Sen landning

24 februari 2012

TUNIS: Det blev först en bit efter två på morgonen som vårt turkiska flygplan från London smög sig ner i den tunisiska natten och vi kunde börja att röra oss mot våra hotell.

Innan vi lyfte hann dock Kofi Annan – efter väl motiverad betänketid – acceptera att bli FN:s särskilda sändebud för Syrien.

Han var det tyngsta och det bästa av de namn vi diskuterade.

Men det finns inte minst här i arabvärlden påtagliga nyanser i diskussionen om hur vi skall gå vidare med den allt mer brännande syriska frågan. Våldet inte minst i och kring Homs ökar.

Den saken kommer vi att diskutera här under fredagen. Officiellt börjar vårt stora möte inte förrän efter lunch, men det kommer att bli åtskilliga diskussioner här innan dess.

Tunisien var den arabiska vårens första land, och det land som sedan dess kommit längst och med störst framgång, och därför är det viktigt att mötet hålls just här.

Den svenska aktiviteten här under de senaste veckorna har varit påtaglig, och det har också noterats.

Först var statssekreteraren Gunnar Oom här för att diskutera handelsförbindelser, sedan kom Gunilla Carlsson för att diskutera olika former av hjälp och nu kommer jag med också bilaterala diskussioner på mitt program.

Att ge hjälp och stöd till demokratiseringen här är ett viktigt inslag i vår utrikespolitik just nu.


Från London till Tunis

23 februari 2012

LONDON: I ett soligt London fick vi det glädjande budet från Stockholm om att Kronprinsessan Victoria och prins Daniel fått en liten dotter.

Fredrik Reinfeldt återvänder efter konferensen om Somalia här nu självfallet till Stockholm för konselj och annat under morgondagen, men efter att ha vägt fram och tillbaka har jag beslutat att fortsätta härifrån till Tunis och överläggningarna där om Syrien i morgon.

Situationen i Syrien är utomordentligt allvarlig, och det är utomordentligt viktigt att också vi ger våra bidrag til de internationella ansträngningarna att öka trycket på regimen för att stoppa våldet och inleda en demokratisk övergång.

Alldeles strax ger jag mig iväg till flygplatsen för att tillsammans med bl a Turkiets uttikesminister Davutoglu och Arabförbundets generalsekreterare al-Araby flyga till Tunis.

Men det har varit ett både nyttig och bra dygn här i London med olika samtal och möten.

Vi inledde dagen med ett bilateralt möte med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i ett antal olika frågor. Och till de bilaterala möten statsministern och jag hade hörde också ett möte med Etiopiens premiärminister Meles. Han är också efter detta möte väl förtrogen med vår uppfattning rörande de två svenska journalister som nu sitter fängslade i Etiopien.

Även om det varit Somalia som varit ämnet för konferensen här har diplomatin handlat också om mycket annat – och då inte bara Syrien inför morgondagens möte.

Samtalen mellan Belgrad och Pristina i Belgrad rör sig sakta framåt, och tillsammans med inte minst Catherine Ashton har vi försökt att ge våra bidrag till att föra dem fram på ett sätt som ger möjlighet till beslut om kandidatlandstatus för Serbien på tisdag men också steg framåt för Kosovo.

Om det kommer att vara möjligt eller ej hoppas jag att vi kan få klarhet i under de närmaste timmarna.

Till dem jag hade möjlighet att träffa här hörde Finlands president Tarja Halonen, som i dag fullgjorde sitt sista internationella uppdrag som president för sitt land.

Och jag passade på tillfället att tacka henne personligt och lite mer officiellt för det goda samarbete mellan Sverige och Finland som hon på aktivt bidragit till under sina år som president.


Intresset finns

22 februari 2012

LONDON: I kväll började så Somalia-konferensen med att utrikesminister William Hague bjöd oss i konferensens kärngrupp på arbetsmiddag i en av sina lokaler.

Och det blev en nyttig genomgång av de olika frågeställningar som nu ligger framför oss.

Situationen i Somalia representerar ju ett av det internationella samfundets allvarligaste misslyckanden under de senaste två decennierna.

Men förhoppningsvis blir konferensen här i morgon – med också statsminister Fredrik Reinfeldt på plats – en ny start i de samlade ansträngningarna.

I dag har jag haft anledning att notera att jag passerat siffran 100.000 på antalet personer som följer mitt Twitter-konto.

Och det visar ju tveklöst att intresset finns.

Men det gäller också denna blogg.

Här har jag vid det här laget skrivet mer än 4.000 olika inlägg, på dem fått mer än 80.000 olika kommentarer och haft över 8,9 miljoner besökare.

Också det visar ju ett betydande intresse.

I morgon torsdag inleder Fredrik Reinfeldt och jag med möte med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och fortsätter sedan snabbt till Lancaster House och konferensen där under ordförandeskap av premiärminister David Cameron.

Och när han på eftermiddagen återvänder hem ger jag mig i stället till den tunisiska huvudstaden Tunis för mötet där på fredag som skall sätta upp en vängrupp för ansträngningarna för demokrati i Syrien.


”Smutskastningskampanj”

22 februari 2012

LONDON: I dagens Expressen står det att läsa att organisationen ”Wikileaks planerar en massiv smutskastningskampanj mot Sverige”.

Och som en del av denna ”hotar Wikileaks att offentliggöra en hittills okänd amerikansk diplomatrapport där utrikesminister Carl Bildt pekas ut som informatör för USA sedan 1970-talet.”

Jaha.

Nu väntar vi bara på att man också kommer att publicerar denna enligt deras mening ytterligt graverande rapport.

Ty när det sker kommer denna del av den planerade ”smutskastningskampanjen” snabbt att falla sönder och samman.


Nästan vårväder

21 februari 2012

LONDON: Det var närmast vårväder som mötte mig när jag steg av planet på Heathrow tidigare i dag, och beslutet att lämna ytterkläderna hemma visade sig vara alldeles rätt.

Eftermiddagen ägnades främst åt diskussionen på IISS om de olika arktiska utmaningarna framöver.

Det fanns en viss underton i diskussionen av misstro mot min tes om det i grunden konfliktfria och konstruktiva samarbetet i olika frågor mellan Arktiska Rådets åtta medlemsstater.

I media har det skrivits åtskilligt om möjliga kommande konflikter i området, medan jag ju har en i grunden väsentligt mer positiv bedömning av de framtida möjligheterna. Och inte minst gäller ju det samarbetet med Ryssland på dessa områden.

Men tiden här i London ägnas självfallet också åt samtal i en lång rad andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Somalia-konferensen leder till en naturlig fokus på Afrikas horn, men Syrien tillhör de frågor som är mest akuta och Iran den kategori som är mest allvarliga.

Så det finns mycket att tala om.

Och de samtalen – som ju förvisso handlar också om den Europeiska Unionens möjligheter – fortsätter under morgondagen.

Mot slutet av eftermiddagen ansluter ju också statsministern, och den mer formella konferensen om Somalias framtid tar sin början.


Statsbyggandets utmaningar

21 februari 2012

STOCKHOLM: Denna tisdag blir det bara ett par timmar i Stockholm innan jag flyger till London för ett par dagar i den brittiska huvudstaden.

Det handlar främst om den stora Somalia-konferens som inleds med middag i morgon kväll, men innan dess skall jag inte minst hinna med olika samtal och aktiviteter relaterade till Arktis och det internationella samarbetet där.

Under gårdagen hade vi besök av EU:s nyutnämnda s k särskilde representant vad gäller Afrikas Horn Alex Rondos för diskussion om olika frågor inför London-konferensen.

Men utmaningarna i regionen begränsar sig ju dessvärre inte till försöken att efter mer än två decennier återuppträtta någon typ av fungerande somalisk statsbildning.

Under dagen var det dessutom en hel del samtal relaterade till den runda i dialogen mellan Belgrad och Pristina som planeras äga rum i dag.

Jag hade bl a ett längre telefonsamtal med Kosovos premiärminister Hashim Thaci för att diskutera den möjlighet till starkare samarbete mellan Kosovo och EU som en uppgörelse idag skulle innebära.

Att handlande behöver det är ställt utom all tvekan.

Men självfallet handlar det också om möjligheten att ge Serbien s k kandidatlandsstatus vid möte med det s k allmänna ministerrådet – där utvidgningsfrågor ligger – i Bryssel på tisdag nästa vecka.

Vi har sänt mycket tydliga signaler också till Belgrad om de förväntningar vi har på dem i olika frågor, och det mesta tyder för dagen på att man lyssnat på dessa.

Afrikas horn, Balkan och Syrien – jag åker ju från London direkt till den stora konferensen i ämnet i Tunis – mycket handlar om att ur trasiga eller sammanfallande stater skapa förutsättningarna för en successivt bättre utveckling.

Svårigheterna i sådana ansträngningar är ofta massiva, och framgång kan bara åstadkommas i ett tidsperspektiv som är förhållandevis långt.

I Somalia har det internationella samfundet misslyckats i två decennier, medan vi i Syrien bara står i början av en utveckling som förr eller senare måste leda fram till någonting bättre.

I Balkan går det framåt – men knappast utan vår hjälp och våra insatser.


Vecka med Arktis, Somalia och Syrien

19 februari 2012

STOCKHOLM: Ännu en vecka har passerat, och ännu en vecka ligger framför oss.

I media har man nu noterat att det då och då förekommer informella samtal mellan regeringen och oppositionens ledning i olika utrikes- och säkerhetsfrågor.

På sina håll verkar man förvånad över detta.

Men så har det varit så länge jag varit med. Och den intresserade kan säkert gå tillbaka till Tage Erlanders dagböcker för att se hur det var på den tiden.

Det mesta annat har dock förändrats under den tiden. Inte minst har ju EU-medlemsskapet sedan 1995 medfört en långt mer aktiv utrikespolitik än tidigare, även om det nog finns en och annan som fortfarande tror motsatsen.

Vi är nu med i olika internationella frågor och skeenden på ett helt annat sätt än vad som tidigare var fallet. Och med vår ambition att vara en konstruktivt engagerad europeisk nation innebär det också högre krav på vår utrikespolitik.

Den kommande veckan är en god illustration till den saken.

Efter en måndag här i Stockholm åker jag på tisdagen till London för att tillbringa ett antal dagar där.

Omedelbart på programmet står att presentera en del om utmaningarna i Arktis på International Institute for Strategic Studies där. De kommer att inleda ett större arbete kring dessa frågor.

Och därefter träffar jag tidskriften The Economist i samma ämne.

Sedan blir det middag och fortsatta samtal i olika ärenden under tisdagen och onsdagen.

Inte minst kommer det att handla om Somalia, för på onsdag kväll inleds så den stora internationella konferensen om Somalia i Lancaster House i London.

Sverige har ju tillhört den kärngrupp av länder som varit aktiva i förberedelserna för denna.

Utmaningen Somalia har många dimensioner.

I grunden handlar det ju om en stat som fallit fullständigt sönder och samman, med konsekvens mer än två decennier av inre strider, humanitära katastrofer och säkerhetshot över ett långt vidare område med kapningarna ute på Indiska Oceanen som ett av de tydligaste uttrycken för detta.

Nu handlar det om att stödja en politisk process som skall kunna ge viss stabilitet, och att stödja de säkerhetsansträngningar av den Afrikanska Unionen som är en förutsättning för dessa.

Säkerhetsläget i Mogadishu har ju marginellt förbättrats, och Gunilla Carlsson tillhör ju dem som kunnat avlägga besäk där.

Min brittiske kollega William Hague var också där på snabbesök som ett led i förberedelserna för konferensen i London.

Direkt från konferensen i London flyger jag sent torsdag eftermiddag vidare till den tunisiska huvudstaden Tunis för den konferens som där skall etablera en bred s k vängrupp om situationen i Syrien.

Förberedelserna för det mötet är väl ännu inte fasta och färdiga i alla delar, och det ligger lite i sakens natur.

Vikten av att vi samlas för att öka trycket för en politisk process och lösning i Syrien är dock alltför uppenbart för att behöva påpekas särskilt.

Och huruvida jag kommer hem sent fredag eller någon gång på lördag tillhör de saker som nog kommer att vara osäkra ända in i det sista.

Men min oro för utvecklingen i Syrien blir allt starkare, och på den punkten var jag ju också mycket tydlig i riksdagens utrikesdebatt i onsdags.

En utveckling mot ett sekteristiskt färgat inbördeskrig i Syrien kommer att få konsekvenser från Beirut till Basra, och det i en situation när läget i den vidare regionen ju knappast kan betraktas som stabilt.

Msn kan känna frustration över diplomatins bristande kraft i en situation som denna, men det får inte vara en ursäkt för att inte försöka till det yttersta.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 459 andra följare