Reflektioner vid årsskiftet

31 december 2011

SYDLIGARE NEJDER: Årets sista dag, och på det sätt jag brukat göra under de senaste året publicerar jag några reflektioner om utrikespolitikens utmaningar på DN Debatt.

Länk till artikeln finns via Twitter här till höger.

För ett år sedan efterlyste jag en starkare europeisk röst för att vi bättre skulle kunna möta de växande globala utmaningarna. Efter mycken möda och stort besvär hade vi ju lyckats att få den gemensamma europeiska utrikestjänsten att börja fungera.

Året som gått har utmärkts av växande utmaningar och försvagade möjligheter.

De växande utmaningarna ser vi ju inte minst i det europeiska närområdet åt söder, sydväst och öster.

Förra året skrev jag om utmaningarna i hela området mellan Nilen och Indus och de har sannerligen inte blivit mindre sedan dess.

Orsaken till de försvagade möjligheterna står i allt väsentligt att finna i den ekonomiska krisen i delar av Euro-området och den delvis förlamande inverkan denna haft på EU-arbetet och bilden i världen av EU:s möjligheter.

Men viktigt är att vi är klara över vad som är våra intressen:

Att Sverige har ett fundamentalt säkerhetspolitiskt intresse av en allt starkare europeisk integration är numera knappast kontroversiellt.

Ett samverkans Europa innebär förvisso sina utmaningar – det finns alltid någonting att klaga på i Bryssel! – men att ett söndringens Europa skulle riskera att föra oss tillbaka till faror från förr inses nog av de flesta.

Men i det utvecklingsskede där så gott som varje del av vårt samhälle är allt mer beroende av globaliseringens olika flöden av varor, tjänster och information har vi ett minst lika tydligt intresse av ett Europa vars röst räknas och hörs i världen i stort.

Att vi har ett direkt ekonomiskt intresse av att krisen i eurozonen övervinns är en sak, men minst lika viktigt är vårt politiska intresse av att den försvagning av Europas möjligheter till inflytande som denna innburit kan övervinnas.

Ett Europa som försvagas och förlorar i inflytande innebär en farligare framtid för oss alla.

Av detta följer alldeles självklart att en av utrikespolitikens huvuduppgifter under det kommande året kommer att vara att fortsätta att vara konstruktiva européer, inte minst eftersom det är den linjen som skapar de bästa förutsättningarna för att såväl tillgodose våra nationella intressen som att främja de värderingar som är också våra.

Och med också dessa reflektioner i bagaget går även vi strax in i det nya året.


Inte stilla

30 december 2011

SOLIGARE NEJDER: Det gamla årets näst sista dag.

Den arabiska vårens, den europeiska krisens och den japanska tragedins år.

Och året när vi under dess sista dagen tog farväl först av en av den europeiska frigörelsens hjältar och kort därefter av en av våra dagars största tyranner.

Om allt detta kommer det säkert att publiceras åtskilligt under morgondagen – och därefter är det dags att på allvar blicka framåt.

Men trots att det är mellandagar finns det åtskilligt att göra.

Samtal med mina utrikesministerkollegor i Ankara, Rom och Tel Aviv liksom med medarbetare och andra som i dessa dagar är utspridda över globen. Kontakt med Catherine Ashton i aktuellt ärende.

Och en hel del i övrigt också, om sanningen skall fram.

Världen står aldrig stilla.


Positivt från Sarajevo

29 december 2011

SOLIGARE NEJDER: Äntligen så har då Bosniens olika politiska ledare kunnat samla sig till en överenskommelse om en ny regering.

Valet var tidigt förra hösten, och förhandlingarna sedan dess har varit komplicerade.

Dock skall i rättvisans namn konstateras att det gick snabbare att bilda regering efter valet i Bosnien än efter valet i Belgien.

Nu har man kommit överens om fördelning av de olika ministerposterna och en del andra positioner, och det som återstår är de konkreta namnen.

Typiskt är att man anger vilket ministerium eller vilken myndighet som skall tillfalla vilken nationalitet. I vårt land hade vi satt partibeteckningar på detta.

Viktigt är att man också nått överenskommelse om en del andra kontroversiella frågor, inklusiva den om den nödvändiga folkräkningen.

Den senaste folkräkningen ägde rum 1991, och sedan dess har landet upplevt krig, etniska rensningar, flyktingvågor och successivt återvändande.

Det är inte förvånande att frågan om folkomröstning och hur den skall utnyttjas och användas är politiskt mycket laddad i landet.

Om man lyckats nå så långt i olika överenskommelser att man skulle bli redo att lämna in en ansökan om medlemsskap i EU vet jag i skrivande stund inte.

Sannolikt återstår fortfarande en del.

Men EU-frågan kommer att bli allt viktigare för Bosnien i samband med att Kroatien träder in som medlem sommaren 2013 – under förutsättning att folkomröstningen i slutet av januari godkänner den saken.

Då blir Bosnien grannland till EU, och den långa gränsen till Kroatien förändrar karaktär på ett sätt som jag inte är övertygad om att man fullt ut insett konsekvenserna av.

Detta visar hur viktigt det är att regionen i dess helhet rör sig framåt mot medlemskap i EU. Att det kommer att ta sin tid är mindre viktigt än att man faktiskt är på väg.

Och det är när regionen i dess helhet vunnit detta medlemskap som den slutgiltigt har lagt den uppslitande söndringen och de brutala krigen bakom sig.

För få länder skulle det betyda så mycket som för just Bosnien.

Det är inom ramen för den samlade regionens europeiska integration som Bosnien säkrar sin territoriella integritet, politiska framtid och ekonomiska möjlighet.

Låt oss hoppas att dagens positiva besked från Sarajevo är ett steg på vägen mot det målet.


Riskabelt mummel

28 december 2011

SOLIGARE NEJDER: En mycket betydande del av min samlade tid tillbringar jag långt borta från min arbetsplats på olika utrikes orter, men alldeles självklart innebär detta inte att min verksamhet eller mina kontakter upphör.

Vi lever trots allt i en värld av moderna kommunikationer.

Jag säger detta mot bakgrund av att det verkar finnas de som förefaller att vilja framställa det på det sättet.

Men de utgår nog från en äldre tid.

Till dagens samtal hörde ett med vår ambassadör i Addis Abeba Jens Odlander för bl a tacka honom och hans medarbetare för de insatser de gjort och gör i fallet med de två svenska journalisterna.

Med visst avstånd följde jag i media dagens ceremonier i Pyongyang, och har förstått att de kommer att fortsätta i morgon.

Tydligen var det påtagligt kallt i kylan – hur den saken nu skall tolkas. Nordkoreanska media har ju hävdat att till och med naturen deltar i den omätliga sorgen.

Också via media följer jag en del av den tidvis upphetsade debatten i USA om relationerna med Iran och den nukleära frågan.

Och mummel i den om militära åtgärder spiller nu över i retorik från Irans sida om att försöka att stänga Hormuz-sundet om det blir en militär konfrontation.

Huruvida de kan klara av det eller inte är en separat fråga, men diskussionen visar i alla fall att en militär konflikt snabbt skulle riskera att spridas med oberäkneliga konsekvenser.

Just en tvist om Hormuz-sundet är kanske inte det som världsekonomin behöver mest just nu.

Till bilden hör självfallet också en situation i Irak som är tydligt oroande. Och som inte heller skulle kunna frikopplas från en upptrappad konfrontation.

Det är också av dessa skäl viktigt att den diplomatiska vägen inte bara är öppen utan också är aktiv.

Och det är det som EU arbetar för och som ju bl a vi var med om att IAEA:s styrelse tydligt skulle uttala sig för.

Catherine Ashton emotser ett svar från Teheran på hennes förslag om nya samtal i ärendet, och det är viktigt att man i Teheran också samlar sig till ett sådant.

Ingen har ett intresse av en upptrappad konfrontation.


Fortsatta samtal och kontakter

27 december 2011

SOLIGARE NEJDER: Mitt i det som i alla fall kalendariskt är vår vinter får msn ta sig ganska långt bort för att fullt ut kunna njuta sol och värma under några dagar.

Och det är det vi nu gjort.

Men ledig i mer genuin bemärkelse är man som utrikesminister aldrig. Det är viktigt att kommunikationerna fungerar fullt ut.

Och i dag har samtalen och kontakterna inte minst om de två fängslade svenskarna i Etiopien fortsatt.

Vi gjorde ju klart vår inställning genom statsminister Fredrik Reinfeldts officiella uttalande och mina kommentarer i anslutning till detta den 27 december.

Det var tydlig diplomati.

Och det gäller självfallet fullt ut fortfarande.

Och i dag var det viktigt med uttalandet av EU:s Catherine Ashton.

Vi ville att det skulle komma i dag, och det gjorde det också.

I Syrien är det fortsatt situationen kring staden Homs som är i fokus.

Media rapporterar att Arabförbundets observatörer anlänt dit i dag och mötts av omfattande demonstrationer mot regimen.

Deras närvaro förefaller att ha gett utvecklingen i landet en ny dynamik, och den stora frågan är nu hur regimen kommer att reagera på denna.


Sista dagen på ett tag

26 december 2011

STOCKHOLM: I dag var sista dagen i huvudstaden innan det i morgon blir avfärd med familjen för sedan länge planerad tid tillsammans lite längre bort.

Men arbetet följer alldeles självklart med.

I denna det globala informationssamhällets tid är möjligheterna till kommunikation och kontakter alldeles utmärkta.

Denna dag har jag lagt handen vid några betraktelser såväl om det gångna som det kommande året.

Årsskiften ger ju – på goda grunder – ofta anledning till sådana betraktelser.

Och dessutom har jag koordinerat en del såväl nationellt som internationellt vad gäller de två svenskarna i Etiopien.

I morgon meddelas ju den formella domen, och den vinner sedan laga kraft en bit in i januari. Då kommer de två att mer formellt avgöra hur de vill föra sin del av ärendet vidare.

Men också andra frågor har trängt sig på.

I Pyongyang förbereds nu begravningshögtidligheter för Den Store Ledaren.

Vi har fulla diplomatiska förbindelser med regimen – alldeles oaktat vad vi anser om den – och det är naturligt att vi deltar på plats om så skulle bli aktuellt.

Och vi har ju ett tydligt intresse av en fredlig utveckling på den koreanska halvön.

Från Syrien blir nyheterna allt mer alarmerande.

Det är i och kring staden Homs som konfrontationen nu förefaller att stå som starkast. Rapporter talar om mer än tjugo dödade bara i dag.

Arabförbundets observatörer kommer nu att anlända, och det är av yttersta vikt att de verkligen får det tillträde till landets olika delar som behövs.

Om detta sedan räcker för att vända utvecklingen till det bättre återstår att se.


God Jul!

23 december 2011

STOCKHOLM: Det blev ett värdigt och väldigt farväl till Vaclav Havel i den mäktiga katedralen i Prag i dag.

Världen var där.

Och landet i övrigt stod still under avskedsmässan. En del fanns på Prags gator, men de flesta följde via TV.

President Vaclav Klaus – som knappast stod Havel nära – lyckades i sitt tal fånga allt det viktiga som Havel lämnar kvar när han nu lämnat oss.

Och utrikesminister Karel Schwarzenberg – som stod honom desto närmare – talade om alla dem runt om i det som en gång var Tjeckoslovakien som inspirerats av hans idéer och hans öde.

På vägen hem till Stockholm fick jag sällskap med Frantisek Janouch, som ju som nära vän till Havel spelade en avgörande roll för att föra ut Charta 77 till Europa och världen i övrigt.

Det fanns åtskilligt att tala om.

Men nu får juletiden trots allt börja sänka sig över även mina timmar.

Det har varit en hektisk vecka, och de utmaningar vi har är som bekant betydande.

Men just nu vill jag önska alla läsare av denna blogg en God Jul!


Till St Vitus-katedralen

22 december 2011

STOCKHOLM: I dag hade vi sista regeringssammanträdet före helgerna, och i full skala återsamlas vi inte förrän den 12 januari.

Men i enlighet med våra regler finns alltid tillräckligt många regeringsledamöter i Stockholms-området för att på mycket kort varsel kunna samla en beslutsför regering.

Rikets styrelse får aldrig eftersättas.

Vid mötet i dag informerade jag självfallet om ansträngningarna att hjälpa de två fängslade svenska journalisterna i Etiopen. Det handlade om våra bedömningar just nu av situationen och om de olika internationella kontakter vi tagit och kommer att ta.

Situationen är utan tvekan svår.

De två kommer att få sig tilldömda ett mycket hårt fängelsestraff den 27 december. Därefter löper en tid fram till 10 januari innan nya mått och steg kan vidtas.

På eftermiddagen satt jag ner någon timma med Nils Gyldén och Jan Prawitz och diskuterade hur erfarenheterna av det numera gamla svenska kärnvapenprogrammet – som de bägge var verksamma i – kunde tillämpas när vi försöker att bedöma andra länders överväganden och tekniska möjligheter i detta avseende.

Och det finns förvisso paralleller och erfarenheter som är av betydande värde.

Det handlar ju om komplexa både politiska överväganden och tekniska utmaningar som sträcker sig över en betydande tidsperiod. Det svenska programmets successiva uppbyggnad och successiva avklingande var ju en fråga om två decennier.

Och rester kom att finnas kvar under betydande tid.

Att vi aldrig gick vidare den vägen var ett ytterligt vist beslut, men samtidigt kom vi under resans gång att skaffa oss både erfarenheter och kunskaper som fortfarande är av betydelse för oss inte minst i det viktiga arbetet att förhindra ytterligare spridning av dessa vapen.

I morgon bitti lyfter jag tidigt i riktning Prag. Den planerade julhandel har för min del ställts in.

Där jordfästs i den mäktiga St Vitus-katedralen uppe vid Hradshyn-borgen högt över Prag författaren, filosofen, presidenten och människan Vaclav Havel.

Det blir en alldeles säkert en mäktig manifestation.

Den kommer att samla alla de stora gestalterna från den stora europeiska omvandlingen för två decennier sedan.

Där kommer Lech Walesa och Vytautas Landsbergis att blandas med vår tids politiska ledare för att hedra en av vår tids verkligt stora européer.

För mig är det närmast en moralisk skyldighet att vara där.

Och en ära att få representera Sverige.


Tidigt och tydligt uttande

21 december 2011

STOCKHOLM: Mycket av denna dag kom självfallet att domineras av domstolens i Addis Abeba utslag att de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson var skyldiga till viktiga delar av anklagelsepunkterna.

Och därmed kommer de att ådömas fängelsestraff på mer än tio år.

Statsministern gjorde tidigt ett tydligt uttalande som klargjorde att regeringen ser med stort allvar på domen.

Vår utgångspunkt är och förblir att de varit i landet på ett journalistiskt uppdrag. De bör så snart som möjligt försättas på fri fot för att också kunna återförenas med sina familjer i Sverige.

Vi analyserar nu domslutet och situationen också i samråd med journalisterna och deras anhöriga.

Redan nu tar vi dock kontakt på hög nivå med den etiopiska regeringen i ärendet.

Jag hade också tidigt ett samtal såväl med de föräldrar som var på plats i Addis Abeba. Också de behöver vårt stöd.

Jag talade också vår ambassadör Jens Odlander. Både han och ambassaden i övrigt har gjort ett mycket gott arbete för att ge Martin och Johan stöd i denna svåra situation.

På en pressträff på eftermiddagen underströk jag ytterligare betydelsen av statsministerns uttalande, och betonade samtidigt att vi har ett starkt och betydande intresse av goda relationer med Etiopen.

Det är också mot denna bakgrund vi har ett intresse av att lösa denna fråga.

Vi skulle ju annars få en allvarlig och långsiktig belastning av våra relationer. En sådan utveckling borde inte heller ligga i Etiopiens intresse.

Under dagen har jag också haft andra kontakter i denna fråga.

Närmast förestår nu besked om den konkreta domen, men dessvärre vet vi efter dagen ungefär vad den kommer att bli.

Det säger sig självt att vi kommer att ha nära samråd med de närmast berörda – de bägge journalisterna, deras juridiska ombud och deras anhöriga – om fortsättningen.

Jag har försäkrat att vi kommer att fortsätta att ge dem allt stöd vi förmår i denna svåra situation.


Inför Raoul Wallenberg-året

20 december 2011

STOCKHOLM: Sen kväll efter intensiv dag med förvisning av utställningen om Raoul Wallenberg och möte med nationalkommittén om Raoul Wallenberg-året 2012 som självklar höjdpunkt.

Mycket få svenskar i modern tid har fått vårt namn att ärat flyga över världen som han fått med sina insatser i Budapest under helvetesveckorna hösten och vintern 1944/45.

Han kämpade mot ett totalitärt barberi för att rädda människor – men kom att falla offer för ett annat.

Som svenskar känner vi stolthet över hans insats.

Men också skammen över att så lite under den kritiska tiden gjordes för att rädda honom.

Nu kommer denna utställning att invigas i Budapest i januari, och kommer sedan att finnas på olika platser runt om i världen. Och på nationalkommitténs sammanträde var vi eniga om att söka vägar för att se till att den också kommer att vara tillgänglig i Sverige.

Det blir ett digert program av aktiviteter under det kommande året – kanske med Budapest i januari och kongressen i Washington i april som höjdpunkter. Men viktigt blir det också i Berlin, Moskva och Jerusalem.

Mycket inte minst i svensk debatt under senare år har – med rätta! – fokuserat på Raoul Wallenbergs öde.

Men under det kommande året är det framför allt hans gärning som vi vill sätta i centrum.

Den förtjänar beundran – och den förtjänar att tjäna som inspiration i dag och i morgon.


Osäkerheten i Pyongyang

19 december 2011

STOCKHOLM: Tidigt denna morgon väcktes jag med nyheten att den nordkoreanske ledaren Kim Jong Il avlidit under en resa i landet i lördags.

Alldeles oväntad var nyheten inte. Det har spekulerats i hans hälsotillstånd under de senaste åren. Men samtidigt kom det självfallet som en överraskning.

Om man bortser från det officiella meddelandet, och viss information kring den kommande begravningen, har det sedan dess varit totalt tyst från det slutna landet.

Information tyder på att gränsövergångarnsa till Kina stängdes totalt redan före det officiella tillkännagivandet.

Och sedan dess förefaller man ha försökt att stänga ner alla de olika inofficiella marknader som finns samtidigt som människor kommenderats till de olika sorgeceremonier som sedan dess skildrats på den officiella TV-kanalen.

Nordkorea är världens hårdaste diktatur som styr över världens mest slutna samhälle.

Och regimen är dessutom en ärftlig stalinistisk diktatur som bygger på principen att ta från de fattiga och ge till de rika.

För en regim som denna är en situation som denna präglad av maximal osäkerhet.

Omedelbart utannonserades den unge Kim Jong Un som Den Stora Efterträdaren. Det är den succession som alldeles uppenbart förberetts under det senaste året.

Men hur regimen kommer att utvecklas framöver vet vi så gott som ingenting alls om. Osäkerheten genereras inte minst av att de olika aktörerna i den nordkoreanska parti- och militärtoppen sannolikt inte vet det heller.

När den nu avlidne ledaren efterträdde sin far Kim Il Sung 1994 tog det en betydande tid innan han började att framträda, och den linje han då valde var att sätta de militära resurskraven före alla andra i en politik som med konfrontation med omvärlden försökte konsolidera intern makt.

Detta var ju också i den osäkra perioden efter Sovjetunionens fall. Instabiliteten i Kina som kulminerade i massakern på Tiananmen låg bara några år tillbaka i tiden.

Men detta vägval ledde rakt in i den svältkatastrof som mot slutet av 1990-talet anses ha lett till att upp mot två miljoner människor svalt ihjäl och många fler – inte minst de som då var barn – fick sina liv präglade av allvarlig undernäring.

Politiken sedan dess förefaller att ha vacklat fram och tillbaka mellan viss tolerans av de oundvikliga marknaderna och försök att på ett eller annat sätt få dem under kontroll.

För bara något år sedan genomfördes en plötslig valutareform för att få bort det kapital som dessa möjligen genererade. Men den kan inte ha varit så lyckad eftersom den ansvarige ställdes inför rätta och avrättades.

Repressionen i det nordkoreanska samhället är brutal och allomfattande. Under senare år har vi fått mer information om de stora lägren för dem som betraktas som politiskt avvikande, men utöver dessa finns de mer omfattande s k arbetslägren med inte mindre vidriga villkor.

Flyktingar som kommit ut och som kunnat vittna om dessa talar om tvångssvält, avrättningar och tortyr.

I april nästa år skall regimen fira 100-årsminnet av Kim Il Sungs födelse, och intill dess har man sagt att man skall ha hunnit bygga ett ”starkt och välmående” land. Men sanningen är att regimen i detta läge snarare är svag, och att ekonomin knappast inger något hopp.

Den nya regimen under Kim Jong Un inriktar sig nu sannolikt främst på att på ett eller annat sätt klara situationen fram tills dess. Sannolikheten för att man åter sätter säkerheten och de militära intressena främst måste nog ses som betydande.

Den koreanska halvön är världens mest militariserade område, och finns det någon region i världen med risk för ett större mer konventionellt krig så är det detta.

Plötsliga provokationer – eller vad som kan uppfattas som sådana – i en period av hög spänning kan lätt leda till en utomordentligt farlig situation.

Och mot denna bakgrund är det naturligt att den internationella politiken nu inriktas på att försöka dämpa alla risker för sådana utvecklingar. Nervositeten är sannolikt mycket hög i Pyongyang.

Det säger sig självt att vi har ett intresse av att regimen i Pyongyang börjar att liberaliseras och öppna upp. I det längre perspektivet är det enda sättet att undvika en regimkollaps som kunde leda till en okontrollerad och direkt farlig utveckling.

Att någon form av återförening förr eller senare kommer att komma är höggradigt sannolikt. Men att därefter få upp utvecklingen i Nordkorea på rimlig nivå kommer inte att vara enkelt.

För ett halvt sekel sedan låg ekonomin i de bägge delarna av Korea på ungefär samma nivå. De uppgifter som finns tillgängliga tyder på att den nordkoreanska ekonomin i dag inte är mer än ca 3% av den sydkoreanska.

Enormt misslyckande står mot enorm framgång. Sällan har systemkonkurrensen varit så tydlig.

Med all sannolikhet arbetar Kina för att försöka att påverka Pyonyang i den riktning av en successiv reformpolitik, men ytterst är det mest stabilitet man är intresserad av. Vi kommer att ha anledning att mycket noga följa hur kontakterna mellan de bägge huvudstäderna utvecklas under den närmaste tiden.

En engagemangspolitik i syfte att påverka är långt ifrån okomplicerad i ett fall som Nordkorea. De olika stegen måste avvägas mycket noga. Till bilden hör ju att FN:s säkerhetsråd beslutat om omfattande sanktioner mot landet med anledning av dess kärnvapen- och missilprogram.

Sverige har ett betydande engagemang i Korea.

Med Republiken Korea är våra förbindelser både nära och omfattande, med betydande samarbete och viktiga besök åt bägge håll. I Nordkorea har vi en ambassad även om dess möjligheter att verka är begränsade.

Och till detta kommer vår medverkan i övervakningskommissionen NNSC av den militära vapenvilan efter Korea-krigets slut 1953.

Så vi kommer att ha anledning att så nära det går följa den fortsatta utvecklingen.


Nordkorea, Vitryssland och Ukraina

19 december 2011

STOCKHOLM: Tidig morgon med anledning av budet från Pyongyang om diktatorns död. Att det utannonseras först efter två dygn visar osäkerheten i denna världens hårdaste diktatur.

Vad detta kommer att leda till vet vi inte, men historien lär oss att diktaturer är aldrig så osäkra som i skeden som detta.

Vilka uttryck detta kan få kan vi bara spekulera om.

Attacken och sänkningen av det sydkoreanska fartyget i mars 2010 visar dock på mönster som man inte kan utesluta kommer att upprepas.

Den ökade vaksamhet som nu på morgonen rapporteras från såväl Seoul som Tokyo finns det således goda skäl för.

Och i Peking finns det all anledning att anta att man gör vad man kan för att säkra stabilitet i successionen i Pyongyang.

Sverige har diplomatiska förbindelser med regimen i Pyongyang, men framförallt har vi mycket goda och viktiga relationer med Republiken Korea i landets södra delar. Vi är ju dessutom fortfarande del av den s k neutrala övervakningskommissionen vid stilleståndslinjen efter Korea-kriget.

Denna dag ett år efter manipulationen av presidentvalet i Vitryssland och inledningen av den nya vågen av repression i landet är det toppmöte mellan EU och Ryssland i Kiev.

I Ukraina finns utan tvekan oroande drag i utvecklingen, och dessa kommer att stå i centrum för toppmötets diskussioner.

Viktigt som det fördjupade frihandelsavtalet är handlar europeisk integration också om värderingar och principer.


Vaclav Havel

18 december 2011

STOCKHOLM: Ur bokhyllorna plockar jag ner några av mina böcker av och med Vaclav Havel.

Och det blir än starkare för mig hur viktig och betydelsefull – för Europa, för sitt land men också för mitt eget tänkande – han var.

Närmast på måfå – nåja, det var väl understruket i mitt exemplar – slår jag upp detta som han skrev 1985:

En stat som inte drar sig för att ljuga för sin befolkning drar sig inte heller för att ljuga för andra stater. Av allt detta följer att respekten för de mänskliga rättigheterna är ett grundläggande villkor för en verklig fred och den enda verkliga garantin för den. Undertryckandet av medborgarnas och nationernas naturliga rättigheter säkrar inte freden, utan hotar den. En varaktig fred och nedrustning kan åstadkommas endast av fria människor.

Ord som dessa var förbjuda och förföljda i halva Europa under dessa år.

Och det skall sägas att de inte alltid möttes av entusiasm av alla ens i vårt eget land. Vaclav Havel var obekväm inte bara bakom järnridån.

Att utmana den bestående ordningen ansågs farligt.

Från Prag ringer utrikesminister Karel Schwarzenberg. Han var under decennier en av Vaclav Havels allra närmaste. Sorgen gör samtalet svårt.

Var finns i dag de röster som kan tala med samma klarhet som Vaclav Havel gjorde?


En av våra största européer

18 december 2011

STOCKHOLM: Med Vaclav Havel har en av det moderna Europas viktigaste, starkaste och djärvaste röster gått ur tiden.

När Charta 77 publicerades i januari det året inleddes en ny epok i den europeiska utvecklingen.

Året innan hade intensivt västligt tryck lett till att den s k Helsingfors-konferensen tvingat ledningarna i sovjetsystem att börja att diskutera också mänskliga rättigheter, och därmed skapades en ny öppning för de bakom järnridån som fredligt vågade att ifrågasätta det förtryck som dessa regimer vilade på.

Vaclav Havel tillhörde dess ledande författare och undertecknare, och skulle – ut och in i fängelser – under de kommande åren bli den kanske starkaste av de röster bakom järnridån som inte längre accepterade ett Europa delat mellan frihet och förtryck.

Sakta men säkert eroderade det sovjetiska systemet, och i december 1989 kom den s k sammetsrevolutionen till Prag, och ingenting var mer naturligt än att Vaclav Havel blev dess informella ledare.

Och omedelbart därefter blev han det nu fria Tjeckoslovakiens president, för att efter den brytning med Slovakien som han ifrågasatte sedan också återkomma som den Tjeckiska Republikens president.

Han lämnade den väldiga Prag-borgen och ämbetet 2003, men gång efter annan har han återkommit i den europeiska debatten med den moraliska klarhet som alltid utmärkt honom.

Han var en av vår tids allra största européer.


Ett år senare

17 december 2011

STOCKHOLM: Massivt grått, regnigt och tråkigt väder i huvudstaden denna sista lördagen före julhelgen.

I dag är det ett år sedan Mohamed Bouazizi brände sig själv till döds i en avlägsen stad i Tunisien. Och därmed inleddes en serie av händelser som fundamentalt ändrat den arabiska världens moderna historia.

För olika bedömare hade det varit uppenbart sedan länge att spänningar höll på att byggas upp i de olika länderna.

Allt fler unga fick en allt bättre utbildning, men ekonomisk och politisk stagnation gjorde att de blev allt mer frustrerade över sin egen och sina samhällens framtid.

En demografisk tsunami drog fram över Nordafrika, och i dess kölvatten kom den revolution som krävde värdighet, respekt och demokrati.

Ett år senare har Tunisien redan hunnit med val till en konstituerade församling, men också etablerat mönstret att det är politiska krafter med islamistiska förtecken som får det starkaste stödet i de inledande valen.

Mycket kommer att avgöras av och i Egypten.

Här står nu den bittraste politiska striden vid valurnorna mellan det muslimska brödraskapet och olika salafistiska grupperingar. De mer liberala värderingar som sågs som kärnan i Tahrir-revolutionen förefaller för dagen att ha svårare att göra sig gällande.

Den osäkerhet som det styrande militärrådet skapat har lett till konfrontationer och dödsoffer samtidigt som osäkerheten i samhället leder till att ekonomin blir allt mer problematisk. Och för många egyptier är det en alldeles avgörande fråga.

Det som började i Tunisien för ett år sedan var en de stigande förväntningarnas revolution. Avgörande blir att åtminstone delar av dessa förväntningar kan infrias under de närmaste åren.

Annars finns det risk för att vi kommer att se en de svikna förväntningarnas revolution. Och den kan komma att se annorlunda ut.

Dessa länder behöver en ekonomisk politik som leder till en tillväxt ca 50% högre än under det senaste decenniet bara för att förhindra att demografin leder till att arbetslösheten och den frustration denna leder till inte ökar ytterligare.

Där är vi förvisso inte i dag. I viktiga avseenden går utvecklingen snarare bakåt.

Hoppet står till en demokratisk stabilisering i första hand i Egypten och Tunisien som kan leda till en ekonomisk politik som, i förening med allt det som vi inte minst från EU kan göra, gradvis skapar bättre förutsättningar.

Presidentvalet i Egypten i juni och vad som kommer därefter blir av utomordentligt stor betydelse.

Samtidigt hoppas vi på en stabilisering i Libyen. Här finns bättre ekonomiska förutsättningar, men samtidigt större politiska spänningar. Vägen framåt kommer inte att vara enkel.

Men just nu är det Syrien som är i vårt fokus.

Regimen kommer knappast att kunna överleva på sikt, men samtidigt är det inte alldeles enkelt att se ett snabbt avgörande.

Den största risken är att landet – och hela Levanten – sjunker ner i ett omfattande och blodigt sekteristiskt inbördeskrig. Att förhindra detta är nödvändigt, men kan bara ske genom en regimförändring i Damaskus som skapar ett nytt och öppnare Syrien.

Ett år efter självmordet i Tunisien har vi sett två omfattande revolutioner och ett omfattande krig och befinner mitt uppe i en ytterligt farlig situation i Levanten.

Var vi kommer att befinna oss om ytterligare ett år är inte alldeles självklart.

Vi måste göra vad vi kan för en demokratisk och ekonomisk konsolidering i Egypten och Tunisien, fortsätta stödet till Libyen och uppmuntran till reformsträvanden i regionen i dess helhet.

Det är bara reformernas väg som för framåt – repressionens kommer bara att föra stater allt längre ner i elände och motsättningar.


USA och Ryssland

16 december 2011

STOCKHOLM: Sakta men säkert närmar sig julen och den ledighet som är förknippad med denna. Och själv har jag inte några resor i tjänsten inbokade förrän en bit in i januari.

Men på andra sidan Atlanten är det tydligt hur det politiska klimatet håller på att hetta till.

De olika republikanska aspiranterna försöker att överträffa varandra i kritik också av Obama-administrationens utrikespolitik. med frågan om politiken gentemot Iran i centrum.

Och här får man ett intryck av att åtminstone delar av dem inte skulle ha någonting emot att driva fram ett krig mot landet på det ena eller det andra sättet. I kongressen ligger t o m ett lagförslag som förbjuder varje form av diplomatiska kontakter med landet, och med en sådan politik kan resultatet förr eller senare bara bli ett.

Till de mer uppmärksammade inslagen i debatten hör Newt Gingrich påstående att Palestine är en ”konstruerad” nation.

Det kan självfallet sägas – men då måste det självfallet också sägas om t ex USA eller Sverige.

Alla nationer och nationaliteter har växt fram genom olika historiska processer.

Den amerikanska nationen är en blandning av folk på ett territorium som man med betydande brutalitet rensade från dess ursprungliga invånare. Och den svenska nationen växte fram ur strider först mellan svear och goter och sedan i konfrontationen med framför allt den danska makten.

Men ingen av dessa historiska processer berövar någon av dessa nationer – inklusive den palestinska – dess identitet och legitimitet i dag.

Debatterna intensifieras nu inför de första primärvalen i början av januari.

Och vi har självfallet anledning att följa dem med viss uppmärksamhet.

I Bryssel var det i går toppmöte mellan EU och Ryssland, men fokus ligger nu först och främst på den inrikespolitiska utvecklingen i landet.

Jag tillhörde de – inte så många – utrikesministrar som på OSCE-mötet i Vilnius sade att valet till Duman vare sig var fritt eller rättvist, och det är ju nu uppenbart att Ryssland gått in i en mer osäker fas i sin politiska utveckling.

Hur diskussionerna gick i den frågan i Bryssel i går vet jag ännu inte, men det är viktigt att vi har en klar inställning i dessa frågor i alla delar av Europa och vårt närområde.

Vi har ju ett mycket tydligt intresse av ett Ryssland som såväl moderniseras som demokratiseras. Och att detta kräver betydande reformer torde väl i grunden ingen förneka.

I dag blir det interpellationsdebatter i riksdagen och därefter den sannolikt sista samlade lunchen med regeringskretsen inför helgerna.


Inte Campo di Fiori…

14 december 2011

STOCKHOLM: Allt kan man inte lyckas med, och tyvärr hanns inte Campo di Fiori med under dagens snabbesök i Rom.

Med lätt saknad återvände jag till Sverige, men de politiska samtalen fick ha prioritet under mina timmar vid Tibern.

Just nu pågår slutbehandling i det italienska parlamentet av Monti-regeringens åtgärdspaket, och en förtroendeomröstning för att efter vissa justeringar godkänna det kommer under de allra närmaste dagarna.

Politik lämpar sig sällan för alltför säkra prognoser, men mitt intryck från mina samtal var dock att det finns hyggliga förutsättningar för att regeringen kommer att kunna sitt fram till nästa ordinarie val i början av 2013.

Intill dess kommer det då att vara både möjligt och nödvändigt att genomföra ytterligare åtgärder främst för att förbättra villkoren för tillväxt och företagande i den italienska ekonomin. Utan sådana kommer den nu dominerande underskotts- och skuldkrisen aldrig att kunna lösas varaktigt.

Med president Giorgio Napolitano talade jag länge och intensivt om den europeiska situationen just nu, och i allt väsentligt var våra perspektiv identiska. Han är en europeisk statsman som nu kommit att spela en allt mer betydelsefull roll också i sitt eget land.

Vi delade visionen om ett EU som kan räkna såväl Storbritannien som Turkiet som sina medlemmar, och det även om det ju finns inte så få som verkar vilja beskära den europeiska visionen i bägge dessa delar.

Precis som i Stockholm finns det i Rom frågetecken som behöver redas ut när det gäller det nya mellanstatliga avtal som de 17 euro-staterna med möjlighet för andra att vara med diskuterade i Bryssel i förra veckan. Och entusiasmen där är lika begränsad som här över steg som kan underminera institutionerna och minska kraften i den gemensamma marknaden.

I morgon torsdag är det så regeringssammanträde och allmän beredning i sedvanlig ordning, och för min del blir det därefter en arbetsdag i Arvfurstens Palats.

Sådana behövs också.


Kort till Rom

14 december 2011

STOCKHOLM: I dag blir det arla avfärd för att hinna med ett besök över dagen i Rom för kontakter med den nya italienska regeringen.

Förutom lunch med utrikesminister Giulio Terzi och hans närmaste medarbetare på utrikesdepartementet Farnesina kommer jag uppe på Quirinalen att tas emot av president Giorgio Napolitano.

Han är en statsman med ett starkt engagemang för det europeiska samarbetet, och hans synpunkter är alltid värda att lyssna på. Och han har spelat en stark och viktig roll i den italienska politiken under de senaste månaderna.

Efter också en del andra politiska kontakter bär det så under kvällen tillbaka hem till Stockholm.

I dessa tider av relativt frekventa regeringsskiften i de olika EU-länderna är det viktigt att på ort och ställe knyta de direkta kontakterna med de olika regeringarna.

Italien är och förblir ett viktigt land i EU-samarbetet, och i många frågor har vi alltid haft en betydande samsyn mellan Stockholm och Rom. I samband med EU-toppmötet i Bryssel hade Fredrik Reinfeldt också möjlighet till mer utförliga samtal med premiärminister Mario Monti.

Säkert kommer det att även här bli frågor om hur vi ser på det nya mellanstatliga samarbete i en mer begränsad krets som växer fram mellan främst euroländerna.

I riksdagen i går konstaterade Fredrik Reinfeldt att det är för tidigt att säga kategoriskt vare sig ja eller nej till detta. Alltför mycket är oklart.

Men alldeles självklart skall vi nu försöka att påverka utvecklingen. Och därmed kommer vi också att komma i ett bättre läge för det slutgiltiga ställningstagandet.

Och för detta måste vi självfallet också ha stöd i riksdagen. Allt måste till syvende og sidst ratificeras.

Men jag noterade i gårdagens diskussion i riksdagen att det var få som alldeles stängde dörrarna. Och det var förvisso klokt.

Att besöka den eviga staden är alltid angenämt, även om det denna gång blir alldeles för kort.

Men hinner jag med en kort promenad på Campo de Fiori kommer jag att återvända till vår höga Nord som en lyckligare människa.


Lucia och annat

12 december 2011

STOCKHOLM: Det blev en härlig kväll först på Utrikespolitiska Institutet och sedan med stor buffémiddag på UD med de tre kvinnliga fredspristagarna.

Diskussionens vågor gick stundtals höga, men alla förenades i uppskattningen av deras insatser, och den källa till inspiration som deras gärning och deras Nobel-pris kommer att vara för de 3,5 miljarder flickorna och kvinnorna runt om i världen.

I morgon är det inte vilken dag som helst utan Lucia – denna italienska import som gjorts till en integrerad del av den svenska nationella kulturen.

Och för min del blir det Lucia både på morgonen – utanför tjänsten – och lite senare på dagen inom densamma.

Däremellan kommer jag att ta mot nya ambassadörer från Tanzania, Angola, Litauen och Island med den möjlighet detta ger att diskutera våra bilaterala relationer med dessa länder.

I Litauen var jag ju alldeles nyligen, och jag återvänder faktiskt dit inom mindre än en månad.

Och med Island tuffar de viktiga förhandlingarna om medlemskap i EU på i god fart.

Ute i Europa fortsätter diskussionerna om vad förra veckans EU-toppmöte egentligen kommer att innebära.

Mest handlar det om Storbritanniens kommande roll. Och de bekymrade rösterna är inte så få.

Tonläget i underhusets debatt i dag – jag hann bara se delar av den – var högre än på länge.

Min främsta farhåga är att det föga dämpade jublet hos dels de öbor som gärna vill skjutsa ut sin ö i Atlanten, och dels hos de nostalgiker på kontinenten som länge också drömt om möjligheten att göra just detta nu kommer att skapa en ny och farlig dynamik.

Det är lätt att tala om att det nu skapats två Europa men glömma att vår strävan ju har varit att skapa ett Europa – och att ett misslyckande med det i grunden kan komma att innebära att det inte finns något Europa alls.

Åtminstone i den mening vi strävat efter – ett Europa som kan forma sin egen framtid, och bli en stark kraft i världen för sina intressen och värderingar.

Jag har svårt att se annat än att det nu borde finnas en förpliktelse hos alla och envar att minska den möjliga skadeverkan av det som nu skett.

Och det borde också vara möjligt.

Förhandlingar återstår. Parlament måste konsulteras. Än är inte allt hugget i sten.

Men debatten i de olika länderna just nu är viktig, eftersom den ger vägvisare framåt.

Också för Sverige.


Fredspristagare i Stockholm

12 december 2011

STOCKHOLM: Denna den näst sista veckan före jul inleds med att vi besöks av de tre fredspristagarna Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf and Leymah Gbowee.

Det blur lunch med Fredrik Reinfeldt, discussion på Utrikespolitiska Institutet och stor buffémiddag på UD som avslutning på den dag då även vi skall hylla deras insatser för fred och för kvinnors rättigheter i världen.

Men för min del blir denna dag också debatt och beslut i riksdagen om vårt deltagande i säkerhetsinsatserna i Afghanistan. Det handlar om den uppgörelse vi slöt mellan regeringen, socialdemokraterna och miljöpartiet i denna fråga.

Med undantag för ett snabbt besök i Rom på onsdagen för samtal med den nya regeringen där blir detta för mig en vecka hemma i Stockholm. Efter förra veckans ständiga rundresande känns det inte fel.

Alldeles säkert kommer mycket av också mitt arbete att domineras av uppföljningen på olika sätt av EU-toppmötet i förra veckan och dess olika resultat.

Jag har ju redan skrivit en del om den saken här, men efter Nobel-helgen och dessutom de diskussioner som pågår i olika länder finns det nu både skäl och möjlighet att fördjupa analysen.

Och att visa även Sveriges väg framåt i det europeiska samarbetet.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 318 andra följare