Åter en ny vecka

STOCKHOLM: Tidigt i morgon bitti bär det av till Bryssel för EU-utrikesministermöte. Jag hoppas komma fram till det att det börjar vid 10-tiden.

Arabförbundets nu tydligare linje gentemot Syrien förtjänar och kommer att få vårt stöd samtidigt som vi arbetar med nya riktade sanktioner mot individer med ansvar för den repression och det våld som fortsätter.

Här finns en stor samstämmighet i politiken inom EU, och självklart är att vi koordinerar nära inte minst med Turkiet.

Och vi kommer också att diskutera situationen med Iran i enlighet med vad jag skrivit tidigare. På den punkten är det uppenbart att det finns nyanser i bedömningarna.

Efter utrikesministermötet har Radek Sikorski och jag inbjudit till en middagsdiskussion om utvidgningspolitiken, och i den kommer såväl Catherine Ashton som utvidgningskommissionären Stephan Fühle att delta.

I anslutning till den kommer vi alldeles säkert att resonera en del också om slutsatser från min resa nyligen till Serbien och Kosovo. Också här står vi ju inför viktiga avgöranden.

Och i anslutning till mötet under dagen kommer vi också att ha ett mer informellt möte mer specifikt om relationerna till Turkiet.

Att samtalen om Cypern kommer att fortsätta med ett nytt möte under ledning av FN:s generalsekreterare i slutet av januari är i detta sammanhang självfallet positivt och bra.

Från Bryssel avser jag så att komma hem till Stockholm under tisdagen, men redan på torsdag morgon återvänder jag till staden igen.

Då handlar det om informella transatlantiska diskussioner i olika aktuella frågor.

Vid det laget hoppas jag att den nya regeringen i Grekland under Lucas Papademos har klarat av inledande parlamentsdebatter och förtroendeomröstning, och att vi också har en ny regering i Rom med de förhoppningsvis bättre möjligheter att klara de ekonomiska utmaningarna som detta borde medföra.

I Athen har regeringsskiftet inneburit också ett byte på utrikesministerposten. Avgående utrikesminister Stavros Lambrinidis gjorde ett mycket gott arbete under sin förhållandevis korta tid.

I skrivande stund pågår regeringskonsultationer i Rom under ledning av den mycket respekterade presidenten Napolitano.

Och inriktningen är uppenbart en regering under likaledes myket respekterade Mario Monti. Vi känner varandra väl, och jag har stort förtroende för hans kunnande och omdöme.

Men det handlar självfallet också om att skapa en hyfsat stabil bas för en sådan regering fram tills dess att val måste äga rum. Och det är kring denna frågeställning som diskussioner nu pågår i Rom.

Efter torsdagen diskussioner i Bryssel flyger jag på fredagen till Abu Dhabi för att tillbringa helgen där i informella diskussioner centrerade kring de olika utmaningar vi står inför i Nordafrika och Västasien.

Och de är – som bekant – betydande.

En ny vecka tar sin början.

Förhandlingar enda lösningen

STOCKHOLM: Vid morgondagens möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel kommer vi kort att diskutera också den senaste rapporten från FN:s atomenergiorgan IAEA om utvecklingen i Iran.

Och den frågan har ju varit i rubrikerna ett bra tag.

Rapporten fick braskande förhandspublicitet, och jag ser att den nu blivit ett slagträ också i den amerikanska inrikespolitiska diskussionen med konkurrens om vem som kan vara mest militant i uttalanden och krav.

IAEA-rapporten var förvisso mer detaljerad än tidigare, men innebar för den sakens skull knappast att den grundläggande bilden förändrades.

Enligt min mening är det klart att Iran hade ett kärnvapenprogram fram till 2003, då inte minst amerikanska underrättelsebedömningar anser att ett politiskt beslut fattades om att avbryta detta.

Ett trevande program fanns redan under shah-regimens tid, men avbröts efter den islamska revolutionen 1979.

Anledningen till att det återtogs står med all sannolikhet att finna kriget med Irak, som ju inleddes med Saddam Husseins anfall på landet. Vi skall inte glömma att det ju gjordes den enda bedömningen efter den andra om att han var nära att skaffa sig kärnvapen, och det ter sig inte osannolikt att detta var en viktig faktor bakom det iranska kärnvapenprogram som då initierades.

2003 störtades dock Saddam Hussein, och en fundamentalt ny situation etablerades. Vi vet numera att regimen i Teheran detta år tog diskreta diplomatiska initiativ för att inleda en mer vittsyftande dialog med USA, men att dessa då avvisades av Washington. Detta gjorde också att de europeiska ansträngningarna detta år mötte svårigheter.

Ett beslut om att avbryta kärnvapenprogrammet stämmer väl med detta bredare mönster.

Huvuddelen av det detaljerade material som IAEA nu redovisar offentligt för första gången rör organisation och aktiviteter under denna period upp till beslutet 2003. Att Iran hitintills vägrat att offentligt medge det som då pågick förblir graverande och allvarligt.

Det som skett sedan dess är inte minst utbyggnaden av kapacitet för anrikning av uran. Iran hävdar att denna är för civila ändamål, och de inspektioner som IAEA regelbundet utför har inte hittat några tecken på att man genomför den höganrikning som ett militärt program skulle kräva.

Men förrådet av låganrikat uran utökas gradvis, och skulle om beslut så fattas kunna höganrikas för vapenändamål.

Utöver detta redovisar IAEA olika mer spridda aktivteter efter 2003 som skulle kunna tyda på att man fortsätter att utveckla teknologier för ett vapenprogram. Vissa av dessa kan dock ha andra förklaringar.

Även i vårt land genomförs – av helt legitima skäl – delar av detta.

Den avgörande frågeställningen förblir dock om det går att dra slutsatsen att man fattat ett nytt beslut om att åter dra igång det vapenprogram som lades i malpåse 2003. När jag tar del av de olika mer initierade bedömningar som nu görs är de nekande på den punkten.

Detta innebär dock inte att det inte finns anledning till oro.

Faktum kvarstår att Iran inte för IAEA har skapat klarhet kring de olika aktiviteter man vidtagit, och att man har en skyldighet att göra det. Faktum kvarstår också att det finns tecken på aktiviteter efter 2003 som skulle kunna tydas som att man fortsätter viss utveckling. Och faktum är också att de samlade satsningarna också på anrikning innebär att man skaffar sig bättre möjligheter om ett beslut om vapenproduktion skulle fattas.

Sverige har tillhört de länder som gått i spetsen när det gäller internationell mobilisering mot den iranska regimens övergrepp på mänskliga rättigheter. Det arbetet har vi all anledning att intensifiera mot bakgrund av utvecklingen i landet.

Men vi har också varit ett av de länder som varit tydligast när det gäller att förorda en dialog och en förhandling när det gäller de nukleära frågeställningarna, och det är uppenbart att det funnits möjligheter i detta avseenden som försuttits under tidigare år.

Det är t ex uppenbart att vi hade befunnit oss i en bättre situation om man hade beslutat att gå fram med den uppgörelse kring delar av dessa frågor som Turkiet och Brasilien förhandlade fram förra våren.

Irans innehav av anrikat uran hade då varit avsevärt lägre, och vi hade sannolikt haft en öppning för en överenskommelse om mer omfattande inspektioner.

Nu är det viktigt att dialogen återupptas.

Catherine Ashton, som leder ansträngningarna, har tydligt efterlyst detta. Samtidigt är den inre situationen i regimen i Iran ovanligt spänningsfylld med de problem som detta medför. Regimen är långt ifrån monolitisk.

De sanktioner som var avsedda att ge ökad styrka åt möjligheten till förhandlingar har hitintills knappast haft den avsedda effekten.

På sina håll spekulerar man i olika militära angrepp. Inte minst i de mer yviga delar av den amerikanska debatten verkar detta populärt för ögonblicket.

Men det finns också andra röster, t ex det uppmärksammade uttalandet av Israels nyss avgångne underrättelsechef Meir Dagan om att det är “the stupidest idea I’ve ever heard”. Han redovisade också bedömningen att en möjlig iransk kärnvapenkapacitet – om ett sådant beslut fattas – knappast är möjlig före 2015.

Vidden av den utmaning som ligger i denna situation skall alls inte underskattas.

Men någon annan lösning än en överenskommelse med utgångspunkt från full respekt för icke-spridningsfördraget NPT – som ju Iran är en del av – är knappast möjlig.

I sammanhanget är det också klokt att ta in beslutet om den konferens om ett kärnvapenfritt Mellersta Östern 2012 som Finland nu fått ansvaret att organisera.

Det arbetet kommer vi självklart att ge allt vårt stöd.

Viktigt avtal med Irak

STOCKHOLM: Riksdagens EU-nämnd är en viktig institution i vårt politiska system med den möjlighet att ge vårt uppträdande i EU i olika frågor en så bred politisk förankring som möjligt.

Och i dag på förmiddagen var det först Birgitta Ohlsson och sedan jag som informerade och förankrade inför våra kommande respektive ministerråd.

Som regel är det öppna, informativa och trevliga diskussioner vi har. Och synpunkter från de olika oppositionspartierna är ofta värdefulla.

Då och då bryts förvisso perspektiven, men det är undantag snarare än regel. Och i dag hade vi bred överensstämmelse i samtliga de frågor som kommer att komma upp på utrikesrådet i Bryssel på måndag.

Viktigt är att vi kommer att godkänna och underteckna det breda samarbetsavtal mellan EU och Irak som nu förhandlats fram.

Möjligheten av ett sådant diskuterades i anslutning till mitt första besök i Bagdad 2007.

Och med all den uppmärksamhet vi nu ger andra länder i regionen är det utomordentligt viktigt att vi inte glömmer bort betydelsen av stabilitet i Irak. Vi står ju nu inför tillbakadragandet av de allra sista av de amerikanska trupperna ur landet.

Förbindelserna mellan Sverige och Irak är många och goda, och därför har vi kanske speciellt anledning att uppmärksamma att detta avtal nu blivit färdigt.

Hemma igen

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka hemma igen efter dagarna nere på Balkan.

Nu handlar det bl a om att koordinera informationer och bedömningar med Bryssel och diskutera hur vi eventuellt skall gå vidare i vissa av de viktigare frågor som diskuterats de senaste dygnen.

Oroligheterna i norra Mitrovica – en person avled – illustrerar hur spänt läget nu har blivit.

Här hemma hade jag omedelbart genomgång inför EU:s utrikesministermöte i Bryssel på måndag.

Och i anslutning till det har Radek Sikorski och jag bjudit in till ett informellt möte för att diskutera utvidgningsfrågorna.

Det är oroande att det nu förefaller att finnas de som vill prioritera ner dem kraftigt.

Men att göra det vore att svika vårt europeiska ansvar.

I morgon fredag börjar dagen med EU-nämnd i riksdagen med samma agenda.

Och fortsätter sedan med bl a invigning av den unika Afghanistan-utställningen i Stockholm.

Spänning i Mitrovica

BELGRAD: Intensivt dygn som började i Kosovos huvudstad Pristina, fortsatte i norra Mitrovica med alla dess problem och avslutades med en serie av mycket intensiva samtal i Belgrad.

Och dessemellan en vacker bilresa ett antal timmar genom centrala delar av ett höstvackert och angenämt Balkan.

Mitt under den resan stannade jag på en bensinstation någonstans mitt i Serbien och hade pressträff per telefon om de propositioner om våra fortsatta bidrag till ISAF i Afghanistan och KFOR i Kosovo som regeringen fattat beslut om under dagen.

Den faktiska delningen av Kosovo har tyvärr fördjupats sedan slutet av juli, och det blev plågsamt uppenbart under mitt besök i den delade staden Mitrovica.

Det var nu några år sedan jag var där senast, men då var det möjligt att både gå och köra över bron över floden Ibar mellan stadens bägge delar. Att trafiken inte var så omfattande, och att det var tydligt att det var två olika samhällen på de olika sidorna, är en annan sak.

Nu var spärren över bron massiv på den serbiska sidan. Meterhögt med betong och grus. Barrikader, flaggor och vakter. Spänd stämning.

Jag kom in i norra Mitrovica en bakväg, satt ner någon timma med olika frivilligorganisationer för att höra deras berättelser och promenerade sedan tillsammans med EU-representanten i Kosovo Gentilini längs huvudgatan sakta ner mot den barrikaderade bron.

Spänt var det förvisso.

Det kommer att ta tid att övervinna delningen av Kosovo. Men att det på ett eller annat sätt måste sker är jag lika övertygad om som om att det finns alltför många som vet alltför lite om situationen.

På förmiddagen tvingades amerikanska trupper använda tårgas i Kosovos allra nordligaste delar när man försökte stänga en nyöppnad väg in till Serbien.

Det lyckades man alldeles säkert med – men lika säkert är att det rätt snart öppnas en annan väg.

Misstron mellan de bägge sidorna är massiv – och i sin förlängning farlig.

De tiotusentals serber som bor i Mitrovica fruktar att kosovoalbanerna kommer att på ett eller annat sätt fördriva dem. Och dessa senare fruktar att kosovoserberna kommer att bryta sig loss och för evigt splittra Kosovo.

Och den ömsesidiga fruktans spiral har fått ny kraft sedan slutet av juli.

Väl framme i Belgrad handlade mina samtal till mycket stor del om detta. Och om möjligheterna att driva framåt dialogen mellan Pristina och Belgrad i ett antal frågor.

Problemen är betydande, men jag ser ändå konturerna av möjliga lösningar.

Middag med president Boris Tadic är alltid trevligt, och våra samtal spänner sig normalt över vida områden. Han är en statsman som betytt mycket för sitt land och för denna del av Europa.

Det fanns åtskilliga konstruktiva idéer i vårt samtal.

Men konversationen bröts med nyheterna om skottlossning i Mitrovica och personer som också med livshotande skador förts till sjukhuset.

Detaljer vet vi ännu inte med säkerhet.

Men ett är säkert: att sätta känslor i svall i dessa regioner innebär alltid betydande faror. Och händelser som denna har den effekten.

Tidigt torsdag morgon flyger jag tillbaka till Stockholm.

Men behovet av känslodämpande och konfliktlösande insatser i denna del av Europa är dessvärre mycket påtagligt.

Vi gör vad vi kan.

Övervinna Kosovos delning

PRISTINA: Dimmig morgon på det sätt som brukar vara fallet på Balkan denna tid på året – med de problem det för med sig.

Gårdagen var fylld med intensiva samtal här. Det blev rätt länge med premiärminister Hashim Thaci såväl om Kosovos situation i allmämhet som situationen uppe i norr.

Och jag underströk med all kraft att det är han – regeringen i Pristina – som måste vinna alla sina medborgares stöd, och att han när det gällde serberna i norr snarast agerat på ett sätt som motverkat detta syfte.

Det handlar om att övervinna den faktiska delning vi tyvärr ser i Kosovo i dag.

Nato:s stridsvagnar eller EU:s poliser kan aldrig leverera hans medborgares stöd – och förr eller senare kommer de inte heller att finnas här. Då finns risk för en konflikt med allvarliga konsekvenser för Kosovo och för regionen.

Och samtal i denna fråga fortsatte sedan med EU:s, Nato:s och FN:s ledande företrädare här. Alla är påtagligt bekymrade över den försämrade situationen och försöker att finna vägar framåt.

Hur det kommer att gå med den saken återstår att se.

Nu på morgonen bär det för min del upp mot norr och den delade staden Mitrovica för att träffa olika personer där. På ort och ställe kan jag se de barrikader och vägspärrar som upprättats under de senaste månadernas skärpta konflikt.

Och från de samtalen åker jag sedan mer eller mindre direkt – det är dock en bra bit – till Belgrad för samtal med biträdande premiärminister Delic och utrikesminister Jeremic för att avsluta med middag med president Boris Tadic.

Där liksom här kommer regionens Europa-perspektiv att stå i fokus.

Från sina mycket olika positioner är man både i Pristina och Belgrad oroade för att det perspektivet håller på att försvagas och att det finns huvudstäder som reser ständigt nya spärrar och hinder mot dem.

Och tyvärr har de inte alldeles fel i det.

Vi kämpar mot – men i dagens Europa är det tyvärr inte utvidgning, konfliktlösning och långsiktigt fredsbyggande som dominerar dagordningen.

Men Balkan är och förblir lackmustestet på vad Europa förmår eller inte förmår i det avseendet.

Vi får inte misslyckas.

Ner mot Kosovo

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm med frågor både på kortare och på lite längre sikt.

Sista handen lades vid propositionen om vårt bidrag till ISAF-operationerna i Afghanistan som jag hoppas att regeringen kommer att fatta beslut om på onsdag – jag befinner mig sannolikt uppe i norra Kosovo när det sker.

Men samtidigt tar vi ställning till vår fortsatta och betydligt mer modesta medverkan i den fortsatta KFOR-operationen i Kosovo. I den s k Althea-operation i Bosnien som EU nu har ansvaret för uppgår vårt bidrag just nu till en person.

Det är så det skall vara – dessa insatser skall inte vara för evigt, utan successivt fasas ut när stabilitets- och statsbyggnadsansträngningarna får en allt mer dominerande politisk dimension.

Omedelbart efter fredsavtalet om Bosnien 1995 byggdes det upp en styrka på hela 60.000 Nato-soldater i landet. Och sedan har den steg för steg avvecklats, omvandlats och förminskats.

I Kosovo – där ju konflikten var 1999 – har den processen inte kommit lika långt, och de nya spänningar vi nu fått uppe i norr har dessutom försvårat situationen. Men i grunden är ju utmaningarna där nere inte längre främst militära.

Tidigt i morgon bitti börjar jag kryssa mig ner mot Pristina för mina samtal där.

Och mitt på dagen sätter jag mig ner med premiärminister Hashim Thaci för att diskutera läget just nu – och landets möjligheter på lite längre sikt.

Vi träffades för första gången i slutet av 1990-talet på en restaurang med vacker utsikt öve Rhen-floden i utkanten av Bonn i Tyskland.

Innan dess hade jag ju haft mest kontakt med den dåvarande ledaren för kosovoalbanerna Ibrahim Rugova. De två företrädde olika filosofier – och skulle ju hamna på mycket olika linjer i kriget under våren 1999.

Sedan dess har mycket inträffat.

Jag minns väl hur jag kom in i Kosovo dygnet efter det att de serbiska styrkorna hade lämnat landet efter uppgörelsen efter det 78 dagar långa kriget. Vi flög i helikopter över ett Kosovo där kriget formellt var över, men där hus brändes och bitterheten fortfarande slog över i brutalitet och fördrivning.

FN-missionen UNMIK gjorde mycket för att få Kosovo på fötter igen, och 2008 erkände bl a Sverige landets självständighet. Att det varit bättre om den hade varit resultatet av en överenskommelse mellan alla berörda eller ett beslut i FN:s säkerhetsråd behöver knappast påpekas, men dessvärre blev så inte fallet.

Inför de diskussionerna förordade vi särskilda arrangemang för att successivt integrera de mer eller mindre kompakt serbiska nordligaste delarna av landet i Kosovo i övrigt med viss inspiration från hur vi tidigare lyckats att integrera östra Slavonien i Kroatien.

Där var situationen 1995 lika låst som i norra Kosovo – men integrationen i Kroatien kom dock i allt väsentligt att lyckas. I dag talar ingen om östra Slavonien.

Men så blev det inte när det gällde Kosovo. På sina håll trodde man att det fanns enklare lösningar på det problemet.

Fortfarande är dock Kosovo ett påtagligt delat land.

Åker man över bron över Ibar-floden i Mitrovica ser skyltar, flaggar och allt ut som om man är i ett annat land. Kanske är delningen i dag t o m hårdare än den var när självständigheten kom. Inga steg för att bygga förtroende har tagits.

Och sedan slutet av juli har situationen förvärrats. Inte minst har det skett genom en delvis klumpig hantering från olika internationella aktörers sida.

Men detta kan knappast lösas genom att Nato och EU påkläder sig någon typ av ockupationsroll i området och med våld försöker att förändra människors inställning.

Varje försök i den riktningen kommer på sikt att göra saken värre.

Därför måste det på ett eller annat sätt till en politisk process för att övervinna Kosovos delning och säkra dess territoriella integritet, och huvudansvaret måste på ett eller annat sätt ligga på Pristina. Det är dess land och dess medborgare.

Men också för Serbien är norra Kosovo ett betydande problem. Området domineras så gott som helt av en stark och stundtals extrem serbisk nationalism som snarast ser den serbiske presidenten Tadic som sin fiende.

Ty följande är den senares möjligheter att styra över dem mycket begränsade – de manövrerar snarast intensivt för att president Tadic i de kommande serbiska valen skall kunna ersättas av någon av deras kaliber.

Att det skulle ha betydande negativa återverkningar på hela regionen säger sig självt. Vi skulle riskera att successivt glida in i ett nytt skede av kriser på Balkan.

Det kommer att ta sin tid för Serbien att acceptera att Kosovo har blivit ett självständigt land. På den punkten skall vi inte göra oss några illusioner.

Hur många decennier tog det innan Republiken Irland formellt gav upp sina anspråk på de sex nordliga grevskap som kom att falla under London när Irland fick sin självständighet?

Och hur många decennier tog det innan efterkrigs-Tyskland formellt gav upp alla anspråk baserade på 1936 års förkrigsgränser?

I bägge fallen handlade det om processer som var stegvisa, ibland plågsamma inrikespolitiskt och som endast kunde klaras genom att de hanterades med visst tålamod och med ett mer utdraget tidsperspektiv.

Så kommer det att bli här också.

Om allt detta kommer jag att resonera i morgon och på onsdag under mina intensiva timmar i regionen.

Jag bara hoppas att den balkanska vintern med dimma och kyla ännu inte riktigt hunnit infinna sig.

Jag känner den allför väl.

Europa, Balkan och Afghanistan

STOCKHOLM: En ny vecka randas snart. Jag misstänker att den fortsatt kommer att domineras av diskussioner kring de ekonomiska utmaningarna i de södra delarna av vårt Europa.

Alldeles säkert kommer den bredare diskussion om EU-samarbetet som jag redan berört här att fortsätta – jag kommer att återkomma till den saken.

Efter en måndag här hemma – då vi inte minst kommer att ha anledning att diskutera situationen i Syrien – kommer jag dock att bege mig ner till Balkan med anledning av de nya spänningar vi sett kring situationen i Kosovo sedan slutet av juli.

Det var ju då ett plötslig manöver av regeringen i Pristina, i syfte att ta full och egen kontroll över främst två gränsövergångar i norr, förde oss in i ett läge som blivit allt mer besvärligt sedan dess.

Dels har den dialog mellan Belgrad och Pristina om en rad praktiska frågor, som när den väl kom igång gav resultat snabbare än väntat, nu så gott som helt kört fast.

Och dels har främst situationen i norra Kosovo blivit allt mer besvärlig med risk för att den internationella närvaron i form av KFOR och EULEX hamnar i en ockupationsliknande situation som i längden knappast kommer att vara hållbar.

Tillsammans har detta skapat nya spänningar och en ny osäkerhet som i grunden inte ligger i vare sig Serbiens eller Kosovos intresse.

Situationen har plötsligt blivit laddad i regionen, och de inrikespolitiska låsningarna och begränsningarna i bägge länderna är dessutom tydliga.

Det är mot denna bakgrund jag på tisdag flyger till Pristina för samtal.

Jag var där som första utrikesminister från något västland efter det att vi tidigt 2008 hade erkänt landets självständighet, men har tyvärr inte varit där sedan dess. Detta blir ett tillfälle att diskutera såväl vägar ur den aktuella situationen som den bredare agendan om landets europeiska framtid.

På onsdag åker jag sedan norrut, över floden Ibar och till de delar av Kosovo där den serbiska befolkningen fortfarande känner en mycket djup misstro mot det självständiga Kosovo, och där de senaste månadernas utveckling snarast lett till att attityderna skärpts.

Därifrån bär det så vidare till Belgrad för samtal kring dessa frågor där, och på torsdag kommer jag att vara tillbaka i Stockholm igen.

Trots självklart fokus på de ekonomiska spänningarna just nu är det viktigt att EU är medvetet om sitt ansvar för en balanserad och bra utveckling på Balkan.

Det förutsätter att utvidgningsperspektivet är tydligt och trovärdigt, och att vi förmår att föra en politik som tålmodigt överbryggar de motsättningar som fortfarande förvisso lever kvar.

Det europeiska projektet handlar förvisso om bättre ekonomiska möjligheter, men inte minst i dessa tider är det viktigt att vi inte glömmer att det dock allra främst handlar om fred.

När jag kommer hem på torsdagen hoppas jag att regeringen redan på onsdagen fattat beslut om propositionen till riksdagen om främst vårt bidrag till den internationella ISAF-insatsen i Afghanistan under 2012, men också om vissa riktlinjer i detta avseende för tiden fram till 2014 och därefter.

Det handlar ju om det successiva överlämnande av säkerhetsansvar till de afghanska stridskrafterna som enligt afghanskt önskemål och internationell överenskommelse skall ske under de kommande åren.

Vi har ju fört samtal i dessa frågor med socialdemokraterna och miljöpartiet som uppföljning på den överenskommelse i dessa frågor som vi träffade för ett år sedan.

Hemma i Stockholm mot slutet av veckan kommer jag bl a att medverka vid det India Forum som vi anordnar tillsammans med German Marshall Fund.

Betydelsen av att stärka förbindelserna med Indien har jag ju återkommit till på denna plats åtskilliga gånger.

På fredag kommer jag också att vara med och inviga den mycket fina utställning av historiska skatter från Afghanistan som vi efter en del ansträngningar nu lyckats att få till Etnografiska Museet i Stockholm.

Det handlar om några av de allra värdefullaste föremålen från Nationalmuseet i Kabul, och har tidigare visats i främst New York och London.

Så här beskrivs den av museet själv:

”Det här är en berättelse om hemliga nyckelbärare, ofattbara skatter, hjältedåd och ett Afghanistan du kanske inte trodde fanns. Det är också berättelsen om ett Afghanistan i världens mitt. I hjärtat av Asien och i centrum för handeln mellan Kina, Indien och Europa. Den historiska länken mellan Öst och Väst och platsen där Sidenvägen band dem samman.”

Historiska perspektiv är alltid viktiga, och jag tror att det har sin betydelse även för framtiden att vi är medvetna om den betydelse som inte minst handelsvägar genom Afghanistan spelat under en mycket lång tid, och den kulturella rikedom som dessa under långa perioder gav upphov till.

På vägen hem

STOCKHOLM: I går var det så traditionell och storstilad s k GA-bal på Götheborgs Nation vid universitetet i Lund, och det var ett sant nöje att vara med.

Under dagen har jag så åkt hem genom ett allt mer höstligt Sverige. Snart faller nog de vackert gulröda löven från träden.

Min läsning under resan har varit Krister Wahlbäckd nyutkomna stora bok om Finlandsfrågan i svensk politik från 1809 och framåt. Han har gett den titeln ”Jättens andedräkt” med anspelning på det faktum att det alltid har andelar om den grundläggande frågan om Ryssland och dess politik.

Utrikespolitik handlar om mycket, men dess kärna är ju alltid att försöka att trygga nationens fred och frihet, för att på det sättet skapa så goda förutsättningar som möjligt för dess medborgares trygghet i dagen och möjligheter för morgondagen.

De två sekler som Krister Wahlbäck skildrar har varit dramatiska och prövande också i våra mer nordliga nejder, även om det huvudsakligen handlat om de konkreta och möjliga följderna av makternas kollisioner på kontinenten i övrigt.

Napoleonkrigens enorma omvälvningar, Tysklands starkt framväxt efter 1870, katastrofen och krigen efter augusti 1914 med dess olika faser och faser intill dess att den Röda Armén erövrade Berlin och etablerade sig i hjärtat av Europa, det kalla krigets olika kalla skeden och så slutligen det sovjetiska väldets sammanbrott och den europeiska integrationens segermålet under de senaste två decennierna.

Under hela denna tid har relationen och hänsynen till Finland varit en stundtals explicit men alltid implicit bestämmande faktor i Sveriges politik.

Dels på grund av Finland självt, men dels alldeles självklart på grund av ”jätten” som en gång fanns bortom den klassiska gränsen vid Systerbäck.

På den mer ytliga – och stundtals yviga – utrikespolitikens plan har relationen tidvis varit tunn och våra olika prioriteter stundtals mycket annorlunda.

Den som läst Max Jacobsons olika mästerliga skildringar av Finlands politik ser ju omedelbart hur den djupare säkerhetspolitiken styrt så mycket mer här än där, men i rättvisans och den nya öppenhetens namn kan ju nu sägas att det även på denna sida Östersjön funnits en djup säkerhetspolitik.

Att det mer sällan talades om den, eller att den t o m offentligt förnekades, är en lite annan historia.

Krister Wahlbäcks bok blir alldeles säkert standardverket om den frågeställning som de facto varit den mest centrala i Sveriges djupa utrikes- och säkerhetspolitik under dessa dramatiska europeiska sekler.

I min planering ligger att Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och jag skall ha ett offentligt samtal om boken under någon av de närmaste veckorna.

Det gäller bara att få våra respektive kalendrar att passa ihop.

Numera styrs Sveriges och Finlands utrikesministrars kalendrar i hög grad av den vidare europeiska integrationens sammanträdescykler.
Så har det blivit efter alla dessa år.

Fortsättning i Athen

LUND: En kväll denna helg med avkoppling i akademisk och studentikos miljö i denna vår sydliga lärdomsmetropol.

Samtidigt fortsätter det grekiska dramat.

De senaste dygnens tumult har dock medfört den positiva utvecklingen att oppositionsledaren Samaras nu sagt att han är beredd att medverka till besluten om det nya spar- och saneringspaketet.

Tidigare har han försökt att i populistisk iver vara mot allt, men nu har en stund av allvar uppenbarligen infunnit sig.

Det parti han leder har ju också sin tydliga del av ansvaret för den situation som landet försatts i.

Det regeringsspel som nu inleds i Athen kommer förhoppningsvis inte att vara alltför utdraget.

Landet behöver en regering som har den fasthet som gör att den kan ta det ansvar som de svåra tiderna kräver.

Klar sikt igen?

STOCKHOLM: Sakta lade sig helglugnet också över regeringskvarteren i huvudstaden. Det var ett ganska övergivet utrikesdepartement jag lämnade på eftermiddagen.

Under tiden avslutades G20-toppmötet i Cannes, som ju kommit att få ett fokus så gott som uteslutande på den sydeuropeiska krisen och de konsekvenser denna kan komma att få.

I Athen fortsätter den politiska osäkerheten, och närmast handlar det ju om förtroendeomröstningen i det grekiska parlamentet senare i kväll. Att denna i sig skulle kunna vara någon lösning är dock svårt att föreställa sig. Det går inte att ha en situation där man som nu snubblar mellan sammanbrotten.

Värt att notera är dock den mycket starka majoritet som finns i Grekland för att stanna i euron.

Andra scenarior må vara akademiskt intressanta, men skulle riskera omedelbart finansiellt kaos. Och när s k vanliga människor intervjuas på gatorna i Athen säger de nästan genomgående att de är rädda för en situation där de står ensamma utan den hjälp och det stöd som ju Europa utgör.

Och så är det.

Jag minns den jublande stämningen på Syntagma-torget när den förhatliga militärjuntan hade kollapsat, och ett återvändande av Grekland till Europa i övrigt blev möjligt.

Måhända släpptes sedan Grekland in för snabbt och okritiskt, men skälet var behovet av att stabilisera landets demokratiska utveckling och att ge det nya ekonomiska möjligheter.

Det lyckades också – innan den mer byzantiska karaktären av delar av den grekiska politiken förde landet ner i det träsk av ekonomisk misskötsel som man nu försöker att ta sig upp ur.

Och som man behöver Europas och omvärldens hjälp att klara sig ur.

I Cannes har det dock inte bara handlat om Grekland, utan i minst lika hög utsträckning om Italien även om dess situation ju i många avseenden är bättre och annorlunda.

Den akuta italienska krisen är politisk snarare än ekonomisk, och handlar om den bristande tilltron till regeringens vilja och förmåga att föra den ekonomiska politik som behövs. Löser man den politiska krisen borde det, enligt min mening, finnas rimliga möjligheter att klara också den ekonomiska situationen.

Men hur det går med den saken är dock oklart. Uttalanden av premiärminister Berlusconi under dagen har knappast bidragit till klarhet.

Mitt i den ekonomiska krishanteringen fortsätter och intensifieras så diskussionen om EU-samarbetets framtida utveckling.

I ett inlägg i Financial Times i dag verkar rådets f d rättschef skylla det mesta på att utvidgningen gjort EU alldeles för stort och ohanterligt, och förordar en starkare integrerad mindre grupp av länder.

Det är en klassisk synpunkt från de som tycker att det var bättre förr.

Men de glömmer att det var folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna som fällde det mer ambitiösa försöket till integration, och att det var syndarnas allians mellan Paris och Berlin som bäddade för att stabilitetskraven på Euro-länderna sköts åt sidan.

Och nog är det lite magstarkt att hävda att problemen beror på att man släppt in länder som t ex Polen, Estland eller Finland i unionen. De 15 länder som kommit med sedan 1995 har generellt skött sig betydligt mycket bättre, och utvecklas i dag starkare, än de som fanns med i unionen innan dess.

Men alldeles säkert kommer synpunkter som dessa att återkomma, och i dem ligger en betydande risk för att Europa kommer att splittras och försvagas under kommande år.

Och det kommer då att ske i ett skede av accelerande globalisering och påtaglig makt- och tyngdpunktsförskjutning i världen. Perspektivet inger betydande bekymmer.

Kring allt detta kommer det med största säkerhet att diskuteras allt mer under kommande månader – och sannolikt kommande år.

Den globala och den sydeuropeiska krisen har lett till att vi inte fick den utveckling efter Lissabon-fördragets ikraftträdande som vi hade hoppats på.

Vi hade hoppats på klar sikt framåt, men finner oss nu i stället i tätnande dimma.

Och det ställer krav på en djupare och bredare debatt om vägarna framåt – såväl för Europa i dess helhet som för unionens enskilda länder.

Det var länge sedan…

STOCKHOLM: I tidningarna ser jag att Yngve Holmberg, som var partiledare för det gamla högerparti som blev nya moderata samlingspartiet strax före hans avgång 1970 nu gått ur tiden.

Jag tillhörde dem som kom med i politiken under hans tid – även om orsakerna till det var helt andra.

Och mina första stapplande insatser på rikspolitikens område gjorde jag i valrörelsen 1970 när jag bl a var en av hans två medhjälpare i TV:s stora avslutande partiledardebatt.

Jag minns den väl.

Det var klassiske centerledaren Gunnar Hedlunds sista valrörelse och sista debatt. Minnesvärd.

Och det var nyvalde socialdemokratiske partiordföranden Olof Palmes första.

Han klarade inte riktigt av den sluge Hedlund, och missbedömde sedan även dennes efterträdare Thorbjörn Fälldin.

Olof Palme skulle ju komma att förlora i väljarstöd såväl 1970 som 1973 innan socialdemokraterna förlorade regeringsmakten i valet 1976.

1970 blev också Yngve Holmbergs sista valrörelse.

Väljarstödet i det valet hamnade, om jag inte missminner mig, på 11,5%.

Men givet omständigheterna var det faktiskt inte så dåligt. Opinionssiffrorna några månader innan hade visat betydligt lägre siffror, och jag minns att vi lyckades intala oss att det varit en riktigt bra valrörelse.

Det blåste kraftiga vänstervindar i samhällsdebatten.

Så gott som var och en sade att de egentligen var socialister, och mycket handlade om kampen mot den s k USA-imperialismen.

Ett demonstrationståg för gamla FNL-rörelsen hade – sades det lätt ironiskt – marscherat rakt in i TV-huset och satt upp den nya kanalen TV2.

Det var efter det valet som Yngve Holmberg lade fram förslaget att byta namn på partiet.

Om jag inte missminner mig ville han att det skulle heta Samlingspartiet.

Andra tyckte det var alldeles för könlöst och lyfta fram det endast marginellt mer potenta gamla begreppet moderat. Och av allt detta blev så vid en extra partistämma på Konserthuset i Stockholm Moderata Samlingspartiet.

Men omedelbart därefter utmanades Yngve Holmberg av sin vice ordförande Gösta Bohman – som tyckte det mesta var för mjäkigt och vacklande – och det ledde fram till den ytterligare extra stämma i Farsta Gymnasium där den senare i votering besegrade den förre.

En händelse som snabbt blev klassisk.

Och jag kom ju senare att rekryteras av den nya partiordföranden som medarbetare – och förblev på olika sätt det tills hans avgång som partiledare elva år och några borgerliga regeringar senare.

Yngve Holmberg var partiordförande i en tid som var svår.

I grunden hade nog partiet inte hämtat sig från den rekyl i andrakammarvalet 1960 som hade brutit framgångssagan under den folklige Jarl Hjalmarsson på 1950-talet.

Med den rekylen, och ”jarlens” avgång, inleddes en period av inre strider som lite senare under decenniet också kom att sammanfalla med att betydande delar av samhällsdebatten under ständigt skanderande marscherade rakt ut mot avgrunden långt till vänster.

Så lätt var hans uppgift sannerligen inte. Om någon annan hade klarat den bättre kan vi aldrig veta.

Men det namnbyte han avslutade med kom senare att med tilltagande kraft och styrka att föras vidare av Gösta Bohman under 1970-talet.

Då gick vi från att vara borgerlighetens minsta till att bli dess största parti.

Om med lite hack och ryck och bakslag har ju sedan den utvecklingen på olika sätt fortsatt. Förnyelsen har fortsatt.

I dag är det mesta annorlunda.

Perspektiven i politiken är viktiga.

Torsdag i Stockholm

STOCKHOLM: Efter en vecka på resande fot är det nu bra att vara tillbaka i Stockholm några dagar.

Torsdag är alltid regeringssammanträde och allmän beredning.

Och på ett eller annat sätt har vi ju anledning att värdera den europeiska utvecklingen just nu.

Det viktiga G20-mötet inleds nu nere i Cannes, och inte minst de senaste grekiska förvecklingarna har ju åter satt de europeiska svårigheterna i globalt fokus.

Också när det gäller utvecklingen av den ekonomiska politiken i Italien finns det all anledning till uppmärksamhet.

Att vi har ett mycket starkt intresse av att insatserna för att hjälpa de länder som hamnat i svårigheter lyckas är uppenbart – men allt förutsätter ju att de har viljan och förmågan att också hjälpa sig själva.

Gunilla Carlsson gjorde i tisdags ett besök i Tripoli, och självfallet är jag angelägen om att lite mer i detalj ta del av hennes intryck. Jag hörde ju rätt mycket av de bedömningar om landets utveckling som man nu gör i Italien i samband med att jag var där i fredags.

Vi fortsätter att nära följa utvecklingen i Syrien.

Gårdagens besked från Kairo om en överenskommelse mellan regimen och Arabförbundet var viktigt – men allt hänger nu på om denna kommer att respekteras eller inte.

Dras verkligen militären och säkerhetsstyrkorna tillbaka från städerna, och de som fängslats släppts, är det mycket som talar för en helt hy politisk dynamik som sannolikt kommer att leda till avgörande förändringar.

Efter en dag med dessa och andra frågor – Afghanistan skall inte glömmas bort – tänkte jag dock koppla av med Roxette på Globen i kväll.

Nordisk dag i Köpenhamn

STOCKHOLM: Under ledning av Finlands Erkki Tuomioja hade vi möjlighet att ha några timmar av överläggning mellan de nordiska utrikesministrarna i charmiga Egdtveds Pakhus i Köpenhamn i dag.

En del av den tiden ägnade vi åt olika delar av vårt intensifierade samarbete på olika områden, bl a när det gäller utrikesrepresentationen.

Som ministrar är vi alla övertygade om att det går att göra mer, och att vi alla har mycket att vinna på det. Vi kommer att fortsätta de diskussionerna.

Men vi gick också igenom en del av de sakpolitiska utmaningar vi står inför.

Gemensamt uttalade vi skarp kritik mot de nya israeliska besluten dels om accelererade illegala bosättningar, och dels om att frysa inne ekonomiska medel som tillhör den palestinska myndigheten.

Just nu är det svårt att känna annat än pessimism om förutsättningarna för en fredsprocess värd namnet i den regionen.

Och tyvärr är det nu mitt intryck av att bägge sidor snarast manövrerar för att undvika direkta förhandlingar. På den palestinska sidan är misstron mot den israeliska regeringen mycket djup, vilket inte minst har med bosättningspolitiken att göra, medan man i denna förefaller sakna genuin vilja till en genuin uppgörelse just nu.

På kort sikt är detta djupt oroande, och på lite längre sikt är det direkt farligt. Vi riskerar att successivt glida in i situationer som kan komma att bli allt svårare och allt mer besvärliga.

Efter vårt utrikesministermöte hade vi i sedvanlig ordning gemensam lunch med Nordiska Rådets presidium.

Den kom att handla om situationen i Vitryssland, det regionala samarbetet med Ryssland och Östersjösamarbetet. I alla dessa tre avseenden spelar ju Nordiska Rådet och de olika parlamentariska samarbetsformerna en viktig roll.

Presidiet trycker alltid på för att vi skall fördjupa vårt utrikespolitiska samarbete ytterligare, och det är självfallet en viktig strävan.

Gemensamt – och en del av oss har varit med rätt länge i dessa sammanhang – sade vi dock att samarbetet i dag är mer intensivt än någonsin tidigare.

Den efterföljande debatten i rådet självt – i folketingets plenisal; detta att lära känna våra olika parlamentariska mötesmiljöer i Norden har ett värde i sig – blev kanske inte så dynamisk.

Jag vill minnas att det var mer liv i dessa debatter under gångna år.

Själv fick jag dessutom till uppgift att föredra redogörelsen från de nordiska försvarsministrarna, eftersom Sten Tolgfors blivit förhindrad att komma.

Tyvärr fick jag sedan återvända till Stockholm. Utdelningen av Nordiska Rådets litteraturpris – som äger rum i kväll – brukar annars alltid tillhöra de angenämare delarna av dessa möten.

Den nordiska kulturella gemenskapen betyder mer än vad vi alltid är fullt medvetna om, och detta pris är en viktig manifestation av denna.

Onsdag i världen

KÖPENHAMN: Dimmig morgon vid Öresund. Och snart drar mötena i samband med Nordiska Rådet igång.

Men det är en onsdag när mycket annat också händer.

Premiärminister Papandreo står fast vid sina tankar på folkomröstning i Grekland, men möter EU-ledare i södra Frankrike för att förklara saken i dag samtidigt som otydligheterna i Athen snarast tilltar.

Situationen är långt ifrån idealiskt.

I Istanbul träffas i dag president Karzai och ledarna för den vidare regionens olika länder för att försöka nå överenskommelse om regionalt samarbete. Det är ett viktigt möte – jag hade gärna varit också där – men det finns betydande hinder för de framsteg som krävs.

Från Kairo kommer vi under dagen att få besked om de överläggningar som en grupp av länder på uppdrag av Arabförbundet förde i Damaskus i går. Det talas om någon form av överenskommelse, men innebörden är i skrivande stund oklar.

Från Jerusalem kommer nyheter om att den israeliska regeringen nu vidtar olika form av repressalieåtgärder mot palestinierna efter den i och för sig olyckliga voteringen i UNESCO. Att sådana är oacceptabla och skapar en än mer besvärlig situation är en självklarhet.

Samtidigt rapporteras i israeliska media att premiärminister Netanjahue arbetar för att övertyga sin regering om att genomföra ett militärt angrepp mot Iran.

Att den nyligen avgågne chefen för underrättelsetjänsten Mossad nyligen mycket kraftigt fördömde tankar som dessa är dock värt att notera. Konsekvenserna skulle bli förödande.

Så det finns ett och annat att diskutera.

Viss uppgivenhet

KÖPENHAMN: Cyberkonferensen i London i dag blev viktig inte minst genom den tyngd som frihetsfrågorna kom att få på den.

I förhandsinformationen hade nätsäkerheten stått i fokus, men i dagens olika diskussioner var det snarare nätfriheten som kom att bli dominerande.

Och nu kan vi med detta i ryggen gå vidare i detta viktiga ärende.

Men också under dagen diskuterades det mycket Europa.

Under dagarna kom jag att diskutera utvecklingen och inte minst den brittiska inställningen med bl a tre f d brittiska utrikesministrar, och det sammanfattande intrycket av dem blev dessvärre en viss uppgivenhet över en brittisk debatt i dessa frågor som allt mer fjärmar sig från såväl verklighet som genuina brittiska intressen.

Det talas på sina håll om de s k backbenchers – de på de bakre bänkarna i underhuset – och vad dessa kan ställa till med i samma tonläge som jag antar att medeltidens Europa talade om Attilas hunner och deras möjliga framfart.

Premiärminister David Cameron – som kom också till cyberkonferensen i dag – försöker att hålla en pragmatisk och verklighetsnära Europa-linje.

Jag vet att han vet hur viktigt det är också för Storbritannien att Euro-länderna lyckas.

Till allt detta adderades så den nya osäkerheten kring den politiska utvecklingen i Grekland efter gårdagkvällens milt sagt överraskande tal om någon form av folkomröstningen.

Om det kommer att bli någon sådan är väl i hög grad osäkert – men i detta ligger ju dessvärre att det mesta i övrigt också är osäkert.

En ny grekisk osäkerhet är – försiktigt uttryckt – inte vad Europa behöver just nu.

Det var en solig och vacker dag i London, och åtminstone radio- och TV-intervjuer gjorde att jag då och då kunde ta mig ur konferenslokalen och njuta av vädret.

Mot slutet av eftermiddagen bar det sedan ut till Heathrow, därifrån till Kastrup och sedan in till centrala Köpenhamn för de olika nordiska överläggningarna här under morgondagen.

Slutar i Köpenhamn

LONDON: En intensiv dag börjar här.

Och den börjar med informell diskussion i mindre krets om den europeiska situationen. Chris Patten tillhör dem som det alltid är värt att lyssna på.

Gårdagens besked från Athen om att premiärminister Papandreou planerar någon typ av folkomröstning har ju knappast gjort hanteringen av just den situationen enklare.

Alldeles säkert kommer dessa frågor att dominera det G20-möte som börjar i Cannes i södra Frankrike på torsdag.

Men sedan blir det cyberkonferensen.

De flesta kommer att tala säkerhet – jag kommer mest att tala frihet.

Där kommer jag också att sätta mig ner med Hillary Clinton för att diskutera hur vi kan föra just det arbetet vidare.

Men jag skall också tala med min polske kollega Radek Sikorski om en del av de utmaningar vi står inför i områden där vi har arbetat tillsammans.

Utvecklingen i Ukraina ter sig t ex allt mer bekymmersam.

Mot slutet av eftermiddagen sätter jag mig så på ett plan till Köpenhamn och mötet där med Nordiska Rådet.

I en osäker värld är det nordiska samarbetet viktigt för oss. Ytterst handlar ju även det om tryggheten och framtiden för våra länder.