Vecka med Arktis, Somalia och Syrien

STOCKHOLM: Ännu en vecka har passerat, och ännu en vecka ligger framför oss.

I media har man nu noterat att det då och då förekommer informella samtal mellan regeringen och oppositionens ledning i olika utrikes- och säkerhetsfrågor.

På sina håll verkar man förvånad över detta.

Men så har det varit så länge jag varit med. Och den intresserade kan säkert gå tillbaka till Tage Erlanders dagböcker för att se hur det var på den tiden.

Det mesta annat har dock förändrats under den tiden. Inte minst har ju EU-medlemsskapet sedan 1995 medfört en långt mer aktiv utrikespolitik än tidigare, även om det nog finns en och annan som fortfarande tror motsatsen.

Vi är nu med i olika internationella frågor och skeenden på ett helt annat sätt än vad som tidigare var fallet. Och med vår ambition att vara en konstruktivt engagerad europeisk nation innebär det också högre krav på vår utrikespolitik.

Den kommande veckan är en god illustration till den saken.

Efter en måndag här i Stockholm åker jag på tisdagen till London för att tillbringa ett antal dagar där.

Omedelbart på programmet står att presentera en del om utmaningarna i Arktis på International Institute for Strategic Studies där. De kommer att inleda ett större arbete kring dessa frågor.

Och därefter träffar jag tidskriften The Economist i samma ämne.

Sedan blir det middag och fortsatta samtal i olika ärenden under tisdagen och onsdagen.

Inte minst kommer det att handla om Somalia, för på onsdag kväll inleds så den stora internationella konferensen om Somalia i Lancaster House i London.

Sverige har ju tillhört den kärngrupp av länder som varit aktiva i förberedelserna för denna.

Utmaningen Somalia har många dimensioner.

I grunden handlar det ju om en stat som fallit fullständigt sönder och samman, med konsekvens mer än två decennier av inre strider, humanitära katastrofer och säkerhetshot över ett långt vidare område med kapningarna ute på Indiska Oceanen som ett av de tydligaste uttrycken för detta.

Nu handlar det om att stödja en politisk process som skall kunna ge viss stabilitet, och att stödja de säkerhetsansträngningar av den Afrikanska Unionen som är en förutsättning för dessa.

Säkerhetsläget i Mogadishu har ju marginellt förbättrats, och Gunilla Carlsson tillhör ju dem som kunnat avlägga besäk där.

Min brittiske kollega William Hague var också där på snabbesök som ett led i förberedelserna för konferensen i London.

Direkt från konferensen i London flyger jag sent torsdag eftermiddag vidare till den tunisiska huvudstaden Tunis för den konferens som där skall etablera en bred s k vängrupp om situationen i Syrien.

Förberedelserna för det mötet är väl ännu inte fasta och färdiga i alla delar, och det ligger lite i sakens natur.

Vikten av att vi samlas för att öka trycket för en politisk process och lösning i Syrien är dock alltför uppenbart för att behöva påpekas särskilt.

Och huruvida jag kommer hem sent fredag eller någon gång på lördag tillhör de saker som nog kommer att vara osäkra ända in i det sista.

Men min oro för utvecklingen i Syrien blir allt starkare, och på den punkten var jag ju också mycket tydlig i riksdagens utrikesdebatt i onsdags.

En utveckling mot ett sekteristiskt färgat inbördeskrig i Syrien kommer att få konsekvenser från Beirut till Basra, och det i en situation när läget i den vidare regionen ju knappast kan betraktas som stabilt.

Msn kan känna frustration över diplomatins bristande kraft i en situation som denna, men det får inte vara en ursäkt för att inte försöka till det yttersta.

3 kommentarer till Vecka med Arktis, Somalia och Syrien

  1. halsen skriver:

    Hej Carl,

    Intressant inlägg som alltid. Att det förekommer informella samtal mellan regeringen och oppositionens ledning är inte alls förvånande, och mer förvånande borde det vara om så inte var fallet. Det handlar ju om att styra landet i den så rätta riktning som möjligt.

    En konferens om Somalia låter lovande. Vad är Sveriges roll i Somalia för tillfället? Hur hjälper vi de som behöver hjälp?

    Ett annat land som jag tycker nämnts mindre den senaste tiden är Sudan. Stora brott mot mänskliga rättigheter sker fortfarande där, och personer högt upp i regeringen är efterlysta av The International Crimnal Court i Haag. Vad gör Sverige och EU, främst för att hjälpa de människor där, men också för att försöka få de efterlysta personerna arresterade och utlämnade till Haag?

    Ser fram emot artikeln i The Economist.

    Mvh,

  2. stig2entreprenoren skriver:

    The Cool Place of the Future.
    En liten kompetent och slagkraftig organisation med bra mandat och finansiering kan ge ett nytt tempo åt en nordisk arktisk offensiv.

  3. Per Fredö skriver:

    Tage Erlanders dagböcker bjuder säkert på mycket vad gäller svensk inrikes-och- utrikespolitik, som varit okänt.
    Det är exempelvis överraskande att Erlander först som statsminister fick klart för sig de verkliga bevekelsegrunder bakom den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget, inkluderande alla eftergifter gentemot nazi-Tyskland.
    Erlander var också mycket passiv i samband med olika internationella kriser.
    Han var då helst hemmavid och lät andra följa händelseutvecklingen, detta utan några särskilda svenska markeringar.
    Erlander var också emot svensk EEC-anslutning, vilken han menade stred mot vår neutralitetspolitik.
    I detta fall var det inte fråga om någon dagboksanteckning utan Erlander ställde sig för en gång skull upp på barrikaderna i sitt berömda Metall-tal.
    Man kan så här lite i efterhand fråga sig hur socialdemokraterna nya partiledare Stefan Löfven, den tidigare Metall-ordföranden skulle ha ställt sig till detta utspel.
    Men som Håkan Juholt sa, framtidens historiker får bedöma mina gärningar.

    I övrigt var Erlander inte särskilt radikal vad gäller den ekonomiska politiken.
    Han hade sina regelbundna samtal med Markus Wallenberg, måhända en variant på Saltsjö-badsandan.
    Det skulle nog Löfven ha satt värde på.
    Han känner ju väl till vårt närin gslivs toppar.

    Men med Erlanders partipolitiska språkrör och talskrivare Olof Palme.
    blev det andra tongångar också vad gäller den svenska utrikespolitike
    Tiderna har sin gång och tid är pengar..

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 480 andra följare

%d bloggare gillar detta: