Klar sikt igen?

STOCKHOLM: Sakta lade sig helglugnet också över regeringskvarteren i huvudstaden. Det var ett ganska övergivet utrikesdepartement jag lämnade på eftermiddagen.

Under tiden avslutades G20-toppmötet i Cannes, som ju kommit att få ett fokus så gott som uteslutande på den sydeuropeiska krisen och de konsekvenser denna kan komma att få.

I Athen fortsätter den politiska osäkerheten, och närmast handlar det ju om förtroendeomröstningen i det grekiska parlamentet senare i kväll. Att denna i sig skulle kunna vara någon lösning är dock svårt att föreställa sig. Det går inte att ha en situation där man som nu snubblar mellan sammanbrotten.

Värt att notera är dock den mycket starka majoritet som finns i Grekland för att stanna i euron.

Andra scenarior må vara akademiskt intressanta, men skulle riskera omedelbart finansiellt kaos. Och när s k vanliga människor intervjuas på gatorna i Athen säger de nästan genomgående att de är rädda för en situation där de står ensamma utan den hjälp och det stöd som ju Europa utgör.

Och så är det.

Jag minns den jublande stämningen på Syntagma-torget när den förhatliga militärjuntan hade kollapsat, och ett återvändande av Grekland till Europa i övrigt blev möjligt.

Måhända släpptes sedan Grekland in för snabbt och okritiskt, men skälet var behovet av att stabilisera landets demokratiska utveckling och att ge det nya ekonomiska möjligheter.

Det lyckades också – innan den mer byzantiska karaktären av delar av den grekiska politiken förde landet ner i det träsk av ekonomisk misskötsel som man nu försöker att ta sig upp ur.

Och som man behöver Europas och omvärldens hjälp att klara sig ur.

I Cannes har det dock inte bara handlat om Grekland, utan i minst lika hög utsträckning om Italien även om dess situation ju i många avseenden är bättre och annorlunda.

Den akuta italienska krisen är politisk snarare än ekonomisk, och handlar om den bristande tilltron till regeringens vilja och förmåga att föra den ekonomiska politik som behövs. Löser man den politiska krisen borde det, enligt min mening, finnas rimliga möjligheter att klara också den ekonomiska situationen.

Men hur det går med den saken är dock oklart. Uttalanden av premiärminister Berlusconi under dagen har knappast bidragit till klarhet.

Mitt i den ekonomiska krishanteringen fortsätter och intensifieras så diskussionen om EU-samarbetets framtida utveckling.

I ett inlägg i Financial Times i dag verkar rådets f d rättschef skylla det mesta på att utvidgningen gjort EU alldeles för stort och ohanterligt, och förordar en starkare integrerad mindre grupp av länder.

Det är en klassisk synpunkt från de som tycker att det var bättre förr.

Men de glömmer att det var folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna som fällde det mer ambitiösa försöket till integration, och att det var syndarnas allians mellan Paris och Berlin som bäddade för att stabilitetskraven på Euro-länderna sköts åt sidan.

Och nog är det lite magstarkt att hävda att problemen beror på att man släppt in länder som t ex Polen, Estland eller Finland i unionen. De 15 länder som kommit med sedan 1995 har generellt skött sig betydligt mycket bättre, och utvecklas i dag starkare, än de som fanns med i unionen innan dess.

Men alldeles säkert kommer synpunkter som dessa att återkomma, och i dem ligger en betydande risk för att Europa kommer att splittras och försvagas under kommande år.

Och det kommer då att ske i ett skede av accelerande globalisering och påtaglig makt- och tyngdpunktsförskjutning i världen. Perspektivet inger betydande bekymmer.

Kring allt detta kommer det med största säkerhet att diskuteras allt mer under kommande månader – och sannolikt kommande år.

Den globala och den sydeuropeiska krisen har lett till att vi inte fick den utveckling efter Lissabon-fördragets ikraftträdande som vi hade hoppats på.

Vi hade hoppats på klar sikt framåt, men finner oss nu i stället i tätnande dimma.

Och det ställer krav på en djupare och bredare debatt om vägarna framåt – såväl för Europa i dess helhet som för unionens enskilda länder.