Måndag i Ankara och Istanbul

ANKARA: Eftermiddagens överläggningar och kvällens middag med utrikesminister Davutoglu hade – som väntat – en bred agenda.

Våra bilaterala relationer är välkänt goda.

Cirka 450.000 svenskar besöker Turkiet varje år – en siffra som ständigt ökar. Och den ekonomiska relationen går också starkt framåt.

Men naturligt var att vi koncentrerade våra samtal på de olika regionala frågeställningarna med situationen i Syrien i centrum för våra diskussioner.

Kvällen kom dock att avslutas lite ovanligt när vi följde med paret Davutoglu till ett bröllop och jag plötsligt fick agera bröllopsvittne.

I morgon fortsätter det officiella besöket här i Ankara liksom i Istanbul med en serie av olika möten som inkluderar president och oppositionsledare. Och jag träffar också vice premiärminister Ali Babacan som ju dessutom är en gammal god vän.

Resten av veckan – jag brukar ju säga någonting om den på söndagkvällen – kommer jag att ägna åt Indien.

På tisdag kväll landar jag i Mumbai, och efter en dag där tillbringar jag torsdagen och fredagen med överläggningar och annat i New Delhi.

Vi vill fördjupa och ytterligare förbättra relationen till Indien.

Först på lördag kommer jag tillbaka till Sverige, och åker då raka vägen till den moderata partistämman i Örebro.

Viss typ av journalistik…

BODRUM: Det är mera sällan som jag har anledning att på denna eller annan plats kommentera journalistiska metoder, men en artikel i Dagens Nyheter i dag gör att ett undantag faktiskt måste ske.

Tidningen hävdar nu framträdande och på redaktionell plats att jag farit med osanning.

Det är en allvarlig anklagelse.

Men den som ser på fakta kan inte annat än att konstatera att det är DN:s anklagelse som inte är sann.

Och även det måste ses som allvarligt.

Det hela handlar om vad jag sade i TV-programmet Skavlan på frågor om Lundin Petroleum och Etiopien för någon vecka sedan. Och enligt DN:s egen utskrift lät det så här:

Fredrik Skavlan: Men är det helt orimligt att frågan reses? Ditt tidigare jobb var i styret av det bolag som de två är nere och ser närmare på.
Carl Bildt: Ja om bolaget fanns där men det finns ju inte där.
Fredrik Skavlan: Men de jobbade ju i Etiopien eller ett dotterbolag till dem jobbade i Etiopien?
Carl Bildt: Nej, så vitt jag förstår så finns de inte där i dag.
Fredrik Skavlan: Du satt i styrelsen när det dotterbolaget jobbade i Etiopien.
Carl Bildt: Nej.
Fredrik Skavlan: Men det är vad jag har fått upplyst.
Carl Bildt: Men det är fel.

Om detta skriver nu DN i dag följande:

I förra fredagens upplaga av SVT-programmet ”Skavlan” förnekade utrikesminister Carl Bildt kategoriskt att Lundin Petroleum har någon närvaro i Etiopien.

Det är inte sant. Familjen Lundin är genom två privata och anonyma Luxemburgstiftelser storägare i Africa Oil som bedriver oljeutvinning i Etiopien.

DN skriver kategoriskt att det jag säger inte är sant, och söker sedan stödja detta grova påstående med andra saker som jag vare sig har kommenterat eller har någon anledning att ha närmare kunskap om.

Ty Lundin Petroleum – ett företag där jag satt i styrelsen intill dess att jag blev utrikesminister – hade ingen ägande i Etiopien under den tid jag satt i styrelsen.

Och har det mig veterligen inte i dag heller.

I stället säger DN att familjen Lundin genom två stiftelser är delägare i ett annat bolag.

Men det frågan till mig gällde var ju faktiskt Lundin Petroleum – och inte andra företag som jag saknar kunskap om.

I dessa dagar håller vi på att få en ny diskussion om drevjournalistik.

Tekniken i denna är att det ena påståendet lagras på det andra utan att man bryr sig om att verkligen kontrollera. Sedan vrider man det hela på olika sätt, och därefter springer man iväg och ber olika mer eller mindre auktoritativa personer uttala sitt fördömande över det hela.

Så har man gjort även i detta fall.

Det jag sade till Fredrik Skavlan som svar på hans frågor är korrekt.

Att påstå någonting annat på det sätt DN gör är inte seriös journalistik.

Jag kommer självfallet att begära en rättelse – utan några stora förhoppningar om att jag skall få en sådan.

Men här på bloggen finns i alla fall sanningen.

Sedan kan man fråga vad detta har att göra med det arbete vi gör för att hjälpa de två svenska journalister som inom några dagar kommer att ställas inför domstol i Etiopien.

Det är ju där fokus rätteligen borde ligga.

Till Ankara om Syrien

BODRUM: Strax lämnar jag de mer informella diskussionerna här och beger mig till Ankara för mer formella överläggningar – följda av middag – med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu.

De kommer inte minst att handla om situationen i Syrien och vikten av att EU och Turkiet noga samordnar sin politik före att påverka situationen där.

Och våra samtal sker samtidigt som Arabförbundets utrikesministrar möts i Kairo för att diskutera den allt värre och värre situationen i Syrien.

Men alldeles självklart kommer samtalen att handla också om mycket annat.

Relationerna med EU och anslutningsprocessen är av stor vikt. Och därtill kommer det viktiga strategiska partnerskap vi har med Turkiet på en lång rad områden.

Perspektiv från Bodrum

BODRUM: Efter gårdagens samtal och middag med den turkiske Europa-ministern Egenen Bagis har diskussionerna här under lördagen skiftat till också de vidare perspektiven.

Östra Medelhavet och den vidare regionen kom mer ju allt mer i fokus när det gäller de olika utmaningar vi bistår inför.

Framtiden för Levanten i dess helhet kommer att avgöras av utveckingen i Syrien, och utmaningen där är att undvika sekteristiska motsättningar och bereda vägen för en demokratisk utveckling när den nuvarande regimen döms till undergång av brutaliteten mot sin egen befolkning.

Här kommer alldeles uppenbart Turkiets roll att bli viktig, och den frågeställningen kommer jag att diskutera än mer under morgondagen och måndagen i Ankara.

Oro finns det också anledning attt ga för utvecklingen på Cypern, där den inrikespolitiska utvecklingen i den grekcypriotiska delen sannolikt har gjort möjligheterna att gå fram mot en överenskommelse om att ena den delade ön allt mindre.

Uppgiften för europeisk politik blir då att finna vägar framåt för regionen i dess helhet trots att framsteg i just denna fråga underen period kommer att vara svårare.

Vägarna till detta kommer att kräva betydande diskussioner.

Till Turkiet och Indien

STOCKHOLM: Mitt på dagen fredag lämnar jag Sverige för att inte återkomma förrän på lördag i nästa vecka – då jag dyker upp den moderata partistämman i Örebro.

Först bär det av till Bodrum i sydvästra hörnet av Turkiet för diskussioner under lördagen med såväl den turkiske Europa-ministern Bagis som olika tankesmedjor om landets utveckling och vägen till medlemskap i EU.

Därifrån åker jag på söndag till Ankara för ett officiellt besök som inleds söndag kväll med överläggningar med utrikesminister Davutoglu och som sedan fortsätter under måndagen med överläggningar med bl a presidenten.

Och det finns mycket att diskutera.

Från Ankara bär det under tisdagen vidare till Mumbai som inledningen på ett besök i Indien som kommer att sträcka sig under huvuddelen av veckan.

Indien tillhör de växande giganterna i den globala ekonomin, och vi har starka såväl politiska som ekonomiska skäl att på olika sätt försöka att ytterligare förbättra våra relationer.

Jag börjar i det kommersiella centrat Mumbai, men fortsätter därifrån till New Delhi för olika överläggningar och arrangemang innan jag på lördag i nästa vecka sätter mig på flygplan hem till Europa och till Sverige.

Även här kommer bristen på samtalsämnen inte att vara påtaglig.

Afghanistans president Karzai har nyligen varit på besök, och i det östra grannlandet Burma sker just nu en intressant politisk utveckling.

Och förhandlingar pågår om ett viktigt frihandelsavtal mellan Indien och EU.

Samarbetet mellan Sverige och Indien kan byggas ut på åtskilliga områden. Jag kommer att ägna uppmärksamhet inte minst åt innovationspolitiken, men det finns mycket annat också att diskutera.

Det skall ju inte glömmas att vi har en viktig gemensam värderingsbas i våra respektive demokratier.

Så det blir en vecka med två av världens starkt växande ekonomier och påtagligt mer betydelsefulla utrikespolitiska aktörer.

Att vi fördjupar relationen med dem är alldeles självklart viktigt.

Arbetsdag med besök från Danmark

STOCKHOLM: Det blev en bra avslutning på det svenska ordförandeskapet i Barentsrådet med dagens ministerråd uppe nere i gruvan uppe i Kiruna.

Viktiga initiativ vi tagit under dessa år – inte minst när det gäller mineralfrågornas ökade betydelse – kommer nu att föras vidare av det nya norska ordförandeskapet.

De olika ministrarna reste hem med nya intryck inte minst av Kiruna och den viktiga expansion som nu sker i denna viktiga del av Sverige.

När Barentssamarbetet startade för snart två decennier sedan sågs regionen som perifer och i behov av olika former av stöd.

I dag är läget radikalt annorlunda. På ett påtagligt sätt har den blivit central inte minst för den europeiska ekonomiska utvecklingen i en global ekonomi som förändras snabbt.

Jag är övertygad om att den utvecklingen kommer att accentueras än mer under de närmaste åren.

Innan vi åkte hem bjöds vi ministrar på lunch av LKAB:s VD Lars-Eric Aaro på företagets stilfulla s k bolagshotell. Det blev en spännande diskussion om de globala marknaderna och våra länders möjligheter.

Och jag är nöjd med att nu efter sommaren kunnat ha viktiga ministermöten i olika delar av Sverige – ibland är det en poäng att inte allt skall vara i Stockholm.

Vi hade ju det viktiga nordisk-afrikanska ministermötet vid Landskrona, och nu har vi varit i Kiruna. Vi hade dessutom de viktiga diskussionerna i Visby för någon helg sedan.

Under dagen har kommissionens utvärdering och rekommendationer om utvidgningspolitiken publicerats, och de kommer med all säkerhet att diskuteras med viss intensitet under veckorna fram till det avgörande ministerrådet i början av december.

Jag har ännu inte hunnit läsa igenom dem, men kommer att göra det mycket noga.

Torsdagen blir en arbetsdag i Stockholm.

Regeringssammanträde på förmiddagen och frågestund i riksdagen på eftermiddagen och därtill en serie av olika sammanträden.

På kvällen kommer så min nya danska kollega Villy Sövndal på besök för diskussioner över middag innan han återvänder till Köpenhamn.

Det blir en uppdatering inte bara av det samarbete vi har i denna del av Europa utan också av aktuella frågor på EU:s bord där vi ju har anledning att stämma av.

Och självfallet är jag nyfiken på de nyansförskjutningar som regeringsskiftet möjligen kan ha föranlett i den danska utrikespolitiken.

Alldeles säkert kommer Afghanistan att tillhöra de frågor vi kommer att diskutera. Under dagen får jag också nya bedömningar av de olika alternativen för vår militära närvaro där under de kommande åren.

Vita vyer denna morgon

KIRUNA: Vyn är vit när jag vaknar denna morgon här uppe. Snön har redan lagt sig vackert över landskapet.

Men snart styr vi djupt ner i jorden i LKAB:s gruva för att där ha vårt ministermöte med Barentsrådet.

Och vid avslutningen av det lämnar jag över ordförandeskapet till Norge. De initiativ vi tagit – inte minst vad gäller regionens betydelse från ett råvaruperspektiv – kommer Norge att föra vidare under de kommande åren.

I Bryssel kommer senare i dag kommissionens årliga utvärdering av de olika kandidatländerna att publiceras. Den är ett viktigt underlag för det mer politiska ställningstagande i utvidgningsfrågorna som kommer att ske av ministerrådet i början av december.

Sverige är som bekant ett land som klart och tydligt stöder den fortsatta utvidgningrn av EU. Det är viktigt att förhandlingarna med Turkiet fortsätter, och det är viktigt att det relativt snart kan öppnas förhandlingar med bl a Serbien.

Tyvärr kommer jag inte att hinna hem från mötet här för att träffa FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon när han besöker Stockholm och Uppsala i dag. Vi träffades ju dock relativt nyligen i New York.

Men samtalen med Fredrik Reinfeldt blir viktiga. Inte minst finns det anledning att diskutera det allt mer bekymmersamma läget i förhandlingarna om en återförening av Cypern.

Och framåt slutet av dagen flyger jag tillbaks till de mer sydliga breddgrader som ju Sveriges huvidstad är lokaliserad vid.

Dag med njutntning och nyheter

KIRUNA: Det blev en vacker och intresseväckande inledning på denna dag med tågfärd från Narvik till Kiruna i lokhytten på malmtåget tillsammans med min norske kollega Jonas Gahr Störe och LKAB:s VD Lars-Eric Aaro.

Vi klättrade långsamt upp längs Rombaksfjorden på den norska dimman, nådde Riksgränsen och fortsattas längs Torneträsk med hänförande vy över Lapp-porten till ett Kiruna som då fortfarande doldes i disig dimms.

Och på detta följde besök ute på Esrange.

Det var ett tag sedan jag var där, och under tiden har Swedish Space Corporation SSC utvecklats till världens ledande kommersiella operatör för att hålla kontakt med satelliter från ett nätverk av stationer som sträcker sig över världen.

Och redan talar man om möjligheten att skjuta upp små satelliter – som numera kan innehålla mycket – från Esrange.

På Kiruna flygfält landade Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov i sin stora Tupolev Tu-154M, och i vidsträckt limousine åkte vi tillsammans till vårt bilaterala möte i stadshuset inne i staden.

Det har varit ett intensivt utbyte på hög nivå mellan Sverige och Rysslans under senare år.

President Medvedev var i Stockholm 2009, statsminister Reinfeldt var i Moskva 2010 och premiärminister Putin var i Stockholm tidigare detta år.

Och utrikesminister Lavrov och jag träffas ganska regelbundet.

Vår bilaterala överläggning blev en saklig genomgång av en relation som i dessa typer av frågor i allt väsentligt utvecklas väl.

Men under middagen i stadshuset trängde sig världen ständigt på.

Redan till media hade vi kommenterat domen i Kiev mot f d premiärministern Yulia Tymoshenko. Att vi fördömde den var självklart. Reaktionen från EU var hård.

Vid middagen med Rysslands Lavrov, Norges Störe och Finlands Tuomioja förutom mig själv fanns det åtskilligt att diskutera i den öppna anda som brukar känneteckna våra samtal i sammanhang som dessa.

Nyheten flöt in om den förestående fångutväxlingen som ett resultat av ett avtal mellan Israel och Hamas.

Dess fulla konsekvenser återstår att bedöma, men skall på intet sätt underskattas. Det inrikespolitiska landskapet i såväl Israel som Palestina påverkas på ett sätt som inte kan undgå att få påverkan också på möjligheterna av en fredsprocess.

Samtidigt flöt nyheterna in från Washington med uppgifter om ett möjligt iranskt attentat mot ambassader där. Med all sannolikhet kommer detta att få konsekvensee.

Under stjärnklar himmel sänkte sig den bistra kylan ner över den mörka natten, och sakta tog vi oss hem till hotellet.

I morgon bitti börjar det formella mötet med Barentsrådet på nivån 520 meter ner i Kiruna-gruvan.

Via Narvik till Kiruna

STOCKHOLM: Efter dagen i Luxembourg bär det tidigt tisdag morgon iväg i riktning först Narvik och sedan Kiruna för ministermötet i Barentsrådet där med början i morgon kväll.

Men först reser Jonas Gahr Störe och jag med ett återvändande malmtåg de fyra timmarna från malmhamnen nere i fjorden vid Nordatlanten till den mäktiga och framgångsrika gruvstaden i norra Sverige.

Och det är i många avseenden historisk mark.

I mångt och mycket var det malmen som öppnade upp denna del av Sverige.

Men den viktiga malmen kom sedan att spela sin roll inför och under de bägge världskrigen.

Det var för att förhindra att gruvorna kom i tysk ägo som LKAB blev statligt före det som skulle komma att bli det första världskriget.

Och historien om hur Norden drogs in i det andra världskriget går inte att skriva utan malmen i Kiruna och hamnen i Narvik.

Kapplöpningen mellan Storbritannien och Tyskland om att kontrollera eller spärra dem ledde till slut till Hitlers invasion av Norge den 9 april 1940. Kring just Narvik kämpade de brittiska och tyska flottorna bittert.

Men allierade trupper landsteg kring Narvik och återerövrade staden – bara för att tvingas evakuera den igen när Hitlers invasion av Frankrike skapade en fundamentalt ny situation.

Detta var nu länge sedan, även om kvalitetsmalmen från Malmfälten fortfarande är utomordentligt efterfrågad, gruvorna tränger allt djupare ner i bergen och hela ekonomin i regionen håller på att få ett nytt lyft.

Väl framme vid Kiruna kommer vi också att se på den framtidssatsning som rymden innebär. Att kontrollera satelliter genom markstationer är nu en världsomspännande verksamhet för Rymdbolaget, och Esrange är ett viktigt nav i detta globala system.

Sedan tar jag emot Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov när han landar på Kiruna flygplats, och vi åker till vårt bilaterala möte.

Det var förra året vi hade ett mer formellt sådant, och i april var premiärminister Putin ju i Stockholm.

Men med jämna mellanrum är det viktigt med denna form av avstämningar av den bilaterala relationen mellan Sverige och Ryssland.

Vi har olika åsikter i vissa internationella frågor, mer sammanfallande i andra, men den bilaterala relationen står på sina egna ben.

På kvällen blir det sedan middag i det ståtliga stadshuset i Kiruna med ministrar, landshövdingar och alla andra som kommit för att delta i Barentsrådets mer officiella möte under onsdagen.

Vårt samarbete i norr är både viktigt, aktivt och expanderande.

Och det hoppas jag att mötet i Kiruna kommer att bli ett nytt tydligt tecken på.

Luxembourg, Kiruna och Bodrum

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden och nu är det förberedelser för den kommande veckan som gäller – samt självfallet att vänta på resultatet av det viktiga valet i Polen i dag.

Tidigt i morgon bär det av till Luxembourg och EU:s utrikesministermöte där.

Det kommer att domineras av ansträngningarna att få igång direkta fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina i enlighet med den s k kvartettens uttalande i New York i samband med FN-veckan där.

Catherine Ashton kommer att rapportera om det möte med kvartettens företrädare som äger rum i Bryssel i dag, liksom med de direkta kontakter hon haft med parterna under de senaste veckorna.

Men vi kommer också att behandla situationerna i såväl Syrien som Libyen, och diskutera den mer lovande utvecklingen i Tunisien inför valet till den konstituerande församlingen där.

Också situationen i Vitryssland och Ukraina står på dagordningen.

I en mindre grupp kommer vi också att diskutera utvecklingen av relationerna till Turkiet. De blir allt viktigare i ljuset av utvecklingen inte minst i Nordafrika och Mellersta Östern, men utsätts samtidigt för allt påtagligare påfrestningar.

Mot slutet av månaden samlar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon – som ju kommer till Stockholm på onsdag – parterna i Cypern-konflikten till vad som kan komma att bli avgörande överläggningar i New York.

Samtalen har ju pågått ett antal år, och även om de rört sig framåt har jag nu ett intryck av att den politiska viljan och förmågan att leverera en överenskommelse försvagats. President Christofias har t ex inte längre den ställning som han hade för något år sedan, och det tillhör de faktorer som påverkar situationen.

Måndagkvällen hoppas jag vara tillbaka i Stockholm, men tidigt tisdag morgon för ett statsflygplan mig upp till Narvik i nordliga Norge.

Under tisdag och onsdag har vi i Kiruna under svenskt ordförandeskap ministermöte i Barentsrådet. Då avslutas det svenska ordförandeskap som inleddes vid mötet i Murmansk för två år sedan, och det är Norge som tar över.

Till det mötet i Murmansk åkte min norske kollega Jonas Gahr Störe och jag buss från Kirkeness över Kolahalvön.

Det var en spännande och intressant resa.

Och nu tar vi tillsammans på tisdag förmiddag ett av de väldiga malmtågen från malmhamnen i Narvik och de fyra timmarna upp mot Riksgränsen och sedan längs vackra Torne Träsk till mötet i Kiruna.

Väl framme där inleder vi med besök på Esrange för att se de olika rymdaktiviteter som ju växer rätt kraftigt där uppe.

Senare på tisdagen anländer Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, och efter det att jag mött honom på flygplatsen i Kiruna har vi ett bilateralt möte fokuserat kring samarbetet mellan Sverige och Ryssland.

Vi följer upp inte minst diskussionerna under premiärminister Putins besök i Stockholm i april.

Det egentliga ministermötet äger sedan rum på 540-metersnivån djupt nere i LKAB:s väldiga gruva under onsdagen.

Utan att vara alldeles säker skulle jag dock våga påståendet att det i detta avseende blir ett världsunikt ministerrådsmöte.

Torsdagen blir så för min del en dag i Stockholm med bl a regeringssammanträde, men sedan blir det middag med Danmarks nye utrikesminister Villy Sövndal.

Men på fredag bär det så iväg för en längre period längre bort.

Den inleds med en konferens i Bodrum i sydvästra Turkiet under helgen och fortsätter sedan med ett officiellt besök i Ankara med början söndag kväll och under måndagen.

Så det blir en vecka med europeiska kontraster.

Uppe i det nordliga Europa i Kiruna har det redan kommit mer än en decimeter med snö. Men nere vid Bodrum borde det fortfarande vara angenäma sommartemperaturer.

Vid Skageracks rand

KÄRINGÖN: Då och då är det stimulerande med ett avbrott i rutinen av sammanträden och resor och överläggningar.

Och denna helg har vi hamnat på Käringön ute i Bohusläns skärgård.

Här vankas det fest och glädje vid randen av Skagerack. Men gamla och nya vänner.

På vägen hit i går passerade jag gården Morlanda på Orust.

Här fanns på Bohusläns dansk-norska tid familjen Bildt, och när landskapet införlivades i det svenska riket följde familjen – i början synnerligen motvilligt – också med, och banden till Danmark och Norge suddades successivt ut.

Och den lilla kyrkan här ute på den karga ön byggdes en gång av en av mina släktingar.

Allt detta var nu länge sedan.

Nu har av det fattiga fiskarsamhället med det hårda livet blivit ett attraktivt sommarparadis som lockar också en och annan från de östligare delarna av riket.

I dag bär det dock åter till Stockholm för förberedelser för en vecka som kommer att föra mig till synnerligen skilda delar av Europa.

Mer om detta senare i dag.

Nya ambassadörer

STOCKHOLM: Till dagens uppgifter efter EU-nämndens sammanträde hörde alldeles självklart att välkomna att Nobels fredspris i år går till tre starka kvinnor som med sina insatser blivit symboler för arbetet för att förbättra kvinnans ställning i världen.

Och i år har Nobel-kommittén i Oslo alldeles tydligt kommit fram till pristagare som kommer att möta allmän uppslutning.

På eftermiddagen tog jag så mot nya ambassadörer från Tyskland, Georgien, Uruguay och Honduras för samtal om våra relationer med respektive land.

Med Tyskland är relationerna lika nära som goda. Och inte minst i detta skede av den europeiska utvecklingen har vi nära kontakt för att diskutera inte minst hur EU skall utvecklas.

Georgien hade i dag besök av Frankrikes president Sarkozy som i ett stort tal på frihetsplatsen i Tbilisi var tydlig med att han såg landet som en möjlig kandidat till ett framtida medlemskap i Europeiska Unionen.

Det var intressant inte minst mot bakgrund av tidigare tendenser i Paris att dra bestämda gränser för hur långt EU:s utvidgning i denna riktning kan gå.

Tbilisi är ju en huvudstad avsevärt längre österut än t ex Ankara.

Under eftermiddagen ägnade vi en del tid åt utvecklingen i Syrien och de olika scenarier för denna som kan tänkas.

I vårt land finns ca 50.000 människor med sina rötter i Syrien, och de representerar den nationella och religiösa mångfald som ju utmärker landet.

Viktigt i det fortsatta arbetet för förändring i Syrien är att betona vikten av ett fredligt arbete som förenar de olika delarna av det syriska samhället.

Men det blev också en eftermiddag med olika samtal med bl a EU:s utvidgningskommissionär Stefan Fuhle liksom med mina kollegor från Danmark och Litauen i olika ärenden.

Och samtidigt fortsätter förberedelserna för utrikesministermötet i Luxembourg på måndag.

Ett möte med den s k kvartettens företrädare i Bryssel på söndag kommer att bli en viktig del av bakgrunden till diskussionen om en möjlig fredsprocess i Mellersta Östern.

Det fina porträttet

STOCKHOLM: Fredag med riksdagens EU-nämnd för att gå igenom de olika ärendena inför mötet i Luxembourg på måndag.

Gårdagens höjdpunkt blev när Knut Hammarskjöld kom upp på UD och som gåva till oss överlämnade Bo Beskows berömda porträtt av hans farbror Dag målat strax innan denne blev generalsekreterare 1953.

Det blev en liten ceremoni i blå salongen, där Knut mindes både Dags och sin egen tid i Arvfurstens Palats. Och vi kunde konstatera att familjen Hammarskjöld fortfarande är väl företrädd i utrikesförvaltningen.

Egentligen är det märkligt att det på UD intill nu aldrig funnits något porträtt av Dag Hammarskjöld. Men nu har jag lovat att denna vackra målning skall hängas på så prominent plats som möjligt inte minst för de många utländska besökare som kommer till oss.

Men det blev också ett samtal om arbetet med att försöka att få klarhet i vad som egentligen hände den där ödesdigra natten över Ndola den 18 september 1961.

Och jag kunde berätta om det engagemang, den värma och det intresse som jag mötte när jag var nere vid olycksplatsen vid Ndola för några veckor sedan. Det verkade nästan som om Dag Hammarskjölds minne var mer levande där än här.

Innan det hela var över hann vi också med att inspektera det rum som då var Dag Hammarskjölds på UD, och där även sedan dess de olika kabinettssekreterarna suttit. Inte mycket – i alla fall vad gäller inredningen – har förändrats i det rummet sedan Dag Hammarskjöld satt där.

Och nu har också han själv på detta sätt faktiskt återvänt till UD och Arvfurstens Palats.

Det är vi stolta och tacksamma över.

Torsdag igen

STOCKHOLM: Onsdagens diskussioner med Georgiens biträdande premiärminister handlade till allra största delen om möjligheterna till olika former av kontakter med de som bor i de områden av Georgien som ju är ockuperade sedan kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008.

Sådana är knappast lätta.

Tillträdet för internationella organisationer eller organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter är ytterligt begränsat eller obefintligt.

Och fördrivnas möjligheter att återvända är också gränsande till obefintliga.

Men självfallet diskuterade vi även läget i den vidare regionen och närmandet mellan Georgien och EU.

På eftermiddagen var det så dags för utrikesnämndens sammanträde på Slottet. Det var det första efter sommaren, och gav möjligheter till både informations- och meningsutbyte i olika mer eller mindre aktuella frågor.

Torsdagen inleds i sedvanlig ordning med regeringssammanträde och den beredning som vi har i anslutning till denna.

Och jag hoppas att det blir möjlighet att sitta ner med Anders Borg och gå igenom olika aspekter på utvecklingen av den europeiska situationen.

Vi har ju uttryckt en del bekymmer för vissa tendenser i diskussionen om det kommande europeiska samarbetet.

På eftermiddagen sätter jag mig ner med mina medarbetare för att mer i detalj gå igenom förberedelserna för mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg på måndag.

Vi har ju samråd dagligen mellan UD i Stockholm och våra medarbetare i Bryssel allt eftersom förberedelserna fortskrider, men i morgon är det dags att på sedvanligt sätt dra ihop de olika trådarna.

Självfallet kommer det att handla också om uppföljningen av diskussionerna om Mellersta Östern i FN.

Vårt arbete är ju nu inriktat på att försöka få till stånd fredsförhandlingar. I grunden är det ju bara förhandlingar som leder till ett avtal som kan leda till fred.

Men också Libyen och Syrien kommer att stå på dagordningen. Att Kina och Ryssland lade in veto mot en resolution om utvecklingen i Syrien i FN:s säkerhetsråd var ju ett påtagligt bakslag.

Också situationen i Ukraina kommer – delvis på svensk tillskyndan – upp för diskussion och avstämning.

Blickar bakåt och framåt

STOCKHOLM: Jo, tisdagen blev förvisso en dag där det kom att blickas både framåt och bakåt.

Den inleddes med att jag anslöt till 70-årsjubilarens Ulf Adelsohns frukost i det gröna ute på Djurgården, och avslutades med middag med kollegor och vänner från regeringsbildningen 1991.

Men dessemellan riktades blickarna framåt.

Samtal med Köpenhamn och nye danske utrikesministern Villy Sövndal. Och samtal med Helsingfors och kollegan Erki Tuomioja.

Det nordiska samarbetets betydelse skall aldrig underskattas.

Och till detta diskussioner om arbetet med vår fortsatta närvaro i ISAF-styrkan i Afghanistan.

Vi behöver ett solitt underlag för det ställningstagande som riksdagen måste göra i december efter förslag från regeringen i november.

Det finns ju en ramöverenskommelse om tiden fram till 2014 – men de olika stegen i den behöver nu successivt bli mer konkreta.

Men det har också handlat om utvecklingen på Balkan.

Viktigt att den inte kör fast, utan att det finns en väg framåt för alla dess länder. Står det stilla kommer det förr eller senare att börja att glida bakåt med allt vad det kan komma att innebära.

Onsdagen blir ännu en arbetsdag i Stockholm.

Georgiens vice premiärminister Eka Tkeshelashvili kommer på besök.

Det finns åtskilligt att diskutera vad gäller såväl Georgiens integration med EU som den allmänna utvecklingen i södra Kaukasus.

Sverige tillhör ju ett av de mer engagerade europeiska länderna. Och det innebär att vi också kan ha ett visst inflytande. De två går hand i hand.

Och därefter blir det sammanträde med utrikesnämnden under ordförandeskap av Kungen på Slottet.

Det är viktigt med detta fora för samråd med riksdagen – även om det numera är tätt också med de mer informella kontakterna.

Middag tjugo år senare

STOCKHOLM: För tjugo år sedan – den 4 oktober 1991 – fick Sverige en ny regering.

Jag vet – för jag var med i egenskap av regeringsbildare och tillträdande statsminister.

Och med anledning av detta bjuder jag då de andra dåvarande partiledarna Bengt Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson – men också de andra som då tillträdde som statsråd eller var med i andra ledande positioner – på middag i Stockholm.

Mycket kommer säkert att sägas där, och ett hyggligt vin hoppas jag att det kommer att bli.

Jag säger det därför att det alltid finns något media som tycker att det är det viktigaste.

Men ibland kan det ju finnas skäl att blicka lite i historiens backspegel.

Vi ville att det skulle bli en regering för förändring och förnyelse av Sverige. Vi hade gått till val sommaren 1991 på löftet om en ny start för Sverige.

Det behövdes sannerligen. På många sätt hade Sverige kört fast och stelnat.

Socialdemokraterna hade närmast imploderat under trycket av sina egna motsättningar. Kjell-Olof Feldt hade avgått i desperation och publicerat en förödande betraktelse över missgreppen.

Och ekonomin befann sig när vi tog över närmast i fritt fall.

Jag minns hur när vi tog över budgetunderskottet ökade med en miljard i månaden och den öppna arbetslösheten med en medelstor stad under samma tidsperiod.

Men samtidigt med den ekonomiska krishanteringen – det blåste ju storm i hela Europas ekonomier under dessa år – var vi en reformregering.

Vår första åtgärd var att avskaffa löntagarfonderna.

Denna socialistiska förvirring hade ju dominerat socialdemokratin sedan mitten av 1970-talet. I efterhand verkar de som var med då alla säga att de var mot – men då var detta det stora partiets stora politik. Och de hade också trummat igenom den.

Avskaffandet av fonderna ledde vidare till en omfattande avreglering och liberalisering som på många sätt kom att bereda marken för uppgången i svensk ekonomi från mitten av 1990-talet och framöver.

Och att det sammanföll med att vi äntligen kunde ta steget in i den Europeiska Unionen med allt vad detta skulle komma att betyda var självfallet också betydelsefullt.

Om allt detta skulle mycket kunna skrivas.

Men i stället för att göra det har jag – även om det blir långt – lagt in en gemensam artikel som Bengt Westerberg – för 20 år sedan folkpartiledare och biträdande statsminister – och jag skrev tio år efter regeringsskiftet.

Och nog har detta sin betydelse när det gäller att värdera vårt lands utveckling under senare decennier.

Den nya starten för Sverige

STOCKHOLM: Här den artikel ur Dagens Nyheter för tio år sedan av Bengt Westerberg och mig som jag referar till i mitt inlägg om regeringsskiftet 1991:

Den 4 oktober 1991 fick Sverige en ny regering.

Sveriges läge var besvärligt. Den ekonomiska politiken under senare delen av 1980-talet hade i väsentliga avseenden misslyckats.

Mot den bakgrunden skisserade vi två hösten 1990 på denna sida ett gemensamt program som syftade till att bryta stagnationen. Vi ville ge Sverige en ny start. Det bidrog till att Sverige fick en ny regering.

Att regeringsskiftet genomfördes den 4 oktober var en tillfällighet. Men just den dagen hade kommit att bli symbolen för det starka motståndet mot de löntagarfonder som socialdemokratin genomdrev 1983.

Förslaget att avskaffa löntagarfonderna blev det första förslag som vi lade på riksdagens bord.

Hur viktigt var detta beslut?

Löntagarfonderna lanserades på 1970-talet i syfte att socialisera svensk näringsliv. Flera ledande socialdemokrater har under senare hävdat att de aldrig var särskilt tända på idén, men under de år debatten rasade sa de inte ett pip om det. Ännu i slutet av 1980-talet levde tanken på socialiseringen inom LO och Ingvar Carlsson vägrade ta avstånd från förslagen.

Att avskaffa löntagarfonderna var en viktig markering mot socialdemokratiska socialiseringsplaner.

Men vårt program var inte ett program för att riva upp gamla beslut, utan för reformer på en lång rad områden. I vår regeringsförklaring angav vi fyra stora uppgifter.

Den första var att ”fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”.

Efter hårt tryck från såväl våra partier som från verkligheten hade den socialdemokratiska regeringen sommaren 1991 lämnat in en svensk medlemsansökan.

Men det var bara startpunkten för ett omfattande förhandlingsarbete. Trots att många ansåg tidtabellen alltför optimistisk siktade vi in oss på att Sverige skulle vara medlem fr o m 1995.

Att föra Sverige från en utkants- till en kärnposition i Europa var en uppgift som dominerade mycket av regeringens arbete under dessa år.

När vi undertecknade avtalet med EU på midsommarafton 1994 hade vi fört i hamn den viktigaste internationella förhandling som Sverige genomfört i modern tid.

Den andra uppgiften var, att ”bryta den ekonomiska stagnationen och att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarenation med en stark och växande ekonomi”.

Sverige hade halkat efter under lång tid. Men nu var den ekonomiska situationen akut och alarmerande.

Sedan 1990 befann sig svensk ekonomi i en brant utförsbacke. Vi förlorade cirka tusen jobb om dagen.

Vi hade i valrörelsen i starka ordalag varnat bl a för den tickande arbetslöshetsbomben. Ändå skulle det på två punkter visa sig att situationen var eller blev värre än vad vi hade anat.

Den första var bankkrisen.

Den hade dolts för både allmänheten och oss. Insatserna för att rädda spararna och det finansiella systemet kom att bli mycket omfattande. Men de blev i allt väsentligt framgångsrika.

Den andra var den allmänna europeiska kris som bröt ut efter den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet i juni 1992.

Den slog hårt också mot Sverige.

När den svenska krisen blev akut hösten 1992 var det vår strävan att bevara kronans värde. Det hade sin bakgrund i närmare två decennier av misslyckad devalveringspolitik. Målet delades av socialdemokraterna vilket bidrog till ett par unika uppgörelser mellan regeringen och dem i september.

Men när det blåste upp till orkan på det europeiska havet visade sig den svenska farkosten fortfarande vara alltför bräcklig. I november 1992 tvingades vi ge upp försvaret för kronan. Flera länder hade då redan tvingats till samma sak, och andra följde efter.

Till detta kom nödvändigheten att snabbt stoppa ökningen av det statliga budgetunderskottet.

Det fortsatte att öka under våra två första regeringsår. Det var inte en konsekvens av politiska beslut om sänkta skatter eller ökade utgifter utan av den kraftiga nedgång som berodde på arvet från 1980-talet och på den internationella krisen.

Vi tog omedelbart itu med saneringen av statsfinanserna. Vårt första sparprogram kom bara månader efter regeringsskiftet.

Totalt kom vi att lägga fram och fatta beslut om utgiftsminskningar på cirka 120 miljarder kr. Trots att de flesta av våra åtgärder kritiserades hårt av socialdemokraterna kom dessa att acceptera det mesta efter regeringsskiftet 1994.

Våra beslut och förslag utgjorde merparten av de nödvändiga utgiftsminskningar som under 1990-talet krävdes för att sanera statsfinanserna.

Men vårt arbete var främst inriktat på reformer för att varaktigt vända utvecklingen.

Det fattades under dessa år en lång serie av beslut om bl a avregleringar, inte minst på det viktiga telekomområdet, privatiseringar av statliga företag, tuffare konkurrenslagstiftning, förbättringar för särskilt mindre företag och storsatsningar på forskning och utbildning.

Från slutet av 1993 vände ekonomin uppåt. I efterhand kan vi konstatera att om så gott som alla kurvor pekade åt fel håll våren 1991, hade vi våren 1994 kommit i en situation där de i stället pekade rätt.

Jobben ökade, företagens framtidstro var rekordstor, tillväxten blev stark och budgetunderskottet minskade.

Den direkta krisen hade hävts, och en god grund för framtiden lagts. Men det återstod en lång väg.

Den tredje uppgiften i vårt regeringsprogram var att ”förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”.

Inom socialdemokratin fanns sedan gammalt en ingrodd övertygelse om att valfrihet och konkurrens var obehövlig inom välfärdssektorn. De tyckte att medborgarna skulle nöja sig med att påverka välfärdssektorn genom att rösta och arbeta politiskt. Någon valfrihet behövdes inte.

Mot det synsättet stod vår linje som innebar, som vi skrev på DN Debatt hösten 1990, ”att med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.”

Vår valfrihetsrevolution genomfördes på en rad områden.

Först inom barnomsorgen, tydligt inom skolan genom friskolereformen, markant inom arbetsförmedling och successivt också inom sjukvården. Studier har visat att den vanmakt många medborgare tidigare kände genom valfrihetsrevolutionen förbyttes i en känsla att på ett helt annat sätt kunna påverka välfärdstjänsterna.

Denna valfrihetsrevolution hade aldrig kommit till stånd utan regeringsskiftet.

Socialdemokraternas motstånd på 1980-talet var monumentalt. Vi ville i motsats till dem uppmuntra enskilda alternativ som komplement till de offentliga. Även om socialdemokraterna i viss mån har accepterat de framsteg som gjordes återfaller de än i dag ofta i sina gamla positioner.

Den största välfärdsreformen vid sidan om valfrihetsrevolutionen genomförde vi på handikappområdet. Det kändes tillfredsställande att mitt i den akuta krisen kunna förbättra situationen för de svårast funktionshindrade.

Sent omsider lade vi också fram förslag om familjepolitiken.

Frågan har alltid varit besvärlig för de borgerliga partierna. Åsikterna går isär på många punkter. Som alltid i sådana fall tvingas man till kompromisser. De speglar att det ute i samhället finns olika uppfattningar och att ingen gruppering ensam kan diktera villkoren. Valfriheten i barnomsorgen liksom den s k pappa-månaden i föräldraförsäkringen har bestått. Vårdnadsbidraget avskaffades av socialdemokraterna. Erfarenheter från Finland tyder på att de farhågor om negativa effekter som fanns på vissa håll i Sverige var överdrivna.

Den fjärde uppgiften handlade om att ge miljöpolitiken en starkare ställning i den samlade politiken. I dag kan detta upplevas som självklart, men då var det inte alltid så.

Det preliminära projektet till en fast förbindelse över Öresund hade t ex tagits fram utan ordentlig miljöprövning. Den blev vår uppgift.

Efter segdragna förhandlingar i regeringen kunde ett beslut fattas om en fast förbindelse som skulle uppfylla högt ställda krav för skyddet av bl a Östersjöns marina miljö.

1990-talets första hälft präglades ofta av stark ideologisk konfrontation. Men trots de politiska spänningarna strävade vi efter att uppnå bred enighet om viktiga nationella reformer.

Europaförhandlingarna har nämnts. Vi fick också beslut om längre mandatperioder till riksdagen, ett förstärkt grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter och grunden för ett nytt och bättre budgetsystem.

Av stor betydelse för Sveriges framtid var överenskommelsen om ett nytt pensionssystem.

Utredningar hade pågått länge, men socialdemokraterna var fast i det gamla ATP-systemet. Därför blev regeringsskiftet avgörande för att en reform skulle komma till stånd. När vi lämnade regeringen hade de principiellt viktiga besluten fattats i bred enighet.

I dag ses den svenska pensionsreformen internationellt som banbrytande.

Det är inte säkert att vi bägge ännu har den nödvändiga distansen för att rätt kunna värdera allt som skedde under dessa år. Vårt perspektiv i dag påverkas självfallet också av de roller vi hade då.

Liksom alla andra underskattade vi för tio år sedan djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i.

Men trots denna kom fyrpartiregeringen att genomföra ett omfattande reform- och saneringsprogram.

På en lång rad områden fattade vi beslut som innebar ett tydligt uppbrott från en tidigare politik, och vi inledde och beredde vägen för förändringar som kommit att spela en central roll i det gångna decenniets politik och samhällsdebatt.

Carl Bildt Bengt Westerberg

Inför veckan

STOCKHOLM: Så har vi då kommit in i oktober, och för mig stundar ännu en vecka som kommer att tillbringas inom fäderneslandets gränser.

Men även här finns det mycket att göra.

I morgon är det s k informationskonselj på slottet – av misstag skrev jag för en vecka sedan att det skulle vara på den måndagen.

Det blir en nyttig genomgång av regeringens arbete i dess helhet.

Främst handlar detta om att informera statschefen – Kungen – om regeringens arbete, men det är faktiskt också ganska nyttigt för regeringens medlemmar med den genomgång som sker.

Och på onsdag har vi utrikesnämnd på samma plats för överläggningar med riksdagen i viktiga utrikespolitiska frågor.

Det tillhör ju vår konstitutionella tradition. Och har både som sådant och i sak ett betydande värde.

Vi står ju inför gemensamma viktiga ställningstaganden bl a vads gäller vår fortsatta närvaro i Afghanistan fram mot 2014.

Till riksdagen kommer jag också på fredag för samråd inför mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg under kommande måndag.

Där kommer det bl a att finnas anledning att diskutera situationen i Mellersta Östern i ljuset såväl av den s k kvartettens uttalande som utvecklingen inom FN:s säkerhetsråd.

Ännu föreligger inte fullständiga reaktioner från de bägge parterna på kvartettens tydliga uppmaning till fokuserade fredssamtal inom en avgränsad tidsrymd.

Det israeliska beskedet om nya bosättningar i östra Jerusalem har ju knappast bidragit till att underlätta atmosfären. Reaktionerna från såväl EU som USA har ju också varit mycket tydliga.

Och jag vill inte utesluta att utvecklingen i Ukraina under den kommande veckan kommer att göra det nödvändigt att sätta upp även den frågan på agendan.

I morgon räknar jag med att arbetet i Köpenhamn med att sätta upp en ny regering kommer att föras i hamn. Danska media är redan fulla med spekulationer.

På tisdag öppnas ju folketinget, och en ny regeringen måste ju vara klar tills dess.

Under veckan finns det ju också anledning att följa slutskedet i valrörelsen inför kommande helgs parlamentsval i Polen.

Landet är ju en allt viktigare partner till oss i allt fler frågor – inte minst inom utrikespolitiken.

Gemensamt lanserade vi ju det Östliga Partnerskapet, och under helgen har jag varit i kontakt med utrikesminister Radek Sikorski om olika gemensamma steg under de kommande månaderna också i det avseendet.

Och till denna bild av den politiska utvecklingen i närområdet bör självfallet läggas den pågående regeringsbildningen efter valet i Lettland.

Under helgen annonserade f d presidenten Zatlers parti att man förordar en regering under nuvarande premiärministern Dombrovski som också skall inkludera det ryskdominerade s k Harmoni-partiet.

Reaktionerna på det beskedet är ännu osäkra.

Men viktigt är självfallet att också Lettland får en stabil regering som kan fullfölja inte minst det ekonomiska reformprogrammet.

Från Balkh till Slite

VISBY: Så lämnar jag strax Visby efter nästan två dygn av diskussioner här med olika politiker och bedömare från främst de baltiska länderna, Polen, Vitryssland, Ukraina och Ryssland men även från Georgien och USA.

Mycket av diskussionerna har alldeles självklart handlat om det Östliga Partnerskapets olika länder – i dag har det varit Ukraina och Vitryssland som varit i fokus.

Och jag tror att vi alla åker hem med nya informationer och nya idéer.

I går kväll hann jag faktiskt med ett besök också på Gotlands Fornsalar som jag hade planerat.

Där fascinerades jag inte minst av den enorma silverskatt som ju upptäcktes i närheten av Slite så sent som 1999, och som är den största silverskatt som vi hitintills funnit från vikingatiden.

Bland mängden av mynt i skatten fanns faktiskt ett inte obetydligt antal från Balkh borta i centrala Asien.

Och det gamla Balkh ligger ju nära det moderna Mazar-e-Shariff där ju svenska soldater nu är stationerade i fredens tjänst i Afghanistan.

Att några vikingar från Gotland letade sig dit för mer än tusen år är väl inte sannolikt, men alldeles uppenbart är att handelsförbindelserna från vår då fattiga nord sträckte sig bort till såväl Balkh som Herat i det som sedan dess blivit Afghanistan.

Reflektioner i Visby om Warszawa

VISBY: En underbar lördag i denna vackra stad mitt i Östersjön.

Och vi sitter här och diskuterar inte minst slutsatser som måste dras efter toppmötet med Östliga Partnerskapet i Warszawa de senaste dagarna.

I allt väsentligt måste det ses som en betydande framgång – två år efter det första toppmötet i Prag i samband med att Partnerskapet sjösattes.

Hade det Östliga Partnerskapet inte funnits misstänker jag att Europas ledare hade haft en tendens att mer eller mindre helt negligera dessa länder.

Men nu finns ett engagemang för deras utveckling och en aktiv diskussion om både mot- och framgångar i dessa viktiga länder mellan EU och Ryssland.

Att Vitryssland till slut bojkottade mötet säger åtskilligt om utvecklingen i landet. Deras utrikesminister hade kunnat vara med, men det uppfattade tydligen presidenten som alltför förödmjukande.

Vi får vänta. Förändringen kommer, och då kommer vi att vara redo.

Oroväckande – t o m starkt oroväckande – är signalerna dom kommer från Ukraina om att man fortsätter framåt med de politiska rättegångarna mot olika ledare för oppositionen, och främst av dessa Yulia Timoshenko.

Ett hårt fängelsestraff för henne kommer att bli ett hårt slag mot Ukrainas europeiska ambitioner.

Det är viktigt att ledarskapet i Kiev inte har några illusioner i det avseendet.