En allt snabbare expansion…

STOCKHOLM: En helg med festligheter till och reflektioner kring Nobel-priset och årets pristagare kan behövas som avkoppling från alla de andra frågeställningar som nui tränger sig på.

Det handlade om den enorma betydelsen av att förstå immunförsvarets mekanismen för att ge allt fler människor i vår värld möjligheten till både ett bättre och ett längre liv.

Det handlade om den livsfilosofi som Tomas Tranströmers poesi för oss fram genom.

Och det handlade om vårt universums framtid och öde.

En gång lärde även jag mig Einsteins grundläggande lära om vårt expanderande universum vars expansion gradvis skulle bromsas och förbytas i sin motsats.

Det var ca 14 miljarder år sedan allt började i en urexplosion – the Big Bang – och under de ca fem miljarder år som passerat sedan vårt lilla solsystem började formeras anser man att universum hunnits med att fördubblas.

Men med årets Nobel-pristagare Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Reiss ställs allt detta nu på huvudet.

Vad de upptäckt är att universums expansion alls inte håller på att sakta av, utan att universum i stället expanderar snabbare och snabbare.

Och därmed är det uppenbart att vi lever i ett universum som till den allra största delen består av någonting som vi helt enkelt inte förstår.

Vetenskapsmännen talar nu om en ”mörk energi” som de tror kan utgöra 73% av all den energi som finns i universum – men vad detta egentligen är famlar vetenskapen fortfarande om.

Hisnande som denna upptäckt är visar den med sin egen hisnande tydlighet att det kommer att finnas utrymme för nya Nobel-pris under lång tid framöver.

På samma sätt som med universum finner vi att vårt vetande ständigt expanderar – vi har alls inte börjat att ens närma oss gränserna för fullständig förståelse, om nu detta över huvud taget skulle vara möjligt.

Allt detta kan synas långt borta från politikens vardag – och är det ju i någon mening också.

Majoriteten av alla de vetenskapsmän som levt och verkar genom mänsklighetens historia lever och verkar i dag. Och de utvidgar ständigt den mänskliga utvecklingens möjligheter i olika avseenden.

I går var det magnifik Nobel-bankett i Stadshuset. Gäster från hela världen fördes också genom underhållningen in i Carl Jonas Love Almqvist förtrollade och romantiska värld.

Vissa av oss fortsatte dessutom natten med studenter och andra ute på efterfesten på kårhuset vid Frescati.

I kväll blir det så middag på Kungliga Slottet för nobelpristagarna – och möjlighet till fortsatta fascinerande samtal.

Efter mötet i Bryssel

STOCKHOLM: Nobel-dag med allt vad detta innebär, men också dagen efter det viktiga EU-toppmötet i Bryssel.

Om detta kommer det alldeles säkert att skrivas mycket och under lång tid. Att det kommer att få konsekvenser är uppenbart.

Någon fördragsändring för bättre ekonomisk styrning i EU blev det inte – det satte sig Storbritannien emot – utan nu skall det i stället förhandlas fram ett mellanstatligt avtal med samma syfte och i en mer begränsad krets av EU-länder.

Och detta vill man skall vara klart i mars nästa år.

Då vet vi möjligen också bättre om det har varit möjligt att klara den mer akuta finansiella situationen i de sydliga euro-länderna.

Mitt i all diskussion om fördragsändringar och annat finns det ju anledning att notera att det på denna punkt finns betydande kvarstående frågetecken. Jag har t ex svårt att se att vi nått fram till slutet på den grekiska krisen och dess konsekvenser – och det var ju där det hela började.

Syftet med de olika bestämmelser som man nu vill föra in i ett mellanstatligt avtal borde vi från svensk sida inte ha några svårigheter med. Efter våra tidigare erfarenheter har ju budgetdisciplin och undvikande av underskott och skulder nästan upphöjts till hyllade nationella dygder.

Och att andra länder nu också förpliktar sig till detta borde ju ligga i både Europas och vårt eget intresse.

Hur detta sedan kommer att ske är en annan och betydligt svårare fråga.

Själva formen av ett mellanstatligt avtal som på ett eller annat sätt skall förlita sig på EU:s gemensamma institutioner rymmer i sig betydande problem. Vi har ett tydligt intresse av att de institutioner vi har gemensamma inte undermineras, och hos oss finns ju en viss skepsis mot ett samarbete som blir alltför mellanstatligt eftersom detta lätt tenderar att bli på de storas villkor.

Men åtskilligt av detta kommer väl att klarna när de mer konkreta samtalen om hur detta skall gestaltas kommer att inledas.

Och jag utgår från att samtliga EU-nationer utom Storbritannien kommer att delta i dessa.

Det kan ju inte heller uteslutas att britterna på ett eller annat sätt kommer att vara med i dem eftersom de ju har betydande intressen att värna när det gäller t ex institutionerna och hur dessa kommer att fungera.

Hur detta sedan kommer att sluta återstår att se. Jag tror inte att det kommer att vara möjligt att värdera vilka som möjligen inte kommer att vara med förrän vi i slutet av en process faktiskt vet vad det handlar om. Och under tiden finns de ju också en viktig möjlighet att påverka situationen.

Den stora risk som finns i den situation som uppstått är ju att Storbritannien gradvis glider ur samarbetet.

Jag har ju tidigare här skrivit om hur den brittiska debatten under senare år tagit sig allt märkligare former och bidragit till ett samhällsklimat när det gäller Europa-samarbetet som är både insulärt och illusionistiskt.

Och nu finns det en risk för att det utvecklas en dynamik i den brittiska debatten som steg för steg isolerar landet än mer i förhållande till det övriga Europa.

Detta vore självfallet en tragedi – i första hand för Storbritanniens framtid, men självfallet för Europa-samarbetet i dess helhet. Inte minst vi i Norden har i många frågor genom åren haft en betydande samsyn med Storbritannien i grundläggande frågor.

Men vårt fundamentala intresse förblir dock ett samarbete som omfattar så stora delar av Europa som möjligt. Och integrationen med och av den europeiska kontinenten och Östersjö-området förblir ett fundamentalt svenskt såväl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt intresse.

Vid detta sekels mitt kommer vi européer att vara ca 7% av de ca nio miljarder människor som då kommer att finnas – 93% av världen kommer att vara utanför Europa, och denna helt dominerande del av världen kommer dessutom såväl absolut som relativt att vara betydigt rikare än i dag.

Skall vi européer kunna hävda våra intressen och värderingar i denna värld måste vi samarbete. Och det kan gälla allt från villkor för handeln till globala klimat- och energiutmaningar. Europas enade röst kan höras – men splittrat tjatter kommer att läggas åt sidan.

Men till detta kommer att jag är övertygad om att denna värld som håller på att växa fram behöver den modell av politiskt samarbete och ekonomisk integration som än så länge bara Europa fullt ut kan erbjuda. Ett splittrat Europa skulle sannolikt bidra till en mer splittrad värld.

Det kommer nog att ta lite tid innan vi får en alldeles klar bild av mötet i Bryssel i går, dess olika konsekvenser och de möjliga vägarna framåt.

Men att det är betydelsefulla vägval vi står inför råder det nog ingen tvekan om.

Freedom Online

HAAG: När detta skrives har jag sent omsider avslutat min dag här i den holländska huvudstaden, men i Bryssel sitter Fredrik Reinfeldt och hans kollegor i intensiva överläggningar om den finansiella krisens konsekvenser.

Men min dag började i Bryssel med möten ute på Nato-högkvarteret med frågan om ISAF-trupperna i Afghanistan i centrum.

Vi är som bekant inte medlemmar i Nato, men har ett omfattande och uppskattat samarbete.

Det gäller i dag i Afghanistan på samma sätt som det nyss gällde över Libyen eller – ännu längre tillbaka – i Bosnien.

Men det vi i dag alla diskuterar är en mer politisk strategi för Afghanistan, och hur vi skall hjälpa den afghanska staten att fungera på ett bra sätt efter det viktiga året 2014.

Sedan blev det tåget till Haag.

Och här först besök på Europol för att diskutera vad vi kan göra mera för att hjälpa länderna på Balkan att ta itu med den organiserade brottsligheten.

Men även där kom det ju att handla en del om Afghanistan. Ca 90% av världens heroin produceras ju där, och smugglingsvägen över Balkan är en av de viktigare på vägen till våra länder.

Ämnet i Haag var dock först och främst friheten på nätet – Freedom Online.

Det blev mitt fjärde och sista gemensamma möte med USA:s Hillary Clinton denna vecka. Och här hade vi en än mer gemensam och viktig agenda.

Google:s Eric Schmidt var värld för kvällens arrangemang, och vi talade bägge om utmaningarna framöver.

Repressiva regimer bygger digitala murar. Men jag sade optimistiskt att jag tror att unga entreprenörers förmåga att ta sig förbi dessa utvecklas snabbare än gamla byråkraternas förmåga att bygga dem.

Och det tycker jag att det finns åtskilliga exempel som illustrerar.

I morgon fortsätter våra diskussioner på konferensen.

Jag skall tala om vad vi som regeringar kan göra för friheten på nätet.

Men sedan är det – hör och häpna! – tid att styra tillbaka mot Stockholm.

Från ISAF till Haag och nätfrihet

BRYSSEL: Denna morgon bär det ut till Nato-högkvarteret i utkanten av staden för ministermöte i kretsen av länder som deltar i ISAF-insatsen i Afghanistan.

I någon utsträckning är det en uppföljning till den stora Afghanistan-konferensen i Bonn i söndags och måndags.

Och på ISAF-mötet tror jag att vi kommer att få lite klarare besked om hur de amerikanska planerna för de kommande åren ser ut.

Själv kommer jag att redogöra för den inriktning av de svenska insatserna som ligger för avgörande i riksdagen den 12 december.

Vi har ju en mycket betydande majoritet för vår politik och den inriktning vi valt. Och den ligger väl i linje med vad jag är övertygad om att andra nationer kommer att redovisa vid mötet.

Utöver detta skulle jag tro att det blir viss diskussion om möjligheterna att finansiera den afghanska staten – och i all synnerhet polis och armé – efter 2014.

Dock blir det nog först i samband med Nato-toppmötet i Chicago i maj som den diskussionen blir verkligt ”skarp”.

Efter mötet på Nato ger jag mig in till centrum och sätter mig på ett tåg med destination Haag i Nederländerna.

I denna del av Europa är avstånden hanterbara.

I måndags åkte jag bil från Bonn. I dag blir det tåg till Haag.

Och där handlar det om friheten på nätet.

På kvällen är det bl a Google:s Eric Schmidt, USA:s Hillary Clinton och jag som talar på ett större arrangemang om dessa frågor.

Därmed inleds den större konferens om dessa frågor som sedan kommer att fortsätta under fredagen.

Att vi tillhör spjutspetsarna i den snabbt växande internationella debatten i dessa frågor torde i alla fall inte läsare här ha missat.

Samtidigt som jag lämnar med destination Haag anländer EU:s stats- och regeringschefer hit för ett toppmöte som ju kommer att bli av osedvanlig vikt.

Det handlar om åtgärder om den omedelbara krisen i delar av euro-området, men det handlar också till betydande del om principer och strukturer för Europa-samarbetet under kommande år.

Och också för Sverige är det därmed ett utomordentligt viktigt toppmöte.

Bryderier i Bryssel

BRYSSEL: Trots goda litauiska insatser var det inte mycket av värde som kom ut ur OSCE-mötet i Vilnius.

Ett antal länder – gissa vilka – blocklerade det mesta som kunde ses som demokrati och mänskliga rättigheter, och det ledde till att entusiasmen från EU:s sida för att gå vidare med en i grunden starkt obalanserad uppgörelse försvagades och försvann.

Och därmed förstärktes tyvärr mönstret från fjolårets toppmöte i Astana.

Till yttermera vissa lyckades vi nu inte nå överenskommelse fullt ut om ordförandeskap för Schweiz 2014 och Serbien 2015. Mer omedelbart är det Irland som tar över 2012 och därefter Ukraina 2013.

Så nu har jag landat i Bryssel igen och försöker se om det är möjligt att knyta ihop olika trådar i inte minst utvidgningsfrågorna inför EU-toppmötet som börjar i morgon kväll här.

Om det kommer att gå eller ej vet jag dessvärre inte. Svårigheterna är större än någon gång sedan 2006 – den tidsperiod som jag mer i detalj kan bedöma.

Och på sina håll har jag ett intryck av att man inte respekterar ingågna överenskommelser.

Så småningom åter till Bryssel

VILNIUS: Varje besök i denna vackra stad har sitt värde.

Denna morgon vaknar jag med utsikten över stadens starkt varierande kyrktorn. En gång var synagogorna minst lika många.

Och nu har det fallit ett mycket lätt snötäcke under natten. Vintern kanske kommer.

I dag fortsätter våra diskussioner vid OSCE-mötet här.

Förutsättningarna för att vi skall komma framåt i de avgörande frågorna är knappast strålande.

Vid förra årets toppmöte i Astana lyckades vi ju med knapp nöd hålla ställningarna mot dem som vill erodera den grundläggande balansen i den europeiska säkerhetssystem som grundar sig på fria samhällen och fria människor.

Strax efter lunch är det dock dags för mig att återvända till Bryssel.

Samtidigt pågår ju uppspelet till det viktiga EU-toppmötet.

EPP-partiet samlas till kongress nere i Marseille i Frankrike.

Fredrik Reinfeldt finns självfallet där.

De förberedande informella kontakterna där kommer att vara viktiga.

Diskussioner i Vilnius

VILNIUS: Efter tidig start från Bryssel kom jag i alla fall hit och kunde gå direkt in i generaldebatten på OSCE:s årliga ministermöte.

Då hade Hillary Clinton redan hållit sitt anförande. Hon flög direkt från konferensen i Bonn hit.

Och hon var mycket tydlig om sin syn på valet i Ryssland. Det finns skäl att citera vad hon sade:

”And as we have seen in many places, and most recently in the Duma elections in Russia, elections that are neither free nor fair have the same effect. We have serious concerns about the conduct of those elections. Independent political parties, such as PARNAS, were denied the right to register. And the preliminary report by the OSCE cites election day attempts to stuff ballot boxes, manipulate voter lists, and other troubling.

We’re also concerned by reports that independent Russian election observers, including the nationwide Golos network, were harassed and had cyber attacks on their websites, which is completely contrary to what should be the protected rights of people to observe elections, participate in them, and disseminate information.

We commend those Russian citizens who participated constructively in the electoral process. And Russian voters deserve a full investigation of electoral fraud and manipulation. And we recognize the Russian Government’s willingness to allow the OSCE to observe these elections, we now hope and urge them to take action on the recommendations that will be forthcoming from the OSCE electoral observer mission.

The Russian people, like people everywhere, deserve the right to have their voices heard and their votes counted. And that means they deserve fair, free, transparent elections and leaders who are accountable to ”

Det var tydliga ord. Någon noterade att man inte hört så tydliga ord från Washington i dessa frågor på åtskilliga år.

Entusiasmen från rysk sida är med all sannolikhet begränsad.

I mitt betydligt kortare anförande – världen fungerar så – tog jag självfallet upp samma ämne med samma utgångspunkt från de preliminära rapporterna från de internationella rapportörerna.

Det är viktigt att vi är tydliga.

Och EU:s Catherine Ashton har också gjort ett uttalande på EU:s vägnar.

Huvuddelen av mitt anförande kom jag dock att ägna åt friheten på Internet. Det är viktigt att vi får den frågan fast förankrad också i samarbetet inom OSCE.

Och i ett inlägg på lunchen hade jag anledning att tala om Immanuel Kant och hans vision för ”den eviga freden”.

Han levde och verkade ju i dåtidens Königsberg och dagens Kaliningrad inte så långt härifrån.

Men sedan blev det bilaterala möten i rad.

Till dem jag satt ner med hörde i dag Israels utrikesminister Avigdor Lieberman.

Tillsammans diskuterade vi såväl de dystra utsikterna för en fredsprocess som läget i den vidare regionen.

Trots skilda perspektiv var det ett intressant och givande samtal.

Men jag hann också med att träffa OSCE:s kommissionär för minoritetsfrågor Knut Vollebaeck – en gammal vän – för att diskutera de spänningar som finns i dessa frågor mellan Litauen och Polen.

Att reda ut dessa frågor med respekt för europeiska värderingar är viktigt – och borde i grunden inte vara så svårt.

Och i kväll bjöds det så till både magnifik och trevlig middag.

Jag hade en socialt trevlig afton inte minst med Rysslands Sergey Lavrov. Och vi fördjupade oss i delar av historien i denna spännande och viktiga del av världen.

I morgon bitti fortsätter vi så våra överläggningar.

Spänningarna är påtagliga, och Hillary Clintons och andra del har bidragit till att fokusera på dem.

På sina håll vill man påtagligt erodera vårt samarbetes s k tredje och mänskliga dimension – det handlar om saker som demokrati och mänskliga rättigheter.

Det försöker vi självfallet rida spärr mot så mycket vi kan.

Men risken finns självfallet att vi misslyckas. Och då kommer mycket lite i övrigt att kunna uppnås här.

Så har det varit de senaste åren i OSCE, och det speglar en politisk realitet i delar av dagens historia.

Det hindrar dock inte att möten som dessa har betydande värde – och att Litauen som ordförande och värd gjort ett mycket gott arbete.

Går inte att hinna allt

BRYSSEL: Någon resa till Vilnius som planerat i går kväll blev det inte – förhandlingarna här drog ut på tiden och timma lades till timma på ett sätt som gjorde det nödvändigt att övernatta här i stället.

Vi lyckades dock att förs utvidgningspolitiken frsmåt på ett sätt som borde göra det möjligt för det hela att falla på plats i samband med stats- och regeringdschefernas möte i slutet av veckan.

Men på samma sätt som varje gång dessa år var det påtagligt hårda förhandlingar där hotet om sammanbrott flera gånger låg i luften.

Och då hade det självfallet inte varit möjligt att lämna innan alla möjligheter var uttömda och arbetet fört så långt framåt som det var möjligt.

Nu är det dock tidig tisdag morgon, och nu blir det avfärd till Vilnius.

Öppningen av och de första timmarna av ministermötet med OSCE där kommer jag dock inte att hinna fram till.

Det går inte att hinna med allt här i världen.

Bryssel – och snart Vilnius

BRYSSEL: Efter bilfärd från Bonn genom några av de sentida europeiska krigens viktigare slagfält sitter jag nu i diskussionerna om EU:s utvidgningspolitik i den bekanta fönsterlösa salen i den stora byggnaden i Bryssel.

Motsättningar finns förvisso.

Till betydande del – om än inte enbart – är de en funktion av dels den olösta konflikten på Cypern och dels den olösta konflikten i Kosovo.

Jag tillhör dem som ständigt tjatar om att vi måste göra mer för att lösa dessa. I fråga om Cypern har EU ingen direkt roll eller möjlighet, men i fallet Kosovo är det tydligt annorlunda.

Och blir vi inte mer aktiva där kommer den frågan att komma tillbaka tid efter annan, och vi skulle riskera en ny s k frusen konflikt mitt i Europa.

När det gäller situationen på Balkan i stort är vi angelägna om att upprätthålla momentum i utvidgnings- och integrationspolitiken.

Stegen blir med nödvändighet mer eller mindre stora i de olika fallen – men det är vikigt att det inte blir halt och stopp, eftersom det på sikt skulle riskera att förs utvecklingen i andra och farliga spår.

Och det är detta vi diskuterar just nu.

Om vi kommer till ett avslut eller inte under de närmaste timmarna är i skrivande stund svårt att avgöra. Möjligt är att det finns aspekter som kommer att vara utestående i alla fall under ytterligare några dygn.

Effekterna av Cypern-frågan är knappast enklare att hantera, och här finns betydande motsättningar.

Att det sedan finns en och annan som gömmer sig bakom Nicosia i allmänt motstånd mot Turkiet är dock rätt uppenbart.

De glömmer dock stundtals att regeringen i Nicosia principiellt stöder de turkiska ambitionerna att bli medlem i EU eftersom misslyckande i det avseendet med all sannolikhet skulle döma landet till delning.

Men allt detta är fortfarande på bordet – även om jag snart beger mig av i riktning Vilnius.

Kroatien, Slovenien och Ryssland

BONN: Morgon vid Rehn, och strax bär det iväg till den stora Afghanistan-konferensen.

Det sägs att det är ett 90-tal utrikesministrar här, och vi var förvisso många på middagen uppe på Petersberg i går kväll.

Gårdagens val resulterar i majoritetsskiften i såväl Kroatien som Slovanien, med en socialdemokratiskt ledde koalition som klar segrare i det förra fallet och en överraskande framgång för ett nytt parti i det senare.

Vi får följa regeringsbildningen liksom den kommande folkomröstningen om EU-medlemsskapet i Kroatien – på fredag undertecknas ju anslutningsfördraget i Bryssel.

Det ryska duma-valet förefaller att ha lett till en betydande minskning av stödet för maktpartiet Enade Ryssland trots de mycket betydande ansträngningar som uppenbarligen gjorts för att säkra ett bra valresultat.

Uppgifterna om oegentligheter är många, och vi har nog anledning att avvakta med mer detaljerade kommentarer innan vi har en bättre bild.

Men det kan inte uteslutas att resultatet i går kommer att leda till en skärpt situation i landet inför presidentvalet i mars.

Nu är det dock Afghanistan som gäller, och i marginalen av konferensen här kommer jag att ha möjligheter till olika informella samtal med olika kollegor från olika delar av världen.

Men i eftermiddag sätter jag mig i bil och åker härifrån till Bryssel och ministermötet om utvidgningspolitiken där.

Och det blir ett påtagligt viktigt möte. Åtskilliga frågor är fortfarande öppna trots omfattande förberedande möten.

Återstår att se om det blir så sent att jag tvingas övernatta i Bryssel eller om jag har möjlighet att resa vidare till Vilnius mitt i natten.

Tillbaka vid Rehn

BONN: Efter många år är jag nu tillbaka till den stad som John Le Carré i sin berömda spionthriller från det kalla krigets dagar kallade ”a small town in Germnany”.

Hit till den dåvarande huvudstaden i det dåvarande Västtyskland brukade jag komma ofta under gågna år, men sedan huvudstaden efter Tysklands återförening och efter betydande debatt flyttades till Berlin har jag faktiskt aldrig varit här.

Berlin har sin alldeles egna karaktär, men huvudstaden Bonn hade förvisso sin.

Pråmarna arbetade sig förbi på den europeiska pulsådern Rehn, förbundsdagen var lokaliserad i en gammal flickskola som man länge vägrade att göra större ändringar i eftersom delningen ju förmodades vara tillfällig och förbundskanslern residerade i det mer moderna kansli där hans rum hade vacker utsikt över trädgården med helikopterplattan ner mot Rhen.

Och runt om detta låg ambassader, partihögkvarter och ministerier.

Nu har man bl a försökt göra internationellt konferenscentrum av staden, och det är av den anledningen som jag nu kommit hit.

I kväll inleds den stora internationella konferensen om Afghanistans framtid efter 2014 som förberetts under en betydande tid vid det här laget. Det är Afghanistans regering som är formell värd, men det är min vän från gemensamma dagar i Sarajevo Michael Steiner som håller i de flesta av trådarna.

Hit kommer nu alla och envar på den internationella scenen. Det sägs att det är den största internationella konferens som hållits i Tyskland på åtskilliga år.

Nåja, inte riktigt alla. Pakistan har lämnat återbud efter den senaste incidenten vid gränsen till Afghanistan, och det har onekligen placerat ett litet moln över tillställningen.

Men annars är såväl USA:s Hillary Clinton som Iran:s utrikesministrar på plats, och medan jag träffar den senare här kommer jag att vara på samma möten som Hillary Clinton såväl här i dag och i morgon som i Vilnius på tisdag och onsdag och i Bryssel på torsdag och dessutom i Haag på fredag.

Det blir en resande vecka i Europa för min del.

Mitt på eftermiddagen i morgon sätter jag mig i bil härifrån till Bryssel och kära Justius Lipsus för möte med ministerrådet om det årliga viktiga mötet om EU:s utvidgning.

Och blir vi klara i rimlig tid – d v s före midnatt – hämtas jag sedan av ett regeringsplan som tar mig, Catherine Ashton och ytterigare någon ministerkollega till Vilnius i Litauen för det ministermöte med OSCE som då inleds där.

Därifrån blir det onsdag till Bryssel för möte på Nato under torsdagen om ISAF och Afghanistan – mer med fokus på säkerhetsfrågorna fram mot 2014 – och därifrån tar jag sedan på eftermiddagen tåget till Haag i Holland för möten och konferens där under torsdagkvällen och fredagen om nätfrihetsfrågorna.

I kväll ser jag fram mot de första resultaten från dagens val i Kroatien, Slovenien och Ryssland. I de två första ser det ut att gå mot regeringsskifte, men i det senare är det som bekant en helt annan historia.

Men trots alla de möten som jag kommer att flänga till under veckan blir detta en vecka som kommer att domineras av EU-toppmötet i Bryssel på torsdag kväll och fredag. Vikten av det kan inte nog understrykas.

När jag förr ofta brukade komma hit till Bonn handlade det oftast om grundläggande europeiska frågeställningar.

Finns det en väg till Tysklands fredliga återförening? Är det möjligt för Sverige och det övriga Norden att fullt ut komma med i det europeiska samarbetet? Kan det finnas en framtid i frihet för länderna bortom muren och taggtråden? Kommer vi att kunna frigöra oss från den krigens och konfrontationernas logik som ditintills styrt så mycket?

Inte sällan tog Helmuth Kohl med mig på en informell måltid. Han hade en italiensk restaurang han brukade smyga iväg till, men också sin s k bungalow strax bakom det officiella kanslier.

Det var åren innan allt förändrades, och vi kom in i de två decennier då vi kunde börja försöka bygga ett enat och fritt Europa.

Men nu står åter avgörande europeiska frågeställningar på dagordningen.

På planet ner har jag läst f d förbundskanslern Helmut Schmidts imponerande anförande i går om de slutsatser vi måste dragit dag av den tyska och europeiska historien.

Som gammal man tänker jag i långa tidsperspektiv, säger han. Men det skadar nog inte om även vi andra gör det.

Och första programpunkt här i Bonn blir ett samtal som den ansedda veckotidningen Die Zeit vill ha mellan den tjeckiske utrikesministern Karl Schwarzenberg och mig om just dessa Europas framtidsfrågor.

Och det är ett ämne vi har all anledning att tänka mer seriöst på i dessa tider.

Vill de stoppa mobiltelefonerna?

STOCKHOLM: Just när jag skrev den artikel som publiceras på SvD:s Brännpunkt i dag kom nyheten om att regimen i Syrien nu försöker förbjuda och stoppa mobiltelefoner och deras kameror.

Nyheten är tyvärr inte förvånande.

Den arabiska vårens revolutioner har ju ofta beskrivits i termer av Twitter, Facebook och den stora betydelse som de nya informationsteknologierna haft. Att den kanske ibland överdrivs i förhållande till mer grundläggande politiska, ekonomiska och sociala faktorer förändrar knappast den saken.

Och det är ett faktum att den nya informationsteknologin i många avseenden blivit ett frihetsvapen runt om i världen.

Det kanske slagkraftigaste tecknet på den saken är ju hur repressiva regimer försöker förbjuda, begränsa eller kontrollera dem. Det har vi ju också sett i kritiska skeden av den så kallade arabiska våren – och vi ser det med än större tydlighet i andra länder och delar av världen.

För oss har det varit naturligt att gå i spetsen för diskussionen om de nya teknologiernas möjligheter i dessa viktiga avseenden.

Och Sverige har gjort arbetet för friheten på internet till en ny frontlinje i kampen för frihet och demokrati.

Att vi också varit beredda att ge konkret hjälp till de som försöker att bryta genom spärrar och kontroller är i dag – åtminstone i allmänna termer – ingen hemlighet.

Syrien är ett mycket slagkraftigt exempel på den nya teknologins möjligheter. Sedan i stort sett alla internationella medier spärrats från landet, och de inhemska helt kontrolleras av regimen, är det i stort sett bara genom de nya informationsteknologierna som vi vet vad som händer i landet.

På bilderna från demonstrationerna ser vi hur de håller upp mobilkamerorna och filmar repressionen. Och det är dessa flimrande filmer som sedan bär vittnesbörd till världen om den allt brutalare repressionen.

I brist på annat har olika typer av sanktioner blivit ett av våra instrument för att försöka att påverka utvecklingen i länder som Syrien och Iran.

Men tidigare decenniers bredare och klumpigare sanktioner, som inte sällan motverkat sitt syfte, har lett till att vi nu talar om smarta sanktioner.

Det innebär att vi riktar sanktionerna mot regimen – dess personer, intressen och möjligheter – så direkt vi kan, men att vi försöker undvika sådant som i onödan slår mot vanliga människor eller till och med kan försvåra den förändring vi strävar efter.

I mångt och mycket är det erfarenheterna från de mycket omfattande sanktionerna mot Saddam Husseins Irak som skrämmer. De drabbade hårt vanliga människor, men Saddam satt allt starkare i sina allt fler palats. De sanktionerna snarare stärkte hans grepp över Irak med allt det hemska som detta innebar.

I diskussionerna om Syrien har det varit självklart att införa förbud mot leverans av olika typer av övervakningsutrustningar för internet eller mobiltelefoner.

Det beslutet fattades i veckan.

Men däremot har vi all anledning att göra det vi kan också i Syrien för att bidra till att det finns ett fritt och fungerande internet och fri och fungerande mobiltelefoni. Allt annat skulle riskera att spela regimens repression i händerna.

Och det är därför vi tycker att man skall tänka både en och två och tre gånger innan man inför sanktioner som riskerar att få just den effekten. En del förslag på sanktioner behöver prövas mer grundligt innan de införs, så att vi vet att de träffar rätt.

Det är så arbetet med smarta sanktioner måste gå till – om de skall förbli smarta. Och det är bara om de är i verklig mening smarta som de blir i verklig mening skarpa.

Mängden med förslag prövas noga i en process där olika länder bidrar med sin kompetens och sitt kunnande.

Att Sverige har speciell kunskap om de nya informationsteknologierna och speciellt engagemang för deras frihet är i det sammanhanget väl bekant. Så kommer vi att fortsätta i det ena landet efter det andra.

I Iran är det ju uppenbart att de nya informationsteknologierna utgör ett fönster till frihet som betyder allt mer för allt fler. Vi talar om friheten på nätet när vi talar om mänskliga rättigheter i Kina.

Och också i helgens val i Ryssland är det ju alldeles uppenbart att dessa spelar en roll som de som har makten kanske inte i alla delar uppskattar.

Inte fler Europa

STOCKHOLM: Lugn lördag hemma. Skadar inte med en sådan då och då.

Lyssnade på Birgitta Ohlsson i Ekots lördagsintervju. Det är utomordentligt att vi har en Europa-minister som håller det europeiska samarbetets fana högt.

Och vi kommer att behöva betydligt mer av debatt kring dessa frågor under de kommande månaderna.

De två talen av Frankrikes president Sarkozy och Tysklands förbundskansler Merkel de senaste dygnen markerade deras positioner inför det viktiga EU-toppmöte som inleds i Bryssel torsdag kväll.

Innan dess kommer de att träffas i Paris under måndagen, och samma dag kommer regeringen Monti i Rom att presentera sitt mer detaljerade reform- och saneringsprogram.

Telefonerna går nu varma mellan stats- och regeringscheferna.

Även om det är lätt att se riskerna med att nu öppna för nya fördragsförändringar i syfte att förstärka den ekonomiska disciplinen i medlemsstaterna är det uppenbart att utvecklingen rör sig i den riktningen.

Grundproblemet är dock knappast att det inte finns regler – grundproblemet är att reglerna inte efterlevts, och att den ekonomiska politiken i vissa länder har saknat ansvarstagande både för det egna landet och för samarbetet i Europa.

Men om det skall till nya regler är det viktigt att de förankras i existerande regelsystem och i existerande institutioner. Vi vill inte se ett EU som medvetet delas upp i olika delar.

Det handlar ju om att vi behöver mer Europa – inte fler Europa.

President Sarkozy förefaller vilja driva det hela i riktning mot ett mer mellanstatligt samarbete begränsat till Euro-länderna. Att det vore olyckligt ur vidare europeisk synvinkel borde vara uppenbart. Inte minst de mindre medlemsländerna behöver den stadga och rättstrygghet som ligger i det institutionella och legala ramverk som byggts upp under de senaste decennierna.

Och att inom detta göra de förändringar som kan behövas borde inte vara svårt.

Men viktigt är att det blir förändringar som får demokratiskt stöd i alla de olika länderna.

En process som bär drag av diktat kan komma att äventyra den demokratiska legitimiteten och leda till bakslag som i längden drabbar alla.

Och då finns ju en risk för att det som nu görs för att klara de omedelbara ekonomiska och finansiella spänningarna kommer att äventyras av en politisk osäkerhet längre fram.

Vi behöver ett starkare Europa.

Att vara smart med sanktioner

STOCKHOLM: Jag ser att miljöpartiet anklagar oss för att ha stoppat ett förbud mot att sälja övervakningsutrustning för mobiltelefoner till Syrien.

Och det verkar ju inte bra. Men sanningen är en annan.

Gemensamt har alla EU-stater nu förbjudit försäljning av all sådan utrustning avsedd för mobiltelefoni eller Internet till Syrien. Mig veterligt har någon sådan leverans från Sverige aldrig skett.

När vi arbetar med sanktioner just nu arbetar vi med vad vi kallar smarta sanktioner.

Det innebär att vi försöker att utforma sanktionerna så att de drabbar regimen, dess funktioner och dess personer. Vi försöker att undvika sådant som drabbar vanliga människor, även om det i vissa fall dessvärre är oundvikligt.

Olika förslag, produkter, namn och företag prövas därför ständigt. Och det handlar om ett omfattande arbete.

Jag brukar tala om tre krav som måste uppfyllas.

Sanktionerna skall vara legalt riktiga, de skall vara möjliga att genomföra och de skall vara effektiva i förhållande till de mål vi vill uppnå med dem. De skall – kort sagt – vara smarta.

När det gäller såväl mobiltelefoni som Internet är det ingen tvekan om att det är starka frihetsteknologier.

Det talas ju ibland t o m om den arabiska våren som en Twitter-, Facebook- och mobiltelefonrevolution.

I just fallet Syrien är det mobiltelefonerna och deras kameror som är ett av oppositionens starkaste vapen. Utan dem skulle vi nog inte veta särskilt mycket om det brutala våld som regimen utöver.

Det är ju bilderna från mobiltelefonerna som vi ser flimra förbi i TV:s nyhetsinslag.

Vi lägger ner betydande energi på att försöka hjälpa till att se till att såväl Internet som mobiltelefoni med dess olika funktioner kan fungera även i stater som försöker att begränsa och kontrollera dem.

Och därför vill vi noga pröva förslag till nya sanktioner så att de inte vrider dessa vapen ur oppositionens händer.

Det sker löpande i arbetet med dessa frågor.

Skulle vi fatta beslut om sanktioner som riskerade att stänga ner hela mobiltelefonsystemet – eller Internet – är det ju uppenbart att detta inte skulle vara särskilt smart.

Och det gäller i många länder i världen.

Konstruktiv anda

BRYSSEL: Klockan har hunnit bli efter midnatt även denna kväll innan det är dags att avsluta dygnets serie av samtal och överläggningar.

Men det var ett bra utrikesministermöte i dag.

När det inleddes fanns det fortfarande ett antal inte okomplicerade frågor som hängde i luften, och där utgången var osäker.

Men diskussionerna i god och konstruktiv anda löste ut dem alla.

Inte minst viktigt var att få de viktiga slutsatserna om inriktningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på plats. De har hängt i luften sedan i somras på grund av vissa frågetecken.

Och vi går nu vidare med en stark politik vad gäller såväl Syrien som Iran.

Kvällens middag med bl a Catherine Ashton handlade så gott som enbart om politiken vad gällde Balkan. Och till den anslöt sig USA:s biträdande utrikesminister Phil Gordon efter att ha tagit sig över från Washington.

Vi träffas då och då i en mindre krets för informellt tankeutbyte kring en del av dessa frågor.

Parallellt här i Bryssel har dialogen mellan Belgrad och Pristina fortsatt under dagen. Sakta men säkert förefaller den att fortsätta att röra sig framåt, och det är viktigt.

I morgon bitti åker jag så tillbaka till Stockholm igen.

Och kommer inte att vara tillbaka här i Bryssel förrän på måndag…

Om Iran och Syrien

BRYSSEL: Efter middagen i går fortsätter vi nu diskussionerna i utrikesministerkretsen här i Bryssel. Och vi har mycket på agendan.

När detta skrivs diskuterar vi Iran.

Det handlar delvis om den utomordentligt allvarliga attacken på den brittiska ambassaden. Det är ingen tvekan om att det var en omfattande, väl organiserad och tydligt sanktionerad attack.

Och den visade åter allvaret i den situation som vi nu befinner oss i. Vi har alla varit tydliga i vårt stöd till våra brittiska vänner i denna situation,

Men diskussionens fokus är den nukleära frågan och de ytterligare åtgärder mot Iran vad gäller sektioner som bristen på framsteg i förhandlingar om denna som det nu kommer att vara nödvändigt att vidta.

När det gäller sanktioner är vi alltid noga med lagligheten, genomförandemöjligheten och effektiviteten i förhållande till det vi vill uppnå av de olika åtgärderna.

Men vi kommer nu att gå vidare med ett brett batteri av olika nya möjligheter till sanktioner. Inom oljesektorn kan de innebära betydande svårigheter för enstaka medlemsstater, och då måste vi vara beredda att diskutera hur vi skall hjälpa dem i de fall där hjälp kan komma att behövas.

Snart går diskussionen över till lunch med Arabförbundets generalsekreterare al-Araby om en lång rad olika frågor. Inte minst jag har vid upprepade tillfällen föreslagit en närmare dialog mellan EU och Arabförbundets.

Även vad gäller Syrien kommer vi att gå vidare med ytterligare åtgärder. Också här häller det att pröva dem noga utifrån de kriterier som vi har, och den processen pågår.

Det mest verksamma instrumentet – att inte köpa deras olja, och i det syriska fallet är det svårt att hitta andra marknader – kommer nog att börja bita ordentligt under de närmaste månaderna.

Efter dagens diskussioner här kommer jag att stanna kvar under kvällen för mer informell middag framförallt om situationen på Balkan.

Här har vi ju ett konkret ansvar för stabilitet och säkerhet som nog får anses vara en del av det europeiska kärnuppdraget just nu.