Tillbaka vid Rehn

BONN: Efter många år är jag nu tillbaka till den stad som John Le Carré i sin berömda spionthriller från det kalla krigets dagar kallade ”a small town in Germnany”.

Hit till den dåvarande huvudstaden i det dåvarande Västtyskland brukade jag komma ofta under gågna år, men sedan huvudstaden efter Tysklands återförening och efter betydande debatt flyttades till Berlin har jag faktiskt aldrig varit här.

Berlin har sin alldeles egna karaktär, men huvudstaden Bonn hade förvisso sin.

Pråmarna arbetade sig förbi på den europeiska pulsådern Rehn, förbundsdagen var lokaliserad i en gammal flickskola som man länge vägrade att göra större ändringar i eftersom delningen ju förmodades vara tillfällig och förbundskanslern residerade i det mer moderna kansli där hans rum hade vacker utsikt över trädgården med helikopterplattan ner mot Rhen.

Och runt om detta låg ambassader, partihögkvarter och ministerier.

Nu har man bl a försökt göra internationellt konferenscentrum av staden, och det är av den anledningen som jag nu kommit hit.

I kväll inleds den stora internationella konferensen om Afghanistans framtid efter 2014 som förberetts under en betydande tid vid det här laget. Det är Afghanistans regering som är formell värd, men det är min vän från gemensamma dagar i Sarajevo Michael Steiner som håller i de flesta av trådarna.

Hit kommer nu alla och envar på den internationella scenen. Det sägs att det är den största internationella konferens som hållits i Tyskland på åtskilliga år.

Nåja, inte riktigt alla. Pakistan har lämnat återbud efter den senaste incidenten vid gränsen till Afghanistan, och det har onekligen placerat ett litet moln över tillställningen.

Men annars är såväl USA:s Hillary Clinton som Iran:s utrikesministrar på plats, och medan jag träffar den senare här kommer jag att vara på samma möten som Hillary Clinton såväl här i dag och i morgon som i Vilnius på tisdag och onsdag och i Bryssel på torsdag och dessutom i Haag på fredag.

Det blir en resande vecka i Europa för min del.

Mitt på eftermiddagen i morgon sätter jag mig i bil härifrån till Bryssel och kära Justius Lipsus för möte med ministerrådet om det årliga viktiga mötet om EU:s utvidgning.

Och blir vi klara i rimlig tid – d v s före midnatt – hämtas jag sedan av ett regeringsplan som tar mig, Catherine Ashton och ytterigare någon ministerkollega till Vilnius i Litauen för det ministermöte med OSCE som då inleds där.

Därifrån blir det onsdag till Bryssel för möte på Nato under torsdagen om ISAF och Afghanistan – mer med fokus på säkerhetsfrågorna fram mot 2014 – och därifrån tar jag sedan på eftermiddagen tåget till Haag i Holland för möten och konferens där under torsdagkvällen och fredagen om nätfrihetsfrågorna.

I kväll ser jag fram mot de första resultaten från dagens val i Kroatien, Slovenien och Ryssland. I de två första ser det ut att gå mot regeringsskifte, men i det senare är det som bekant en helt annan historia.

Men trots alla de möten som jag kommer att flänga till under veckan blir detta en vecka som kommer att domineras av EU-toppmötet i Bryssel på torsdag kväll och fredag. Vikten av det kan inte nog understrykas.

När jag förr ofta brukade komma hit till Bonn handlade det oftast om grundläggande europeiska frågeställningar.

Finns det en väg till Tysklands fredliga återförening? Är det möjligt för Sverige och det övriga Norden att fullt ut komma med i det europeiska samarbetet? Kan det finnas en framtid i frihet för länderna bortom muren och taggtråden? Kommer vi att kunna frigöra oss från den krigens och konfrontationernas logik som ditintills styrt så mycket?

Inte sällan tog Helmuth Kohl med mig på en informell måltid. Han hade en italiensk restaurang han brukade smyga iväg till, men också sin s k bungalow strax bakom det officiella kanslier.

Det var åren innan allt förändrades, och vi kom in i de två decennier då vi kunde börja försöka bygga ett enat och fritt Europa.

Men nu står åter avgörande europeiska frågeställningar på dagordningen.

På planet ner har jag läst f d förbundskanslern Helmut Schmidts imponerande anförande i går om de slutsatser vi måste dragit dag av den tyska och europeiska historien.

Som gammal man tänker jag i långa tidsperspektiv, säger han. Men det skadar nog inte om även vi andra gör det.

Och första programpunkt här i Bonn blir ett samtal som den ansedda veckotidningen Die Zeit vill ha mellan den tjeckiske utrikesministern Karl Schwarzenberg och mig om just dessa Europas framtidsfrågor.

Och det är ett ämne vi har all anledning att tänka mer seriöst på i dessa tider.