Efter mötet i Bryssel

STOCKHOLM: Nobel-dag med allt vad detta innebär, men också dagen efter det viktiga EU-toppmötet i Bryssel.

Om detta kommer det alldeles säkert att skrivas mycket och under lång tid. Att det kommer att få konsekvenser är uppenbart.

Någon fördragsändring för bättre ekonomisk styrning i EU blev det inte – det satte sig Storbritannien emot – utan nu skall det i stället förhandlas fram ett mellanstatligt avtal med samma syfte och i en mer begränsad krets av EU-länder.

Och detta vill man skall vara klart i mars nästa år.

Då vet vi möjligen också bättre om det har varit möjligt att klara den mer akuta finansiella situationen i de sydliga euro-länderna.

Mitt i all diskussion om fördragsändringar och annat finns det ju anledning att notera att det på denna punkt finns betydande kvarstående frågetecken. Jag har t ex svårt att se att vi nått fram till slutet på den grekiska krisen och dess konsekvenser – och det var ju där det hela började.

Syftet med de olika bestämmelser som man nu vill föra in i ett mellanstatligt avtal borde vi från svensk sida inte ha några svårigheter med. Efter våra tidigare erfarenheter har ju budgetdisciplin och undvikande av underskott och skulder nästan upphöjts till hyllade nationella dygder.

Och att andra länder nu också förpliktar sig till detta borde ju ligga i både Europas och vårt eget intresse.

Hur detta sedan kommer att ske är en annan och betydligt svårare fråga.

Själva formen av ett mellanstatligt avtal som på ett eller annat sätt skall förlita sig på EU:s gemensamma institutioner rymmer i sig betydande problem. Vi har ett tydligt intresse av att de institutioner vi har gemensamma inte undermineras, och hos oss finns ju en viss skepsis mot ett samarbete som blir alltför mellanstatligt eftersom detta lätt tenderar att bli på de storas villkor.

Men åtskilligt av detta kommer väl att klarna när de mer konkreta samtalen om hur detta skall gestaltas kommer att inledas.

Och jag utgår från att samtliga EU-nationer utom Storbritannien kommer att delta i dessa.

Det kan ju inte heller uteslutas att britterna på ett eller annat sätt kommer att vara med i dem eftersom de ju har betydande intressen att värna när det gäller t ex institutionerna och hur dessa kommer att fungera.

Hur detta sedan kommer att sluta återstår att se. Jag tror inte att det kommer att vara möjligt att värdera vilka som möjligen inte kommer att vara med förrän vi i slutet av en process faktiskt vet vad det handlar om. Och under tiden finns de ju också en viktig möjlighet att påverka situationen.

Den stora risk som finns i den situation som uppstått är ju att Storbritannien gradvis glider ur samarbetet.

Jag har ju tidigare här skrivit om hur den brittiska debatten under senare år tagit sig allt märkligare former och bidragit till ett samhällsklimat när det gäller Europa-samarbetet som är både insulärt och illusionistiskt.

Och nu finns det en risk för att det utvecklas en dynamik i den brittiska debatten som steg för steg isolerar landet än mer i förhållande till det övriga Europa.

Detta vore självfallet en tragedi – i första hand för Storbritanniens framtid, men självfallet för Europa-samarbetet i dess helhet. Inte minst vi i Norden har i många frågor genom åren haft en betydande samsyn med Storbritannien i grundläggande frågor.

Men vårt fundamentala intresse förblir dock ett samarbete som omfattar så stora delar av Europa som möjligt. Och integrationen med och av den europeiska kontinenten och Östersjö-området förblir ett fundamentalt svenskt såväl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt intresse.

Vid detta sekels mitt kommer vi européer att vara ca 7% av de ca nio miljarder människor som då kommer att finnas – 93% av världen kommer att vara utanför Europa, och denna helt dominerande del av världen kommer dessutom såväl absolut som relativt att vara betydigt rikare än i dag.

Skall vi européer kunna hävda våra intressen och värderingar i denna värld måste vi samarbete. Och det kan gälla allt från villkor för handeln till globala klimat- och energiutmaningar. Europas enade röst kan höras – men splittrat tjatter kommer att läggas åt sidan.

Men till detta kommer att jag är övertygad om att denna värld som håller på att växa fram behöver den modell av politiskt samarbete och ekonomisk integration som än så länge bara Europa fullt ut kan erbjuda. Ett splittrat Europa skulle sannolikt bidra till en mer splittrad värld.

Det kommer nog att ta lite tid innan vi får en alldeles klar bild av mötet i Bryssel i går, dess olika konsekvenser och de möjliga vägarna framåt.

Men att det är betydelsefulla vägval vi står inför råder det nog ingen tvekan om.