Besök från Finland och besök till Ungern och Kroatien

STOCKHOLM: I Europa kommer den kommande veckan med all säkerhet att domineras av nya diskussioner kring de finansiella utmaningarna i ett antal länder.

Att några länder fått sina kreditbetyg sänkta kan knappast ha kommit som en avgörande överraskning, och tjänar kanske till att fokusera på nödvändigheten att ta sig av de grundläggande tillväxt- och konkurrenskraftsproblemen.

Min måndag kommer att domineras av besök av Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och ett offentligt samtal med honom om våra långsiktiga relationer med utgångspunkt från den bok av Krister Wahlbäck som jag ju skrivit om redan tidigare.

Det kommer att handla om de långa linjerna i våra respektive länders säkerhetspolitik och hur vi det sammanhanget ser på samspelet mellan våra bägge länder.

Och den diskussionen kan självfallet inte frikopplas från diskussionen om utvecklingen i den vidare region som vi är en del av. Ser vi bakåt handlar det ju i mycet hög grad om förhållandet till Ryssland och dess politik.

Men i morgon kväll flyger jag så till Budapest för en dag där till minne av Raoul Wallenberg och hans insatser.

Innan jag tillsammans med bl a min ungerske kollega Janos Martonyi på tisdag eftermiddag inviger den officiella utställningen kommer jag att hålla ett anförande på Central European University, åka runt i staden till de olika platser där Raoul Wallenberg var verksam under de kritiska och viktiga veckorna innan han bortfördes av sovjetiska styrkor, ha arbetslunch med utrikesminister Martonyi och träffa premiärminister Urban.

Efter besök också hos president Schmitt blir det så på kvällen galamiddag i det ståtliga ungerska parlamentet nere vid Donau-stranden.

Tidigt onsdag morgon bär det så av till Zagreb för att under dagen träffa och stämma av med den nytillträdda kroatiska regeringen.

Utrikesminister Vesna Pusic är en gammal vän från många diskussioner under åren, liksom också vice premiärminister Neven Mimica.

Men jag träffar också president Ivo Josipovic och nya premiärministern Zoran Milanovic.

På kvällen återvänder jag så till Stockholm för att bl a kunna vara med på regeringssammanträdet på torsdag förmiddag. Jag var ju i Litauen förra torsdagen.

Och då blir det säkert diskussioner inför det att Fredrik Reinfeldt på kvällen åker till Berlin för arbetsmiddag med förbundskansler Angela Merkel.

Men väl hemma igen kommer mycket också att handla om förberedelserna för årets första möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel kommande måndag – ett möte som f ö enligt praxis också Vesna Pusic kommer att delta i.

Innan dess kommer det dock att ha varit folkomröstning om EU-medlemsskapet i Kroatien – och dessutom vad som sannolikt blir den första omgången av valet av ny president i Finland.

Demokratiskt val i Kina

STOCKHOLM: Lugn lördag hemma. Kan behövas då och då.

På Taiwan har presidentvalet resulterat i ännu en mandatperiod för president Ma Ying-jeou från det klassiska kinesiska nationalistpartiet Kuomintang.

Under sin första period har han åstadkommit en betydande förbättring av relationerna till Peking.

Han säger nej till självständighet, men säger också nej till en återförening med det övriga Kina, och har på den basen åstadkommit en imponerande utveckling av de samlade förbindelserna.

Så resultatet av dagens val noteras säkert med tillfredsställelse i åtskilliga huvudstäder.

KMT-partiet har ju sin bakgrund i den kinesiska revolutionen 1911, men resterna av dess regim trängdes efter inbördeskriget 1948 tillbaka till ön Taiwan där man etablerade en auktoritär militärregim med det formella hoppet att man skulle kunna komma tillbaka till det av kommunistpartiet styrda fastlandet.

Så blev det som bekant inte.

Det betydelsefulla som skedde var i stället – efter några decennier – en demokratisering av regimen som samtidigt bäddade vägen för en imponerande ekonomisk utveckling.

Och även om det funnits de som argumenterat för ett självständigt Taiwan, trots att världen i övrigt är tydligt på att vi erkänner bara ett Kina, har den demokratiska processen successivt lett till en konsolidering av den konstruktiva linje som bekräftats på nytt i dagens val.

Att ett demokratiskt styre etablerats och fungerar väl i denna del av Kina har vi självfallet all anledning att notera med tillfredsställelse.

Och det har förvisso sin betydelse för Kina i dess helhet.

Arbetsdag i Stockholm

STOCKHOLM: Så blev det en arbetsdag i Stockholm med möjlighet att ta itu med ett och annat som fått vänta ett tag.

Kort diskuterade kabinettssekreterare Frank Belfrage och jag också UD:s ekonomi.

Vi hade ju ett antal påfrestande år efter det att vi 2006 hade fått ta över en ekonomi med stora underskott och för snabbt växande kostnader.

Och när vi tagit oss ur det drabbades vi ju omedelbart efter valet 2010 av vissa olyckliga konsekvenser av oklarheterna i riksdagen.

Men i dag har vi en klart bättre och klart stabilare position. Och det känns onekligen mycket skönt.

Att bibehålla den har vi alla inom utrikesförvaltningen ett ansvar för.

Att ta sig ur en besvärlig situation är viktigt och bra. Men lika viktigt och bra är att förhindra att vi hamnar där igen.

ÖB Sverker Göransson kom förbi för diskussion om olika aktuella säkerhetspolitiska frågor, bl a utvecklingen vad gäller den militära insatsen i Afghanistan.

Vi stärker ju nu de civila och politiska insatserna, och det är viktigt att samarbetet mellan dem och de militära fungerar väl. Och det kunde vi bägge konstatera att de i allt väsentligt gör.

Om ett år kommer ju våra militära insatser att ha börjat minska, och då blir detta än viktigare.

Det är frapperande hur uppmärksamheten kring situationen i Afghanistan har minskat under den senaste tiden, och detta trots att vi ju går mot en mycket krävande situation inte minst kring 2014. För mig kommer situationen där att förbli en mycket viktig fråga.

Till dagens besökare hörde också USA:s ambassadör Mark Brzezinski som inte minst ville informera lite mer om den nya strategiska inriktning för det amerikanska försvaret som jag ju tidigare kommenterat här.

Och den frågan var ju dessutom föremål för en hel del diskussioner i Trakai i Litauen under de senaste dagarna. Och mer kommer det alldeles säkert att bli när planerna börjar att bli mer konkreta.

Bra samarbete kan bli bättre

STOCKHOLM: Tillbaka efter ”snömötet” i Trakai i Litauen med dess diskussioner inte minst om hur vi skall stärka samarbetet i den nordisk-baltiska kretsen av länder.

Vi är ju ”toppen av Europa” inte bara i geografiskt hänseende utan också till viss del när det gäller t ex skötseln av våra ekonomier. Även i dessa besvärliga tider är det vi som är tillväxtregionen inom EU.

Men diskussionerna handlade om hur vi skall gå vidare.

Inte minst gäller detta på energiområdet.

Det kommer nu att byggas en kraftfull kraftöverföringsledning mellan Sverige och Litauen parallellt med att de tre länderna integrerar sina kraftmarknader på samma sätt som vi gjort i Norden.

Det byggs dessutom en andra ledning mellan Estland och Finland och en mellan Litauen och Polen.

Så skapas successivt förutsättningarna för en integrerad kraftmarknad i hela detta område. Och inte minst för de tre baltiska länderna är detta av utomordentligt stor strategisk betydelse.

Att de tre länderna domineras av skandinaviska banker har – även om alla inte alltid insåg det – varit en trygghetsfaktor för dem under de senaste årens finansiella stormar.

De bankproblem man haft har varit i banker där inflytandet har kommit från helt annat håll.

Men självfallet diskuterade vi även det rent säkerhetspolitiska samarbetet.

Länderna är utomordentligt angelägna om att Nato-länderna skall besluta att fortsätta med den luftpatrullering som de olika länderna med utgångspunkt från en bas i Litauen gjort under de senaste åren.

Att skaffa sig egna flygvapen är knappast realistiskt, samtidigt som det utan tvekan finns ett behov av det som kallas ”air policing” också i denna del av det europeiska luftrummet.

Att detta fungerar är ju också ett självklart svenskt intresse.

Dygnet i Trakai gav också möjlighet till andra diskussioner.

Inte minst diskuterades den iranska uppfattningen, där från vissa deltagare från andra sidan Atlanten en del rätt simplistiska uppfattningar var dominerande. Ingen borde ha ett intresse av att vi snubblar in i ett krig.

Vid vackra Trakai

TRAKAI: Här en bit utanför Vilnius ligger den imponerande återuppbyggda medeltida borg som den litauiska staten anser sig leda betydande delar av sitt ursprung tillbaka till.

Och hit brukar några av oss komma vid denna tidpunkt för att under ett dygn diskutera gemensamma utmaningar framöver.

Tonvikten kommer nog att ligga på det nordisk-baltiska området, men det saknas ju inte samtalsämnen i övrigt.

USA:s biträdande utrikesminister för Europa-frågor Phil Gordon tillhör deltagarna liksom min lettiska kollega Edgars Rinkēvičs och olika företrädare för den nya gemensamma europeiska utrikestjänsten.

Inledde gjorde vi i kväll med middag under värdskap av Litauens utrikesminister Audronius Ažubalis, och sedan fortsatte diskussionerna med bl a Turkiets Europa-minister Egemen Bağiş.

Dessa möten brukar kallas ”snow summit” – och lagom till vi inledde dalade snöflingorna ned över i alla fall denna del av Litauen.

Snart till Vilnius

STOCKHOLM: Så är jag då i huvudstaden efter de långa helgerna. Utrikesdepartementets mer utlokaliserade men med telekommunikationen sammanhållna ledning har fungerat väl under de senaste veckorna.

Och jag märker att regeringen i övrigt också sakta börjar att återsamla sig.

Frågan om stöd till de två fängslade journalisterna i Etiopien har varit föremål för en hel del arbete också under dessa veckor, och i morgon träffar jag deras föräldrar för att diskutera den saken vidare.

Vi varje haft kontakt telefonledes under de gångna veckorna.

Och imorgon vet vi ju mera om hur de själva beslutat att gå vidare.

Då skall vi samtala om vad vi kan göra för att hjälpa dem på den väg de valt.

Efter avstämning av olika frågor med statsministern beger jag mig sedan på eftermiddagen iväg till Vilnius i Litauen för sedvanligt informellt möte också med oberoende tänkare och tyckare om det nya årets olika utmaningar.

Dessa möten har blivit en värdefull tradition under de senaste åren.

Vi brukar samlas ute vid den traditionsrika borgen vid Trakai.

Och den regelbundna kontakten med våra olika baltiska grannar är ju en viktig del av vår politik.

Det var ju faktiskt bara lite mer än en månad sedan jag senast var i Vilnius, och strax innan dess var jag i Riga. Inom kort kommer jag att kunna välkomna Estlands president Ilves på informellt besök i Stockholm.

Men vi kommer under morgondagen också att accelerera förberedelserna för årets första möte med EU:s utrikesministrar – det har tidigarelagts en vecka med anledning av det kommande EU-toppmötet.

Innan dess kommer jag nästa vecka attt besöka Budapest för att där på ort och ställe inviga våra olika aktiviteter detta år ägande åt minnet av Raoul Wallenberg och hans gärning.

Och direkt därifrån åker jag till Zagreb i Kroatien för en snabb första kontakt med dess nya regering.

Helgen därefter folkomröstar ju landet om sin anslutning till Europeiska Unionen. Viktiga – för hela regionen.

Egyptens viktiga val av väg

SYDLIGARE NEJDER: För ett år sedan hade den arabiska våren börjat. Tunisiens diktator hade tvingats på flykt, och fokus hade förskjutits till Egypten.

Att president Mubarak inte kunde ställa upp till omval i det planerade presidentvalet var alldeles klart, men det skulle dröja till den 25:e januari innan demonstrationerna på Tahrir-torget och oroligheterna i landet tvingade honom att lämna över makten helt och hållet till landets försvarsmakt.

Redan då var ju uppenbart att framtiden för utvecklingen i den arabiska världen till stor del skulle komma att avgöras av utvecklingen i Egypten.

Utvecklingen sedan dess har inneburit stigande ekonomiska problem med de sociala följder sådana alltid får och dessutom en starkt stigande politisk otålighet med ett militärråd vars maktutövning varit alltför mångtydig.

Men nu har man i alla fall i allt väsentligt genomfört de fria valen till det parlament som inte minst skall revidera den egyptiska konstitutionen.

Om Tahrir-revolutionen vars fram av näst intill liberala och sekulära krav har budskapet från väljarna blivit ett delvis annat.

Muslimska Brödraskapet blir nu det överlägset dominerande politiska partiet – vilket möjligen var förutsett – men överraskningen är att den näst starkaste politiska kraften blir de uttalade islamisterna.

Tillsammans kommer de att ha ca 70% av platserna.

I det kommande parlamentet kommer färre än 2% att vara kvinnor. I New York Times berättar Tom Friedman om hur de kvinnor han intervjuat i de fattigare delarna av Kairo genomgående röstat på MB eller salafisterna.

Militärrådet har lovat att det viktiga presidentvalet skall hållas i juni, men vill samtidigt att en reviderad författning skall tas fram och godkännas i en folkomröstning innan dess. Tidsmarginalerna är i stort sett obefintliga för att detta skall vara möjligt.

På dagordningen kommer då att stå fundamentala principer för hur det kommande Egypten skall styras. Signalerna från Muslimska Brödraskapet är försonande, men frågan om vilket inflytande salafisterna kommer att få oroar inte så få.

Till det kommer självfallet frågan om militärens kommande roll och position.

Och under tiden är det en absolut nödvändighet att man tar den ekonomiska utvecklingen på större allvar än vad som hitintills varit möjligt. Samtal med IMF har tydligen inletts på nytt.

EU har naturligt och starkt engagerat sig för att hjälpa Egypten, inte minst när det gäller den ekonomiska utvecklingen på sikt. Det budskapet måste dock föras fram med större tydlighet.

Men just nu är det faktiskt Egypten självt som efter egna förutsättningar och med egna prioriteringar söker sin väg framåt.

Och den väg man väljer kommer att bli av mycket stor betydele för arabvärlden – och regionen – i dess helhet.

Sakta åter

SYDLIGARE NEJDER: Under de närmaste dygnen börjar verksamheter så sakta att återgå till det mer eller mindre normala efter de samlade jul- och nyårshelgerna.

Själv återvänder jag till Stockholm under tisdagen.

Men det har varit åtskilliga kontakter i olika ärenden också under den nu strax avslutade helgen.

Jag talade t ex med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu efter hans återkomst från två dagar av samtal i Teheran härom dagen.

Den nukleära frågan, situationen i Irak och den verbala krisen kring Hormuz-sundet hade stått i centrum för hans samtal, och jag uttalade min uppskattnig av hans ansträngningar i alla dessa frågor.

I spända lägen får inte diplomatin bli passiv.

Och det är ingen tvekan om att det nu är ett spänt läge med Iran. På sina håll befarar man att vi nu driver mot ett nytt krig i regionen.

Det borde inte ligga i någons intresse. Det är lätt att se hur ett sådant på lite sikt skulle leda till en dramatiskt med komplicerad situation i en region som redan är tillräckligt komplicerad.

I Kairo i Egypten möts i dag Arabförbundets utrikesministrar för att diskutera hur man skall förstärka sin observatörsmission i Syrien.

Denna har ju kritiserats, och det är uppenbart att en förstärkning av trycket mot regimen behövs.

I grannlandet Irak är den politiska situationen alarmerande efter premiärminister Malikis näst intill statskuppsliknande agerande och det nya våld som detta skapat en öppning för.

Ett sekteristiskt splittrat Irak vore katastrofalt för landet självt, men skulle dessutom med all sannolikhet kunna påverka situationen i Syrien negativt.

Hemma i Stockholm finns det åtskilligt att följa upp i dessa och andra frågor, men på onsdag kväll och torsdag kommer jag att vara i Vilnius i Litauen för informella utrikespolitiska samtal på ett sätt som närmast blivit tradition i början av året.

Och det finns förvisso mycket att diskutera.

Tid för en bok eller två

SYDLIGARE NEJDER: Till helger som dessa hör också möjligheten att lite mer systematiskt kunna läsa en del av de böcker som det dagliga jäktet annars gör det svårt att ge tillräcklig uppmärksamhet.

Och två av dem vill jag nämna alldeles särskilt.

Den första är Krister Wahlbäcks ”Jättens Andedräkt – Finlandsfrågan i svensk politik 1809 – 2009″.

Ingen fråga har varit så central i svensk utrikespolitik under de gågna två seklerna som förhållandet till Finland och den ”jätte” som funnits där bortom.

Och därför handlar Krister Wahlbäcks bok om några av de svåraste och viktigaste avgöranden som olika svenska statsledningar ställts inför under denna långa period.

Under Märkesåret 2009 gav vi relationen till Finland ny uppmärksamhet och relevans. I dag är vi två moderna nationer som arbetar parallellt och nära tillsammans inte minst inom den europeiska integrationens ram.

Men Krister Wahlbäcks bok visar den långa och svåra vägen fram till denna dagens situation. Noggrant redovisar han de ofta svåra avvägningar vi stått inför, väger argumentern och försöker ibland försiktigt komma fram till ett domslut kring den politik som fördes.

Randanmärkningarna blir ty följande många, men med facit i hand är det bara att konstatera att vi i dag har en långt bättre situation än vad gångna generationer sannolikt ens vågade drömma om.

Vår egen politiks roll i detta skall nog inte överdrivas, men någon gång kanske den faktiskt gjorde skillnad.

Boken är hur som helst nödvändig för var och en med anspråk på att förstå Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under de senaste två seklerna.

Och måndag 16 januari kommer Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja till Stockholm för att b l a delta i ett offentligt samtal med mig med utgångspunkt i just Krister Wahlbäcks bok.

Den andra boken är Anatol Lievens ”Pakistan – A Hard Country”.

Här handlar det om ett geografiskt avlägset land, med svaga historiska band till oss, men med snabbt stigande betydelse för framtiden i en lång rad olika hänseenden.

Anatol Lieven kan verkligen Pakistan – på samma sätt som Krister Wahlbäck förvisso kan Finland.

Och i boken tränger han in i så snart sagt varje vrå av det pakistanska – sydasiatiska – samhällets karaktär och sett att fungera.

Ibland blir det nästan en sociologisk studie mitt i ekonomin och politiken och historien, men det ger den ett värde betydligt över de olika andra böcker i samma ämne jag läst.

Och ämnet finns det förvisso all anledning att på detta och andra sätt lära sig mer av.

Landets problem och utmaningar är av betydande magnitud, och det skall förvisso inte heller glömmas att med den demografiska utveckling vi nu ser kommer Pakistan om några decennier att vara världens största muslimska land.

Det förtjänar en bra bok – och Anatol Lieven har skrivit den.

USA-strategi med konsekvenser

SYDLIGARE NEJDER: Det var ett betydelsefullt dokument som president Obama offentliggjorde i försvarshögkvarteret Pentagon i dag.

Han talade om att man nu lägger ”ett decennium av krig” bakom sig, och därför kan ge den långsiktiga försvarspolitiken en ny inriktning.

Men bakgrunden är självfallet också USA:s statsfinansiella problem – faktiskt värre än de som eurozonen brottas med.

Nu talas det om besparingar på försvarsbudgeten kring 500 miljarder dollar på en tioårsperiod, men det skulle inte förvåna om behovet av besparing vart det lider kommer att uppgå till det dubbla beloppet.

Marginaler finns förvisso.

USA:s försvarsutgifter är nästan lika stora som resten av världens tagna tillsammans. Och det är förvisso rimligt att ständigt anpassa den grundläggande strategin efter nya omständigheter.

Det grundläggande budskapet är att inga besparingar skall drabba förmågor av relevans för Stilla Havs-området, Öst- och Sydasien.

Och därmed är också det grundläggande budskapet att betydande besparingar kommer att drabba förmågor av relevans för främst Europa och Västasien.

USA:s militära närvaro i Europa är numera långt mer begränsad än tidigare. På pappret finns fyra armébrigader, men faktiskt har det varit betydligt färre under senare år. Vissa flygstridskrafter finns på en handfull baser.

Viktiga är de förmågor man har i olika stödsystem, vilket på nytt blev uppenbart under Libyen-operationen. Det kan handla om underrättelse- eller ledningssystem, men också om annat.

Ett tydligt budskap från president Obama var att man inte längre skall vara inriktade på långsiktiga stabilitetsoperationer.

Det låter sig lätt sägas. Man glömmer lätt att när USA gick in i Afghanistan 2001 och Irak 2003 sade man i grunden samma sak. Och jag minns hur det lät i samma ämne i Bosnien 1995.

Men verkligheten är som den är. Och slutsatsen nu måste bli att ingripanden av dessa eller andra typer måste undvikas eftersom man inte kommer att ha förmågan att klara den nödvändiga ”eftervård” som utgörs av just långsiktiga freds- och stabilitetsoperationer.

De globala konsekvenserna av detta förtjänar att diskuteras. Behovet av sådana operationer kommer nog dessvärre att fortsätta att finnas.

Vi kan inte bara sjunka ner i sofforna framför TV-apparaterna och sucka över världens elände.

Kanske finns det anledning att på allvar se på möjligheterna för en förstärkt roll för FN i dessa frågor? Men det förutsätter ett säkerhetsråd som kan nå enighet om de nödvändiga besluten, och där är det långt ifrån säkert att vi är där.

Förutom besparingarnas hårda nödvändighet är det uppenbart att dagens dokument drivs av den långsiktiga kinesiska utvecklingen.

Skulle dagens trender fortsätta kommer de kinesiska försvarssatsningarna om ett par-tre decennier att börja att passera de amerikanska. Skulle det inträffa kommer det självfallet att få betydande konsekvenser.

Oron för detta driver redan nu amerikanskt tänkande.

Utrikesminister Hillary Clinton har redan i en linjeartikel markerat fokusförskjutningen mot Östasien. Och nu följs detta upp med den militära strategin.

Vissa satsningar kommer dock att ske i Europa, främst relaterade till det planerade missilförsvaret. Fartyg stationernas i Spanien, en avancerad radar kommer till Turkiet och baser byggs i Rumänien och senare i Polen.

Men för trovärdigheten i åtagandet gentemot de olika Nato-länderna är det avgörande att det också finns andra viktiga förstärkningsresurser. Flyg- och markstridskrafter.

Och detta åtagande är viktigt för stabiliteten i Europa i dess helhet. Också vår del.

Långt innan användandet av t ex ett missilförsvar blir relevant har en konfrontation gått igenom andra faser med andra krav på resurser.

Ökade försvarssatsningar i Europa lär knappast vara aktuella i de budgetlägen vi nu ser i olika länder.

Men säkert kommer konsekvenserna av den nya amerikanska militära strategin att påverka diskussionen runt om i Europa om ökat samarbete för att få bättre valuta för pengarna.

Också här uppe i Norden har vi ju anledning att tänka djupare i dessa termer.

Alarmism eller analys

SYDLIGARE NEJDER: Under det nya årets inledande dagar har mycket av den internationella mediabilden präglats av ett visst sabelskrammel kring Hormuz-sundet som det senaste inslaget i den upptrappade retoriken mellan främst USA och Iran.

Det började egentligen i höstas genom den inte alldeles korrekta förhandspubliciteten kring IAEA:s rapport om Iran.

På sina håll var det alldeles uppenbart att man ville sprida alarism, och det även om denna knappast stämde med den mer försiktiga och föga sensationella ansats som IAEA:s rapport visade sig innehålla.

Och så har det fortsatt.

I Washington har nu kongressen tvingat på Obama-administrationen en upptrappad sanktionspolitik som det är alldeles uppenbart att man inte är bekväm med avgörande delar av, och där man nu lägger in olika reservationer och möjligheter till undantag.

Delar av dessa har dock mindre med Iran än med rädslan för stigande bensinpriser ett valår eller relationerna med viktiga allierade som t ex Japan att göra.

Tron på att en politik enbart baserad på sanktioner skulle förmå att förändra Irans grundläggande politik torde i mer insiktsfulla kretsar vara mycket svag.

Även i Teheran är den politiska situationen i ärendet av allt att döma präglad av olika uppfattningar inför det kringgärdade parlamentsval som kommer att ske i mars.

Kanske finns det militanta grupperingar som på allvar tror att det skulle vara möjlig politik att med våld försöka stänga Hormuz-sundet i en situation av upptrappade sanktioner mot landets olje-export.

Men varje sådant försök skulle vara ett tydligt angrepp på den internationella rätten – det handlar om en internationell farled – och skulle därmed på ett avgörande sätt försämra landets också politiska ställning.

Och till detta skall läggas att den amerikanska flottan alldeles säkert skulle svara med att hålla farleden öppen även om detta då skulle kräva militära operationer mot mål på det iranska fastlandet.

En öppen militär konfrontation skulle därmed snabbt vara ett faktum.

Och det är inte svårt att se att denna skulle kunna eskalera ytterligare relativt snabbt.

Andra stämmor från Teheran talar dock om beredskap till nya samtal i den nukleära frågan såväl med IAEA som med de sex länderna under ledning av Catherine Ashton.

Sådana vore viktiga, även om vi med upptrappad konfrontation i den amerikanska inrikespolitiken och med motsättningar också i Teheran i ärendet sannolikt är i en situation där förutsättningarna för framsteg just nu inte är de gynnsammaste.

Det är ju just nu de mer alarmistiska snarare än de mer analytiska rösterna som dominerar.

Icke desto mindre är det denna väg som måste prövas.

Våren 2010 stängdes bryskt dörren till den deluppgörelse med Iran som Turkiet och Brasilien hade förhandlat fram, men det är svårt att se annat än att vägen framåt måste gå via deluppgörelser av i grunden denna natur.

Olika uttalanden från Iran har sagt att man är beredd att avstå från den anrikning av uran till 20% som inleddes efter avvisandet våren 2010 i utbyte mot motsvarande leveranser från omvärlden.

Vad dessa uttalanden innebär finns det all anledning att pröva konkret i en förhandling.

Det skulle kunna vara ett första och viktigt steg på vägen mot en situation karakteriserad av verifierad respekt för icke-spridningsavtalet NPT:s både rättigheter och skyldigheter.

Också i EU-kretsen är sanktionsdiskussionen påtaglig – nya steg kommer att tas – och riskerar också hos oss att ibland skymma den vidare och viktiga bilden.

Men samtidigt finns det ju i EU en grundläggande inriktning på en förhandlingslösning.

Och då är det viktigt att vi ägnar de möjliga vägarna framåt i det avseendet minst lika stor uppmärksamhet som den som annars ägnas sanktionsfrågorna.

Avgörande inre marknad

SYDLIGARE NEJDER: Inom EU har med det nya året det roterande ordförandeskapet gått över från Polen till Danmark, och efter vårt grannland är det Cypern som står på tur för det kommande halvåret.

Utmaningar saknas förvisso inte.

I slutet av denna månad blir det EU-toppmöte med välbehövligt fokus på de ekonomiska tillväxtfrågorna.

De är avgörande för hur vi långsiktigt skall klara sysselsättning och välfärd i de olika euroopeiska länderna, men de är också av största betydelse för att klara de underskotts- och skuldproblem som ju just nu dominerar i vissa av länderna.

Det som behövs är en politik som förstärker och fördjupar den inre marknad som är fundamentet för den ekonomiska integrationen och för den europeiska ekonomins globala roll och möjligheter.

Det var etablerandet av den – Jaques Delors initiativ 1985 att intill 1992 skapa en fullt fungerande inre marknad – som gav EU-arbetet ny ekonomisk kraft, och kom att betyda mycket för våra möjligheter att hävda oss i den nya värld som präglades av det globala liberala systemskiftet.

Men sedan dess har mycket hänt. Framväxten av nätet och det som kan kallas den digitala ekonomin har blivit allt tydligare, även om vi bara står i början av den utvecklingen.

Den gemensamma inre marknaden har dock föga kraft eller betydelse på dessa snabbt växande delar av vår ekonomi, och det är en av många utvecklingar som nu gör det viktigt att fokusera på dess möjligheter till ny tillväxt.

Och samma sak kan fortfarande sägas om betydande delar av den snabbt växande tjänstesektorn.

För några år sedan fick dåvarande f d kommissionären Mario Monti – i dag Italiens premiärminister – i uppdrag att utarbeta en oberoende rapport om dessa frågor, och den kom han att presentera i maj 2010.

Dess rekommendationer finns det i dag all anledning att på allvar lyfta fram, och såväl kommission som ordförandeskap har anledning att sätta dessa frågor allt tydligare i centrum under detta år.

Ett år också av val

SYDLIGARE NEJDER: Så har det nya året 2012 tagit sin början.

Och det kommer – bland mycket annat – att bli de viktiga valens år. De olika upptakterna kring dessa kommer under det inledande skedet att ha stor betydelse.

I morgon börjar man Iowa med en s k caucas processen som skall föra fram till att nominera en republikansk motkandidat till president Obama i presidentvalet den 4 november.

Och nästa tisdag är det dags för det första riktiga primärvalet – i sedvanlig ordning i lilla New Hampshire.

Med all sannolikhet kommer dessa politiska dragkamper att domineras av de ekonomiska frågeställningarna. Det finns en genuin oro för att den amerikanska ekonomin står inför betydande problem, och många upplever att de knappast fått det bättre under senare år.

Men utrikespolitiken är aldrig alldeles frånvarande, och det finns en viss risk för att att en inrikespolitisk konkurrens om vem som anses ha de starkaste musklerna och den tuffaste retoriken också kommer att få utrikespolitiska konsekvenser.

Och det kan dessutom komma att försvaga USA:s förmåga till genuin diplomati i de situationer där sådan faktiskt kommer att behövas.

Närmare både i tid och geografi ligger presidentvalet i Ryssland den 4 mars.

Utgången av den processen är inte svår att förutspå, men de starka reaktionerna efter duma-valet med massiva demonstrationer i Moskva har ändå skapat en genuint ny situation i landet.

Och därmed framstår det som mindre sannolikt att det vi kommer att få se bara är en fortsättning på den stagnation som det talats allt mer om under det senaste året. Men vart den nya dynamiken för är det nog ingen i dag som vet.

I vårt europeiska närområde kommer självklart också presidentvalet i Egypten sannolikt i juni att bli av stor betydelse.

Det nu pågående parlamentsvalet kommer att avslutas i mars, men därtill behöver landet en demokratiskt legitimerad presidentmakt som kan ersätta den militärmakt som ju framstår som allt mer problematisk.

Inte minst är det nödvändigt för att börja att ta itu med landets växande ekonomiska utmaningar.

I en kategori för sig kommer så höstens kongress med det kinesiska kommunistpartiert där en ny ledargeneration skall träda till.

Säkert blir det mer av kontinuitet än av förändring i den kinesiska politiken, men skiften som dessa ärende av betydelse, och anledning både att studera och diskutera deltid längre linjerna i den allt viktigare kinesiska politiken.

På vår ”hemmaplan” i EU kommer det heller inte att saknas val av betydelse, med presidentvalet i Frankrike i vår i mer omedelbart fokus.
Och därtill skall läggas det parlamentsval som ju kommer i Serbien under de närmaste månaderna och det val som planeras äga rum i Ukraina någon gång under hösten.

I Serbien har de EU- och reformvänliga krafterna fått det svårare efter den strävare linje som vissa drev igenom på det senaste EU-toppmötet, och utgången kommer att bli av betydelse för regionen i dess helhet.

Och i Ukraina handlar det helt enkelt om det blir möjligt att hålla ett rimligt demokratiskt val eller ej.

Frågan är öppen – och svaret är viktigt.