STOCKHOLM: I går var det så traditionell och storstilad s k GA-bal på Götheborgs Nation vid universitetet i Lund, och det var ett sant nöje att vara med.
Under dagen har jag så åkt hem genom ett allt mer höstligt Sverige. Snart faller nog de vackert gulröda löven från träden.
Min läsning under resan har varit Krister Wahlbäckd nyutkomna stora bok om Finlandsfrågan i svensk politik från 1809 och framåt. Han har gett den titeln ”Jättens andedräkt” med anspelning på det faktum att det alltid har andelar om den grundläggande frågan om Ryssland och dess politik.
Utrikespolitik handlar om mycket, men dess kärna är ju alltid att försöka att trygga nationens fred och frihet, för att på det sättet skapa så goda förutsättningar som möjligt för dess medborgares trygghet i dagen och möjligheter för morgondagen.
De två sekler som Krister Wahlbäck skildrar har varit dramatiska och prövande också i våra mer nordliga nejder, även om det huvudsakligen handlat om de konkreta och möjliga följderna av makternas kollisioner på kontinenten i övrigt.
Napoleonkrigens enorma omvälvningar, Tysklands starkt framväxt efter 1870, katastrofen och krigen efter augusti 1914 med dess olika faser och faser intill dess att den Röda Armén erövrade Berlin och etablerade sig i hjärtat av Europa, det kalla krigets olika kalla skeden och så slutligen det sovjetiska väldets sammanbrott och den europeiska integrationens segermålet under de senaste två decennierna.
Under hela denna tid har relationen och hänsynen till Finland varit en stundtals explicit men alltid implicit bestämmande faktor i Sveriges politik.
Dels på grund av Finland självt, men dels alldeles självklart på grund av ”jätten” som en gång fanns bortom den klassiska gränsen vid Systerbäck.
På den mer ytliga – och stundtals yviga – utrikespolitikens plan har relationen tidvis varit tunn och våra olika prioriteter stundtals mycket annorlunda.
Den som läst Max Jacobsons olika mästerliga skildringar av Finlands politik ser ju omedelbart hur den djupare säkerhetspolitiken styrt så mycket mer här än där, men i rättvisans och den nya öppenhetens namn kan ju nu sägas att det även på denna sida Östersjön funnits en djup säkerhetspolitik.
Att det mer sällan talades om den, eller att den t o m offentligt förnekades, är en lite annan historia.
Krister Wahlbäcks bok blir alldeles säkert standardverket om den frågeställning som de facto varit den mest centrala i Sveriges djupa utrikes- och säkerhetspolitik under dessa dramatiska europeiska sekler.
I min planering ligger att Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och jag skall ha ett offentligt samtal om boken under någon av de närmaste veckorna.
Det gäller bara att få våra respektive kalendrar att passa ihop.
Numera styrs Sveriges och Finlands utrikesministrars kalendrar i hög grad av den vidare europeiska integrationens sammanträdescykler.
Så har det blivit efter alla dessa år.
Hur ser din kalender ut den 6 november 2012? Här i Stockholm firar vi GA på ett mindre glamoröst sätt med en körkonsert i Riddarholmskyrkan. Vi, det är Stockholms allmänna sångförening och alla som vill komma och lyssna.
”Utrikespolitik handlar om mycket, men dess kärna är ju alltid att försöka att trygga nationens fred och frihet, för att på det sättet skapa så goda förutsättningar som möjligt för dess medborgares trygghet i dagen och möjligheter för morgondagen.”
Då vill jag ge den nuvarande regeringens utrikes-/säkerhetspolitik ett klart underbetyg. Mina skäl är:
* Den har i praktiken gett bort vår suveränitet genom Lissabonfördraget, ty allt fler viktiga beslut som rör Sverige fattas i Bryssel med kvalificerad majoritet.
* Regeringen vill ansluta Sverige till eurozonen.
* ”Solidaritetsförklaringen” saknar substans.
* Utrikesministern tycks prioritera globala finansaktörers intressen, amerikansk säkerhets- och energipolitik, EU, Vostok Nafta-optioner etc. framför Sverige.
* Förhållandet till Ryssland är något ansträngt och inte i alla stycken verklighetsförankrat.
* Militärt, prioriterar regeringen politiskt våghalsiga (Natoledda) utlandsinsatser.
* I brist på folkligt stöd för en Natoanslutning, pågår en smyganpassning till Nato.
* Efter en fredssvit på ca 200 år har Sverige tvingats in i två inbördeskrig i muslimska klansamhällen.
* den svenske ”självmordsbombaren” anförde vår militära närvaro (ISAF) i Afghanistan som skäl för att detonera bomben bland oskyldiga i Stockholm 2010-12-11.
* Det allianslösa Sverige har inget territorialförsvar på marken värt namnet; det är något bättre fast inte tillfredsställande till sjöss och i luften.
* Insatsorganisation 14 (IO-14), ca 50000 man på papperet, är en potemkinkuliss.
* Det folkförankrade värnpliktssystemet, som är en suverän rekryteringsbas för försvarsmaktens olika befattningar, upphörde 2010 genom ett riksdagsbeslut 2009 med minimal marginal, och ska ersättas med yrkessoldater.
* Personalförsörjningen haltar högst betänkligt och hotar att spränga försvarsbudgeten; i juli 2011 var endast 300 deltidssoldater av målet 9200 kontrakterade.
* IO-14 är ännu inte övat på brigadnivå.
* svensk försvarsindustri, bortsett från SAAB, ägs av utländska intressen.
Utformningen av den finländska säkerhetspolitiken med bl.a. förhållandet till Ryssland har varit mer realistisk än den svenska efter murens fall. Bland annat har Finland förstått värdet av värnplikten och att försvara hela landet, till skillnad från hjärnorna i det nyliberala svenska ledargarnityret, som har applåderat en svensk krigsmakt uppbyggt på yrkessoldater med utlandsobligatorium samt ”långtbortistan”-doktrinen.
Man ska komma ihåg att ett värnpliktigt försvar är garantin för att skydda folket från despoter. Ett yrkesförsvar är garantin för att skydda despoter från folket.
Ryssland betraktar jag som en växande militärmakt, som har ambitioner att stärka sin geopolitiska position och att muta in arktiska fossila energifyndigheter. För Ryssland är alltid historien närvarande i de strategiska besluten. Den västliga försvarsalliansen Nato betraktas av Ryssland som en presumtiv fiende.
Om nu Sverige går med i det finansiellt försvagade Nato, vilket en del nyliberaler vill, kommer Ryssland säkerligen att agera. Hotnivån i stora delar av Östersjöområdet kommer också att höjas. Med stor sannolikhet kommer de baltiska staterna att drabbas. Det militära ryska trycket mot Finland kommer troligen att öka, i syfte att hålla det borta från Nato. Ryssland skulle nämligen betrakta det som en mardröm om också Finland gick med i Nato.
Anledningen till att det var relativt lugnt i norra Europa under kalla kriget berodde på att de båda allianslösa staterna Finland och Sverige fungerade som en buffert mellan Nato och Warszawapakten. Det militärt starka Sverige med erkända nationsgränser utgjorde inget offensivt krigshot på den tiden. Jag anser att den svenska säkerhetspolitiken under kalla kriget har stor bärighet även i våra dagar.
För att ge trygghet, fred och frihet åt fosterlandet Sverige och i vårt närområde, bör därför svensk säkerhets-/utrikes-/försvarspolitik baseras ett starkt inhemskt territorialförsvar, värnplikt och varken medlemskap i Nato, EU eller eurozonen. Utifrån en inhemsk militär styrkeposition bör Sverige fördjupa kontakterna (politiskt, affärsmässigt, kulturellt) med Ryssland, samtidigt som goda relationer med Nato ska upprätthållas.
”Den som läst Max Jacobsons olika mästerliga skildringar av Finlands politik ser ju omedelbart hur den djupare säkerhetspolitiken styrt så mycket mer här än där, men i rättvisans och den nya öppenhetens namn kan ju nu sägas att det även på denna sida Östersjön funnits en djup säkerhetspolitik.”
Vad menas? Ska det stå ”där än här”?