på internationell oenighet.

Sedan följde ytterligare ett år när internationella fredsansträngningar fortsatte att förlamas av olika åsikter om hur de skulle skötas, och det var inte förrän  sommaren 1995 som det under trycket av en allt mer katastrofal situation blev möjligt att successivt samla alla internationella aktörer till ett gemensamt agerande.

Och det är bara när det finns solid och stark internationell enighet som det är möjligt att hantera situationer som denna.

Skillnaderna mellan Bosnien då och Syrien nu är åtskilliga fler än likheterna, men i just denna del tror jag det vore oklokt att glömma den plågsamma erfarenheten från för två decennier sedan.

Och av detta följer att jag nu ser det som alldeles avgörande att vi nu ger Kofi Annan och hans plan allt det stöd vi förmår. 

Den ger inte det omedelbara svaret på alla frågor, och  det finns förvisso skäl till djup skepsis om hur den kommer att respekteras av främst den brutala regimen i Damaskus. 

Ett misslyckande är fullt möjligt.

Men hans ansträngningar och plan är nu den bästa möjlighet vi har att undvika det helvete för landet och regionen som ett fullskaligt och långvarigt inbördeskrig skulle innebära. 

Och jag hoppas att den insikten kommer att delas av alla vi som kommer att samlas i Istanbul på söndag.


Det måste lyckas…

28 mars 2012

BEIRUT: Växlande väder här vid den libanesiska kusten i dag, och det hela avslutades med ett rejält åskväder med allt vad därtill hörer.

På sitt sätt lever detta land fortfarande i skuggen av det förödande inbördeskriget mellan 1975 och 1990, men samtidigt har den då totalt förstörda stadskärnan byggts upp och den forna charmen smugit sig tillbaka.

Men ett land som gått igenom ett inbördeskrig aktar sig noga för att gå tillbaka i den riktningen, och i mina samtal i dag har det varit tydligt att landets alla grupperingar är eniga om i alla fall den saken.

Regeringen tar en dag i taget med de utmaningar som denna kan innebära, och hoppas att den påföljande dagen inte blir värre. 

Det gäller att förhindra att det som händer i Syrien får alltför förödande återverkningar här.

Men samhället är delat – också i sina delar. 

Den maronitiske patriarken förefaller att se regimen i Damaskus som det bästa, medan andra kristna kommit till en annan insikt. 

Och Hezbollah har sina naturliga sympatier där, men verkar samtidigt akta sig för att binda upp sig för mycket.

Alla rör sig försiktigt. Marken är – i politisk bemärkelse – minerad. Och man vet konsekvenserna om man trampar fel.

Och det är viktigt att vi ger Libanon det stöd vi kan. Dess balansgång är inte enkel.

Ca 13.000 flyktingar har kommit över gränsen hitintills, och man är plågsamt medveten om att det kan bli långt fler.

Flyktingar är ett känsligt ämne i ett samhälle där balansen mellan olika grupper är skör, men man är samtidigt tydlig med att man kommer att leva upp till sitt humanitära ansvar.

Scenarierna för vad som kan komma att inträffa i Syrien är lika många som osäkerheten är stor. 

Men oavsett vad man tror om utsikterna till framgång handlar det om att ge Kofi Annans ansträngningar så starkt stöd som möjligt.

Här i Libanon vet man konsekvenserna av ett misslyckande bättre än de flesta.


Mångfasetterade Beirut

28 mars 2012

DOHA: Det är synnerligen tidigt på morgonen, och vi mellanlandar här i Qatar innan det bär vidare till Beirut och en dag av olika samtal där. 

Dags att samla tankar inför en ny dag med nya utmaningar.

Syftet med besöket i Beirut är att mer informellt tala med olika bedömare om situationen såväl i Syrien som i den vidare regionen. 

Den libanesiska huvudstaden har alltid varit en både kommersiell och intellektuell knutpunkt i denna del av världen.

Att den lyckats komma tillbaka efter Libanons förödande inbördeskrig och olika israeliska interventioner visar att miraklens tid i denna del av världen trots allt kanske inte är förbi.

Libanon kommer förvisso att behöva vårt stöd om konfrontationen i Syrien fortsätter. Risken för att landet påverkas negativt av en fortsatt konflikt är mycket påtaglig.

Och det är knappast förvånande att det i det libanesiska samhällets olika grupperingar i dag finns starkt skilda värderingar av det som händer på andra sidan gränsen. 

Den gamla Levantens olika folk har ju ofta tittat åt lite olika håll. 

Och få samhällen är så mångfasetterade som det libanesiska – en kombination av stark globalisering och intensiv lojalitet till den egna gruppen som man nog knappast hittar någon annanstans i världen.

Det var i mars 2010 som jag senast hade möjlighet att besöka Libanon, och nu blir det samtal såväl med Libanons regering – främst premiärminister Najib Mikati – som med olika oberoende både lokala och internationella bedömare.

Och jag får under dagen också möjlighet att mer i detalj diskutera förutsättningarna för fortsatt diplomatisk närvaro i Damaskus. 

Att vi har intresse av ögon och öron där är självklart, men säkerheten för vår personal är dock det primära. Avvägningen är inte enkel.

Mycket hänger nu på det intensiva diplomatiska arbete som Kofi Annan leder. 

Signalerna från det kommer vi att lite mer kunna ta ställning till när vi träffas i Istanbul för det stora Syrien-mötet på söndag. 

En viss rörelse framåt förefaller att ha skett, och det kan inte uteslutas att vi rör oss mot någon form av internationell observatörsstyrka i landet. 

Alldeles avgörande är dock att en genuin process för genuina förändringar nu inleds i Syrien. 


Sveriges viktiga bidrag

27 mars 2012

SEOUL: Om någon timme kommer jag att lämna detta imponerande och dynamiska land efter att det viktiga kärnsäkerhetstoppmötet har avslutats.

Viktigt här var vårt svenska tillkännagivande om att det upparbetade plutonium vi hade i Sverige nu förts över till USA för att förstöras.

Huvuddelen av detta kom från upparbetning från den nedlagda reaktorn i Ågesta i Stockholms södra förorter, men delar kom från USA och Storbritannien och skall ses i samband med de forskningsprogram kring teknik för kärnvapen som Sverige hade under 1950- och 1960-talen. 

Och med denna överföring sätts den kanske allra mest slutgiltiga parentesen för denna del av vår moderna historia.

Hemligt regeringsbeslut om överförandet av detta material – ca 9 kg naturligt och utarmat uran och ca 3,3 kg plutonium – fattades för ett antal månader sedan, men förberedelser har pågått sedan en längre tid.

Inte minst har det handlat om säkerheten för transporten från Studsvik i Sverige till den amerikanska anläggningen Savannah River Site Facility.

Men i söndags anlände transporten dit, och ett offentliggörande blev möjligt i samband med toppmötet här i Seoul.

På samma sätt som i Washington för två år sedan har detta möte samlat ett stort antal av världens ledare, och det har ju också inneburit åtskilliga möjligheter för samtal också i andra ämnen.

För Rysslands president Medvedev var det måhända hans sida stora internationella möte i denna egenskap, och även Kinas president Hu Jintao befinner sig i slutskedet av sin mandatperioden.

Men för Finlands Sauli Niinistö var det hans första internationella möte som sitt lands nyvalde president. 

Och han utnyttjade möjligheterna väl.

Också jag hade serier av möten i olika frågor med kollegor från olika delar av världen.

Ett år efter katastrofen i Fukushima var det självklart att vi lyssnade med särskild uppmärksamhet till Japans premiärminister Yoshihiko Noda.

Kärnkraftverket vd Fukushima var byggt så att det inte skulle påverkas av en tsunami med vågor fem meter höga, men de som jordbävningen ledde till var 15 meter och katastrofen blev ett faktum.

Men samtidigt som vi fokuserade på dessa säkerhetsfrågor var det tydligt hur inte minst ledarna från olika snabbt växande ekonomier talade om nödvändigheten av kärnkraft i deras respektive framtidsplanering. 

Värdlandet Korea planerar såväl en egen nationell satsning på kärnkraft som för att bli en ledande exportör av kärnkraftverk. 

Man har redan i dag 21 reaktorer i drift och planerar under det kommande decenniet att bygga ytterligare 12.

Och man har redan ett större kontrakt för att bygga reaktorer också i Förenade Arabemiraten.

För dessa länder handlar det om att komma bort från ett beroende av fossila bränslen som är tilltagande problematiskt såväl vad gäller påverkan på klimatet som vad gäller försörjningssäkerhet.

Och det är mot bakgrund såväl av riskerna för nukleär terrorism som för nödvändigheten av starkare satsningar på kärnsäkerhet allmänt som dagens diskussioner varit så viktiga.

Så mycket av Korea har jag dessvärre inte hunnit med, även om det blev några samtal med kännare av Nordkorea mellan det formella mötets slut och den avslutande middag som president Lee Myung-bak gav.

För mig stundar nu ytterligare en natt med långa flygningar.

Efter mellanlandning i Qatar landar jag i morgon förmiddag i Beirut i Libanon.

Där kommer jag under dagen att föra diskussioner som huvudsakligen handlar om situationen i Syrien.

De har sin vikt inte minst inför mötet i Istanbul på söndag.


Minutprecis början

26 mars 2012

SEOUL: Med minutprecision har toppmötet här i den koreanska huvudstaden nu inletts.

Hälsningsceremonier och middag med 60-talet presidenter, statsministrar och utrikesministrar som leder de olika delegationerna var den första kvällens väl genomförda progrom.

Och möjlighet gavs dessutom för informella samtal också i andra aktuella frågor. Att det blev en del kring situationen i Syrien och läget i den vidare regionen förvånar knappast.

Men självfallet diskuteras också den aktuella situationen i Nordkorea.

I morgon börjar då den mer konkreta diskussionen om vad de olika länderna gjort eller planerar att göra.

Och då skall jag berätta också om våra insatser i dessa avseenden.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 413 andra följare